Status i kolfiberfrågan

Vilodag på er!

Igår fick jag och cyklarna storvila. Jag sov till tio, körde långyoga och morgondopp och långfrulle, och en extra kaffe och lapade lite mer balkongsol. Sedan var dagen redo att dras igång och den hade ett fokus: CX-TLC, tender loving care, för crossen.

Amiran behöver ingen TLC för tillfället. Den forsar fram som ett spjut ändå, tyst och smidig, kvick och rapp. Ett par lättare hjul med högre profil samt klossar står förvisso på önskelistan, men i stort är grundformen bra.

Crossen lever som bekant ett aktivt grus- och stadsliv. Vad gör man när det vankas långfärdsgrus och krossdito varvat med gryningsrallyn? Så när det nu knirkats och klickats och punkats, så är gränsen nådd. Crossen ska bli fräsch.

Fräscha däck och slangar är en hygienfaktor. Så det bidde slanglagning och däckbyte och lite kärlek till sadelstolpen, och så var det dags att provrulla.

I höjd med Fredhällsklipporna hände det:

crossens välbekanta klickljud var borta. Visst var framskivan något skev, men ljudet fanns inte längre där.

Jag blev så glad att jag direkt styrde ner till klipporna och fick mig ett klädsim. Väl uppe, fick jag tid för reflektion.

Vad betyder TLC: n för relationen till min cykel och till cyklingen?

Mycket. När jag känner att jag själv kan fixa grunderna, blir cykeln mer jag och jag själv mer självständig. För relationen till cyklingen blir det alltid en påminnelse om vilken materialsport cykling är, och att vissa miljösegrar har vunnits men många återstår. Därmed är tillfredsställelsen extra stor för varje lagad slang och lappat däck.

Jag har inga problem att lägga timmarna på omvårdnad av cyklarna. Däremot tappar jag rätt så fort intresset i materialsnacket som kan dras igång, om det inte handlar om miljöanpassning eller något mycket specifikt som rör mig exakt precis just då. Däremot är jag djupt imponerad av dem som förvärvat sig kunskapen och har intresset, vari den där djupa kompetensen skapas.

Det gäller såklart inte minst i kolfiberfrågan.

Jag väntar ju på svar från Specialized om deras återvinningsprogram för kolfiberramar. Jag ville veta huruvida alla ramar som förolyckats hamnar i detta program, och hur det framskrider. Samt såklart när eller om man någonsin, kommer kunna cykla omkring på en cykelram gjord på helt eller delvis återvunnen kolfiber från en annan ram. Jag mejlade dem så fort jag fick reda på att programmet fanns, och väntar nu på svar från ansvarig person i Holland.

Från en annan amerikanare finns mer detaljerad information: Trek. Trek har, enligt en artikel i Cycling News från 2011, ett program som ska kunna rädda uppemot 24 ton kolfiberavfall från deponi. Ramarna återvinns genom att fibern hackas sönder och ska därmed kunna användas i produkter såsom asfalt och bildäck. Hm, ska ramarna alltså nötas ner och hamna i miljön ändå? Man får hoppas att nåt har hänt på nio år och att programmet tar fasta på andra möjliga kompositprodukter, till exempel vindkraftverk. Fatta vindkraftverk gjorda av gamla cyklar!

Eller cyklar gjorda av uttjänta vindkraftverk.

Och att det såklart fortsätter forskas och testas fram material som kan ersätta den fossila kolfibern.

***

Kan man laga sin kolfiberram?

Nej, enligt ”alla”.

Ja, enligt Matt Appleman i Minneapolis. Han driver Appleman Bicycles, och på sajten Gearjunkie finns en intervju med honom från 2017. Matt Appleman reparerar ramar och till viss del fälgar, medan mindre komponenter inte anses kostnadseffektivt att ta sig an. Över 350 kolfiberramar och fler än 1000 vindkraftverk har han lagat sedan 2010, så man får ändå lita på hans kompetens. Det han åstadkommer är att kolfibern får leva längre innan den (kanske) hamnar på deponi eller (förhoppningsvis) kan återvinnas och användas i andra produkter. Sammantaget gör detta mig så glad: hur kunskapen om materialet och hantverkskunnandet om cyklarna används till miljönytta, att jag direkt vill flytta till Minneapolis och krascha min cykel så att jag får lämna in den till Matt Appleman. Sedan ska jag cykla omkring på min återbrukade ram och känna mig duktig, och vara odrägligt stolt gentemot alla som frågar. Sedan ska jag exportera Matts kunskaper till Sverige.

***

Dessa två saker gör att materialdiskussioner i mina ögon faktiskt kan bli intressanta.

Visste ni förresten att maskrosdäcken från Continental, Urban Taraxagum, har fått pris på Taipei Cycle Show? Nu vet ni! Och det är för att det är ett närproducerat maskrosgummi: gjort på tyska maskrosor i en tysk fabrik. Detta gör att man kortar transporterna och därmed sparar utsläpp och kan säkra tillgången på råvaran, eftersom naturgummi växer runt ekvatorn i känsliga områden och dessutom snart kan komma att bli en bristvara.

Så:

Heja alla materialkunniga som kan bra saker och får hållbara saker att hända och glad måndag på det!

20200628_2318222638956640410268854.jpg20200628_2320061468497070504429871.jpg

Anne under en av crossens sista rundor med framhjulsklick

Movitz!

Morrn då, i morse hände en så bra grej!

Jag hade simmat över kanalen till Traneberg och satt på min vanliga morgonklippa. Väl medveten om att jag borde simma tillbaka och börja ta tag i min arbetsdag, ställde jag mig upp och sträckte armarna mot skyn. Det kittlade lite eftersom jag vet att båtar kan komma och det inte alltid är trafiksäkert att simma i kanalen. Plus att medtrafikanter kan ha synpunkter på min cykelbränna.

För en båt var precis vad som kom!

Tuff tuff, där kom en passagerarfärja, med nyfiken blick och förväntansfull styrfart klöv den vågorna. En eldriven pionjär på väg ut i livet! Och ju närmare den kom, desto mindre trodde jag mina ögon. Håren reste sig på armarna.

Var det inte självaste Movitz!

Movitz är bäst. Movitz är nämligen en eldriven färja, och såna finns det några av i Stockholm och några i Helsingborg men de borde bli mångfalt fler.

Movitz är dessutom normbrytande: båtar bär ju vanligtvis kvinnonamn.

Jag gled snabbt ned i vattnet från min klippa. Vågorna var mjuka och smekande. Jag gosade in ansiktet mot vattendropparna som vore de blommande syrener, och besåg Movitz’ akterifrån, sakta vända mot Riddarfjärden.

Hur ofta får man simma i så rena vågor?

Det var i sanning en bra start på dagen. Upp på bryggan, hej alla t-baneresenärer på Tranebergsbron! Och tack grönskan som skyler mig från promenad- och jogg-folket på stigen och precis då kom en man med fiskespön, synd för honom att abborrarna jag nyss pratat med är för smarta för att gå på hans kroktrick.

Over and out och tillbaka genom grönskan via fläderträdet och sen började min arbetsdag.

Båtbilden ärligen snodd från Vattenfall, har aldrig mobilen med mig när jag morgonsimmar yo

Fibersmått och miljögott sen sist

Förmiddag och glad Världsmiljödag på er!

Jag har redigerat mitt inlägg från i onsdags, det om kolfiber. Jag gjorde det efter att jag spenderat hela gårdagskvällen med att processa de inspel jag fått av er läsare efter att jag publicerat inlägget.

(Det är alltid lika värdefullt när ni hör av er, fortsätt med det!)

Så nu tog jag bort en del gnäll om hur sämst vi är (världen behöver inte mer gnäll), rensade i min tips-lista, och mejlade mina favoritmärken.

Det jag ville veta var:

  • hur återvinner man era cyklar, och vad händer med materialet i de cyklar som kommer i retur vid t ex en krasch?
  • hur är klimatavtrycket per cykel inklusive energiåtgång och material och vad har ni för plan för att fasa ut det fossila kolet ur produktionen (både som energi vid tillverkning och som beståndsdel i själva cyklarna)?

De svaren tycker jag faktiskt att tillverkarna kan bjucka på. Cykel är en materialsport, vars utövare ätt får skygglappar så fort det börjar lukta sport. Och det ska de få! Utan fokus på själva cyklingen hamnar man inte på pallen. Jag vill dock leva i en värld där man utanför prispallen lägger lite av sin värdefulla tid på att ta ansvar för planeten.

Ett företag som annars bjuckar på sig själv är Umeå-baserade klädmärket Sigr. Jag har skrivit om dem förut, de står ju både upp för jämställdheten och miljön. Det förstnämnda genom att bl. a porträttera kvinnor och män jämställt på sin säljsajt. Dvs. de lägger tid och kraft på att visa upp att både (!) kvinnor och män kan se glada ut på cykel, svettiga, cykla tillsammans, ta i, etc. BÅDA KAN DET! Detta är mer revolutionerande än vad man kan tro, i cykelklädvärlden.

Det sätt de står upp för miljön är att de har ett mål att använda enbart återvunnen polyester i sina kläder 2024. Det är om fyra år. Efter att man läst om all plast i världshaven vill man bara dyka ner och ägna resten av livet åt att rensa upp efter mänskligheten. Jag har själv redan börjat, med Mälaren, vårt kära närinnanhav.

Well. Efter att jag gjort en intervju med Sigrs VD Jenny Ferry för ett år sedan, där hon bland annat berättade att det faktiskt var brist på återvunnen ”rå”vara, skickade hon mig ett kit. Tröjan är gjord av hundra procent återvunnen polyester. Den är färgglad på ett ovant sätt för mig, och används därför sparsamt, men på cross kan man ibland slira på stilreglerna så igår åkte den på. Vi körde Hagatoppen jag och Anne, fem backintervaller där jag varje intervall vackert fick njuta av att skåda Annes starka ben ta henne uppför Haga i en fart jag bara kunde drömma om. Nedför var det dammigt och grusigt, crossen fick balansera för att kunna parera och inte damma ner i diket vid sidan av dödsgruset.

Efter fem intervaller kändes benen behagligt genomkörda. Vi kunde båda konstatera att det bästa sättet att få dem att kännas så, var just att köra flera gånger uppför en backe. Och när det mentala gör sitt (första är alltid första, andra tar man revansch på första, tredje är ett mer än hälften, fyra är näst sista och femte är sista), så har man plötsligt kört alla fem.

Och då kan man kosta på sig att trycka den sista lilla bonusbacken upp på en hemlig topp som Anne kände till. Och bara stå där och snacka lite cross och se på utsikten och titta på kärleksparet på bänken en bit bort.

Och sedan är det bara fem tramptag tillbaka in till Vasastan, lite mera cross och grusplaner som kanske smids, hej då Anne jag fryser lite och cykelbanorna tillbaka in mot St. Eriksbron.

Där är solen ljuvlig, och nu tar detta inlägg slut.

Kol och olja: cyklistens två beroenden

Lovers.

Haters.

Riders.

Såhär på kvällen anno cykelns dag 2020 måste jag tyvärr på allmän miljöbegäran och under pistolhot påminna om en sak.

Att vi klär oss i olja och cyklar på kol.

Kolet finns i kolfibern på våra älskade lättviktare till racerspjut och oljan som fiber i lycran som gör oss tajta och snabba.

Lycran kan återvinnas så den lämnar vi därhän.

Men kolfibern finns även i våra skosulor, sadelstolpar och sadlar. Och framgafflar, och hjul, ja allt som vi vill ska vara lätt och styvt.

Som livet självt

Dårå?

Jo, kolfiber görs av fossilt kol, kolfiberramar produceras ofta i länder med dålig arbetsmiljö och fossil kolkraft även som energikälla. Fibrerna i kolet tvinnas och binds ihop med epoxylim. Arbetsintensivt.

Dårå?

Epoxylim är ett extremt starkt lim som orsakar allergiska reaktioner vid första stänket. Skyddsutrustning på arbetaren och döda fisken-symbolen på tuben talar sitt tydliga språk.

Ofräscht.

Finns det alternativa material?

Verkar inte så. Det finns vissa pilotprojekt med typ lignin, från skogsråvara. Annars kan man alltid hänfalla till bambu.

Kan man återvinna kolfiber?

Det finns för det första inget producentansvar för cyklar. Och för det andra så är återvinning av kolfiber extremt komplicerat enligt dem som vet nåt eller har testat. Alla som kraschat med kol-spjutet får i bästa fall en ny cykel, och ingen info om vad som händer med den kraschade. Aluminium däremot kan återvinnas och har en hög miljönytta i återvinning eftersom brytning av råvaran, bauxit, är extremt energiintensiv. Mycket aluminium är återvunnet utan att det står på det.

Kan man se kolfiberspjutet som en kolsänka?

Nej. Vissa hävdar faktiskt det, som en undanflykt från naturvetenskapen, råvaran är ju fossil och i så fall skulle varenda plastpryl vara en kolsänka. De kanske tänker att det beror på den alternativa användningen. Och då ska du ju aldrig krascha cykeln. Vem kraschar oftast? Tävlande snubbar. Vad cyklar de på? Dyra kolfiberramar.

Kan man utifrån kvottänket komma undan med att välja grön el, ta tåget till cykelresan och tanka förnybara bränslen i suv:en, för att på så vis kunna lägga kolkvoten i cykelramen och kanske ett par skor med kolfiber, förlåt carbon, – sula?

Kanske. Medan du gör kalkylen kan du börja göra de valen redan idag, oavsett kvottänk.

***djup miljösuck***

Och ljusningen?

I Finland finns företaget Pole Bicycles. De har tagit ställning mot kolfiberramar av miljö och etiska skäl. Deras filosofi är lite som de skidåkare som slutar med den flourbaserade glidvallan: att den lilla skillnaden på marginalen inte är värt miljörisken eller pengarna och att ryttaren kan lyckas lika bra med ett annat material. Typ aluminium.

Haken är bara att Pole Bicycles är ett MTB-företag. De är i sig beroende av tåliga och rappa, inte nödvändigtvis lätta, cyklar.

Men alu-crossar är det ju däremot gott om, och riktigt crossig körning kräfva en tålig ram. Jag kör alu-cross själv, den är både stabil, snabb och styv. Och har en buckla i ramen. Inom CX finns inte heller något kolfiberberoende.

Vad återstår för landsvägscyklisterna?

Möjliga förslag till minskad jungfrulig kolanvändning inom racer-segmentet (som ju verkar vara mer kolfiber-beroende än cross och MTB) skulle kunna vara följande:

🐦 att köpa begagnat om man ska köpa kolfiber, kanske avdankade tävlingscyklar som var reserv på lopp och sedan typ aldrig kördes, hur coolt att äga en sådan?

🐦 att hitta en riktigt bra alu-ram och satsa på den istället, jo de finns, kolla Cycling Weekly  eller Cycling Weekly här också

🐦 att välja cykel med alu-ram för att kunna satsa på kolfiberdetaljer såsom hjul, skosulor eller sadelstolpar (om man nu måste) vilket minskar mängden och ändå ger ökad prestanda iom lägre rullande vikt

🐦 att sköta om kolfibercykeln så att den håller länge, borde gälla alla oavsett

🐦 mer?

***

Det sista jag skulle vilja ge er är en lista på mer läsning. En guide till ett miljövänligare cykelval om man så vill, och en genomgång av de stora märkenas arbete för hållbara material och med vilken el de produceras. Miljömärkta ramar eller var du lämnar in din kolfiberälskling på återvinning. En initierad artikel i någon av våra stora cykelblaskor på temat cykelsporten och miljön.

Men det finns inget sådant.

Ska man undvika ta ansvar eller försöka ta reda på saker på grund av att ingen annan redan har gjort det?

Nix. Jag har mejlat mina favoritmärken, nu får vi se vad de svarar.

 

Mvh,

Er kvart i tolv-bloggare som kör cross på nästa pass och aldrig ska krascha racern, lovar ❤

Fina rapsfält visst, och några cykelben, anno gårdagens roslagsritt

Och kudos till Karin Munters bakom kameran till omslagsfotot, plåtat under den överdådiga Tranebergsbron

en svår tid.

Kära bloggen.

Just nu är en svår tid. Från nu och några timmar framåt tills jag vaknar imorgon och några timmar till på det blir en svår tid.

Det är fastans sista dag och imorgon kl. 05.55 kommer det sista saltvattnet att hällas ner. Efter det är fastan slut. Inga mer fastedrycker.

Varför är det svårt?

För att jag har köpt två surdegsfrallor som ska ätas imorgon. Riktigt förföriskt syrliga och valnötsdoftande ligger de där i sin påse. De väntar på att bli smekta med min nygjorda tahini till förmiddagsteet.

Inte kaffe, och det är det som gör det svårt. Vad händer om jag slutar tycka om kaffe?

Ingen vet.

Jag vet bara att detta är en svår tid.

Rena Mälaren!

Heja alla skräpdykare och andra fantastiska stockholmare vid Hornsbergs strand!

Det var känslan idag när jag deltog i Rena Mälarens dyk-event, närmare bestämt Hornsbergs strand där jag brukar få mig ett tjuvdyk efter löprundan.

Det var ordentlig event-stämning. Fika var framdukat, fotografer vimlade med hugade skräpplockare som snart få instruktioner från dykarna på Rena Mälaren: du är repdragare, du ska gå med föremålen till vagnarna, och du har ansvar för flaggan som varnar båtar för dykarna.

Jag fick vara repdragare till dykaren med vackrast underställ, och snart drog vi upp den första fångsten: en kundvagn. Två till följde på den, och man blev lika förbluffad varje gång som dykaren kom upp med krokarna fästa i något. Till den tyngsta fångsten hörde en sorts lastvagn, som krävde runt femton pers med tre olika linor för att få upp. Annars var det båtbatterier (350 kg totalt) och runt tonnet i vikt allt det vi plockade upp.

Cykelvraken gjorde mig såklart extra berörd. De hade kunnat rulla länge till utan att behöva kastas i Mälaren. När de nu kom upp, var de en sorglig syn: Rostiga, algbevuxna, ledsna och med ekrar upplösta som gjorde ekipagen obrukbara. Vi släpade dem två och två till vagnen, som skadade krigsoffer.

Man kan diskutera vad som egentligen bör tas upp och vad som kan lämnas. Rena Mälaren har funnits i två år och sedan dess dykt upp flera ton bil- och båtbatterier. De innehåller bly och svavelsyra och kan potentiellt läcka ut i Mälaren där vi får vårt dricksvatten och där vi badar. Däck är ett annat prio, eftersom partiklarna i däcken också löses ut och läcker ut i vattnet som föroreningar. I övrigt skulle man kanske kunna lämna kvar metallskrot såsom gamla cyklar och kundvagnar, men det måste ta emot som dykare att veta om skrotet och låta det ligga. Och värdet av att visa upp vårt puckade släng-beteende genom att dyka fram skrotet är obeskrivligt!

För det är detta som hela tiden är ett av syftena: att visa för folk. Det ser ju likadant ut efteråt på ytan som det gjorde innan, men nu vet man att det är renare. Och stora högar med skrot syns. Och man vet att man räddat vattnet från potentiell förgiftning.

För städning på land ser man däremot direkt resultat, även om det är i mindre vikt så är det ofta i större mängd mätt i antal skräp. Och det gör såklart också nytta för fåglarna och insekterna och alla andra djur och för växterna med såklart och jorden.

Och slipper hamna i vattnet.Man blir lite sugen på att damma av dyk-certet måste jag erkänna. Vem vet, kanske det är jag som dyker ner där med torrdräkt och karbinhake vad det lider.

Till dess fortsätter jag vara en hjälpande hand och en berättande penna för dem som städar på land och i vatten.

Var det du också!

Rena Mälaren startades av ideella krafter och får hittills in pengar via Swish, Voi (100kr/uppdragen Voi) och via försäljning av batterierna.

Läs mer om dessa hjältar här och följ dem ännu hellre på Instagram

fb_img_15893099337637960454392710639877.jpgFoton i denna bildbonanza: Liselott, Marie, Cecilia och jag själv

Om Grön cyklist vore en mysig, sponsrad återbruks-inspo-blogg

…så skulle jag lätt blogga om kaffe. Både varför det bör vara hett och svart och starkt. Och mer specifikt de plastförpackningar som man kan göra fiffiga små behållare av, med mycket enkla medel.

Jo, för nu blir det ju en herrans massa kaffe drucket hemmavid. Och så har man ju alltid allting i badrumsskåpet i en enda röra. Och så kan man lätta upp i denna röra genom att tillverka små rektangulära burkar med olika fina tryck!

Man tar helt enkelt paketet, diskar ur med vatten, och klipper av ungefär där det står Arvid Nordqvist. Så viker man ned en lagom bred kant till så långt som man känner för och dens står stadigt. Sen plattar man till i botten. Den som vill, klipper till en bit av en havremjölksförpackning av den del du inte ska förgro basilika i, och lägger i botten för extra stadga.

Klart!

Sedan kan du välja vilken sort som passar var och då kanske du får ett nytt favoritkaffe bara på grund av hur förpackningen ser ut.

***

Typ skulle jag skriva, om det var en inspo-återbruksblogg. Och så lägga lite olika foton med lämpliga filter för att visa användningsområden. Så att man ser vad det kan vara i: tops, Alvedon, smycken, sånt man vill ha i skåpet men inte vill ska synas.

Och som omslagsbild skulle jag välja bilden från just badrumsskåpet, där mina tandborstar har slutat ligga med varandra.

Laddblogg: ladda hemma-hetsen

Hej mitt i påsken, ursäkta om jag stör men jag stör mig otroligt på en sak och det är elbilsovänliga bostadsområden. Helt enkelt, bristen på hemmaladdning.

Tullinge där brorsan bor är ett sådant. Området är inte dimensionerat för elbilsladdning. De får knappt köra kupévärmare i garaget och man kan inte stå inne i området eftersom det är ett bilfritt område. Garage och gästparkeringar finns utanför området just för att barn ska kunna leka inne i området. Klockis och människovänligt, hade lätt bott så om det inte hade varit för behovet att ladda hemma.

Som temporär elbilist slås jag alltmer av hur viktig hemmaladdningen är. Och hur provocerad jag blir då den inte kan lösas. Nästan lika provocerad som när jag inte får ta med cykeln på hotellrummet.

Så imorgon när vi ska vandra på Mörkö blir det till att snabbladda i Södertälje på vägen ner. Också detta provocerande, då jag som elbilist även vant mig vid att i princip ha noll i milkostnad på grund av så gott som gratis laddning.

Jag rentav letar upp och lägger på minnet de ställen som har gratis laddning utan att reflektera över hur mycket billigare det oavsett blir jämfört med bensin och diesel, per mil.

Det är fantastiskt, detta som elbilen har lärt oss att ta för självklart: att vi slipper åka till ett tankställen utan bara har en fulladdad bil när vi ska iväg.

Redo att utsläppsfritt ta oss ut i världen.

***

Anekdot: jag åkte i ren frustration till en förskola i närheten av brorsan för att jag vet att de har laddare för personalen där. Tänkte det var påsk och ugnen verksamhet. Men så fort jag parkerat och stod och donade med laddsladden så kom en anställd fram. Det var alls ingen förskola utan en gruppbostad, och här fick bara personal parkera. Personalen var mycket otrygg med att låta mig stå och ladda där, inte läge att erbjuda mig att swisha de tjugo spänn det rörde sig om i elkostnad om ens det.

Så jag drog därifrån med ett glad påsk och en rivstart.

Laddblogg: prylar

Hej från en gammal trotjänare till snabbladdare!

Står och tuggar kilowattimmar på Lidl i Kungsängen. Med några mil kvar till Kristineberg är det ett lämpligt laddstopp från Västerås. Här har jag tidigare stått med Zoen och haft crossen bakpå, och det är ett mycket kärt återseende. Gratis är gott och dessutom snabbladdning är jättegott om man kör elbil.

Denna söta lilla svartnos, Seat electric Mii, kan både snabbladda och frakta prylar. Lagom mycket prylar.

Det gillas.

H-ete vad med prylar jag fortfarande har kvar på vinden till min lägenhet i Västerås. Ändå har jag proppat lilla Mii full av dem idag på min blixtvisit i lägenheten. Men prylar och kläder måste ju jobba, inte ligga på vinden som död vikt!

Så det blir till att köra en rensning under nån helg här under våren, är jag rädd. Typisk coronaaktivitet som säkert dessutom kan kombineras med cykling i gamla hoodsen.

***

En fika med en kär vän ägde rum på Steam hotel vid Mälaren. Utanför det otroligt smakfullt renoverade gamla ångkraftverket fanns gratis laddning. Lagom snabb. Gillas.

Så åkte jag tillbaka för ännu ett ryck i lägenheten. Prylar prylar. Hur mycket tid och energi ska man egentligen lägga på dessa prylar?

Men ett hej till mina rara små chilenskor till hyresgäster, skörda i havet av mynta och persilja i rabatterna och sedan hemåt.

Så nu står jag här och kan konstatera att snabbladdning verkligen är grejen.

Visste ni förresten att Seat Mii förresten ska vara marknadens billigaste elbil? Kostar typ 265 000 kr. Räckvidden är runt 250 km, men det räcker faktiskt bara man kan snabbladda. Med mindre batterier räcker också batterimaterialet till fler bilar, tänker jag.

Over and out, batteriet är laddat till 80 procent så snart jag har laddat upp det här inlägget!

Alltså min gamla solhörna på Vallingatan i Västerås🌹🌹🌹

Moroten och jag

Socker, spannmål och morot.

Där har ni de tre grödor som Sverige som nation är självförsörjande på. Resten är vi beroende av omvärlden för att producera tillräckligt mycket av för oss. Vore ju trist om vi stängde in oss och satt och käkade morotslimpa med marmelad hela dagarna, men det säger något om vår sårbarhet i dessa coronatider.

Och igår var det morotens dag!

Jag ville först fira, men kände sedan att varje dag är morotens dag, för mig. Jag messade dock mamma med informationen, min stora morotsinspirationskälla, och fick tillbaka att hon tänkte laga en morotsallad med rostade senapsfrön.

Jag konsumerar åtskilliga kilo morötter per vecka. Och det är skillnad på morot och morot: Icas ekologiska är godast! Så det så. Vanligtvis snacksar jag på dem medan jag lagar mat. Brukar aldrig skala dem, och sista lilla snutten åker ner på ett fat i vatten så att ny, grön bäbisblast växer fram. Späda blad som piggar upp!

Morötter är också oslagbara som färdkost. De håller under resan och ger även lite vätska. Man får en känsla av neutral smak i munnen, man känner sig fräsch. Det kan behövas när man reser.

Annars är morotssoppa min absoluta favorit. Grunden är vitlök, ingefära och chili ihop med gul lök, i med röda linser och skivade morötter, koka med buljong och lite krossade tomater, sist i med tomatpuré och kokosmjölk. Mixa slät. Lagom fast. Hetta möter kokos. NOM!!

Sen brukar jag köra dem i råsaftcentrifugen till juice ihop med citron och ingefära. Men detta något motvilligt då man ju missar massa fibrer, kolla i maskinen efteråt bara! Juice är gott, men juica ska man ju bara göra med sådant man inte pallar äta färskt.

I övrigt hamnar såklart morötter ofta i gulaschen, eller i linsgrytan med spiskummin, men däremot kokta morötter eller rivna morötter har jag svårt för. Slöseri med den njutning man får av en söt och fast morot i sin oskalade renhet! Och ärligt, KOKT morot??

Nej nej, och åter nej.

Just ja. Glömde morotskaka. Det enda jag bakar, och det en gång per år, till min födelsedag i januari. Måste dela ett recept här, för man improviserar inte hur som helst med morotskaka.

VÄRLDENS GODASTE MOROTSKAKA

Såja. Nu har ni det också.

Glad måndag och fortsätt njuta av moroten!

Och jag hade ju såklart odlat morötter om jag hade haft plats och förmåga. Faktum är att jag alltid tyckt att det finns så många som odlar så goda morötter att jag själv känt mig överflödig. Så jag har aldrig satsat på att lära mig det, utan handlar istället med glädje från dem som kan och njuter såklart av kära mammas fina morotsspädisar