Vad allting handlar om

Skrivet måndag kväll 26 november, publicerad morgonen efter

Yo, kollade fel på tågen från Stockholm och var tvungen att dricka en öl på Bishops. Under denna öl formulerade jag klart några tankar jag fått under kvällen.

Vi var ett gäng kollegor på ett event som DN roddat, om klimatfrågan. Jag lever med denna fråga, och får betalt för att driva den, och jag behöver ofta fylla på mitt förråd av inspiration att ta till när allt är skit. Eller när jag behöver skriva en snärtig artikel eller formulera en inledning till något anförande som ska hållas. Kort och gott, klimatfrågan är så långsiktig och ger konsekvenser så långt ifrån mig själv om så lång tid att jag behöver förstå varför jag ens kämpar. Och varför så många gör det vid min sida.

Ibland vill jag fly. Det vill nog alla. Eftersom jag spenderat mycket tid i just flykt, från mina luftslott, så tycker jag att denna känsla är extra intressant att utforska.

För vad är det egentligen jag flyr ifrån?

Varje gång jag flyr från klimatfrågan, ställer jag numera den frågan till mig själv. Och jag kommer oftare och oftare fram till samma sak.

Men först säger jag hej då klimatfrågan, skitfråga, skit skit, jag orkar inte med dig, är så trött på dig

Men det är ju sällan klimatfrågan i sig jag flyr ifrån. För det går inte. Hur långt jag än cyklar på planeten, så kommer jag inte kunna cykla ifrån klimatfrågan. Den finns i vågorna som slår mot stranden och den finns i solstrålarna som värmer mig när jag ligger nybadad på en västkustklippa.

Det jag flyr ifrån är min egen oförmåga.

Och det jag behöver är ett perspektiv och förhållningssätt till klimatfrågan som får mig att känna mig tillräcklig. Modig, snygg, välkommen och allt annat som är viktigt.

Det handlar inte om frågan.

Det handlar om förmågan att förhålla sig till den så att man samarbetar bra med andra.

Det går inte att klicka sig fram mellan ekoshopparna och tro sig kunna köpa sig fri från samarbete. Iallafall inte för mig.

På samma sätt lönar det sig sällan numera att göra en ät-insats för det växtbaserade köket genom att länsa wraphyllan på 7-eleven. Eller lussebullehyllan. Det är så löjligt lätt att vara vegan idag att det helt enkelt inte är särskilt radikalt att köpa en falafel på centralen längre.

Ätandet en sen kväll när man missat tåget är inte längre en politisk handling. Tyvärr, eller kanske tack och lov.

Slut på inlägget, cykla hem i kalla natten och smyga uppför trappen och sedan –

Bedgasm

Over and out.

Annonser

Dag 3: Ride of Hope

Hej igen.

Sitter mosig av blöt bastuvärme och ska här sammanfatta dag 3.

Katterna jagar varandra eller sitter eller ligger i diverse soffor.

Igår somnade jag till ljudbok och vaknade efter att ha sovit som en stock. Vi pinnade upp till huset för dagens första dryck 06.00: två liter saltvatten. Sedan var det dags för utrensningen att ta fart, och efter det slumrade jag med ljudboken i en fåtölj. Under tiden fick min rumskamrat massage, sedan fick jag det och efter detta samlades vi i en gemensam meditation. Vi drack sedan färskpressad äppeljuice med citron, morotsjuice med gurkmeja och ännu mera annan juice med massor av näring resten av dagen.

Gurkmeja ska tydligen vara bra för leder. Värt att lägga på minnet. Sägs bli 500 ggr så tillgänglig ihop med svartpeppar… Perfekt för scrambled tofu!

Sedan kollade vi på What the Health, som är en dokumentär om kostens påverkan på folkhälsan och då specifikt cancer och diabetes.

Filmen påminde mig om att människans normala tillstånd faktiskt är att vara frisk. Men vi vägrar ju bota oss, vi fortsätter göra fel. De som försöker göra hälsosamma val blir utskrattade. Eller skjutna, om man är en person i Amazonas som protesterar mot att djurindustrin förstör livsmiljöer.

Efter att jag hade sett filmen kontaktade jag en vän som jag vet kört Ride of Hope ett par gånger. Jag har själv gjort det, Västerås-Uppsala T/R, men ogillar välgörenhet så det blev bara en gång. Det löser inte problemet om man inte samtidigt sprider kunskap. Det har jag alltid saknat hos Ride of Hope, men de kan ju ha ändrat sig.

En sak började jag fundera på när jag såg filmen. När ska Ride of Hope börja använda den plattform de har byggt upp för att lyfta växtbaserad kost som en av lösningarna på folksjukdomar inklusive cancer? De samlar ju massor av cyklister, och det finns tonvis med vanliga cykelcommunities om man nu enbart vill cykla utan att bry sig om något annat. Nu samlas det mest in pengar, men vad forskas fram av dessa pengar? Kan Ride of Hope jobba mer effektivt genom att sprida kunskap om hur vi förebygger sjukdomar, istället för att fokusera på hur vi hanterar cancern när den slår till? Kan de åtminstone bjuda på hälsosam mat vid events istället för korv och burgare gjorda på kött när detta är produkter som orsakar cancer?

Så gick mina tankar.

Sedan var det dags för skogspromenad och på det fastedryck med gurkmeja.

Och sedan var det bastu. Vi satt på varsin stubbe, jag och rumskamraten. Vi torrborstade varandra, svettades och pratade om ditt och datt i brasans sken. Bastun var en ombyggd skrubb med ett vedeldat aggregat. Fönstret vette mot himlen. Kanske i öst, jag vet inte riktigt.

Nu sitter jag på massagebänken och bloggar klart det här och snart är det dags för säng och ljudbok.

Imorgon blir det kanske löpning. Jag kom just ihåg att jag ju körde ett par aggressiva regnpass på cx förra gången jag fastade i november. Jag jobbade till och med!

Men inte den här gången. Imorgon är en ny, jobbfri dag. Får se vilken värld jag kliver in i då. Läsa bok om tankens kraft för läkning, bläddra i Dans kursbok om vilda växter och hur man syrar mossa. Och lära mig ännu mer om de fantastiska kompisarna, våra livsavgörande vänner mikroberna.

Godnatt på det!

Göteborg!!

Hej från bron!

Jag bloggar mig hem från jobbresan till Göteborg. Hjärnan är degig, smått mobildampig, men nöjd. På flera plan.

Jag körde min morgonlöpning som planerat. Den funkade! Benen skrapade ihop fem gryningkilometrar från centrala stan och upp på bron till Hisingen, ner på Hisingen och så tillbaka igen med en extra vända för att få ihop de fem.

Den stora chocken var allt liv som redan börjat 0530 på morgonen. Bussar, spårvagnar, cyklister. Jag var väl i en stor stad helt enkelt.

Senare cyklade jag hem från svenska mässan på hotellets lånecykel. Eftermiddagen var disig, himlen ljuvlig, jag trampade mig långsamt fram och tänkte på cykelbanor. Markeringarna i gatan. Och vägvisningsskyltarna för cyklister. Det är dessa faktorer som får mig mest att känna mig välkommen som cyklist i en ny stad.

En speciell krydda med att cykla i Göteborg är såklart alla spår i gatan. Kanske något som bidrar till ökad disciplin bland cykelburna; separationen från spåriga vägar som drivkraft att hålla sig i cykelfilen…

När jag nådde hotellet och hade tid innan tåget gick, körde jag upp på bron från gryningens löpning. Den var oemotståndlig, så turkos och förföriskt insvept i novemberdis!

Högst uppe på bron stannade jag och tog kortet. Sedan körde jag mot enkelriktat tillbaka ner för att hinna till tåget. Hade jag kört vidare i jakt på ett vettigt ställe att korsa vägen och vända, hade jag missat tåget.

Jag tänkte då på hur det skulle blivit om cyklister på riktigt varit en stor trafikantgrupp. Som bilist hade jag aldrig kommit undan med att köra mot enkelriktat. Men nu gjorde jag det, för det kom bara två mötande cyklister. Jag hoppas de såg mitt uttryckligt långsamma trampande och hotellets logga på cykeln.

En turist att ha överseende med, inte en tidsoptimist som jobbar för ökad cykling.

Jag hann med tåget. Jag körde min löpning. Jag avverkade mina möten och roddade min del av resten av det vi gjorde med jobbet.

Så bra gjorde jag allt detta att jag var värd första klass i tyst avdelning hem.

Slut på inlägget, på återseende Göteborg du broars, gräsbevuxna spårvagnsrälsars och lånecyklars stad.

Om cyklar på tåg.

Yo.

Jag är på väg till släkten och olika kalas i Stockholm.

Jag är dagen efter-fnissig och rörig och står bredvid en papperskorg på t-centralen. Övrigt, står det på den. Det är lite så jag känner mig. Övrig. Hjärnan borde leverera en skarp analys med någon slutsats i en av mina hjärtefrågor, men den är upptagen med att välja klänning till kalaset. Har den gröna på mig redan, men funderar fortfarande på att byta till randigt. Studerar nyllen som passerar. Jagade, sökande, pratande, pussande, kramande, blundande, springande nyllen.

Jag får ingen ordning på tankarna. Viljorna. Vill jag något? Om inte, är det ovant för att vara mig, men också ganska skönt.

I torsdags var jag inbjuden att delta i en panel som Cykelfrämjandet ordnade. Där fanns SJ, MTR och andra viktiga aktörer. Frågan vi samlades runt var när vi i Sverige kan förvänta oss att få ta med cykeln på tågen.

Efter panelen blev jag osäker på min ståndpunkt. Jag var inbjuden som resande cyklist. Skälet var att jag blev osäker på vilken grupp jag egentligen representerade.

Från panelen framkom att på de sträckor och tåg där cyklar är tillåtna, har det funnits stark politisk vilja bakom. Detta då cyklar tar upp mycket plats från andra resenärer och plats för cyklar kostar extra. Och att tågets viktigaste uppgift ur ett klimatpersektiv är att plocka ner folk från himlen, som SJ så träffande uttryckte det.

Det håller jag med om.

Det är mycket höga röster från ett fåtal personer som vill ta med cykeln ibland, menar SJ.

Det vill jag också. Jag är en sådan. Jag vill kunna ta med cykeln för att skarva på min vardag och semester. Som man kan i Norge, Tyskland, Danmark… Jag blir otroligt brydd eftersom det känns som att Sverige är efter dessa länder i utvecklingen. Jag vill inte behöva släpa runt cykeln i en väska utan jag vill rulla på den i en vagn, kliva av några timmar senare och då vara i en annan del av landet, redo att möta Äventyret.

Men är vi verkligen tillräckligt många som mig så att det blir motiverat?

Cykelsporten. Hur bilberoende är den inte? Vad kan man göra där?

Tävlingarna. Förlägga dem så att de som bor i närheten kan ta cykeln dit? Förlägga dem där många bor så att många kan ta cykeln? Inte förlägga dem överhuvudtaget?

Bilberoendet uppstår när vi är tillräckligt få för att vilja ta oss iväg från hemorten till nya platser för nya utmaningar.

Jag landar nog i att vi får fortsätta vara bilberoende för eventen. Men då kan man som arrangör inspirera genom att ha visning av bilar som går på bättre bränslen. Och elbilar. Med cykelställ.

Sedan får man väl ta cykeln på bussen om man ska färdas långt för att cykla, och inte vill släpa cykeln i en väska.

Lite så.

Ah just det! Kan avsluta det här inlägget med en lista på operöter som faktiskt tillåter cykeln på tåget. Tack till min läsare och klubbkamrat Niklas som försåg mig med den så att ni kan ta del.

Men allra viktigast, näst efter provkörning av elbil och bilar som går på förnybart, är allt spons. Bilsponset!

Företagen som levererar lagens följebilar, när ska de inse att elbilar skonar cyklisternas lungor? När ska Skoda som sponsrar svenska landslaget, lansera fossilfritt och marknadsföra detta i samband med tävlingar?

Är cykelsporten för liten, eller för stor, för att anse sig ha något ansvar eller möjlighet att påverka klimatutsläppen? Påverka frågan?

Man får känslan av att det händer något med cykling och cyklister när det blir just sport. Då gör man vad som helst och kör hur långa sträckor som helst i bil för att nå de individuella målen, för laget eller för cyklisterna.

Det tycker jag nästan är det mest intressanta. Att sporten med dess resultat och prestationer i mångt och mycket anses ha så stort egenvärde att detta vad som helst sätter sig på andra.

Som att man inte bara tävlar mot varandra i prestationen, utan tävlar mot klimatfrågan och andra samhällsfrågor. Som plötsligt blir viktiga igen när man kommer hem igen.

Vad är för övrigt ett hem?

Nu börjar papperskorgen lukta baguette med majonnäs. Och annat övrigt. Jag ska återgå till mitt resande, ni får återgå till ert lördagspyssel.

Ta hand om era ståndpunkter, meddela mig om ni har nån smart som jag kan ta över, så hörs vi på andra sidan det här dygnet.

Charging impossible, ett gastkramande luftslott

Hej från ett fullpackat tåg. Faktiskt första gången på två månader som jag får stå och svettas i jacka utan sittplats. Det är dock ok idag när jag suttit hela dagen i fyra olika möten.

Zoe!

Det är dags att skriva om ett felmeddelande jag fick när jag skulle ladda i lördags. Faktum är att det var det felmeddelande som bräckte mitt deltagande i söndagens race på stora skuggan.

Det som hände var först det sedvanliga ongoing checks följt av check connections. Det är helt ok, betyder att man behöver dra ut och i kontakterna några gånger för att få Zoen att ta laddningen. Lampan blinkar rött och blått men det finns alltså fortfarande hopp.

Det läskiga är när den röda lampan lyser samtidigt som texten charging is impossible dyker upp. För då tror man lätt att man sabbat batteriet.

När detta hände i lördags efter att jag tuggat mig runt hela Mälaren på (gratis!!) el, så ringde jag Robin. Det var lördag kväll halv nio, men han hade sagt att jag fick ringa och var det någon gång jag skulle det så var det nu. Det sa mitt bankande nervösa hjärta.

Men det var Zoen som var överkänslig. Inte jag. Menade Robin. Och det var dessutom fransmännen som hade översatt med lite väl hårda ord. För det som menades var att Zoen behövde tid. Egentid. Utan laddsladden inkörd i nosen. Detta i minst en halvtimme. Man skulle sedan med fördel testa ett annat uttag i huset. Efter detta skulle Zoen vara redo för nattlig långladdning igen.

Sagt och gjort. Jag tog hand om crossen och tog min dusch, käkade, softade med hushållet. Garvade åt något. Rensade kedja och trissor från lera och bös. Precis innan läggdags tryckte jag in handtaget i nosen på Zoen igen, och se!

Då tog den laddning igen!

Jag kunde sova gott.

Morgonen därpå var batteriet ändå inte tillräckligt laddat för Stockholm. Men det gjorde som sagt inte så mycket. Att jag pangat luftslottet som felmeddelandets oro utgjorde var desto viktigare.

Med det sagt – elbilen ger nya möjligheter och tränar oss i nya vanor. Någonting med laddningen gör att bilens själ kommer närmare mig som användare. Tror det är för att jag laddar den med el från mitt eget hus. Fixar själv. Utan bensinmack.

Kan själv.

Det får bli inläggets slutord.

Nu är tåget i Strängnäs. Där har de laddplatser på stationen.

Ta hand om er oro och panga ett luftslott, så hörs vi snart igen.

(Ledsen, men jag kan inte få nog av bilden på vandrarhemskatten)

Bilfri.

Hej från tröttis-bloggaren. Bloggar lite snabbt innan däckning.

Idag körde jag Zoen till Stockholm. Hann köra för fort, undvika p-bot och köra mot enkelriktat innan jag äntligen ställde mig tillrätta på en laddgata. Fick ladda för en rimlig peng (3 kr/kWh) och parkera som vilken bilist som helst. I zon 3. Jaha ja.

Många tankar hann tänkas på den två timmar långa bilresan. Det var kul att köra rent och tyst, det var det! Jag bröt ny mark för egen del, varit tvungen att lära mig laddplatser. Ny vana, klart det kräver planering men det gör ju nya vanor! Morgonsolen skvalade och jag lyssnade på ljudbok. Ganska avkopplande faktiskt, även om jag förlorade jobbtid så kunde jag slappna av eftersom mobilen inte var tillgänglig för rastlöst flipprande. Fram tills att jag skulle leta parkering alltså.

En fråga innan jag lämnade hemmet var t ex:

Går det fortare att åka bil än tåg mellan Eskilstuna och Stockholm? Från dörr till dörr?

Men jag insåg ganska snabbt att det inte går att tänka så. Det förutsätter till exempel att man kan vägen, och vet var man ska parkera, och aldrig blir toanödig, och aldrig blir stående i bilkö eller vägarbete. Och vad ska man göra med tiden? Vad ger bäst uppladdning inför stundande dag? Hur kommer man fram i bäst mode? Hur kan resan göra en förberedd för dagens begivenheter på ett rimligt sätt?

Nu åkte jag kl. 0752. Kl. 0759 svängde jag av till Ica Ekängen för att göra ett kort ärende där. Jag tog också en PP vid Nykvarn. Två stopp på 107 km. Det hade jag aldrig gjort om jag åkt tåg. Då hade jag tagit PP på tåget! Och aldrig fått för mig att göra ärenden till Ica på morgonen! Eller jo, men då hade jag gjort dem innan tåget gick.

Men nu kunde jag det. Och då gjorde jag det. Precis som så många andra lämnar barn, handlar och gör annat med hjälp av bilen, som de kanske, eller kanske inte, hade klarat utan den.

Kl. 0952 kom jag fram och parkerade Zoen på en laddplats. Kl. 0921 hade jag kommit om jag tagit tåget. Sedan såg jag att det var en plats för ”beskickningsbilar”. Zoen var ingen sådan, även om jag inte visste vad det var för något. Jag flyttade den till ett annat ställe, på ena sidan en p-skylt. Sedan gick jag mot kontoret, men så fick jag syn på en ledig laddplats lite längre bort och beslöt flytta en gång till. Då såg jag en p-vakt i varselväst ta kort på Zoen.

Hjärtat snörpte sig. Skulle Zoen få böter nu?

Men den var ännu inte lappad, upplyste mig p-vakten, som även gav en kortlektion om vilken sida p-skyltar man ska parkera för att det ska bli rätt.

Jag flyttade Zoen till laddplatsen och gick in till Robin. Sa att jag hade sparat 1200 spänn, vad skulle vi göra med pengarna? Så gick vi ut och kontrollerade laddplatsen en extra gång, och jag drog lite anekdoter från helgen. Bredvid oss stod en Tesla, kul för den då. Vi blev sena till morgonmötet, och allt som allt hade det tagit mig dryga två och en halv timme inkl. ärende och PP och köra fort och felparkering och köra mot enkelriktat och betala p-avgift. Och nervigare kollega fick man leta efter, nervöst garvande stod jag och flabbade mitt på laddgatan. Åt vad är ännu oklart.

Robin fick tillbaka nyckelkortet.

Bilfri.

Fri.

Jag hade aldrig känt mig så fri.

Lite som att sitta på en strandpromenad och röka cigarr

Jag är elbil.

Morrn, gryningsbloggaren här. Vaknade av att mina vita gardiner släpper in för mycket morgon, eller något.

Dagarna med elbil har gett mig material för många inlägg. Ett om synlighet kommer här!

Mälaren runt helt gratis.

Så kände jag när jag kom hem igår efter att ha kört Eskilstuna-Täby-Kungsängen-Västerås-Eskilstuna. Två kortare laddningar, gratis el. Jag kände mig kunglig när jag i min laddtörst svängde in och kopplade på laddhandtaget och batteriet svirrande började suga i sig ström. Girigt, törstigt!

Gratis. För att jag, i ett bilperspektiv, var så fruktansvärt miljövänlig.

Vad jag däremot också kände var att jag ville sticka ut mer än vad jag gjorde. Inte vara som vilken bil som helst. Elbilen är inte det!

På många sätt är den det och ska vara det. Fyra hjul, ratt, blinkers, kalla säten på morgonen, skrapa rutor, leta parkering, bilkö, filbyten och hastighetsbegränsningar. Bilbälte. Sitta mer inomhus än utomhus. Stanna vid övergångsställen. Stängas in i en plåtlåda och längta ut. Önska att man var cyklist eller löpare som fick ta skorna på tåget.

Elbilen är en del av den fyrafiligt ineffektivt markanvändande biltrafiken.

Men på andra sätt är den ju en annan bil också. Renare! Tystare! Utsläppsfriare! Med cykelställ och fylld av miljökraft!

Jag vill att det ska synas. Jag vill att alla som ser mig ska förstå att elbilen är ren och utsläppsfri. Ingen fossilberoende vanlig bil!

Hur pretto låter inte det här.

Men seriöst. Om alla hade elbilar, eller biogas eller vätgas eller fan och hans mosters ännu inte påhittade miljöbränsle, om det var norm, då skulle man veta att bilbytet i omställningen skulle vara genomfört. Nu när det inte det. Det finns 60 000 laddbara bilar i Sverige av en total vagnpark ca 4 miljoner kärror.

Klart att man då ska berätta att det är just en elbil man kör!

Annars kan ju folk tro att man puttrar runt som en fossil, att det är ännu en bilist som skiter i miljön bara för att få åka på cykeltävling.

Som att jag skulle hala upp en vinflaska efter loppet när jag ska köra hem, och alla skulle tro att det var vin tills jag berättade att det var kombucha!

Lite så.

Därför tycker jag också att vegansk mat ska synas, för den är också annorlunda tills den dagen kommer då alla snabbmatställen har ställt om till växtbaserat innehåll i burgaren. För bara de är tillräckligt goda så kommer bara folk gilla dem, tror jag, i just det fallet.

Nu måste jag ner till morgonstöket- Det slamras, frukosten lagas medan jag bloggar som en annan slöfock. Havremjölk, kaffe, macka med jordnötssmör för att det är race day. Kolla laddningen i bilen och lasta cykeln på stället. Lyssna vidare på min ljudbok och sedan ladda under loppet som jag inte lyckades göra igår.

Ja!

Vi hörs i ett senare inlägg.

Ena tog kortet. Fotografen är Emil.

Laddningen och jag.

Jaha ja!!

Så sitter man som en annan elbilist och snabbladdar. Utanför Lidl. På en gratis anläggning med solpaneler finansierat av självaste staten!

Så sjukt bra användning av skattepengar.

Jag käkar chokladbollar och dricker kombucha. (Den kolsyras grymt bra i vinflaska, prova själv.). Vem sa förresten att laddning tar tid? Snarare ger det mig tid! Att blogga ut det här r ex. Fatta resa flera timmar utan tillgång till mobilflipprande, som jag annars fyller mina tågresor med.

Måste erkänna att det är samma tillfredsställande känsla nu som när jag hittat laddning till mobilen. Fast bara då att batteriet till den här eldrivna prylen utgör själva essensen av huruvida jag tar mig hem ikväll.

Jag stannar här tills batteriet är 60 procent. Ungefär. Det räcker nämligen både till Västerås för ett ärende och hem sedan till Eskilstuna. Man får ladda max en timme per omgång här, nån rättvisa ska det väl vara!, så jag var nyss tvungen att byta plats för att kräma ut mer ström ur mina skattepengar.

Det var ju ledigt, och jag har tid. Bredvid står en trendig snubbe med tygväska och vit Honda, eller hur man nu stavar det. Och titta, en vit Zoe!

Jag post race-skakar. Det gör man ofta efter cx race eftersom de är intensiva och samtidigt går på hösten. Brr.

Hur gick det med snacket under tävlingen då? Jo jo!! Jag och speaker Oskar pratade ledigt på om elbilars förträfflighet och klimatnytta medan herrar A susade förbi på varvning. Både följebilar, sponsring och cykelställ kom vi in på. Och även om ingen ville provköra just idag, så är jag helt övertygad om att vi tillsammans sådde ett frö. Jag tror att om vi ordnar ordentligt med provkörning av elbilar och bra med synlighet på tävlingarna så kommer många att bli nyfikna!

Cykelsporten, du är ett bilbeorende fossilmonster! Komma här och förorena luften för klungan, va?

52 procent i batteriet. Skymningen sänker sig. Jag har chokladbollar kvar och en nytävlad cross tryggt och säkert bakpå. Allt är lugnt.

Förresten är det oerhört tryggt att ha cykeln bakpå till skillnad från på taket. Herregud. När jag körde hem Amiran och crossen från Stockholm i somras hade crossen lagt sig mot Amiran. Herre jävlar. Då var jag rädd, samtidigt som jag tackade min lyckliga stjärna för att den lutat sig mot just Amiran och inte mot döden åt andra hållet.

Nu sitter den tvärtom fast och stabilt. Jag ser den genom både sidospegel och backspegel. Jag skulle märka direkt om den började vobbla.

Avslutar det här med lite bilder från laddstationen. Medge att jag är rätt bra på att parkera?

Nu är batteriet 60 procent!!

Over and out.

Zoe, en stilstudie.

Såja!!

Barnen lyssnar sovsaga medan jag passar på att skriva något om dagens elbilsevent.

Yes! Jag har alltså rattat hem lilla Zoen från kontoret på Kungsholmen i syfte att använda den som cykelbil i helgen. Jag har lovat Robin att blogga flitigt och plåta i insta-syfte, så det tänker jag göra nu!

Först skulle laddsladden ut ur nosen på Zoen. Check, det insåg jag när den vägrade starta. Inte utan min laddsladd!!

Det andra jag insåg, när jag rullade söderut genom tunnlar och avfarter, var att jag var en del av trafiken. Jag fick hela tiden påminna mig om att jag var utsläppsfri, snabb och tyst, men ändå. Jag var en bil som tog massor av plats. Det tredje jag insåg var hur gärna jag ville vara cyklist i den här trafiken. Att medbilisterna skulle vara medcyklister. Kommer vi någonsin få uppleva rusning på cykel?

Medan jag sladdade och snitslade mig ut genom rusningen, bytte fil och följde gps-rösten, drömde jag mig tillbaka till sommarens U6 i Tidaholm. Etapploppet där jag blev 56:a och var skitnöjd över att lyckas köra i jätteklungan med eliten.

Nervositeten att vara så många samtidigt, insprängda på vägbanan. Innan man lärt känna de andra; hur skulle de uppföra sig, hur starka var de, hur väl skulle följa tävlingsklungans oskrivna regler? Skulle de släppa fram mig? Jag fick inte stanna, måste hålla mig rullande. Tänk om jag fick batterihaveri. Alltid alert. Aldrig missa döda vinkeln, längtan att släppa förbi hetsarna för att kunna glida hem i lugn och ro.

Plötsligt blev jag varse mina cross-egenskaper. Jag var ju skitsnabb i accelerationen. Jag var den som smet förbi och hittade luckor i kön som en vessla medan andra hade fel växel i från starten. Jag körde för snabbt på motorvägen och batteriet drog massa ström men hey! Jag var snabb och smidig, tyst och utsläppsfri.

Strax efter Strängnäs svängde jag av och körde lilla vägen genom Härad via Barva hemåt. Jag var trött på motorvägens meditativitet. Ville in på småvägar, körde de backar vi tragglat i våras, motluten jag avskydde, tempostyckena vi dragit ikapp oss över.

Batteriet var nere i 45 procent när jag parkerade utanför huset. 130 km hade jag kört, tror jag. Kontakt ordnades med sladd från vanligt uttag från bron på husets framsida. Jag tog då ut förlängningssladden som låg i baksätet helt enkelt.

Så nu står den där och laddar. Det känns superrart. Imorgon får den nog vila, men på lördag drar vi.

Då blir det cx-pokalen på Täby Galopp, provkörning och miljösnack i etern med Oskar.

Slut på inlägget, ner till disk och sköna hushållsgöromål.

Kram!!

 

Robin!

Hej bloggen och alla fina läsare!

Idag ska vi prata om min kollega Robin, och om elbilar. Och mer specifikt om ett väldigt användbart cykelställ.

Robin är min nya kollega som kör elbil och driver ett bloggprojekt på temat. Bloggen heter Ett år på el, och på den samt på instagram-taggen #ettårpåel lägger Robin upp erfarenheter från hur det är att vara elbilist. Renault lånar ut en Zoe, och Robin drar runt till vardag och fest med denna bil och sprider kunskap och glädje till alla som är intresserade av hur det funkar med elbil.

En dag samåkte vi från ett seminarium, och kom in på cykelsportens bilberoende. Jo. Robin är inte bara elbilist och solstråle utan även cx-ägare! Och han har besökt Gotland med cyklar – som de fraktade på elbilen.

Det är här det börjar bli intressant. För bilberoendet är den vackra cykelsportens fula baksida. Så fort man ska iväg på minsta lilla rolighet, som lopp eller läger, ja då tvingas man ta fram plåtlådan och mecka på cyklarna och bidra till klimatförstöring och dålig luftkvalitet. För sig själv och för alla kompisars gulliga bäbisar som ska ta över den här världen efter oss. Ytterst få av dem jag samåker med kör förnybart, och ännu färre kör elbil. Själv har jag aldrig ägt en bil, och vill aldrig göra det heller.

Jag vill hyra och dela.

Men elbilar har ju ingen dragkrok.

Och det är här det börjar bli riktigt intressant. För Robin visade mig sitt cykelställ som de använde till Gotland, och det monteras med remmar och fästen som inte kräver dragkrok!

Så nu ska jag och Robin tillsammans åka elbil till CX-pokalen på Täby Galopp på lördag! Och när vi kommer dit ska jag stissa runt och vara nervös över starten, och sedan köra den, medan Robin vant och lugnt ska rodda provkörning och provmontering av cykelstället. För alla hugade! Och Oskar Ekman som är speaker och tävlingsledare kommer att påa detta i micken medan vi också pratar om annat miljövänligt som en arrangör och en cykelklubb kan göra!

Robin är verkligen bäst, som man brukar säga när man träffar på någon som också vill samma sak som en själv inom en viss fråga. Han har ju dessutom som sagt då en cross. Och han bor i Stockholm, så jag hämtar upp honom på vägen. Och tro mig, jag har gjort allt för att få honom att testa tävling på lördag! Till och med erbjudit honom att lösa medlemskap i Team Smestan! Men jag är minst lika glad över att han lånar ut sin lilla bil och utgör hejaklack och nummerlappspånålare. När han inte pratar elbil och cykelställ såklart.

Du som läser kanske är där och är nyfiken? Eller vet något smart sätt att undvika klimatförstöring inom cykelsporten? Du är kanske bilförsäljare och sponsor med en vilja att spräcka fossil-sponset inom sporten?

Kom då för allt i världen fram och prata med oss!

Slut på inlägget. Ikväll ska det crossas grusväg.

Ta hand om cykelglädjen så ses vi.