Om ost!!

Yo!

Ost-tema på bloggen idag.

Ost är något jag har väldigt dubbla känslor för. I lördags vid min och Paul’s supersofta runda över Sigtuna sattes dessa känslor på prov.

Ost gjort på komjölk är något de allra flesta icke veganer har svårast att vara utan, när diskussionen kommer upp, enligt mina erfarenheter. Detta är inte så konstigt eftersom ost framstår som extremt gott, då det innehåller ämnet kasein som verkar beroendeframkallande. Knarkigt alltså! Dessutom sitter osten djupt rotad i den svenska och många andra folksjälar. I många fall är den dessutom ett hantverk.

Och så den (över)romantiserade bilden av att kors bidrag till den biologiska mångfalden trumfar alla onyttor de för med sig.

Hur som. Jag skulle aldrig bjuda en icke vegan på vegansk ost. Jag köper väldigt sällan hem den heller, bara när jag ska göra varma mackor eller grekisk sallad. Eller risotto! Feta och parmesan är två sorter som man faktiskt lyckats med. Och färskost, en bas i morotskakans ovärderliga kristyr. Resten av ostarna har en utvecklingsväg att vandra.

Och då lagar jag hellre mat utan ost eller med b-jäst. B-jäst är sin egen smak och försöker inte vara något den inte är.

I Sigtuna efter 57 km grusväg cykelbana skulle vi iallafall käka pizza. Det var en pizzeria med stolta traditioner. Och vegansk ost, visade det sig när jag frågade.

Pizzan kom in och jag trodde först det var majs på den. Så såg osten ut! Den hade inte smält i takt med sin förföriskt gräddade botten och gudomligt smakrika välkokta tomatsås.

Vi åt upp. Det var gott! Jag är alltid tacksam för vegansk ost, och alltid förvånad när den inte står på menyn.

Medan Paul väntade utanför, tiggde jag till mig en pratstund med kocken om varför de gräddat osten otillräckligt. Den hade ju inte smält.

Jag fick mig en förklaring, kryddad med frustration. Och förnärmad, nästan lite sårad, stolthet. Det veganska osten var inte gjord för napolitansk pizza. Temperaturen i ugnen och den korta tiden i vedugnen (1 min 30 s) matchade inte med vegansk ost.

Men tusen andra pizzerior lyckas uppenbarligen?

Ja, men de var nog inte napolitanska. Om jag förstod vad han menade?

Ja. Jag fattade. En klassisk krock mellan yrkesstolthet och vilja till utveckling. De hade, ska det sägas, testat massor av ostar, fast inte fetan för den är ju grekisk hallå, och olika tekniker och landat i detta.

Jag förstår att det är jobbigt. De hade säkert helst sluppit kunder som efterfrågar sådant de inte kan leverera och ifrågasätter sådant de själva tar för givet. Gammalt hantverk möter ny kemisk ”så kallad ost”, som de säkert tänker.

Jag är kluven. Förmodligen kommer jag fortsätta fråga efter vegansk ost, och göra massor av goda grekiska sallader med den här krämiga, syrliga, kick ass-fetan och njuta av den här parmesanen. Och morotskakans frosting i olika former.

Och tänka att, ibland får man tänka extra mycket på sin övertygelse och på korna och kalvarna ❤️ och att napolitanska pizzerior var ett sådant tillfälle.

🌟🌟🌟

Sammanfattning

Vegansk ost finns, enligt mig, god i tre kategorier. Feta, parmesan och färskost.

En vegansk ost-lista från tidningen Vego kommer här

Och den som undrar varför det är synd om kalvarna i komjölkproduktion, kan läsa mer här

Och glöm inte oliverna på pizzan!!

Klimatet, #noflyride och GBDURO

Klimatet readers!

Ni som upplevt brand, översvämning eller extremhetta denna sommar, har säkert också snappat upp att IPCC släppt en ny rapport (alltså FN:s klimatpanel som bedömer läget och allvarligheten och vad som bör göras politiskt).

Ni som sluppit uppleva detta har säkert också snappat upp rapporteringen.

IPCC slår fast att människan påverkar klimatet och ligger bakom de extremväder i alla former som syns runtom i världen, Europa och även i Sverige. Jag har personligen cyklat Sverigetempot i värmerekord men under mina två road trips inte befunnit mig i områden drabbade av översvämningar eller brand.

Det är ju egentligen inget jättenytt, att människan påverkar klimatet eller att det orsakar stora skador och mänskliga tragedier.

Men nu finns det inga dimridåer, och det kan ju kännas lite befriande.

Som cyklist och cykelbloggare tänker jag direkt på en enda sak:

resorna.

Hur f-n blir det med dem?

Alla drömcykelresor vars baksida är flyget, fossilbilen eller fossilhelikoptern, eller you name it. Jag har i ärlighetens namn svårt att imponeras av prestationer som baseras på att man måste flyga. Om det inte finns något större klimatsyfte eller insparad utsläppskvot, om ens då. Visst skulle vi alla vilja göra som stencoola, urstarka Lael Wilcox och köra Tour Divide genom Klippiga Bergen men wtf? Jag skulle inte med den kunskap jag har, kunna rättfärdiga att flyga för att få cykla.

Inte över Atlanten, för att det är för långt. Och inte inom Europa, för att det går tåg.

Därmed inte sagt att prestationen i sig inte kan vara inspirerande. Men då vill jag hitta samma prestation utan utsläppen från flyget.

Den positiva delen av klimatlarmet är naturligtvis att det nu står bortom alla tvivel att människan är boven i dramat. Vilket betyder att vi alla kan göra något, vi är inte maktlösa.

Vi kan välja lopp dit det går tåg, vi kan hyra elbil om vi inte har en egen eller låna en väns, vi kan samåka, vi kan välja närliggande backar istället för långväga.

Vi kan delvis konsumera oss till fossilfrihet och biloberoende: genom att köpa en cykelväska som gör oss oberoende av olika tågbolags nyckfullhet att tillåta cyklar på tåg. Vi kan få med oss cyklarna på elbil utan dragkrok genom att skaffa eller hyra sådant som monteras direkt på bakluckan.

Som arrangörer kan vi underlätta genom att förlägga start och mål tågvänligt. Sverigetempot startade invid tågstationen i Katterjåkk. Hade det startat i Kiruna, hade säkert fler tagit flyget eftersom det finns en flygplats där. Nu låg det ju i loppets natur att starta vid riksgränsen, men ni fattar.

Som arrangör kan man använda eldrivna kvastbilar, fotografbilar, ställa krav på sponsorer etc.

Allt detta vet ni ju.

Vad ni kanske inte tänker på eller vet, är att det finns arrangörer som går längre.


GBDURO i Storbritannien förbjuder deltagarna att flyga till starten. De är ett #noflyride. Jepp, detta episka lopp som går från Land’s End i söder till John O’Groats i norr ställer från och med 2020, krav på deltagarna: man får inte ta sig till starten med flyg. Av klimatskäl. De vill något och gör vad de kan för att bidra. Det loppet står såklart på min lista, tack Paul för tipset!, såsom hela den delen av världen gjort sedan jag fick span på Yttre Hebriderna.

Av fler och fler skäl, har det visat sig. Och inte bara för att ultracyklisten och världsrekordhållaren Jenny Graham huserar i trakterna.

Vad blir konsekvensen? Stängs folk ute? Ja, delvis. Och sätter press på deltagarba att ta ansvar. Men det uppmanar ju också till att upptäcka närområdet, och i närområdet hittar man ofta mer äventyr än vad man trodde var möjligt. Testa köra din hemmarunda på natten, till exempel, eller i spöregn. Gå loss på Komoot eller Ride with GPS för att hitta nya varianter av områden du trodde var utforskade. Ta tåget någonstans och cykla hem i med/motvind. Ni fattar.

Jag har numera valt bort Mallis sedan jag upptäckte Alperna för att man kan ta tåget dit. Jag kommer att fortsätta välja Norge om tågresan känns för lång eller bökig. Jag får tänka bort Panamerican Highway i Sydamerika, The Great Trail i Kanada och Tour Divide i Nordamerika tills jag hittar en båt som kan segla mig över Atlanten. Eller ett fraktfartyg. Men en seglar- och cykelkombo vore ju den ultimata drömmen.

Fram till dess väljer jag annat.

Vi är inte maktlösa.

Varken som arrangörer eller deltagare.

Så det så!

Maten på Sverigetempot

”Falafel? Vi är i Norrbotten”.

Dessa närmast legendariska ord, yttrades av en pizzabagare i Gällivare. Vi hade 245k bakom oss och 95k framför. Jag såg ingen falafel på menyn men ibland har man tur. Naivt kan tyckas, men kanske hade de en påse i ett bortglömt hörn av frysen, tänkte jag.

Det skulle bli ett av många ost- och falafellösa pizzastopp på Sverigetempot. Oliver fick fylla fett- och sältarollen fram till det episka pizzastoppet i Burseryd dag 5. Där hade de vegansk ost. Vilket inte ens var skälet till att vi valde dem. Valet var enkelt, det fanns ingen annan pizzeria i Burseryd. Men ändå. Veganost i djupaste Småland!

Nu var vi flera veganer och andra fellows som föredrog växtriket. Och jag skulle säga att det gick förvånansvärt bra att hitta mat. Det enda födosöket som var något fattigt var det i Klippan, på macken som Gud glömde. Bananerna var slut, jag kom ut med tre rosenbröd och två havredryck med chokladsmak. Rätt ok ändå!

Frukost från affären blev effektiv: chiafrön i havremjölk. En liter havremjölk köptes på kvällen, hälften halsades innan läggdags, 2 dl blandades med chiafrön och blev det något över, hamnade resterna helt enkelt i vattenflaskan. Som en matig liten förmiddagsfika fick den halsas innan den blev varm. Genidrag!

På alla ordnade frukostar utom en fanns alltid havredryck och dito yoghurt. Kanske även någon liten vegopastej. Här breddes macka och lades i ryggfickan! Alltid sylt, till dem hederliga rostmackan, och alltid någon typ av flingor och alltid alltid juice. I Simlångsdalen sista morgonen blev det just den lösningen: rostad macka med två sorters marmelad, och flingor med juice. Kaffe såklart. Visst, lite fattigt, eller om man vill, kontinentalt. Men funkar i krig!

Godiset var lugnt. Hallonskallar och mentos. Gott & Blandat. Gärna direkt från sidofickan på bibsen.

Glassen var lugn. Piggelin nästan alltid, vegansk Magnum eller gräddstrut från Choice när det fanns. Men Piggelin var helt ärligt svårslagen med sin svalka. Dessutom budget. Perfa!

Älska mackarna. Circle K bjuckade alltid på vegansk bratwurst i French hotdog-bröd med sriracha majo i botten, om den inte var slut (för god??). På OKQ8 fick man sig oftast en falafelwrap, om personalen inte underskattat efterfrågan (”vi har ju beställt FEM falafelwraps till idag, är de redan slut??”). När vi ätit upp såg vi dessutom att de innehöll ägg. Wtf.

På Max fick man sig sin pålitliga grand deluxe eller veggie chicken, check på den. Shake deluxe om man car lagd åt det hållet. Norrländska Frasses hade hottat upp sig med vegoburgare (ja, en gg fick jag komplettera med vegansk bea från Coop). Sibylla hade oumph-burgare, nomelinomnom med extra ketchup.

Och pommes kunde man ju alltid få.

Bars var sällan ett problem och var de det, fick man retirera till den hederliga gamla sesamkakan. Billig och reko!

Vad mer?

Choklad slapp man ju bry sig om. Den skulle ändå smälta.

Men nötter i alla former såklart. Tofu mellan två brödskivor. Barnmat i klämförpackning. Bananer. Anammas lilla veganpizza Billy style med ost- och skinkimitation, snabbnudlar med smak av champinjon. Och så chips dårå.

Typ så var det med maten. Lite födosöks-hacks från växtriket på Sverigetempot.

Vad jag var sugen på efteråt?

Salladsblad.

Men lik förbannat blev det ostlös pizza med pommes i Smygehuk.

Och oliver.

Som såklart smakade underbart.

Jonas, Sverigetempots fotograf, tog omslagsbilden vid stämplingen i Kiruna. Hans bilder finns samlade här. Och den som ville kunde ju för övrigt alltid käka styrlinda, som man säger om cyklister i motvind, med fördel på de södra delarna av rutten

Hur var maskrosdäcken?

Sliriga! De funkar finfint i Hellas och på Järvafältet. Här får man sig diskreta små sladd, som en extra krydda. Ger man sig ut på lerfest blir denna krydda lite väl magstark. I urban miljö framstår man som medveten.

Snabba. Släta, grunda mönster om några alls, ger dessa 35mm breda däck extra rullfart. Tugga kvickare uppför grusbackar, kasta dig nedför spännande branter, kötta längs en raksträcka i skogen. Smäckra grusvägsspjut.

Statushöjare. Får man slut på samtalsämnen under rundan kan man garanterat riva upp ett och annat ”wow”. Jag menar, däck av maskrosor?? Skryt- och hipsterfaktorn är hög.

Mejlbombningen till Continental fortsätter fram tills att jag får reda på exakt hur mycket maskrosor som finns i mina däck. Och hur mycket syntet- och gummi från gummiträdet som de ersätter.

Men let’s face it. Jag är djupt partisk. Jag älskar dessa däck.

Jag kommer att försvara dem mot alla dåliga recensioner med mitt liv.

❤️

Marre plåtade mitt gryningsnylle efter ett rally på Järva, Mattias tog bilden på mig och Anne under ett i Hellas, och så en lerbränna från Lidingö för likesdär maskrosdäcken helt ärligt har satt sin sista potatis

en bra vecka för crossen.

Som ett underbart litet vårtecken har crossen fått en rejäl ansiktslyftning. Hjul, drivpaket, sadel, styrlinda, allt är utbytt, säg något som finns KVAR av originalcykeln förutom den mystiska lilla skråman på överröret? Efter ett par hårda år som både stadscross, tävlingsmaskin och grusraket var den värd det.

Ekersången är ljuvlig att lyssna på. Jag kramar en ny styrlinda, bromsarna nyper perfekt och Hunt-hjulen ger mig redan gåshud.

Därmed var det också dags att komma ut och snurra på hem-stigarna i Nackareservatet och bryta ny mark i solnedgången runt Järfälla/Hässelby. Dessutom hann den grönaste blogg-sponsen EVER dimpa ner i brevlådan lagom till helgen. Hur ljuvligt!

Låt oss börja med att konstatera att grusrallyt i Hellas var mer än välbehövligt. Av flera skäl. Mitt nyväckta lilla cykelhjärta fick pumpa blod som besatt för att hänga med när brudarna sprätte iväg på gruset. Ändå lät jag dem löpa ibland för att hinna hämta andan. Men rutten hade hunnit sätta sig i ryggmärgen och sådant gillar jag – kan man rutten känner man sig hemma.

Att få återse alla nyllen (som inte får plats på bild ety lagringsutrymme morr) efter min lilla tremånadersutflykt till landet* var såklart extra välkommet. Nog för att vi cyklister brukar ses mer sällan på vintern, men för mig som boende 25 km söderut var det plötsligt extra tydligt.

Till mitt naggande lilla bloggspons. OMG jag kan bara inte hålla mig. Genom mitt samarbete med Tooorch har jag fått hem ett par däck tillverkade av maskrosor. MASKROSOR NI LÄSTE RÄTT. Jag darrar av hur coolt detta är. Varför? För att denna lilla superöverlevare till blomma kan användas inte bara till att gnugga gult i nyllet på kompisen, och göras marmelad och vin av, den kan även användas som råvara i DÄCK!

Varför ska man göra det? Continental, som har däcken, gör det för att minska beroendet av gummiträd. Dessa växer vid ekvatorn och eftersom produktionen sker i Tyskland, blir det stora utsläpp från transporter. Dessutom kan konkurrensen om råvaran öka, och då blir det smart affärsutveckling att använda nya, mer närproducerade råvaror. Det borde också betyda att den fossila andelen i gummiblandningen kan minska. Därför har Continental alltså utvecklat maskrosdäck, som produceras av reko ryska maskrosor, odlade i Tyskland.

Det blir inte punkigare.

Hur rullar de då?

Ja, dessa däck är gjorda för urban körning och ska passa standardcyklisten. 35 mm-bredden med dess diskreta mönster (av maskros såklart) passar crossens urbana look perfekt (å andra sidan kan det hända att de hamnar på en stadscykel. Jag har ju faktiskt fortfarande inte spenderat hela min löneförhöjning).

Hur de rullade? Vet inte! Eftersom de var så förbannat slitstarkt hårda att få på, gick jag bet och testar rullet en annan dag.

Fram tills dess är jag sjukt nöjd med att få gotta mig i detta lite grönare däckval.

Framtiden, mina vänner, är gul.

*Tullinge

Fotokudos till Marre, Mattias och mig själv

Ett lite grönare cykelliv

Detta inlägg görs i samarbete med Tooorch

För någon vecka sedan fick jag ett förslag till bloggsamarbete med ett företag som säljer cykelprylar. Jag gjorde den sedvanliga researchen om hållbarhet på deras hemsida och kontaktade sedan dem för att ställa följdfrågor inför vårt eventuella samarbete.

Det visade sig att Tooorch gör en hel del som inte står på hemsidan, utöver kärnan som är att göra det lätt för cyklister att hitta rätt pryl. De har, vilket framgår på hemsidan, en gräns på 700 kr för fri frakt, som ett incitament att handla flera saker samtidigt så att de kan samfrakta mer och optimera förpackningar.

De arbetar för att minimera emballage. Det kan låta självklart, men om du tänker efter, det är inte alls ovanligt att man får en liten pryl i en stor kartong när man beställer på nätet. Detta innefattar också att de köper cykellampor och cykellås utan kartong när det går, och packar cykeldäck tajt för att spara plats och material. De köper slangar och däck enbart av leverantörer som har en hållbarhetspolicy.

Dessutom är de i färd med att skriva avtal för fraktbolag där leveransen hem eller till leveransbox/utlämningsställe går med fossilfritt eller cykel. Om vi som handlar sedan väljer det, får vi lite renare närmiljöer.

Jag ställde de här frågorna för att jag med mina sponsrade samarbeten vill kunna guida till ett lite grönare cykelliv (och med mina osponsrade också, för den delen).

Jag fattar att det är en balansgång, men gör det ändå. För alternativen finns ju: inom resande (cykel på tåg, elbil med rätt cykelställ), inom kläder (fler och fler märken kör linjer med återvunnen polyester, hållbar merino eller bra garantier), energibars (eko och veganska finns det många av), i viss mån däck (Continental blandar in maskrosgummi i vissa pendlardäck) samt cykeloljor där flera märken eko-anpassar sig, och så vissa cykelflaskor. Och solkräm!

Och såklart underhåll och fiffiga materialbesparande hemmafix-lösningar och massor av kunskap som förlänger livet på grejer.

Men på många fronter ekar det tomt: hjälmar, skor, glasögon, ramar, hjul, skoskydd som pallar mer än en PP i skogen innan de trasas sönder…

Cykelsporten ÄR en prylsport, och vi ska cykla på bra maskiner som håller oss glada. Till det krävs prylar, och som miljövän kan det kännas hopplöst att älska en prylsport. Men jag kan inte sluta älska den och jag kan inte sluta bry mig, planeten kommer alltid att vara vackrast från en cykelsadel. Och vi vill väl ha en hälsosam planet att cykla på?

Rent vatten att fylla våra flaskor med?

Och levande dikesrenar fria från skräp?

Alla som jobbar med cykel inser att prylar är ett måste för själva cyklingen, med alla de materialflöden och transporter som krävs. Och man ska akta sig för att grönmåla självklarheter.

Det gäller att hitta balansen. För ett mindre, nystartat företag som Tooorch kan sakerna ovan vara en bra start, som förfinas och vässas och utvidgas och som kan sporra konkurrenterna.

Och när de förhoppningsvis berättar om detta på sin hemsida, så vet vi att de också bryr sig och då kan vi välja dem.

Jag är glad att de hörde av sig till mig. Jag blir glad när folk bryr sig om samma saker som jag.

Snart kommer en nyhet här på bloggen på detta tema, så håll utkik!

Emelie tog fotot från Gotland Ring där vi körde elbil på racingbanan, och Salomongrejen som tillhör Marre på nedersta bilden, är en refill för flytande cykelföda som kan spara plastförpackningar jämfört med att köpa förpackad cykelföda

Lördagen då jag mindes varför jag aldrig säljer mina löparskidor

Löparskidor ftw!

Det går inte en sommar utan att jag överväger sälja mina skidor på grund av den allt kortare säsongen. Det går heller aldrig mer än ett pass i skidspåret innan jag inser vansinnet.

Skidor är ju BÄST.

Det bästa med denna sport, förutom att den känns så obevekligen sund, är att man kan ha samma kläder på sig som när man cyklar. Samma vinterbrallor, samma strumpor, samma underställ, samma handskar, samma lager 2, samma lager 3, samma glasögon, samma huvudbonad, samma frisyr, samma tröjor med bakfickor där mobilen kämpar för sin överlevnad från kölddöden.

Man behöver inte skaffa, äga och ta hand om ännu en omgång kläder. Och man kan ha samma typer av bars i fickorna som man sväljer ner med samma vatten. Och utrustningen kan enkelt packas och transporteras på kollektivtrafikens fordon utan tjafs.

Fast man har inte mobilen på. Nej, det behövs inte, man vill höra swooshandet från skidorna mot snön och granarnas andetag under snösjoken. Och man vill höra hur alla ljud dämpas mot det mjuka vita.

Och medlåkarnas taktfasta stavtag när de kör om.

Annars passar man mest på att ta ut sina egna stavtag, som man inte gör på cykeln, lyfta det bakre benet högt och sedan låta det landa mjukt i spåret, sträcka ut med Friluftsfrämjandets figur som vision.

Man tittar upp mot grantopparna och ser hur solen smeker snösjoken.

Man vill vara ett av de sjoken, en snöflinga bland tusen andra flingkompisar.

För att sedan ta en pp, bli skitkall och spurta hem till bastun.

Creddigt eller löjligt att ha kvar klistermärkena?

Saffranskladdkaka ftw!

Good grief.

Ska ni käka en enda julig, växtbaserad kladdkaka så låt det bli denna.

Det var känslan idag när jag äntligen fick ta den första tuggan. Av vad? Min nya jultradition. Så knäckig på ytan, så perfekt kletig inuti och så mjuk i sin saffranssmak.

Och hur praktiskt att den görs ett par dagar innan och håller sig. Slipper man baka allt a la minute och behöver inte äta den flera dagar i rad i rädsla att den ska bli torr.

Det måste vara kladdkakans vinnaregenskap och jag ger den gärna förstaplatsen bland kakor.

Receptet? Här! Och byt ut lite av havregrädden mot kikärtsspad för extra saftighetsgrad.

Och ja, allt på bilden är veganskt. Utanför rutan döljer sig något så numera elementärt i mitt gottestall som kikärtsmaränger. Med ett tuggmotstånd från andra världar måste den slå ägg-ditona med hästlängder. Ha i lite extra citron så kan du lura dig själv att de inte alls är fulla med socker.

Och ja igen, tiden då växtätare gick hungriga från julborden är förbi.

Ville bara säga det!

20201222_2228374503465538150329032.jpg

Grön Cyklist möter: tre till klädmärken med hållbarhetsmål!

Hej i hösten!

I det här inlägget intervjuar jag tre märken inom cykelsporten som har rätt högt ställda hållbarhetsmål för sin produktion. Jag har tidigare skrivit om Umeå-baserade Sigr och deras mål att ha 100 procent återvunnen polyester i sina kläder senast år 2025. Nu kan de ha fått ett par utmanare! Shimano, Pearl Izumi och Milremo har som mål att ha endast återvunnen och/eller organiska material i sin produktion redan 2022. De har alla flera linjer som redan är det, och jag ville såklart veta hur de kommer att nå sina högt ställda mål, deras drivkrafter och hur vi som konsumenter kan hantera våra kläder för att de ska hålla länge.

Jag vill också passa på att konstatera att så fort jag pratar med klädmärken, inser jag hur mycket jag har kvar att lära om klädtillverkning. Jag vill därför betona att syftet med detta inlägg är att lyfta de företag som agerar, inte göra den djupgående analys av branschen som en riktig journalist hade kunnat göra.

Jag vill också jättegärna ha tips på andra märken jag kan intervjua, och då gärna också sådana som tillverkar t ex slangar, däck eller styrlindor! Och jag vet redan två märken till jag vill intervjua, så fortsättning följer.

Vad är då min relation till de tre märkena i det här inlägget? Pearl Izumi har jag sett på andra men nästan aldrig burit själv, förutom en vinterjacka som jag även skidade i, vit och fin. Det känns som ett folkligt märke, precis som Shimano. Jag gillar det, vi ska vara både hipstriga och folkliga och allting däremellan, med hållbarhet som grund. Jag är just nu inne på mina tredje par Shimano-skor, men Shimanos kläder har jag aldrig burit. Milremo är en uppstickare jag aldrig visste fanns innan jag läste i Bicycling att team Sweden Mountainbike skulle kitta upp sig i ett kit med återvunnen polyester! Det var startskottet för den här artikeln.

Slutligen, vad är utmaningen för hållbarhet inom lycrabranschen? Tja, den stora utmaningen är vår älskade polyester, vår allra folkkäraste träningsklädesråvara, vår favvo-plastprodukt! Så för att kläderna ska bli hållbara så måste dels företagen fasa ut nyproducerad polyester från fossil olja. Istället behöver de tillverka kläder av återvunna polyesterfibrer, och samtidigt producera med en kvalitet som håller så länge som möjligt. Design är också ett verktyg; kläder som konsumenterna tröttnar på riskerar att slängas i förtid. Vi som cyklar behöver genom skonsam vård få kläderna att hålla länge och kräva garanti av företagen. Samtidigt som polyestern återvinns, behöver en förnybar motsvarighet forskas fram – råvaran behöver bli fossilfri och förnybar. I t ex strumpor är en vanlig kombination hampa ihop med återvunnen polyester eller ull (fåren kan det där med att hålla sig varma trots regn, här är jag kluven på grund av behandlingen av djuren, får de leva fina liv med sina familjer och man kan säkra detta så tja, eller man tar överbliven ull på något vis, men mer forskning på alternativen behövs).

Snabbkurs i hållbar cykelklädsel! Och vad bra det känns att vi redan idag har teknik och ”rå”vara för att tillverka kläder i återvunnet, och att det finns företag som gör detta även för beställningskläder. Då kan vi som är klädansvariga för klubbar redan idag välja det märket. Sedan kan vi stoltsera och känna oss ännu snyggare i grupp. Kanske något för nästa års säsong när vi nu sitter och funderar på leverantörer?

Vi kan också självklart mejla det märke vi gillar och be dem fasa in återvunnen fiber i kläderna.

Så vad säger företagen jag har intervjuat?

Företagens hållbarhetsmål och verktyg för att nå målen

Pearl Izumis mål är att 2022 ha 90 procent av produktlinjen tillverkade av återvunna, förnybara eller organiska material (vilket är bomull och ull, och som är en liten del av den totala materialåtgången). År 2020 uppfyller 30 procent av produktlinjen detta.  Pearl Izumi ser också över alla bitar som går att påverka och har exempelvis slutat trycka kataloger samt minskat sina etiketter till samma storlek som ett visitkort – den minsta storleken som fortfarande kan återvinnas. Dessa två insatser sparar tillsammans 247 träd,
387 935 liter vatten och 25 456 liter olja per år, uppger Pearl Izumi De erbjuder livstids garanti, vilket också innebär att plaggen antas ha lång livslängd. Garantin gäller inte normalt slitage, utan material- och produktionsfel, som exempelvis sömmar. Produkterna skickas i plastpåsar som är 100% återvunna och kan återvinnas igen.

Shimanos mål är att polyestern i alla tröjor och byxor ska vara återvunnen år 2022. Men redan till våren 2021 är en del plagg tillverkade i enbart återvunnen polyester. I vinterkollektionen, som är ute på marknaden nu, finns bland annat ECO primaloft där 55 procent kommer från återvunnet material. Hangtags, förpackningar och liknande är gjorda av återvunnet material. Produkterna har en garanti men inte på livstid. Shimano har nyligen flyttat större delen av  produktion närmare sina kunder i Europa, vilket kan minska klimatpåverkan från transpoterna. Man minskar på reavaror för att stävja överkonsumtion och använder design som ska vara tidlös för att kläderna inte ska slängas i förtid. 

Milremo tillverkar allt på beställning med i nuläget en helt igenom återvunnen linje. Råvaran för kollektionen är polyester från pet-flaskor. Just beställningssegmentet kan i sig vara en strategi som gör att man inte köper mer än vad man behöver, vilket kan minska onödig miljöpåverkan. Å andra sidan, tänker jag, kanske team-trycken på plaggen som specialtillverkas gör att de bara kan bäras under en kort tid eller av begränsat antal personer? Även Milremo tillverkas i Europa och man erbjuder lagning av plagg mot en kostnad.

Vilka är företagens drivkrafter för att satsa på hållbarhet?

Samtliga vittnar här om att det inte är kunderna som med sitt köpbeteende styr utbudet. Initiativen kommer snarare från företagen själva och de dialoger man har med olika användare som är med och utvecklar plaggen. Drivkraften är att företagen vill ta sitt ansvar, vilket fler och fler gör. Det finns alltså en växande diskussion inom branschen även om den är från låga nivåer. Outdoor-branschen nämns som en förebild. 

Förutom att vi som kunder kan välja de återvunna kollektionerna när vi köper nytt, vad mer kan vi göra? Företagen fick komma med varsitt tips. 

Pearl Izumis tips: plaggen slits mer om du tvättar dem ofta i maskin. Visst kan de lukta svett, men tvätta istället handtvätt direkt efter användning, det är mer skonsamt och plagget håller längre. 

Shimanos tips: ha i en skvätt ättika i sköljvattnet när du tvättar (för hand om man ska följa ovanstående råd), det hjälper till att ta bort svettlukt. 

Milremos tips: Kolla om du kan låna eller hyra begagnat när du först går med i en klubb, tills du vet om du gillar att vara med där. Så att du inte köper helt nya kläder och sen kastar efter en användning för att du inte tyckte det var kul. Precis som man lär sina barn –  testa på ett par gånger först innan man kittar upp sig helt. 

Mina kompletterande tips: klubbar kan tänka på att designa ett tidlöst kit som håller flera säsonger så att medlemmarna inte behöver köpa nytt varje år. Privat personer kan sälja av kläder du inte använder i någon av de många köp- och säljgrupper som finns på nätet. Köp där också. Tänk vilka spännande historier plaggen kan berätta för dig; själv har jag t ex kört både i Sara Pentons, Veronica Larssons och Sara Hedbergs kit! Eller ge bort till någon som nyss börjat cykla! Är det något plagg du absolut inte kan skiljas från, häng upp på väggen som en prydnad eller se till att ge bort till någon du cyklar med ofta. Plagg ska inte fylla år i byrålådan!

Är hållbarhet ett viktigt argument för just cyklister när vi handlar cykelkläder? 

Nej, det verkar inte så. Ingen av märkena har sett någon särskild reaktion eller köpbeteende kopplat till just återvunna eller miljömärkta produkter. Cykelbranschen (och cykelkonsumenterna) verkar ligga efter, trots att det ju borde vara tvärtom med tanke på hur mycket vi cyklar och hur duktiga vi därmed borde känna oss. 

På ett sätt gör detta hela arbetet lättare för företagen som ställer om, tänker jag. Då kan de bara fasa ut det fossila i godan ro, så länge kvaliteten är samma. Och återvunnet, med lång hållbarhet och inslag av mer och mer förnybara material som hampa och djurvänligt producerad ull, med livstids garanti, kan bli det nya normala.

Vad tror ni?

Återanvänder en bild från i somras, alla kläder köpta second hand och även hjälm ej kraschad och brillor också, förutom strumporna

Tack till:

Johan Carlsson, Brand Coordinator PEARL iZUMi

Jessica Bjelkmark, Brand Coordinator Shimano Clothing och Milremo

Åsa Eriksson, Marketing Coordinator Shimano/Milremo

… Och Marre för fotot från gryning på Järva

Hur gick det för Falun i miljö-rankingen?

Två av fem!

Ekologiska bananer? Ja.

Ekologiskt kaffe? Nej.

Källsortering? Nej.

Vegoutbud? Nej.

Övrigt? Hemplockade äpplen från villaträdgård.

***

Ingenting om transporter? Nej, inte denna gg som var en mjukstart. Hela idén med tävlingar är att folk reser dit. Det är både säkert den största miljöpåverkan och samtidigt den svåraste. Vi tar det därför separat. I detta inlägg vill jag istället ha fokus på bananerna.

Enligt Naturskyddsföreningen är endast någon procent av den globala produktionen ekologisk. I Europa uppskattas den ekologiska konsumtionen till 10-15 procent. Och i Sverige, en storkonsument där vi äter 100 bananer per person och år, är 40 procent av bananerna som säljs ekologiska!

Vi är en stor, relativt duktig konsument alltså.

Därmed är det talande att jag fick det förvånade svaret från funkisen i sekretariatet: ”oj det tänkte jag inte på att de var ekologiska, det köper väl alla nu för tiden?”

För det är ju dit vi måste, till att eko blir det nya normala som konsumenten eller arrangören inte ska behöva tänka på. För det har butiken redan tänkt ut, genom att enbart sälja ekologiska eller göra dem billigare, eller genom exponering.

Alla vi som serverar ekologiska och för den delen även rättvisemärkta bananer på evenemang är därmed i gott sällskap!

Så fortsätt med det, börja med det och sluta aldrig med det.

Och ni som blir sponsrade med bananer, tänk på den goodwill som det sponsrande företaget får genom att leverera ekologiska och gärna rättvisemärkta bananer till era evenemang. Ni tjänar alla på att efterfråga det.

🍌🍌🍌

Rättvisemärkt kaffe och rättvisemärkta bananer garanterar även arbetsvillkoren och utgör en växande men inte lika stor del av konsumtionen som ekologiskt märkta.

Naturskyddsföreningen skriver mer om bananproduktion här