Recension av Picky Bars

Detta inlägg skrivs i samarbete med Picky Bars

Äntligen har jag levt tillräckligt länge på Picky Bars för att kunna skriva den här recensionen!

Yey. Det var nämligen så att tous les notre directeur sportif Fredric tyckte att jag skulle testa dem och sedan blogga om upplevelsen.

Jag skulle självklart kunna blogga om vilket märke som helst, men eftersom det här är en blogg som bryr sig så gör jag inte det.

Ni som läser vet att jag lever en stor del på sesamkakor när jag cyklar. Och på hemgjorda bars. Men ibland hinner jag inte göra dem, och sesamkakedieten kan ibland bli enahanda, så jag ville testa Picky Bars. De tillverkar sina bars av till stor del ekologiska ingredienser, från växtriket (samt honung) och verkar bry sig på samma sätt som jag.

Dessutom namnet. Gillas.

Sagt och gjort! Picky Bars skickade ett 12-pack med två av varje smak och jag tuggade mig trampandes igenom utbudet.

Det finns några saker som gör en bar till en bra bar. De ska ligga skönt och snyggt i ryggfickan t ex, gärna vara lite platta och diskreta. Inte sticka upp. Detta uppfyller Picky bars.

Vidare ska de vara lätta att hantera under gång. Jag öppnar alltid med vänster hand medan höger håller i styret. Då vill jag kunna sprätta upp förpackningen med tummen och pekfingret och peta upp godbiten till munnen, eller bryta bitar med resten av handen. Detta kan jag med Picky Bars. De är lätta att bryta av utan att bli smuliga. Man får dock lära sig vilken sida man ska sprätta från, men när man lärt sig sitter det.

De ska vara mjuka att tugga på (sesamkakor är undantagna detta kriterium utan ska vara knapriga, av flera skäl). Picky Bars är mjuka utan att kännas blöta.

När de väl når magen ska de göra nytta. Och det gör Picky bars med alla kryddor, dadlar, nötter och frön.

Sedan finns en annan aspekt.

Ibland blir jag sittandes hemma framför bloggen och har plötsligt tre paket tomma sesamkakor bredvid mig. Wtf! Vad hände där. Jo, det som händer med kroppen när man ger den socker är att den skriker efter mer. Ta en sesamkaka, du kommer att vilja ha en till. Och en till. Och en till. Osv.

Med Picky Bars går inte det. Jag har provat! Kroppen förstår helt enkelt genom smaken på barsen att det är näring, inte en efterrätt man äter. Jag kan till och med ta en halv bar och vara nöjd. För de har nästan inget sådant socker tillsatt. Bara i minimal mängd i vissa av sorterna (och inget gluten heller för den delen). De kör med agave och dadlar. Och de har lyckats genom kryddning och blandning att ge varje sort en eftersmak av just det.

Snyggt förpackad näring som ger dig energi utan att ge dig några begär.

Utöver cykling då förstås.

Vilken smak som är min favorit? Hm, tror det är solros faktiskt. Need for seed. För att den är mild. Eller Maroccan, för att den har ingefära och gurkmeja vilket känns extra nyttigt. Eller Ah fudge nuts med sin krämiga nötsmak. Eller Smooth caffeinator för just koffeinet.

Ni hör! Det finns smaker för många tillfällen.

Sammantaget är detta en bar jag lätt kan cykla länge på.

Tummen upp för Picky Bars!

Annonser

En brandfackla i eldningsförbudens Sverige. My rage against the machine.

Yo!

Min kväll tog sig en oönskad vändning, vilket skapade ett litet rage som jag nu tänker ta ut här i bloggen. Snällt va!

Jag har precis klimatkompenserat mitt tävlande. Med det menar jag att jag har kalkylerat utsläppen från de resor med bensin- respektive etanolbränsle som jag varit med på för att åka till de totalt 16 (!) tävlingar jag kört under våren.

Det blev totalt ca 900 km med bensinbil och lika mycket med etanolbil. Etanolsaaben har gått ett varv runt Mälaren i samband med Markimlinjet, T/R Västerås för Mälarcupen samt ner till SM (här räknade jag bara en väg eftersom jag åkte tåg ned, kanske snålt. Min cykel var ju med i Saaben). Sedan har det blivit två resor till Arlanda Test track med bensinbil, varav andra gången cyklade jag hem till syrran och tog mig sedan vidare på cykel till de två övriga loppen. Jag cyklade från Falkenloppet till Strängnäs, där jag hoppade på bussen (som kör fossilfritt) till Eskilstuna.

500 av de 900 km på bensinkontot utgjordes av resor Skara-Tidaholm T/R i samband med U6. Vi bodde ju i Skara och körde till starten varje dag.

(just jävlar, sedan körde vi ju hem jag och Maria på bensin, får lägga till det på studs).

Det blev iallafall 262 kronor för alltihop. Det går till solpaneler i ETC: s solpark i Katrineholm och du kan göra din egen kompensation här.

Är det något som kan få mig att börja gråta av skuld mot kommande generationer så är det just fossilberoendet inom cykelsporten. Motionsåkningen är inte så farlig, visst det är en herrans massa bilar som åker till Vätternrundan och olika motionslopp, det är det ju. Men jag har aldrig åkt så mycket bil sedan jag började tävla!

Och i skuggan av denna heta sommar och vår, som slår värmerekord och orsakar vattenbrist, så sitter vi och kompenserar.

262 kronor. Inte ens startavgiften för ett av loppen.

Vad enkelt det vore om man verkligen kunde kompensera sina utsläpp på det här sättet! Vad mycket stök och bök med att hitta kollektiva lösningar och förnybara bränslen, elbilar med mera som man skulle slippa!

Att ersätta döende träd, uttorkade skördar, med solpaneler.

Ah men du har brutit nyckelbenet? Titta, här får du en ny näsa! Du kommer inte att kunna cykla men va fan, vi gav dig en ny näsa!

Jag gillar varken välgörenhet eller klimatkompensation. Det är att köpa sig fri från de livsstilsförändringar, företagandeförändringar och politiska förändringar som krävs för att våra barn ska slippa ta konsekvenserna av våra skit-beslut.

Ni som kör för Ride of Hope och andra vällovliga syften får verkligen ursäkta. Men jag glömmer aldrig det Ride of Hope jag körde, där jag blev negativt bemött när jag ville säkerställa att man serverade obesprutade bananer. Vilket de inte gjorde, då iallafall. Bananer besprutas så mycket att arbetare bli sjuka, medan vi sitter med våra (av fossil olja tillverkade) Ride of Hope-kläder och känner oss snälla.

Tänk själva ffs.

Livsmedelsverket kan redan idag berätta att konsumtion av kött och chark har ett tydligt samband med olika former av tarmcancer, samt hjärt- och kärlsjukdomar. De säger även (!) att det är bra att röra på sig!

Rocket science?

Inte direkt.

Min poäng är att jag alltid kommer att ha störst förtroende för dem som både själva gör en livsstilsförändring, i samband med att man samlar in pengar till välgörenhet.

Dem jag hyser störst respekt för är dem som sprider kunskap om effekterna med en livsstilsförändring, lever den själva och som inte ägnar sig åt att samla in pengar.

Min klimatkompensation är ett högst tvivelaktigt sätt att dämpa min ångest över att bidra till klimatförändringarna. Jag vill ju snöcykla i framtiden, jag vill bada i rena hav, jag vill inte ha den här tryckande hettan och torkan. Inte bränderna, inte algblomningen, inte folks gnäll över värmen. Jag skulle ge mycket för att hitta ett sätt att fixa elbil med cykelställsmöjligheter om det så kostade dubbelt så mycket. För då är jag med i en förändring, och det betyder mer än effekten av de 262 futtiga kronorna.

Du skulle förakta dig själv om du fortsatte åka fossilbil till tävlingarna som om du ingenting visste om klimatförändring

Jag läste en artikel en gång som gick ut på att människor i urbana miljöer använde mindfullness för att hantera vardagens oro. Vackert så. Men författarens poäng var att de istället borde göra sig av med problemen som orsakade oron. T ex flytta ut på landet för att leva närmare naturen, som vi alla på något sätt är beroende av.

I cykelsportens fall skulle det innebära att vi gjorde oss av med bil- och fossilberoendet snarare än satt och blundade för det i tävlandets namn. Att vi körde el, biogas och etanol till tävlingar, eller buss och tåg i de fall det är möjligt. Att vi drev politik för detta genom relevanta kanaler och att vi arrangerade fler lokala tävlingar, för kortare resavstånd.

Men hur i helvete ska jag då få med mig min trainer

Ja, det blir ju sådana frågor som kommer upp!

När vi t ex har en dålig karaktär att inte palla värma upp ordentligt genom att cykla på vägen, då packar vi med en trainer. I bilen. Eller fem, så att varje cyklist i laget har en. Sedan passar vi på och lyfter in ett tält, så att cyklisterna kan sitta i skuggan och trampa. Om det skulle saknas träd. Och så packar vi med lite annat smått och gott, bra att ha-grejer, eftersom vi ändå har bil.

Och tävlingarna ligger ju ändå så till att man måste ha bil! Alltså hallå, hur tänker arrangörerna då?

Sådär håller vi på. Vi bygger sakta men säkert in oss i ett bilberoende, vi hittar fel hos andra och det fortsätter inte minst under själva racet: följebilar, kommissariebilar, kommissariemotorcyklar…

Och så tycker man att man har gjort en insats genom att erbjuda kravmärkta bananer och rättvist kaffe samt en och annan vegoburgare. Och det knappt. (fy på sig SM i Båstad och Falkenloppet för att ni sket i klimatet och bara erbjöd köttburgare).

En miljöpolicy för kravmärkta produkter och källsortering är det minsta man kan göra som arrangör, anser jag. Och ansåg jag, när jag drog igång det i Västerås och Eskilstuna.

Men åter till det förbannade bilberoendet.

Först brukar jag tänka på hur vi i Smestan lyckades låna in en Tesla som förbil till Smerundan i våras. Ett motionslopp, men ändå. Vi gjorde det vi kunde. Helvete vad grymt det kändes att erbjuda ett utsläppsfritt lopp till deltagarna. Och till deltagarnas barnbarn (yes, koldioxiden biter sig kvar i atmosfären i 50-100 år, den jäveln). Vi hade också flera elbilar för t ex sjukvårdarna under loppet, och vi körde elhybrid dagen innan när vi preppade.

Jag inser ju naturligtvis att det handlar om sponsorkontrakt mellan bilföretag och arrangörer och team, men jag är också nyfiken på hur man tänker som arrangör, rent värderingsmässigt. Inte minst på tävlingar där bilen ligger nära cyklisterna och filmar täten etc. Mästerskap, SM… Är inte hälsan tillräckligt viktig?

Och nu i Norge på NM, världens kanske elbilsvänliga land och dessutom snorrika, kommer de att ha elbilar på loppen?

Jag undrar: vilka planer finns för att reglera fossilbilskörningen på tävlingar. Och vem blir först med det helt fossilfria loppet?

När ni annonserade ut att ni skulle ha Tesla som förbil kanske det ledde till att fem till deltagare kom, som körde fossilbil. Var det värt utsläppen?

Ja, sådär kan man också resonera.

Men den oljedopade cykelsporten behöver elbilar med cykelställ och eldrivna kommissariebilar, eller en plan för det, om man inte ska baka in klimatkompensation i anmälningsavgiften. För att iallafall göra något.

Jag är den första att ta mig an ett sådant uppdrag, om någon med makt ville ge mig mandatet.

Vi kan inte cykelmeditera oss bort från uttorkade åkrar och döende träd med löv som faller till marken i juli. Vi vet bättre. Vi kan bättre.

Vi vill bättre.

Eller?

Tesla model X med cykelställ I Tidaholm

Men för helvete, cykelsporten.

RR #14, U6 etapp 4, GP. Lottades I sista startled, hade en maffig skräckblandad känsla i jätteklungan tills kommissarien släppte på, fick en GP-chock och kom efter men låg snyggt i kurvorna och körde taktfast lagtempo med lagkamraterna och två till och blev avplockad efter några fler varv än väntat. Närmare bestämt 10 av ordinerade 15. Rullade i mål och besåg klungspurten med rejäl revanschlusta.

Typ så gick det idag!

Och imorgon tänker jag fan inte bli avhängd, men skit i det nu. För när mina klungkollegor kommit i mål och vi åkte hem, började jag studera programmet. Och då insåg jag att herrklasserna systematiskt körde dubbelt så långt, alternativt lite längre, alternativt rejält mycket längre om än inte dubbelt så långt.

Kolla vad vi ska köra imorgon till exempel:

Och vad vi körde dagarna innan:

Fram till klassen F/P 15-16 anses vi kunna köra lika långt. Men vid 15-16 händer uppenbarligen något. Här förväntas plötsligt pojkarna kunna köra längre. Och avståndet tas med upp i åldrarna fram till den härliga medelåldern. En herrjunior kör lite längre än damklassen. Herreliten kör genomgående dubbla distansen i linjet, och rejält mycket om än inte dubbelt så långt i GP:t.

Damklassen, som alltså utgörs av kvinnor från 17 år och uppåt inkl eliten, likställs med en herrcyklist på 15 år i förmåga. (Lägg till de hitresta cyklister från Holland, Tyskland, Norge och Danmark som deltar i U6!). Och förmåga i de här fallen är inte bara ungdomlig benstyrka och hormonstinn explosivitet. Det är fysisk och psykisk uthållighet, erfarenhet, mod, säkerhetstänkande, klokhet och andra saker som man samlar på sig genom åren som cyklist, både utanför och på tävlingsbanorna.

Mönstret går igen i de flesta tävlingar och är ingenting unikt för U6.

Vad leder det här till då? Jo, till att kvinnor systematiskt undanhålls chansen att bli lika starka som män. Vi kan träna ihop, visst. Men varför ska vi träna på distanser som aldrig dyker upp på tävling?

(En praktisk konsekvens detta får är att svenska cyklister får svårt att hävda sig internationellt på t ex VM efter att ha tävlat i Sverige.)

Fram till att era fruar, döttrar, partners och singelpolare är 15 år kör vi alltså lika långt. Men sedan dras könen isär för att, ja varför?

VARFÖR FFS.

Här finns en möjlighet att jämna ut skillnaderna i kapacitet serverad på silverfat. En möjlighet till en sak mindre att skylla kvinnors underlägsenhet i sporten på, om man så vill. Varför envisas cykelförbunden, klubbarna och alla andra med mandat att fatta beslut om distanser, med att cementera uppfattningen om kvinnors och mäns kapacitet? Med att sänka kvinnors möjligheter att stärka kapaciteten?

Tempot däremot, iallafall här på U6, kanske även annars, körs för övrigt på samma distans. Här görs skillnad på ålder, men inte kön. Varför då, kan man fråga sig. Och framför allt: innebär detta att vi kvinnor ska behöva förlita oss på tempoloppen om vi vill tävla upp oss i kapacitet? Hemska tanke!!

Åter till linjedistanserna. Jag blev så förbluffad över cykelsportens gubbighet och totala brist på insikt, att jag ringde upp Anna Svärdström. Anna sitter i mastersrådet på svenska cykelförbundet och är en skitstark D50 som sopar banan med alla. På Falkenloppet var det hon som förkunnade att dam och herr äntligen körde samma distans. Alltså 7 varv, totalt cirka 70 km.

Anna Svärdström berättade för mig att denna ändring hade tillkommit med kollektiv kvinnokraft. Cyklister som påtalat denna skevhet under flera år. Ett argument hade tydligen varit att loppet ingår i Stockholm 3-dagars och som avslutning på en helg med två GP, när man ser fram emot att äntligen få mata på, förpassas till ett dryga 30 km långt ”linje”lopp. Som alltså knappt är värt namnet.

Sedan nämnde hon några regler som var uppsatta för olika åldersklasser. Jag minns dem inte exakt, för allt jag kunde tänka på var Vasaloppet. Mer specifikt Vasaloppet 1980, när jag föddes. Då fick nämligen kvinnor inte köra Vasaloppet. Bara män fick dra på sig trikåer och skida de nio förföriska milen.

Det är sant!! Kvinnor klädde tydligen ut sig till män, och hade jag varit mer än den dryga månad gammal jag var på Vasaloppet 1980, så hade jag lätt gjort det.

För att påtala skevheten.

För regler och normer kan förändras, bara tillräckligt många vill det.

De människorna var skidsporten, de människorna gjorde det. Vi är cykelsporten, vi kan också göra det.

För kära älskade cykelsporten, hur ska vi komma tillrätta med all ojämställdhet om vi inte ens erbjuder kvinnor och män samma distanser? Hur förklarar du som arrangör för den tjej som fyllt 15, att hon plötsligt inte förväntas vara lika stark, inte få utvecklas lika snabbt, som sin manliga klasskamrat?

Vad är det en herrjunior klarar som en 40-årig damveteran inte förväntas palla? Vilka moment i sporten, vilka kvaliteter, vilka styrkor och svagheter är det vi vill åt när vi separerar på det här sättet? Vilka erfarenheter förväntas en man ha, som en lika gammal kvinna saknar?

Det är väl snarare herrloppen som borde vara kortare med tanke på den högre kraschfrekvensen där

Tänk om det blir på samma sätt som det kanske blir med klimatfrågan. Att våra barn, kanske särskilt våra cyklande döttrar, frågar oss varför vi inte gjorde något. När lösningen låg där på det välputsade silverfatet.

Det finns mycket att göra inom klimatfrågan i cykelsporten också, mer om den oljedopade tävlingsbubblan och min desperata klimatkompensation i kommande inlägg

Jag vill uppleva detta uppenbart välbehövliga skifte! Jag vill kunna dela samma eftersnack med alla mina tävlande vänner, utan att behöva säga ”fast vi körde ju bara 5 varv, så ni upplevde säkert backen mycket tuffare” och liknande spörsmål man vill dela efter ett lopp.

Det kommer kanske ta några år för oss att träna upp kapaciteten, eller så kommer vi att med hjälp av andra kvaliteter att ta oss an distanserna. Men cykelsporten ska väl leva länge, minst lika länge som kärnavfallet* iallafall.

Vem vet hur många år det kan ta att jämna ut resultatlistorna?

Men varför leva kvar i något så uppenbart förlegat?

När ska vi börja om inte nu?

Kom igen, cykelsporten!

Du kan bättre.

Kram,

din avhängda, nyfrälsta GP-cyklist

Anna

Foton Fredrik Wikström och jag

Och grattis alla som var starka nog i ben och psyke att uppleva klungspurten, jag vill också!!

Älskar för övrigt när lagledaren lyfter ner ens cykel från bilen efter loppet och man upptäcker att han stoppat ner en lämplig dryck i ena flaskhållaren

*100 000 år

Jämställdheten i min gröna tröja

Men hej!

Tänkte berätta lite om den gröna cykeltröjan som jag har börjat köra runt i. Alltså den från Sigr, som är heltäckande mörk och inte alls min stil egentligen.

Under den gröna ytan döljer sig dock ett budskap som verkligen är min stil och det är det budskapet som det här inlägget ska handla om.

När jag var i Umeå på träningsläger så fick alla deltagare varsin tröja från Sigr. Sigr är ett startup-företag från just Umeå vars affärsidé är att tillverka kvalitetskläder för kvinnor och män på cykel. Vi fick varsin tröja av modellen Hyacinth, och blev som motprestation ombedda att bidra med synpunkter på modellen för vidare utveckling. För den här tröjan skulle fungera som instegströja för, i det här fallet, damcyklister.

Gott så, inget udda med det. Finns massor av märken ju, och just nu satsar många på just enfärgade, ofta mörkare, stilrena (enligt den stilen iaf) kläder för cykel.

Men ju mer Jenny Ferry från Sigr berättade när hon samlade oss där på cykelbutiken By Bike i Umeå, ju mer insåg jag att det här märket ville någonting. Och detta någonting var samma sak som jag ville. Och det var att kvinnor och män ska cykla tillsammans. Med ett trevligt bemötande där man delar kunskap och erfarenheter på ett jämlikt sätt och utvecklas tillsammans. Det sker ofta, men behöver ske oftare. Och när jag insåg att Jenny Ferry ville detta viktiga någonting, så fick jag glansiga ögon och ville gråta.

Sigr bildades av några personer som genom långa och många diskussioner kommit fram till att de ville göra cykelvärlden mer inkluderande. Jämställd! De ville ta fram kvalitetskläder för människor på cykel och de ville möjliggöra för fler att skaffa bra kläder, för att bidra till en positiv upplevelse. Och jämställdhet för dem som klädmärke var att skapa en design som tilltalar kvinnor och män, och att marknadsföra denna design med foton på kvinnor och män som cyklar tillsammans och har roligt. Och cykla tillsammans, det gör vi ju hela tiden. Men tänk efter, hur ofta ser du kvinnor på bild som tuggar backe eller svettas floder? Hur ofta ser du en man stå med perfekt hud och le vid sin cykel? Hur ofta ser du faktiskt kvinnor och män, i samma antal, som cyklar och har roligt på cykeln på samma bild? Som tar lika mycket vind och ligger lika mycket på rulle bakom varandra?

Hur befriande är det inte när vi slipper trängas i den där bilden av hur kvinnor och män får se ut på en cykel? Vad man får göra och inte bara för att man tillhör det ena eller andra könet?

Hursom, Sigr tyckte inte detta med att cykla tillsammans var så himla unikt. Men det tyckte tydligen resten av världen, när resten av världen tog del av klädreklamen. För resten av världen tyckte nämligen att kvinnor och män inte alls skulle synas på detta sätt på bilderna.

Inte ha kul tillsammans ffs!!

Men det tyckte Sigr. Och människorna bakom Sigr hade kommit fram till att jämställdhet skapas i vardagen, när kvinnor och män cyklar tillsammans. Och jämställda cyklister är frigjorda cyklister.

Ja men det gör vi ju redan, vi tränar ju med killarna och blir medbjudna och det gör ju dessutom så att vi blir starkare. Och män får lite fin utsikt från bocken som omväxling när kvinnorna är med. Och kvinnorna är ju så snygga i tajts, ja alltså VISSA kvinnor dårå, och det är ju så KUL att även kvinnor kan cykla! Framföra ett fordon! Och om det bara fanns en klass skulle männen vinna allt, hallåååååå

Jo jo. Men det Sigr vill är att vi cyklar tillsammans på riktigt. Att vi lär av varandra, kvinnor och män ömsesidigt. Sigr vill att vi kör lopp tillsammans! Mot och med varandra! Och det skulle såklart ta ett tag innan vi på riktigt kunde slåss mot varandra i styrka och smidighet, eftersom kvinnor inte fått träna lika länge på att köra lika långt som männen.

Och det är här det börjar bli lite unikt. För nu kom Jenny Ferry in på kärnan: kvinnor och män tillåts inte cykla samma distanser. Kvinnor cyklar 2,5 procent av Tour de France, till exempel. Kvinnor cyklar ett par varv kortare än männen på de flesta varvlopp, som ett annat exempel (förutom Falkenloppet 2018 yeeyyyy). Vi separerar könen, håller dem åtskilda för att ingen ska få för sig att en kvinna någonsin ska kunna ha chansen att slå en man.

Vad är männen rädda för egentligen, förutom sin egen stolthet?

Jenny Ferry gick sedan in på Sverigeloppet, ett etapplopp genom just Sverige. Det är 65 procent av Tour de France i längd (inte höjdmeter sorry). Och nu kommer det finnas mixade lag på Sverigeloppet, och Sigr kommer att sponsra ett sådant lag. Som heter Team Happy.

När kvinnor och män tillåts göra saker tillsammans i samma utsträckning bidrar det till jämställdhet, resonerar Sigr.

Och tänk själv! Tänk dig en klunga där både kvinnor män lagar punka, uppmuntrar, tar ut rutter, drar lika länge, förväntas bidra lika mycket, ger tips, tar tips, skrattar och kämpar tillsammans. Där kvinnor daskar män på rumpan och ger dem killdäng och män poserar med paketet i handen på klädreklam och kvinnor womansplainar män om mekgrejer och vurpar lika ofta som män och där äldre erfarna kvinnor sätter unga män som vill något inom sporten på plats. Där det finns en kvinnlig coach och ett kvinnligt mekproffs och en manlig coach och ett manligt mekproffs och … Och där man slipper all BS om styrkor och svagheter som är knutna till kön.

Ibland är könet relevant, bokstavligen. Som sadelgeometri. Däremot ramgeometri måste väl ändå mest ha mer med kroppsform att göra än kön på ryttaren, eller?

Jenny Ferry pratade. Vi lyssnade. Jag ville gråta. Tänk om man redan idag fick tävla tillsammans. Eller alltid fått. Om klasserna skulle ha kunnat delas in på något annat sätt. Vikt, längd, ålder, seedning… Då skulle jag inte känt mig lika ensam i min tröja under våren. Hade kunnat ha möjligheten att bilda lag med alla Smestankamrater ju och inte bara hälften!

Eftersom sporten är mansdominerad så är det naturligt att även träningarna är det. Iofs! Vi har haft bra fördelning på våra pass, *stolt*, kanske till stor del på att det varit väl riggade pass, *mallig medledare*. Men man tränar ju med alla i klubben, och om man då hade möjligheten att faktiskt få tävla ihop med alla dem man tränade med, hur mer effektiv hade inte träningen då blivit! Alla träningsintervaller mot snubbarna hade kunnat användas till att faktiskt teama ihop sig, inte bara ha kul på träning utan även ha kul tillsammans på tävling.

Skulle förresten inte alla lagsporter tjäna på mixade lag? Lagsport går ju liksom ut på att olika styrkor jobbar tillsammans för det gemensamma bästa. Spurtaren som lotsas fram, den analytiska som läser av klungan, den som ser helhet, den som är stark i närkamp, den som sätter bollen i krysset och den som fintar bort motståndarlagets stjärna…

Jag är dödligt trött på att kvinnor förväntas bli snabbare och starkare av att just träna med män. För det vi egentligen menar är ju att man blir starkare av att träna med dem som är just starkare, på det man vill bli starkare på. Vilket kan vara både spurtstyrka, klungpositionering eller psykisk styrka i allmänhet.

Eller säkerhet, för den delen

I mitt fall har det stämt, visst! Men jag har även tränat ihop med starka damcyklister som bidragit till min utveckling, och framför allt har jag tävlat ihop med damer som bidragit till min utveckling.

Så… jag cyklar i min mörkgröna Hyacinth från Sigr för att de vill något mer än att tjäna pengar på sitt klädmärke. Om de dessutom, eller när, går över till återvunnen polyester och blandar in bambu eller nässelfiber i kläderna tänker jag dansa, äta, ligga och cykla i bara deras kit.

Vi har många världar på denna planet. Cykelvärlden är en av dem. Där finns jag, och många av er som läser det här inlägget och kanske min blogg. Och jag vill att vi befriar den världen från normer om rätt och fel och kan och kan inte knutet till kön.

Vi har alla samma sak mellan benen och mellan öronen. Och mellan axlarna:

En cykel, en hjärna och ett hjärta.

Använd dem.

Ut i motvinden nu och käka styrlinda, så hörs vi snart igen.

Veganprat: Taxinge slott

Då har det blivit dags att recensera kakslottet Taxinges veganfika!

Ena hugger som bäst tänderna i sin bulle när jag misslyckas med att ta skarpa kort till bloggen, ja ja…

Rubrikens ord veganprat tycker jag är jättebra. Jag ska däremot absolut inte sno det. Det kommer nämligen från namnet på en podd som handlar om veganska perspektiv på massor av vardags- och andra saker. Poddarna pratar om allt utom recept. Lyssna och läs mer här den som känner för det. Jag gillar som sagt ordet, och podden är en befriande receptfri zon.

Hur som.

Det var jag och en till cyklistvegan i klungan. Fikarundor är ofta utslagsgivande för detta ställningstagandet och så även idag. Man måste fråga, och det orkar vanligtvis inte den som bara är lite nyfiken. Det var iaf enbart jag som bemödade mig med att fråga vad på kakbuffen som faktiskt var veganskt. Den andra (trött på att behöva framstå som en utomjording 2018?)- stackars veganen hade tydligen enbart pimplat kaffe hörde jag sen. Stackars tröttis. Hur som. Jag frågade, varpå personalen hivade fram en

*trumvirvel*

SPECIALMENY

som

*trumvirvel*

INTE STOD PÅ DEN VANLIGA MENYN FÖR VEGANER ÄR SÅ JÄVLA SPECIELLA

sorry lackade lite där.

Jag beställde alltså, faktiskt efter moget övervägande för det var så många alternativ, en kladdkaka med bär och grädde. Bland de andra valen fanns halloncheesecake, chokladboll, nån fruktpaj och nån mer grej som jag har glömt. Kanske pekanpaj. Allt verkade iallafall gott, och jag beställde även en asdyr hommousmacka (som tydligen var värd att skriva på den ordinarie menyn) samt kaffe.

När specialfikat levererades höll jag på att tappa hakan.

OMG.

En drömskt kladdig bit fudge-kletig chokladkaka flankerad av perfekta specialhallon, jätteblåbär och en skål fluffigt vispad sojagrädde – med två specialcitronmelissblad på toppen.

Herre min je.

Skulle JAG få fika kladdkaka under en cykeltur whaaaaat!

Min vana trogen började jag med det söta, och doppade varje bär i grädden. Sedan skar jag lämpliga bitar av specialkladdmonstret och doppade även dem i grädden. Små smuliga kladdbitar fastnade i skålens specialräfflade kanter, och jag använde den nätta dessertgaffeln för att skrapa loss dem.

Ingenting fick förfaras.

Varje tugga smälte i munnen.

Så var det dags att hugga in på hommousmackan. Monterad intill perfektion låg den med hyvlade bitar av grillad sötpotatis på sin brödskiva, och jag spetsade varsamt den karamelliserade rödlöken på gaffeln och skopade upp hommousen. Ärtskotten tog jag med fingrarna, och till slut var montaget så pass nerbantat att jag nändes bita om den som en vanlig macka.

Hommousens något fasta konsistens gjorde att den stannade på anrättningen. Check. Kryddningen var lagom för att ingen skulle kasta ut mig ur klungan pga vitlöksandedräkt. Sammantaget hade den allt för den som gillar typ lyxiga räkmackor, inkl en värdig prislapp.

Två koppar svart kaffe och 186 kr senare hade jag nöjda smaklökar och chokladkladdiga gräddminnen.

Så vi trampade iväg från kakslottet på fikaben fulla av syra. Hej då torn och tinnar och grusgång, hej böljande asfalt!

Det var medvind oavsett väderstreck, och klockan stannade på 150 km.

En bra dag och ett jävligt bra fika. ✌️

På en rätt cool lånecross

och blått storstadsvatten

Att navelskåda en vägren.

Tjena.

Drog en solskensrepa idag med Alex från klubben och motvinden från helvetet. Vi hade kul! Det var nyttigt för benen, vars löparmuskler kanske börjat vädra morgonluft igår på stigarna i Alberga. Så vi mosade på, gjorde det som skulle göras. Krönen skulle spurtas, utförslöporna susas. Låren bränna. Brännorna byggas.

Men det här inlägget ska inte handla om hur vi mosade och tryckte, bände oss fram och skördade QOM:s. Nej, det ska handla om en annan grej och det är den där förbannade nedskräpningen. Och det där förbannade bilberoendet, som klistrar som en uppriven gelförpackning på varje cyklist som vill ut och köra lopp.

På tisdag ska jag till Arlanda. Därifrån ska jag flyga till Mallis. Nej då, jag ska köra GP. Men vi är tvungna att köra bil, för man får inte ta cykel på tåget. Man kan inte åka tåg till den banan, dåligt exempel.

Ok. Vi tar Björnlunken! Helgens fantastiska löp- stigcyklingslopp i Kungsör, natursköna Kungsör som visade sig på sin soligaste och lagom blöta sida.

Arrangörerna, som bjöd på gratis transferbuss anpassat till tågtiderna. Bussen, så ekande tom! Bara jag satt där, och en introvert kille i blått. Bägge med löparskor. Tåg är en alldeles för osäker plats för cyklar!

Tycker tydligen de som kan nåt, och syftar på tågen norr om småländska gränsen.

Hur fan ska man med något så när miljösamvete kunna transportera sig och sin cykel till ett lopp utan bil?

Man kan cykla dit, cred, visst. Men de flesta vill inte värma upp på det sättet.

I veckan har jag varit i ett smärre lyckorus. Vi har nämligen planerat Smerundan, vårt motionslopp, och där ska vi ha en Tesla som förbil. Fatta, en Tesla ska tjänstgöra på vårt lilla lopp. Elbil som följebil har så många fördelar, både för cyklisterna och för miljön.

Så vi tänker såklart berätta om det, så att vårt lopp lockar ännu mer folk. Så att ännu fler kan få njuta av den friska luften bakom bilen, slippa snorta avgaser. Så att ännu fler kan njuta av vår fina bana, vinka åt statsministern vid Harpsund, dela leenden och race-historier och skratta med oss i målområdet. Ta en falafel- eller ostmacka och må bra!

För det är det vi vill, må bra och cykla!

Men i fredags natt, när jag fyllevaknade vid halv tre-rycket, kom jag plötsligt på vad det kan leda till. Jo, att ännu fler kommer att ta bil till vårt lopp vilket kanske fullständigt raderar ur miljövinsten från Teslan. I alla fall koldioxidutsläppen.

Och när jag samåkte hem från Björnlunken med ett gäng fina stiglöpare, såg jag ut över det hav av bilar som stod parkerade i området. I alla möjliga färger. På gräsytor, grusvägar, asfalten. Med tanke på hur packat det var i målområdet var detta en folkfest väl värt namnet, och det med rätta, så många duktiga funktionärer som lagt sin tid och kraft på att ordna det för oss förvirrade deltagare med bara ett fokus: att hitta rätt i skogen, att ha kul, att kanske slå nån tid.

Att få en fin dag.

Hur mycket utsläpp är en fin dag i skogen värt? Hur många plastmuggar är det värt?

Man blir helt jävla dum i huvudet av att tänka så här. Typiskt bakishjärnan. En annan sak den tänkte på var just plastmuggarna. Och inte varför man ens hade dem, för det hade man för att kunna langa till löpare som jag, utan jag tänkte såhär:

på ett lopp har varje deltagare ett fokus. Det är sin egen upplevelse. Man gör då det som krävs för att komma dit i tid, taggad och väl förberedd. Om då bil framstår som det bästa alternativet blir det bilen. Så då måste tåget kunna ta cyklar och det måste finnas transfer och skyltning och uppmuntran och morötter till dem som tar tåget. Och när man väl är på plats vill man kunna cykla på en snygg bana och inte springa vilse och gärna slippa ha eget vatten som löpare. Och när man då langas vatten, så kommer man att slänga muggen på det ställe som ges. Till exempel på stigen, eller i en svart plastsäck om sådan finnes. Så då måste vi sätta upp plastsäckar där folk vill slänga, och vi måste ta en runda efteråt runt hela banan och plocka andras skräp, sorry men vi måste.

Sådär höll jag på under mina vakna bakis-timmar. Sedan somnade jag, och så vaknade jag hyfsat pigg i benen och drog igenom min 18 km-runda i skogen.

Jag ska sluta involvera mig i elbilsanvändning i cykellopp på hemmaplan och bortaplan, jag ska lobba för att SJ ska ta cyklar på tågen.

Imorgon bitti ska jag återse mina älskade vägrenar längs väg 53. Jag gråter och svär inombords när jag ser hur plastfyllda de är.

Idag sa jag till Karin att jag ville städa dem. Det var när vi gick till återvinningen med glasförpackningar. Vid återvinningen låg det drivor av företagssopor. Backar med gamla grönsakskonserver, en drickakyl, sopsäckar med ölflaskor. Då kände jag mig hjälplös. Vad hjälper det vattendragen i min vägren att jag tar bort plasten, när några korkade idioter inte orkar åka till Lilla Nyby med sin skit?

För den vägrenen spelar det roll, Anna.

För den vägrenen.

Foto Alex Boström

Skräpmil

Hej alla hjältar!

Fan vad jag nästan grät i morse. Jag hade vaknat tidigt efter en riktig skitnatt, och Karin hade heller inte sovit särskilt bra. Vi satt alla med streck till ögon vid råggröten. Jag dukade av, drog på mig lycran och kom iväg tidigare än vanligt. Drog som vanligt ut mot Lilla Nyby, i det svaga motlutet på väg 53 mot Örsta.

Benen var lite stumma efter helgens två kortare distanspass så det skulle bli en mjuk morgon för dem.

När vägen sakta svängde höger tillät jag mig att kasta ett getöga i vägrenen.

Där låg plastpåsar, gamla burkar och diverse saker. Ovanpå flöt vårfloden. Runt skräpet vilade fjolårsgräset, eller om det var skräpet som vilade i gräset. Allt som allt rann vägrenens skvalande vårflod över skräp i regelbundna mängder ända upp till Stenkvistarondellen. Stort som smått, gammalt som nytt. Kartong, plast, metall.

Min morgondeg till hjärna registrerade allt och försökte visualisera hur en ren vägren skulle se ut. Och om det verkligen var ok att en vägren skulle dras med all denna skit.

Det var då jag nästan grät!

För morgondegen tyckte inte det!

Degen vill inte beblanda synintrycken med plast. Plast ska göra nytta, inte störa vårfloden. Vårfloden ska porla långt borta från plasten.

Jag vill inte se detta. Jag måste göra något. Jag vill göra något. Jag vill ha en ren vägren.

Jag tillät mig att fundera vidare på detta tema under dagens förehavanden på jobbet. Jag litade på alla andras bedömningar och sa mest ”ja”. När jag sedan trampade iväg på min kvälls-sköljis, som varken var rolig eller medveten men rimlig och efterlängtad, fortsatte jag studera vägrenarna. Och så passade jag på att reka motorstadion i Gröndal, där jag och några till vill träna kurvor. Fatta att köra GP här!!

Jag tänkte på de där som ploggar, alltså joggar och plockar skräp samtidigt. De har tur som har en så fyndig term att samlas kring. Vad skulle vår motsvarighet vara? Plykla? Städa segment? Plocka segment?

ah men folk kommer ju slänga saker där igen, fattar du väl, orka bry sig, det är enklare att oja sig över dem som skräpar ner än att själv städa

Isåfall behöver vi nog en cykelkärra. Och väldigt breda leenden. Väg 53 från Skogsängens IP till Stenkvista-rondellen, kan det vara 3 km? Fatta att ha ett rent segment hela den sträckan.

Man borde städa alla QOM-segment!

Den här sträckan vill jag städa innan löven spricker.

Kanske med dig som läser detta?

Bli loppsmart – så gör du!

Hej alla foliehattar!

Idag snackar vi inkludering här på bloggen. För nu när vårens alla sköna motionslopp och tävlingar närmar sig så blir ju allting mycket roligare ju fler som känner sig välkomna!

Så hur kan det se ut i ett PM och vad kan man göra som arrangör?

Svar: mycket.

Det handlar om smart, träffsäker, inkluderande kommunikation. Lite vanligt vardagshyfs, långt bortom damsatsningar och rosa girolopp och goodiebags och podieflickor. Vi snackar vardagsinkludering som alla kan klara. Och som du som arrangör kan börja göra redan idag! Du behöver inte ens kalla dig feminist!!

Vissa är faktiskt riktigt skraja för f-ordet. Mer om det i något annat inlägg.

Men ok, vi drar igång med tre vanliga nybörjarfails som ofta begås av dem som VILL SÅ VÄL. Men svälj stoltheten och välj mångfalden. Gör om gör rätt.

Nu kör vi.

1. Bara män på bilderna

Ja men det är ju såhär det ser ut i sporten idag! Det är ju flest män! Förresten tänkte jag inte på det, jag valde bara snygga cyklister hallå!

Hallå själv. Vill vi att sporten ska vara lika öppen för kvinnor som män, flickor som pojkar, korta som smala, tjocka som mörka, osv. – ja, då är det dags att börja visa detta på affischerna. Räkna antalet kvinnor och män och se över mångfalden överlag i bildvalet så kommer du långt. Vill du tänka ännu mera inkluderande tar du dig en titt på vad personerna gör på bilden. Är det män eller kvinnor som ligger på rulle? Vem serverar fika? Vem ler och lägger huvudet på sned och vem står och ser hård ut? Hur får vi alla att se glada ut? En bild signalerar mer än vad du tror.

2. Kvinnornas omklädningsrum ligger precis bredvid. Och förresten, vår klädkollektion har även damstorlekar, och vårt cykelmärke har ramar med damspecifik geometri!

Ja men vi har ju det, vad är problemet? Vi är stolta över det och vill berätta det!

Gör det då smart. Genom orden ”även”, ”damspecifik”, etc., så befäster du att mannen är norm, eftersom det alltid är undantaget från normen som beskrivs. Skriv istället att ni har storlekar för kvinnor och män, ramar med herr- och damspecifik geometri (om det ens är relevant), samt att det finns omklädningsrum för herrar på ett ställe och för damer på ett ställe.

3. Vinnare och bästa dam

Ja men den som körde snabbast var ju man och sen hade vi en damklass som körde och den som vann där var ju bästa dam!

Jo. Men de tävlade väl i två olika klasser? Då skriver du vinnare i herrklassen respektive damklassen. Och är du journalist, eller har något som helst inflytande över vad som skrivs i mediekanaler – tänk på att lyfta fram samtliga vinnare i samtliga klasser.

Jag tror ni fattar grejen. Tänk efter helt enkelt. Utgå aldrig från att en viss kategori människor är den vanliga cyklisten. Det finns lika många cyklister som det finns individer, och vill vi nå ut till underrepresenterade grupper så finns det massor att göra utan att vi behöver starta tjejträningar, tjejlopp och tjejdamtävlingsklungor – även om de också fyller sitt syfte.

Mvh,

er hängivna vardagsfeminist

Fotokudos till Katja

Min nattsvarta morgondejt.

Men god middag på er kära ni!

En av de bästa sakerna med min blogg är att den är receptfri. Tycker jag iallafall! Jag är nämligen kass på att skriva ner hur jag går tillväga när jag fixar käk. Bloggen måste ha NÅN frizon liksom. Och dessutom är jag en sju helvetes kass fotograf.

Jag älskar däremot att laga mat! Och att äta den! Både på min egen kammare framför nån random dramaserie och ihop med andra.

Och jag guidar gärna till det växtbaserade köket om någon av er läsare vill det. Eller om någon vill snacka djur och människa-relationen vid tillfälle så lyssnar jag gärna. Bara att höra av sig i så fall. ❤

Men att plåta förföriska sallader och beskriva receptet på klafsiga chiligrytor här på bloggen, nej. Den är och kommer alltid vara receptfri.

Däremot finns det massor av andra spännande perspektiv på matfrågan. Historik, matkultur och klass t ex, för att inte tala om alla jävla ätstörningar som dyker upp som käftsmällar när man minst anar det.

Åter till receptperspektivet.

När jag blev vegetarian för 20 år sen fanns knappt internet. Sojamjölk var något äckligt som skar sig i teet. Men nu! 2018 finns ju massor av bloggare som har det växtbaserade kökets inspirationsgåva, jag passar med glädje bollen över till dem!

Här kommer två jag gillar.

Happy food by Petra. Petra jobbar på förskola och lagar mat till barnen. Grym skribent dessutom. Vad sägs om planetdrömmar eller grekisk linsgryta? Eller gnocchi med broccoloco för den som vill äta nåt häftigare?

Jessica Claren. Cykelprofil och grym kock som det verkar! Vem vill inte hem och rosta spetskål nu?? Blåbärsmuffins till efterrätt tack!!

Omslagsbilden kommer förresten från min morgon. Älska nattsvart kaffe ihop med några riktigt kladdiga jordnötssmörmackor! Ibland en för mycket, ibland en för lite. Ibland n+1.

Puss på er, nu ska jag på kurs och sedan ska vi podda Cyklistpodden med cyklistpappan Fredric!

Titta förresten vad jag gjorde med det gamla kaffepaketet! En praktisk liten burk att ha saker i!man klipper av toppen, viker ner kanterna och stabiliserar. När mamma visade mig denna innovation var jag glad i flera dagar.

Mina dubbelbottnat inspirerande smalben

Jahaja!

Så var det dags att outa en sak och det är att jag kör orakade ben på inneträningen. Boxning, yoga, spinning och allt annat märkligt svettigt jag numera tvingar på min kropp, yes yes det sker orakat.

men för helvete vem bryr sig om dina ben

Varför?

Faktiskt för att inspirera. Både mig själv och andra.

Jag vill visa att det går utmärkt att ha tryck i nävarna, studsa runt på kvicka ben och ha fullt fokus på slagkombinationerna även med behårade vinterben. Som dessutom ibland är rätt torra, och har strumpränder i huden efter jobbstrumpan, som ger sig tillkänna i gymlokalen eftersom träningsstrumpan är kortare än jobbstrumpan.

Jag vill inte behöva ha långa tajts när korta är skönare och mer funktionella, bara för att slippa raka benen!

Men på ett annat sätt önskar jag att jag aldrig hade outat mina håriga ben och armhålor på boxningsklubben. Lite av stoltheten gick liksom förlorad. Lite av min aura som jag vill ha där i lokalen. Som cyklist är denna spricka i stoltheten något som aldrig skulle förekomma på två hjul. Och på precis samma sätt som jag i boxningslokalen vill framstå som alltid lika stark och snabbfotad, vill jag egentligen alltid ha nyrakade ben. 

Jag har en otroligt dubbel inställning till benrakning. På livet bredvid cykeln, ska män ha håriga och kvinnor rakade ben. Och jag tycker det är snyggt så! Snyggare än tvärtom! Jag känner mig asfräsch med nyrakade, lena, insmorda kvinnoben.

Men jag vill egentligen heller inte alls späda på den här ordningen där kvinnor ”ska” ha det på ett visst sätt och män på ett annat, bara på grund av sitt kön.

Och hey! Där är ju cykelvärlden mer jämställd än den civila världen faktiskt ju!

Där ska både män och kvinnor ha tajta kläder, rakade ben och rosa tröja eller rosa rand på tröjan.

Så det så!

Bra avslutning på det här inlägget om benrakningens könsmaktsordning, anser jag.

Och Terry Notary får bli omslagsgorilla ❤