Avblåst.

Det är onsdag och dags att hoppa på pendeln. Igen, mot Västerhaninge, där jag ska köra klungträning med team l’Echelon. Detta team är ett gäng urstarka damer som bestämt sig för att klara halvvättern på under fyra timmar. Det betyder 37,5 km/h belgisk kedja och fullt fokus.

Idag skulle det slutligen testas om jag och klungan synkade.

Kvällen var solig och våren var ljuvlig, vi drog iväg och allt flöt bättre än vanligt. Våra två grindvakter höll koll medan vi högg hjulet på den framför och roterade så tajt, så snabbt, så snyggt och så säkert vi bara förmådde.

Sub4 kräver disciplin och dedikering från andra världar. Så fort jag försvann in i min egen, tappade jag fokus. I en kurva när jag lagt mig bredvid en av grindvakterna, så tappade jag klungan. Den svartklädda gruppen cyklister försvann snart ur mitt synfält och jag fattade beslutet att vända. Vi skulle köra samma vända hem, de skulle komma ikapp.

Samtidigt förstod jag att min plats i denna klunga amasoner var borta.

De kom tillbaka som jag förutspått, hejade på mig och jag släppte förbi dem.

Något så styrkemässigt avancerat som sub4 skulle det inte bli för mig i år. Jag skulle blåsa av –

Så långt kom jag i min egen ömkande självrannsakan när jag såg folk vid vägkanten längre fram. MC-knuttar, cyklister, bilar –

Det låg någon på marken, stilla, hon andades med slutna ögon, min klunga stod runt henne och jag stannade med förskräckelse i insikten. Nej!!

En av våra hade kraschat. Fastnat i en reva i asfalten. Ansiktet hade gått i backen i 60km/h. Det som inte fick hända hade hänt. Och de som kände dig som låg där bättre än vad jag gjorde, som mest sett din snabba rygg och snygga cykeltofs, de sa att ditt ansikte var skrapat näst intill oigenkännlighet.

Och medan ambulansen kom och alla i klungan gjorde vad de kunde för att hjälpa, så måste alla ha tänkt samma tanke.

Det fick inte hända. Men det hände. Ingen får känna skuld. Och du måste bli bra.

❤️❤️❤️

Eugene!

God fredag alla, torsdag menar jag. Sov till halv elva i morse, hur ljuvligt var det inte? Och det ljuvligaste av allt var att jag hade finfint sällskap i rummet bredvid.

Yes, det var premiär för mig att vara värd för en långfärdscyklist via Warm Showers, som jag själv många gånger använt. Jag har alltid haft turen att bli välkomnad som gäst hos de mest varmhjärtade medcyklister, och fick nu äntligen äran att ge tillbaka något av denna gästfrihet. Inte exakt till dem jag gästat, utan mer ut i universums oändliga cyklistflöde.

Eugene kom hojandes igår kväll, ungefär samtidigt som jag kom hem från träningen. Vi hjälptes åt att frakta upp cykel och väskor i min lägenhet, och medan hon gjorde sig hemmastadd så fixade vi en ris- och linsmåltid så utsökt att vi satt upp till ett på natten för att snacka över den.

Snacket gick såklart kring Eugenes resa: hemmahörande i Sydkorea med familj i både USA och Kenya, hade hennes senaste månader spenderats med säsongsjobb i Australien. Först i Perth, sedan långt borta från Perth då hon av olika skäl flytt sin sedermera pucko-arbetsgivare i Perth och hittat nytt arbete 2000 km därifrån. Ja, avstånden är sådana i Australien. Och det är bra när man ska fly från puckon.

Så begav hon sig att spendera lite tid i Malaysia och Singapore, och det var här som drömmen om en längre cykelresa plötsligt framstod som fullt rimlig. Äventyret skulle ske i Sverige. Här fanns ett par high school-vänner och lagom finfint väder, och cykel och allting fraktades från Singapore till Stockholm. Efter en vecka av planering och fix och trix med rutt och väskor, så cyklade hon de fyra kilometrarna från Stockholm City Hostel till mig i Kristineberg.

Idag var hennes första dag på riktigt. Jag slog följe på vägen mot Södertälje som var slutmålet, och medan vi gnetade på Västerbron i motvind, funderade jag på mitt eget nästa cykeläventyr. På listan fanns Skottland, men på listan fanns även ett flygfritt varv runt jorden med Vancouver som delmål. Närmare bestämt Squamish, där mina vänner just bygger hus och kanske är färdiga till 2021, när jag i så fall kanske skulle hunnit dit om jag började trampa österut i tid.

Så gick tankarna, och Eugene gnetade i motvinden och jag släppte henne med en stor kram vid färjeläget i Slagsta. Där skulle jag ta färjan till Ekerö för en sista medvindslöpa hem var tanken. Eugene kramade mig hårt tillbaka och lovade messa vid ankomst till Södertälje. Medan jag fikade hos Malin på Ekerö (tack Mallisresan för denna fina nya cykelvän!) så hade Eugene trampat klart för dagen. ”Framme!!” löd messet, och vi lovade att hålla kontakten.

Klart vi skulle!

Slut på inlägget, hur rart är det inte att få hjälpa en medcyklist på resa?

❤️

Zoen – död och återuppstånden

Goder afton och välkommen till ett inlägg om hur man kör slut på batteriet, får liv i det igen och till slut kommer fram dit man ska.

Vi kör!

I lördags skulle jag resa mellan Stockholm och Eskilstuna, med ett par stopp för ärenden på vägen. Ärendena var 1) fika i Upplands Väsby, 2) Hämta grejer i Västerås 3) Förtidsrösta och 4) handla mat för att sedan 5) dundra in i huset i Eskilstuna hos mina vänner i lagom tid för att laga middag med dem och äta den ihop. Under helgen skulle jag även använda Zoen som funktionärsbil vid ett motionslopp på cykel med en postering i Mellösa – djupaste Sörmland.

Min plan var att slippa ladda på vägen. Batteriet skulle ju laddas med hjälp av motorbromsning, min nyupptäckta färdighet!

Bilen var fulladdad till 229 km räckvidd vid start från Robins garage i Björkhagen. Check. Jag smet iväg i lite lagom lördagskö mot Upplands Väsby, och parkerade hos min syster. Där undvek jag att ladda, skulle ju bara äta morotskaka och så särskilt mycket laddning hade jag ju inte gjort av med.

Detta var ett beslut jag senare skulle få äta upp.

Efter Upplands Väsby var det dags att styra till motorvägen mot Västerås. Våren var drypande, jag var utsläppsfri, allt var bra. Men h-ete vad batteripelaren sjönk. Trots att jag körde lagligt! Jag glodde oroligt på ömsom de blå km-skyltarna på höger sida vägen, ömsom på min batteripelare. Den skulle räcka, intalade jag mig.

Jag svängde in i Västerås och parkerade utanför min gamla lägenhet med en räckvidd på drygt 70 km. Yes. Bara 45 till Eskilstuna ju, och med ett välplanerat stopp för matinköp, som kanske hade laddstolpe, skulle jag dessutom spara räckvidd och tid.

Innan avfärd skrollade jag förtidsröstningslokaler och hittade Erikslunds köpcentrum. Jahapp, det var detta som fanns kvar att tillstå. Köpcentrum, denna mänsklighetens baksida, men förtidsröstning fanns och där var full aktivitet. Klart det ska erbjudas röstning där folk ändå uppehåller sig!

Dock fanns ingen laddstolpe utanför lokalen, men jag var ändå där i knappt fem minuter, skulle inte hinna ladda så mycket.

Ut på motorvägen mot Eskilstuna, men wtf där är en laddstolpe! Känner igen loggan från Laddregion Mälardalen, gratis 22 kW-laddning yey! Men den är bakom en trottoarkant, man måste köra in på en avfart och det känns jobbigt, dessutom räcker min kapacitet – jag klarar det utan laddning.

Från motorvägen svänger jag snart av mot 56:an. Hur grön är inte våren? Snart i Kvicksund och det droppar från skyn. En titt på batteristapeln. Om jag handlar i Kvicksund klarar jag mig. In på affären, de har ingenting jag vill köpa, köper ändå tre avokado och lite godis, kör vidare och konstaterar att jag klarar de sista 24 km på min kvarvarande 35 km-stapel.

För jag motorbromsar ju och laddar samtidigt.

Jag knappar för säkerhets skull in min destination så att jag tar exakt rätt väg för att spara kilometertid. Jag måste fortfarande handla, men det kan jag göra på vägen.

Jag tar en avfart tidigare än normalt, och kartläsaren visar 4 km kvar att köra. 11 km kvar i batteriet, perfekt! Ett blinkande meddelande säger att jag ska ladda, ja ja jag vet! Snart! Jag svänger in vid en mataffär 2 km senare med 8 km kvar i batteriet. Vilken barnlek.

Handlar det jag ska och lite till, sen till middagen men det är ändå helg och jag kan skylla på bilköer.

Jag startar bilen.

Men den vill inte startas. Den rullar bara bakåt, med en tomhet och en tysthet som ger mig kalla kårar. Batteriet lyser tomt. Istället för de 8 km jag hade kvar när jag parkerade, är det nu 0 kvar. Och jag står mitt för ingången med 2 km kvar till min middag.

Tomt.

Vad gör jag nu?

Efter tusen tänkta lösningstankar trycker jag på ECO-knappen. Och bilen går igång. Den går verkligen igång. Jag smyger ut på vägen, tar vänster, vänster igen, motorbromsar mig fram till den sista korsningen, den sista rondellen, förbi pizzerian, sista vänster och så en absolut sista vänster.

Parkerar utanför huset. Dör lite, och hämtar sladden i baksätet. Kramar om vännerna och hämtar förlängningssladden. Dottern i huset kopplar in allt ❤

Så tar Zoen laddningen. Det svirrande ljudet är som ljuv musik, som ekersång.

***konstpaus***

Tillbaka i Stockholm pratar jag med Robin om min nära döden-upplevelse. Han drar lite efter andan. Senare ska han skriva detta klargörande blogginlägg. Han upplyser mig om att stapeln endast ska ses som en indikation och inte tas bokstavligt. Stapeln beräknar kvarvarande räckvidd beroende på historiska data om hastighet, körsätt, etc. Med så lite kvar i batteriet, passade den på att pusta ut när jag handlade mat. Trodde den var hemma och laddade mentalt ur sig. Den var så nära slutet man kan komma när jag sedan startade och fick för mig att knappa in det viktiga eco-läget.

Det räddade mig.

Den räddade mig.

Bara Zoen räddar en laddoptimist. För det tackar jag den!

22kW-laddare och Eskilstuna-reklam för likes.

Hemmaklubben

Hängde med Smestan i helgen!!

Sorry hög, hade jag kunnat fortsätta det här inlägget. Jag påbörjade ju det när jag satt i Zoen och laddade batteriet efter väl förrättat värv. Det blev aldrig publicerat eftersom livets kullersten kom emellan, och så kan det vara.

Men väl förrättat värv, det var Smérundan, klubbens motionslopp på landsväg. Det går genom vårt djupaste, skönaste Sörmland och är 104 km. Det brukar vara badväder när man kommer fram till gräsområdet vid mål, men i år startade de i regn och fick hagel på sig så många var lite osugna på just mer vatten tror jag.

När jag satt där vid laddstolpen, efter att ha vinkat många adjö till mina forna klubbkamrater, så tänkte jag såklart på Smérundan. För det var detta lopp och det mottagande jag fick vid målgång för några år sedan som avgjorde mitt val av Eskilstunaklubb.

Jag blev så välkomnad.

Och detta är mångt och mycket utmärkande för vår kära cykelsport.

Vi vill alltid bli fler.

Och när rätt leenden och rätt snack leder till just det, så sätter sig känslan på rätt ställe i magen och då är man rökt, på ett positivt sätt. Då hör man till, då hör man hit, då är man alltid hemma.

Så det hoppas jag att vi fortsätter med hörni.

Fortsätta välkomna, och fortsätt låta er välkomnas.

Hjärtan på det, och så en sval bild på Lucas fixie som råkade hänga på min axel och omfamnas av min högerhand efter att jag provkört den.

❤️❤️❤️

Lucas och Therese tog korten, och Camilla poserade vant framför en av klubbens sponsorbilar ihop med mig

Bad av kassett och filosofi kring cykelegot.

God kväll!

Idag har jag tagit ett avgörande steg mot att bli Kristinebergare och det är att jag har gjort kassettbadpremiär. Yes, äntligen ska Amiran bli hel och ren. Har burit runt på många gram av svart smuts länge nu ju! Och lägenheten behöver vänjas in vid dessa göromål. Och musiken i högtalarna vänjas vid att bli kassettbadsmusik.

Så förutom att handla på mataffären på hörnet, ta en öl på bedårande puben vid strandpromenaden, gjort en vurpa med crossen, hittat ett segment upp mot min gata, tittat på solnedgången vid klipporna och tränat serpentiner vid uppfarten till Tranebergsbron, så har jag alltså tagit klivet ut och även rengjort Amirans ädlare delar.

Något jag också gjort idag var muckat med fotgängare. Jag får fan skärpa mig, muckar ju hellre med bilar och allra helst vill jag vara snäll i trafiken. Men här har jag med mig lantisbeteendet att man är få cyklister samtidigt så slipper bry sig, få andra trafikanter så slipper bry sig (förutom på lantis-landsvägar mot typ Skerike och Hallsta i Västmanland), samt det beteende jag allra helst vill jobba bort hos mig själv:

Detta att jag är cyklist, och därför ska jag fram, jag och min cykel.

Det är bra i grunden. Men jag märker på mig själv hur jag kör om på cykelbanan till jobbet lite väl mycket i onödan, det blir trångt och jag har koll men kanske förstör morgonmyset för någon annan hjälte i cykelfilen.

Man måste tänka. Visa omsorg om andra. Stanna vid övergångsställen och visa att man är stor, och snäll och släpper över de gående.

Inte vara cykel-ego, helt enkelt.

I morse kom jag farandes hem från Morning Spins längs Strandvägen när det hände. Mornings Spins händer på Djurgården i soluppgången. Man köttar tre varv i lagtempo och blir ofta avhängd och sen fikar man (fast idag hade jag inte tid tyvärr). När jag kommer vid korsningen vid typ… NK?, så ser jag en skåpbil till vänster, som ville höger i den korsning jag skulle åka rätt över. Hej bilen, du väntar väl? tänkte jag. Men nej, här skulle prejas!

I ren frustration och ilska prejar jag då tillbaka en stackars gående kavaj-kvinna som ska med bussen i höjd med Åhlens.

Hon skrek argt och befogat. ”Men alltså!!” så att alla hörde. Mitt kitt var ju fint, men det solkades av beteendet och reaktionen.

Förlåt mig.

Nu slutar inlägget snart, annars fortsätter det filosofera hela natten.

Teaser för likes: Jag har gjort säsongspremiär i Djursholm, RR med blodsmak kommer!!

Over and out.

Avhängd, ego och superfräsch

Att skalla puckelpisten

Hej från Riksgränsens solbrända skidnylle!

Nyllet älskar sin sol. Som om det aldrig kan få nog, vänder det sig mot strålarna och sluter ögonen. Det kan vända sig mot solen nästan hela dygnet. I liften, i pisten, i vimlet på after skin och i tystnaden vid lunchklippan. Och på natten, om det skulle vakna eller inte kunna somna.

Benen älskar sin vårsnö. Vårsnön, som socker. Ovanpå sockervallarna flyter benen och genom drivorna plöjer de. Ett hopp kommer – låt benen lätta från marken och dras uppåt. Stanna vid infarten till liften, se dig omkring och le mot vännen Sara. Låt lungorna få flämta efter luft. Låren så brännande. Alltid så andfådd, aldrig så leende som då.

Intellekt och hjärta älskar sina liftsnack. Liftsnack sker när avståndet till framförvarande är tillräckligt långt för att ingen ska höra, men tillräckligt nära för att alla ska se att viktigt liftsnack pågår. Kräver frågan mer än en vända upp i liften? Pausa, välj nedfart och fortsätt i nästa liftstol. I backen pratas inte allvar. I backen åks och skallas.

Luftslott rivs när psyket skallar puckelpisten. Pucklar finns där många plöjt omkring med sockersnön till fina högar. Att skalla är att låta benen skutta skidorna och svänga mellan högarna, att skalla är att låta strupen morra fram det sista trycket benen kräver för att undvika att vurpa och istället hitta fäste, fart och glädje.

Så ser man sig omkring, och hittar vännen Saras snabba rygg som flyger nedför pisten. Då ökar man, då flyger man i kapp, då pressar benen, plöjer genom drivorna och sockret sprutar medan psykets alla luftslott rämnar.

Så ses man nedanför vid liften, pustandes, och tänker

Detta är som cykling när den är som bäst

🐎🐎🐎

Bastu, bad och bastard burgers

Hej från Skellefteå!!

Måste bara få ur mig lite lyckorus här. Skaka ut det från lår och vader och skalle och fingrar så att hjärtat lugnas lite.

Älskar dig älven, bara älskar

Ok lugn. Lugn. Nu berättar vi.

Ruset kulminerade alltså tre gånger under gårdagen. Första var när vi doppade oss i Skellefteälven. Vi var i löparskor och solen var Norrlandsvarm. Längs den ljusa trätrallen på strandpromenaden vid älven satt ett par med barnvagn och åt picknick. Där fanns också den badstege vi tagit sikte på.

Jag var först i. Vattnet var strömt, älven var kall och ljuvlig och bjöd in min kropp till en livgivande omfamning.

Upp upp, Saras tur, hon doppade huvet!!, foto på det och sen jag i igen. Måste också doppa huvet ju!

Brr. Torka på trallen, sedan upp för att kika på stan.

Här kommer kulmen nummer två: Bastard Burgers (länkar ty de gav oss kick ass-service och hade tio olika veganska burgare på menyn). Ok. Får hämta andan lite här. Vi går alltså runt nybadade i Skellefteå lite småhungriga och dundrar rätt in i vad som måste vara burgarvärldens just nu största hype: the Beyond burger. (Länkar igen ty magiskt.)

Vi fick oss varsin osedvanligt köttig, saftig, krispig, sprödgrillad burgare. Från växtriket. Med kletig majo och koriander och picklad rödlök yo. Omg. Till och med den grillade ananasen som jag vanligtvis skyr, slank ner. Och en smakrik IPA av den alkoholfria sorten så att vi kunde sitta ute på en bänk i solen och njuta av anrättningen.

Ja. Burgaren var verkligen beyond. Man kan undra varför ett gäng entusiaster lägger så mycket kraft på att göra om rara små ärtor och rödbetor och kryddor till något som ska efterlikna djurkött. Men de har fått en gigantisk marknad. Och wtf. Gott var det och saftigt var det och yum, kom det från våra gommar när det sista av den intill perfektion kletiga majon runnit ner.

Vi gick hemåt. Mot vår camping. Där väntade kvällssolen och bastun på oss. Vi trippade in och värmen mjukade sakta upp mina träningsvärkande lår. På med vatten, ta en paus och sitta ute i solen. Basta, pausa, basta, pausa, så fortsatte det och sedan var det kväll och nattning.

Morgonen därpå satte vi oss på bussen mot Bastuträsk (!), och nu rullar tåget därifrån mot Luleå och Riksgränsen.

Slut på inlägget, nu ska vi jobba och dricka kaffe, tågskylt replika från Bastuträsk station för likes.

Vid vattnet.

Det finns en plats på väg hem från jobbet där jag stannar till ibland. Hornsbergs strand heter det visst.

”Ibland” infaller när jag är för glad, för ledsen eller för mycket av någonting annat som behöver reflektion för att lugnas ned.

Ibland är det ett samtal till en vän som stället rätt frågor. Rätt frågor har ofta effekten att de får livets kullersten att verka lite slätare.

Ibland är det att bara sitta och titta. Se, utan att behöva sända ut en åsikt om något man ser till någon. Vad mycket man upptäcker då! Och ibland är det att sitta och älska att man bor där man bor. Så att man får cykla den fina vägen i motsol hem från jobbet.

Där ens färdmedel är markerat med vit färg i gatan. Cykelbana.

Tittade och älskade samtidigt gjorde jag idag. Mest älskade. Var en ljuvlig vårkväll drypande av syrener och hägg ju. Solen sken som en galning och speglade sig i vattnet och mina ögon, om det hade varit någon som råkat titta in i dem just då. Mitt vatten, det jag bor bredvid. På vattnet seglade små optimistmjollar. Hur somrigt!!

Och nu rullar jag som bäst iväg norrut på nattåget. Det vankas liggvagn till jobbärenden i Umeå och sedan lite finfin skidåkning i Riksgränsen med fina kollegan Sara. När man ändå är i trakterna, som en riktig Stockholmare skulle ha sagt.

Yes.

Förresten fick jag en riktigt härlig faktura från mitt bankkort idag. Femsiffrigt! Och första siffran var en tvåa. Det påminde mig om de minnen som lagrades i hjärtat medan jag jobbade upp den där siffran. Flandern, Mallis, backarna, bergen, havet, regnet, vinden, blåsten, brännan, de brännande låren, alla nya bekanta och alla befintliga bekanta som förgyller mitt cykelliv.

Nu rullar tåget lite lättare över livets kullersten.

Jag känner det. Ändå in i mitt mobila bank-id:s fyrsiffriga kod som betalar det femsiffriga beloppet som börjar med en tvåa känner jag det.

Ja.

Jag känner det.

❤️❤️❤️

Punka och annat vardagligt i Kristineberg

Hemmakväll på er!

Men alltså vad jag älskar att ha söndagar hemma. Det är kul att upptäcka nya cykelstigar men det är fan så ljuvligt att komma hem. Tvätta kläder, packa upp, städa bort dammet som samlats medan man varit borta, heja på blomlådorna och glänta på locket till kombuchaflaskorna som kolsyrar sig i skafferiet. Sådana saker, hemmasaker!

Efter en lång och ovanligt produktiv tågresa från Köpenhamn, var det även cykeldags. Ingen mindre än jag fick cykla med ingen mindre än min favvo-nya ägare till scotten Robert! Vi trampade lugnt och vilsamt pratandes runt en liten 25km-runda ut förbi Drottningholm. Och så plötsligt började jag känna crossens bakfälg lite väl tydligt, och förstod att det var klippt. Jahaja, känslan att hjulet böljar under rumpan kändes väl igen och det var en vardagens spännande lilla punka som slog till. Vi var lyckligtvis nära Tranebergsbron, så vi pumpade lite mer luft i däcket och traskade sonika med cyklarna över bron hemåt.

På köpet fick vi testa min nya pump och diskutera det viktiga ämnet pumpteknik. Hepp.

Så började regnet droppa från skyn och Robert körde hem till Söder.

Sedan började en punkalagning som ballade ur eftersom jag råkade sätta på upptempomusik i min nya minihögtalare. Då kan det gå så långt att man posar med snyggkepsen och bakhjulet och skickar till nån stackare och tänker ”den där kan jag använda på bloggen sen!”. Och det blev allmän rengöring av kedjor och fälgar och ramar och så var det sent och middag och här sitter jag nu. Och söndagsbloggar.

Och imorgon ska det hända något spännande. Då blir det gryningskörning aka morning spins! Man köttar runt på Djurgården nån timme och så fikar man, den som blir avhängd får snällt bli det.

Morningspins, yes här kommer jag.

Sängen hägrar nu, den längtar så det skriker efter min kropp. Och det ska den få, over and out och godnatt!

🐎🐎🐎

Klampenborg!

Men hej bloggen!

*gnuggar vårsolen ur ögonen*

Snygg matchning va?

Nu har det gått en hel vecka sedan jag knattrade loss här. Har väl varit lite allt möjligt och omöjligt som runnit över livets kullersten. Både lättflytande och trögflytande sörjor. Men skit i bortförklaringarna, vi går direkt på kärnan.

Dagens cykling!

Av olika skäl är jag kvar i Köpenhamn efter en jobbresa. Jag hade bestämt mig för att upptäcka en del av omgivningen från sadeln och begav mig norrut för att få mig lite syre. Jag hade fixat rutt via ett tips från den trevliga fb-gruppen bikepacking Sweden, fråga inte varför jag frågade om Danmark men det gjorde jag och fick svar från en Olle.

Heja honom!! Utan Olle hade jag aldrig lyckats hålla mig till att stanna i närheten och därmed förenkla det hela. Jag ville ju se Atlanten. Men nu tog jag en hyrcykel till Klampenborg och hämtade ut en cross på MTB tours och dundrade rätt in i en gammal kärlek.

Grus- och stigkärleken.

Den slog till efter bara några minuter. Rundan i appen ledde rakt in i ett område med skira bokskogar och böljande grässlätter. Överallt fanns stigar, smala och kurviga eller breda och raka, ett gigantiskt rutnät med minst tre alternativ i varje väderstreck. Så kändes det iallafall, när jag beslöt mig för att lämna rutten och bege mig dit hjärtat pekade.

Det pekade på utförskörning. En liten klättring ledde oss först upp på en kulle. Kullen slutade med en lagom rotig stig som krumbuktade sig förbi ett träd. Lutningen var utmanande. Jag bromsade och sedan släppte jag. Swoosh, så var vi nere.

Och så fortsatte det. En förförisk högersväng mot en lövtunnel följdes av en vänstersväng ut i spikrakt grus på grässlätten. Som föregåtts av tunga vingslag från en rovfågel bara meter från crossens styrreglage och till detta ivrigt kvitter från koltrastarna.

Och när jag dödsföraktande balanserade på en stenmur, tänkte jag: vad skulle hända om jag tog denna kärlek på lite mera allvar? Så tog muren slut och jag andades igen och knixade mig nedför ut på stigen och runt ett träd.

Hästar galopperade plötsligt bredvid min grusväg. Jag dundrade fram på mina hjul, de dundrade fram med sina hovar och jagade varandra i solskenet. Allting var mycket harmoniskt.

Jahaja.

Och så kom jag tillbaka till starten och rundan var slut. Drygt 40 km på tre timmar, älskar hur man kan snurra runt så länge på så liten yta och tycka att man kört massor.

Jag läste på en info-tavla. Området var tydligen ett före detta jaktområde för nån kung med bekräftelsebehov. Han ville väl ha raka vägar. Det var alltid han som skulle döda mest och flest av djuren. Hans liv slutade dock kort efter att en hjort sparkat honom i nyllet vid ett speciellt träd under en jakt. Trädet bar nu hans namn. Inte lätt att vara kung. Tillbaka med cykeln, hej då crossen!!, ladda mobilen lite och traska ut mot havet för att fylla på tvättbjörnsbrännan.

Resten av dagen är historia och har inte egentligen något med cykling att göra. Bara det att jag gick runt i min löjligt snygga Flandern-keps med brillor och myste tillbaka på hur ruggigt bra de matchade mitt lotto-kitt.

Så var det!

Lite bilder, och av något som måste ha med dess integritet att göra så låter sig inte bokskogen fångas på bild så som jag precis upplevde den.

Nåväl.

Kram,

Er stigfarare,

Pånyttfödd

Återförälskad.