Zoe, en stilstudie.

Såja!!

Barnen lyssnar sovsaga medan jag passar på att skriva något om dagens elbilsevent.

Yes! Jag har alltså rattat hem lilla Zoen från kontoret på Kungsholmen i syfte att använda den som cykelbil i helgen. Jag har lovat Robin att blogga flitigt och plåta i insta-syfte, så det tänker jag göra nu!

Först skulle laddsladden ut ur nosen på Zoen. Check, det insåg jag när den vägrade starta. Inte utan min laddsladd!!

Det andra jag insåg, när jag rullade söderut genom tunnlar och avfarter, var att jag var en del av trafiken. Jag fick hela tiden påminna mig om att jag var utsläppsfri, snabb och tyst, men ändå. Jag var en bil som tog massor av plats. Det tredje jag insåg var hur gärna jag ville vara cyklist i den här trafiken. Att medbilisterna skulle vara medcyklister. Kommer vi någonsin få uppleva rusning på cykel?

Medan jag sladdade och snitslade mig ut genom rusningen, bytte fil och följde gps-rösten, drömde jag mig tillbaka till sommarens U6 i Tidaholm. Etapploppet där jag blev 56:a och var skitnöjd över att lyckas köra i jätteklungan med eliten.

Nervositeten att vara så många samtidigt, insprängda på vägbanan. Innan man lärt känna de andra; hur skulle de uppföra sig, hur starka var de, hur väl skulle följa tävlingsklungans oskrivna regler? Skulle de släppa fram mig? Jag fick inte stanna, måste hålla mig rullande. Tänk om jag fick batterihaveri. Alltid alert. Aldrig missa döda vinkeln, längtan att släppa förbi hetsarna för att kunna glida hem i lugn och ro.

Plötsligt blev jag varse mina cross-egenskaper. Jag var ju skitsnabb i accelerationen. Jag var den som smet förbi och hittade luckor i kön som en vessla medan andra hade fel växel i från starten. Jag körde för snabbt på motorvägen och batteriet drog massa ström men hey! Jag var snabb och smidig, tyst och utsläppsfri.

Strax efter Strängnäs svängde jag av och körde lilla vägen genom Härad via Barva hemåt. Jag var trött på motorvägens meditativitet. Ville in på småvägar, körde de backar vi tragglat i våras, motluten jag avskydde, tempostyckena vi dragit ikapp oss över.

Batteriet var nere i 45 procent när jag parkerade utanför huset. 130 km hade jag kört, tror jag. Kontakt ordnades med sladd från vanligt uttag från bron på husets framsida. Jag tog då ut förlängningssladden som låg i baksätet helt enkelt.

Så nu står den där och laddar. Det känns superrart. Imorgon får den nog vila, men på lördag drar vi.

Då blir det cx-pokalen på Täby Galopp, provkörning och miljösnack i etern med Oskar.

Slut på inlägget, ner till disk och sköna hushållsgöromål.

Kram!!

 

Annonser

Robin!

Hej bloggen och alla fina läsare!

Idag ska vi prata om min kollega Robin, och om elbilar. Och mer specifikt om ett väldigt användbart cykelställ.

Robin är min nya kollega som kör elbil och driver ett bloggprojekt på temat. Bloggen heter Ett år på el, och på den samt på instagram-taggen #ettårpåel lägger Robin upp erfarenheter från hur det är att vara elbilist. Renault lånar ut en Zoe, och Robin drar runt till vardag och fest med denna bil och sprider kunskap och glädje till alla som är intresserade av hur det funkar med elbil.

En dag samåkte vi från ett seminarium, och kom in på cykelsportens bilberoende. Jo. Robin är inte bara elbilist och solstråle utan även cx-ägare! Och han har besökt Gotland med cyklar – som de fraktade på elbilen.

Det är här det börjar bli intressant. För bilberoendet är den vackra cykelsportens fula baksida. Så fort man ska iväg på minsta lilla rolighet, som lopp eller läger, ja då tvingas man ta fram plåtlådan och mecka på cyklarna och bidra till klimatförstöring och dålig luftkvalitet. För sig själv och för alla kompisars gulliga bäbisar som ska ta över den här världen efter oss. Ytterst få av dem jag samåker med kör förnybart, och ännu färre kör elbil. Själv har jag aldrig ägt en bil, och vill aldrig göra det heller.

Jag vill hyra och dela.

Men elbilar har ju ingen dragkrok.

Och det är här det börjar bli riktigt intressant. För Robin visade mig sitt cykelställ som de använde till Gotland, och det monteras med remmar och fästen som inte kräver dragkrok!

Så nu ska jag och Robin tillsammans åka elbil till CX-pokalen på Täby Galopp på lördag! Och när vi kommer dit ska jag stissa runt och vara nervös över starten, och sedan köra den, medan Robin vant och lugnt ska rodda provkörning och provmontering av cykelstället. För alla hugade! Och Oskar Ekman som är speaker och tävlingsledare kommer att påa detta i micken medan vi också pratar om annat miljövänligt som en arrangör och en cykelklubb kan göra!

Robin är verkligen bäst, som man brukar säga när man träffar på någon som också vill samma sak som en själv inom en viss fråga. Han har ju dessutom som sagt då en cross. Och han bor i Stockholm, så jag hämtar upp honom på vägen. Och tro mig, jag har gjort allt för att få honom att testa tävling på lördag! Till och med erbjudit honom att lösa medlemskap i Team Smestan! Men jag är minst lika glad över att han lånar ut sin lilla bil och utgör hejaklack och nummerlappspånålare. När han inte pratar elbil och cykelställ såklart.

Du som läser kanske är där och är nyfiken? Eller vet något smart sätt att undvika klimatförstöring inom cykelsporten? Du är kanske bilförsäljare och sponsor med en vilja att spräcka fossil-sponset inom sporten?

Kom då för allt i världen fram och prata med oss!

Slut på inlägget. Ikväll ska det crossas grusväg.

Ta hand om cykelglädjen så ses vi.

Planes vs. bikes

Men hej!

Då är det tisdag och sovmorgon och arbetsmaskinerna viner från järnvägen vid huset. Det ska tydligen kapas och röjas, ja ja får de väl. Jag avskyr innerligt alla ljud som på minsta sätt påminner mig om motoriserat trädgårdsarbete, men eftersom jag är så fruktansvärt vass på selektivt lyssnande så väljer jag att de inte ska få störa mig.

Det där surret bullret från maskiner och fordon är det som långsamt stressar sönder våra hjärnor

Men men. Bloggen har ju överlevt sin första valvaka, hos finaste Kaj och Eva i Borsökna! Det har skålats i bubbel (innan vallokalerna stängde), ätits finsk linssoppa och rosa glass och badats bastu under stjärnorna. Allt medan valanalyserna avlöst varandra och jag faktiskt till slut lyckades uppbåda något som kan liknas vid politiskt engagemang. Kvällen slutade vid midnatt när den sista diskussionen om matproduktion och markanvändning tog sitt slut. Älska diskutera politik medan man står nybadad på en brygga!

Det har också blivit dags att säga något om mitt besök i luftrummet. Jag har ju begåvats med en ex-kollega som är pilot, och hon hade äntligen lyckats fånga in mig för att segelflyga med henne. Och på segelklubben trillade ett mynt ner i mitt feministiska myntinkast, vilket ytterligare förstärkte denna luftrumsupplevelse.

Själva flygandet var givetvis hårresande. Jag satt fram, pilot-Riikka bak och hon instruerade de enkla manövrerna som krävdes för att flyga det lilla planet med de stora vingarna. Ett knattrande propellerdito drog upp oss i luften, med ett vanligt rep!, och när vi lyfte från marken kom skrattet bubblande och håren reste sig och det reste sig ännu mer när jag insåg att vi faktiskt flög själva utan rep.

En timme seglade vi omkring på upp till 1200 meters höjd, upp och ner, svängde höger och vänster och skrattade oss fram genom luftmassorna. Solens energi skapade moln åt oss, skapade termiker som planet nyttjade för att flyga oss. Trött som jag var efter min morgondistans på Amiran, så slumrade jag däruppe i luften. Riikka höll mig dock informerad om molnens mystik, termikernas beskaffenhet och även förbipasserande kompisar såsom örnar och plan.

I ett av planen satt Bosse. När vi landat och skulle sköta om planen och fösa in dem i hangaren kom Bosse fram och hälsade. Hans leende tog över hela ansiktet. Han berättade lyriskt om sin pågående feministkurs. Han får lära sig om jämställdhetsmålen och praktisera dem i verkligheten med egna exempel. Och pilot-Riikka skrattade också med hela ansiktet när hon berättade att Bosse var med den där gången när det största feministiska myntet trillat ner i hennes myntinkast.

Det som hade hänt var i stora drag att Riikka och två till kvinnliga piloter stått och hängt vid sina plan ihop med ett par män från klubben. Eftersom flygplan lockar äldre män, så hade några ur den kategorin kommit fram och börjat prata. Frågat om flygning, gamla plan och annat. Med männen. Som inte alls hade flugit lika länge som Riikka. Eller kanske aldrig ens flugit någonsin.

Bosse hade försiktigt upplyst de äldre herrarna om detta. De hade dock ändå, om än lätt brydda, fortsatt att vända sig enbart till männen i sällskapet med sina frågor. Allt med utgångspunkten att kvinnor inte kan flyga, eller möjligen har lockats in i sporten av sina män. Som givetvis alltid är med dem när de flyger.

Denna händelse refererade Riikka till när hon nu stod med Bosse och mig och vaxade vingar vid hangaren. Hon berättade att de hade lagt sig till med att säga ”Nu låter du som en man”, när de flög tillsammans. Syftet med denna mening var att upplysa flygkompisen om att den gav råd om hur man flyger, utan att den andra personen egentligen hade bett om det.

”Ta höger. Alltså, du kan ju svänga vänster också, det är såklart helt upp till dig”

Underförstått: vänster blir säkert bra också, men inte lika bra som höger. Varför höger? För att jag säger det.

Känns detta möjligen igen?

Tips som ingen har bett om? Kommentarer om komponenter, position på sadeln, vinkel på styret, skick på kedjan, kadens och annat som personen i fråga inte har bett om?

Ja, såklart det gör. Alltför väl.

Det denna Bosse lär sig på sin feministkurs är just att bli medveten. Inte bara för sportens skull, som lider av övervikt på män och ökande medelålder och sjunkande medlemsantal, utan för det allmänna klokas bästas skull.

Jag själv fick häromveckan lov att bita mig i tungan när vi var ute ett gäng vänner på nån pub. En kvinna i sällskapet, kompis till en kompis, hade nyss börjat cykla. ”Åh, cyklar din sambo eller?”, minns jag att jag ville fråga. Allt i bästa välmening!

Men jag sa det inte. Jag bet mig i tungan. Som jag gjort flera gånger då jag själv med mina erfarenheter varit den som kan mer, vet mer, som skulle kunna ge råd.

Vi lär oss hela tiden, vi gör jämställdheten och det viktiga bemötandet hela tiden. Det som antingen släcker ljuset i en annan, eller tänder det. Och här behövs varenda pilot, varenda cyklist, alla Bossar och Riikkor, i detta görande.

Det fikades lite på klubbens terass, och när jag gjorde mig i ordning för att trampa hem på crossen kom en kille fram och ville prata iklickning. Hur skulle han lära sig att klicka i sin nya MTB utan att vurpa? Jag gav honom då rådet att välja sida. Välj vilken sida du klickar ur, sa jag, så sätter det sig i ryggmärgen och du slipper tänka. Gör valet, så har du det gjort, sa jag. Han log och tog till sig knepet, sa tack och hej och jag trampade hemåt i solen, laddad för valvakan. Jag tog crossen till vakan, tryckte fyndiga valspurter förbi Mesta och fick mig ett dopp i Borsöknasjön. Jag och Riikka installerade oss i den lilla husbåten där vi skulle sova. Sedan gick det som det gick i valet, medan vi badade bastu och drack gravöl för rasismen under stjärnorna.

Om valet.

Morgonen efter valet och inget är klart ännu. Jag har gjort mitt livs mest passiva valrörelse av massor med anledningar. Nu sitter jag på tåget och känner ett växande rage. Det gror inombords och kan snart explodera. Sommaren har slagit alla värmerekord och vattenbristen har hotat inte bara torekovsbornas poolhäng, utan även våra mat- och djurproducenter. Det borde vara mer än uppenbart att djurindustrin är för ineffektiv för att inte omgående erbjudas stöd till omställning. Istället ska man nu stötta dem ännu mera, lite som när galna ko-sjukan härjade. Landet brinner, brandmän kämpar sida vid sida med lokalbefolkningen.

Jorden kan inte säga ifrån mer tydligt.

Samtidigt har vi lika stora ekonomiska klyftor i Sverige som på 50-talet. Detta har många partier fixat gemensamt med S i spetsen de senaste decennierna.

Hur kan vi då förvänta oss att vi ska kunna enas kring att lösa gemensamma problem?

För man vill ju bara utbrista:

När ska alla kloka människor sluta lägga energi på SD-hat och istället lägga den på att lösa klimatfrågan?

Det är väl jättebra att Annie Lööf ryter ifrån åt Jimmie Åkessons rasism på bästa sändningstid, men kan hon inte avveckla stödet till fossilindustrin samtidigt? Allt detta hat, kan man inte fokusera det bättre när kommande generationer behöver oss som bäst?

Fråga vad SD har för klimatpolitik istället. Fråga vad de menar med svenskhet, svensk kultur, svensk mat. Fråga vad de har för politik för att minska klyftor, hur ska de bygga gemenskap? Vad ska de göra för att öka bemanningen i vården och var finns deras satsningar budgeten på godare mat? Och framför allt: när ska de skära bort alla subventioner till fossila bränslen, förbifarter och ineffektiv djurindustri som förstör landet?

Ställ de frågorna istället för att bara hata. Så får de väl straffa ut sig. Ja, de bildades ur en nazistisk skitrörelse. Men vad vill de framåt?

Många partier har ett bagage. Men vi har inte tid att vänta på dem som stirrar sig blinda på detta bagage, och ingen kommer att förändra sig om den bara blir bemött med hat. Varken partister, demokrater eller rasister.

Det är bra att ta avstånd, men genom ständigt avståndstagande bygger vi inga broar mellan människor. Det vi däremot bygger är ännu mera misstro och fientlighet. Tillvaron blir dessutom mycket mera spännande om vi vågar fråga:

Vad menar du? Var ska du ta pengarna ifrån för att lösa frågan? Hur tycker du att vi ska använda skattepengarna överlag, om du räknar in fossilstöd och subventioner till ineffektivt lantbruk?

Vi och dem.

Är det det vi behöver?

Åter till planeten. Jag är helt övertygad om att vi inte förändrar någonting genom att säga

”om vi inte fixar klimatet så kommer det och det hända”, att hota med mörka dystopier. Det som behövs är berättelser om det vi faktiskt vill ha. Ren luft att andas när vi cyklar, t ex. Fatta vad fräscht det vore med elbilar på lopp. Rent vatten i sjöar och hav! Fatta vad fint det vore om alla åar i alla städer vore badbara? För alla? Vad skulle krävas för gemensamma insatser då?

Tänk om varje människa kunde få leva sina drömmar, utan att någon annan tog sig friheten att förstöra. Till exempel genom att säga ”du har fel kön, sorry men glöm ditt drömjobb” eller ”glöm din skogsdunge där du vill gå omkring och lukta på mossan, vi måste hugga ner den för att kunna göra biobränsle till dem som vill flyga till skogar längre bort och sitta där och lukta” eller ”glöm din tysta promenad på snötäckta sjöar, här ska jag åka mc och min hoj som förstör upplevelsen för alla på sjön är viktigare än din promenad” kanske ”nej, du har fel hudfärg, du passar inte in”.

Som Jimmie Åkesson sa i teve.

Jag tror att vi kommer längre genom att bjuda in till snack under schyssta former, än hat. Detta gäller även olika aktioner inom t ex djurrättsrörelsen. Du som jägare, skulle du hellre lyssna på en sabotör eller på någon som, på neutral mark, bjöd in dig på kaffe för en diskussion om vem som har rätt att ta vems liv i skogen?

Hat och hot funkar helt enkelt inte offentligt.

Förändring börjar med att man möts utan att döma varandra.

Det tror jag.

I allt engagemang finns hat mot något, det ligger i dess natur, och kan vara en viktig drivkraft, men förändring kräver att vi slutar hata för vår egen skull.

Vilken värld vill du se? Hur ska vi samsas? Vad gör dig glad, vad gör andra människor glada och hur ska vi ta oss dit?

Herregud.

Detta är ju en cykelblogg, men det är bloggens första val och därför drog tangenterna iväg med mig.

Och ingenting är klart.

Kram.

Tio svar på frågan ”men vad 17 äter du till frukost??”

Yo, frukostbloggaren här. Snoken proppad med förkylning så ingen cykling, men bloggen går ju även på annat bränsle.

För det händer ju såklart att medmänniskor frågar vad jag äter. Just för att de märker att jag äter veganskt, vilket är fullkomligt logiskt för vissa men inte för andra. Speciellt frukost och speciellt smörgåspålägg har triggat intresset den senaste tiden.

Så här kommer tio svar på den frågan. Inga frukostfoton, orden får tala för sig själva.

Hissa gomseglet och gnugga morgonkaffet ur ögonen så kör vi.

Jobbmorgon: havregrynsgröt gjord sådär perfekt kladdig och rinnig av Karin. Hon går alltid upp först, jag segar och tar hellre disken. Jag duttar på först kanel, sedan nyponskalmjöl och gör en vallgrav runt grötklicken som jag fyller med iKaffe havredryck. Vallgraven fylls på ca 3 ggr under gång. Ibland vill barnen ha blandat rågflinge- och havregrynsgröt. Har aldrig fattat det. Råg skär sig med kanel, fattar inte grejen.

Cykelmorgon: samma som ovan fast lite större portion och plus pumpafrön. Samt en macka med jordnötssmör. Mycket jordnötssmör. Och bara en, annars blir jag för tung i magen. Är jag nervös över något kanske jag tar två iallafall.

Seminariefrukost, som idag t ex. Surdegsbröd med avokado, ärtskott, soltorkade tomater och någon typ av tomatpesto. Yum. Lyxigt av arrangörerna, stackars alla andra som måste käka vanlig ostmacka.

Race-frukost i lånad lägenhet. Under U6 i Tidaholm köpte jag på mig lite standardgrejer och lite lyxgrejer som blev en bra helhet: havregryn, pumpafrön, kanel, iKaffe, bröd och jordnötssmör. Och pulverkaffe. Sådant som finns överallt att köpa.

Lördagsfrukost hemma. Lördagar är städdagar, så här kan det krävas en del energi och mental laddning. Upplägget är samma som vardag fast med mer kaffe, och tahini med tomat och färsk basilika istf jordnötssmör. Tahini är sesampasta som vi gör själva av oskalade sesamfrön som rostas med solrosfrön och mixas med salt och raps-/olivolja. Varken jordnötssmör eller tahini behöver kylas, bra vid strömavbrott 👍

Bakisfrulle: gårdagens flottiga rester om det finns några, havregrynsgröt med kanel och extra mycket iKaffe. Om Karin och jag är bakis samtidigt kan det bli bananpannkakor. Är jag bakis själv har de andra redan dukat undan frukosten när jag drumlar nedför trappan till köket, och finns det tofu hemma gör jag scrambled tofu. Jag smular naturell tofu, steker med gurkmeja, vitlök, buljongpulver och b-jästpulver. Detta superpulver har jag även när jag gör bechamelsås till lasagne, NOM. Svartpeppar på. En extra kopp extra starkt kaffe. Toppat med ett långpass löpning lite senare på dagen.

Fjällfrulle på springande fot. Gröt med kanel. Ej havredryck, för tungt att släpa, får leva lite spartanskt. Knäckemacka med Tartex, en vegetabilisk pastej förpackad på tub. Typ enda gången jag äter det pga priset och för att inte trötta ut smaklökarna. Det är tänkt att smaka som leverpastej, jag tycker de lyckas! Har jag ingen plats för Tartex och mackor i ryggsäcken blir det dubbelt upp med gröt; frullen gick här från njutning till näring.

Hotellfrukost vid cykeltouring: müsli och flingor av allsköns sort som finns i buffén förutom det supersöta, nötter och frön, kanel, kokosflingor, torkad frukt, mm. Detta i flera omgångar, kanske 2-3 beroende på hur tidigt jag tar mig ned till frukosten. Havredryck eller växtbaserad yoghurt, helst naturell Alpro soja, syrlig och fräsch. Finns inte det så krossar jag frukt eller tar helt sonika juice. Och så massor av den färska frukten oavsett: melon, ananas, kiwi, hallon… det som finns. 2-3 mackor med jordnötssmör och grönsaker/sylt/banan. Ibland har de ekologiskt, annars finns det nån fulvariant med palmolja och socker. Men det funkar i krig. Nutella? Blä. Big no no. 3-5 koppar kaffe beroende på hur långt blogginlägg jag skriver.

Bjudfrukost hos vänner: här har jag ibland köpt med mig en burk krämig Philadelphia remake som heter På mackan. Alternativt försöker jag komma ihåg att ta med iKaffe till havregrynsgröt eller musli, alternativt har jag glömt för att det blir spontanfrukost och då går det oftast bra ändå.

Jamen osten då? Jepp, det finns hyvelbar ost från växtriket. Den använder jag i nödfall om det ska göras pizza hemma, eller låter mig snällt bjudas på. Men annars så är den faktiskt för dyr, och för god samtidigt, ja ni fattar…

Det var väl typ tio svar på den frågan. Och om jag någon gång blir trött på tahini och samtidigt skitrik, så finns det även cashewnötssmör, pumpafrösmör, mandelsmör, hasselnötssmör och en uppsjö av olika pålägg för mackan att testa.

Och såklart den fantastiska hommousen. YUM. Den kan vara lite för vitlökstriggande för frukost, men som pålägg på kvällsmackan går den ner.

Det var det det!

Sesamfrökram på er, så hörs vi. Och snart kanske jag till och med får tillbaka så pass mycket luftintag i snoken att jag känner smaken av min frukost.

Ibland blir det backe till frukost, som på bilden.

Recension av Picky Bars

Detta inlägg skrivs i samarbete med Picky Bars

Äntligen har jag levt tillräckligt länge på Picky Bars för att kunna skriva den här recensionen!

Yey. Det var nämligen så att tous les notre directeur sportif Fredric tyckte att jag skulle testa dem och sedan blogga om upplevelsen.

Jag skulle självklart kunna blogga om vilket märke som helst, men eftersom det här är en blogg som bryr sig så gör jag inte det.

Ni som läser vet att jag lever en stor del på sesamkakor när jag cyklar. Och på hemgjorda bars. Men ibland hinner jag inte göra dem, och sesamkakedieten kan ibland bli enahanda, så jag ville testa Picky Bars. De tillverkar sina bars av till stor del ekologiska ingredienser, från växtriket (samt honung) och verkar bry sig på samma sätt som jag.

Dessutom namnet. Gillas.

Sagt och gjort! Picky Bars skickade ett 12-pack med två av varje smak och jag tuggade mig trampandes igenom utbudet.

Det finns några saker som gör en bar till en bra bar. De ska ligga skönt och snyggt i ryggfickan t ex, gärna vara lite platta och diskreta. Inte sticka upp. Detta uppfyller Picky bars.

Vidare ska de vara lätta att hantera under gång. Jag öppnar alltid med vänster hand medan höger håller i styret. Då vill jag kunna sprätta upp förpackningen med tummen och pekfingret och peta upp godbiten till munnen, eller bryta bitar med resten av handen. Detta kan jag med Picky Bars. De är lätta att bryta av utan att bli smuliga. Man får dock lära sig vilken sida man ska sprätta från, men när man lärt sig sitter det.

De ska vara mjuka att tugga på (sesamkakor är undantagna detta kriterium utan ska vara knapriga, av flera skäl). Picky Bars är mjuka utan att kännas blöta.

När de väl når magen ska de göra nytta. Och det gör Picky bars med alla kryddor, dadlar, nötter och frön.

Sedan finns en annan aspekt.

Ibland blir jag sittandes hemma framför bloggen och har plötsligt tre paket tomma sesamkakor bredvid mig. Wtf! Vad hände där. Jo, det som händer med kroppen när man ger den socker är att den skriker efter mer. Ta en sesamkaka, du kommer att vilja ha en till. Och en till. Och en till. Osv.

Med Picky Bars går inte det. Jag har provat! Kroppen förstår helt enkelt genom smaken på barsen att det är näring, inte en efterrätt man äter. Jag kan till och med ta en halv bar och vara nöjd. För de har nästan inget sådant socker tillsatt. Bara i minimal mängd i vissa av sorterna (och inget gluten heller för den delen). De kör med agave och dadlar. Och de har lyckats genom kryddning och blandning att ge varje sort en eftersmak av just det.

Snyggt förpackad näring som ger dig energi utan att ge dig några begär.

Utöver cykling då förstås.

Vilken smak som är min favorit? Hm, tror det är solros faktiskt. Need for seed. För att den är mild. Eller Maroccan, för att den har ingefära och gurkmeja vilket känns extra nyttigt. Eller Ah fudge nuts med sin krämiga nötsmak. Eller Smooth caffeinator för just koffeinet.

Ni hör! Det finns smaker för många tillfällen.

Sammantaget är detta en bar jag lätt kan cykla länge på.

Tummen upp för Picky Bars!

En brandfackla i eldningsförbudens Sverige. My rage against the machine.

Yo!

Min kväll tog sig en oönskad vändning, vilket skapade ett litet rage som jag nu tänker ta ut här i bloggen. Snällt va!

Jag har precis klimatkompenserat mitt tävlande. Med det menar jag att jag har kalkylerat utsläppen från de resor med bensin- respektive etanolbränsle som jag varit med på för att åka till de totalt 16 (!) tävlingar jag kört under våren.

Det blev totalt ca 900 km med bensinbil och lika mycket med etanolbil. Etanolsaaben har gått ett varv runt Mälaren i samband med Markimlinjet, T/R Västerås för Mälarcupen samt ner till SM (här räknade jag bara en väg eftersom jag åkte tåg ned, kanske snålt. Min cykel var ju med i Saaben). Sedan har det blivit två resor till Arlanda Test track med bensinbil, varav andra gången cyklade jag hem till syrran och tog mig sedan vidare på cykel till de två övriga loppen. Jag cyklade från Falkenloppet till Strängnäs, där jag hoppade på bussen (som kör fossilfritt) till Eskilstuna.

500 av de 900 km på bensinkontot utgjordes av resor Skara-Tidaholm T/R i samband med U6. Vi bodde ju i Skara och körde till starten varje dag.

(just jävlar, sedan körde vi ju hem jag och Maria på bensin, får lägga till det på studs).

Det blev iallafall 262 kronor för alltihop. Det går till solpaneler i ETC: s solpark i Katrineholm och du kan göra din egen kompensation här.

Är det något som kan få mig att börja gråta av skuld mot kommande generationer så är det just fossilberoendet inom cykelsporten. Motionsåkningen är inte så farlig, visst det är en herrans massa bilar som åker till Vätternrundan och olika motionslopp, det är det ju. Men jag har aldrig åkt så mycket bil sedan jag började tävla!

Och i skuggan av denna heta sommar och vår, som slår värmerekord och orsakar vattenbrist, så sitter vi och kompenserar.

262 kronor. Inte ens startavgiften för ett av loppen.

Vad enkelt det vore om man verkligen kunde kompensera sina utsläpp på det här sättet! Vad mycket stök och bök med att hitta kollektiva lösningar och förnybara bränslen, elbilar med mera som man skulle slippa!

Att ersätta döende träd, uttorkade skördar, med solpaneler.

Ah men du har brutit nyckelbenet? Titta, här får du en ny näsa! Du kommer inte att kunna cykla men va fan, vi gav dig en ny näsa!

Jag gillar varken välgörenhet eller klimatkompensation. Det är att köpa sig fri från de livsstilsförändringar, företagandeförändringar och politiska förändringar som krävs för att våra barn ska slippa ta konsekvenserna av våra skit-beslut.

Ni som kör för Ride of Hope och andra vällovliga syften får verkligen ursäkta. Men jag glömmer aldrig det Ride of Hope jag körde, där jag blev negativt bemött när jag ville säkerställa att man serverade obesprutade bananer. Vilket de inte gjorde, då iallafall. Bananer besprutas så mycket att arbetare bli sjuka, medan vi sitter med våra (av fossil olja tillverkade) Ride of Hope-kläder och känner oss snälla.

Tänk själva ffs.

Livsmedelsverket kan redan idag berätta att konsumtion av kött och chark har ett tydligt samband med olika former av tarmcancer, samt hjärt- och kärlsjukdomar. De säger även (!) att det är bra att röra på sig!

Rocket science?

Inte direkt.

Min poäng är att jag alltid kommer att ha störst förtroende för dem som både själva gör en livsstilsförändring, i samband med att man samlar in pengar till välgörenhet.

Dem jag hyser störst respekt för är dem som sprider kunskap om effekterna med en livsstilsförändring, lever den själva och som inte ägnar sig åt att samla in pengar.

Min klimatkompensation är ett högst tvivelaktigt sätt att dämpa min ångest över att bidra till klimatförändringarna. Jag vill ju snöcykla i framtiden, jag vill bada i rena hav, jag vill inte ha den här tryckande hettan och torkan. Inte bränderna, inte algblomningen, inte folks gnäll över värmen. Jag skulle ge mycket för att hitta ett sätt att fixa elbil med cykelställsmöjligheter om det så kostade dubbelt så mycket. För då är jag med i en förändring, och det betyder mer än effekten av de 262 futtiga kronorna.

Du skulle förakta dig själv om du fortsatte åka fossilbil till tävlingarna som om du ingenting visste om klimatförändring

Jag läste en artikel en gång som gick ut på att människor i urbana miljöer använde mindfullness för att hantera vardagens oro. Vackert så. Men författarens poäng var att de istället borde göra sig av med problemen som orsakade oron. T ex flytta ut på landet för att leva närmare naturen, som vi alla på något sätt är beroende av.

I cykelsportens fall skulle det innebära att vi gjorde oss av med bil- och fossilberoendet snarare än satt och blundade för det i tävlandets namn. Att vi körde el, biogas och etanol till tävlingar, eller buss och tåg i de fall det är möjligt. Att vi drev politik för detta genom relevanta kanaler och att vi arrangerade fler lokala tävlingar, för kortare resavstånd.

Men hur i helvete ska jag då få med mig min trainer

Ja, det blir ju sådana frågor som kommer upp!

När vi t ex har en dålig karaktär att inte palla värma upp ordentligt genom att cykla på vägen, då packar vi med en trainer. I bilen. Eller fem, så att varje cyklist i laget har en. Sedan passar vi på och lyfter in ett tält, så att cyklisterna kan sitta i skuggan och trampa. Om det skulle saknas träd. Och så packar vi med lite annat smått och gott, bra att ha-grejer, eftersom vi ändå har bil.

Och tävlingarna ligger ju ändå så till att man måste ha bil! Alltså hallå, hur tänker arrangörerna då?

Sådär håller vi på. Vi bygger sakta men säkert in oss i ett bilberoende, vi hittar fel hos andra och det fortsätter inte minst under själva racet: följebilar, kommissariebilar, kommissariemotorcyklar…

Och så tycker man att man har gjort en insats genom att erbjuda kravmärkta bananer och rättvist kaffe samt en och annan vegoburgare. Och det knappt. (fy på sig SM i Båstad och Falkenloppet för att ni sket i klimatet och bara erbjöd köttburgare).

En miljöpolicy för kravmärkta produkter och källsortering är det minsta man kan göra som arrangör, anser jag. Och ansåg jag, när jag drog igång det i Västerås och Eskilstuna.

Men åter till det förbannade bilberoendet.

Först brukar jag tänka på hur vi i Smestan lyckades låna in en Tesla som förbil till Smerundan i våras. Ett motionslopp, men ändå. Vi gjorde det vi kunde. Helvete vad grymt det kändes att erbjuda ett utsläppsfritt lopp till deltagarna. Och till deltagarnas barnbarn (yes, koldioxiden biter sig kvar i atmosfären i 50-100 år, den jäveln). Vi hade också flera elbilar för t ex sjukvårdarna under loppet, och vi körde elhybrid dagen innan när vi preppade.

Jag inser ju naturligtvis att det handlar om sponsorkontrakt mellan bilföretag och arrangörer och team, men jag är också nyfiken på hur man tänker som arrangör, rent värderingsmässigt. Inte minst på tävlingar där bilen ligger nära cyklisterna och filmar täten etc. Mästerskap, SM… Är inte hälsan tillräckligt viktig?

Och nu i Norge på NM, världens kanske elbilsvänliga land och dessutom snorrika, kommer de att ha elbilar på loppen?

Jag undrar: vilka planer finns för att reglera fossilbilskörningen på tävlingar. Och vem blir först med det helt fossilfria loppet?

När ni annonserade ut att ni skulle ha Tesla som förbil kanske det ledde till att fem till deltagare kom, som körde fossilbil. Var det värt utsläppen?

Ja, sådär kan man också resonera.

Men den oljedopade cykelsporten behöver elbilar med cykelställ och eldrivna kommissariebilar, eller en plan för det, om man inte ska baka in klimatkompensation i anmälningsavgiften. För att iallafall göra något.

Jag är den första att ta mig an ett sådant uppdrag, om någon med makt ville ge mig mandatet.

Vi kan inte cykelmeditera oss bort från uttorkade åkrar och döende träd med löv som faller till marken i juli. Vi vet bättre. Vi kan bättre.

Vi vill bättre.

Eller?

Tesla model X med cykelställ I Tidaholm

Men för helvete, cykelsporten.

RR #14, U6 etapp 4, GP. Lottades I sista startled, hade en maffig skräckblandad känsla i jätteklungan tills kommissarien släppte på, fick en GP-chock och kom efter men låg snyggt i kurvorna och körde taktfast lagtempo med lagkamraterna och två till och blev avplockad efter några fler varv än väntat. Närmare bestämt 10 av ordinerade 15. Rullade i mål och besåg klungspurten med rejäl revanschlusta.

Typ så gick det idag!

Och imorgon tänker jag fan inte bli avhängd, men skit i det nu. För när mina klungkollegor kommit i mål och vi åkte hem, började jag studera programmet. Och då insåg jag att herrklasserna systematiskt körde dubbelt så långt, alternativt lite längre, alternativt rejält mycket längre om än inte dubbelt så långt.

Kolla vad vi ska köra imorgon till exempel:

Och vad vi körde dagarna innan:

Fram till klassen F/P 15-16 anses vi kunna köra lika långt. Men vid 15-16 händer uppenbarligen något. Här förväntas plötsligt pojkarna kunna köra längre. Och avståndet tas med upp i åldrarna fram till den härliga medelåldern. En herrjunior kör lite längre än damklassen. Herreliten kör genomgående dubbla distansen i linjet, och rejält mycket om än inte dubbelt så långt i GP:t.

Damklassen, som alltså utgörs av kvinnor från 17 år och uppåt inkl eliten, likställs med en herrcyklist på 15 år i förmåga. (Lägg till de hitresta cyklister från Holland, Tyskland, Norge och Danmark som deltar i U6!). Och förmåga i de här fallen är inte bara ungdomlig benstyrka och hormonstinn explosivitet. Det är fysisk och psykisk uthållighet, erfarenhet, mod, säkerhetstänkande, klokhet och andra saker som man samlar på sig genom åren som cyklist, både utanför och på tävlingsbanorna.

Mönstret går igen i de flesta tävlingar och är ingenting unikt för U6.

Vad leder det här till då? Jo, till att kvinnor systematiskt undanhålls chansen att bli lika starka som män. Vi kan träna ihop, visst. Men varför ska vi träna på distanser som aldrig dyker upp på tävling?

(En praktisk konsekvens detta får är att svenska cyklister får svårt att hävda sig internationellt på t ex VM efter att ha tävlat i Sverige.)

Fram till att era fruar, döttrar, partners och singelpolare är 15 år kör vi alltså lika långt. Men sedan dras könen isär för att, ja varför?

VARFÖR FFS.

Här finns en möjlighet att jämna ut skillnaderna i kapacitet serverad på silverfat. En möjlighet till en sak mindre att skylla kvinnors underlägsenhet i sporten på, om man så vill. Varför envisas cykelförbunden, klubbarna och alla andra med mandat att fatta beslut om distanser, med att cementera uppfattningen om kvinnors och mäns kapacitet? Med att sänka kvinnors möjligheter att stärka kapaciteten?

Tempot däremot, iallafall här på U6, kanske även annars, körs för övrigt på samma distans. Här görs skillnad på ålder, men inte kön. Varför då, kan man fråga sig. Och framför allt: innebär detta att vi kvinnor ska behöva förlita oss på tempoloppen om vi vill tävla upp oss i kapacitet? Hemska tanke!!

Åter till linjedistanserna. Jag blev så förbluffad över cykelsportens gubbighet och totala brist på insikt, att jag ringde upp Anna Svärdström. Anna sitter i mastersrådet på svenska cykelförbundet och är en skitstark D50 som sopar banan med alla. På Falkenloppet var det hon som förkunnade att dam och herr äntligen körde samma distans. Alltså 7 varv, totalt cirka 70 km.

Anna Svärdström berättade för mig att denna ändring hade tillkommit med kollektiv kvinnokraft. Cyklister som påtalat denna skevhet under flera år. Ett argument hade tydligen varit att loppet ingår i Stockholm 3-dagars och som avslutning på en helg med två GP, när man ser fram emot att äntligen få mata på, förpassas till ett dryga 30 km långt ”linje”lopp. Som alltså knappt är värt namnet.

Sedan nämnde hon några regler som var uppsatta för olika åldersklasser. Jag minns dem inte exakt, för allt jag kunde tänka på var Vasaloppet. Mer specifikt Vasaloppet 1980, när jag föddes. Då fick nämligen kvinnor inte köra Vasaloppet. Bara män fick dra på sig trikåer och skida de nio förföriska milen.

Det är sant!! Kvinnor klädde tydligen ut sig till män, och hade jag varit mer än den dryga månad gammal jag var på Vasaloppet 1980, så hade jag lätt gjort det.

För att påtala skevheten.

För regler och normer kan förändras, bara tillräckligt många vill det.

De människorna var skidsporten, de människorna gjorde det. Vi är cykelsporten, vi kan också göra det.

För kära älskade cykelsporten, hur ska vi komma tillrätta med all ojämställdhet om vi inte ens erbjuder kvinnor och män samma distanser? Hur förklarar du som arrangör för den tjej som fyllt 15, att hon plötsligt inte förväntas vara lika stark, inte få utvecklas lika snabbt, som sin manliga klasskamrat?

Vad är det en herrjunior klarar som en 40-årig damveteran inte förväntas palla? Vilka moment i sporten, vilka kvaliteter, vilka styrkor och svagheter är det vi vill åt när vi separerar på det här sättet? Vilka erfarenheter förväntas en man ha, som en lika gammal kvinna saknar?

Det är väl snarare herrloppen som borde vara kortare med tanke på den högre kraschfrekvensen där

Tänk om det blir på samma sätt som det kanske blir med klimatfrågan. Att våra barn, kanske särskilt våra cyklande döttrar, frågar oss varför vi inte gjorde något. När lösningen låg där på det välputsade silverfatet.

Det finns mycket att göra inom klimatfrågan i cykelsporten också, mer om den oljedopade tävlingsbubblan och min desperata klimatkompensation i kommande inlägg

Jag vill uppleva detta uppenbart välbehövliga skifte! Jag vill kunna dela samma eftersnack med alla mina tävlande vänner, utan att behöva säga ”fast vi körde ju bara 5 varv, så ni upplevde säkert backen mycket tuffare” och liknande spörsmål man vill dela efter ett lopp.

Det kommer kanske ta några år för oss att träna upp kapaciteten, eller så kommer vi att med hjälp av andra kvaliteter att ta oss an distanserna. Men cykelsporten ska väl leva länge, minst lika länge som kärnavfallet* iallafall.

Vem vet hur många år det kan ta att jämna ut resultatlistorna?

Men varför leva kvar i något så uppenbart förlegat?

När ska vi börja om inte nu?

Kom igen, cykelsporten!

Du kan bättre.

Kram,

din avhängda, nyfrälsta GP-cyklist

Anna

Foton Fredrik Wikström och jag

Och grattis alla som var starka nog i ben och psyke att uppleva klungspurten, jag vill också!!

Älskar för övrigt när lagledaren lyfter ner ens cykel från bilen efter loppet och man upptäcker att han stoppat ner en lämplig dryck i ena flaskhållaren

*100 000 år

Jämställdheten i min gröna tröja

Men hej!

Tänkte berätta lite om den gröna cykeltröjan som jag har börjat köra runt i. Alltså den från Sigr, som är heltäckande mörk och inte alls min stil egentligen.

Under den gröna ytan döljer sig dock ett budskap som verkligen är min stil och det är det budskapet som det här inlägget ska handla om.

När jag var i Umeå på träningsläger så fick alla deltagare varsin tröja från Sigr. Sigr är ett startup-företag från just Umeå vars affärsidé är att tillverka kvalitetskläder för kvinnor och män på cykel. Vi fick varsin tröja av modellen Hyacinth, och blev som motprestation ombedda att bidra med synpunkter på modellen för vidare utveckling. För den här tröjan skulle fungera som instegströja för, i det här fallet, damcyklister.

Gott så, inget udda med det. Finns massor av märken ju, och just nu satsar många på just enfärgade, ofta mörkare, stilrena (enligt den stilen iaf) kläder för cykel.

Men ju mer Jenny Ferry från Sigr berättade när hon samlade oss där på cykelbutiken By Bike i Umeå, ju mer insåg jag att det här märket ville någonting. Och detta någonting var samma sak som jag ville. Och det var att kvinnor och män ska cykla tillsammans. Med ett trevligt bemötande där man delar kunskap och erfarenheter på ett jämlikt sätt och utvecklas tillsammans. Det sker ofta, men behöver ske oftare. Och när jag insåg att Jenny Ferry ville detta viktiga någonting, så fick jag glansiga ögon och ville gråta.

Sigr bildades av några personer som genom långa och många diskussioner kommit fram till att de ville göra cykelvärlden mer inkluderande. Jämställd! De ville ta fram kvalitetskläder för människor på cykel och de ville möjliggöra för fler att skaffa bra kläder, för att bidra till en positiv upplevelse. Och jämställdhet för dem som klädmärke var att skapa en design som tilltalar kvinnor och män, och att marknadsföra denna design med foton på kvinnor och män som cyklar tillsammans och har roligt. Och cykla tillsammans, det gör vi ju hela tiden. Men tänk efter, hur ofta ser du kvinnor på bild som tuggar backe eller svettas floder? Hur ofta ser du en man stå med perfekt hud och le vid sin cykel? Hur ofta ser du faktiskt kvinnor och män, i samma antal, som cyklar och har roligt på cykeln på samma bild? Som tar lika mycket vind och ligger lika mycket på rulle bakom varandra?

Hur befriande är det inte när vi slipper trängas i den där bilden av hur kvinnor och män får se ut på en cykel? Vad man får göra och inte bara för att man tillhör det ena eller andra könet?

Hursom, Sigr tyckte inte detta med att cykla tillsammans var så himla unikt. Men det tyckte tydligen resten av världen, när resten av världen tog del av klädreklamen. För resten av världen tyckte nämligen att kvinnor och män inte alls skulle synas på detta sätt på bilderna.

Inte ha kul tillsammans ffs!!

Men det tyckte Sigr. Och människorna bakom Sigr hade kommit fram till att jämställdhet skapas i vardagen, när kvinnor och män cyklar tillsammans. Och jämställda cyklister är frigjorda cyklister.

Ja men det gör vi ju redan, vi tränar ju med killarna och blir medbjudna och det gör ju dessutom så att vi blir starkare. Och män får lite fin utsikt från bocken som omväxling när kvinnorna är med. Och kvinnorna är ju så snygga i tajts, ja alltså VISSA kvinnor dårå, och det är ju så KUL att även kvinnor kan cykla! Framföra ett fordon! Och om det bara fanns en klass skulle männen vinna allt, hallåååååå

Jo jo. Men det Sigr vill är att vi cyklar tillsammans på riktigt. Att vi lär av varandra, kvinnor och män ömsesidigt. Sigr vill att vi kör lopp tillsammans! Mot och med varandra! Och det skulle såklart ta ett tag innan vi på riktigt kunde slåss mot varandra i styrka och smidighet, eftersom kvinnor inte fått träna lika länge på att köra lika långt som männen.

Och det är här det börjar bli lite unikt. För nu kom Jenny Ferry in på kärnan: kvinnor och män tillåts inte cykla samma distanser. Kvinnor cyklar 2,5 procent av Tour de France, till exempel. Kvinnor cyklar ett par varv kortare än männen på de flesta varvlopp, som ett annat exempel (förutom Falkenloppet 2018 yeeyyyy). Vi separerar könen, håller dem åtskilda för att ingen ska få för sig att en kvinna någonsin ska kunna ha chansen att slå en man.

Vad är männen rädda för egentligen, förutom sin egen stolthet?

Jenny Ferry gick sedan in på Sverigeloppet, ett etapplopp genom just Sverige. Det är 65 procent av Tour de France i längd (inte höjdmeter sorry). Och nu kommer det finnas mixade lag på Sverigeloppet, och Sigr kommer att sponsra ett sådant lag. Som heter Team Happy.

När kvinnor och män tillåts göra saker tillsammans i samma utsträckning bidrar det till jämställdhet, resonerar Sigr.

Och tänk själv! Tänk dig en klunga där både kvinnor män lagar punka, uppmuntrar, tar ut rutter, drar lika länge, förväntas bidra lika mycket, ger tips, tar tips, skrattar och kämpar tillsammans. Där kvinnor daskar män på rumpan och ger dem killdäng och män poserar med paketet i handen på klädreklam och kvinnor womansplainar män om mekgrejer och vurpar lika ofta som män och där äldre erfarna kvinnor sätter unga män som vill något inom sporten på plats. Där det finns en kvinnlig coach och ett kvinnligt mekproffs och en manlig coach och ett manligt mekproffs och … Och där man slipper all BS om styrkor och svagheter som är knutna till kön.

Ibland är könet relevant, bokstavligen. Som sadelgeometri. Däremot ramgeometri måste väl ändå mest ha mer med kroppsform att göra än kön på ryttaren, eller?

Jenny Ferry pratade. Vi lyssnade. Jag ville gråta. Tänk om man redan idag fick tävla tillsammans. Eller alltid fått. Om klasserna skulle ha kunnat delas in på något annat sätt. Vikt, längd, ålder, seedning… Då skulle jag inte känt mig lika ensam i min tröja under våren. Hade kunnat ha möjligheten att bilda lag med alla Smestankamrater ju och inte bara hälften!

Eftersom sporten är mansdominerad så är det naturligt att även träningarna är det. Iofs! Vi har haft bra fördelning på våra pass, *stolt*, kanske till stor del på att det varit väl riggade pass, *mallig medledare*. Men man tränar ju med alla i klubben, och om man då hade möjligheten att faktiskt få tävla ihop med alla dem man tränade med, hur mer effektiv hade inte träningen då blivit! Alla träningsintervaller mot snubbarna hade kunnat användas till att faktiskt teama ihop sig, inte bara ha kul på träning utan även ha kul tillsammans på tävling.

Skulle förresten inte alla lagsporter tjäna på mixade lag? Lagsport går ju liksom ut på att olika styrkor jobbar tillsammans för det gemensamma bästa. Spurtaren som lotsas fram, den analytiska som läser av klungan, den som ser helhet, den som är stark i närkamp, den som sätter bollen i krysset och den som fintar bort motståndarlagets stjärna…

Jag är dödligt trött på att kvinnor förväntas bli snabbare och starkare av att just träna med män. För det vi egentligen menar är ju att man blir starkare av att träna med dem som är just starkare, på det man vill bli starkare på. Vilket kan vara både spurtstyrka, klungpositionering eller psykisk styrka i allmänhet.

Eller säkerhet, för den delen

I mitt fall har det stämt, visst! Men jag har även tränat ihop med starka damcyklister som bidragit till min utveckling, och framför allt har jag tävlat ihop med damer som bidragit till min utveckling.

Så… jag cyklar i min mörkgröna Hyacinth från Sigr för att de vill något mer än att tjäna pengar på sitt klädmärke. Om de dessutom, eller när, går över till återvunnen polyester och blandar in bambu eller nässelfiber i kläderna tänker jag dansa, äta, ligga och cykla i bara deras kit.

Vi har många världar på denna planet. Cykelvärlden är en av dem. Där finns jag, och många av er som läser det här inlägget och kanske min blogg. Och jag vill att vi befriar den världen från normer om rätt och fel och kan och kan inte knutet till kön.

Vi har alla samma sak mellan benen och mellan öronen. Och mellan axlarna:

En cykel, en hjärna och ett hjärta.

Använd dem.

Ut i motvinden nu och käka styrlinda, så hörs vi snart igen.

Veganprat: Taxinge slott

Då har det blivit dags att recensera kakslottet Taxinges veganfika!

Ena hugger som bäst tänderna i sin bulle när jag misslyckas med att ta skarpa kort till bloggen, ja ja…

Rubrikens ord veganprat tycker jag är jättebra. Jag ska däremot absolut inte sno det. Det kommer nämligen från namnet på en podd som handlar om veganska perspektiv på massor av vardags- och andra saker. Poddarna pratar om allt utom recept. Lyssna och läs mer här den som känner för det. Jag gillar som sagt ordet, och podden är en befriande receptfri zon.

Hur som.

Det var jag och en till cyklistvegan i klungan. Fikarundor är ofta utslagsgivande för detta ställningstagandet och så även idag. Man måste fråga, och det orkar vanligtvis inte den som bara är lite nyfiken. Det var iaf enbart jag som bemödade mig med att fråga vad på kakbuffen som faktiskt var veganskt. Den andra (trött på att behöva framstå som en utomjording 2018?)- stackars veganen hade tydligen enbart pimplat kaffe hörde jag sen. Stackars tröttis. Hur som. Jag frågade, varpå personalen hivade fram en

*trumvirvel*

SPECIALMENY

som

*trumvirvel*

INTE STOD PÅ DEN VANLIGA MENYN FÖR VEGANER ÄR SÅ JÄVLA SPECIELLA

sorry lackade lite där.

Jag beställde alltså, faktiskt efter moget övervägande för det var så många alternativ, en kladdkaka med bär och grädde. Bland de andra valen fanns halloncheesecake, chokladboll, nån fruktpaj och nån mer grej som jag har glömt. Kanske pekanpaj. Allt verkade iallafall gott, och jag beställde även en asdyr hommousmacka (som tydligen var värd att skriva på den ordinarie menyn) samt kaffe.

När specialfikat levererades höll jag på att tappa hakan.

OMG.

En drömskt kladdig bit fudge-kletig chokladkaka flankerad av perfekta specialhallon, jätteblåbär och en skål fluffigt vispad sojagrädde – med två specialcitronmelissblad på toppen.

Herre min je.

Skulle JAG få fika kladdkaka under en cykeltur whaaaaat!

Min vana trogen började jag med det söta, och doppade varje bär i grädden. Sedan skar jag lämpliga bitar av specialkladdmonstret och doppade även dem i grädden. Små smuliga kladdbitar fastnade i skålens specialräfflade kanter, och jag använde den nätta dessertgaffeln för att skrapa loss dem.

Ingenting fick förfaras.

Varje tugga smälte i munnen.

Så var det dags att hugga in på hommousmackan. Monterad intill perfektion låg den med hyvlade bitar av grillad sötpotatis på sin brödskiva, och jag spetsade varsamt den karamelliserade rödlöken på gaffeln och skopade upp hommousen. Ärtskotten tog jag med fingrarna, och till slut var montaget så pass nerbantat att jag nändes bita om den som en vanlig macka.

Hommousens något fasta konsistens gjorde att den stannade på anrättningen. Check. Kryddningen var lagom för att ingen skulle kasta ut mig ur klungan pga vitlöksandedräkt. Sammantaget hade den allt för den som gillar typ lyxiga räkmackor, inkl en värdig prislapp.

Två koppar svart kaffe och 186 kr senare hade jag nöjda smaklökar och chokladkladdiga gräddminnen.

Så vi trampade iväg från kakslottet på fikaben fulla av syra. Hej då torn och tinnar och grusgång, hej böljande asfalt!

Det var medvind oavsett väderstreck, och klockan stannade på 150 km.

En bra dag och ett jävligt bra fika. ✌️

På en rätt cool lånecross

och blått storstadsvatten