Min sommarpresent till er läsare

Yo readers!

Tänkte outa en liten finfin sak som ni säkert redan märkt. Och det är att jag gjort slag i saken och pröjsat för en reklamfri blogg.

ÄNTLIGEN.

Med massor av extra plats för bilder.

MEN JA.

Yes.

Man kan ju liksom tro att allt med internet är gratis. Jag trodde länge det. Störde mig på alltfler e-tidningars betalväggar, speciellt när de skrev om sånt jag ville läsa, ba ”wtf släpp in mig då!!”.

Jag trodde länge att det som sker på papper är det enda som kostar. Detta är naturligtvis fel. Den som lägger energi och tid och sena kvällar och bortpririterad potentiell cykeltid på att göra det enkelt för oss bloggare att vräka ut oss på internet. Den måste ju ha betalt! Så den kan cykla runt på schyssta grejer.

Och då har den i alla år av mig fått det genom reklam. Jag som hatar reklam. Så igår, när jag dessutom tvingades begränsa antalet bilder i mitt inlägg om Roslagen, som handlade om tusen saker samtidigt för att det var så hjärnan funkade just då, fick jag nog. Jag svor en sista gång, och så köpte jag min sommarpresent som jag hoppas att ni läsare ska tycka om.

Och jag kommer också att lägga i en extra växel för att hitta spännande samarbeten. Jag har till exempel fått flera tips på skojsiga miljöcykelgrejer att recensera.

Så till er som hängt här länge och länge stört er på reklamen, varsågoda. Och till er som kanske trillat in för första gången och bara njuter av en reklamfri blogg, varsågoda!

Roslagsbilder på det, och så tar vi kväll jag och min bränna, så att vi kan gå upp tidigt imorgon och fixa klart och dona det som ska göras när dagen övergår i tisdag.

🍓🍓🍓

Blogghej från en laddstolpe

Yo.

Sitter i Arboga och väntar på att zoen ska ladda klart. Slukat en mcVegan och försöker känna mig hållbar.

Det går sådär. En aspekt av elbilstillvaron är att den kräver planering av en sort som inte alltid passar mig. Startade i Hammarbyhöjden med 70 procents batteri, och stannade därför i Strängnäs för att få mig lite påfyllning av kaffe medan Zoen fick sitt. Hade sällis av två norrmän med en Nissan på väg till Norge. De sa att deras skåpbil med 170 km räckvidd var bra för kortare turer och hemmaladdning. Nu var de på väg till Norge och då går dagen åt. Sa de och hade slurpat i sig 80 procent medan jag och Zoen knappt kommit upp på andra sidan döhalvan. Yes, snabbladdning fyller sitt syfte.

Zoen är mer slow living.

Man ska kolla upp var stationerna finns. Och när man väl hittat en ska man stanna där och göra klart det. An påbörjat. Annars går massa av värdefull rädda världen-tid åt att rädda sig själv och sin egen resa.

Den där planerigen. Nu för tiden utgår jag t ex från att alla mackar laddstation. Men nej. Vissa, men inte alla. Och sen räknar jag också alltid med att alla ställen har samma kick ass-utbud i matväg som circle K: wraps, k*ttbullmackor med majo, tacosallad…

Nix. Icke. Därav ful-käket (som var prisvärd i sin minimalism och krispighet och lagom kladdighet), och den extra ful-kaffen. I termosmugg, som de först hällde i papp och sen hällde över när mitt syfte var att spara en mugg!

Jag är ändå positiv. Jävligt skönt ändå att vara rapp och utsläppsfri om än bara här och nu. Kan lyssna på hårdrock och pianoklink och yla med utan att störa någon. Yes. Och är faktiskt på benen och ute med fina Zoen.

Koppla ur laddhandtaget, tacka för strömmen, lite Tesla-spotting och vidare mot Örebro och jobb.

🐎🐎🐎

Zoe: om acceleration och köra för fort-effekten

Dags för lite elbilsblogg! (som produceras i samarbete med Renault, likt de tidigare elbilsinläggen)

Idag var det vilodag för mig och förkylningshjärnan. Vi sov till åtta, bökade omkring med sömndruckna ögon och mobilflipprade oss fram till nio. Då gick vi på toa, diskade undan och kollade vädret. Sedan dök vi tillbaka ner i sängen fram till tio, då vi gick upp och käkade frukost.

Efter ett par timmar var det dags att trampa till Björkhagen. Zoen stod snyggt och prydligt i garaget med laddhandtaget i nosen. Ut med den, backa ut Zoen och in med crossen i garaget.

Klart! Dags att dra mot Vallentuna där föräldrarna väntade med hemvävda mattor som skulle skydda bepryda mitt vardagsrumsgolv.

Låt oss då börja med tema 1: Hur man tjänar på snabb acceleration

Vägen dit går genom tusen tunnlar och avfarter. Det mesta löses med google maps välfungerande navigering, men det finns tillfällen då man snabbt måste fatta egna beslut. Och i de lägena tjänar man ofta på den förmåga att accelerera snabbt, som elbilen med sin effektiva framdrift har.

Som den gången i tunneln då jag tvingades köra över heldraget för att hinna till rätt avfart. Sur långtradare bakom; tut på dig själv du ditt skrälle! och så en annan gång vid filbyte, ba ”hej du här kommer jag ingen oro jag kommer hinna innan du kör in i mig!” lite så. Överlag filbyten och utfarter, man har en fördel med det rappa gensvaret. Man kan köra ut nån millisekund senare än vad man med förbränningsmotor hade pallat.

Den passar min livsstil, hade jag kunnat påstå om detta varit en livstilsblogg: jag lever ofta enligt min inte kompass men ibland måste jag navigera om med blixtens hastighet och då finns elbilens acceleration för för mig!

OMG. Glömmer aldrig då jag under en klätterresa i Österrike 2004 skulle köra oss hem genom Tyskland. Vi skulle vid ett tillfälle köra ut på autobahn med den stackars vita lilla skorv till bil vi hade. Jag körde ut och såg lastbilen för sent, skorven morrade i högan sky och varvade sig själv tusen gånger innan supertut och arg min från chaffisen och helt befogat var det ju, men vad gör jag! Jag ger den stackaren ett fuck you!

Ok vi byter till 2.) vad som händer med batterikapaciteten när man kör för fort på motorvägen. Yes yes, som jag ju testade i söndags kväll hem från Eskilstuna, i vårmörker. Det som händer är att man kan köra ifatt och förbi en sjuherrans massa förbränningsbilar och andra såskoppar. Det som också händer är att man knappt märker att man kör så fort som man kör. 140 km/h känns som 50, ah men ni fattar. Yes yes, och det tredje som händer är såklart att batteriet laddar ur mycket snabbare. Helt i onödan, varför ska man köra så fort när det är mörkt och varför ens när det är ljust?

För att det är kul, givetvis.

Iallafall fram till första urladdningen.

Jahaja, där har ni mina två teman för dagen och givetvis fick föräldrarna provköra. De tyckte Zoen var lätt och smidig, Forden deras kändes som en traktor sa mamma efteråt.

Så kan det gå!

Slut på inlägget, och imorgon får det också ta mig tusan vara slut på förkylningen. Och läs gärna Robins insiktsfulla inlägg om hur elbilen räddar bilismen, men inte klimatet, här.

Ah men just det! Pappa vidareförmedlade också den pedagogiska liknelsen mellan vattenrör och elkabel för den som vill förstå laddhastighet. Med ett smalt rör rinner vattnet igenom men långsammare. Med ett bredare rör rinner samma mängd vatten igenom snabbare!

Grön utblick: en cykel-på-tåget-berättelse

Morrn från snabbtåget!

Skrev detta inlägg på väg hem från Mallorca för någon vecka sedan. Satt och myste med dubbla dubbel espresso i finmuggen. Hade många timmars tågresa framför mig – njuta njuta njuta. Det var tiden! Den värdefulla tiden. Och utsikten över sydfrankrikes kullar med galopperande hästar i Camargue och rösten som ropade ut de franska stationerna på ett sätt som gjorde att man ville stanna på varenda en. Narbonne. Perpignan. Montpellier.

Sorry dog lite.

Det här inlägget ska handla om hur man kan åka tåg till cykelresan. Jag själv körde ju bil ned till Belgien med Alex, sedan fortsatte jag själv med tåg och hamnade till slut på ett flygplan till Mallorca. Jag föll på målsnöret, rakt in i fossilsamhällets blöta, ack så lättillgängliga!, famn.

Några som inte gjorde det, även om de totalt sett hade en kortare resa än mig, var Kristina och Thomas. Två cykelbekantingar från Västerås som i godan ro kunde njuta av tågresa till och från Flandern och hade det finfint med sina cyklar i väskor (när de inte köttade 171 km-rundan i Flandern Runt).

Jag tänkte naturligtvis mycket på den frihet de genom sitt tågval hade tillskansat sig. Leta parkering, tanka och stå i bilkö? Glöm det! Samtidigt var de ödmjuka nog att be oss bilburna att njuta av den andra typen av frihet man får som bilist. Den att kunna stanna i söta små byar och komma till avlägsna platser. Vilket vi ju gjorde, så gott vi kunde.

Så gick mina tankar när jag och Alex tog ett kort farväl av Kristina och Thomas på en pub vid stationen i Oudenaarde. Hade vi inte snurrat runt och letat parkering hade vi hunnit snacka mer med dem!

Hursom. De har åkt tåg med cyklarna förut och kommer såklart att göra det framgent. Därför vill jag dela deras resa här på bloggen.

🚆 ”Vi tog nattåget till Köpenhamn från Stockholm. Vi bokade en tvåbäddskupe eftersom väskorna tar så mycket plats att ingen annan kan åka med. Från Köpenhamn åkte vi sedan till Waregem i Belgien, 12 km utanför Oudenaarde. Vi bytte tåg på flera ställen och bytena fungerade bra. Väskorna var skrymmande i volym men lätta i vikt så det gick bra att bära dem.

🚆 Waregem var lagom nära för att i rimlig tid ta sig till start och från mål i Oudenaarde. En runda med start och mål på samma ort underlättar logistiken betydligt.

🚆 Vi köpte biljetter på bahn.de utan platsbiljetter. Det kostade 2×199 Euro T/R Malmö-Waregem (för oss båda). På vägen dit hade vi biljetten i appen bahn.de och på hemvägen en biljett de skickade på posten. Fungerade utmärkt – fler resenärer behöver inse hur bra det går att göra på det sättet. Alltför många hetsar med resebyrå när man lätt köper biljetter direkt i appen (såtillvida man inte behöver interrailkort, dessa måste av någon anledning fortfarande skickas hem som rek, eh 50-talet ringde? Reds anm)

🚆 På hemvägen blev det strul i Hamburg så vi missade nattåget i Malmö och fick sova över där. Vi tog ett jättetidigt X2000 tillbaka mot Västerås/Eskilstuna och bokade plats i vagn 7 (med utrymme för rullstol). Inga problem att få med cykelväskorna.

🚆 Cykelväskorna är en mjuk sort utan hjul från Scott som finns att läsa mer om här.

🚆 Vi kan verkligen rekommendera andra att ta cykeln på tåget ut i Europa. Alla andra länder utanför Sverige är mycket mer positiva till cykel ombord. En fördel var nog också att vi inte åkte i rusningstid.”

🚆🚆🚆

Vill också!!

Under min vecka på Mallorca funderade jag mycket på valet av transportmedel. Och vad som motiverar till vilket val. Förutom klimatavtrycket finns ju så mycket annat att ta i beräkningen, och olika saker spelar olika roll beroende på sträcka och annat. Den som väljer flyg framför tåg eller båt kanske sparar någon timme men får mycket annat meck i utbyte: transfer till och från, vara där en lång tid innan, stresspåslag vid säkerhetskontroller och annat smått och gott som jävlas och förstör semesterglädjen. Med tåget slipper man ofta allt detta, och ibland sparar man inte alls så mycket tid som man tror om man räknar in all tid.

Men man är trygg med flyget, så då väljer man ändå det.

Jag själv valde bort nattbåten för flyget för att slippa en natts förstörd sömn. Min sömn är min borg. I tid och pengar hade jag vunnit. Med bättre planering lyckas jag nästa gång ta mig till Mallorca med tåg och dagbåt.

Jag tror att valet av transportmedel är en blandning som till största delen har att göra med vana och trygghet. Om det nya är lätt att testa, och ger mervärden, ja då är steget mindre.

Bilder på det!!

Älska back-fejs

Foton: Essy, Kristina och Flandern runt-fotografen

Alla städares inlägg

Yo lo, dags att hylla alla städare!

Efter återhämtningsrundan igår var det dags. Vi hade just klättrat den finfina lilla mysklättringen upp mot Formentorvägens första utsiktsplats när vi blev sugna på förfriskningar. Det blev glass och sangria om vartannat och alla mådde bra. Så beordrade frågade jag för min och Malins räkning om det var någon mer som ville göra en insats för ön och städa lite skräp efter rundan. Tio minuter av våra liv för ön. Varsin påse, plocka skräp tillsammans. Och sedan väl hemma, efter lite skön kantvindskörning längs strandpromenaden, så satte vi av.

Där var Karin som grävde ut plast från en buske, Sofie som föredrog att nyttja en spik för plockning, och så Malin med sin plasthandske, redo för allt. Essy smög omkring och plåtade mellan plockandet, Guayen såg allt med sin hökblick och jag gick och grät inombords åt att en så liten yta kunde rymma så mycket plast. Allt medan Johanna ploggade loss som om det inte fanns någon morgondag.

Mitt i all skräpmisär var alla städare hjältar. Och alla nedskräpare egoistiska idioter. Och vi hade ju alla sett de cyklistrelaterade skräpen I dikena. Gelförpackningar, bars, flaskor…. Som om något händer med empatin när man sätter sig på sin cykel.

Varsin kasse fylld av plast och annat skräp fick vi ihop. Sedan gick vi in till vårt spa och fick oss varma bad och bastu.

Den gnagande känslan var såklart: om de futtiga kvadratmeter vi städat innehöll så mycket, hur många skulle man inte få ihop om man tog sig an större delar av ön?

Om varje cyklist som kommer till Mallorca tar tio minuter av sin vistelse för att fylla en kasse, hur stor del skulle vi tillsammans kunna täcka in då?

Så gick mina tankar, där jag satt mellan alla fantastiska människor som jag hade äran att få ha till medcyklister.

❤️❤️❤️

Och så tänkte jag såklart på de barn jag träffat på i Alcudia när jag och bästa kick ass-Björn tuggat backe tillsammans. Utanför affären. De hade skyltar som de satte upp på mataffärer där det stod: undvik plast i haven, ta ingen påse när du handlar! Och så en bild på olika havsdjur som trasslat in sig i plast. Lite blödigt minns jag att jag tänkte: barn av Mallorca, vi gör det här för er.

Foton: Sofie, Guayen och Essy

Förlåt mig alla isbjörnar och korallrev och barn för dagens klimatbeslut.

Resans stora klimatfail inträffar någonstans norr om Provence. Jag sitter på TGV-tåget mot Barcelona och ska i godan ro boka in mig på en lämplig färjerutt. Jisses vad mysigt jag ska ha det! Kliva på imorgon bitti, tuffa iväg och höra det turkosa vattnet plaska under båten och de vita vågorna skumma mot relingen. Sitta med solskyddsfaktor och en extra scarf runt halsen för vindens skull och bara leva. Kanske läsa i min bok.

Men se det ville sig inte. Det gick åt helvete. För färjorna var slutsålda på de dagar som var aktuella och här satt jag och surfade ihjäl mig för att hitta en lösning. Det skulle ju bli flygfritt Mallis 2019. Men när jag insåg att tiden på ön kortades i bägge ändar och jag åkt tidigare från Flandern för att just förlänga tiden, ja, då brast något.

Det gick åt helvete med flygfritt. Felet är min optimistiska planeringshjärnas. Jag fick plocka fram en hårdrockslåt och mitt historiska klimatkonto och nagga på de sparade kilona som sitter där. Alla gångerna jag inte tog bil, inte flög, alla inte-saker jag har på kontot som utgör bufferten. Och så får jag klimatkompensera i solceller.

Klart!

Såklart inte alls klart. Snarare högst oklart. Det går inte att stoppa ner fossila bränslen i marken. Stycket ovan är ett luftslott. Men klimatreptilhjärnan vill på något sätt kompensera på samma sätt som när man övertrasserat semesterkontot genom en dyr middag som smakar skit. Så det kommer den att få göra genom klimatkompensation och något annat som jag snart ska klura ut. Ni kanske har förslag? (Nix, jag har redan utsatt Alex för veganchocker i Flandern, den potentialen är avverkad)

Flygningen mellan Barcelona och Palma de Mallorca tar 50 min. Det är 2 timmar och 50 minuter kortare än direktflyg från Arlanda. Sedan tar busstransfer till Alcudia där jag ska bo 45 minuter.

De kanske har wifi på bussen.

Allting är relativt.

Allting är också konstant och faktiskt. Utanför fönstret breder Medelhavet redan ut sig för nu är jag norr om Barcelona och dör alltid lika mycket så fort tåget kommer ner till de breddgrader där byggnaderna blir vitnade och bergen lite karga och tornar upp sig och kullarna oändliga. Och solen glittrig i havet. Och det är torra sandvägar och sådär smärtsamt djuprosa magnolia.

Ja, ni hör. Jag kommer älska Mallorca. Och ska planera resan bättre nästa gång. Jag ska i alla fall använda varje influgen minut till att uppleva och upptäcka och njuta av ön. I alla dess vindlingar.

Dagens klimatbikt, check.

Hummuswrap och hjälmskalle och Alex bakom kameran på torget i Oudenaarde för likes.

Ett viktigt snack om återvinning med Jenny Ferry.

Hej fina läsare.

Äntligen blir det miljö på bloggen igen. Det har hittills handlat om bland annat elbilar, cykelställ och det viktiga lokala miljöarbetet i en cykelklubb. Så idag är det klädtema! Eller ska man säga plast-, sugrörs-, och företagartema?

Jag har nämligen intervjuat Jenny Ferry, en av grundarna till klädföretaget Sigr. Sigr tillverkar cykelkläder med nordisk design för kvinnor och män. De är inte bara från den drömmiga staden Umeå, de har även helt nyligen lanserat två cykeltröjor som städar världshaven. Tråden till tyget är spunnen av plast som rensats ur haven, gamla fisknät och annan skit som kastats av människor och annars skulle spridit skräck i vattenlevande djur.

🐙

Det kanske snart finns mer plast i haven än det finns fiskar. Räknat i biomassa. Är det vad vi vill lämna till eftervärlden? Är det vad vi vill simma runt i när vi svalkar av oss efter långpasset?

🐳

Vi som lever med lycran närmast huden flera månader i sträck vet hur viktig den är. Hur snabba den gör oss samtidigt som den också går sönder vid minsta krasch. Men vi vet också att det är olja som går åt för att tillverka detta magiska material. Inte nog med att vi åker runt i oljedrivna fordon och smörjer kedjorna med olja, vi bär även olja inpå huden. För att inte nämna det ohållbara i att denna olja sedan förbränns och gör klimatpåverkan. Och därför blir jag extra glad när företag som Sigr, i gott sällskap av bland annat Puma och Adidas, har anslutit sig till målet att 2025 använda enbart återvunnen polyester i sina kläder.

🐬

Men det är inte bara att mala ner sina gamla kraschade/utnötta/sönderälskade cykelkläder och spinna nya. Processen är mer komplicerad än så.

Jag ville såklart veta allt om detta, så jag mig fick en exklusiv pratstund med Jenny Ferry. Det blev ett samtal om pant, vad man egentligen kan skryta om i Norrland och vad hon tycker om ordspråket ”Ensam är stark”.

Jag har tidigare skrivit om Sigr. Det var i maj 2018, när jag var på miniläger i regi av proffsiga Camilla Lundberg och hennes vapendragare i Umeå. Jenny Ferry berättade då för oss deltagare om deras strategi för ökad gemenskap inom cyklingen, varför de startade klädföretag och vad de som klädföretag gör. Budskapet om jämställdhet och varför det är avgörande för gemenskap och hur det syns i deras marknadsföring och hur folk reagerar på den, berörde mig så djupt att jag fick tårar i ögonen. De ville något som jag också ville. Läs det inlägget här.

Omg lovade tydligen i inlägget att nyttja bara deras kit för alla livets väsentligheter när de kör 100 procent återvunnet

Nåväl. Över till dagens intervju.

Hej Jenny! Hur kom det sig att ni tog fram tröjor av återvunnet material?

– Sigr är ett klädmärke inspirerad av naturen. Det märks på vår design, men det måste också märkas på insidan, på vad kläderna tillverkas av. Den som inspireras av naturen, måste också bry sig om naturen genom att ta ansvar. Det gör vi, och där är våra tröjor av återvunnen plast från världshaven ett första, litet steg. Ska vi hålla på med polyester, så är målet om 100 procent återvinning logiskt och rimligt. Det enda rätta.

– Sedan måste man vara ärlig. Vi ogillar att berätta om något som är nästan återvunnet. Vi är från Norrland och skryter bara när vi verkligen har åstadkommit något!

Varifrån kommer plasten till era återvunna kläder?

– Från världshaven. Mycket är gamla nät. Vi har en egen fabrik som får i uppdrag att leta upp tråd från återvunnet material som har rätt kvalitet. Det är paradoxalt nog brist på återvunnet material, trots att det finns så mycket plast i haven. Så leverantörerna hinner inte med och detta driver upp priserna. Vi är inte ensamma om att vilja ta ansvar.

– Sedan ska man alltid vara ödmjuk. Våra två modeller av återvunnet material är ett första litet steg. Förändring åstadkommer vi när branschen tillsammans påverkar politiken och agerar gemensamt.

Säg att vi gemensamt i cykelsverige skulle samla in alla kraschade cykeltröjor och bibs. Skulle ni kunna göra nya kläder av dem?

– Ja och nej. Inom textilåtervinning måste man veta allt om materialet man stoppar in i processen. Det kan vara giftiga kemikalier, och då har man ju inte vunnit något på att återföra dem till ett plagg som sitter närmast huden. Det krävs en noggrann kontroll av både det och av hur tyget beter sig rent kvalitetsmässigt i återvinningen. EU har dessutom hårda krav på vad textil som tas in hit från exempelvis Kina, där vi och många andra har vår produktion, får innehålla.

Ni gör en del politiskt påverkansarbete och nämner ofta EU. Vilka beslut behövs inom EU för att fler företag ska välja er väg?

– Ja, inom EU finns en enorm kraft. EU har t ex fattat beslut om att det senast 2025 ska finnas ett förslag på ett fungerande system för textilåtervinning. Tänk pant på kläder! Här måste vi företag hänga med, och de som kan måste gå före.

– EU fattade nyligen beslut om att förbjuda sugrör av plast och några andra plast-värstingar. Där använde man sin vi-kraft. Man sa inte ”EU har beslutat att..”, man sa ”Vi inom EU”.

– Det beslutet var viktigt. Det markerade att sugrör är något som gör mycket skada i naturen och som vi kan klara oss utan. Därmed kan vi förbjuda det, och näringslivet vet vad som gäller.

Vad kan vi konsumenter göra för att öka andelen kläder av återvunnet material?

– Fråga era klädmärken vad kläderna innehåller. Då känner de ett tryck, de börjar leta material och får upp ögonen för vad som är viktigt. För planeten och för kunderna. Sedan börjar de förhoppningsvis byta ut material och agera med oss andra inom branschen. Vissa går redan före, medan andra behöver mer press på sig för att vakna.

Vilka är era inspirationskällor?

– Det är människor omkring oss som sprider cykelglädje och gemenskap. Som inspirerar andra att cykla och ha kul tillsammans. Det är bara så enkelt för oss!

– Det är också så vi åstadkommer något i företaget. Det är så vi kommer att nå målet 2025. Vi har kul ihop! Att ha roligt när man gör viktiga saker är ingen motsättning, snarare en förutsättning. Det där konstiga ordspråket ensam är stark, vem har hittat på det? Någon som försökt med allt och sedan måste säga någonting inspirerande? Ensam är inte stark! Vi måste jobba tillsammans, utnyttja vårt vi.

Slut på intervjun. Vi lägger på. Tack Jenny. Tack Sigr. Här kommer en länk som beskriver vårt EU-gemensamma beslut om plastförbud, som kan bli verklighet redan 2021 och som fångar in höjdarna på plastnedskräpningens tio-i-topplista. Det har dessutom ovanligt starkt stöd hos medlemsländerna!

Behöver jag tillägga att jag aldrig vill se en sesamkakeförpackning i vägrenens vårflod igen ever?

❤️❤️❤️

Hand i ryggficka-bilden längst upp är en pressbild från Sigr, ovan ser ni kusten som vi väl vill ha den: ren, oskuldsfull och med mystiska fotspår i sanden att följa

…och på tal om tillsammans och gemenskap, för det är ju där man hamnar när man letat klart efter livets mening och även när man letar efter det starkaste vapnet för förändring. Vi:et, som kan se så annorlunda ut för varje unik individ om vi bara spräcker normerna lite.

Vad allting handlar om, är att vi måste lära oss att leva med varandra – då får vi vårt vi.

Miljöpolicy

Hej på er!

Tänkte bara läcka att min cykelklubb har en miljöpolicy nu. Finns inte ens på nätet ännu, så färsk är den! Processad av styrelsen och framlagd till årsmötet, diskuterad och navelskådad. Och beslutad. Så himla bra!

Jag tog initiativ till den förra årsmötet, och eftersom alla var så på så började vi rodda runt med källsortering och ekologiskt på en gång. Vi hade vårt motionslopp Smerundan på våren och alla jobbade stenhårt för att ge deltagarna en fin upplevelse som även lämnade ett minimalt miljöavtryck. Vi fixade med sponsorer så att det blev ekogrönsaker från orten, vi körde vegobollar och ost på mackorna, ställde ut fina tunnor med tydlig sortering och så drämde vi till med en sjuherrans massa elbilar. Det fetaste var såklart sportbilen Tesla som var föråkare till cyklisterna. Den var så fet att våra vänner tävlade om att få framföra den (Micke och Conny drog här längsta strået, tack hörni). Allt detta ackompanjerat av sol och glada nyllen från Sméstan och så jag mitt i allt som fick äran att ge massage till deltagarna. På min bänk i ett tält på en gräsmatta i vackra Vilsta friluftsområde i Eskilstuna. Så värt!!

Med detta inlägg vill jag skjuta ut en rejäl klyscha i etern och det är att alla klubbar kan göra något för att bry sig om miljön. Så j-a maktlösa är vi faktiskt inte. Och det smartaste sättet att minska sopberget kommer alltid vara att fylla vatten direkt i flaskan utan att ta omvägen över en plastmugg.

Kram på det.

Slut på inlägget!

✌️✌️✌️

Niklas häller upp vatten till en törstig

Miche och hjältarna på Granerfeldts trädgård som sponsrade med tomater

Micke och Conny i Teslan från Garden of potential

…efter att Lotta provkört banan

Årets första uppladdning och vad mer som händer under SM i Varberg

Hej alla.

Den här veckan är speciell för den är en uppladdningsvecka inför SM i cykelcross som går av stapeln i Varberg!

Kanske mest till mig själv kommer här en redogörelse för hur jag laddar. Och vad den viktigaste kryddan på mitt SM kommer vara. Och kom ihåg; kan du inte vinna, ska du köra extra snyggt.

Ok vi kör:

Söndag kväll aka igår: 4h dans. Kroppen lätt och lycklig. Älskar!!

Måndag kväll alltså idag: promenad och lätt yoga. Magstrejken från helvetet. Kall dusch och brasmys. Sängfösare medelst bloggning. Check.

Tisdag: sista cykelpasset innan dubbdäcken åker av. 2-3h islagda grusvägar och lagom tekniska stycken, syftet är att bibehålla crossglädjen och väcka race-hjärtat. Passet körs på förmiddagen (för att nyårslöftet är att ta vara på sin deltidsanställning). Kall dusch på det. Kränga på crossdäck, tar väl nån halvtimme minst. Jobba några timmar och kolla på cx-klipp i pauserna för PEPP.

Onsdag. Löpning 8 km innan jag firar min födelsedag hos släkten i Stockholm. Vi ska sörpla BORSTJ och dricka skumpa.

Torsdag. Preppa cykeln. Ta fram alla kläder. Yoga yoga yoga. Ev nån lätt löpning på kvällen.

Fredag. Buss till Nyköping där jag blir upphämtad av Robin och Robert, två hjältar från mitt nya jobb som jag lyckats locka med mig he he.

Kryddan då? Elbilen!

Yes, halva nöjet med detta SM, som jag är i kanonusel form inför, är att vi tar elbilen ner och spelar in filmer där vi intervjuar folk. Vi ba ”hej, ser att du står och huttrar medan din dotter värmer upp, får vi ställa några frågor om elbil och miljö under tiden? Ah men vill du provköra, såklart det går bra vassego!!”

Lite så. Vi ska ta detta tillfälle i akt att dels transportera oss med minimalt klimatavtryck, och dels prata med folk om det. För är det något som suger så är det att sitta i sin egen lilla elbilsbubbla och tänka på miljön. Man måste prata med folk!

Så det ska vi göra. Målet är att spela in filmer som publiceras på sociala medier och även på elbilsprojektets blogg och såklart här. Syftet är att väcka medvetenhet och intresse för klimatfrågan inom cykelsporten och specifikt transporter. Vi hoppas kunna intervjua sponsorer till loppet och även arrangören, och även Swe cycling, om vad aktörer inom sporten kan göra. Hur länge ska tävlande cyklister stå ut med avgaser från föjebilar och varför är sporten så fossilberoende?

Det är lite avdramatiserat att prata om sådant just vid cx eftersom det inte krävs följebilar. Men alla ska ju likväl transportera sig och sina tvåhjulade dyrgripar till de olika loppen.

Lite sådant hoppas vi få prata om med folk under SM.

Varberg är för övrigt känt för sina årliga kallbad. Och loppet kommer att gå i närheten av Varbergs fästning, hur episkt!! Vi får se om det blir kalldopp i havet, annars finns det väl kallvatten i kranen får man hoppas.

Glad måndag på det, och kom ihåg att efteranmälan till SM kan göras fram till fredag 11/1!

Tack till stormen Alfrida för cross-feeling i Hällberga. Förstabilden togs av Ena under CX Täby park.

Beundrarbrevet

Hej, vill bara berätta om ett så gulligt mejl jag fick från en följare!

Han heter Johan och skrev så rart så jag nästan blev tårögd. Det var den ena komplimangen efter den andra! Jag hade gärna lagt upp en skärmdump av hans mejl men då skulle jag nog gjort er generade.

Främst handlade brevet om hur jag tog mig an klimatfrågan i ett specifikt inlägg. Det gör mig glad, eftersom jag ständigt klurar på de många perspektiv det finns på denna fråga. Annika Lantz sa en gång att hon alltid tar upp den i sitt program. Så viktig är den för henne att hon har en deal med uppdragsgivaren att hon bara gör programmet om hon får ta upp klimatfrågan varje program (Lantzkampen).

Hon sa också, utifrån sin roll som komiker, att det är oerhört svårt att skämta om klimatfrågan. Det beror enligt henne på att det saknas en gemensam förståelse. Skämt bygger på igenkänning och just gemensam förståelse. Som saknas bland tillräckligt många i denna fråga.

Vissa tycker att de själva inte behöver bry sig. Andra tycker att de själva inte gör tillräckligt. Eller att andra gör otillräckligt. Återigen andra tycker att vissa gör överdrivet mycket. Hur ska man veta vem man har att göra med?

När hon sa det trillade någon typ av polett ner hos mig. Ju svårare en fråga är, desto större behov att skämta om den så att man får skratta och på så vis hämta kraft.

Fast egentligen är den ju så enkel. Vi har gjort oss beroende av fossila bränslen, vi föder upp för många djur som idisslar och vi låter några få företag få fortsätta tjäna pengar på det.

Men när hörde du senast ett intelligent skämt om klimatfrågan? Och när hörde du senast att det gjordes narr av någon som faktiskt försökte göra något? Eller kastades skit på den som försökte?

Vad handlar klimatfrågan om egentligen?

Rättvisa? Pengar? Makt? Snö? Inkomst? Cykelresor? Följebilar? Någon som tar livsutrymme från många? Bilspons? Värmerekord och översvämningar? Förlorade korallrev? Branden i Hälsingland?

När det finns många perspektiv på en fråga blir det extra viktigt att vara ärlig. Och att ha ett lösningsfokus.

Jag kör ogärna fossilbil till lopp. Varje meter i en sådan bil bidrar till klimatförändring. Det är svårt för mig att motivera ett utsläpp med någon obetydlig pallplats eller lärdom. Men är vi så få utövare som vi är och inte kan arrangera lopp på hemmaplan eller cykelavstånd så krävs biltransport. Därför åker jag fossilt fast jag vet att det är fel. Men därför letar nu jag och Karin efter en elbilsägare som vill dela bil med oss. Då kan jag köra elbil till lopp, och Karin kan skjutsa dottern till träning på lördagarna.

Som exempel.

Man måste vara en del av lösningen.

Jävlar! Mamma ropade just från köket att pepparkakorna blev jättegoda. Spröda. Hon hade bytt ut kogrädden och smöret mot sojagrädde och margarin. Så nu ska vi baka enbart veganska pepparkakor nästa år. Sa mamma. Kanske med lite mer nejlikor bara.

Yey.

Man måste glädjas åt de små sakerna.

Som beundrarbrev och pepparkakor.

Och den här osannolikt synkade bilden som Lotta tog, på mig och Ida när vi spurtar på Gröndal.