Saker som händer i fjällen.

Alltså fjäll.

Det går inte annat än att dras till dem, låta sig wow:as. Som precis hemkommen från en magisk vecka i södraste Kungsleden kan jag inte säga annat än att den var magisk för att fjällen är just fjällen.

I fjällen går man. Eller springer. Iallafall i dessa, och iallafall jag. Oavsett vilket, så har man fullt sjå att se upp var man sätter fötterna så själva gåendet blir ett utforskande i sig. Detta gör att man behöver koncentrera sig på något som i vanliga fall känns helt jäkla oavancerat.

Även sovandet är något extra, särskilt om man tältar som vi gjorde jag och Karin. Ens lilla hus ska sättas upp och tas ned, rullas ihop och rullas ut, tältplats ska ses ut och man ska provligga så att det är någorlunda mjukt och platt. Sedan ska man ha nog med kläder för att inte frysa, sovmask om det är midnattssol och bra liggunderlag samt en någorlunda fluffig hög med kläder som kudde.

Så ligger msn där och förundras över hur några tygstycken kan erbjuda så mycket skydd.

Och så är det dags för ätandet. Man snacksar, med nötter och russin, men man lagar även mat, på stormkök. Då ska bränslet bäras med, maten ska planeras och kanske torkas och gottas till och det ska vara lagom guldkant, och så ska den paketeras. Och guldkanten ska inte vara för tung att bära, utan rymmas i lagom burk eller liten flaska. Kanske som srirachamajo, eller mjöl till glödbröd.

Och så var det drickandet. Det görs ur fjällbäck på fjällbäck på fjällbäck, oändligt många porlar och forskar och susar de nedför slänterna medan vi fångar upp dem i kåsor. Kallt är vattnet, och många är snöfälten som vi korsar som vattnet smälter från.

Toandet sker i dass längs vägen eller i buskarna. Myggen kalasar, så man får vara snabb. Har man spontant sällskap längs rutten får sällskapet titta bort, och så går man ändå längst in i ljungen.

Bad sker i lämplig bäck. Viktigt bada efter en dag på fjället, man fryser såklart under badet men så mycket bättre allt känns efteråt. Måste hitta bra sten att stå på, jobba upp ett inre agg mot kylan för att palla, och så bara gör man det.

Pauser tar man många. Måste ju det för att bese omgivningarna. Telefonen är offline, nu finns bara du och fjället och underlaget som tvingar dig att koncentrera tankarna på det väldigt praktiska som innebär hur du sätter fötterna. Virvlar tanken, snubblar du.

Gul är fjällets trendfärg. Tussilago, fibbla, smörboll, smörblomma, gul viol och även maskros sträcker sina kronblad mot midnattssolen.

Ren och mygga är de trendande djuren på fjället. Renar gör sin morgonfärd på andra sidan jokken vid sju när vi tittar ut från tältet, myggen kommer oinbjudna lite då och då när det vankas lä och buskar.

Bylsigt och tajt är de två ständigt konkurrerande klädvariationerna. Bylsig vandrarbralla får samsas med bylsig dito-jacka, eller med dito vandrarskjorta, det är okej på fjället bara man är lagom varm och nöjd! Även om det allra helst får vara korta tajta löparbrallan som samsas med vad som helst, den äger och ger alltid som mest studs i stegen.

Brännan är den i nyllet, nästan enbart, om man inte räknar korta vandrartajtsens snöfältsbränna.

Vurporna kan bli allvarliga på fjället, ety mycket packning och steniga och blöta omgivningar. På en blöt spång drar jag plötsligt i hälen för kraftigt och faller, bakåt, hjälplös! Vad händer!, jag rutschar och slår i svanskotan och ryggsäcken tar emot men jag sätter ändå instinktivt ned högra handleden som tar i alldeles för hårt för att det ska kännas skönt. Totalt oskönt är hur det känns, det bränner och tårar bränner innanför brillorna och jag svär och nästan skriker! Aj min handled hur ska jag kunna växla nu och inte minst på crossen där allt ska ske med höger hand??

Vi går av stigen, Karin tar emot på fjällkliniken och gasbindan får jobba. Linda, linda, prata lugnande och vyssja, tur det inte var svanskotan och nu är jag yr, så yr, jag får en stor alvedon och sätts ned i ljungen och snacksas.

På kvällen har jag nån sorts frossa.

Dagen efter är frossan borta, men min lindade handled påminner mig om att cykelsommaren som jag vill ha den kan bli ett minne blott om ontet håller i sig.

Jag räknar upp allt jag fortfarande kan göra med justerad handled, hit hör vandring men inte cykling, yoga i massor av variationer och massor av andra rörelser som inte bygger på att två handleder ska stabilisera kroppen. Armhävningar på en hand, planka på underarmarna, stå på händerna på en hand, och mycket mer.

Bad.

Man måste tänka så, och tiden på fjället där allt man gör är omständligt på ett lugnande sätt, gör att man instinktivt tänker så.

Hur kan jag göra nu, med just den här begränsningen?

Så skuttar vi nedåt mot Hemavan. Inte en enda regnnatt, förföriska utsikter och massor av luftade tankar och medvandrares intressanta livsresor vi fått dela.

Fjällen fjällen fjällen fjällen FJÄLLEN.

Fjällen ❤

Karin och jag fotade om vartannat

Grus och bubbel på dig, tyngdkraften!

Yo, mosig och dagen efter-luddig här. Klockan är hundra och mina ben är sammansmälta med golvet. Fötterna har vuxit fast i sina strumpor och tyngdkraften är stark, så stark.

Låt oss börja igår på Lasse i parken, vid fem, där jag och Marre drack Cava för att fira.

Vad firade vi?

Vi firade rundan. Jag firade även semester. Så gott som iallafall, efter två små jobbmejl som vid Ica nära i Enhörna tömde min att göra-lista medan Marre fyllde på depåerna.

Var är Enhörna?

Enhörna är nordväst om Södertälje, lite norr om Nykvarn. Det är en sorts halvö, kan man säga. Vi var där för att testa en grusrunda som Anne hade försett mig med, och det fanns egentligen kanske ett huvudsyfte för mig med rundan och det var strandremsan från stan. Rundan går nämligen ner från någonstans i Liljeholmen utmed vattnet, och på kartan ser det ut som att man cyklar tillräckligt nära stranden för att kunna doppa tåspetsarna i vattnet.

Hur förföriskt.

Sträckan vid vattnet var böljande, flödande stig som slingrade sig upp och ner och genom juliskogens mjuka grönska på ett utrymme som stupade ner mot vattnet. Sträckan var en creddig sträcka som jag aldrig skulle hittat till utan rutt eller för den delen utan Marre, som tråcklade ut oss ända till Vinterviken på vägen hem.

Mellan kustremsan på ditvägen och på hemvägen var det blåsigt. Vinden blåste in genom mina ben och började sakta men säkert fila ner mitt psyke. Kroppen blev tung, tramptagen så långsamma, gruset var fint men hjulen rullade så långsamt. Tillståndet var ett enda ständigt pågående kallt krig, där jag konstant försökte uppbåda kraft och mod i benen att vilja ta till spurt-strategin. Det blev återkommande halvhjärtade försök.

När vi pausade hos vänner till Marre i ett sagolikt hus vid vattnet, fick de vila, länge. Vanligtvis brukar sådan lång vila sätta sig som fika-ben, men nu blev de istället glada, pigga grusben.

Marre lade mig strategiskt och omtänksamt på rulle bakom sig när vi nådde ett parti asfalt. Jag trampade och rullade och vilade och snart kunde vi svänga av på fingrus, och efter totalt tio mil i grus och blåst kunde jag konstatera: uppvärmningen var klar, nu kunde dagen börja.

Så vi vek från rutten för att cykla den förföriska kustremsan i skogen igen, och innan dess flöt vi fram på böljande nylagd asfalt längs med Bornsjön. Och när Marre lotsat oss längs vattnet via otaliga antalet badstränder och småbåtshamnar, var vi faktiskt plötsligt i Gröndal. Och sedan var vi plötsligt på Liljeholmsbron. Och SEDAN hamnade vi till sist på Lasse i parken.

Yeah. 156 km fredagsgrus på kontot och bubblande semesterdryck i struparna och h-ete vad jag glad är över att den där långa uppvärmningen skjutsade mig ända hem till stan.

Fotokudos och spurtben: Marre

cykelväskan.

Yo, raderat tusen inledningar av det här inlägget. Jag vet inte riktigt varför, samtidigt som jag faktiskt vet exakt egentligen varför.

Allting handlar om utsikten som jag fick syn på i torsdags kväll.

Jag stod i hallen, klockan var halv tolv nånting, jag var nattfrisk och daggig efter cykelturen. Cykelturen hade gått från mitt hem, till mina föräldrar i Vallentuna dit jag var bjuden på middag i deras trädgårdskafé (som de säger om sin veranda där riskgrupp sitter för sig och besökare på corona-avstånd och man sitter och pratar om viktiga saker och skeenden samtidigt som man sticker emellan med hur trevligt det är att man kan ses, trots allt), och sedan tillbaka till mig igen.

Det var väskan jag såg, min cykelväska. Den satt under sadeln och klippte med ögonen, ville mig något. Den vill ofta det, och det är alltid samma sak den vill. Att få göra nytta.

Den här cykelväskan är inte som vilket stycke tyg med remmar som helst. Den här cykelväskan är ett stycke tyg som skickar stötvågor av hopp in genom huden på mig. När cykeln på ett så uppenbart sätt får bli ett transportmedel, och väskan bära det som behövs för dit man ska, är känslan av frihet så överhängande att allting annat ställs på vänt.

1 juli 2020

Älska spontansällis!

Det var känslan idag när jag skulle hem från firandet av Upplands Väsbys badgladaste 6-åring, tillika min systers yngsta son. Min syster ville cykla med en bit, klart hon skulle!

Ivar, lär mig se så där söt ut uppifrån

Fin-racern med den röda styrlindan plockades fram och jag dreglade som vanligt på min systers snygga hjälm. Vi satt upp och började trampa, hej då Klara kommer tillbaka om sexton kilometer! Sedan trampade vi mjukt iväg genom den gröna julikvällen, sida vid sida. Som det är när man plötsligt blir två på färden, så njuter man av grönskan och småpratar lite mysigt om egentligen ingenting alls och samtidigt viktiga saker som att detta faktiskt var första gången vi cyklade racer ihop, och hur växlarna kanske behöver justeras och hur bra det är med nya cykelbanan. Så bred och välsvarvad i varje kurva, ända fram till Sollentuna nästan, när den blir klar.

Så kom en busshållplats och där hade åtta kilometer passerat. Klara vände och vi kostade på oss en cykelkram och första juli hade bara två timmar kvar. Jag skulle just till att sätta på musik, men det behövdes inte, det var en sådan kväll när jag hörde musik och sjöng med i massa låtar utan att ens ha musik på.

När jag var några kilometer från bron mellan Karlberg och Kungsholmen, så kom jag till ett vägval. Jag valde vänster, ety Ingenting skulle få finnas kvar till nästa gång.

Sedan påmindes jag om att 1 juli även var mitt andra hemlands nationaldag, så jag fick lov att svida om och låta mig omslingras av världens näst vackraste flagga och berätta för mina nära och kära i Klippiga bergen att jag tänkte på dem.

Sedan var 1 juli nästan slut, grattis Eva på mitt förra jobb som fyller denna dag!!, och nu somnar jag snart vid tangenterna, länge leve dig för alltid, 1 juli 2020.

”Det går visst att laga kolfiber i Sverige!”

Lite så var budskapet i ett mess jag mottog av en läsare, älskar när ni hör av er med tips efter att ni läst min blogg.

Länken i messet gick till en cykelbutik i Leksand. Butiken heter Experimental Prototype och har fokus på lättviktscyklar och dito reservdelar. De tillverkar lättviktskomponenter i kolfiber och verkar skitduktiga. Hemsidan säger inte så mycket specifikt om just reparationer, men det gör facebook-sidan. Här lägger de upp diverse bilder på trasiga ramar och delar som de lagat.

Företaget ligger i Insjön i Leksands kommun och drivs av en Mattias. Mattias Hellöre.

Så jäkla bra!!

snodde bilden på Mattias från hemsidan, för han såg så trevlig ut: detta är fejset man vill mötas av om man går till verkstaden med sin cykel!

Och så Robert i Roslagens månlandskap för likes

När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon

När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon,

kan det kännas som att en kroppsdel försvinner

Ibland känns det som att fötterna försvinner

Ibland är det den där lilltån, som alltid slår i dörrkarmen, som försvinner

Ibland känns det som att läpparna försvinner

Ibland är det munsåret på läpparna som försvinner

Ibland känns det som att benen försvinner

Ibland är det myggbettet på benen som försvinner

Ibland känns det som att luftstrupen försvinner

Ibland är det vrångstrupen som försvinner

Och ibland

Ibland känns det som att blindtarmen försvinner

20200610_1537511534658984087941462.jpg

Badstrategier för apatiska nyllen

Morrn!

*gnuggar morgondoppet ur ögonen*

Igår efter gymmet tog jag ett dopp i Fredhäll. Fredhäll brädar Kristinebergsklipporna i fräschhetsgrad, men Kristinebergsklipporna får alltid mitt morgondopp eftersom de är närmast.

Varför tog jag ett dopp efter gymmet? För att mitt psyke behövde det. Och då kom jag på att det ju finns massa sätt att variera baden på, som alla ger den där måste-kicken, men på olika sätt. Så spana in min lista av badvariationer, så hittar du snart ditt bästa sätt att uppnå ditt eget välbehövliga vardagsrus:

Ett. Bada naken på morgonen. Just morgonen lämpar sig extra bra för nakenbad, man har ju knappt vaknat och vill fortsätta vara fri som när man sover. Sväva, vara i ett annat medium. Badet blir en naturlig fortsättning på natten.

Två. Bada naken när andra är med som inte fattar att du är naken. Till exempel kan det komma båtar när du morgonbadar, stanna då i vattnet och tänk att de inte vet hur naken och fri du i själva verket är.

Tre. Bada naken när det är kallt. Ett enda iskallt vinterdopp, gärna kryddat med mörker och ishinna, kan få det största orosmolnet i världen att försvinna.

Fyra. Bada naken med någon du aldrig varit naken ihop med förut och som du inte har tänkt blir ihop med (mindre press så). Det funkar under t ex en varm grusrunda. Om heteronormen smäller till och det är både kvinnor och män i klungan, gör då såhär: alla badar nakna samtidigt och alla håller blicken från att spana in någon annan. Fokus är bara ens eget bad och möjligtvis de andras ansikten och eventuellt ryggtavlor. Det går, jag lovar! Funkar på precis samma sätt som när du vänder bort blicken för att någon kissar vid vägen istället för att den ska behöva älga iväg långt in i skogen.

Fem. Sätt tonen när du ska bada med någon som envisas ha badkläder. Sedan sätter ni själva tonen för resterande sällskap på den aktuella badplatsen. Obs, känn in stämningen först.

Sex. Bada naken i regn. Gärna ymnigt, vilt och skummande yvigt, ursinnigt ösregn. Stanna med huvudet i vattenytan och studera vattendropparna.

Sju. Bada i träningskläder framför massa folk efter gymmet. Ett klädsim signalerar spontanitet: du hade inte planerat för bad men är så sugen att du bara måste.

Åtta. Bada i bibs och sport-topp efter en svettig runda. Ha nära hem, eller kör i riktigt varmt väder och cykla stående så torkar det.

⚠ Undvik bad mitt i rundan, benen kan stelna till ⚠

Nio. Bada i elbåtsvågor.

Tio. Bada så fort du kommer på tanken, så får du evigt liv.

Slut på min lista, och början på din!

Tyresö i juni, Hälsingland på Valborg, Sörmland på försommaren, legendariska Askrikefjärden förra midsomnar och för evigt älskade vardagsbadet: Tranebergsbron, i april. 

fotokudos Klara, Elisabeth, jag själv samt Sara

Status i kolfiberfrågan

Vilodag på er!

Igår fick jag och cyklarna storvila. Jag sov till tio, körde långyoga och morgondopp och långfrulle, och en extra kaffe och lapade lite mer balkongsol. Sedan var dagen redo att dras igång och den hade ett fokus: CX-TLC, tender loving care, för crossen.

Amiran behöver ingen TLC för tillfället. Den forsar fram som ett spjut ändå, tyst och smidig, kvick och rapp. Ett par lättare hjul med högre profil samt klossar står förvisso på önskelistan, men i stort är grundformen bra.

Crossen lever som bekant ett aktivt grus- och stadsliv. Vad gör man när det vankas långfärdsgrus och krossdito varvat med gryningsrallyn? Så när det nu knirkats och klickats och punkats, så är gränsen nådd. Crossen ska bli fräsch.

Fräscha däck och slangar är en hygienfaktor. Så det bidde slanglagning och däckbyte och lite kärlek till sadelstolpen, och så var det dags att provrulla.

I höjd med Fredhällsklipporna hände det:

crossens välbekanta klickljud var borta. Visst var framskivan något skev, men ljudet fanns inte längre där.

Jag blev så glad att jag direkt styrde ner till klipporna och fick mig ett klädsim. Väl uppe, fick jag tid för reflektion.

Vad betyder TLC: n för relationen till min cykel och till cyklingen?

Mycket. När jag känner att jag själv kan fixa grunderna, blir cykeln mer jag och jag själv mer självständig. För relationen till cyklingen blir det alltid en påminnelse om vilken materialsport cykling är, och att vissa miljösegrar har vunnits men många återstår. Därmed är tillfredsställelsen extra stor för varje lagad slang och lappat däck.

Jag har inga problem att lägga timmarna på omvårdnad av cyklarna. Däremot tappar jag rätt så fort intresset i materialsnacket som kan dras igång, om det inte handlar om miljöanpassning eller något mycket specifikt som rör mig exakt precis just då. Däremot är jag djupt imponerad av dem som förvärvat sig kunskapen och har intresset, vari den där djupa kompetensen skapas.

Det gäller såklart inte minst i kolfiberfrågan.

Jag väntar ju på svar från Specialized om deras återvinningsprogram för kolfiberramar. Jag ville veta huruvida alla ramar som förolyckats hamnar i detta program, och hur det framskrider. Samt såklart när eller om man någonsin, kommer kunna cykla omkring på en cykelram gjord på helt eller delvis återvunnen kolfiber från en annan ram. Jag mejlade dem så fort jag fick reda på att programmet fanns, och väntar nu på svar från ansvarig person i Holland.

Från en annan amerikanare finns mer detaljerad information: Trek. Trek har, enligt en artikel i Cycling News från 2011, ett program som ska kunna rädda uppemot 24 ton kolfiberavfall från deponi. Ramarna återvinns genom att fibern hackas sönder och ska därmed kunna användas i produkter såsom asfalt och bildäck. Hm, ska ramarna alltså nötas ner och hamna i miljön ändå? Man får hoppas att nåt har hänt på nio år och att programmet tar fasta på andra möjliga kompositprodukter, till exempel vindkraftverk. Fatta vindkraftverk gjorda av gamla cyklar!

Eller cyklar gjorda av uttjänta vindkraftverk.

Och att det såklart fortsätter forskas och testas fram material som kan ersätta den fossila kolfibern.

***

Kan man laga sin kolfiberram?

Nej, enligt ”alla”.

Ja, enligt Matt Appleman i Minneapolis. Han driver Appleman Bicycles, och på sajten Gearjunkie finns en intervju med honom från 2017. Matt Appleman reparerar ramar och till viss del fälgar, medan mindre komponenter inte anses kostnadseffektivt att ta sig an. Över 350 kolfiberramar och fler än 1000 vindkraftverk har han lagat sedan 2010, så man får ändå lita på hans kompetens. Det han åstadkommer är att kolfibern får leva längre innan den (kanske) hamnar på deponi eller (förhoppningsvis) kan återvinnas och användas i andra produkter. Sammantaget gör detta mig så glad: hur kunskapen om materialet och hantverkskunnandet om cyklarna används till miljönytta, att jag direkt vill flytta till Minneapolis och krascha min cykel så att jag får lämna in den till Matt Appleman. Sedan ska jag cykla omkring på min återbrukade ram och känna mig duktig, och vara odrägligt stolt gentemot alla som frågar. Sedan ska jag exportera Matts kunskaper till Sverige.

***

Dessa två saker gör att materialdiskussioner i mina ögon faktiskt kan bli intressanta.

Visste ni förresten att maskrosdäcken från Continental, Urban Taraxagum, har fått pris på Taipei Cycle Show? Nu vet ni! Och det är för att det är ett närproducerat maskrosgummi: gjort på tyska maskrosor i en tysk fabrik. Detta gör att man kortar transporterna och därmed sparar utsläpp och kan säkra tillgången på råvaran, eftersom naturgummi växer runt ekvatorn i känsliga områden och dessutom snart kan komma att bli en bristvara.

Så:

Heja alla materialkunniga som kan bra saker och får hållbara saker att hända och glad måndag på det!

20200628_2318222638956640410268854.jpg20200628_2320061468497070504429871.jpg

Anne under en av crossens sista rundor med framhjulsklick

Movitz!

Morrn då, i morse hände en så bra grej!

Jag hade simmat över kanalen till Traneberg och satt på min vanliga morgonklippa. Väl medveten om att jag borde simma tillbaka och börja ta tag i min arbetsdag, ställde jag mig upp och sträckte armarna mot skyn. Det kittlade lite eftersom jag vet att båtar kan komma och det inte alltid är trafiksäkert att simma i kanalen. Plus att medtrafikanter kan ha synpunkter på min cykelbränna.

För en båt var precis vad som kom!

Tuff tuff, där kom en passagerarfärja, med nyfiken blick och förväntansfull styrfart klöv den vågorna. En eldriven pionjär på väg ut i livet! Och ju närmare den kom, desto mindre trodde jag mina ögon. Håren reste sig på armarna.

Var det inte självaste Movitz!

Movitz är bäst. Movitz är nämligen en eldriven färja, och såna finns det några av i Stockholm och några i Helsingborg men de borde bli mångfalt fler.

Movitz är dessutom normbrytande: båtar bär ju vanligtvis kvinnonamn.

Jag gled snabbt ned i vattnet från min klippa. Vågorna var mjuka och smekande. Jag gosade in ansiktet mot vattendropparna som vore de blommande syrener, och besåg Movitz’ akterifrån, sakta vända mot Riddarfjärden.

Hur ofta får man simma i så rena vågor?

Det var i sanning en bra start på dagen. Upp på bryggan, hej alla t-baneresenärer på Tranebergsbron! Och tack grönskan som skyler mig från promenad- och jogg-folket på stigen och precis då kom en man med fiskespön, synd för honom att abborrarna jag nyss pratat med är för smarta för att gå på hans kroktrick.

Over and out och tillbaka genom grönskan via fläderträdet och sen började min arbetsdag.

Båtbilden ärligen snodd från Vattenfall, har aldrig mobilen med mig när jag morgonsimmar yo