Ett SJ-fail om miniwraps

Snabb torsdagsblogg om SJ:s syn på marknadskrafterna!

Var i SJ Lounge för att snappa åt mig några wraps ihop med jobb-Mattias, och såg att de som låg framme var med bacon och majo. Fail, vi bad om veg, och fick snart två fina små wraps var på en tallrik.

De var goda och vi frågade varför de inte fick stå framme för fler att ta utan att behöva fråga, SJ: s miljöarbete och allt tänkte vi. Hon i loungen fick nåt jagat i blicken och sa:

”De är så populära att de då skulle ta slut, så det går inte!”

Där någonstans var vi tvungna att repetera för oss själva vad personalen just hade sagt till oss.

Kunde det vara så att de undanhöll Lounge-gästerna de godaste mini-wrapsen till förmån för de mindre goda?

Ja, så var det.

De ville inte lägga fram sina godaste wraps, för då skulle kanske efterfrågan på dem öka.

Over and out, spa- och wrapsbild för likes, inte konstigt att marknaden är uppfuckad.

Jobb-Mattias vilar under Almedalen

Min första dag med huvudskydd i Stockholm

Även sömnlösa nätter förtjänar en morgon.

Här kommer ett inlägg om cykelskydd.

Jag har sedan den 18 mars i år, levt ett skyddslöst vardagscykelliv i Stockholm. Detta har jag gjort i övertygelsen om att bara jag följer trafikreglerna, så kommer allt att gå bra. Jag har ju dock självklart noterat att det är många som både cyklar säkert och bär hjälm. Och jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka, otroligt ändå att olyckorna inte ökar med ökande antal cyklister.

Jag tror inte på hjälmlag. Jag tror på rätt infrastruktur och mer plats i gatan för cyklister och separatistisk trafikantplanering. Då vet folk hur de ska bete sig. Sen ska folk självklart uppmuntras bära hjälm, för den bästa infra i världen hjälper dig inte när du ligger på marken med hjärnskakning.

Men hjälm hör till cyklisten Anna, inte vardagspendlaren Anna.

Under de här månaderna har jag både försökt få vissa kollegor att fatta vitsen med att följa trafikreglerna, och få andra kollegor att fatta hur jag tänker. Ingenting har lyckats.

Så i fredags den trettonde olycksdagen september, så blev jag med huvudskydd.

Hövding!

Yes. Det var ett lanseringsevent med jobbet och ibland får vi möjlighet att prova nya produkter mot motprestationer som båda går med på. Så jag fick prova en Hövding 3, som är både uppkopplad och bättre på många sätt än de två tidigare (säger folk, t ex min kollega Mattias i sin rappa analys, jag vet inte för jag har aldrig litat på Hövding eftersom jag inte betraktat den som en riktig hjälm).

Hur tusan ska jag veta att den löser ut när jag behöver det? En hjälm-hjälm sitter ändå där den sitter. Och var ska jag ha min scarf när Hövdingen ska sitta fri för att kunna lösa ut?

Min premiärtur från Hornstull till Östermalm för möte efter lanseringen gjorde mig gråtfärdig. Hur hoptryckt och inträngd kände jag mig inte? Halsen var framtryckt. Som när jag panikpackade inför Dalsland runt och trampade till Johanneshov med fullaste och fulaste ryggsäckspackningen på denna sidan millenniet!

Men vid mötet på Östermalm kändes det proffsigt urbant att ta av och på sig Hövdingen, rentav modernt. Och sedan lyckades jag montera den bättre så nacken fick ökad rörlighet.

Hövdingen får bli mitt jobbpendlarskydd. Och för cykelresor till jobbmöten. Till en början iallafall.

Glad gryende söndag till ledsna och glada och trötta och pigga och allt däremellan-personer idag.

Mattias Goldmann tog kortet

I dream I could fly

Inför min stundande Chile-vistelse har frågan om flygresor och utsläpp seglat upp i min hjärna. Såklart. Den här bloggen är ju grön och vill visa vägar framåt med förnybar drift, och blir flyget både symboliskt och faktiskt.

Först: jag ska till Chile på jobb, blir borta hela december och halva januari. Ska följa klimatförhandlingarna och omvärldsbevaka på transportområdet för jobbets räkning.

Så: jag flyger dit. Fraktbåt hade tagit sisådär en sex veckor. Vid sådana avstånd är flygfritt inget alternativ. Varken för mig eller för någon jag skulle försöka sälja in det till. Alternativet är att inte åka. Så för helvete. Det är nästan lika långt bort som Nya Zeeland. Det äter upp en utsläppsbudget för flera år framåt. Jag bidrar genom min arbetsgivare till att många ton släpps ut och hotar själva målet vi alla kämpar för ska nås, varje dag. Jag utplånar många års bilfri tillvaro och föda från växtriket med denna resa, hur klimatkompenserad den än är. Jag ger pengar till en industri som är ljusår från att betala rättmätiga energiskatter och inte minst ställa om sin framdrift till fossilfritt.

Hur tänker jag?

Jo.

Såhär tänker jag: detta är en jobbresa, den hade aldrig blivit av om inte jobbet erbjudit mig att vara den som utför denna uppgift. Vi klimatkompenserar genom att plocka ner koldioxid ur luften. Jag kompenserar sedan på egen hand också genom ETC med solpaneler. Jag bevakar klimatfrågor på plats och gör en rapport, och stannar två veckor extra på semester för att kräma ut det sista ur koldioxidutsläppet.

Är resan ett faktiskt utsläpp som ingår i min livsstil?

Ja och nej.

Ja: resan ger ett utsläpp på några ton i ett svep. Ett faktiskt utsläpp, där klimatet skiter i varför det sker. Klimatet dömer inte. Klimatet noterar. Och reagerar. Jaha, ännu mera utsläpp, då får de fler snöfattiga vintrar och fler värmerekord och fästingar i södra Norrland. Och franska morföräldrar som dör i den centraleuropeiska hettan.

Klimatet är på sin höjd varse om att Santiago står värd för internationella klimatförhandlingarna. Och vill väl att alla med mandat att förhandla fram det som krävs, ska göra det.

Det kommer ju inte jag specifikt att göra. Min roll är att bevaka, ihop med ett par experter från mitt jobb. Mitt unika bidrag i resan blir den omvärldsbevakning jag utför efter att de andra har åkt hem. Och att skriva rapporten med kunskap om Chiles transportsystem som ska fungera som en hävstång för svenska politiker och företag så att vi ska kunna se våra barnbarn i ögonen. Och ingen annan som åker hade kunnat utföra det jag ska göra när jag är där.

Och nej. Det är inte min livsstil att flyga till ställen. Samvetet pallar inte det när kunskapen om klimatkrisen finns där. Jag vill inte flyga till varken Alperna eller Skottland eller Vancouver eller några andra platser som mitt hjärta klappar för. Dit tar jag tåg, eller båt eller delad bil, och klimatkompenserar fossilbiten i det, eller åker någon annanstans.

Men när kan man egentligen säga att saker ingår i en livsstil? Väljer man det själv? Lägger man fram den kalkyl och de skäl som passar för stunden? Sitter jag här och ljuger för mig själv när jag säger att jag helst skulle slippa åka till Chile och önskar att det istället var i Finland jag skulle omvärldsbevaka och skriva rapport?

Chile har stora planer på elbussar, en galopperande cykelrörelse och dykande installationskostnader på solenergi. Finland har ambitiösa klimatmål, konverteringspremie för bensinbilar och Whim, där man kopplat ihop färdmedel på en enda biljett som blippas i kollektivtrafiken ena dagen, och i bilpoolsappen den andra. Dessutom tonvis med sjöar där man kan ta spännande dopp.

Folk flyger till Finland också, är ju vatten mellan oss och dem. Men det går båt. Som ju också har sina problem med fossilanvändning och lokala utsläpp och störningar mot havets liv.

Helvete.

Att flyga ingår inte i min livsstil. Jag gör allt jag kan för att visa upp alternativen. Och leva dem, vilket jag oftast gör med glädje. Ändå hoppar jag på planet den 30 november, firar jul och nyår och födelsedag på hittills okänd bergstopp, och kommer hem den 15 januari.

Att flyga ingår inte i min livsstil.

Ljuger jag för er?

***

Kedjetatuering på medföljande expertkollega för likes.

Om bibs och hängslen

Ah men lovely!!

Det var känslan jag just klev in i. Anledningen?

Något så ytligt som ett par nya bibs.

Dessa bibs, köpta i superduperresursen Cykelkläder för tjejer på Facebook, där man säljer och köper begagnade kläder, är helt jäkla fantastiska.

Lite för att de är svarta och långa och möjliggör att jag äntligen kan använda fem tröjor jag gömt i garderoben i avsaknad av svarta bibs. Lite för att de är just svarta och äntligen passar min kropp. Men kanske mest för att det eminenta företaget Dhb verkar ha fattat något.

Att hängslen mellan bysten äger.

På riktigt, vem vill att hängslena ska ligga precis ovanpå sport-behån och ta bort det lilla av form man har fått till låns?

Med hängslena i mitten slipper man detta.

Och magen älskar det. Den slipper ju få en bib-resår mitt i sig. Oavsett dag i månaden så är det en fantastisk gåva till magen.

Jag älskade sönder två par Decca-bibs för flera år sedan och har sedan inte sett denna lösning förrän nu.

Slut på inlägget, och till den bib-designer som eventuellt läser detta kan jag bara säga

Kör!

Over and out, bibs-kort för likes och bibs-kommentarer.

Min sång till friheten

Älskade väska vad det äger att resa med dig!!

Det har varit den återkommande känslan under veckan i alperna. Min väska där jag packar ner cykeln har öppnat en dörr till frihet som jag tidigare bara sett andra kliva genom.

De som vet hur man gör.

Cykelsportens bilberoende är ett sår jag hela tiden försöker sätta ett nytt plåster på. Under ytan bubblar såret och växer inåt. Det skaver men är bekvämt. För visst gör det ont att läka ett beroende på riktigt. Men friheten när jag rycker bort det här plåstret är oändlig.

Med väskan tar jag med mig cykeln, gratis, på tåg i alla länder!

Givet att det finns plats, men det gör det oftast.

Såhär funkar väskan.

I hopvikt läge kan den fästas utanpå ryggsäcken. Den blir en mjuk liten fyrkant på ca 30*30 cm (som med fördel kan användas som resekudde!). Så kan man cykla till stationen. Väl där tar man av hjulen, vrider styret och vecklat ut väskan och stoppar i cykel och hjul. Även hjälm och flaskor kan stoppas ned, allt får plats. Jag lade den upp och ned, och så vrider man styret så att när man lägger väskan ner, ligger den inte på bakväxeln (självklarhet men ändå).

Upp- och nedmontering tar max fem minuter per gång, eller lite längre.

Ekipaget är sedan lätt att bära, inte supersmidigt men funkar om man inte har för bråttom eller för långt att gå.

Man ställer den på tågets barnvagnsplats i X2000. I första klass finns även minst en plats mellan sätena med mycket utrymme. Letandet efter ett utrymme kan ge lätt förhöjd puls, platserna är ju begränsade. På andra tåg i Sverige finns plats för cyklar att åka fritt om man köper biljett till den. Mycket enklare och inte jättedyrt.

Genom Danmark, Tyskland, Schweiz och slutligen Frankrike hade cykeln kunnat åka fritt, med biljett. Även på nattåget fanns platser, men här ville jag packa ner den pga stöldrisken. Men det finns alltid minst två vägghängda platser, ibland upp till 11. Man kan behöva reservera plats i förväg. I enstaka fall, t ex då cyklister väggar under l’etape du Tour och behöver åka lokaltåg några stationer, kan dock även den mest inbitne paragrafryttare till konduktör ta med upp till 40 (!) cyklar.

Är då cykeln skyddad i väskan?

Nej. Den kan närsomhelst ramla eller få något på sig. Väskan är snarare ett skydd mot vår frihet att ta med oss cykeln på tåget.

Den ger också friheten att få cykla till stationen och hem från stationen. Orka ta taxi eller buss dit! Och byter man tåg några timmar i en stad, monterar man lätt upp cykeln och cyklar runt lite. Kanske till Annecysjön, om man byter i Annecy. Eller om man åker ersättningsbuss till Genève och hamnar fem kilometer utanför stan, då monterar man upp och trampar iväg medan andra snällt får promenera eller ta taxi.

Väskan skyddar dig också från att hänfalla till flyget då den är på tok för bänglig för att kunna hanteras som bagage!

Väskan behöver också skyddas mot cykeln, märkte jag, när jag redan efter ett par dagar såg små hål. Så man kan alltid linda in vassa delar i nåt mjukt eller köpa till hjulväskor och kedjeskydd.

Sammanfattningsvis ger väskan mycket frihet för pengarna. Googla lite så hittar du säkert en för under femhundringen (märket är Scicon, obs smygreklam!). Slitstyrkan i själva materialet är något tveksam och den är inte jätterolig att bära runt på så man pallar nog inte att ta med vilken stålhäst som helst, men kolfiberspjutet går alltid.

Typ så!

Idolbilder i olika miljöer för likes.

Min sommarpresent till er läsare

Yo readers!

Tänkte outa en liten finfin sak som ni säkert redan märkt. Och det är att jag gjort slag i saken och pröjsat för en reklamfri blogg.

ÄNTLIGEN.

Med massor av extra plats för bilder.

MEN JA.

Yes.

Man kan ju liksom tro att allt med internet är gratis. Jag trodde länge det. Störde mig på alltfler e-tidningars betalväggar, speciellt när de skrev om sånt jag ville läsa, ba ”wtf släpp in mig då!!”.

Jag trodde länge att det som sker på papper är det enda som kostar. Detta är naturligtvis fel. Den som lägger energi och tid och sena kvällar och bortpririterad potentiell cykeltid på att göra det enkelt för oss bloggare att vräka ut oss på internet. Den måste ju ha betalt! Så den kan cykla runt på schyssta grejer.

Och då har den i alla år av mig fått det genom reklam. Jag som hatar reklam. Så igår, när jag dessutom tvingades begränsa antalet bilder i mitt inlägg om Roslagen, som handlade om tusen saker samtidigt för att det var så hjärnan funkade just då, fick jag nog. Jag svor en sista gång, och så köpte jag min sommarpresent som jag hoppas att ni läsare ska tycka om.

Och jag kommer också att lägga i en extra växel för att hitta spännande samarbeten. Jag har till exempel fått flera tips på skojsiga miljöcykelgrejer att recensera.

Så till er som hängt här länge och länge stört er på reklamen, varsågoda. Och till er som kanske trillat in för första gången och bara njuter av en reklamfri blogg, varsågoda!

Roslagsbilder på det, och så tar vi kväll jag och min bränna, så att vi kan gå upp tidigt imorgon och fixa klart och dona det som ska göras när dagen övergår i tisdag.

🍓🍓🍓

Blogghej från en laddstolpe

Yo.

Sitter i Arboga och väntar på att zoen ska ladda klart. Slukat en mcVegan och försöker känna mig hållbar.

Det går sådär. En aspekt av elbilstillvaron är att den kräver planering av en sort som inte alltid passar mig. Startade i Hammarbyhöjden med 70 procents batteri, och stannade därför i Strängnäs för att få mig lite påfyllning av kaffe medan Zoen fick sitt. Hade sällis av två norrmän med en Nissan på väg till Norge. De sa att deras skåpbil med 170 km räckvidd var bra för kortare turer och hemmaladdning. Nu var de på väg till Norge och då går dagen åt. Sa de och hade slurpat i sig 80 procent medan jag och Zoen knappt kommit upp på andra sidan döhalvan. Yes, snabbladdning fyller sitt syfte.

Zoen är mer slow living.

Man ska kolla upp var stationerna finns. Och när man väl hittat en ska man stanna där och göra klart det. An påbörjat. Annars går massa av värdefull rädda världen-tid åt att rädda sig själv och sin egen resa.

Den där planerigen. Nu för tiden utgår jag t ex från att alla mackar laddstation. Men nej. Vissa, men inte alla. Och sen räknar jag också alltid med att alla ställen har samma kick ass-utbud i matväg som circle K: wraps, k*ttbullmackor med majo, tacosallad…

Nix. Icke. Därav ful-käket (som var prisvärd i sin minimalism och krispighet och lagom kladdighet), och den extra ful-kaffen. I termosmugg, som de först hällde i papp och sen hällde över när mitt syfte var att spara en mugg!

Jag är ändå positiv. Jävligt skönt ändå att vara rapp och utsläppsfri om än bara här och nu. Kan lyssna på hårdrock och pianoklink och yla med utan att störa någon. Yes. Och är faktiskt på benen och ute med fina Zoen.

Koppla ur laddhandtaget, tacka för strömmen, lite Tesla-spotting och vidare mot Örebro och jobb.

🐎🐎🐎

Zoe: om acceleration och köra för fort-effekten

Dags för lite elbilsblogg! (som produceras i samarbete med Renault, likt de tidigare elbilsinläggen)

Idag var det vilodag för mig och förkylningshjärnan. Vi sov till åtta, bökade omkring med sömndruckna ögon och mobilflipprade oss fram till nio. Då gick vi på toa, diskade undan och kollade vädret. Sedan dök vi tillbaka ner i sängen fram till tio, då vi gick upp och käkade frukost.

Efter ett par timmar var det dags att trampa till Björkhagen. Zoen stod snyggt och prydligt i garaget med laddhandtaget i nosen. Ut med den, backa ut Zoen och in med crossen i garaget.

Klart! Dags att dra mot Vallentuna där föräldrarna väntade med hemvävda mattor som skulle skydda bepryda mitt vardagsrumsgolv.

Låt oss då börja med tema 1: Hur man tjänar på snabb acceleration

Vägen dit går genom tusen tunnlar och avfarter. Det mesta löses med google maps välfungerande navigering, men det finns tillfällen då man snabbt måste fatta egna beslut. Och i de lägena tjänar man ofta på den förmåga att accelerera snabbt, som elbilen med sin effektiva framdrift har.

Som den gången i tunneln då jag tvingades köra över heldraget för att hinna till rätt avfart. Sur långtradare bakom; tut på dig själv du ditt skrälle! och så en annan gång vid filbyte, ba ”hej du här kommer jag ingen oro jag kommer hinna innan du kör in i mig!” lite så. Överlag filbyten och utfarter, man har en fördel med det rappa gensvaret. Man kan köra ut nån millisekund senare än vad man med förbränningsmotor hade pallat.

Den passar min livsstil, hade jag kunnat påstå om detta varit en livstilsblogg: jag lever ofta enligt min inte kompass men ibland måste jag navigera om med blixtens hastighet och då finns elbilens acceleration för för mig!

OMG. Glömmer aldrig då jag under en klätterresa i Österrike 2004 skulle köra oss hem genom Tyskland. Vi skulle vid ett tillfälle köra ut på autobahn med den stackars vita lilla skorv till bil vi hade. Jag körde ut och såg lastbilen för sent, skorven morrade i högan sky och varvade sig själv tusen gånger innan supertut och arg min från chaffisen och helt befogat var det ju, men vad gör jag! Jag ger den stackaren ett fuck you!

Ok vi byter till 2.) vad som händer med batterikapaciteten när man kör för fort på motorvägen. Yes yes, som jag ju testade i söndags kväll hem från Eskilstuna, i vårmörker. Det som händer är att man kan köra ifatt och förbi en sjuherrans massa förbränningsbilar och andra såskoppar. Det som också händer är att man knappt märker att man kör så fort som man kör. 140 km/h känns som 50, ah men ni fattar. Yes yes, och det tredje som händer är såklart att batteriet laddar ur mycket snabbare. Helt i onödan, varför ska man köra så fort när det är mörkt och varför ens när det är ljust?

För att det är kul, givetvis.

Iallafall fram till första urladdningen.

Jahaja, där har ni mina två teman för dagen och givetvis fick föräldrarna provköra. De tyckte Zoen var lätt och smidig, Forden deras kändes som en traktor sa mamma efteråt.

Så kan det gå!

Slut på inlägget, och imorgon får det också ta mig tusan vara slut på förkylningen. Och läs gärna Robins insiktsfulla inlägg om hur elbilen räddar bilismen, men inte klimatet, här.

Ah men just det! Pappa vidareförmedlade också den pedagogiska liknelsen mellan vattenrör och elkabel för den som vill förstå laddhastighet. Med ett smalt rör rinner vattnet igenom men långsammare. Med ett bredare rör rinner samma mängd vatten igenom snabbare!

Grön utblick: en cykel-på-tåget-berättelse

Morrn från snabbtåget!

Skrev detta inlägg på väg hem från Mallorca för någon vecka sedan. Satt och myste med dubbla dubbel espresso i finmuggen. Hade många timmars tågresa framför mig – njuta njuta njuta. Det var tiden! Den värdefulla tiden. Och utsikten över sydfrankrikes kullar med galopperande hästar i Camargue och rösten som ropade ut de franska stationerna på ett sätt som gjorde att man ville stanna på varenda en. Narbonne. Perpignan. Montpellier.

Sorry dog lite.

Det här inlägget ska handla om hur man kan åka tåg till cykelresan. Jag själv körde ju bil ned till Belgien med Alex, sedan fortsatte jag själv med tåg och hamnade till slut på ett flygplan till Mallorca. Jag föll på målsnöret, rakt in i fossilsamhällets blöta, ack så lättillgängliga!, famn.

Några som inte gjorde det, även om de totalt sett hade en kortare resa än mig, var Kristina och Thomas. Två cykelbekantingar från Västerås som i godan ro kunde njuta av tågresa till och från Flandern och hade det finfint med sina cyklar i väskor (när de inte köttade 171 km-rundan i Flandern Runt).

Jag tänkte naturligtvis mycket på den frihet de genom sitt tågval hade tillskansat sig. Leta parkering, tanka och stå i bilkö? Glöm det! Samtidigt var de ödmjuka nog att be oss bilburna att njuta av den andra typen av frihet man får som bilist. Den att kunna stanna i söta små byar och komma till avlägsna platser. Vilket vi ju gjorde, så gott vi kunde.

Så gick mina tankar när jag och Alex tog ett kort farväl av Kristina och Thomas på en pub vid stationen i Oudenaarde. Hade vi inte snurrat runt och letat parkering hade vi hunnit snacka mer med dem!

Hursom. De har åkt tåg med cyklarna förut och kommer såklart att göra det framgent. Därför vill jag dela deras resa här på bloggen.

🚆 ”Vi tog nattåget till Köpenhamn från Stockholm. Vi bokade en tvåbäddskupe eftersom väskorna tar så mycket plats att ingen annan kan åka med. Från Köpenhamn åkte vi sedan till Waregem i Belgien, 12 km utanför Oudenaarde. Vi bytte tåg på flera ställen och bytena fungerade bra. Väskorna var skrymmande i volym men lätta i vikt så det gick bra att bära dem.

🚆 Waregem var lagom nära för att i rimlig tid ta sig till start och från mål i Oudenaarde. En runda med start och mål på samma ort underlättar logistiken betydligt.

🚆 Vi köpte biljetter på bahn.de utan platsbiljetter. Det kostade 2×199 Euro T/R Malmö-Waregem (för oss båda). På vägen dit hade vi biljetten i appen bahn.de och på hemvägen en biljett de skickade på posten. Fungerade utmärkt – fler resenärer behöver inse hur bra det går att göra på det sättet. Alltför många hetsar med resebyrå när man lätt köper biljetter direkt i appen (såtillvida man inte behöver interrailkort, dessa måste av någon anledning fortfarande skickas hem som rek, eh 50-talet ringde? Reds anm)

🚆 På hemvägen blev det strul i Hamburg så vi missade nattåget i Malmö och fick sova över där. Vi tog ett jättetidigt X2000 tillbaka mot Västerås/Eskilstuna och bokade plats i vagn 7 (med utrymme för rullstol). Inga problem att få med cykelväskorna.

🚆 Cykelväskorna är en mjuk sort utan hjul från Scott som finns att läsa mer om här.

🚆 Vi kan verkligen rekommendera andra att ta cykeln på tåget ut i Europa. Alla andra länder utanför Sverige är mycket mer positiva till cykel ombord. En fördel var nog också att vi inte åkte i rusningstid.”

🚆🚆🚆

Vill också!!

Under min vecka på Mallorca funderade jag mycket på valet av transportmedel. Och vad som motiverar till vilket val. Förutom klimatavtrycket finns ju så mycket annat att ta i beräkningen, och olika saker spelar olika roll beroende på sträcka och annat. Den som väljer flyg framför tåg eller båt kanske sparar någon timme men får mycket annat meck i utbyte: transfer till och från, vara där en lång tid innan, stresspåslag vid säkerhetskontroller och annat smått och gott som jävlas och förstör semesterglädjen. Med tåget slipper man ofta allt detta, och ibland sparar man inte alls så mycket tid som man tror om man räknar in all tid.

Men man är trygg med flyget, så då väljer man ändå det.

Jag själv valde bort nattbåten för flyget för att slippa en natts förstörd sömn. Min sömn är min borg. I tid och pengar hade jag vunnit. Med bättre planering lyckas jag nästa gång ta mig till Mallorca med tåg och dagbåt.

Jag tror att valet av transportmedel är en blandning som till största delen har att göra med vana och trygghet. Om det nya är lätt att testa, och ger mervärden, ja då är steget mindre.

Bilder på det!!

Älska back-fejs

Foton: Essy, Kristina och Flandern runt-fotografen

Alla städares inlägg

Yo lo, dags att hylla alla städare!

Efter återhämtningsrundan igår var det dags. Vi hade just klättrat den finfina lilla mysklättringen upp mot Formentorvägens första utsiktsplats när vi blev sugna på förfriskningar. Det blev glass och sangria om vartannat och alla mådde bra. Så beordrade frågade jag för min och Malins räkning om det var någon mer som ville göra en insats för ön och städa lite skräp efter rundan. Tio minuter av våra liv för ön. Varsin påse, plocka skräp tillsammans. Och sedan väl hemma, efter lite skön kantvindskörning längs strandpromenaden, så satte vi av.

Där var Karin som grävde ut plast från en buske, Sofie som föredrog att nyttja en spik för plockning, och så Malin med sin plasthandske, redo för allt. Essy smög omkring och plåtade mellan plockandet, Guayen såg allt med sin hökblick och jag gick och grät inombords åt att en så liten yta kunde rymma så mycket plast. Allt medan Johanna ploggade loss som om det inte fanns någon morgondag.

Mitt i all skräpmisär var alla städare hjältar. Och alla nedskräpare egoistiska idioter. Och vi hade ju alla sett de cyklistrelaterade skräpen I dikena. Gelförpackningar, bars, flaskor…. Som om något händer med empatin när man sätter sig på sin cykel.

Varsin kasse fylld av plast och annat skräp fick vi ihop. Sedan gick vi in till vårt spa och fick oss varma bad och bastu.

Den gnagande känslan var såklart: om de futtiga kvadratmeter vi städat innehöll så mycket, hur många skulle man inte få ihop om man tog sig an större delar av ön?

Om varje cyklist som kommer till Mallorca tar tio minuter av sin vistelse för att fylla en kasse, hur stor del skulle vi tillsammans kunna täcka in då?

Så gick mina tankar, där jag satt mellan alla fantastiska människor som jag hade äran att få ha till medcyklister.

❤️❤️❤️

Och så tänkte jag såklart på de barn jag träffat på i Alcudia när jag och bästa kick ass-Björn tuggat backe tillsammans. Utanför affären. De hade skyltar som de satte upp på mataffärer där det stod: undvik plast i haven, ta ingen påse när du handlar! Och så en bild på olika havsdjur som trasslat in sig i plast. Lite blödigt minns jag att jag tänkte: barn av Mallorca, vi gör det här för er.

Foton: Sofie, Guayen och Essy