Att navelskåda en vägren.

Tjena.

Drog en solskensrepa idag med Alex från klubben och motvinden från helvetet. Vi hade kul! Det var nyttigt för benen, vars löparmuskler kanske börjat vädra morgonluft igår på stigarna i Alberga. Så vi mosade på, gjorde det som skulle göras. Krönen skulle spurtas, utförslöporna susas. Låren bränna. Brännorna byggas.

Men det här inlägget ska inte handla om hur vi mosade och tryckte, bände oss fram och skördade QOM:s. Nej, det ska handla om en annan grej och det är den där förbannade nedskräpningen. Och det där förbannade bilberoendet, som klistrar som en uppriven gelförpackning på varje cyklist som vill ut och köra lopp.

På tisdag ska jag till Arlanda. Därifrån ska jag flyga till Mallis. Nej då, jag ska köra GP. Men vi är tvungna att köra bil, för man får inte ta cykel på tåget. Man kan inte åka tåg till den banan, dåligt exempel.

Ok. Vi tar Björnlunken! Helgens fantastiska löp- stigcyklingslopp i Kungsör, natursköna Kungsör som visade sig på sin soligaste och lagom blöta sida.

Arrangörerna, som bjöd på gratis transferbuss anpassat till tågtiderna. Bussen, så ekande tom! Bara jag satt där, och en introvert kille i blått. Bägge med löparskor. Tåg är en alldeles för osäker plats för cyklar!

Tycker tydligen de som kan nåt, och syftar på tågen norr om småländska gränsen.

Hur fan ska man med något så när miljösamvete kunna transportera sig och sin cykel till ett lopp utan bil?

Man kan cykla dit, cred, visst. Men de flesta vill inte värma upp på det sättet.

I veckan har jag varit i ett smärre lyckorus. Vi har nämligen planerat Smerundan, vårt motionslopp, och där ska vi ha en Tesla som förbil. Fatta, en Tesla ska tjänstgöra på vårt lilla lopp. Elbil som följebil har så många fördelar, både för cyklisterna och för miljön.

Så vi tänker såklart berätta om det, så att vårt lopp lockar ännu mer folk. Så att ännu fler kan få njuta av den friska luften bakom bilen, slippa snorta avgaser. Så att ännu fler kan njuta av vår fina bana, vinka åt statsministern vid Harpsund, dela leenden och race-historier och skratta med oss i målområdet. Ta en falafel- eller ostmacka och må bra!

För det är det vi vill, må bra och cykla!

Men i fredags natt, när jag fyllevaknade vid halv tre-rycket, kom jag plötsligt på vad det kan leda till. Jo, att ännu fler kommer att ta bil till vårt lopp vilket kanske fullständigt raderar ur miljövinsten från Teslan. I alla fall koldioxidutsläppen.

Och när jag samåkte hem från Björnlunken med ett gäng fina stiglöpare, såg jag ut över det hav av bilar som stod parkerade i området. I alla möjliga färger. På gräsytor, grusvägar, asfalten. Med tanke på hur packat det var i målområdet var detta en folkfest väl värt namnet, och det med rätta, så många duktiga funktionärer som lagt sin tid och kraft på att ordna det för oss förvirrade deltagare med bara ett fokus: att hitta rätt i skogen, att ha kul, att kanske slå nån tid.

Att få en fin dag.

Hur mycket utsläpp är en fin dag i skogen värt? Hur många plastmuggar är det värt?

Man blir helt jävla dum i huvudet av att tänka så här. Typiskt bakishjärnan. En annan sak den tänkte på var just plastmuggarna. Och inte varför man ens hade dem, för det hade man för att kunna langa till löpare som jag, utan jag tänkte såhär:

på ett lopp har varje deltagare ett fokus. Det är sin egen upplevelse. Man gör då det som krävs för att komma dit i tid, taggad och väl förberedd. Om då bil framstår som det bästa alternativet blir det bilen. Så då måste tåget kunna ta cyklar och det måste finnas transfer och skyltning och uppmuntran och morötter till dem som tar tåget. Och när man väl är på plats vill man kunna cykla på en snygg bana och inte springa vilse och gärna slippa ha eget vatten som löpare. Och när man då langas vatten, så kommer man att slänga muggen på det ställe som ges. Till exempel på stigen, eller i en svart plastsäck om sådan finnes. Så då måste vi sätta upp plastsäckar där folk vill slänga, och vi måste ta en runda efteråt runt hela banan och plocka andras skräp, sorry men vi måste.

Sådär höll jag på under mina vakna bakis-timmar. Sedan somnade jag, och så vaknade jag hyfsat pigg i benen och drog igenom min 18 km-runda i skogen.

Jag ska sluta involvera mig i elbilsanvändning i cykellopp på hemmaplan och bortaplan, jag ska lobba för att SJ ska ta cyklar på tågen.

Imorgon bitti ska jag återse mina älskade vägrenar längs väg 53. Jag gråter och svär inombords när jag ser hur plastfyllda de är.

Idag sa jag till Karin att jag ville städa dem. Det var när vi gick till återvinningen med glasförpackningar. Vid återvinningen låg det drivor av företagssopor. Backar med gamla grönsakskonserver, en drickakyl, sopsäckar med ölflaskor. Då kände jag mig hjälplös. Vad hjälper det vattendragen i min vägren att jag tar bort plasten, när några korkade idioter inte orkar åka till Lilla Nyby med sin skit?

För den vägrenen spelar det roll, Anna.

För den vägrenen.

Foto Alex Boström

Annonser

Skräpmil

Hej alla hjältar!

Fan vad jag nästan grät i morse. Jag hade vaknat tidigt efter en riktig skitnatt, och Karin hade heller inte sovit särskilt bra. Vi satt alla med streck till ögon vid råggröten. Jag dukade av, drog på mig lycran och kom iväg tidigare än vanligt. Drog som vanligt ut mot Lilla Nyby, i det svaga motlutet på väg 53 mot Örsta.

Benen var lite stumma efter helgens två kortare distanspass så det skulle bli en mjuk morgon för dem.

När vägen sakta svängde höger tillät jag mig att kasta ett getöga i vägrenen.

Där låg plastpåsar, gamla burkar och diverse saker. Ovanpå flöt vårfloden. Runt skräpet vilade fjolårsgräset, eller om det var skräpet som vilade i gräset. Allt som allt rann vägrenens skvalande vårflod över skräp i regelbundna mängder ända upp till Stenkvistarondellen. Stort som smått, gammalt som nytt. Kartong, plast, metall.

Min morgondeg till hjärna registrerade allt och försökte visualisera hur en ren vägren skulle se ut. Och om det verkligen var ok att en vägren skulle dras med all denna skit.

Det var då jag nästan grät!

För morgondegen tyckte inte det!

Degen vill inte beblanda synintrycken med plast. Plast ska göra nytta, inte störa vårfloden. Vårfloden ska porla långt borta från plasten.

Jag vill inte se detta. Jag måste göra något. Jag vill göra något. Jag vill ha en ren vägren.

Jag tillät mig att fundera vidare på detta tema under dagens förehavanden på jobbet. Jag litade på alla andras bedömningar och sa mest ”ja”. När jag sedan trampade iväg på min kvälls-sköljis, som varken var rolig eller medveten men rimlig och efterlängtad, fortsatte jag studera vägrenarna. Och så passade jag på att reka motorstadion i Gröndal, där jag och några till vill träna kurvor. Fatta att köra GP här!!

Jag tänkte på de där som ploggar, alltså joggar och plockar skräp samtidigt. De har tur som har en så fyndig term att samlas kring. Vad skulle vår motsvarighet vara? Plykla? Städa segment? Plocka segment?

ah men folk kommer ju slänga saker där igen, fattar du väl, orka bry sig, det är enklare att oja sig över dem som skräpar ner än att själv städa

Isåfall behöver vi nog en cykelkärra. Och väldigt breda leenden. Väg 53 från Skogsängens IP till Stenkvista-rondellen, kan det vara 3 km? Fatta att ha ett rent segment hela den sträckan.

Man borde städa alla QOM-segment!

Den här sträckan vill jag städa innan löven spricker.

Kanske med dig som läser detta?

Bli loppsmart – så gör du!

Hej alla foliehattar!

Idag snackar vi inkludering här på bloggen. För nu när vårens alla sköna motionslopp och tävlingar närmar sig så blir ju allting mycket roligare ju fler som känner sig välkomna!

Så hur kan det se ut i ett PM och vad kan man göra som arrangör?

Svar: mycket.

Det handlar om smart, träffsäker, inkluderande kommunikation. Lite vanligt vardagshyfs, långt bortom damsatsningar och rosa girolopp och goodiebags och podieflickor. Vi snackar vardagsinkludering som alla kan klara. Och som du som arrangör kan börja göra redan idag! Du behöver inte ens kalla dig feminist!!

Vissa är faktiskt riktigt skraja för f-ordet. Mer om det i något annat inlägg.

Men ok, vi drar igång med tre vanliga nybörjarfails som ofta begås av dem som VILL SÅ VÄL. Men svälj stoltheten och välj mångfalden. Gör om gör rätt.

Nu kör vi.

1. Bara män på bilderna

Ja men det är ju såhär det ser ut i sporten idag! Det är ju flest män! Förresten tänkte jag inte på det, jag valde bara snygga cyklister hallå!

Hallå själv. Vill vi att sporten ska vara lika öppen för kvinnor som män, flickor som pojkar, korta som smala, tjocka som mörka, osv. – ja, då är det dags att börja visa detta på affischerna. Räkna antalet kvinnor och män och se över mångfalden överlag i bildvalet så kommer du långt. Vill du tänka ännu mera inkluderande tar du dig en titt på vad personerna gör på bilden. Är det män eller kvinnor som ligger på rulle? Vem serverar fika? Vem ler och lägger huvudet på sned och vem står och ser hård ut? Hur får vi alla att se glada ut? En bild signalerar mer än vad du tror.

2. Kvinnornas omklädningsrum ligger precis bredvid. Och förresten, vår klädkollektion har även damstorlekar, och vårt cykelmärke har ramar med damspecifik geometri!

Ja men vi har ju det, vad är problemet? Vi är stolta över det och vill berätta det!

Gör det då smart. Genom orden ”även”, ”damspecifik”, etc., så befäster du att mannen är norm, eftersom det alltid är undantaget från normen som beskrivs. Skriv istället att ni har storlekar för kvinnor och män, ramar med herr- och damspecifik geometri (om det ens är relevant), samt att det finns omklädningsrum för herrar på ett ställe och för damer på ett ställe.

3. Vinnare och bästa dam

Ja men den som körde snabbast var ju man och sen hade vi en damklass som körde och den som vann där var ju bästa dam!

Jo. Men de tävlade väl i två olika klasser? Då skriver du vinnare i herrklassen respektive damklassen. Och är du journalist, eller har något som helst inflytande över vad som skrivs i mediekanaler – tänk på att lyfta fram samtliga vinnare i samtliga klasser.

Jag tror ni fattar grejen. Tänk efter helt enkelt. Utgå aldrig från att en viss kategori människor är den vanliga cyklisten. Det finns lika många cyklister som det finns individer, och vill vi nå ut till underrepresenterade grupper så finns det massor att göra utan att vi behöver starta tjejträningar, tjejlopp och tjejdamtävlingsklungor – även om de också fyller sitt syfte.

Mvh,

er hängivna vardagsfeminist

Fotokudos till Katja

Min nattsvarta morgondejt.

Men god middag på er kära ni!

En av de bästa sakerna med min blogg är att den är receptfri. Tycker jag iallafall! Jag är nämligen kass på att skriva ner hur jag går tillväga när jag fixar käk. Bloggen måste ha NÅN frizon liksom. Och dessutom är jag en sju helvetes kass fotograf.

Jag älskar däremot att laga mat! Och att äta den! Både på min egen kammare framför nån random dramaserie och ihop med andra.

Och jag guidar gärna till det växtbaserade köket om någon av er läsare vill det. Eller om någon vill snacka djur och människa-relationen vid tillfälle så lyssnar jag gärna. Bara att höra av sig i så fall. ❤

Men att plåta förföriska sallader och beskriva receptet på klafsiga chiligrytor här på bloggen, nej. Den är och kommer alltid vara receptfri.

Däremot finns det massor av andra spännande perspektiv på matfrågan. Historik, matkultur och klass t ex, för att inte tala om alla jävla ätstörningar som dyker upp som käftsmällar när man minst anar det.

Åter till receptperspektivet.

När jag blev vegetarian för 20 år sen fanns knappt internet. Sojamjölk var något äckligt som skar sig i teet. Men nu! 2018 finns ju massor av bloggare som har det växtbaserade kökets inspirationsgåva, jag passar med glädje bollen över till dem!

Här kommer två jag gillar.

Happy food by Petra. Petra jobbar på förskola och lagar mat till barnen. Grym skribent dessutom. Vad sägs om planetdrömmar eller grekisk linsgryta? Eller gnocchi med broccoloco för den som vill äta nåt häftigare?

Jessica Claren. Cykelprofil och grym kock som det verkar! Vem vill inte hem och rosta spetskål nu?? Blåbärsmuffins till efterrätt tack!!

Omslagsbilden kommer förresten från min morgon. Älska nattsvart kaffe ihop med några riktigt kladdiga jordnötssmörmackor! Ibland en för mycket, ibland en för lite. Ibland n+1.

Puss på er, nu ska jag på kurs och sedan ska vi podda Cyklistpodden med cyklistpappan Fredric!

Titta förresten vad jag gjorde med det gamla kaffepaketet! En praktisk liten burk att ha saker i!man klipper av toppen, viker ner kanterna och stabiliserar. När mamma visade mig denna innovation var jag glad i flera dagar.

Mina dubbelbottnat inspirerande smalben

Jahaja!

Så var det dags att outa en sak och det är att jag kör orakade ben på inneträningen. Boxning, yoga, spinning och allt annat märkligt svettigt jag numera tvingar på min kropp, yes yes det sker orakat.

men för helvete vem bryr sig om dina ben

Varför?

Faktiskt för att inspirera. Både mig själv och andra.

Jag vill visa att det går utmärkt att ha tryck i nävarna, studsa runt på kvicka ben och ha fullt fokus på slagkombinationerna även med behårade vinterben. Som dessutom ibland är rätt torra, och har strumpränder i huden efter jobbstrumpan, som ger sig tillkänna i gymlokalen eftersom träningsstrumpan är kortare än jobbstrumpan.

Jag vill inte behöva ha långa tajts när korta är skönare och mer funktionella, bara för att slippa raka benen!

Men på ett annat sätt önskar jag att jag aldrig hade outat mina håriga ben och armhålor på boxningsklubben. Lite av stoltheten gick liksom förlorad. Lite av min aura som jag vill ha där i lokalen. Som cyklist är denna spricka i stoltheten något som aldrig skulle förekomma på två hjul. Och på precis samma sätt som jag i boxningslokalen vill framstå som alltid lika stark och snabbfotad, vill jag egentligen alltid ha nyrakade ben. 

Jag har en otroligt dubbel inställning till benrakning. På livet bredvid cykeln, ska män ha håriga och kvinnor rakade ben. Och jag tycker det är snyggt så! Snyggare än tvärtom! Jag känner mig asfräsch med nyrakade, lena, insmorda kvinnoben.

Men jag vill egentligen heller inte alls späda på den här ordningen där kvinnor ”ska” ha det på ett visst sätt och män på ett annat, bara på grund av sitt kön.

Och hey! Där är ju cykelvärlden mer jämställd än den civila världen faktiskt ju!

Där ska både män och kvinnor ha tajta kläder, rakade ben och rosa tröja eller rosa rand på tröjan.

Så det så!

Bra avslutning på det här inlägget om benrakningens könsmaktsordning, anser jag.

Och Terry Notary får bli omslagsgorilla ❤

 

Det som fredagsinlägget egentligen skulle handla om.

Foto Neil

Dags för ett till fredagsinlägg.

Men det får vara nog med träningsbabbel hit och dit, bloggen ska inte bli en träningsblogg.

Därför ska vi nu snacka snö!

Snö snö snö.

Varför älskar jag snö?

Jo, det finns en specifik anledning.

Först kommer en massa ytliga anledningar! Av cyklisten som knappt kört ett vinterpass den här säsongen…

Lössnö. Oanständigt bra stabilitets- och psykträning. Veva fram utan att få någonting gratis för att en sekund senare ha vurpat åt fel eller rätt håll och ligga och vifta med skorna i vädret. Och garva upp i skyn. Alls förbipasserande tycker man är dum i huvudet oavsett vurpfrekvens. Lovely.

Packat vinterväglag. Alltså… hur underbart är det inte att spränga fram på vita småvägar med det där väglaget som har lite lätt puder, och sådär raspigt och krispigt ytskikt som ger det perfekta greppet? Men som släpper när man minst anar eller planerar för det? YUMMY.

Sorbet. Nu måste jag hävda mitt Stockholmsursprung här lite känner jag, och slå ett slag för den där vårliga tunga fantastiska vårsnön!

Ok, nu kör vi den riktiga anledningen.

Glad skidåkare
Glad cyklist (dansk)

Det är så, att jag personligen klarar mig alldeles förträffligt finfint utan snö. Jag har till och med övervägt att emigrera till varmare breddgrader för att det är så inihelvete omständligt med alla dessa pryttlar och kläder och extra jox som är måsten på vintern. Och för att jag avskyr att frysa om händerna.

MEN.

Älskar du inte rosiga kinder och rök i andedräkten och termos med te och vårsol på snötäckta sjöar?

Jag är glad när snön kommer. Den är nämligen en sorts normalitetsmätare för mig. Den anger graden av ostördhet i klimatet. När snön kommer, känner jag hopp. Att det vi gör för klimatet, allt i vardagen och på jobbet och när vi pratar politik, att det påverkar. Liksom symboliskt (eftersom koldioxiden har lång eftersläpning så ser ju vi effekterna av det som gjordes för tiotalet år sedan, osv).

Det är under vinterhalvåret som klimatförändringen märks allra tydligast. Det är då folk blir som tjurigast över vädrets klimatstörda nyckfullhet.

Under sommaren är folk i min filterbubbla enbart glada över det extra värmepåslaget. Ja iallafall dem som åker på semester. De som bor permanent på platser med vattenbrist, typ Gotland, är inte jätteglada. Men jag tror ni fattar.

På vintern blir folk glada över snön på ett så barnsligt, enkelt, avskalat sätt att jag blir glad bara av att se dem glada.

I nästa sekund blir jag skitförbannad och matt över att Vasaloppsvinnarna får en fossilbil i förstapris.

men ffs det är ju spons, var ska de få pengar att ge en elbil i pris

Jippi, spons som säkrar att ännu mer konstsnö kommer krävas nästa år WHOOOOP

Sådär håller jag på. Ena sekunden blir jag matt av att folk omkring mig orkar beklaga sig över att vädret blivit så konstigt numera när det finns en så uppenbar anledning och en så uppenbar lösning, andra sekunden är de så glada att jag får tårar i ögonen. Och folk måste väl för sjutton få beklaga sig över vädret? Det sitter ju för fanken i den svenska folksjälen. Man kan nästan säga att det är en del av det svenska värderingspaketet.

Och vädrets nyckfullhet är alltid en ingång till att lära känna människor. Jag gillar t ex folk som gillar vinter! Oavsett snöänglar! Och gillar de inte vintern, oavsett snömängd, ja då har man iallafall ingången till ett samtal, som min kompis Micke sa förut när han nog tyckte jag var lite väl PK vid fikat. Fast han sa det snyggt, som vanligt.

Jag tror att jag framförallt gillar cyklister som cyklar och gillar vägläget oavsett väder och väglag. Det finns ingenting så inspirerande i cyklister som ser glädjen i ett moddigt snöslaskpass på måndagen, och en vintrig solskenstur på tisdagen. Och glädjen igen, nästa gång oavsett. Som bara råkar peaka en regnig dag, eller ha sitt sämsta pass den finaste dagen.

Jag gillar mig själv bäst när jag cyklar oavsett väder

Ungefär så funkar den, min klimathjärna.

Herregud, är det någon läsare som fattar vad jag menar??

Det är iallafall därför varje cykelrelaterad bilburen resa som jag gör den här våren ska klimatkompenseras med solceller. Om det inte går att åka elbil såklart.

Det är fan en grej värd att negga över, vårt skitnödiga svenniga tågväsende som norr om typ Småland vägrar ta cyklar på tågen. Det är i de lägena jag vill bli alla tågbolags VD och peka med hela armen.

Godnatt på er, så ska vi se vad hjärnan vill spotta ur sig för något spännande imorgon.

Så lagade jag min gore tex-jacka med tejp

Hej läsare!

Mitt tåg rullar just genom ett helvitt Dalarna. Snön ser oerhört mjuk och fluffig ut. Vurpvänlig. Jag ska dock inte cykla, utan låta mina löparskidor jobba lite.

I fjol var jag inne på att sälja mina löparskidor eftersom säsongen är så kort. Orka äga något man inte använder. En cykel har längre säsong, och man kan oftast börja trampa direkt utanför dörren. I dessa klimatstörda vintertider kändes det beslutet vettigt, men så kom öppet spår upp i mitt flöde och jag behöll dem för att det ändå är kul att åka en gång om året.

Hur som!

Nu sitter jag här med mina skidor och längtar ut i spåret och in i bastun.

Medan tåget rullar på, tänkte jag tipsa om hur man kan laga sin skaljacka. Min ena skaljacka är en miljövidrig gore tex, som jag har väldigt blandade känslor inför. Jag fick den av en som köpt den begagnad och jag använder den nästan dagligen. Den är allsidig och superbegagnad!

Men efter touringen i höstas var den i behov av tvätt, och efter tvätten var den i behov av lagning.

Jag gick runt med en slafsig skaljacka i tre månader.

Sedan blev jag tvingad av min stilpolis att googla fram kundservice för tierra och hamnade till slut på HS service på Värmdö. De lagar skaljackor! Jag skickade in den och de ringde upp och gav ett utlåtande, sedan kom den tillbaka tejpad och proffsigt fin i samtliga sömmar.

Yey!

Det kostade 400 plus porto.

För halva summan hade jag kunnat köpa speciell lagningstejp och poa ihop jackan själv. Men det hade nog resulterat i svordomar.

Silvertejp är naturligtvis billigare. Detta testade jag på en annan jacka, det blev bra och tätt men lite stelt.

Den som vill komma i kontakt med HS service kan klicka här.

Disclaimer: vi på grön cyklist tar inget ansvar för den kackiga webbdesignen eller felstavningarna