Tåghej och Flandernfeeling

Morning lovers.

Vet ni. Jag har vaknat idag!

Det kanske inte låter så stort men med tanke på att jag åker nattåg utan sovkupé är det en bedrift. Att kunna somna alltså, så att man sedan kan vakna. Fem pers ligger och sitter huller om buller och tycker synd om sig själva för att de bokade för sent och måste böka runt med nedfällda sitsar för att skaka ut en vettig mängd sömn i kroppen. Sådana nattbiljetter borde ärligt inte ens kunna få bokas.

Men nu är det gjort!

Älskar förvisso tågluffarkänslan detta skapar. Man klarar sig ju. Man sover i samma kläder man är vaken i, nöjer sig med samma rufs som man somnade i och kan lugnt bese det som rullar förbi utanför fönstret. Igår: förföriska Provence, idag: beskedliga nord-Tyskland.

När jag vaknar imorgon är jag plötsligt hemma igen. Jag har då varit borta längre än vad jag bott i Stockholm. Och jag är tusentals höjdmeter och åter tiotusentals tatatatata från kullersten stabilare. Och massor av nya cykelbekantingar rikare ❤

Insikten om kärleken till Flandern landade i veckan. Den kom med brevduva. Flandernfeeling. Duvan satte sig på mitt fönsterbleck och blinkade med ögonen. Inte spände blicken i, mer plirade. Så sträckte den fram vänster duvfot där det satt en liten hoprullad papperslapp. På lappen stod: ”Anna hjärta Flandern. Flandern utses till 2019 års cross-look alike för sin kombination av kullersten, elaka klättringar och snygg asfalt i lämpligt varierande kvalitet. Puss.” och så lättade den från fönsterblecket och försvann. Som brevduvor gör.

Jag ska också fira kommande veckoslut med att besöka min andra hemstad Eskilstuna! Det ska gås på barnkalas och cykla finvägar och Amiran ska hämtas hem till Stockholm. Har ju vilat i Karins källare sedan Alex kom hem med den för någon vecka sedan. Blir finfint att trampa Sörmlandsvägar igen. För övrigt känns det hemtamt med de Eskilstunacyklister som var på Mallorca samtidigt som jag. Man såg er på strava raringar!

Vad mer? Tågmil! Jag hoppar snart på ett tyskt tåg i Hamburg mot Köpenhamn, och så sista förbindelsen för denna resa: Köpenhamn-Stockholm. Sedan hemma! Tåg äger. Tågtid äger!

Slut på inlägget, heja benen och heja livets kullersten. Som jag ska tugga i mig när jag kommer hem.

Alltså blir man inte lite tårögd över det uttrycket? Bara lite lite? Jag blir iallafall det, med den övertröttas berg- och klätterfeeling och Flandernfeeling i nyllet.

Ryggtavlor och morgonsol i Hamburg för likes, upp ur sängen på med smajlet, nu drar vi igång den här sista tågdagen!

👊

Essy tack för kortet på min ryggtavla

Annonser

Till Barcelonas krämigaste avokado yo.

Så perfekt små.

Så skrovliga i skalet och så utsökt greppvänliga i handen.

Så krämiga.

Så perfekta.

Så perfekt krämiga och så krämigt perfekta.

Johanna tog kortet på mig vid foten av den första klättringen till Formentor

Hej lilla duva. Nu hamnade du plötsligt i fokus.

Alla städares inlägg

Yo lo, dags att hylla alla städare!

Efter återhämtningsrundan igår var det dags. Vi hade just klättrat den finfina lilla mysklättringen upp mot Formentorvägens första utsiktsplats när vi blev sugna på förfriskningar. Det blev glass och sangria om vartannat och alla mådde bra. Så beordrade frågade jag för min och Malins räkning om det var någon mer som ville göra en insats för ön och städa lite skräp efter rundan. Tio minuter av våra liv för ön. Varsin påse, plocka skräp tillsammans. Och sedan väl hemma, efter lite skön kantvindskörning längs strandpromenaden, så satte vi av.

Där var Karin som grävde ut plast från en buske, Sofie som föredrog att nyttja en spik för plockning, och så Malin med sin plasthandske, redo för allt. Essy smög omkring och plåtade mellan plockandet, Guayen såg allt med sin hökblick och jag gick och grät inombords åt att en så liten yta kunde rymma så mycket plast. Allt medan Johanna ploggade loss som om det inte fanns någon morgondag.

Mitt i all skräpmisär var alla städare hjältar. Och alla nedskräpare egoistiska idioter. Och vi hade ju alla sett de cyklistrelaterade skräpen I dikena. Gelförpackningar, bars, flaskor…. Som om något händer med empatin när man sätter sig på sin cykel.

Varsin kasse fylld av plast och annat skräp fick vi ihop. Sedan gick vi in till vårt spa och fick oss varma bad och bastu.

Den gnagande känslan var såklart: om de futtiga kvadratmeter vi städat innehöll så mycket, hur många skulle man inte få ihop om man tog sig an större delar av ön?

Om varje cyklist som kommer till Mallorca tar tio minuter av sin vistelse för att fylla en kasse, hur stor del skulle vi tillsammans kunna täcka in då?

Så gick mina tankar, där jag satt mellan alla fantastiska människor som jag hade äran att få ha till medcyklister.

❤️❤️❤️

Och så tänkte jag såklart på de barn jag träffat på i Alcudia när jag och bästa kick ass-Björn tuggat backe tillsammans. Utanför affären. De hade skyltar som de satte upp på mataffärer där det stod: undvik plast i haven, ta ingen påse när du handlar! Och så en bild på olika havsdjur som trasslat in sig i plast. Lite blödigt minns jag att jag tänkte: barn av Mallorca, vi gör det här för er.

Foton: Sofie, Guayen och Essy

Så uppnår du syftet med landsvägscykling

1. Gör en grym* klättring

2. Var glad över den och ta dubbla dubbel espresso på fikat

3. Välj en snabb rygg, ta rygg på den och flåsa dig över fikabenens tröskel. Du ska med, ingenting annat betyder något.

4. Ha snygg bakgrund, t ex dimmiga berg.

5. Ligg lagom nära din utvalda rygg, bromsa i bocken precis så att du slipper göra det i kurvorna och släpp aldrig fokus. Kolla inte på hastighetsmätaren, ta inga kort och säg ingenting.

6. Spänn hjälmen om kantvinden börjar rycka bort den från sitt läge.

7. Ha blicken långt fram i varje kurva. Jobba med nyfikenheten, ba ”va händer bakom nästa klippvägg?”

8. Cykla om lagom många. Gör det din rygg gör.

9. På platt mark, gå in bredvid och tacka för en sjuhelvetes jäkla upplevelse.

10. Le mot dig själv, världen och alla andra. Och lägg upp en serie bilder på en posande medcyklist med skärtorsdagsaktiga armvärmare.

Klart!!

*du vet känslan av att ta i så mycket med rätt muskler att kroppen bara vill ha mer mer mer

Tack Guayen och Johanna för blickfånget

Ännu mera Mallorca

Ja vad ska man säga?

Vi lever cykelreseliv. Resort-liv. Liv-liv. Vakna, morgondoppa, kolla soluppgången, häpna över den glödheta solen, tassa in genom kall sand och ta en varm dusch, äta frukost, kolla om rätt kit har torkat, titta mot havet och älska det som ska älskas, etc osv mm.

Sedan cyklar vi. Idag till torget i Petra och sedan upp till ett kloster med lagom mycket höjdmeter och lagom mycket utförsåkning. Med riktigt spännande kurvor.

Man ska ta det lugnt och klokt nedför absolut. Man ska också låtsas jaga varandra i gränderna. Och man ska vara snygg och trygg i kurvorna och ta dem rimligt snävt och lita på maskinen. I mitt fall, sin knallröda hyrmaskin. Och sedan ligga sist i klungan och lyssna lite fridfullt på vad de framför kanske pratar om och drömma om det som behöver drömmars om.

Man ska sedan bomba hem mot hotellet i motvind. Så ska man få sig både ett dopp i havets turkosa famn, och ett bubbeldopp i spaets heta pool. Bastu på det, kolla rutter och sen fylla depåerna med cykelkäk.

Kolla fullmåne, drömma mer om det som måste drömmas om, känna sig viktig för dem man vill känna sig viktig för, mjuka upp benen och däcka.

För snart ringer ju klockan för nästa soluppgång.

Fotokudos och videokudos till Noor Odeheim

Fyren Formentor och första doppet

Kort blogg från dagens cykling!

Vi körde till Formentor, en fyr på en ö bortom flera hundra höjdmeter bort från Alcudia. Björn hakade, det kändes fint för honom att ännu en dag få visa mig runt.

Det skulle finåkas längs med det drömmiga Medelhavet, och så skulle det klättras. Sedan skulle det tittas på utsikt och köras nedför en bit, innan det skulle klättras lite mera för att slutligen köras nedför igen.

Sedan kom man till fyren Formentor.

Vid första utsiktspunkten, när vi klättrat det första, kom den första dödsstöten. Det högg till när klippan långt därnere i stupade ner i det isblå Medelhavet och vågorna slog mot dess strand. Ändå sa Björn: det blir bättre.

Så vi körde utför, och vi klättrade, och utsikten var nu bergssidor med havet emellan, och Björn sa att det blev bättre, och då öppnade sig ännu mera hav och ännu mera berg så att det blev så där blånande. Och innan dess hade det även varit turkost.

Jag tänkte stilla att det var tur att vi var långt bort från det turkosa, eftersom risken var överhängande att jag annars skulle bett Björn stanna så att jag kunde få ta ett dopp.

Det blir bättre, sa Björn igen.

Och då var vi vid den sista utförslöpan mer mot fyren. Kurvorna var snäva och Björn var aggressiv och klok samtidigt och jag var kanske lite av båda. Bilarna flockades vid fyren men cyklisterna var ännu flera. Och när vi kommit fram sa Björn åt mig att gå och kolla runt. Så det gjorde jag. Och jag ställde mig och såg länge, länge på havet. Blått var det, så blått, och jag frågade mig tyst när jag skulle ta denna min kärlek på allvar. Och vad det egentligen skulle innebära. För en cykelresa är en cykelresa och så cyklar man. Man tar inte dopp. Man tittar, man omsluter sig inte.

Vilket ju är mäktigt det också.

Men när jag checkat in på mitt nya hotell, och vinkat hej då till Björn, och de andra på min resa skulle ta sin prolog. Ja. Då fattade jag mitt beslut. Och det var att gå rakt upp och byta till badkläder och sedan ta det efterlängtade, svalkande doppet i havet.

Måste-doppet.

Det fick vara hur kallt det ville, och det fick komma hur mycket sand i badkläderna det ville.

Doppet skulle göras.

Och eftersom vi som delar rum har benådats med havsutsikt, så finns det bara ett rimlig sätt att börja dagarna här. Bara ett! Och det är att smyga upp tidigt, smyga ut, tassa ner till sanden och kasta sig ut i havet.

Så kan man cykla sedan.

Den obligatoriska Mallis-premiären

Säg hej till min nya ryggtavla!

Yes yes. Bästa Björn från Sméstan.

Jag bor lite tillfälligt på samma hotell som Björn i Alcudia. Vi har ett litet minicykelläger i vårt rum vi två innan vi drar iväg med våra respektive grupper om ett par dagar. Det innebär till exempel att vi har cyklar på balkongen och hjälmar på bordet. På balkongen bredvid pågår cykelsnack och gullegullprat med cyklarna, hur väl känner vi inte till det! Fina cykeln, fina fina cykeln naw love you. Och så smeker han cykeln över överröret, sakta långsamt med fingrarna, han där på balkongen bredvid. Utan att jag ser det så vet jag! För det är så man gör.

Ja ja.

Björn sa att jag skulle hypa denna dag och allt med Mallis.

Björn är en mallisräv, förutom då att han är en klubbkamrat från kära Sméstan och självklart tempomedaljör. Idag gav han mig den finaste av gåvor. En guidad tur runt böljande vägar med mjuka långa klättringar och pittoreska fikastopp och pp-stopp i överflöd och utförskörningen som gud glömde.

Anna, ta det försiktigt utför. Kom ihåg att du är viktig för många.

Sa någon, som jag vill vara viktig för.

Och jag var försiktig, på mitt sätt. Jag bromsade lagom mycket och körde om en tysk man i grönt som bromsade mig och gjorde min nedfart farlig. Då blev jag fri. Sedan körde jag snuskigt snävt i en kurva. Nog där jag kom upp i de där 63,7 km/h. Men i övrigt öste jag med eftertanke, och med sikte på den tyska cyklistens tyska cyklistkompis i fladdrande vindjacka.

I klättringen var jag mjuk. Benen tuggade höjdmeter med jämn kadens. Knäna skulle skonas. Rätt muskler jobba. Såja såja. Björn försvann i fjärran, det var sagt så, vi möttes på krönet, nej vänta Björn kom ner och mötte mig (han fick ihop 140 km jag bara 139 men men).

Petra körde vi igenom. Där dog jag lite. Vitnande fasader mot blå himmel. Rappat. Medelhavsaktigt. Bländande. Man dör.

Petras torg var packat med cyklister. Alltså!! Vi besåg dem, så fikade vi i Sineu istället. Jag beställde halvt på spanska. Bland gästerna växte mandarinträd. Världens godaste baguette med grillade grönsaker kom in och kaffe med förföriskt skum på toppen. Nymalet. Älskar. Björn fick också macka och kaffe och cola.

Sedan fortsatte vi. Som man gör. Och mallispremiären slutade med att vi kom till havet vid Alcudia och jag puttade nästan ner stackars bästa Björn i diket när synen bländade mig. Herregud havet. Havet. Jag gör allt för dig. Och så de sista kilometerna hem och så var det med det.

Sa jag att vi hade strålande sol?

Det hade vi iallafall, som det anstår sig en premiär av rang.

👊

Och om inte det är värt ett handstående så vet jag inte vad som är det

Rampe och hjärtats energibesparing från sadeln

En hemlig klättring i utkanterna av Kluisbergen föräras härmed ett eget inlägg.

Klättringen är en kanske 16 procentare som mest, en kort uppvisning i kullersten. Vi når den genom Alfredo, som Alex lärde känna dagen innan loppet. Då hade han cykel med ramväxlar och kläder från 50-talet. Idag kör han kolfiber, svarta tajts och tubdäck.

Backen ingår inte i Flandern Runt, utan körs nedför när man följer Eddy Merckx route. Nu visar Alfredo bakvägen upp och vi tuggar i oss den så att vi nästan får gräs mellan tänderna. På krönet flåsar vi. Den kunde inte fått ett lämpligare namn.

Nästa dag kör vi Eddy Merckx route som är 46 km lång och utmärkt med lagom diskreta skyltar. För diskreta för att man ska hitta varje sväng, men hey, vem har dött av lite nedförslöpor och de extra höjdmeter som felkörning kan medföra.

Vi kommer till Rampes krön, och skylten pekar nedåt. Vi tittar på varandra. Vi nickar. Ned i bocken, krama hoppet och bromshandtagen och håll ut.

Vi kommer ut på flackare kullersten. Saktar ned, svänger runt och tittar upp på backen vi just kom utför. Framför hägrar nästa motlut, vi trampar på som om kullersten i medlut vore den mest naturliga sak i världen att ägna sig åt.

Älska den känslan. Och vid de kommande tramptagen tänker jag på ett sätt att spara själslig energi. Det är att först uppleva något, t ex kullersten i medlut. Efter upplevelsen, när man t ex är skakig i armarna, är man tyst och återgår till de normala tramptagen.

Man säger ingenting till medcyklisterna, man sjunger inte pojkband, man nynnar ingenting. Man bara ser sig omkring, och andas. Resultatet är att upplevelsen förstoras och börjar leta sig ut från hjärtat till extremiteterna. Och det är här som det fina börjar. För nu är upplevelsen ute i cellerna på riktigt, kraften i den bärs av fler celler. Den har fortplantat sig, fler nerv- och känselceller delar bördan.

Och därmed belöningen.

Så kan det gå, när man köttar kullersten i Flandern.

Lotto, interrupted

Sa jag att det ska vara varmare väder vid den här tiden nästa år? Jo, för då ska vi nämligen sitta på en uteservering och dricka kylda drycker. Nu hade vi inte möjlighet att göra det på grund av den provocerande låga vårtemperaturen. Vi drack istället varma drycker.

Såhär var det i alla fall. När vi rullade tillbaka in i Oudenaardes norra kvarter efter vår sista backköttarrunda i fredags, så hamnade vi framför en pub med tröjor i fönstret. Vi tappade både hakan och talförmågan vid åsynen av tröjorna. Särskilt vred jag mig i min framtida grav över Lotto-tröjan, loggan så stiligt mörkblå omgiven av så ogudaktigt neon!

En man, lätt sönderrökt och i sina bästa år, tar ner oss på jorden. Stället har Oudenaardes billigaste öl och när vi huttrande frågar efter kaffe bedyrar han att även detta är stans billigaste. Vi får en prisjämförelse och slår oss ner, orkar inte leta efter nåt mysigt kafé utan nöjer oss med billigast i stan.

Vi är frusna av den flamländska vinden men sitter ändå utomhus. Går vi in är det nån som snor hojarna, säljer dem för billigt och köper cigg för pengarna. Billig cigg. Det är i alla fall så det känns, när jag står och snackar franska medan Alex beställer kaffe. En vithårig hjälte från trakten levererar dubbel espresso med en utsökt liten kaka och en utsikt som får det att vända sig i magen. Det går inte att le på den bilden, man måste se skum ut i nyllet, som att man själv är en del av utsikten.

Är fortfarande tagen, och måste kompensera med en ryggtavla och en häst för att vilja publicera det här inlägget.

Förlåt mig alla isbjörnar och korallrev och barn för dagens klimatbeslut.

Resans stora klimatfail inträffar någonstans norr om Provence. Jag sitter på TGV-tåget mot Barcelona och ska i godan ro boka in mig på en lämplig färjerutt. Jisses vad mysigt jag ska ha det! Kliva på imorgon bitti, tuffa iväg och höra det turkosa vattnet plaska under båten och de vita vågorna skumma mot relingen. Sitta med solskyddsfaktor och en extra scarf runt halsen för vindens skull och bara leva. Kanske läsa i min bok.

Men se det ville sig inte. Det gick åt helvete. För färjorna var slutsålda på de dagar som var aktuella och här satt jag och surfade ihjäl mig för att hitta en lösning. Det skulle ju bli flygfritt Mallis 2019. Men när jag insåg att tiden på ön kortades i bägge ändar och jag åkt tidigare från Flandern för att just förlänga tiden, ja, då brast något.

Det gick åt helvete med flygfritt. Felet är min optimistiska planeringshjärnas. Jag fick plocka fram en hårdrockslåt och mitt historiska klimatkonto och nagga på de sparade kilona som sitter där. Alla gångerna jag inte tog bil, inte flög, alla inte-saker jag har på kontot som utgör bufferten. Och så får jag klimatkompensera i solceller.

Klart!

Såklart inte alls klart. Snarare högst oklart. Det går inte att stoppa ner fossila bränslen i marken. Stycket ovan är ett luftslott. Men klimatreptilhjärnan vill på något sätt kompensera på samma sätt som när man övertrasserat semesterkontot genom en dyr middag som smakar skit. Så det kommer den att få göra genom klimatkompensation och något annat som jag snart ska klura ut. Ni kanske har förslag? (Nix, jag har redan utsatt Alex för veganchocker i Flandern, den potentialen är avverkad)

Flygningen mellan Barcelona och Palma de Mallorca tar 50 min. Det är 2 timmar och 50 minuter kortare än direktflyg från Arlanda. Sedan tar busstransfer till Alcudia där jag ska bo 45 minuter.

De kanske har wifi på bussen.

Allting är relativt.

Allting är också konstant och faktiskt. Utanför fönstret breder Medelhavet redan ut sig för nu är jag norr om Barcelona och dör alltid lika mycket så fort tåget kommer ner till de breddgrader där byggnaderna blir vitnade och bergen lite karga och tornar upp sig och kullarna oändliga. Och solen glittrig i havet. Och det är torra sandvägar och sådär smärtsamt djuprosa magnolia.

Ja, ni hör. Jag kommer älska Mallorca. Och ska planera resan bättre nästa gång. Jag ska i alla fall använda varje influgen minut till att uppleva och upptäcka och njuta av ön. I alla dess vindlingar.

Dagens klimatbikt, check.

Hummuswrap och hjälmskalle och Alex bakom kameran på torget i Oudenaarde för likes.