Hur var maskrosdäcken?

Sliriga! De funkar finfint i Hellas och på Järvafältet. Här får man sig diskreta små sladd, som en extra krydda. Ger man sig ut på lerfest blir denna krydda lite väl magstark. I urban miljö framstår man som medveten.

Snabba. Släta, grunda mönster om några alls, ger dessa 35mm breda däck extra rullfart. Tugga kvickare uppför grusbackar, kasta dig nedför spännande branter, kötta längs en raksträcka i skogen. Smäckra grusvägsspjut.

Statushöjare. Får man slut på samtalsämnen under rundan kan man garanterat riva upp ett och annat ”wow”. Jag menar, däck av maskrosor?? Skryt- och hipsterfaktorn är hög.

Mejlbombningen till Continental fortsätter fram tills att jag får reda på exakt hur mycket maskrosor som finns i mina däck. Och hur mycket syntet- och gummi från gummiträdet som de ersätter.

Men let’s face it. Jag är djupt partisk. Jag älskar dessa däck.

Jag kommer att försvara dem mot alla dåliga recensioner med mitt liv.

❤️

Marre plåtade mitt gryningsnylle efter ett rally på Järva, Mattias tog bilden på mig och Anne under ett i Hellas, och så en lerbränna från Lidingö för likesdär maskrosdäcken helt ärligt har satt sin sista potatis

en bra vecka för crossen.

Som ett underbart litet vårtecken har crossen fått en rejäl ansiktslyftning. Hjul, drivpaket, sadel, styrlinda, allt är utbytt, säg något som finns KVAR av originalcykeln förutom den mystiska lilla skråman på överröret? Efter ett par hårda år som både stadscross, tävlingsmaskin och grusraket var den värd det.

Ekersången är ljuvlig att lyssna på. Jag kramar en ny styrlinda, bromsarna nyper perfekt och Hunt-hjulen ger mig redan gåshud.

Därmed var det också dags att komma ut och snurra på hem-stigarna i Nackareservatet och bryta ny mark i solnedgången runt Järfälla/Hässelby. Dessutom hann den grönaste blogg-sponsen EVER dimpa ner i brevlådan lagom till helgen. Hur ljuvligt!

Låt oss börja med att konstatera att grusrallyt i Hellas var mer än välbehövligt. Av flera skäl. Mitt nyväckta lilla cykelhjärta fick pumpa blod som besatt för att hänga med när brudarna sprätte iväg på gruset. Ändå lät jag dem löpa ibland för att hinna hämta andan. Men rutten hade hunnit sätta sig i ryggmärgen och sådant gillar jag – kan man rutten känner man sig hemma.

Att få återse alla nyllen (som inte får plats på bild ety lagringsutrymme morr) efter min lilla tremånadersutflykt till landet* var såklart extra välkommet. Nog för att vi cyklister brukar ses mer sällan på vintern, men för mig som boende 25 km söderut var det plötsligt extra tydligt.

Till mitt naggande lilla bloggspons. OMG jag kan bara inte hålla mig. Genom mitt samarbete med Tooorch har jag fått hem ett par däck tillverkade av maskrosor. MASKROSOR NI LÄSTE RÄTT. Jag darrar av hur coolt detta är. Varför? För att denna lilla superöverlevare till blomma kan användas inte bara till att gnugga gult i nyllet på kompisen, och göras marmelad och vin av, den kan även användas som råvara i DÄCK!

Varför ska man göra det? Continental, som har däcken, gör det för att minska beroendet av gummiträd. Dessa växer vid ekvatorn och eftersom produktionen sker i Tyskland, blir det stora utsläpp från transporter. Dessutom kan konkurrensen om råvaran öka, och då blir det smart affärsutveckling att använda nya, mer närproducerade råvaror. Det borde också betyda att den fossila andelen i gummiblandningen kan minska. Därför har Continental alltså utvecklat maskrosdäck, som produceras av reko ryska maskrosor, odlade i Tyskland.

Det blir inte punkigare.

Hur rullar de då?

Ja, dessa däck är gjorda för urban körning och ska passa standardcyklisten. 35 mm-bredden med dess diskreta mönster (av maskros såklart) passar crossens urbana look perfekt (å andra sidan kan det hända att de hamnar på en stadscykel. Jag har ju faktiskt fortfarande inte spenderat hela min löneförhöjning).

Hur de rullade? Vet inte! Eftersom de var så förbannat slitstarkt hårda att få på, gick jag bet och testar rullet en annan dag.

Fram tills dess är jag sjukt nöjd med att få gotta mig i detta lite grönare däckval.

Framtiden, mina vänner, är gul.

*Tullinge

Fotokudos till Marre, Mattias och mig själv

Ett lite grönare cykelliv

Detta inlägg görs i samarbete med Tooorch

För någon vecka sedan fick jag ett förslag till bloggsamarbete med ett företag som säljer cykelprylar. Jag gjorde den sedvanliga researchen om hållbarhet på deras hemsida och kontaktade sedan dem för att ställa följdfrågor inför vårt eventuella samarbete.

Det visade sig att Tooorch gör en hel del som inte står på hemsidan, utöver kärnan som är att göra det lätt för cyklister att hitta rätt pryl. De har, vilket framgår på hemsidan, en gräns på 700 kr för fri frakt, som ett incitament att handla flera saker samtidigt så att de kan samfrakta mer och optimera förpackningar.

De arbetar för att minimera emballage. Det kan låta självklart, men om du tänker efter, det är inte alls ovanligt att man får en liten pryl i en stor kartong när man beställer på nätet. Detta innefattar också att de köper cykellampor och cykellås utan kartong när det går, och packar cykeldäck tajt för att spara plats och material. De köper slangar och däck enbart av leverantörer som har en hållbarhetspolicy.

Dessutom är de i färd med att skriva avtal för fraktbolag där leveransen hem eller till leveransbox/utlämningsställe går med fossilfritt eller cykel. Om vi som handlar sedan väljer det, får vi lite renare närmiljöer.

Jag ställde de här frågorna för att jag med mina sponsrade samarbeten vill kunna guida till ett lite grönare cykelliv (och med mina osponsrade också, för den delen).

Jag fattar att det är en balansgång, men gör det ändå. För alternativen finns ju: inom resande (cykel på tåg, elbil med rätt cykelställ), inom kläder (fler och fler märken kör linjer med återvunnen polyester, hållbar merino eller bra garantier), energibars (eko och veganska finns det många av), i viss mån däck (Continental blandar in maskrosgummi i vissa pendlardäck) samt cykeloljor där flera märken eko-anpassar sig, och så vissa cykelflaskor. Och solkräm!

Och såklart underhåll och fiffiga materialbesparande hemmafix-lösningar och massor av kunskap som förlänger livet på grejer.

Men på många fronter ekar det tomt: hjälmar, skor, glasögon, ramar, hjul, skoskydd som pallar mer än en PP i skogen innan de trasas sönder…

Cykelsporten ÄR en prylsport, och vi ska cykla på bra maskiner som håller oss glada. Till det krävs prylar, och som miljövän kan det kännas hopplöst att älska en prylsport. Men jag kan inte sluta älska den och jag kan inte sluta bry mig, planeten kommer alltid att vara vackrast från en cykelsadel. Och vi vill väl ha en hälsosam planet att cykla på?

Rent vatten att fylla våra flaskor med?

Och levande dikesrenar fria från skräp?

Alla som jobbar med cykel inser att prylar är ett måste för själva cyklingen, med alla de materialflöden och transporter som krävs. Och man ska akta sig för att grönmåla självklarheter.

Det gäller att hitta balansen. För ett mindre, nystartat företag som Tooorch kan sakerna ovan vara en bra start, som förfinas och vässas och utvidgas och som kan sporra konkurrenterna.

Och när de förhoppningsvis berättar om detta på sin hemsida, så vet vi att de också bryr sig och då kan vi välja dem.

Jag är glad att de hörde av sig till mig. Jag blir glad när folk bryr sig om samma saker som jag.

Snart kommer en nyhet här på bloggen på detta tema, så håll utkik!

Emelie tog fotot från Gotland Ring där vi körde elbil på racingbanan, och Salomongrejen som tillhör Marre på nedersta bilden, är en refill för flytande cykelföda som kan spara plastförpackningar jämfört med att köpa förpackad cykelföda

Lördagen då jag mindes varför jag aldrig säljer mina löparskidor

Löparskidor ftw!

Det går inte en sommar utan att jag överväger sälja mina skidor på grund av den allt kortare säsongen. Det går heller aldrig mer än ett pass i skidspåret innan jag inser vansinnet.

Skidor är ju BÄST.

Det bästa med denna sport, förutom att den känns så obevekligen sund, är att man kan ha samma kläder på sig som när man cyklar. Samma vinterbrallor, samma strumpor, samma underställ, samma handskar, samma lager 2, samma lager 3, samma glasögon, samma huvudbonad, samma frisyr, samma tröjor med bakfickor där mobilen kämpar för sin överlevnad från kölddöden.

Man behöver inte skaffa, äga och ta hand om ännu en omgång kläder. Och man kan ha samma typer av bars i fickorna som man sväljer ner med samma vatten. Och utrustningen kan enkelt packas och transporteras på kollektivtrafikens fordon utan tjafs.

Fast man har inte mobilen på. Nej, det behövs inte, man vill höra swooshandet från skidorna mot snön och granarnas andetag under snösjoken. Och man vill höra hur alla ljud dämpas mot det mjuka vita.

Och medlåkarnas taktfasta stavtag när de kör om.

Annars passar man mest på att ta ut sina egna stavtag, som man inte gör på cykeln, lyfta det bakre benet högt och sedan låta det landa mjukt i spåret, sträcka ut med Friluftsfrämjandets figur som vision.

Man tittar upp mot grantopparna och ser hur solen smeker snösjoken.

Man vill vara ett av de sjoken, en snöflinga bland tusen andra flingkompisar.

För att sedan ta en pp, bli skitkall och spurta hem till bastun.

Creddigt eller löjligt att ha kvar klistermärkena?

Saffranskladdkaka ftw!

Good grief.

Ska ni käka en enda julig, växtbaserad kladdkaka så låt det bli denna.

Det var känslan idag när jag äntligen fick ta den första tuggan. Av vad? Min nya jultradition. Så knäckig på ytan, så perfekt kletig inuti och så mjuk i sin saffranssmak.

Och hur praktiskt att den görs ett par dagar innan och håller sig. Slipper man baka allt a la minute och behöver inte äta den flera dagar i rad i rädsla att den ska bli torr.

Det måste vara kladdkakans vinnaregenskap och jag ger den gärna förstaplatsen bland kakor.

Receptet? Här! Och byt ut lite av havregrädden mot kikärtsspad för extra saftighetsgrad.

Och ja, allt på bilden är veganskt. Utanför rutan döljer sig något så numera elementärt i mitt gottestall som kikärtsmaränger. Med ett tuggmotstånd från andra världar måste den slå ägg-ditona med hästlängder. Ha i lite extra citron så kan du lura dig själv att de inte alls är fulla med socker.

Och ja igen, tiden då växtätare gick hungriga från julborden är förbi.

Ville bara säga det!

20201222_2228374503465538150329032.jpg

Grön Cyklist möter: tre till klädmärken med hållbarhetsmål!

Hej i hösten!

I det här inlägget intervjuar jag tre märken inom cykelsporten som har rätt högt ställda hållbarhetsmål för sin produktion. Jag har tidigare skrivit om Umeå-baserade Sigr och deras mål att ha 100 procent återvunnen polyester i sina kläder senast år 2025. Nu kan de ha fått ett par utmanare! Shimano, Pearl Izumi och Milremo har som mål att ha endast återvunnen och/eller organiska material i sin produktion redan 2022. De har alla flera linjer som redan är det, och jag ville såklart veta hur de kommer att nå sina högt ställda mål, deras drivkrafter och hur vi som konsumenter kan hantera våra kläder för att de ska hålla länge.

Jag vill också passa på att konstatera att så fort jag pratar med klädmärken, inser jag hur mycket jag har kvar att lära om klädtillverkning. Jag vill därför betona att syftet med detta inlägg är att lyfta de företag som agerar, inte göra den djupgående analys av branschen som en riktig journalist hade kunnat göra.

Jag vill också jättegärna ha tips på andra märken jag kan intervjua, och då gärna också sådana som tillverkar t ex slangar, däck eller styrlindor! Och jag vet redan två märken till jag vill intervjua, så fortsättning följer.

Vad är då min relation till de tre märkena i det här inlägget? Pearl Izumi har jag sett på andra men nästan aldrig burit själv, förutom en vinterjacka som jag även skidade i, vit och fin. Det känns som ett folkligt märke, precis som Shimano. Jag gillar det, vi ska vara både hipstriga och folkliga och allting däremellan, med hållbarhet som grund. Jag är just nu inne på mina tredje par Shimano-skor, men Shimanos kläder har jag aldrig burit. Milremo är en uppstickare jag aldrig visste fanns innan jag läste i Bicycling att team Sweden Mountainbike skulle kitta upp sig i ett kit med återvunnen polyester! Det var startskottet för den här artikeln.

Slutligen, vad är utmaningen för hållbarhet inom lycrabranschen? Tja, den stora utmaningen är vår älskade polyester, vår allra folkkäraste träningsklädesråvara, vår favvo-plastprodukt! Så för att kläderna ska bli hållbara så måste dels företagen fasa ut nyproducerad polyester från fossil olja. Istället behöver de tillverka kläder av återvunna polyesterfibrer, och samtidigt producera med en kvalitet som håller så länge som möjligt. Design är också ett verktyg; kläder som konsumenterna tröttnar på riskerar att slängas i förtid. Vi som cyklar behöver genom skonsam vård få kläderna att hålla länge och kräva garanti av företagen. Samtidigt som polyestern återvinns, behöver en förnybar motsvarighet forskas fram – råvaran behöver bli fossilfri och förnybar. I t ex strumpor är en vanlig kombination hampa ihop med återvunnen polyester eller ull (fåren kan det där med att hålla sig varma trots regn, här är jag kluven på grund av behandlingen av djuren, får de leva fina liv med sina familjer och man kan säkra detta så tja, eller man tar överbliven ull på något vis, men mer forskning på alternativen behövs).

Snabbkurs i hållbar cykelklädsel! Och vad bra det känns att vi redan idag har teknik och ”rå”vara för att tillverka kläder i återvunnet, och att det finns företag som gör detta även för beställningskläder. Då kan vi som är klädansvariga för klubbar redan idag välja det märket. Sedan kan vi stoltsera och känna oss ännu snyggare i grupp. Kanske något för nästa års säsong när vi nu sitter och funderar på leverantörer?

Vi kan också självklart mejla det märke vi gillar och be dem fasa in återvunnen fiber i kläderna.

Så vad säger företagen jag har intervjuat?

Företagens hållbarhetsmål och verktyg för att nå målen

Pearl Izumis mål är att 2022 ha 90 procent av produktlinjen tillverkade av återvunna, förnybara eller organiska material (vilket är bomull och ull, och som är en liten del av den totala materialåtgången). År 2020 uppfyller 30 procent av produktlinjen detta.  Pearl Izumi ser också över alla bitar som går att påverka och har exempelvis slutat trycka kataloger samt minskat sina etiketter till samma storlek som ett visitkort – den minsta storleken som fortfarande kan återvinnas. Dessa två insatser sparar tillsammans 247 träd,
387 935 liter vatten och 25 456 liter olja per år, uppger Pearl Izumi De erbjuder livstids garanti, vilket också innebär att plaggen antas ha lång livslängd. Garantin gäller inte normalt slitage, utan material- och produktionsfel, som exempelvis sömmar. Produkterna skickas i plastpåsar som är 100% återvunna och kan återvinnas igen.

Shimanos mål är att polyestern i alla tröjor och byxor ska vara återvunnen år 2022. Men redan till våren 2021 är en del plagg tillverkade i enbart återvunnen polyester. I vinterkollektionen, som är ute på marknaden nu, finns bland annat ECO primaloft där 55 procent kommer från återvunnet material. Hangtags, förpackningar och liknande är gjorda av återvunnet material. Produkterna har en garanti men inte på livstid. Shimano har nyligen flyttat större delen av  produktion närmare sina kunder i Europa, vilket kan minska klimatpåverkan från transpoterna. Man minskar på reavaror för att stävja överkonsumtion och använder design som ska vara tidlös för att kläderna inte ska slängas i förtid. 

Milremo tillverkar allt på beställning med i nuläget en helt igenom återvunnen linje. Råvaran för kollektionen är polyester från pet-flaskor. Just beställningssegmentet kan i sig vara en strategi som gör att man inte köper mer än vad man behöver, vilket kan minska onödig miljöpåverkan. Å andra sidan, tänker jag, kanske team-trycken på plaggen som specialtillverkas gör att de bara kan bäras under en kort tid eller av begränsat antal personer? Även Milremo tillverkas i Europa och man erbjuder lagning av plagg mot en kostnad.

Vilka är företagens drivkrafter för att satsa på hållbarhet?

Samtliga vittnar här om att det inte är kunderna som med sitt köpbeteende styr utbudet. Initiativen kommer snarare från företagen själva och de dialoger man har med olika användare som är med och utvecklar plaggen. Drivkraften är att företagen vill ta sitt ansvar, vilket fler och fler gör. Det finns alltså en växande diskussion inom branschen även om den är från låga nivåer. Outdoor-branschen nämns som en förebild. 

Förutom att vi som kunder kan välja de återvunna kollektionerna när vi köper nytt, vad mer kan vi göra? Företagen fick komma med varsitt tips. 

Pearl Izumis tips: plaggen slits mer om du tvättar dem ofta i maskin. Visst kan de lukta svett, men tvätta istället handtvätt direkt efter användning, det är mer skonsamt och plagget håller längre. 

Shimanos tips: ha i en skvätt ättika i sköljvattnet när du tvättar (för hand om man ska följa ovanstående råd), det hjälper till att ta bort svettlukt. 

Milremos tips: Kolla om du kan låna eller hyra begagnat när du först går med i en klubb, tills du vet om du gillar att vara med där. Så att du inte köper helt nya kläder och sen kastar efter en användning för att du inte tyckte det var kul. Precis som man lär sina barn –  testa på ett par gånger först innan man kittar upp sig helt. 

Mina kompletterande tips: klubbar kan tänka på att designa ett tidlöst kit som håller flera säsonger så att medlemmarna inte behöver köpa nytt varje år. Privat personer kan sälja av kläder du inte använder i någon av de många köp- och säljgrupper som finns på nätet. Köp där också. Tänk vilka spännande historier plaggen kan berätta för dig; själv har jag t ex kört både i Sara Pentons, Veronica Larssons och Sara Hedbergs kit! Eller ge bort till någon som nyss börjat cykla! Är det något plagg du absolut inte kan skiljas från, häng upp på väggen som en prydnad eller se till att ge bort till någon du cyklar med ofta. Plagg ska inte fylla år i byrålådan!

Är hållbarhet ett viktigt argument för just cyklister när vi handlar cykelkläder? 

Nej, det verkar inte så. Ingen av märkena har sett någon särskild reaktion eller köpbeteende kopplat till just återvunna eller miljömärkta produkter. Cykelbranschen (och cykelkonsumenterna) verkar ligga efter, trots att det ju borde vara tvärtom med tanke på hur mycket vi cyklar och hur duktiga vi därmed borde känna oss. 

På ett sätt gör detta hela arbetet lättare för företagen som ställer om, tänker jag. Då kan de bara fasa ut det fossila i godan ro, så länge kvaliteten är samma. Och återvunnet, med lång hållbarhet och inslag av mer och mer förnybara material som hampa och djurvänligt producerad ull, med livstids garanti, kan bli det nya normala.

Vad tror ni?

Återanvänder en bild från i somras, alla kläder köpta second hand och även hjälm ej kraschad och brillor också, förutom strumporna

Tack till:

Johan Carlsson, Brand Coordinator PEARL iZUMi

Jessica Bjelkmark, Brand Coordinator Shimano Clothing och Milremo

Åsa Eriksson, Marketing Coordinator Shimano/Milremo

… Och Marre för fotot från gryning på Järva

Hur gick det för Falun i miljö-rankingen?

Två av fem!

Ekologiska bananer? Ja.

Ekologiskt kaffe? Nej.

Källsortering? Nej.

Vegoutbud? Nej.

Övrigt? Hemplockade äpplen från villaträdgård.

***

Ingenting om transporter? Nej, inte denna gg som var en mjukstart. Hela idén med tävlingar är att folk reser dit. Det är både säkert den största miljöpåverkan och samtidigt den svåraste. Vi tar det därför separat. I detta inlägg vill jag istället ha fokus på bananerna.

Enligt Naturskyddsföreningen är endast någon procent av den globala produktionen ekologisk. I Europa uppskattas den ekologiska konsumtionen till 10-15 procent. Och i Sverige, en storkonsument där vi äter 100 bananer per person och år, är 40 procent av bananerna som säljs ekologiska!

Vi är en stor, relativt duktig konsument alltså.

Därmed är det talande att jag fick det förvånade svaret från funkisen i sekretariatet: ”oj det tänkte jag inte på att de var ekologiska, det köper väl alla nu för tiden?”

För det är ju dit vi måste, till att eko blir det nya normala som konsumenten eller arrangören inte ska behöva tänka på. För det har butiken redan tänkt ut, genom att enbart sälja ekologiska eller göra dem billigare, eller genom exponering.

Alla vi som serverar ekologiska och för den delen även rättvisemärkta bananer på evenemang är därmed i gott sällskap!

Så fortsätt med det, börja med det och sluta aldrig med det.

Och ni som blir sponsrade med bananer, tänk på den goodwill som det sponsrande företaget får genom att leverera ekologiska och gärna rättvisemärkta bananer till era evenemang. Ni tjänar alla på att efterfråga det.

🍌🍌🍌

Rättvisemärkt kaffe och rättvisemärkta bananer garanterar även arbetsvillkoren och utgör en växande men inte lika stor del av konsumtionen som ekologiskt märkta.

Naturskyddsföreningen skriver mer om bananproduktion här

Min kamp mot gaspedalen

Har jag berättat hur knubbis satte mig på prov i söndags? Nej, det har jag inte omg gör det nu då!

Knubbis är alltså min supergulliga lilla hyrbil från Elbilio. En BMW I3 med fyrhjulsdrift och snabbladdarförmåga och min vapendragare under helgens begivenheter i Falun.

Att den var fyrhjulsdriven blev jag varse först i måndags på jobbet, då jag berättade den historia jag ska berätta för er nu.

Historien går såhär:

Jag älskar att köra fort. Jag älskar att köra om fort. Och jag älskar att göra det med en elbil eftersom den alltid accelererar snabbare än förbränningsbilarna. På så sätt kan jag fatta snabba beslut när jag kör. Det här brukar jag roa mig med att nyttja när jag kör elbil. Oftast leder det till att jag gör en del halv-ok omkörningar och mängder med fortkörningar. Givetvis är jag aldrig vårdslös, jag bara maxar fordonet när det är lugnt runtomkring. Jag saktar in duktigt också, men ruset av att accelerera väger nästan alltid över. I söndags var det nära att jag fick betala dyrt för detta rus.

Jag hade tagit vägen hem över Västerås för att fika med mina chilenska vänner som hyr min lägenhet. Efter detta begav jag mig till en semisnabb gratisladdare för att fylla på batteriet inför hemfärd. Jag bloggade samtidigt ut min RR, som ni säkert kanske åtminstone skummat. Jag beslöt mig sedan att fylla på det sista på en snabbladdare på Klockartorpet eftersom jag väldigt gärna ville komma hem innan midnatt. Så upp till Circle K och låta I3:n sörpla i sig av kWh: arna så det räckte till hemfärd.

124 km. Det skulle ta mig de 109 km hem, och de sista 6 km till Solna för att lämna bilen. Med marginal dessutom. Ut med sladden, ratta mot motorvägen och iväg.

På vägen skulle jag kanske stanna till vid Lidl i Kungsängen 76 km bort, för att dumpstra lite och under tiden fylla på med lite finfin gratis snabbladdning (de har fått statligt medel för detta, fyra snabbladdare yey!).

Men så är det ju detta med mig och min högerfot. Den vill hela tiden till gaspedalen. Tyngdkraften är så oemotståndlig. Denna drift gör att laddningen sjunker dramatiskt. Att köra ryckigt och för snabbt har som bekant den effekten på bränsletillgången och med bara några mil körda från Västerås har jag plötsligt halverat räckvidden. Men elbilen har den fiffiga egenskapen att man kan spara in på laddning om man kör mjukt och motorbromsar samt undviker högre hastigheter och omkörningar. Så detta tvingas jag göra när inser att jag faktiskt inte bara vill, utan snarare måste, stanna och ladda i Kungsängen.

Jag rullar in med 16 km kvar i batteriet och ser att alla laddare är ur funktion.

Helvete. Jag kollar laddkartan. Ur funktion, det står ju där, varför hade jag inte kollat det?

Kartan säger att det ska finnas en på OKQ8 400 m bort men nu ringer jag och dubbelkollar. Personalen i luren säger att det inte finns någon. Men kanske i Kalhäll? Jag tar ett djupt andetag och tackar för informationen, lägger på och lutar pannan mot ratten. Kalhäll? Hur långt är det till Kalhäll?

Jag öppnar appen igen och hittar en snabbladdare på Preem i Jakobsberg (bra att de avbröt sin fossil-ansökan om raff i Lysekil btw, in och läs mer och det här!). Jag väntar flera sekunder med att titta på vägbeskrivningen som kartan föreslår. Jag vågar inte ta reda på om mina 16 km kommer att räcka, ens med eco-driving.

13 km.

Jag startar motorn.

15 km i batteriet. Att parkera och starta har stulit en km av mig, och den blir nu viktigare än allt annat. Min utmaning blir nu att köra så in i norden bomullsmjukt att jag inte tappar en enda km fram till laddaren i Jakobsberg.

Kommer det att lyckas? Det måste lyckas. Därför kommer det att lyckas.

Ut. Jag tassar iväg genom rondellen och ut på motorvägen där jag lägger mig till höger och vill smälta in i asfalten. 60 km/h, ibland 70. Inte mer, alltid blicken på att batteriet återladdar sig och varje minut kolla hur många km jag har kvar till laddaren.

Sakta kryper vi fram, jag och elbilen i vårt race mot kilometrarna. Inte en enda bil kör vi om, inte en enda fartökning och ständigt blicken på mobilen, batteriet och vägen. Mina knän är lika mjuka som när jag var hemligt störtförälskad i en kvinnlig kollega 2007.

Och se, min mjuka körning ger resultat. Jag knaprar in två km och snart kommer avtaget. Nästan framme nu. Snart ska du få el, kära bil.

Men jag svänger inte. Jag missar avtaget, min hjärna har slutat fungera. Vad i hela..?? Men laddgudarna är med mig och det kommer ett nytt avtag, google maps räknas om rutten och jag kan rulla av vägen med laddaren inom räckvidd. Det är folktomt på parkeringen och laddaren är ledig. Jag parkerar sakta, sluter ögonen och kopplar in laddhandsken.

4 km kvar i batteriet.

Vi lyckades. Vi lever. Att ladda är att leva. Att köra elbil är att leva. Att lyckas med det man måste lyckas med är att leva.

Man borde göra det oftare.

***

Innan jag lämnade tillbaka bilen på måndagmorgonen körde jag runt lite extra i Solna för att känna in accelerationen. Den var nästan som Tesla, nästan.

Tre saker som händer i Falun i helgen

Torsdag yo!

Ganska nyligen uppkommen från morgondoppet tar jag chansen att morgonblogga medan hjärnan fortfarande är lite småhög, på just doppet.

För vad händer i helgen egentligen?

Jo! Vi drar till Falun, jag och Anne. Vi ska göra tävlingspremiär på cx för i år och det kommer såklart att bli underbart! Underbart som i hög puls, sand och gräs och grus och kurvor och backar och vurpor och jumboplaceringar. Jag tror säkert att flera av er som läser också kommer att kötta runt på banan, vinka gärna!

Vi ska bo i en liten stuga vid vattnet. Invid stugan ska vår elbil laddas. Här vill jag ge ett uthyrningstips för er läsare som bor i Stockholm och det är Elbilio. De är ett bilpoolsföretag som har ett tiotal elbilar för uthyrning på Kungsholmen, i Vasastan och i Solna. Bilarna har olika räckvidd och laddförmåga och man hyr en hel helg för ofattbara 890 spänn. Lägg till att elen man kör på knappt kostar något. Cyklarna åker på ett cykelställ vi fäster på bakluckan då bilen inte har dragkrok (tack Robin för lånet!!).

Den tredje saken som händer i helgen är att min miljöranking ska få göra sin premiär. Jag vill främja miljötänk på cykelevenemang och tänker därför sprida information här på bloggen om hur mycket miljöhänsyn det tas ute bland klubbarna. Klubbar som redan gör detta är t ex Västerås CK och Team Sméstan cykelklubb i Eskilstuna. På listan för min ranking finns bland annat källsortering, vegoutbud och ekologiska/rättvisemärkta bananer och kaffe. Extra bonus för banor som ligger så till att man kan ladda elbilen om man kör en sådan, eller samåkning främjas, samt om ev. priser och spons har miljöprofil. Om nån undrar tänker jag även göra smygreklam för elbil. Kanske någon vill provköra och spana in det smarta cykelstället? Varsågod!

Det var de tre sakerna det. Nu är bloggrasten slut. Lite foton från morgonens gryningsrally på det så hörs vi mer imorgon, dagen innan premiärloppet!!

🔥 🔥 🔥

Ann-Sofie, Marre och Eeva på gryningsrally, tack för foton och sällskap i dessa dimmiga, drömmiga morgonrundor!

Green Kayak, ett av flera sätt att städa närmiljön

”Bli inte för besvikna om ni inte hittar så mycket skräp, Karlbergs kanal är rätt utplockad”, säger tjejen bakom disken. Hon jobbar för ett av kajakställena som är anslutna till Green Kayak, Carlsbergs initiativ till minskad nedskräpning. Idén är enkel: man får knappa två timmar gratis kajak mot att man plockar lite skräp under tiden. Personalen väger och tar hand om skräpet och så kan man på hemsidan se hur man är med och bidrar.

Just nu 32 ton insamlat sen i våras. Från just Point 65, ett av tre ställen i Stockholm och vår utgångspunkt idag, 1,5 ton.

”Vi” är jag och Cecilia, min partner in crime för skräpplockning på Kungsholmen och en trogen bad- och klippkamrat. Vi träffades genom de lokala plockgängen där jag roddar plockningar. Närmare bestämt fb-gruppen Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen, som grymma Marie Zimmerman har startat.

Jag och Cecilia har snackat länge om att utvidga vår plockning med just vattenburen sådan. Vi båda gillar vatten och att färdas på det, och i det. Och vi gillar att kunna städa i vattnet såväl som på land. Däremot är det precis som tjejen bakom disken sa, detta är jättepoppis och vi fattar varför! Vem vill inte paddla omkring och göra en liten miljöinsats samtidigt?

Vi kryssade lite på kanalen mellan de bägge strandsidorna. Skräpet vi hittade var inte alls av den mängd som det vi hittar på land. Däremot var det ju såklart tillfredsställande att kunna fiska upp tomburkar, fimpar, plastpåsar och en j-a fiskelina ur vattnet. Det ska tilläggas att vi på land vet var skräpet brukar samlas. Vi kan våra hotspots. I vattnet kan vi dem inte, hade vi kunnat det hade vi gjort större nytta.

Det är dock inte alltid mängden som räknas. Fiskelinan jag drog upp och till sist skar av den sten som den satt fast runt, hade kunnat strypa fåglar och fiskar. Linan är jätteliten, men lång och stark och syns inte. Den var viktig att få upp även om volymen var liten.

Några saker hade blivit liggande om vi inte varit på vattnet och sett dem ligga på strandkanten. Och det är väl just att nå in till platser och bottnar med hjälp av kajaken som är den stora grejen.

Vi lämnade tillbaka kajaken drygt en timme senare. Mängden var liten för den tid vi spenderat i kajaken, och vi kommer att fortsätta plocka och städa på land runt våra hotspots. Nästa gång paddlar vi nog åt ett annat håll, eftersom kanalen är rätt så plockad på skräp yey!

Att plocka skräp är tillfredsställande samtidigt som man även kan bli förbannad och det på den som har kastat skräpet på marken eller i vattnet. Men vi i den här gruppen kan inte stå ut med att våra favoritplatser i vår närmiljö är nedskräpade. Så vi plockar upp, ändå, och informerar i andra fb-grupper såsom Kungsholmen om det vig le

Det är enkelt att starta en plock-grupp på sin ort eller i sin stadsdel. Vi köper plockpinnar från Jula, påsar på Ica och sen annonserar vi tillfällena i gruppen. Och så plockar vi tillsammans och alltid jättetrevligt! Och känner oss duktiga! På senare tid har vi även börjat dela ut och informera om Cigbuster, en fickaskkopp för rökare som gör att fimpen slipper äckla av sig på marken. Även om den innehåller en tändare, som i sig stimulerar till mer rökande, så tror vi att den leder till minskad fimp-nedskräpning för dem som prompt ska hålla på, just för att man bjuder på tändaren.

Och Green Kayak kan jag absolut rekommendera för er som gillar vatten, båda att färdas i de och att göra en insats för det.

Slut på detta inlägg, nu har ni länkar ni som vill bidra till en renare miljö ihop med likasinnade!