Veganprat: Taxinge slott

Då har det blivit dags att recensera kakslottet Taxinges veganfika!

Ena hugger som bäst tänderna i sin bulle när jag misslyckas med att ta skarpa kort till bloggen, ja ja…

Rubrikens ord veganprat tycker jag är jättebra. Jag ska däremot absolut inte sno det. Det kommer nämligen från namnet på en podd som handlar om veganska perspektiv på massor av vardags- och andra saker. Poddarna pratar om allt utom recept. Lyssna och läs mer här den som känner för det. Jag gillar som sagt ordet, och podden är en befriande receptfri zon.

Hur som.

Det var jag och en till cyklistvegan i klungan. Fikarundor är ofta utslagsgivande för detta ställningstagandet och så även idag. Man måste fråga, och det orkar vanligtvis inte den som bara är lite nyfiken. Det var iaf enbart jag som bemödade mig med att fråga vad på kakbuffen som faktiskt var veganskt. Den andra (trött på att behöva framstå som en utomjording 2018?)- stackars veganen hade tydligen enbart pimplat kaffe hörde jag sen. Stackars tröttis. Hur som. Jag frågade, varpå personalen hivade fram en

*trumvirvel*

SPECIALMENY

som

*trumvirvel*

INTE STOD PÅ DEN VANLIGA MENYN FÖR VEGANER ÄR SÅ JÄVLA SPECIELLA

sorry lackade lite där.

Jag beställde alltså, faktiskt efter moget övervägande för det var så många alternativ, en kladdkaka med bär och grädde. Bland de andra valen fanns halloncheesecake, chokladboll, nån fruktpaj och nån mer grej som jag har glömt. Kanske pekanpaj. Allt verkade iallafall gott, och jag beställde även en asdyr hommousmacka (som tydligen var värd att skriva på den ordinarie menyn) samt kaffe.

När specialfikat levererades höll jag på att tappa hakan.

OMG.

En drömskt kladdig bit fudge-kletig chokladkaka flankerad av perfekta specialhallon, jätteblåbär och en skål fluffigt vispad sojagrädde – med två specialcitronmelissblad på toppen.

Herre min je.

Skulle JAG få fika kladdkaka under en cykeltur whaaaaat!

Min vana trogen började jag med det söta, och doppade varje bär i grädden. Sedan skar jag lämpliga bitar av specialkladdmonstret och doppade även dem i grädden. Små smuliga kladdbitar fastnade i skålens specialräfflade kanter, och jag använde den nätta dessertgaffeln för att skrapa loss dem.

Ingenting fick förfaras.

Varje tugga smälte i munnen.

Så var det dags att hugga in på hommousmackan. Monterad intill perfektion låg den med hyvlade bitar av grillad sötpotatis på sin brödskiva, och jag spetsade varsamt den karamelliserade rödlöken på gaffeln och skopade upp hommousen. Ärtskotten tog jag med fingrarna, och till slut var montaget så pass nerbantat att jag nändes bita om den som en vanlig macka.

Hommousens något fasta konsistens gjorde att den stannade på anrättningen. Check. Kryddningen var lagom för att ingen skulle kasta ut mig ur klungan pga vitlöksandedräkt. Sammantaget hade den allt för den som gillar typ lyxiga räkmackor, inkl en värdig prislapp.

Två koppar svart kaffe och 186 kr senare hade jag nöjda smaklökar och chokladkladdiga gräddminnen.

Så vi trampade iväg från kakslottet på fikaben fulla av syra. Hej då torn och tinnar och grusgång, hej böljande asfalt!

Det var medvind oavsett väderstreck, och klockan stannade på 150 km.

En bra dag och ett jävligt bra fika. ✌️

På en rätt cool lånecross

och blått storstadsvatten

Annonser

På tåget mot Stockholm.

Titta!!

Här sitter jag på tåget med väskan full av cykelsaker. Igen! Lite som när jag skulle till Umeå för att upptäcka staden från cykeln, så beger jag mig nu till hufvudstaden för att bese den från just sadeln.

Inte för att jag inte gjort det förut. Vi brukade ju köra riktigt fina långkörare mellan Västerås och Stockholm när det begav sig. Men nu ska det cyklas med lite finfina nya bekanta!

Nämligen lite storstadscyklister jag stött på i damklungan när jag varit runt och tävlat. Det ska cyklas 140 km med start från Liljeholmen imorgon bitti och något som heter fikaslottet ska tydligen beses. Vi får väl se om de har veganskt kaffe där.

Jag lärde mig hur man bäst packar inför ett cykellån av Umeåresan: förutom skor och dubbla kitt så är både pedaler, sadel, flaskhållare och flaska med. Och hjälm. Den lämnar jag aldrig hemma igen. Älska egen hjälmskalle!!

Så det blir kul, och jag gläds åt både pratglada tyskar och skrikande spädisar och snorungar med för hög musik som får nöjet att dela tågvagn med mig och mitt fina bagage.

Så är det!

Nu ska jag dundra vidare genom junikvällen och drömma om mjölksyra.

Stockholm kan ju aldrig vara lika fint som älundavägen dårå men

Till dig som cyklar på för stor cykel

YO LO!!

Sorry hög. Tryckte ett drömpass på Amiran i morse. Gick och la mig tidigt igår efter ett par dagars förvirrad gråtfest och skrynklad panna över livsvalen. Så i morse skulle klockan ställas tidigt och efter gryningskaffet bar det av!

Benen hade vilat några dagar, en underskattad vila. Hata cykla när man inte riktigt vill. Fast det är värre att inte få cykla när man verkligen vill!

Men det bästa är förstås att cykla när man verkligen vill.

Morgonen var ljuvlig, nyanserna av grönt gick från vete, ekarna, granarna, tallarna, gräset, min tröja när jag skulle ta nån fjantig bild på mig själv – men bäst av allt var trycket i benen och syran som smälte ner alla demoner till vattenpölar, som torkade upp och dunstade för att återgå till det eviga kretsloppet.

Nog om rundan!

Över till essensen: och det är vad som händer när man vågar hitta rätt cykel. Det kan låta löjligt enkelt, bara att klicka sig fram till bästa modell på nätet och göra en bike fit, KLART! Men mina cykelköp har sällan gått den vägen. Eller faktiskt aldrig. De har alltid varit mer eller mindre spontana begagnat-köp. Men när jag vågade testa en liten DÅ i mina ögon mini-cykel i Umeå, på 51 cm, så insåg jag äntligen att det spelar roll. Cykel må vara en materialsport, men det blir knappast bättre av att man cyklar runt och lider på en för stor cykel. Varför lida när någon annan kan få ha glädje av den, och man själv större glädje av en annan?

Många av er som läser är säkert sifferproffs och bike fit-vana. Eller kanske tänker att landsväg ska göra lite ont så varför klaga hallå. Men det som hände MIG när jag gick från en 54 till en 51:a, var att jag fick en helt annan kontroll. Jag kunde byta styrstam och på så vis förlänga cykeln framåt, vilket innebar en annan tyngdpunkt vid spurt och backe. Jag kunde höja sadeln och få mer drop. Vilket sammantaget gav en större möjlighet till kraftöverföring. Jag trodde innan att jag var så aero, när jag i själva verket bara var utsträckt. Nu sitter jag skönare på sadeln, kan ligga i bocken och använda tyngden i spurter och har fler valmöjligheter i sittpositionen rent allmänt.

Och framför allt så klättrar jag bättre.

Vilket inte är särskilt svårt för mig att göra ”bättre”, eftersom jag knappt har gjort det.

Förutom att storleken märks inte bara på komforten och känslan i mig, så märks det på hastigheten. Jag kollade nyss på mitt morgonpass från Västerås i helgen till exempel. Högre medelfart. Med ryggsäck och tröttisben. Jag får ut mer kraft för varje tramptag!

Och när jag efter SM skulle testa om inte allt ovan var inbillning, du ville bara ha en ny cykel ffs, så var det inte det. Jag körde ett pass på scotten och vill aldrig dit igen.

Så ni som funderar på en mindre cykel: våga testa.

Ok?

Avslutar med tre foton:

Den nya Amiran

Den gamla Scotten

Den Amira som ledde till köpet av den nya Amiran

Kötta.

Ibland måste man garva åt sig själv. Som när man kör tempo i Torekov helt frivilligt och nån sälle ropar kötta, till exempel. Eller som i morse, när benen inte alls ville kötta runt morgonrundan, men jag ändå slog mitt fartrekord. Jävla helvetes älskade cykel. Eller som hela den här veckan, när jag får bölattack efter bölattack över vad jag har gett mig inpå genom att säga upp mig från mitt jobb för att börja jobba på ett annat jobb.

Mitt drömjobb.

2030-sekretariatet.

I Stockholm.

Jag gjorde detta efter att jag lovat mig själv att säga ja till saker. Och efter att jag lovat mig själv att ta saker med storm och ett leende.

Du har tryckt watt från det klyschiga djupet av ditt glädjefyllda hjärta under hela våren.

Man vet aldrig hur saker blir. Det enda man vet, är att man hade vetat ännu mindre om man hade tackat nej.

Ska jag flytta nu? Ska jag lämna Sméstan nu? Ska mina nya cyklar få cykla bara i Stockholm nu? På skärgårdsöar?

Jag är handlingsförlamad och glädjeförlamad samtidigt.

Om någon jag bryr mig om frågar hur det är, blir det gråtfest.

Det är ok.

Bara det blir fest.

Ok?

RR #10: Masters-SM i linje 2018

Någon gång i februari satt jag på en pub och planerade vårens klubbträningar med min tränarkollega Johannes. Jag var mest ledare, han var mest tränare. Tillsammans skulle vi rodda klubbens onsdagspass, och i mitt i öldrickandet kläckte Johannes plötsligt ur sig något som skulle få stora konsekvenser för min cykling:

Om du vill så tycker jag att vi gör ett träningsprogram och kör en satsning på SM för dig.

Jag blev kollrig av lycka, det rusade i blodet. Hörde jag rätt? Hade jag fått en tränare? Hade min klubb fått en tränare? Skulle jag få stå på startlinjer och ha en ny mening med min cykling, ta kurvor snyggt och snabbt och bära klubbdräkt?

Ja, det skulle jag tydligen. Så det började gymmas, det började innetränas, det började köras trainer, det började göras medvetna intervallupplägg och kurvtagningsträningar och annat som gjorde mig mer och mer sugen på att ställa mig på den där startlinjen. Klubbträningarna förflöt och jag hoppades varje gång att alla som deltog hade lika kul som jag. Jag hoppades också varje gång att någon skulle vilja bilda lag med mig och tävla, att Johannes skulle få ett större team att coacha, men så blev det aldrig riktigt. Folk var nöjda ändå, och Johannes skötte klubbens onsdagar och jag log nästan varje tramptag. Scotten glänste med sin skitiga styrlinda, jag stod på den första startlinjen och lärde mig något på varje start och till slut anmälde jag mig till SM. Masters. Vi åkte ner fyra Pers från klubben, tre tempoåkare och jag. Det blåste satan, vi bodde på golfhotell och Björn tog SMsilver i H-50. Det gick åt helvete för mig, men jag hade ju linjet. Jag skulle ge allt på linjet.

Här kommer min RR.

Direkt efter vi kom tillbaka till golfhotellet efter tempoloppet befriade jag Amiran från tempopinnarna. Jag monterade ny styrstam för att sittställningen skulle få mer drop, mer lämpad för spurt och backar. Med tempopinnarna förpassade längst ner i väskan kom jag successivt bort från tempot och närmare det efterlängtade linjet.

Efter morgonkaffe och vegofrulle checkade vi ut från golfhotellet. Hej då alla pikétröjor! Det bar av mot Båstad stadskärna, mot starten och kullerstenarna, mot backar och motvind och motstånd och massor av klubbtröjor jag både kände och inte kände.

Några ryggar hade jag mött förut, andra var nya. Var de starka? Var jag stark? Var jag klok? Skulle jag bli kompis med Amiran i backarna? Skulle jag positionera mig rätt? Skulle jag spurta i tid? Skulle jag hänga med i utbrytningarna och skulle jag köra på min kapacitet?

Samtliga av dessa funderingar fick sina svar i backen, direkt efter första högergiren ut från start. Eller backe och backe, vägg kanske är mer rättvisande. Detta på sina ställen nära 14-procentiga motlut var en 2 km lång klättring som kunde få varje mälardaling att darra. Dylik backe fanns inte vid Mälaren, och jag som bara för alldeles för länge sedan kört i Klevaliden och Vidablick, började inse att klättring var det enda moment vi inte riktigt tränat på, alls.

Och det var psyket som fick jobba i klättringen.

Att sega sig uppåt, att tugga höjdmeter tramptag för tramptag med ett snitt på runt 8km/h, det var psyket.

Och medan mitt började jobba, så forsade ryggar fram och om mig, och jag kunde vinka hej då till pallplats och taktikmetoder.

Det var helt andra kvaliteter som gällde.

Det var dags att börja tänka praktiskt. Jag såg en D30 stupa för backen i första svängen, och körde ikapp en Rocket racing, bildade partempo och körde pep-talk ett tag i motvinden. När vi körde ikapp en klunga försvann hon i den, och jag lämnade dem bakom mig då jag träffade en ny parhäst: CK Skoghall. Vi var rätt jämna, och körde ikapp ännu en D30 som vi satte bakom oss. Rätt snart märkte jag att hon var snäppet långsammare, så vi hängde fräckt nog av henne och körde vidare själva.

Upp på åsen for vi, nedför mot havet rullade vi, genom tvära kurvor susade vi och uppför Tarrabacken tuggade vi oss. Det var ett lopp fyllt av så mycket mer än motvind att den knappt märktes. Tarrabackens brutalitet krävde fullständigt fokus, och trots att vägrenen likt älvorna i Mattisskogen viskade sitt förföriska KOM så gav jag inte efter. Jag skulle upp.

Och upp kom jag, alla fyra gånger. Jag kanske lutade mig från sida till sida, jag kanske stod och trampade långsamt, jag kanske körde på högsta växeln för länge. Men ingenting spelade någon roll förutom att komma just UPP.

Alex sa efteråt att det inte spelade nån roll om man vaggade

Det var intressant att följa hjärnans förändring under loppet. Ett första mål var att hänga med i utbrytningar och spurta klokt, men inget av detta var ju aktuellt. Ett andra mål blev att täppa luckan till täten, vilket inte hände. I den tredje backen blev målet att klara alla fyra backarna.

Och efter första passeringen vid kullerstenen, då mitt styre skakade loss och började röra på sig, blev målet att hålla det intakt.

I fjärde backen var det jag och Skoghall som tampades med vår tredje, upphinnande följeslagare, CK Hymer. Vi kom in backen och kände oss jämna, starka, vi hade bra hushållning och skulle partemponöta in i mål, hade jag tänkt. Men i fjärde backen märkte jag att avståndet mellan oss ökade lite för mycket, lite för snabbt.

Detta var inte bra. Jag körde ikapp och försökte peppa igång CK Hymer för att få hjälp att komma ifatt Skoghall. Men Hymer var för långsam. Så fort hon drog, ökade avståndet till Skoghall. Så jag drog, och till slut drog jag om henne. Jag ville så gärna ikapp den blåvita Skoghall, jag trampade och nötte och mosade och vevade, jag susade och forsade.

Det räckte inte.

Två D40 trampade taktfast förbi mig. I nedförslöpan mot havet bromsade jag för mycket och kom mer och mer efter och skulle kanske inte ens få spurta mot NÅGON på mitt livs första SM.

Men jag hade lovat att köra snabbt och snyggt, så jag tuggade på. Hej då alla andra, jag ska köra fort in i mål! Jag ska spurta på målrakan, jag ska stå upp och mosa mig över mållinjen med ett leende, jag ska –

och där vid den sista tvära kurvan hörde jag det välbekanta KÖTTAAAAAAA

från vägrenen. Och detta blandat med alla andra hejarop och bra kämpat och starkt Anna, bra Anna, heja Anna, från klubbkamraterna i backen, ja –

Jag kom in i sista nedförslutet, sista kurvan, sista rakan in mot mål. Jag rättade till kepsen och ställde mig upp, körde min superspurtposition och dundrade in över kullerstenarna på den älskade Amiran med händerna i bocken för att hålla styret på plats. Jag log med hela SM-fejset och fortsatte över mållinjen, in på asfalten, förbi avspärrningarna. Jag slog av på takten, lugnade Amiran.

Och började skaka.

Som jag grät! Jag skakade i hela SM-kroppen, SM-benen var som gel och jag grät och grät och grät.

Jag var inte ledsen, inte besviken, inte arg och inte sur.

Nej.

Jag var i mål.

Tog ju inga bilder under loppet men den här utsikten hade jag under uppvärmningen. Ser ni havet?

Resultat här

RR #9: Masters-SM i tempo

Dags att värka ut den här rapporten om sm-tempot. Denna gren, älskad av många men missförstådd och hatad av andra.

Som mig!

Jag förstår mig inte på denna gren! Ligga och mosa SJÄLV framåtlutad utan en enda kompis att köra kapp med? Tynga ner styret med två konstiga pinnar, lägga armarna på ett par kuddar och hinna tänka alla konstiga tankar i världen medan man försöker pressa sig själv och påstå att det är roligt?

NJET.

Men likväl så ställde jag mig på startlinjen, och hade fått pinnarna omsorgsfullt monterade och Amiran var SM-redo. Tempot gick i Torekov – hur lyxigt lät inte det!! – och mina tre klubbkamrater skulle köra samma race.

De var fullkittade, som de tempo-åkare de är. Det var struthjälmar, aerocyklar och ålskinnsdräkter medan jag kom i tvådelat och tempopinnar på min linjecykel.

30 km skulle avverkas, och motvinden bjöd fint motstånd redan från start. Benen skrek så fort jag släpptes iväg från rampen. Det skulle vara fina vägar, något motlut och en vändning. Jag skulle följa rådet ”ta det lugnt ut, bomba hem”, och försökte tänka på det ändå ganska fina flyt jag fick in på Mälarcupen: då jag efter nån halvmil faktiskt kom in i ett skönt arbetstempo på Scotten. Ett där jag kunde återhämta och trycka på samtidigt.

Det flowet kom aldrig tillbaka. Det var motvind, syra och ett pannben tunnare än hinnan på en såpbubbla.

Hur kunde någon tycka att det var meningsfullt att cykla på det här sättet?

Jag hade inte tävlat på flera veckor, inte cyklat ordentligt på flera dagar och att väcka cykelkroppen med ett tempolopp var både det värsta och det bästa jag kunde göra.

Det bästa var att benen väcktes inför morgondagens final, linjeloppet. Det värsta var den eviga smärtan, den eviga syran, den återkommande tanken om hur totalt meningslöst det var att cykla på det här sättet. Amiran ville slita av sig pinnarna och vara fri, en riktig cykel, utan pinnarnas bojor, och jag med den.

Vi nötte den första milen. Motluten kom, vändningen kom, jag tog den snyggt och tryggt, och så var det plötsligt mindre kvar än vad jag hade kört. Yes!! Det blev lite lite mer motvind, tillräckligt för att farten skulle gå ner och psyket störtdyka mot botten. Folk körde om, det trampades på låg kadens och alla såg tempo-aktigt majestätiska ut och jag nötte och jag förundrades över dem som verkligen hade cykelglädjen som krävdes för att förmå benen att trampa på det här sättet.

Mitt i min dimma och alla röriga negativa tempo-tankar om mig själv och Amiran, hörde jag så ett vrål från en grässlänt på höger sida vägen:

”Köttaaaaaaaa!! ÅÅÅHH vad det är roligt att cykla tempo!!”

Jag stördes i mitt neggande. Jag som precis hade tänkt närma mig botten! Vad var det där för galen idiot? Men så såg jag ju! Det var Fredric, min forne klubbkamrat i Västerås, cykelpappan med tävlande dottern, som hade fått för sig att springa längs banan och peppa mig. Allt neggande sket sig och jag mindes hur jag hade hamnat på den där startrampen.

Det var ju jag själv som hade anmält mig! Jag var här frivilligt!

Och så blev det plötsligt medvind, jag slickade kurvorna och jävlar i helvete vad härligt det var att cykla, jag forsade fram och det var 46 km/h på nån raka och

HELVETE

vad roligt det var att cykla.

Vilket jag också påpekade för mina klubbkamrater när jag kom i mål.

Gud så vidrigt. Men roligt i medvinden.

Så var det med det SM-tempot.

Jag besåg prisutdelningen av leende struthjälmsåkare och skannade resultatlistorna: 53 min 54 s. Nånstans i botten. tio minuter från ettan. Så går det när man hatar!

Men alltså. Det är B att hata något som ändå sker på en cykel. Och jag satt förvånansvärt skönt ändå med pinnarna, jämfört med Vallbytempot. Och jag tog ut mig på ett helt annat sätt än på andra tempon jag kört. Och det är faktiskt en bedrift! Meningen med tempo kanske är att stärka förmågan att ta ut sig! Jag börjar tro det!

Med detta i åtanke fick tempot plötsligt en liten skärva mening.

Motgiftet mot tempo-hat är annars att gå tillbaka till en enkel tumregel.

Och den är att man inte behöver bli bra på tempo, när det finns annat man hellre vill bli bra på.

Som klättringar, spurter, kurvtagning och positionering.

Med den insikten så stänger vi denna RR, min nionde i ordningen!!

Silver-Björn laddar inför sitt stundande silver i H50…

…Lucas släpps snart snart snart iväg på sitt livs första SM…

kom i mål med ett leende…

och något ljushuvud satte väl upp denna skylt enligt devisen ”man ska aldrig underskatta folks dumhet”

Gudfadern och jag.

Tjena!!

Mitt tåg mot Båstad lämnar just Göteborg och jag har blivit redo att SM-blogga. Jag är ju äntligen på väg!! Tanken på att jag ska ställa upp i ett svenskt mästerskap ger mig rysningar.

Det tog några timmar och åtskilliga koppar gratiskaffe för att få tankarna att landa. Jag noterade min kropps sedvanliga tecken på nervositet: ett notoriskt godissug. Jag botade det med salta nötter och sesamkakor tills jag insåg att varken kakor eller nötter skulle hjälpa. Så jag langade upp ett par kastlinor i ett försök att fånga in dem.

Just när jag börjat håva in linan befann jag mig på en blåsig bänk i Göteborg, mellan två tåg. Jag försökte ignorera en värvare som ville få mig att ge pengar till något viktigt. Till slut skrev jag på och sa till värvaren att de absolut inte fick kontakta mig med information om arbetet. Jag ville bara bidra. En tyst sponsor. Medan jag skrev Eskilstuna som postort var jag tvungen att stålsätta mig för att inte börja böla bredvid den stackars sommarjobbande värvaren. Hur kunde mitt SM-syfte matcha hans arbete för en bättre värld? Hur kunde kurvtagning och backspurter i Båstad vara viktigare för mig? Jag ville gråta, sälja mina cyklar och bli som värvaren.

Det ville du inte alls.

Jag skrev klart blanketten och lyssnade på vilken låt gatumusikanten spelade. Gudfadern!

Du ville tänka på glädjefyllda cykelminnen, sorglöst cykelsnack och fart över krönet i SM-banans backe. Den som ska besegras fyra gånger och där du inte ska bränna ut benen och där Amiran istället ska klättra klokt och smart för att sedan frihjula nerför tyst och mjukt och stilfullt placera dig i en bra position i klungan.

Du ville tänka på hur du genom hushållning kunde köra Markimlinjet alla nio mil och hur du först fruktat den där långa Västerbottniska backen utanför Umeå men hur du sedan tog dig upp på den andra Amiran. Du ville tänka på syran i benen i lördags som när den släppte efter två timmar utlöste en sådan cykelglädje i benen att du ville klibba dig fast vid styrlindan för all framtid och låta pedalen växa in i fotsulan så att du alltid kunde sitta där och vara hjulens förlängda vevarm.

Du ville –

Du ville aldrig sluta cykla.

För dig, Maria.

Idag drog jag ett varv runt Mälaren för att köpa cyklar och se mig omkring lite. Hade lånat etanol-saaben så att miljösamvetet var någorlunda rent, och såg fram emot att få göra av med riktigt mycket pengar.

Det gick bra! Jag inledde starkt med att hämta upp en begagnad Garmin i nyskick i Älvsjö. Då hade jag redan bokat om i schemat då crossen jag skulle köpa behövde en ny skruv i sin styrstam på grund av att säljaren dragit åt den för kung och fosterland i sin iver att få den körklar till mig.

Säljaren i Älvsjö skötte affären genom sin fru, då han själv fortfarande sov ruset av sig efter Vätternrundan. Det var oklart vem som var den bättre hälften, men frun påpekade att hon inte sett sin man sedan februari. Och när intäkten kom in på hennes konto via Swish, sa hon med en inte alltför uppenbar ironi att han nog aldrig skulle få se pengarna.

Jag packade in dyrgripen i bilen och knappade in Nacka på gps:en. Här skulle åkas till gräddhyllan och kollas racer! Och inte vilken racer som helst, utan en exakt likadan som jag kört i Umeå fast äldre. Och svartare i ramen. Och vitare i loggan. Och mattare i lacken. (Och med en nybörjares kvarlämnade plastbricka runt kassetten, wtf). Den var så tjusig att jag dreglade då jag satt upp på den eleganta, vita sadeln som faktiskt var helt ok.

Maria, säljaren, talade varmt om sin dyrgrip. Hon refererade till diverse ”cykelmänniskor” som sagt att det var ett hållbart val som man inte tröttnar på. Och gör man det, så är det inte materialets fel, utan det som sitter mellan öronen på åkaren. Så förklarade hon att tre barn och andra sport-aktiviteter pockade på, och att Amiran därför inte kom till användning i den utsträckning som sig borde. Och det var synd på Amiran, som då bara fick stå och oanvänd i källaren och gråta.

Jag höjde sadeln och trampade runt mellan miljonvillorna. Direkt kom kroppens minnen från Umeå tillbaka. Det var så lätt att cykla på den mer kompakta Amiran. Den skulle göra mig starkare i backarna och rappare i spurten.

Jag åkte tillbaka och bekräftade mitt intresse för överlåtelsen. Amiran rullades ut, jag fick med ett par ramväskor, tillhörande multiverktyg och en kolsyrepatron.

När vi satt på stenmuren och jag hade fixat överföringen, tittade jag upp och skulle tacka för en bra affär. Då såg jag tårarna. De blanka ögonen. Maria önskade så innerligt ett gott nytt hem åt Amiran. Hon ville så gärna att hennes fina cykel skulle skänka minst lika många nya vackra minnen som den skänkt henne.

Maria var ledsen på det sätt som jag var när Ridleyn stals. Som man är när man skiljs från en vän. Fast hon sålde sin, jag blev av med min.

Bägge har vi kvar våra minnen. Sedan att jag önskar att Ridleyn punkar sin nya ägare, och att Maria vill sin väl, det spelar ingen roll.

Minnena finns där, och dem kan ingen ta ifrån oss.

Jag lade en hand på Marias axel och sa att den skulle köra SM. Vi rullade iväg Amiran till bilen, där jag surrade fast den noggrant på taket.

Vi vinkade adjö, och jag ställde gps:en på Järva krog.

Det hade blivit dags att låta Ridleyns försäkringspengar jobba lite. Vid Järva krog väntade nämligen en Cannondale CAAD X på att bli provkörd.

Jag navigerade genom stan och lyckades till min stora besvikelse missa avfarten. Jävla lantis. Säljaren fick möta upp vid en grusväg i Helenelund istället. Han förevisade stolt sin cross, som var minutiöst skött och i oklanderligt skick. Den hade allt: svart ram med röd text i nån alternativ nyans (förmodligen hipp), fästen för två flaskhållare, singelklinga och fästen för sadel väskor. Den var liten och smidig i framtoningen. Samtidigt som den kändes hårdhudad. Lite som en shetlandsponny.

Så den fick också följa med hem på taket.

Jag gjorde ett par ärenden i Västerås, tankade upp etanol i bilen och körde hem.

Så var det, och Amiran packas imorgon på saaben igen för vidare färd mot SM och Båstad. Och sedan ska maj-lönen få jobba lite för där ska vi bo på ett hotell som har namnet golfklubb i namnet. Såna ställen kan gräva hål i även i det tjockaste lönekuvert.

Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska det packas och donas och jag får inte glömma att ta med chippet. Eller hjälmen. Ok, orka skriva packlista, godnatt på er.

Och skapa nya minnen.

Ny-crossen gömmer sig lite diskret bakom gamm-scotten i finhjul medan kombons hemmabygge tronar till vänster. Amiran kommer hem till midsommar.

Anders Nilsson på Eskilstuna-kuriren tog bilden i samband med artikeln om SM

Distansfascinationen.

Alltså jag älskar när små saker spelar stor roll.

Idag t ex så provkörde jag BÅDA mina lättviktshjul SAMTIDIGT på scotten. Det är smått sensationellt, mtp att det varit några steg fram till denna tvåhjulsupplevelse.

Hjulen har legat och glänst i all sin ensamhet i flera år pga punka. De är ju dock så sjukt snygga i sin kolsvart- och klarröda design att det gjort ont i hjärtat länge. Jag har gjort mitt bästa för att spruta in punkaspray i tuberna, men det har alltid skitit sig. Jag försökte sälja dem, men när ingen ville köpa bestämde jag mig för att iaf få dem lagade. Så jag köpte däck och lämnade in dem på Cykelcenter och ut kom de.

Och på kom de, tills jag hörde smattret och klappret från kassetten. Jag hade fixat en 10-delad kassett, som skulle ersätta den 9-delade, men det smattrade på ett otrevligt sätt från växlarna. Helvete! Otroligt psykande, och jag trodde inte riktigt på mek-Jocke som påstod att det fanns en lösning på problemet:

en distansbricka på kanske 1 mm. Max. Den skulle sitta längst in på kassetten, närmast navet.

Jag hade fått med en sådan distans med kassetten, men Jocke skickade också med mig en, och när jag igår testade sätta dit den så flöt allt fram ljudlöst.

Den där lilla brickan! Denna lilla oansenliga bit metallskrot, som mest liknade ett av mina favoritörhängen. Hur kunde den lösa mitt rasslande växelljud?

Det finns fler sådana här exempel på hur små millimetrar kan göra hela skillnaden. Vad sägs t ex om den mm som jag justerade klossen för att få knäet att sluta göra lite mini-ont? Eller de säkert 15 mm som jag flyttade fram sadeln för att senare kunna höja den ungefär lika mycket? Eller de två mm som gör att ett 23 mm-däck ser så mycket mindre och styvare ut än ett 25 mm.

Älskar all dessa små finjusteringsmöjligheter.

Nåväl.

Hjulen rullade bra idag när vi upptäckte Mälarstranden norr om stan, även om de som vet något nyligen påstod att däcken inte alls rullar särskilt bra. Nehe! Jag försökte känna in detta, men gav upp och fokuserade på mina igångdrag. Och på att vara ett med min maskin.

Jag kände mig så jäkla fruktansvärt tjusig i mina hjul!

Det är dock oklart om de får köra SM.

Detta beror på att jag imorgon har tänkt frakta med mig en ny racerkompis hem från storstan. Vill det sig riktigt väl så kommer jag hem även med en ny cx. Försäkringspengarna ska äntligen få jobba lite. Och den förmodat nya racern har 11-delat och det får inte plats på finhjulen.

Så är det.

Så imorgon blir det storstan, och vill sig allting riktigt väl så tar jag ett varv runt Mälaren för lite andra viktiga ärenden.

Godnatt!

Idolbild på det.

Maybe she’s pieces of me you’ve never seen.

Ibland är det roligt att stiga in och ut ur olika identiteter. Låta folk bygga sig en uppfattning om mig baserat på utvalda fakta, mer eller mindre normbrytande. När jag ger massage till exempel, så kan jag ibland framstå som en stadgad Eskilstunabo som jobbar heltid som massör, med villa och renoveringskaos i Fröslunda. Och barn, om jag väljer att berätta något om dem. Allt det är ju nämligen sant, eller blir sant för folk som bara hör ”flyttat till villa i Eskilstuna”. För flyttar till villa gör man när man träffat den där beryktade Nån.

Eller så kan jag säga att jag bor i kollektiv, har höns på gården och mekar cyklar åt och med mina kombos och deras barn. Det är också sant, alla i familjen har varsin vardagscykel och varje myndig person har minst en sportcykel, varav en är ett hemmabygge. Och jag brukar plocka poäng hos Karin genom att laga hennes punk or. Och kollektiv är när mer än två vuxna bor tillsammans och delar kostnader och vardagsgöromål och annat lämpligt tillsammans.

Sedan kan jag också välja att säga att jag går en kurs för att bli solcellsinstallatör, och berätta om det senaste taket jag monterar på, vilket är Energimyndigheten där vi från folkhögskolan har ett examensprojekt. Där har jag varit en dag, men det behöver jag ju inte speca.

Eller så kan jag säga att jag jobbar med att förverkliga miljöpolitiken i kommunen.

(då får jag ibland vissa reaktioner som går ut på hur j-a tråkigt det jobbet verkar. När jag däremot säger att jag jobbar med elbilar och ökad cykling, då spetsas öronen)

Eller så kan jag välja att inte säga något alls om någonting. Helt beroende på vilken hamn jag vill stiga in i för tillfället.

Det är faktiskt ganska roande.

I morse steg jag och två klubbkamrater in i vår Smestan-hamn. Det skulle plåtas för en artikel om SM. Vi spökade ut oss i våra nya klubbkläder inkl. diverse tempohjälmar och brillor och frihjulade ner till lokalblaskans kontor. Fotografen plåtade lite och ställde några nyfikna frågor som den andra reportern också hade gjort fast mer ingående.

Det är roligt att berätta om SM. Det är helt sinnessjukt att vi ska köra det, men kul!

Sedan fick jag asbråttom att frihjula hem och stiga ur cyklist-hamnen och in i massör-hamnen. Och nu ska jag strax stiga ur den och kliva in i office-hamnen för att riva av veckan på kommunen med en raw food-knytis. Så jävla värt!!

För övrigt finns det få saker i mitt liv som stressar av och kickar in mina må bra-feelings så som att utöva mitt massageyrke. Eller för den delen lyckas formulera någon träffande mening till ett beslutsunderlag på kommunen. Men massageyrket är speciellt, det är att ge till andra från mitt hjärta genom händerna.

Och kan jag hjälpa någon, så tar mitt hjärta ett extraskutt.

Glad fredag på er, ut och kriga i sidvinden så ses vi snart igen.

Lucas tog kortet på avfarten till Hållsta från väg 53