Alla städares inlägg

Yo lo, dags att hylla alla städare!

Efter återhämtningsrundan igår var det dags. Vi hade just klättrat den finfina lilla mysklättringen upp mot Formentorvägens första utsiktsplats när vi blev sugna på förfriskningar. Det blev glass och sangria om vartannat och alla mådde bra. Så beordrade frågade jag för min och Malins räkning om det var någon mer som ville göra en insats för ön och städa lite skräp efter rundan. Tio minuter av våra liv för ön. Varsin påse, plocka skräp tillsammans. Och sedan väl hemma, efter lite skön kantvindskörning längs strandpromenaden, så satte vi av.

Där var Karin som grävde ut plast från en buske, Sofie som föredrog att nyttja en spik för plockning, och så Malin med sin plasthandske, redo för allt. Essy smög omkring och plåtade mellan plockandet, Guayen såg allt med sin hökblick och jag gick och grät inombords åt att en så liten yta kunde rymma så mycket plast. Allt medan Johanna ploggade loss som om det inte fanns någon morgondag.

Mitt i all skräpmisär var alla städare hjältar. Och alla nedskräpare egoistiska idioter. Och vi hade ju alla sett de cyklistrelaterade skräpen I dikena. Gelförpackningar, bars, flaskor…. Som om något händer med empatin när man sätter sig på sin cykel.

Varsin kasse fylld av plast och annat skräp fick vi ihop. Sedan gick vi in till vårt spa och fick oss varma bad och bastu.

Den gnagande känslan var såklart: om de futtiga kvadratmeter vi städat innehöll så mycket, hur många skulle man inte få ihop om man tog sig an större delar av ön?

Om varje cyklist som kommer till Mallorca tar tio minuter av sin vistelse för att fylla en kasse, hur stor del skulle vi tillsammans kunna täcka in då?

Så gick mina tankar, där jag satt mellan alla fantastiska människor som jag hade äran att få ha till medcyklister.

❤️❤️❤️

Och så tänkte jag såklart på de barn jag träffat på i Alcudia när jag och bästa kick ass-Björn tuggat backe tillsammans. Utanför affären. De hade skyltar som de satte upp på mataffärer där det stod: undvik plast i haven, ta ingen påse när du handlar! Och så en bild på olika havsdjur som trasslat in sig i plast. Lite blödigt minns jag att jag tänkte: barn av Mallorca, vi gör det här för er.

Foton: Sofie, Guayen och Essy

Annonser

Förlåt mig alla isbjörnar och korallrev och barn för dagens klimatbeslut.

Resans stora klimatfail inträffar någonstans norr om Provence. Jag sitter på TGV-tåget mot Barcelona och ska i godan ro boka in mig på en lämplig färjerutt. Jisses vad mysigt jag ska ha det! Kliva på imorgon bitti, tuffa iväg och höra det turkosa vattnet plaska under båten och de vita vågorna skumma mot relingen. Sitta med solskyddsfaktor och en extra scarf runt halsen för vindens skull och bara leva. Kanske läsa i min bok.

Men se det ville sig inte. Det gick åt helvete. För färjorna var slutsålda på de dagar som var aktuella och här satt jag och surfade ihjäl mig för att hitta en lösning. Det skulle ju bli flygfritt Mallis 2019. Men när jag insåg att tiden på ön kortades i bägge ändar och jag åkt tidigare från Flandern för att just förlänga tiden, ja, då brast något.

Det gick åt helvete med flygfritt. Felet är min optimistiska planeringshjärnas. Jag fick plocka fram en hårdrockslåt och mitt historiska klimatkonto och nagga på de sparade kilona som sitter där. Alla gångerna jag inte tog bil, inte flög, alla inte-saker jag har på kontot som utgör bufferten. Och så får jag klimatkompensera i solceller.

Klart!

Såklart inte alls klart. Snarare högst oklart. Det går inte att stoppa ner fossila bränslen i marken. Stycket ovan är ett luftslott. Men klimatreptilhjärnan vill på något sätt kompensera på samma sätt som när man övertrasserat semesterkontot genom en dyr middag som smakar skit. Så det kommer den att få göra genom klimatkompensation och något annat som jag snart ska klura ut. Ni kanske har förslag? (Nix, jag har redan utsatt Alex för veganchocker i Flandern, den potentialen är avverkad)

Flygningen mellan Barcelona och Palma de Mallorca tar 50 min. Det är 2 timmar och 50 minuter kortare än direktflyg från Arlanda. Sedan tar busstransfer till Alcudia där jag ska bo 45 minuter.

De kanske har wifi på bussen.

Allting är relativt.

Allting är också konstant och faktiskt. Utanför fönstret breder Medelhavet redan ut sig för nu är jag norr om Barcelona och dör alltid lika mycket så fort tåget kommer ner till de breddgrader där byggnaderna blir vitnade och bergen lite karga och tornar upp sig och kullarna oändliga. Och solen glittrig i havet. Och det är torra sandvägar och sådär smärtsamt djuprosa magnolia.

Ja, ni hör. Jag kommer älska Mallorca. Och ska planera resan bättre nästa gång. Jag ska i alla fall använda varje influgen minut till att uppleva och upptäcka och njuta av ön. I alla dess vindlingar.

Dagens klimatbikt, check.

Hummuswrap och hjälmskalle och Alex bakom kameran på torget i Oudenaarde för likes.

Ett viktigt snack om återvinning med Jenny Ferry.

Hej fina läsare.

Äntligen blir det miljö på bloggen igen. Det har hittills handlat om bland annat elbilar, cykelställ och det viktiga lokala miljöarbetet i en cykelklubb. Så idag är det klädtema! Eller ska man säga plast-, sugrörs-, och företagartema?

Jag har nämligen intervjuat Jenny Ferry, en av grundarna till klädföretaget Sigr. Sigr tillverkar cykelkläder med nordisk design för kvinnor och män. De är inte bara från den drömmiga staden Umeå, de har även helt nyligen lanserat två cykeltröjor som städar världshaven. Tråden till tyget är spunnen av plast som rensats ur haven, gamla fisknät och annan skit som kastats av människor och annars skulle spridit skräck i vattenlevande djur.

🐙

Det kanske snart finns mer plast i haven än det finns fiskar. Räknat i biomassa. Är det vad vi vill lämna till eftervärlden? Är det vad vi vill simma runt i när vi svalkar av oss efter långpasset?

🐳

Vi som lever med lycran närmast huden flera månader i sträck vet hur viktig den är. Hur snabba den gör oss samtidigt som den också går sönder vid minsta krasch. Men vi vet också att det är olja som går åt för att tillverka detta magiska material. Inte nog med att vi åker runt i oljedrivna fordon och smörjer kedjorna med olja, vi bär även olja inpå huden. För att inte nämna det ohållbara i att denna olja sedan förbränns och gör klimatpåverkan. Och därför blir jag extra glad när företag som Sigr, i gott sällskap av bland annat Puma och Adidas, har anslutit sig till målet att 2025 använda enbart återvunnen polyester i sina kläder.

🐬

Men det är inte bara att mala ner sina gamla kraschade/utnötta/sönderälskade cykelkläder och spinna nya. Processen är mer komplicerad än så.

Jag ville såklart veta allt om detta, så jag mig fick en exklusiv pratstund med Jenny Ferry. Det blev ett samtal om pant, vad man egentligen kan skryta om i Norrland och vad hon tycker om ordspråket ”Ensam är stark”.

Jag har tidigare skrivit om Sigr. Det var i maj 2018, när jag var på miniläger i regi av proffsiga Camilla Lundberg och hennes vapendragare i Umeå. Jenny Ferry berättade då för oss deltagare om deras strategi för ökad gemenskap inom cyklingen, varför de startade klädföretag och vad de som klädföretag gör. Budskapet om jämställdhet och varför det är avgörande för gemenskap och hur det syns i deras marknadsföring och hur folk reagerar på den, berörde mig så djupt att jag fick tårar i ögonen. De ville något som jag också ville. Läs det inlägget här.

Omg lovade tydligen i inlägget att nyttja bara deras kit för alla livets väsentligheter när de kör 100 procent återvunnet

Nåväl. Över till dagens intervju.

Hej Jenny! Hur kom det sig att ni tog fram tröjor av återvunnet material?

– Sigr är ett klädmärke inspirerad av naturen. Det märks på vår design, men det måste också märkas på insidan, på vad kläderna tillverkas av. Den som inspireras av naturen, måste också bry sig om naturen genom att ta ansvar. Det gör vi, och där är våra tröjor av återvunnen plast från världshaven ett första, litet steg. Ska vi hålla på med polyester, så är målet om 100 procent återvinning logiskt och rimligt. Det enda rätta.

– Sedan måste man vara ärlig. Vi ogillar att berätta om något som är nästan återvunnet. Vi är från Norrland och skryter bara när vi verkligen har åstadkommit något!

Varifrån kommer plasten till era återvunna kläder?

– Från världshaven. Mycket är gamla nät. Vi har en egen fabrik som får i uppdrag att leta upp tråd från återvunnet material som har rätt kvalitet. Det är paradoxalt nog brist på återvunnet material, trots att det finns så mycket plast i haven. Så leverantörerna hinner inte med och detta driver upp priserna. Vi är inte ensamma om att vilja ta ansvar.

– Sedan ska man alltid vara ödmjuk. Våra två modeller av återvunnet material är ett första litet steg. Förändring åstadkommer vi när branschen tillsammans påverkar politiken och agerar gemensamt.

Säg att vi gemensamt i cykelsverige skulle samla in alla kraschade cykeltröjor och bibs. Skulle ni kunna göra nya kläder av dem?

– Ja och nej. Inom textilåtervinning måste man veta allt om materialet man stoppar in i processen. Det kan vara giftiga kemikalier, och då har man ju inte vunnit något på att återföra dem till ett plagg som sitter närmast huden. Det krävs en noggrann kontroll av både det och av hur tyget beter sig rent kvalitetsmässigt i återvinningen. EU har dessutom hårda krav på vad textil som tas in hit från exempelvis Kina, där vi och många andra har vår produktion, får innehålla.

Ni gör en del politiskt påverkansarbete och nämner ofta EU. Vilka beslut behövs inom EU för att fler företag ska välja er väg?

– Ja, inom EU finns en enorm kraft. EU har t ex fattat beslut om att det senast 2025 ska finnas ett förslag på ett fungerande system för textilåtervinning. Tänk pant på kläder! Här måste vi företag hänga med, och de som kan måste gå före.

– EU fattade nyligen beslut om att förbjuda sugrör av plast och några andra plast-värstingar. Där använde man sin vi-kraft. Man sa inte ”EU har beslutat att..”, man sa ”Vi inom EU”.

– Det beslutet var viktigt. Det markerade att sugrör är något som gör mycket skada i naturen och som vi kan klara oss utan. Därmed kan vi förbjuda det, och näringslivet vet vad som gäller.

Vad kan vi konsumenter göra för att öka andelen kläder av återvunnet material?

– Fråga era klädmärken vad kläderna innehåller. Då känner de ett tryck, de börjar leta material och får upp ögonen för vad som är viktigt. För planeten och för kunderna. Sedan börjar de förhoppningsvis byta ut material och agera med oss andra inom branschen. Vissa går redan före, medan andra behöver mer press på sig för att vakna.

Vilka är era inspirationskällor?

– Det är människor omkring oss som sprider cykelglädje och gemenskap. Som inspirerar andra att cykla och ha kul tillsammans. Det är bara så enkelt för oss!

– Det är också så vi åstadkommer något i företaget. Det är så vi kommer att nå målet 2025. Vi har kul ihop! Att ha roligt när man gör viktiga saker är ingen motsättning, snarare en förutsättning. Det där konstiga ordspråket ensam är stark, vem har hittat på det? Någon som försökt med allt och sedan måste säga någonting inspirerande? Ensam är inte stark! Vi måste jobba tillsammans, utnyttja vårt vi.

Slut på intervjun. Vi lägger på. Tack Jenny. Tack Sigr. Här kommer en länk som beskriver vårt EU-gemensamma beslut om plastförbud, som kan bli verklighet redan 2021 och som fångar in höjdarna på plastnedskräpningens tio-i-topplista. Det har dessutom ovanligt starkt stöd hos medlemsländerna!

Behöver jag tillägga att jag aldrig vill se en sesamkakeförpackning i vägrenens vårflod igen ever?

❤️❤️❤️

Hand i ryggficka-bilden längst upp är en pressbild från Sigr, ovan ser ni kusten som vi väl vill ha den: ren, oskuldsfull och med mystiska fotspår i sanden att följa

…och på tal om tillsammans och gemenskap, för det är ju där man hamnar när man letat klart efter livets mening och även när man letar efter det starkaste vapnet för förändring. Vi:et, som kan se så annorlunda ut för varje unik individ om vi bara spräcker normerna lite.

Vad allting handlar om, är att vi måste lära oss att leva med varandra – då får vi vårt vi.

Miljöpolicy

Hej på er!

Tänkte bara läcka att min cykelklubb har en miljöpolicy nu. Finns inte ens på nätet ännu, så färsk är den! Processad av styrelsen och framlagd till årsmötet, diskuterad och navelskådad. Och beslutad. Så himla bra!

Jag tog initiativ till den förra årsmötet, och eftersom alla var så på så började vi rodda runt med källsortering och ekologiskt på en gång. Vi hade vårt motionslopp Smerundan på våren och alla jobbade stenhårt för att ge deltagarna en fin upplevelse som även lämnade ett minimalt miljöavtryck. Vi fixade med sponsorer så att det blev ekogrönsaker från orten, vi körde vegobollar och ost på mackorna, ställde ut fina tunnor med tydlig sortering och så drämde vi till med en sjuherrans massa elbilar. Det fetaste var såklart sportbilen Tesla som var föråkare till cyklisterna. Den var så fet att våra vänner tävlade om att få framföra den (Micke och Conny drog här längsta strået, tack hörni). Allt detta ackompanjerat av sol och glada nyllen från Sméstan och så jag mitt i allt som fick äran att ge massage till deltagarna. På min bänk i ett tält på en gräsmatta i vackra Vilsta friluftsområde i Eskilstuna. Så värt!!

Med detta inlägg vill jag skjuta ut en rejäl klyscha i etern och det är att alla klubbar kan göra något för att bry sig om miljön. Så j-a maktlösa är vi faktiskt inte. Och det smartaste sättet att minska sopberget kommer alltid vara att fylla vatten direkt i flaskan utan att ta omvägen över en plastmugg.

Kram på det.

Slut på inlägget!

✌️✌️✌️

Niklas häller upp vatten till en törstig

Miche och hjältarna på Granerfeldts trädgård som sponsrade med tomater

Micke och Conny i Teslan från Garden of potential

…efter att Lotta provkört banan

Årets första uppladdning och vad mer som händer under SM i Varberg

Hej alla.

Den här veckan är speciell för den är en uppladdningsvecka inför SM i cykelcross som går av stapeln i Varberg!

Kanske mest till mig själv kommer här en redogörelse för hur jag laddar. Och vad den viktigaste kryddan på mitt SM kommer vara. Och kom ihåg; kan du inte vinna, ska du köra extra snyggt.

Ok vi kör:

Söndag kväll aka igår: 4h dans. Kroppen lätt och lycklig. Älskar!!

Måndag kväll alltså idag: promenad och lätt yoga. Magstrejken från helvetet. Kall dusch och brasmys. Sängfösare medelst bloggning. Check.

Tisdag: sista cykelpasset innan dubbdäcken åker av. 2-3h islagda grusvägar och lagom tekniska stycken, syftet är att bibehålla crossglädjen och väcka race-hjärtat. Passet körs på förmiddagen (för att nyårslöftet är att ta vara på sin deltidsanställning). Kall dusch på det. Kränga på crossdäck, tar väl nån halvtimme minst. Jobba några timmar och kolla på cx-klipp i pauserna för PEPP.

Onsdag. Löpning 8 km innan jag firar min födelsedag hos släkten i Stockholm. Vi ska sörpla BORSTJ och dricka skumpa.

Torsdag. Preppa cykeln. Ta fram alla kläder. Yoga yoga yoga. Ev nån lätt löpning på kvällen.

Fredag. Buss till Nyköping där jag blir upphämtad av Robin och Robert, två hjältar från mitt nya jobb som jag lyckats locka med mig he he.

Kryddan då? Elbilen!

Yes, halva nöjet med detta SM, som jag är i kanonusel form inför, är att vi tar elbilen ner och spelar in filmer där vi intervjuar folk. Vi ba ”hej, ser att du står och huttrar medan din dotter värmer upp, får vi ställa några frågor om elbil och miljö under tiden? Ah men vill du provköra, såklart det går bra vassego!!”

Lite så. Vi ska ta detta tillfälle i akt att dels transportera oss med minimalt klimatavtryck, och dels prata med folk om det. För är det något som suger så är det att sitta i sin egen lilla elbilsbubbla och tänka på miljön. Man måste prata med folk!

Så det ska vi göra. Målet är att spela in filmer som publiceras på sociala medier och även på elbilsprojektets blogg och såklart här. Syftet är att väcka medvetenhet och intresse för klimatfrågan inom cykelsporten och specifikt transporter. Vi hoppas kunna intervjua sponsorer till loppet och även arrangören, och även Swe cycling, om vad aktörer inom sporten kan göra. Hur länge ska tävlande cyklister stå ut med avgaser från föjebilar och varför är sporten så fossilberoende?

Det är lite avdramatiserat att prata om sådant just vid cx eftersom det inte krävs följebilar. Men alla ska ju likväl transportera sig och sina tvåhjulade dyrgripar till de olika loppen.

Lite sådant hoppas vi få prata om med folk under SM.

Varberg är för övrigt känt för sina årliga kallbad. Och loppet kommer att gå i närheten av Varbergs fästning, hur episkt!! Vi får se om det blir kalldopp i havet, annars finns det väl kallvatten i kranen får man hoppas.

Glad måndag på det, och kom ihåg att efteranmälan till SM kan göras fram till fredag 11/1!

Tack till stormen Alfrida för cross-feeling i Hällberga. Förstabilden togs av Ena under CX Täby park.

Beundrarbrevet

Hej, vill bara berätta om ett så gulligt mejl jag fick från en följare!

Han heter Johan och skrev så rart så jag nästan blev tårögd. Det var den ena komplimangen efter den andra! Jag hade gärna lagt upp en skärmdump av hans mejl men då skulle jag nog gjort er generade.

Främst handlade brevet om hur jag tog mig an klimatfrågan i ett specifikt inlägg. Det gör mig glad, eftersom jag ständigt klurar på de många perspektiv det finns på denna fråga. Annika Lantz sa en gång att hon alltid tar upp den i sitt program. Så viktig är den för henne att hon har en deal med uppdragsgivaren att hon bara gör programmet om hon får ta upp klimatfrågan varje program (Lantzkampen).

Hon sa också, utifrån sin roll som komiker, att det är oerhört svårt att skämta om klimatfrågan. Det beror enligt henne på att det saknas en gemensam förståelse. Skämt bygger på igenkänning och just gemensam förståelse. Som saknas bland tillräckligt många i denna fråga.

Vissa tycker att de själva inte behöver bry sig. Andra tycker att de själva inte gör tillräckligt. Eller att andra gör otillräckligt. Återigen andra tycker att vissa gör överdrivet mycket. Hur ska man veta vem man har att göra med?

När hon sa det trillade någon typ av polett ner hos mig. Ju svårare en fråga är, desto större behov att skämta om den så att man får skratta och på så vis hämta kraft.

Fast egentligen är den ju så enkel. Vi har gjort oss beroende av fossila bränslen, vi föder upp för många djur som idisslar och vi låter några få företag få fortsätta tjäna pengar på det.

Men när hörde du senast ett intelligent skämt om klimatfrågan? Och när hörde du senast att det gjordes narr av någon som faktiskt försökte göra något? Eller kastades skit på den som försökte?

Vad handlar klimatfrågan om egentligen?

Rättvisa? Pengar? Makt? Snö? Inkomst? Cykelresor? Följebilar? Någon som tar livsutrymme från många? Bilspons? Värmerekord och översvämningar? Förlorade korallrev? Branden i Hälsingland?

När det finns många perspektiv på en fråga blir det extra viktigt att vara ärlig. Och att ha ett lösningsfokus.

Jag kör ogärna fossilbil till lopp. Varje meter i en sådan bil bidrar till klimatförändring. Det är svårt för mig att motivera ett utsläpp med någon obetydlig pallplats eller lärdom. Men är vi så få utövare som vi är och inte kan arrangera lopp på hemmaplan eller cykelavstånd så krävs biltransport. Därför åker jag fossilt fast jag vet att det är fel. Men därför letar nu jag och Karin efter en elbilsägare som vill dela bil med oss. Då kan jag köra elbil till lopp, och Karin kan skjutsa dottern till träning på lördagarna.

Som exempel.

Man måste vara en del av lösningen.

Jävlar! Mamma ropade just från köket att pepparkakorna blev jättegoda. Spröda. Hon hade bytt ut kogrädden och smöret mot sojagrädde och margarin. Så nu ska vi baka enbart veganska pepparkakor nästa år. Sa mamma. Kanske med lite mer nejlikor bara.

Yey.

Man måste glädjas åt de små sakerna.

Som beundrarbrev och pepparkakor.

Och den här osannolikt synkade bilden som Lotta tog, på mig och Ida när vi spurtar på Gröndal.

I min tågkupé

Yo.

Sitter och kommer på mig själv med att älska mina medresenärer. De är artiga, tysta, tar av sig skorna när de ska sätta upp fötterna på sätet mitt emot och har den fina egenskapen att placera sig så att jag får massor av plats att ha just mina fötter på sätet mitt emot. De luktar inte illa och snarkar inte. Visst skrevas det, men på ett artigt sätt. Sofistikerat och hänsynsfullt. Försynt och intagande.

Jämfört med på vägen hit. Australiensiska paret som helt ogenerat satte upp sina skitiga fossingar med skorna på, på sätet. Alltså wtf uppfostran?? De lovordade hur man kunde ta tåget så smidigt mellan länder i Europa. Varpå de drog upp varsin ost- och skinkmacka och sa att de dock föredrog att flyga mellan Sidney och Melbourne framför att ta tåget. På den sträckan, eftersom det var fullt och smällhett på tåget.

Jag frågade om tågen var elektrifierade, vilket de ”nog var”, varpå jag blev tyst och mina tankar började vandra.

Varför i helvete säger du inte att klimatet är vår ödesfråga och att Australien kommer förlora stora barriärrevet för att de här små snorvalparna tar flyget vilket verkligen borde vara en hjärtefråga för dessa små valpar?

Ingen väljer ressätt eller föda för att plåga andra eller medvetet förstöra miljön. Man löser ett problem, eller väljer det som erbjuds med stolthet och anses genuint. Som i Prag, där kötträtt efter kötträtt trängs på menyerna för att besökarna ska få uppleva det sanna tjeckiska köket. Men hade dessa ställen lyft fram växtbaserade måltider som typiskt tjeckiska, ja då hade ju folk valt dem. Som om det bara är köttet som räknas, när tusen rotsaker och grönsaker är minst lika viktiga i den tjeckiska dieten, eller skulle kunna vara det om de fick sin rättmätiga plats.

Vår andra dag i staden sprang vi rätt in i en gudomlig vegansk restaurang med träbord. Mitt i smeten. Stället var fyllt till bredden av de mest genuina rätter från växtriket. Gulaschgrytor, röror, biffar, syrade grönsaker, pålägg, såser, kakor, tårtor, juicer, glass och öl. I mängder. Mer prisvärt än någon stackars knödel med sås på de köttiga ställena. Juicen var dessutom så färsk att man kunde höra enzymerna dansa.

I den billiga pilsnern dansade istället kolsyran.

Slut på detta inlägg. ✌️

Vad allting handlar om

Skrivet måndag kväll 26 november, publicerad morgonen efter

Yo, kollade fel på tågen från Stockholm och var tvungen att dricka en öl på Bishops. Under denna öl formulerade jag klart några tankar jag fått under kvällen.

Vi var ett gäng kollegor på ett event som DN roddat, om klimatfrågan. Jag lever med denna fråga, och får betalt för att driva den, och jag behöver ofta fylla på mitt förråd av inspiration att ta till när allt är skit. Eller när jag behöver skriva en snärtig artikel eller formulera en inledning till något anförande som ska hållas. Kort och gott, klimatfrågan är så långsiktig och ger konsekvenser så långt ifrån mig själv om så lång tid att jag behöver förstå varför jag ens kämpar. Och varför så många gör det vid min sida.

Ibland vill jag fly. Det vill nog alla. Eftersom jag spenderat mycket tid i just flykt, från mina luftslott, så tycker jag att denna känsla är extra intressant att utforska.

För vad är det egentligen jag flyr ifrån?

Varje gång jag flyr från klimatfrågan, ställer jag numera den frågan till mig själv. Och jag kommer oftare och oftare fram till samma sak.

Men först säger jag hej då klimatfrågan, skitfråga, skit skit, jag orkar inte med dig, är så trött på dig

Men det är ju sällan klimatfrågan i sig jag flyr ifrån. För det går inte. Hur långt jag än cyklar på planeten, så kommer jag inte kunna cykla ifrån klimatfrågan. Den finns i vågorna som slår mot stranden och den finns i solstrålarna som värmer mig när jag ligger nybadad på en västkustklippa.

Det jag flyr ifrån är min egen oförmåga.

Och det jag behöver är ett perspektiv och förhållningssätt till klimatfrågan som får mig att känna mig tillräcklig. Modig, snygg, välkommen och allt annat som är viktigt.

Det handlar inte om frågan.

Det handlar om förmågan att förhålla sig till den så att man samarbetar bra med andra.

Det går inte att klicka sig fram mellan ekoshopparna och tro sig kunna köpa sig fri från samarbete. Iallafall inte för mig.

På samma sätt lönar det sig sällan numera att göra en ät-insats för det växtbaserade köket genom att länsa wraphyllan på 7-eleven. Eller lussebullehyllan. Det är så löjligt lätt att vara vegan idag att det helt enkelt inte är särskilt radikalt att köpa en falafel på centralen längre.

Ätandet en sen kväll när man missat tåget är inte längre en politisk handling. Tyvärr, eller kanske tack och lov.

Slut på inlägget, cykla hem i kalla natten och smyga uppför trappen och sedan –

Bedgasm

Over and out.

Dag 3: Ride of Hope

Hej igen.

Sitter mosig av blöt bastuvärme och ska här sammanfatta dag 3.

Katterna jagar varandra eller sitter eller ligger i diverse soffor.

Igår somnade jag till ljudbok och vaknade efter att ha sovit som en stock. Vi pinnade upp till huset för dagens första dryck 06.00: två liter saltvatten. Sedan var det dags för utrensningen att ta fart, och efter det slumrade jag med ljudboken i en fåtölj. Under tiden fick min rumskamrat massage, sedan fick jag det och efter detta samlades vi i en gemensam meditation. Vi drack sedan färskpressad äppeljuice med citron, morotsjuice med gurkmeja och ännu mera annan juice med massor av näring resten av dagen.

Gurkmeja ska tydligen vara bra för leder. Värt att lägga på minnet. Sägs bli 500 ggr så tillgänglig ihop med svartpeppar… Perfekt för scrambled tofu!

Sedan kollade vi på What the Health, som är en dokumentär om kostens påverkan på folkhälsan och då specifikt cancer och diabetes.

Filmen påminde mig om att människans normala tillstånd faktiskt är att vara frisk. Men vi vägrar ju bota oss, vi fortsätter göra fel. De som försöker göra hälsosamma val blir utskrattade. Eller skjutna, om man är en person i Amazonas som protesterar mot att djurindustrin förstör livsmiljöer.

Efter att jag hade sett filmen kontaktade jag en vän som jag vet kört Ride of Hope ett par gånger. Jag har själv gjort det, Västerås-Uppsala T/R, men ogillar välgörenhet så det blev bara en gång. Det löser inte problemet om man inte samtidigt sprider kunskap. Det har jag alltid saknat hos Ride of Hope, men de kan ju ha ändrat sig.

En sak började jag fundera på när jag såg filmen. När ska Ride of Hope börja använda den plattform de har byggt upp för att lyfta växtbaserad kost som en av lösningarna på folksjukdomar inklusive cancer? De samlar ju massor av cyklister, och det finns tonvis med vanliga cykelcommunities om man nu enbart vill cykla utan att bry sig om något annat. Nu samlas det mest in pengar, men vad forskas fram av dessa pengar? Kan Ride of Hope jobba mer effektivt genom att sprida kunskap om hur vi förebygger sjukdomar, istället för att fokusera på hur vi hanterar cancern när den slår till? Kan de åtminstone bjuda på hälsosam mat vid events istället för korv och burgare gjorda på kött när detta är produkter som orsakar cancer?

Så gick mina tankar.

Sedan var det dags för skogspromenad och på det fastedryck med gurkmeja.

Och sedan var det bastu. Vi satt på varsin stubbe, jag och rumskamraten. Vi torrborstade varandra, svettades och pratade om ditt och datt i brasans sken. Bastun var en ombyggd skrubb med ett vedeldat aggregat. Fönstret vette mot himlen. Kanske i öst, jag vet inte riktigt.

Nu sitter jag på massagebänken och bloggar klart det här och snart är det dags för säng och ljudbok.

Imorgon blir det kanske löpning. Jag kom just ihåg att jag ju körde ett par aggressiva regnpass på cx förra gången jag fastade i november. Jag jobbade till och med!

Men inte den här gången. Imorgon är en ny, jobbfri dag. Får se vilken värld jag kliver in i då. Läsa bok om tankens kraft för läkning, bläddra i Dans kursbok om vilda växter och hur man syrar mossa. Och lära mig ännu mer om de fantastiska kompisarna, våra livsavgörande vänner mikroberna.

Godnatt på det!

Göteborg!!

Hej från bron!

Jag bloggar mig hem från jobbresan till Göteborg. Hjärnan är degig, smått mobildampig, men nöjd. På flera plan.

Jag körde min morgonlöpning som planerat. Den funkade! Benen skrapade ihop fem gryningkilometrar från centrala stan och upp på bron till Hisingen, ner på Hisingen och så tillbaka igen med en extra vända för att få ihop de fem.

Den stora chocken var allt liv som redan börjat 0530 på morgonen. Bussar, spårvagnar, cyklister. Jag var väl i en stor stad helt enkelt.

Senare cyklade jag hem från svenska mässan på hotellets lånecykel. Eftermiddagen var disig, himlen ljuvlig, jag trampade mig långsamt fram och tänkte på cykelbanor. Markeringarna i gatan. Och vägvisningsskyltarna för cyklister. Det är dessa faktorer som får mig mest att känna mig välkommen som cyklist i en ny stad.

En speciell krydda med att cykla i Göteborg är såklart alla spår i gatan. Kanske något som bidrar till ökad disciplin bland cykelburna; separationen från spåriga vägar som drivkraft att hålla sig i cykelfilen…

När jag nådde hotellet och hade tid innan tåget gick, körde jag upp på bron från gryningens löpning. Den var oemotståndlig, så turkos och förföriskt insvept i novemberdis!

Högst uppe på bron stannade jag och tog kortet. Sedan körde jag mot enkelriktat tillbaka ner för att hinna till tåget. Hade jag kört vidare i jakt på ett vettigt ställe att korsa vägen och vända, hade jag missat tåget.

Jag tänkte då på hur det skulle blivit om cyklister på riktigt varit en stor trafikantgrupp. Som bilist hade jag aldrig kommit undan med att köra mot enkelriktat. Men nu gjorde jag det, för det kom bara två mötande cyklister. Jag hoppas de såg mitt uttryckligt långsamma trampande och hotellets logga på cykeln.

En turist att ha överseende med, inte en tidsoptimist som jobbar för ökad cykling.

Jag hann med tåget. Jag körde min löpning. Jag avverkade mina möten och roddade min del av resten av det vi gjorde med jobbet.

Så bra gjorde jag allt detta att jag var värd första klass i tyst avdelning hem.

Slut på inlägget, på återseende Göteborg du broars, gräsbevuxna spårvagnsrälsars och lånecyklars stad.