Hur vi lite förstörde vår vak och jag fick en insikt

Hej.

Är inte supertaggad. Vi har lyckats förorena vår vak och jag ska berätta varför.

Och hur.

Det var en fin tanke att ta med en bit frigolit, tyckte en i badgänget. Syftet med frigoliten var att hålla vaken öppen så att vi skulle slippa hugga yxa varje gång då isen behagade lägga sig redan efter några timmar de kallaste dagarna.

Ett slags vinterbadarnas tilläggsisolering.

Så frigoliten togs med och lades i ett fint och prydligt stycke över vaken. Matchade snön, fint, tyckte vi.

Ett par dagar senare kom en bildrapport. Jenny hade kommit på ett par snorvalpar med att ha slagit frigolitbiten i många delar. Valparna höll förvisso inte på när Jenny tog dem i örat, men kom med uppenbara ursäkter och cirkelresonemang när Jenny konfronterade dem. De var dessutom nära den nyligen söndertrasade frigoliten och helt uppenbart förövare.

Vilket deras beteende alltså bekräftade.

Men föroreningen var ett faktum. En miljon frigolitplastbollar låg spridda runt vaken och i den. De flöt ju, och visst skulle vi kunna fiska upp de små bitarna med håv när våren kom och isen smälte.

Men ändå.

Frigoliten hade grumlat min badglädje.

Eller kanske påmint mig om vad mikroplast är och hur det med små åtgärder kan spridas i haven och bli mat åt naiva sjöfåglar och andra hungriga sjödjur.

Så det ska läggas en till punkt till min tipslista på bada kallt-FAQ.

Använd inte frigolit om du har dum i huvet-inriktade snorvalpar strykandes runt din vak.

Risken att få plast istället för snö i håret är helt inte värt det.

Måste man bada längre än en minut?

Nej, men det är lätt värt det.

Fredag på er!

Ni har väl sett min bada kallt-FAQ?

Yes, den ligger som en härlig liten sida här uppe i menyn, och kanske har ni redan klickat in där. Jag har ju inte outat så många av mina inlägg på sociala medier på sista tiden just för att de faktiskt inte handlar om cykel alls. Crossen står och väntar på ljusare tider och ny drivlina inne i förrådet. Under tiden lär jag mig allt som är värt att veta om vinterbad. Och lär mig fortfarande, för varje bad.

Bästa sättet att lära sig allt om vinterbad är att bada och prata med andra om bad.

Bakom frågan om hur länge man ska bada i FAQ:n rymmer sig en rätt stor diskussion. Ibland har jag denna med damerna i mitt lokala badgäng, ibland med nära som badar men på andra platser, och ibland i fb-gruppen Vinterbad.

För frågan är ju: hur länge ska man bada för att det berömda ruset ska infinna sig, och hur länge ska man bada för att på sikt komma åt de eftersträvansvärda hälsoeffekterna?

Senast tog min kloka syster upp den, och jag tror att många som är i startfasen av badandet ställer sig just den frågan: måste man bada i flera minuter? Varför vill man bada länge och varför är första minuten så hemskt? Ska man vara stilla eller hålla igång kroppen för att just hålla igång? Är det eftersträvansvärt att bada länge och, om man inte gjort det förut, hur ska man ens bära sig åt för att stanna i så länge?

Svaret på hur man ska göra är något jag lärt mig genom att beskåda andra, fråga och sedan göra. När jag nu vanligen sitter i, med mössa och vantar och händerna ovanför vattenytan och kroppen så stilla det går, vet jag hur man gör. Och jag vet att den första minuten går ut på att få kroppen att fatta vad som gäller, och jag vet att den andra minuten och den tredje är belöningen för att man lyckas få kroppen att förstå vad som händer och gilla läget. Och jag vet att man ska sitta stilla, andas lugnt, hålla i stegen med vantbeklädda händer och försöka hålla resten av kroppen under ytan, ner till ungefär halsen. Ja, axlar och underarmar också, men inget måste.

Sedan är utmaningen att få på sig kläder utan att frysa om händerna, vilket man bäst löser genom att ha på sig vantarna så länge som möjligt. Ibland slutar det med att man glömmer ta på sig långtröjan eller att använda handduken, men wtf.

Men åter till längden på badet. Vanligtast bland badarna i vinterbadargruppen verkar vara 2-3 minuter, och det finns en tumregel som anger att man kan vara i så länge som vattnets temperatur i antal grader. Fyra minuter är inget problem, men tio kanske är lite väl länge, om man ska tro inläggen i gruppen.

När man väl varit i den första minuten och har någon som pratar med en och distraherar uppe på bryggan, känner man ofta att man lika gärna vara i lite till. Femton sekunder till blir en minut till, trettio sekunder till, trettio till, sedan är man uppe i de där två, eller tre, eller fyra minutrarna. Jag känner själv att jag personligen njuter av att pressa gränsen, och varje gång jag badat kortade än vad jag tänkt så tänker jag alltid: jag borde varit i lite till.

Den som hittat sin perfekta minut i vattnet, ska fortsätta njuta av just den perfekta minuten. Mer behövs inte.

Själv är min minut ibland kortare och ibland längre än 60 sekunder. Oftast längre. Och jag längtar allt mer efter de där levande bubblande vibrerande må-bra-trollen innanför huden.

Over and out.

Imorgon vankas fackelbad, sägs det, i skymningen.

🔥

Lördagen då jag mindes varför jag aldrig säljer mina löparskidor

Löparskidor ftw!

Det går inte en sommar utan att jag överväger sälja mina skidor på grund av den allt kortare säsongen. Det går heller aldrig mer än ett pass i skidspåret innan jag inser vansinnet.

Skidor är ju BÄST.

Det bästa med denna sport, förutom att den känns så obevekligen sund, är att man kan ha samma kläder på sig som när man cyklar. Samma vinterbrallor, samma strumpor, samma underställ, samma handskar, samma lager 2, samma lager 3, samma glasögon, samma huvudbonad, samma frisyr, samma tröjor med bakfickor där mobilen kämpar för sin överlevnad från kölddöden.

Man behöver inte skaffa, äga och ta hand om ännu en omgång kläder. Och man kan ha samma typer av bars i fickorna som man sväljer ner med samma vatten. Och utrustningen kan enkelt packas och transporteras på kollektivtrafikens fordon utan tjafs.

Fast man har inte mobilen på. Nej, det behövs inte, man vill höra swooshandet från skidorna mot snön och granarnas andetag under snösjoken. Och man vill höra hur alla ljud dämpas mot det mjuka vita.

Och medlåkarnas taktfasta stavtag när de kör om.

Annars passar man mest på att ta ut sina egna stavtag, som man inte gör på cykeln, lyfta det bakre benet högt och sedan låta det landa mjukt i spåret, sträcka ut med Friluftsfrämjandets figur som vision.

Man tittar upp mot grantopparna och ser hur solen smeker snösjoken.

Man vill vara ett av de sjoken, en snöflinga bland tusen andra flingkompisar.

För att sedan ta en pp, bli skitkall och spurta hem till bastun.

Creddigt eller löjligt att ha kvar klistermärkena?