Gotland på hösten.

Hej från Östersjöns utpost i öst.

Jag har länge velat åka till Gotland på hösten. Det har varit en drömmig fantasi om att stå med händerna i skyn medan bränningarna kastar sig mot klipporna. Denna vecka blev fantasin något mera verklig. Karinfamiljen, min allra käraste nästan-familj i Eskilstuna, hade bjudit med mig till ett hus i Kvarnåkershamn.

Hur det var, Gotland på hösten?

Låt mig kort summera, för er som undrar.

Vinden var som på sommaren. Blåsig och ständigt närvarande, särskilt vid stranden.

Himlen var som på sommaren, växlande blå och ljuvlig.

Sanden var som på sommaren, men kallare. Stelare.

Vågorna var som på sommaren, lika frustande. Böljande, njutande, älskande som den som vet sitt värde för väl för att be om ursäkt för den plats den tar.

Men samtidigt någon som inte vet något annat. Som finner sig, njuter av det som njutas kan.

Luften var kallare. Havet hade en kallare färg, och var isblått kylande när man badade.

Löven var gulare.

Och mörkret. Det var tusen gånger mörkare. Och när jag gick de 900 meterna genom pinad tallskog, över en grusväg, längs en åker och till sist nådde nattstranden –

Ja.

Då var mörkret totalt jäkla jättenära.

Bara vågorna och vinden hördes. Jag stod mitt i det kompakta mörkret på nattstranden vänd mot havet. Jag sträckte upp mina armar mot natthimlen. Jag var mörkret och mörkret var jag.

Tjugo sekunder stod jag så. Bakom mig fanns allt annat inklusive spökena från creepy-podden.

Så tog jag några steg mot vattenbrynet där vågorna rullade in. Det var dags för mitt nattdop. Några handfullar av det salta Östersjöskummet skulle upp på huvudet.

Det salta, kalla, skummande bubblet.

Jag vände mig om. Vad bra jag såg. Allt var inte längre mörkt. Där fanns konturer av träd, vägar, buskar, strandgräs. På med pannlampan igen, och upp mot huset.

Det gotländska höstmörkret var svart och kompakt på ytan. Men vågade man se in i det, var mörkret intagande.

🐬🐬🐬

På färjan stod jag ute på däck och tittade ner i de bubblande vågorna. Som vanligt funderade jag på hur det vore att vara en våg. Så böljande och föränderlig.

Och pulsen då? Ja. Ju mer det blåste och ju mer havet skummande vräkte sig mot stranden.

Ju mer gick den ner.

Elvira tog bilden på mamma Karin

Måste-badet

Upp ur sängens liggande position. Idag borde jag ligga kvar och det är därför jag går upp. Upp upp ut, det är en sådan dag, en sådan morgon.

Ute regnar det. Måste-regn. Jag tassar ut i måste-regnet genom måste-vattenilar över måste-löv. Uppför måste-backen förbi kvartershaket till muren vid trappan.

Tittar på tranebergsbron.

Nedför trappan, måste-trappan. Blöt och slipprig. Löven sitter kvar på träden så pass mycket att man ser mer hav än vanligt. Innanhav, mälarhav.

Nedför hela trappan, ut på måste-stigen och möter en kvinna i svart löparkit, bråttom bråttom genom regnet.

Jag har inte bråttom men samtidigt har jag det. Jag trippar ut på bryggan och vet att snart kommer dagens bästa stund och snart är den över. Så kort är den, den bästa stunden.

Jag vet exakt hur kallt det är innan armarna plöjer vattnet och huvudet slår i ytan.

Mälaren sväljer mig, igen.

🐬

AW-looparna

Riders!!

Sitter och kompensationsjobbar på mitt lokala Espresso House. Supersmidigt förutom att min hemdator inte vill ta offentligt wifi av nån j-a anledning. Men mobilen tar det, så jag växlar mellan internetdelning för att spara dokument på Drive via datorn, och kör wifi på mobilen för att mejla grejer. Som jag sedan schemalägger till måndag morgon kl. 0800. Klockis!

Jag tänker dessutom inte kompensationsjobba hur länge som helst. Nix, enbart de två timmar som jag kompade ut igår, och enbart tills jag har nog med tid för att både köra nåt varv eller två runt Kungsholmen i löparskor och sedan åka och fira min syster. Jag är osäker på om hon läser min blogg, så jag kan lika gärna lägga in en bild på hennes present här. Det är en kul grej som växer! (Klara om du läser så vet du, ja ja..)

Så varför kompensationsjobba på en lördag?

Jo! För igår var det ju dags att köra cross-aw med några av Stockholms finaste cyklister: Guayén, Sophie, Karin och så Johanna som så lägligt anslöt när vi rosiga och hungriga anlände till thai take away i Alvik där Karin bor. Och det tarvade att redan 15.30 börja kitta mig och crossen för skymningskörning på grus och stig. Yummy.

Vi körde norrort. Ut från jobbet via Hagaparken, beundra det kalla höstvattnet i Brunnsviken och älska de gula höstlöven som frasade under våra crosshjul i Hagaparkens små minitunnelstigar. Älska hur höstlöven bildar dessa sjok! Sedan körde vi mera norrut, och landade i två loopar norr om Ursvik och Järva.

Tror jag.

Vilken ynnest att få vara lost. Jag som ännu samlar rundor till mitt Stockholmsrundotek lät mig villigt guidas medan alla väntade på skymningen. När den kom, slog vi på våra lysen. Mörkret hade därmed skapat en till dimension av cyklingen. Vi blev plötsligt snabbare, tystare och modigare.

Det gick bort att köra precis bakom någon, då bländades man av baklyset. Bättre var att köra bredvid, och tystnaden var nödvändig för fokuset som krävdes. Lamporna hjälpte oss att upptäcka lövhögarnas gömda farligheter: stenar, rötter, håligheter. Vi vrängde cyklarna för att ta de skymda kurvorna så säkert och gent som möjligt, medan vi förberedde oss på nästa farlighet.

Efter den andra loopen fattade vi beslutet att cykla mot Alvik. Karin ville bjuda på tre sorters bubbel och vi mötte upp Johanna vid thai-en, hej Johanna kul att se dig här!! Och eftersom cyklarna stod utanför så var jag vakt, och när jag såg en cykel dundra i marken av att någon förbipasserande råkade snudda vid den, så for jag ut och alla andra också. Redo att springa efter tjuven, dessa reflexer hos ios cykelägare är nödvändiga!

Vi kalkylerade snabbt att ingen utan cykelskor hade hunnit om vi kastat oss på våra cyklar och kört efter den eventuella tjuven. Men nu var det inte så, och vi kunde rulla upp alla cyklar i Karins lägenhet och fira det ena och det andra och dricka tre sorters bubbel och dåsa i cykelkläder i Karins soffa, och konstatera att cykel-aw är det bästa fredagsmyset eller åtminstone var det just den här fredagen, och det var ju den som räknades just då.

Sen på med alla lager, huttrande cykla hem över Tranebergsbron och hej då alla!! Och så hem till Kristineberg och in i duschen och te och liten kaka.

Och godnatt och på återseende aw-looparna i Järvafältet!

Sophie tog hälften av korten

Hej den gångna veckans två besvikelser

God förmiddag.

I måndags efter löprundan fick jag dagens andra besvikelse kastad i ansiktet. Jag hade nämligen haft med mig Garmin och kollat sträckan på rundan som blivit vardag. Som jag döpt till nästan-milen. Och när jag stod på trallen på Hornsbergs strand inför doppet, så såg jag siffran.

6.1 km.

Vilken fjuttrunda!

Jag tog av mig långtröja och handskar och skor och dök i. Vattnet svalde mig, för att sekunderna senare spotta ut min kropp på bryggan.

6.1 km, som jag trott var minst 8. Det är stor skillnad i löparmått mätt! Där fick jag för att jag hade så nära till jobbet: rundan går ju längs rålis förbi jobbet och sen hem igen längs min hemväg vid Karlbergs kanal.

Det blir till att köra två varv i fortsättningen.

Till på köpet hade jag tidigare fått dagens första besvikelse intryckt i nyllet. Måndag är ju kampfysdag. Men se jag hade tydligen glömt packa sport-bh så där stod jag i omklädningsrummet, förbannad intill tänderna, som Halloweenpumpan på kortet, och kunde inte träna.

Hatade min kvinnokropp lite, innan jag insåg att det fanns större saker att hata såsom min egen glömska.

Sedan insåg jag att det betydde att jag skulle få trösta mig med ett dopp.

Så det var åter dagens bästa stund, den på bryggan precis efter doppet och så precis före.

❤️

Hornsberg i dagsljus för likes, Alex tog bilden på pumpan

Och österut fanns Lidingö

Hej bloggen och alla!

Tänkte delge vad som finns i det sista oupptäckta väderstrecket. För nu när jag inte längre är nyinflyttad är det rimligt att kunna cykla i alla fyra väderstreck och njuta av att känna till vad som där finns att cykla på. Och igår föll en östlig pusselbit på plats och det var Lidingö!

Lidingö är för mig mest känt för Lidingöloppet. (och att Katja är uppvuxen där). Jag körde loppet 2010 och var i mitt livs löparform tills kroppen skrek till vid 26 km, efter att ha tuggat på i ett skönt 5:50-tempo. Då skriket från höfterna var ett faktum, lät jag mig promeneras mjuk en stund, för att sedan med hjälp av målgångsvittringens superkrafter kuta över mållinjen och dundra in på 3:10.

Nog om 2010, 2019 är nu och det var Sophie som skulle guida mig och Alex på Lidingö. Bästa Mallis-Sophie! Och när vi tråcklat oss fram genom vägarbeten och bilister nådde vi Lidingöbron, och där fick jag gåshud: bro. Vatten. Rymd. Ö-cykling.

Vi nådde Grönsta gärde. Här börjar Lidingöloppet. Och vi tog in på spåret och en färgrik värld helt bortom alltings rimlighet tog emot oss:

Allting var gult. Hösten hade nått sin gula fas. På träden dallrade gula asplöv, på marken var stigen täckt av dem. I skogen var stigen en guldgulskimrande matta som vi flöt över. I leran var löven en blöt och kladdig röra som vi tuggade oss igenom.

Stenhällarna var hala. Alex erfor detta då han på crossen (lånad från Robin, tack!!) skulle trampa sig uppåt. Hamnar man en millimeter fel på blöta hällar ligger man där. För att sedan, mera farthungrig än någonsin, spinna loss och cykla nästa kurva intill perfektion.

Kurvorna var lövtäckta utmaningar. Inte bromsa, eller bromsa med tillförsikt, och låta kroppen hitta balansen med bibehållen fart.

Uppförsluten var fostrande. Fullt fokus krävdes. Rötter och stenar och procent utgjorde tillsammans grogrund för vurpor. Men crossen åt sig uppför varje backe trots den lilla lilla minivrängningen av framhjulet på den brantaste. Framför oss och bredvid gick föräldrar med barnvagnar. Bägge trafikanter verkade finna backens procent lika utmanande.

Så kom en snutt i luftig tallskog. Mellan träden skymtade Havet. Framför var Sophie och Alex. Ovanför fanns himlen och i våra lungor oktobersyret.

Och när vi nådde macken, så insåg vi att den var resans mål. Eller mening. Varje cross fick en dusch, och varje åkare en skrubbning. Lite renare men med diskreta minnen från Leran och Löven ville vi cykla mot stan.

Så rullade vi tillbaka över bron, jag en runda rikare och alla tre en höstdag vackrare.

Och Lidingö gav innehåll åt väderstrecket öster.

🐾🐎🦋

Dagens bästa stund

Dagens bästa stund är stunden precis innan och precis efter doppet. Sekunderna då löprundan håller mig varm och jag kliver ur skor och långärmad tröja och handskar och står på bryggan.

Jag tittar mot vattnet. Mälaren. Vad svart det är. Lätt krusat. Där horisonten slutar finns huskroppar och broar. Alvik, Traneberg, kanske Ulvsunda. Allt speglar sig i det svarta vattnet och alla gatlyktor glittrar.

Jag står i oktoberkyla med lite kläder och ändå fryser jag inte.

Så dyker jag i. Kroppen skjuter genom vattnet.

Jag vet hur kallt det är när pannan slår i vattenytan. Jag tar mitt enda långa simtag och vänder sedan mot badstegen. Jag kliver upp, kramar vatten ur håret och ställer mig och andas.

Det här är också dagens bästa stund. Den precis efter doppet. När jag står genomblöt och borde vara iskall men kroppens inre värmeverk drar igång och värmer mig.

Mitt inre element är varmare än varje varm dusch i hela jäkla världen.

🦋🦋🦋

Dopp och hopp

Yo.

Hösten var blöt idag när jag sprang en runda vid Västerbron. Kroppen hade klagat och skrikit hela dagen. Huvudet var tungt, så tungt, magen ännu tyngre och tyngst av allt var psyket.

Det var en skitdag.

Och dem motas bäst i löparskor.

Så hem och på med dem och ut i blöta hösten. Runda Kungsholmen? Nej det krävdes vidder, rymd, det fick bli Västerbron. Så upp på den och över, titta en trappa ner till hemliga stigar upplysta av dimmiga gatlyktor. Remiersholme.

Under bron, mera lyktor och genom löven som så tunga och gulgröna låg slickade mot asfalten. Upp mot en höjd, hej då gatlyktor och nu bara rymd, jag och vattnet därnere. Trippa försiktigt en trappa igen, vad bra msn ser i mörkret när man vänjer sig, och snart upp tillbaka på bron.

Mot krönet. Svagt svirr från en elsparkcykel, hålla jämna steg, den saktar ner, är det någon som driver med mig? Vi slår tysta följe, tills jag får möte och släpper förbi honom.

En främling på väg någonstans.

Vad tyst Västerbron är utan bilar i den sekunden.

Kroppen uppvärmd, det stela från igår släpper sakta, så når jag Hornsbergs strand. Och här kommer den hemtama längtan efter dopp, yey! Jag tar av skor och vantar och långtröja, dyker i.

Vattnet är kallt, senast jag dök här var i fredags efter fredagslöpningen och för att mildra ontet från en smocka som hade träffat mig med full kraft. Jag kan inte avgöra om det var jag själv eller livet, någon av oss två hade knutit nävarna och hamrat in den där smockan mitt i nyllet. Och vattnet hade inte räckt för att svalka rodnaden efter slaget.

Idag var vattnet annorlunda. Det var sitt vanliga, svalkande svarta höst-jag. Som omfamnade och välkomnade och svalde mig i ett andetag, tills jag kom upp på badstegen och var uppe.

Jag sprang sen hem, allt medan kroppens inre värmeverk drog på för fulla cylindrar.

Som det ska när allt är som vanligt.

Sorry mellow inlägg, önskar jag hade haft ett foto på den blöta hösten, tar ett kastanjeblad mot asfalt istället:

Helgens måste-minnen

Den här helgen har ett antal avgörande cykelgrejer hänt.

För det första: något materiellt. Jag har hittat hem bibs-mässigt. Halleluja, jag har köpt två par svarta bibs av märket High & Over. Äntligen en modell som är lagom hög i midjan, tajt på rätt ställen och med en vettig benlängd. Dessutom en skön bred rand och snygg design. Helvete vad kroppen redan älskar dem.

För det andra, jag är numera formellt inte nyinflyttad längre. Nix pix. Den här helgen har jag nämligen mött någon jag känner i en annan klunga än den jag själv körde. Det är sant! Ja, det har nu hänt! Närmare bestämt Guayén, en superstark Baroudeur-cyklist från Mallisgänget som jag älskade att jaga uppför och nedför backar och in i små spanska mallisgränder.

När man både lyckas känna igen någon som susar förbi och det faktum att någon man lärt känna faktiskt cyklar samma vägar samtidigt, då är man inte ny längre.

För det tredje så har jag denna helg haft det outsägligt stora nöjet att få bli guidad ordentligt på grus och stig. I Stockholm. Hur värt. Jo, väldigt mycket värt och nu har jag sparat rutterna så att jag själv kan köra dessa flow-wow rundor när jag vill.

I lördags hade brudarna från just Baroudeur riggat en 47 km-runda. Jag körde till starten på Folkungagatan i lätt duggregn. Perfekt crossväder och 20-talet förväntansfulla damer. Vi knattrade iväg söderut och runt i både Nacka och Älta. Några av stigarna hade jag försökt leta mig fram på innan, men aldrig fått en helhet som denna. Här fanns breda grusvägar, smala uppförslut och lagom blöta spänger i vassruggarna. Här fanns uppför och nedför och kurvor och rakor och marathonlöpare mitt i allt, heja heja!

Sa vi från kanten. För springer man marathon i Hellas så ska man hejas.

Här fanns också ständiga strandhugg och idel kända ansikten! Hej Karin, hej Ena, hej Lea, hej Petra, Sophie, Sara, Guayén, hur många fantastiska är vi inte här i denna underbara stad?

Crossvädret lättade när vi rullade in på le Mond efteråt. Där köptes bibsen efter fikat och sen var hösten gjord. Grus- och hemmaglädjen var ett faktum.

Och så i söndags då!! Hur mycket ljuvligheter ryms på 48 timmar? När vi drog mot norrort från Sveavägen i morse var dagen ljummen men krispig. Molnig men färgsprakande. Och medan Marre och Amira guidade norrut genom Hagaparken, Järvafältet, Sollentuna och så runt den förföriska Edsviken. Ja, medan de gjirde det så körde jag mini-intervaller. Miniryck. Minitryck.

Jag har fått frågan varför jag valt att slösa energi på att göra de där rycken. Svaret är: för att jag gör dem när jag trivs riktigt bra på cykeln. De ör alltså en glädjeyttring.

Till på köpet levererade kroppen en finfin OTB nånstans i höstlöven vid Edsviken. Jag skulle jaga ikapp Amira och gena över ett dike. Men diket var djupare än beräknat och Amira fick bese mig sakta smyga över styret ner i gräset.

Så var de nya bibsen invigda. Och jag kunde konstatera något, när jag körde runt i både norrort och söderort, att vilken befrielse för hjärnan att inte veta var man ska. Hur man kan njuta i nuet. Och vilken spännande överraskning som väntar sedan när man vittjar Strava. För när någon lägger upp en runda så blir det en unik upplevelse av kurvor, medlut, motlut och bröt, som bildar ett eget litet äventyr trots att ytan man tillryggalagt egentligen är ganska liten. Det är variationen och kombinationerna som gör det! Och detta görs av generösa medcyklister som bjussar andra med på nya rundor!

Och den tid på året och i livet när man tvättar crossen i badkaret är åter här. Men tro aldrig att den någonsin blir ren såklart.

Så kära bästa crossigaste cykel-Stockholm, får man älska dig nu är det precis vad jag vill göra!!

🐎🐎🐎

Bilder Marre, Amira, Petra, Guayén och Sophie

Och Västerbron, du kommer alltid för mig vara större än Stockholm, gråare än asfalten, dimmigare än älvorna och evigare än evigheten själv

Lika frusen som den sönderkylda bärnstenslagern

Yo.

Har vi pratat om hur cyklingskyla påverkar psyket? Alltså när man fryser under färd.

Den cyklist som fryser under passet förvandlas till en böld på cykelglädjen. Det är locket på, våt filt, vidbränd riskastrull. You name it. Allt dödas.

Denna frysdöd gick min cykelglädje tillmötes i måndags då jag hade finbesök. Alex hade ärenden i storstan och hade påpassligt packat med sig racern för ett sista hej då-pass till landsvägarna innan vintern.

Vi körde ut till Saltis. Siktet var inställt på serpentinen upp till gamla observatoriet. Den bör varje viktig besökare ges möjlighet atr cykla.

Alex var på olidligt positivt humör, smart och varmt klädd på sin styva Cannondale. Jag blev snabbt huttrig i den oväntade regnskuren på utvägen, och tillståndet förvärrades.

Vad jag skrynklade mitt stackars nylle. Hur Alex peppade. Hur kylan åt sig in i mina fötter genom blöta strumpor som sakta gjorde fötterna obrukbara. Vad kylan nästan lyckades göra med händerna mina men räddades av att vi höll igång kroppen ända in från Slussen förbi Fotografiska och ända in på Västerbron. Och över den. Alex hade nog med värme kvar i kroppen för att njuta av utsikten, medan allt jag såg för mitt inre var duschen.

Jag vill aldrig mer bli den versionen av mitt cykeljag.

Amen over and out!!

🐎🐎🐎

Men hösten var ju självklart dödligt bildskön

Om gåvor och gåvor

Hej söndag!

Hej söndagsläsare!

I helgen var det dags att dra till Eskilstuna på ärenden. Förutom fredagsmys med Karinfamiljen så skulle vi även dra ihop det gamla brudgänget från jobbtiden och få oss lite Sörmlandstid.

Sörmland bjöd på sig, riktigt vek ut sig i all sin glans. Vi lät oss förföras, slumrade i solen och plockade svamp.

På kvällen framför linssoppan upplyste jag gänget om min kommande 40-årskrisdag. Jag sa helt enkelt ”vänner, nästa år fyller jag 40.”

Som en del i processen.

De frågade vad jag ville ha i present. Sedan pratade vi om hur det kanske känns att fylla 40, och jag kom på att jag ju redan fått en present.

Helenas nya bil.

Helena äger bil för att ta sig till och från stugan 35 km sydost om Eskilstuna. Och ibland i viktiga ärenden till Västerås när tågtiderna passar dåligt. Annars bor hon i stan och löser det mesta av vardagspusslet på cykel.

En rätt vanlig Eskilstunabo med andra ord.

Men nu rullade hon inte fram sin gamla Skoda för att hämta mig, utan en Dacia. En stålgrå skönhet som bländade mig med det vackraste av klistermärken på tanklocket:

E85

Helena hade köpt en etanolbil, begagnad. Klimathjärtat kunde inte inte ta ett extra skutt.

Och det var den bästa förtida presenten: en nära väns beslut att göra det hon kan för klimatet och dem som ska leva i det efter oss.

Sedan tankade vi på macken i Fröslunda och körde mot Svalboviken.

Hur värt!!

✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️

Hund i ryggsäck och annat Sörmlandsaktigt för likes.

”du måste sluta tugga på träd sådär”