Miljöpolicy

Hej på er!

Tänkte bara läcka att min cykelklubb har en miljöpolicy nu. Finns inte ens på nätet ännu, så färsk är den! Processad av styrelsen och framlagd till årsmötet, diskuterad och navelskådad. Och beslutad. Så himla bra!

Jag tog initiativ till den förra årsmötet, och eftersom alla var så på så började vi rodda runt med källsortering och ekologiskt på en gång. Vi hade vårt motionslopp Smerundan på våren och alla jobbade stenhårt för att ge deltagarna en fin upplevelse som även lämnade ett minimalt miljöavtryck. Vi fixade med sponsorer så att det blev ekogrönsaker från orten, vi körde vegobollar och ost på mackorna, ställde ut fina tunnor med tydlig sortering och så drämde vi till med en sjuherrans massa elbilar. Det fetaste var såklart sportbilen Tesla som var föråkare till cyklisterna. Den var så fet att våra vänner tävlade om att få framföra den (Micke och Conny drog här längsta strået, tack hörni). Allt detta ackompanjerat av sol och glada nyllen från Sméstan och så jag mitt i allt som fick äran att ge massage till deltagarna. På min bänk i ett tält på en gräsmatta i vackra Vilsta friluftsområde i Eskilstuna. Så värt!!

Med detta inlägg vill jag skjuta ut en rejäl klyscha i etern och det är att alla klubbar kan göra något för att bry sig om miljön. Så j-a maktlösa är vi faktiskt inte. Och det smartaste sättet att minska sopberget kommer alltid vara att fylla vatten direkt i flaskan utan att ta omvägen över en plastmugg.

Kram på det.

Slut på inlägget!

✌️✌️✌️

Niklas häller upp vatten till en törstig

Miche och hjältarna på Granerfeldts trädgård som sponsrade med tomater

Micke och Conny i Teslan från Garden of potential

…efter att Lotta provkört banan

Annonser

Årets första uppladdning och vad mer som händer under SM i Varberg

Hej alla.

Den här veckan är speciell för den är en uppladdningsvecka inför SM i cykelcross som går av stapeln i Varberg!

Kanske mest till mig själv kommer här en redogörelse för hur jag laddar. Och vad den viktigaste kryddan på mitt SM kommer vara. Och kom ihåg; kan du inte vinna, ska du köra extra snyggt.

Ok vi kör:

Söndag kväll aka igår: 4h dans. Kroppen lätt och lycklig. Älskar!!

Måndag kväll alltså idag: promenad och lätt yoga. Magstrejken från helvetet. Kall dusch och brasmys. Sängfösare medelst bloggning. Check.

Tisdag: sista cykelpasset innan dubbdäcken åker av. 2-3h islagda grusvägar och lagom tekniska stycken, syftet är att bibehålla crossglädjen och väcka race-hjärtat. Passet körs på förmiddagen (för att nyårslöftet är att ta vara på sin deltidsanställning). Kall dusch på det. Kränga på crossdäck, tar väl nån halvtimme minst. Jobba några timmar och kolla på cx-klipp i pauserna för PEPP.

Onsdag. Löpning 8 km innan jag firar min födelsedag hos släkten i Stockholm. Vi ska sörpla BORSTJ och dricka skumpa.

Torsdag. Preppa cykeln. Ta fram alla kläder. Yoga yoga yoga. Ev nån lätt löpning på kvällen.

Fredag. Buss till Nyköping där jag blir upphämtad av Robin och Robert, två hjältar från mitt nya jobb som jag lyckats locka med mig he he.

Kryddan då? Elbilen!

Yes, halva nöjet med detta SM, som jag är i kanonusel form inför, är att vi tar elbilen ner och spelar in filmer där vi intervjuar folk. Vi ba ”hej, ser att du står och huttrar medan din dotter värmer upp, får vi ställa några frågor om elbil och miljö under tiden? Ah men vill du provköra, såklart det går bra vassego!!”

Lite så. Vi ska ta detta tillfälle i akt att dels transportera oss med minimalt klimatavtryck, och dels prata med folk om det. För är det något som suger så är det att sitta i sin egen lilla elbilsbubbla och tänka på miljön. Man måste prata med folk!

Så det ska vi göra. Målet är att spela in filmer som publiceras på sociala medier och även på elbilsprojektets blogg och såklart här. Syftet är att väcka medvetenhet och intresse för klimatfrågan inom cykelsporten och specifikt transporter. Vi hoppas kunna intervjua sponsorer till loppet och även arrangören, och även Swe cycling, om vad aktörer inom sporten kan göra. Hur länge ska tävlande cyklister stå ut med avgaser från föjebilar och varför är sporten så fossilberoende?

Det är lite avdramatiserat att prata om sådant just vid cx eftersom det inte krävs följebilar. Men alla ska ju likväl transportera sig och sina tvåhjulade dyrgripar till de olika loppen.

Lite sådant hoppas vi få prata om med folk under SM.

Varberg är för övrigt känt för sina årliga kallbad. Och loppet kommer att gå i närheten av Varbergs fästning, hur episkt!! Vi får se om det blir kalldopp i havet, annars finns det väl kallvatten i kranen får man hoppas.

Glad måndag på det, och kom ihåg att efteranmälan till SM kan göras fram till fredag 11/1!

Tack till stormen Alfrida för cross-feeling i Hällberga. Förstabilden togs av Ena under CX Täby park.

Beundrarbrevet

Hej, vill bara berätta om ett så gulligt mejl jag fick från en följare!

Han heter Johan och skrev så rart så jag nästan blev tårögd. Det var den ena komplimangen efter den andra! Jag hade gärna lagt upp en skärmdump av hans mejl men då skulle jag nog gjort er generade.

Främst handlade brevet om hur jag tog mig an klimatfrågan i ett specifikt inlägg. Det gör mig glad, eftersom jag ständigt klurar på de många perspektiv det finns på denna fråga. Annika Lantz sa en gång att hon alltid tar upp den i sitt program. Så viktig är den för henne att hon har en deal med uppdragsgivaren att hon bara gör programmet om hon får ta upp klimatfrågan varje program (Lantzkampen).

Hon sa också, utifrån sin roll som komiker, att det är oerhört svårt att skämta om klimatfrågan. Det beror enligt henne på att det saknas en gemensam förståelse. Skämt bygger på igenkänning och just gemensam förståelse. Som saknas bland tillräckligt många i denna fråga.

Vissa tycker att de själva inte behöver bry sig. Andra tycker att de själva inte gör tillräckligt. Eller att andra gör otillräckligt. Återigen andra tycker att vissa gör överdrivet mycket. Hur ska man veta vem man har att göra med?

När hon sa det trillade någon typ av polett ner hos mig. Ju svårare en fråga är, desto större behov att skämta om den så att man får skratta och på så vis hämta kraft.

Fast egentligen är den ju så enkel. Vi har gjort oss beroende av fossila bränslen, vi föder upp för många djur som idisslar och vi låter några få företag få fortsätta tjäna pengar på det.

Men när hörde du senast ett intelligent skämt om klimatfrågan? Och när hörde du senast att det gjordes narr av någon som faktiskt försökte göra något? Eller kastades skit på den som försökte?

Vad handlar klimatfrågan om egentligen?

Rättvisa? Pengar? Makt? Snö? Inkomst? Cykelresor? Följebilar? Någon som tar livsutrymme från många? Bilspons? Värmerekord och översvämningar? Förlorade korallrev? Branden i Hälsingland?

När det finns många perspektiv på en fråga blir det extra viktigt att vara ärlig. Och att ha ett lösningsfokus.

Jag kör ogärna fossilbil till lopp. Varje meter i en sådan bil bidrar till klimatförändring. Det är svårt för mig att motivera ett utsläpp med någon obetydlig pallplats eller lärdom. Men är vi så få utövare som vi är och inte kan arrangera lopp på hemmaplan eller cykelavstånd så krävs biltransport. Därför åker jag fossilt fast jag vet att det är fel. Men därför letar nu jag och Karin efter en elbilsägare som vill dela bil med oss. Då kan jag köra elbil till lopp, och Karin kan skjutsa dottern till träning på lördagarna.

Som exempel.

Man måste vara en del av lösningen.

Jävlar! Mamma ropade just från köket att pepparkakorna blev jättegoda. Spröda. Hon hade bytt ut kogrädden och smöret mot sojagrädde och margarin. Så nu ska vi baka enbart veganska pepparkakor nästa år. Sa mamma. Kanske med lite mer nejlikor bara.

Yey.

Man måste glädjas åt de små sakerna.

Som beundrarbrev och pepparkakor.

Och den här osannolikt synkade bilden som Lotta tog, på mig och Ida när vi spurtar på Gröndal.

I min tågkupé

Yo.

Sitter och kommer på mig själv med att älska mina medresenärer. De är artiga, tysta, tar av sig skorna när de ska sätta upp fötterna på sätet mitt emot och har den fina egenskapen att placera sig så att jag får massor av plats att ha just mina fötter på sätet mitt emot. De luktar inte illa och snarkar inte. Visst skrevas det, men på ett artigt sätt. Sofistikerat och hänsynsfullt. Försynt och intagande.

Jämfört med på vägen hit. Australiensiska paret som helt ogenerat satte upp sina skitiga fossingar med skorna på, på sätet. Alltså wtf uppfostran?? De lovordade hur man kunde ta tåget så smidigt mellan länder i Europa. Varpå de drog upp varsin ost- och skinkmacka och sa att de dock föredrog att flyga mellan Sidney och Melbourne framför att ta tåget. På den sträckan, eftersom det var fullt och smällhett på tåget.

Jag frågade om tågen var elektrifierade, vilket de ”nog var”, varpå jag blev tyst och mina tankar började vandra.

Varför i helvete säger du inte att klimatet är vår ödesfråga och att Australien kommer förlora stora barriärrevet för att de här små snorvalparna tar flyget vilket verkligen borde vara en hjärtefråga för dessa små valpar?

Ingen väljer ressätt eller föda för att plåga andra eller medvetet förstöra miljön. Man löser ett problem, eller väljer det som erbjuds med stolthet och anses genuint. Som i Prag, där kötträtt efter kötträtt trängs på menyerna för att besökarna ska få uppleva det sanna tjeckiska köket. Men hade dessa ställen lyft fram växtbaserade måltider som typiskt tjeckiska, ja då hade ju folk valt dem. Som om det bara är köttet som räknas, när tusen rotsaker och grönsaker är minst lika viktiga i den tjeckiska dieten, eller skulle kunna vara det om de fick sin rättmätiga plats.

Vår andra dag i staden sprang vi rätt in i en gudomlig vegansk restaurang med träbord. Mitt i smeten. Stället var fyllt till bredden av de mest genuina rätter från växtriket. Gulaschgrytor, röror, biffar, syrade grönsaker, pålägg, såser, kakor, tårtor, juicer, glass och öl. I mängder. Mer prisvärt än någon stackars knödel med sås på de köttiga ställena. Juicen var dessutom så färsk att man kunde höra enzymerna dansa.

I den billiga pilsnern dansade istället kolsyran.

Slut på detta inlägg. ✌️

Vad allting handlar om

Skrivet måndag kväll 26 november, publicerad morgonen efter

Yo, kollade fel på tågen från Stockholm och var tvungen att dricka en öl på Bishops. Under denna öl formulerade jag klart några tankar jag fått under kvällen.

Vi var ett gäng kollegor på ett event som DN roddat, om klimatfrågan. Jag lever med denna fråga, och får betalt för att driva den, och jag behöver ofta fylla på mitt förråd av inspiration att ta till när allt är skit. Eller när jag behöver skriva en snärtig artikel eller formulera en inledning till något anförande som ska hållas. Kort och gott, klimatfrågan är så långsiktig och ger konsekvenser så långt ifrån mig själv om så lång tid att jag behöver förstå varför jag ens kämpar. Och varför så många gör det vid min sida.

Ibland vill jag fly. Det vill nog alla. Eftersom jag spenderat mycket tid i just flykt, från mina luftslott, så tycker jag att denna känsla är extra intressant att utforska.

För vad är det egentligen jag flyr ifrån?

Varje gång jag flyr från klimatfrågan, ställer jag numera den frågan till mig själv. Och jag kommer oftare och oftare fram till samma sak.

Men först säger jag hej då klimatfrågan, skitfråga, skit skit, jag orkar inte med dig, är så trött på dig

Men det är ju sällan klimatfrågan i sig jag flyr ifrån. För det går inte. Hur långt jag än cyklar på planeten, så kommer jag inte kunna cykla ifrån klimatfrågan. Den finns i vågorna som slår mot stranden och den finns i solstrålarna som värmer mig när jag ligger nybadad på en västkustklippa.

Det jag flyr ifrån är min egen oförmåga.

Och det jag behöver är ett perspektiv och förhållningssätt till klimatfrågan som får mig att känna mig tillräcklig. Modig, snygg, välkommen och allt annat som är viktigt.

Det handlar inte om frågan.

Det handlar om förmågan att förhålla sig till den så att man samarbetar bra med andra.

Det går inte att klicka sig fram mellan ekoshopparna och tro sig kunna köpa sig fri från samarbete. Iallafall inte för mig.

På samma sätt lönar det sig sällan numera att göra en ät-insats för det växtbaserade köket genom att länsa wraphyllan på 7-eleven. Eller lussebullehyllan. Det är så löjligt lätt att vara vegan idag att det helt enkelt inte är särskilt radikalt att köpa en falafel på centralen längre.

Ätandet en sen kväll när man missat tåget är inte längre en politisk handling. Tyvärr, eller kanske tack och lov.

Slut på inlägget, cykla hem i kalla natten och smyga uppför trappen och sedan –

Bedgasm

Over and out.

Dag 3: Ride of Hope

Hej igen.

Sitter mosig av blöt bastuvärme och ska här sammanfatta dag 3.

Katterna jagar varandra eller sitter eller ligger i diverse soffor.

Igår somnade jag till ljudbok och vaknade efter att ha sovit som en stock. Vi pinnade upp till huset för dagens första dryck 06.00: två liter saltvatten. Sedan var det dags för utrensningen att ta fart, och efter det slumrade jag med ljudboken i en fåtölj. Under tiden fick min rumskamrat massage, sedan fick jag det och efter detta samlades vi i en gemensam meditation. Vi drack sedan färskpressad äppeljuice med citron, morotsjuice med gurkmeja och ännu mera annan juice med massor av näring resten av dagen.

Gurkmeja ska tydligen vara bra för leder. Värt att lägga på minnet. Sägs bli 500 ggr så tillgänglig ihop med svartpeppar… Perfekt för scrambled tofu!

Sedan kollade vi på What the Health, som är en dokumentär om kostens påverkan på folkhälsan och då specifikt cancer och diabetes.

Filmen påminde mig om att människans normala tillstånd faktiskt är att vara frisk. Men vi vägrar ju bota oss, vi fortsätter göra fel. De som försöker göra hälsosamma val blir utskrattade. Eller skjutna, om man är en person i Amazonas som protesterar mot att djurindustrin förstör livsmiljöer.

Efter att jag hade sett filmen kontaktade jag en vän som jag vet kört Ride of Hope ett par gånger. Jag har själv gjort det, Västerås-Uppsala T/R, men ogillar välgörenhet så det blev bara en gång. Det löser inte problemet om man inte samtidigt sprider kunskap. Det har jag alltid saknat hos Ride of Hope, men de kan ju ha ändrat sig.

En sak började jag fundera på när jag såg filmen. När ska Ride of Hope börja använda den plattform de har byggt upp för att lyfta växtbaserad kost som en av lösningarna på folksjukdomar inklusive cancer? De samlar ju massor av cyklister, och det finns tonvis med vanliga cykelcommunities om man nu enbart vill cykla utan att bry sig om något annat. Nu samlas det mest in pengar, men vad forskas fram av dessa pengar? Kan Ride of Hope jobba mer effektivt genom att sprida kunskap om hur vi förebygger sjukdomar, istället för att fokusera på hur vi hanterar cancern när den slår till? Kan de åtminstone bjuda på hälsosam mat vid events istället för korv och burgare gjorda på kött när detta är produkter som orsakar cancer?

Så gick mina tankar.

Sedan var det dags för skogspromenad och på det fastedryck med gurkmeja.

Och sedan var det bastu. Vi satt på varsin stubbe, jag och rumskamraten. Vi torrborstade varandra, svettades och pratade om ditt och datt i brasans sken. Bastun var en ombyggd skrubb med ett vedeldat aggregat. Fönstret vette mot himlen. Kanske i öst, jag vet inte riktigt.

Nu sitter jag på massagebänken och bloggar klart det här och snart är det dags för säng och ljudbok.

Imorgon blir det kanske löpning. Jag kom just ihåg att jag ju körde ett par aggressiva regnpass på cx förra gången jag fastade i november. Jag jobbade till och med!

Men inte den här gången. Imorgon är en ny, jobbfri dag. Får se vilken värld jag kliver in i då. Läsa bok om tankens kraft för läkning, bläddra i Dans kursbok om vilda växter och hur man syrar mossa. Och lära mig ännu mer om de fantastiska kompisarna, våra livsavgörande vänner mikroberna.

Godnatt på det!

Göteborg!!

Hej från bron!

Jag bloggar mig hem från jobbresan till Göteborg. Hjärnan är degig, smått mobildampig, men nöjd. På flera plan.

Jag körde min morgonlöpning som planerat. Den funkade! Benen skrapade ihop fem gryningkilometrar från centrala stan och upp på bron till Hisingen, ner på Hisingen och så tillbaka igen med en extra vända för att få ihop de fem.

Den stora chocken var allt liv som redan börjat 0530 på morgonen. Bussar, spårvagnar, cyklister. Jag var väl i en stor stad helt enkelt.

Senare cyklade jag hem från svenska mässan på hotellets lånecykel. Eftermiddagen var disig, himlen ljuvlig, jag trampade mig långsamt fram och tänkte på cykelbanor. Markeringarna i gatan. Och vägvisningsskyltarna för cyklister. Det är dessa faktorer som får mig mest att känna mig välkommen som cyklist i en ny stad.

En speciell krydda med att cykla i Göteborg är såklart alla spår i gatan. Kanske något som bidrar till ökad disciplin bland cykelburna; separationen från spåriga vägar som drivkraft att hålla sig i cykelfilen…

När jag nådde hotellet och hade tid innan tåget gick, körde jag upp på bron från gryningens löpning. Den var oemotståndlig, så turkos och förföriskt insvept i novemberdis!

Högst uppe på bron stannade jag och tog kortet. Sedan körde jag mot enkelriktat tillbaka ner för att hinna till tåget. Hade jag kört vidare i jakt på ett vettigt ställe att korsa vägen och vända, hade jag missat tåget.

Jag tänkte då på hur det skulle blivit om cyklister på riktigt varit en stor trafikantgrupp. Som bilist hade jag aldrig kommit undan med att köra mot enkelriktat. Men nu gjorde jag det, för det kom bara två mötande cyklister. Jag hoppas de såg mitt uttryckligt långsamma trampande och hotellets logga på cykeln.

En turist att ha överseende med, inte en tidsoptimist som jobbar för ökad cykling.

Jag hann med tåget. Jag körde min löpning. Jag avverkade mina möten och roddade min del av resten av det vi gjorde med jobbet.

Så bra gjorde jag allt detta att jag var värd första klass i tyst avdelning hem.

Slut på inlägget, på återseende Göteborg du broars, gräsbevuxna spårvagnsrälsars och lånecyklars stad.

Om cyklar på tåg.

Yo.

Jag är på väg till släkten och olika kalas i Stockholm.

Jag är dagen efter-fnissig och rörig och står bredvid en papperskorg på t-centralen. Övrigt, står det på den. Det är lite så jag känner mig. Övrig. Hjärnan borde leverera en skarp analys med någon slutsats i en av mina hjärtefrågor, men den är upptagen med att välja klänning till kalaset. Har den gröna på mig redan, men funderar fortfarande på att byta till randigt. Studerar nyllen som passerar. Jagade, sökande, pratande, pussande, kramande, blundande, springande nyllen.

Jag får ingen ordning på tankarna. Viljorna. Vill jag något? Om inte, är det ovant för att vara mig, men också ganska skönt.

I torsdags var jag inbjuden att delta i en panel som Cykelfrämjandet ordnade. Där fanns SJ, MTR och andra viktiga aktörer. Frågan vi samlades runt var när vi i Sverige kan förvänta oss att få ta med cykeln på tågen.

Efter panelen blev jag osäker på min ståndpunkt. Jag var inbjuden som resande cyklist. Skälet var att jag blev osäker på vilken grupp jag egentligen representerade.

Från panelen framkom att på de sträckor och tåg där cyklar är tillåtna, har det funnits stark politisk vilja bakom. Detta då cyklar tar upp mycket plats från andra resenärer och plats för cyklar kostar extra. Och att tågets viktigaste uppgift ur ett klimatpersektiv är att plocka ner folk från himlen, som SJ så träffande uttryckte det.

Det håller jag med om.

Det är mycket höga röster från ett fåtal personer som vill ta med cykeln ibland, menar SJ.

Det vill jag också. Jag är en sådan. Jag vill kunna ta med cykeln för att skarva på min vardag och semester. Som man kan i Norge, Tyskland, Danmark… Jag blir otroligt brydd eftersom det känns som att Sverige är efter dessa länder i utvecklingen. Jag vill inte behöva släpa runt cykeln i en väska utan jag vill rulla på den i en vagn, kliva av några timmar senare och då vara i en annan del av landet, redo att möta Äventyret.

Men är vi verkligen tillräckligt många som mig så att det blir motiverat?

Cykelsporten. Hur bilberoende är den inte? Vad kan man göra där?

Tävlingarna. Förlägga dem så att de som bor i närheten kan ta cykeln dit? Förlägga dem där många bor så att många kan ta cykeln? Inte förlägga dem överhuvudtaget?

Bilberoendet uppstår när vi är tillräckligt få för att vilja ta oss iväg från hemorten till nya platser för nya utmaningar.

Jag landar nog i att vi får fortsätta vara bilberoende för eventen. Men då kan man som arrangör inspirera genom att ha visning av bilar som går på bättre bränslen. Och elbilar. Med cykelställ.

Sedan får man väl ta cykeln på bussen om man ska färdas långt för att cykla, och inte vill släpa cykeln i en väska.

Lite så.

Ah just det! Kan avsluta det här inlägget med en lista på operöter som faktiskt tillåter cykeln på tåget. Tack till min läsare och klubbkamrat Niklas som försåg mig med den så att ni kan ta del.

Men allra viktigast, näst efter provkörning av elbil och bilar som går på förnybart, är allt spons. Bilsponset!

Företagen som levererar lagens följebilar, när ska de inse att elbilar skonar cyklisternas lungor? När ska Skoda som sponsrar svenska landslaget, lansera fossilfritt och marknadsföra detta i samband med tävlingar?

Är cykelsporten för liten, eller för stor, för att anse sig ha något ansvar eller möjlighet att påverka klimatutsläppen? Påverka frågan?

Man får känslan av att det händer något med cykling och cyklister när det blir just sport. Då gör man vad som helst och kör hur långa sträckor som helst i bil för att nå de individuella målen, för laget eller för cyklisterna.

Det tycker jag nästan är det mest intressanta. Att sporten med dess resultat och prestationer i mångt och mycket anses ha så stort egenvärde att detta vad som helst sätter sig på andra.

Som att man inte bara tävlar mot varandra i prestationen, utan tävlar mot klimatfrågan och andra samhällsfrågor. Som plötsligt blir viktiga igen när man kommer hem igen.

Vad är för övrigt ett hem?

Nu börjar papperskorgen lukta baguette med majonnäs. Och annat övrigt. Jag ska återgå till mitt resande, ni får återgå till ert lördagspyssel.

Ta hand om era ståndpunkter, meddela mig om ni har nån smart som jag kan ta över, så hörs vi på andra sidan det här dygnet.

Charging impossible, ett gastkramande luftslott

Hej från ett fullpackat tåg. Faktiskt första gången på två månader som jag får stå och svettas i jacka utan sittplats. Det är dock ok idag när jag suttit hela dagen i fyra olika möten.

Zoe!

Det är dags att skriva om ett felmeddelande jag fick när jag skulle ladda i lördags. Faktum är att det var det felmeddelande som bräckte mitt deltagande i söndagens race på stora skuggan.

Det som hände var först det sedvanliga ongoing checks följt av check connections. Det är helt ok, betyder att man behöver dra ut och i kontakterna några gånger för att få Zoen att ta laddningen. Lampan blinkar rött och blått men det finns alltså fortfarande hopp.

Det läskiga är när den röda lampan lyser samtidigt som texten charging is impossible dyker upp. För då tror man lätt att man sabbat batteriet.

När detta hände i lördags efter att jag tuggat mig runt hela Mälaren på (gratis!!) el, så ringde jag Robin. Det var lördag kväll halv nio, men han hade sagt att jag fick ringa och var det någon gång jag skulle det så var det nu. Det sa mitt bankande nervösa hjärta.

Men det var Zoen som var överkänslig. Inte jag. Menade Robin. Och det var dessutom fransmännen som hade översatt med lite väl hårda ord. För det som menades var att Zoen behövde tid. Egentid. Utan laddsladden inkörd i nosen. Detta i minst en halvtimme. Man skulle sedan med fördel testa ett annat uttag i huset. Efter detta skulle Zoen vara redo för nattlig långladdning igen.

Sagt och gjort. Jag tog hand om crossen och tog min dusch, käkade, softade med hushållet. Garvade åt något. Rensade kedja och trissor från lera och bös. Precis innan läggdags tryckte jag in handtaget i nosen på Zoen igen, och se!

Då tog den laddning igen!

Jag kunde sova gott.

Morgonen därpå var batteriet ändå inte tillräckligt laddat för Stockholm. Men det gjorde som sagt inte så mycket. Att jag pangat luftslottet som felmeddelandets oro utgjorde var desto viktigare.

Med det sagt – elbilen ger nya möjligheter och tränar oss i nya vanor. Någonting med laddningen gör att bilens själ kommer närmare mig som användare. Tror det är för att jag laddar den med el från mitt eget hus. Fixar själv. Utan bensinmack.

Kan själv.

Det får bli inläggets slutord.

Nu är tåget i Strängnäs. Där har de laddplatser på stationen.

Ta hand om er oro och panga ett luftslott, så hörs vi snart igen.

(Ledsen, men jag kan inte få nog av bilden på vandrarhemskatten)

Bilfri.

Hej från tröttis-bloggaren. Bloggar lite snabbt innan däckning.

Idag körde jag Zoen till Stockholm. Hann köra för fort, undvika p-bot och köra mot enkelriktat innan jag äntligen ställde mig tillrätta på en laddgata. Fick ladda för en rimlig peng (3 kr/kWh) och parkera som vilken bilist som helst. I zon 3. Jaha ja.

Många tankar hann tänkas på den två timmar långa bilresan. Det var kul att köra rent och tyst, det var det! Jag bröt ny mark för egen del, varit tvungen att lära mig laddplatser. Ny vana, klart det kräver planering men det gör ju nya vanor! Morgonsolen skvalade och jag lyssnade på ljudbok. Ganska avkopplande faktiskt, även om jag förlorade jobbtid så kunde jag slappna av eftersom mobilen inte var tillgänglig för rastlöst flipprande. Fram tills att jag skulle leta parkering alltså.

En fråga innan jag lämnade hemmet var t ex:

Går det fortare att åka bil än tåg mellan Eskilstuna och Stockholm? Från dörr till dörr?

Men jag insåg ganska snabbt att det inte går att tänka så. Det förutsätter till exempel att man kan vägen, och vet var man ska parkera, och aldrig blir toanödig, och aldrig blir stående i bilkö eller vägarbete. Och vad ska man göra med tiden? Vad ger bäst uppladdning inför stundande dag? Hur kommer man fram i bäst mode? Hur kan resan göra en förberedd för dagens begivenheter på ett rimligt sätt?

Nu åkte jag kl. 0752. Kl. 0759 svängde jag av till Ica Ekängen för att göra ett kort ärende där. Jag tog också en PP vid Nykvarn. Två stopp på 107 km. Det hade jag aldrig gjort om jag åkt tåg. Då hade jag tagit PP på tåget! Och aldrig fått för mig att göra ärenden till Ica på morgonen! Eller jo, men då hade jag gjort dem innan tåget gick.

Men nu kunde jag det. Och då gjorde jag det. Precis som så många andra lämnar barn, handlar och gör annat med hjälp av bilen, som de kanske, eller kanske inte, hade klarat utan den.

Kl. 0952 kom jag fram och parkerade Zoen på en laddplats. Kl. 0921 hade jag kommit om jag tagit tåget. Sedan såg jag att det var en plats för ”beskickningsbilar”. Zoen var ingen sådan, även om jag inte visste vad det var för något. Jag flyttade den till ett annat ställe, på ena sidan en p-skylt. Sedan gick jag mot kontoret, men så fick jag syn på en ledig laddplats lite längre bort och beslöt flytta en gång till. Då såg jag en p-vakt i varselväst ta kort på Zoen.

Hjärtat snörpte sig. Skulle Zoen få böter nu?

Men den var ännu inte lappad, upplyste mig p-vakten, som även gav en kortlektion om vilken sida p-skyltar man ska parkera för att det ska bli rätt.

Jag flyttade Zoen till laddplatsen och gick in till Robin. Sa att jag hade sparat 1200 spänn, vad skulle vi göra med pengarna? Så gick vi ut och kontrollerade laddplatsen en extra gång, och jag drog lite anekdoter från helgen. Bredvid oss stod en Tesla, kul för den då. Vi blev sena till morgonmötet, och allt som allt hade det tagit mig dryga två och en halv timme inkl. ärende och PP och köra fort och felparkering och köra mot enkelriktat och betala p-avgift. Och nervigare kollega fick man leta efter, nervöst garvande stod jag och flabbade mitt på laddgatan. Åt vad är ännu oklart.

Robin fick tillbaka nyckelkortet.

Bilfri.

Fri.

Jag hade aldrig känt mig så fri.

Lite som att sitta på en strandpromenad och röka cigarr