Hej nyårskrönika!
Om man ska sammanfatta året utifrån hur nyårsafton kändes, så gör jag gärna det.
En dag då mycket ansträngning ledde till stora belöningar.
2019 var ju året då det stora beslutet om Stockholmsflytt, fattades. Kort därpå drogs det iväg till både Flandern, Mallorca och franska alperna med gamla och nya cykelvänner.
2019 var året då jag med hjälp av en cykelväska, övervann mysteriet med att kunna ta tåget med cykeln. Både cross och racer yeah!!
Och jag har därmed
rest mellan Eskilstuna och Stockholm med cykel.
Och Dalsland runt ffs! Det historiska beslut jag fattade ute på Ekerö på cykeln, ivrigt påhejad av nya vännerna och när jag sedan spurtade hem i 40 och det sjöng i hjärtat av att äntligen få crossa grus i dagarna tre.
Rent formmässigt har året varit något av en katastrof. Jag har inte ägnat mig specifikt åt något som skulle kunna kallas cykelträning. Må vara att jag glatt tuggade i mig de 4500 hm på Tour-etappen, och flög omkring i Dalsland, men det kan jag inte direkt skylla på formen.
Det är snarare ett uttryck för cykelglädje. Eller gamla meriter.
Ok då. 2019 var året då jag lärde mig hur man tuggar höjdmeter och cyklar kullersten.
Har 2019 varit ett år då jag frossat i cykelglädje? Eller använt den som ventil när det är ovant att vara ny i en stad?
Och sakta cyklat in mig på Stockholm, med nya vänners hjälp lärt mig rundor och sakta börjat skriva mitt namn i asfalten på dem. Och släppt in deras namn i mitt cykelhjärta. (Och sålt Scotten till Robert som sedermera vuxit in i cykelsporten med en imponerande formkurva!)
Är det kanske cykelglädjen, och det den gör med cykelprestationen (Dalsland Runt), som 2019 handlade om?
Eller är det glädjen och kämpatårarna (som vid mitt team Echelon-fail) som 2019 uppstått oavsett prestation?
Ja. Det var 2019.
2019 var cykelkänslornas år.
Sorry Chile-bild, men alla andra är ju gamla telefonen som stals just här i Chile den 1 december, ungefär hundra år sedan
Grön Cyklist 