Tre saker som händer i Falun i helgen

Torsdag yo!

Ganska nyligen uppkommen från morgondoppet tar jag chansen att morgonblogga medan hjärnan fortfarande är lite småhög, på just doppet.

För vad händer i helgen egentligen?

Jo! Vi drar till Falun, jag och Anne. Vi ska göra tävlingspremiär på cx för i år och det kommer såklart att bli underbart! Underbart som i hög puls, sand och gräs och grus och kurvor och backar och vurpor och jumboplaceringar. Jag tror säkert att flera av er som läser också kommer att kötta runt på banan, vinka gärna!

Vi ska bo i en liten stuga vid vattnet. Invid stugan ska vår elbil laddas. Här vill jag ge ett uthyrningstips för er läsare som bor i Stockholm och det är Elbilio. De är ett bilpoolsföretag som har ett tiotal elbilar för uthyrning på Kungsholmen, i Vasastan och i Solna. Bilarna har olika räckvidd och laddförmåga och man hyr en hel helg för ofattbara 890 spänn. Lägg till att elen man kör på knappt kostar något. Cyklarna åker på ett cykelställ vi fäster på bakluckan då bilen inte har dragkrok (tack Robin för lånet!!).

Den tredje saken som händer i helgen är att min miljöranking ska få göra sin premiär. Jag vill främja miljötänk på cykelevenemang och tänker därför sprida information här på bloggen om hur mycket miljöhänsyn det tas ute bland klubbarna. Klubbar som redan gör detta är t ex Västerås CK och Team Sméstan cykelklubb i Eskilstuna. På listan för min ranking finns bland annat källsortering, vegoutbud och ekologiska/rättvisemärkta bananer och kaffe. Extra bonus för banor som ligger så till att man kan ladda elbilen om man kör en sådan, eller samåkning främjas, samt om ev. priser och spons har miljöprofil. Om nån undrar tänker jag även göra smygreklam för elbil. Kanske någon vill provköra och spana in det smarta cykelstället? Varsågod!

Det var de tre sakerna det. Nu är bloggrasten slut. Lite foton från morgonens gryningsrally på det så hörs vi mer imorgon, dagen innan premiärloppet!!

🔥 🔥 🔥

Ann-Sofie, Marre och Eeva på gryningsrally, tack för foton och sällskap i dessa dimmiga, drömmiga morgonrundor!

Pepp overload, please don’t go there.

Hello!

Brukar du bedöma eller bedömas?

I måndags blev jag utsatt för något jag naivt nog bara trodde fanns inom cykelsporten. Sånt där som får en att sakta bli mindre, sämre, mer irriterad och till slut, less. På sig själv, konstigt nog. Vilket gör att man inte presterar någonting alls och känner sig ännu sämre.

Japp.

Överpepp.

Har ni blivit överpeppade nån gång? Någon som i all välmening gett dig råd du inte bett om, berömt en gång för mycket, peppat dig till döds. Du står där i lokalen eller på tramporna och tänker fan, är jag så dålig att jag behöver alla de här råden? Av någon som inte ens är ledare eller instruktör?

I min roll som motionsledare inom cykling försökte jag motverka detta. Mina nuvarande gym-instruktörer försöker också motverka det genom att efter instruktionerna säga ”vi kommer runt och tittar och hjälper till”, ”coacha inte sönder varandra nu”.

Den hjälpen tar jag gärna emot. Något jag däremot inte är särskilt sugen på är när min partner står där med mitzar och ”coachar” och allt jag får höra är hur jag ska göra.

Det beteendet kan faktiskt dra åt skogen. Särskilt om det kommer från en snubbe, ni får ursäkta.

Jag fattar själv när jag gör rätt och när jag gör fel. Jag hör om slaget träffar rätt. Jag känner i foten om sparken sitter. Jag ber om hjälp när jag behöver hjälp.

Sisådär, det var kvällens gnällblogg i ett kärt ämne! Lite som att träffa på en gammal bekant man var rätt glad av att ha varit ifrån en längre period.

Träffar jag på hen igen vet jag hur jag ska agera, precis som med alla mönster man samlar på sig.

Gymkram på det!

(Några gymbilder blir det inte, där går gränsen även för bloggen)

Klinten.

Lördag 05.40. Klockan ringer och jag snoozar med van hand alarmet. Jag vaknar på ena sidan av en gigantisk dubbelsäng i ett rum som är på tok för dyrt för sin egen rimlighet. Plyschkuddar, snedtak, sittgrupp och stor spegel. 

Visby. Min sista dag. Min första septembergryning vid havet.

Upp. Tufsig i håret, mosig i ögonen, packa ihop alla saker och styra mot havet med stopp för utcheckning i receptionen. Tanten med gotländsk brytning som jag igår var onödigt snäsig mot i mitt begär att hinna till solnedgången på klinten innan lamp-fasen kickade in. Hon har bryggt kaffe till mig.

Cyklade jag igår?

Jag hade checkat in i mitt rum, fnyst åt det spatiösa och minibaren och snedtaket, vräkt ut alla kläder på golvet och snott runt för att få på mig allt och med mig allt. Inte en sekund fick spillas av min dyrbara egentid på klinten med crossen.

Vad var det som var så dyrbart?

Solnedgången. På klinten i höjd med bränslesilosarna hade jag stannat och lutat låret mot överröret medan solen gick ner. Den rörde sig snabbare ju närmare horisonten den kom. Sedan hade jag dundrat vidare över kalkstenshällarna i jakten på en väg jag sett ut. Den gick en nivå nedanför och såg så frestande ut att jag länge varit som besatt av att ta mig dit.

Crossen studsade fram på hällen. Skakade fram, nedåt skråande på en alltmer smalnande stig. Där fanns en brant trappa som ledde till min stig. Av, bära crossen ner och där var jag.

Stigen. Stigen var stenig, stora stenar där crossens nätta 33mm skulle sväva ovanpå och bära oss. Vänster, följa spåren och smyga ut till kanten. Syrsor. Havet. Vågorna. Ett par kilometer åt ena hållet färjeläget, åt andra klinten. Och rakt ut, bara hav och vågor och ett tilltagande mörker.

Med blicken åt rätt håll och med balans och benfokus skulle jag kunna inbilla mig att jag var långt borta. Långt borta i känslan, nära i geografin. Tiden skulle kunna stanna, oupptäckta delar av min hjärnkapacitet skapa upplevelser som skulle kunna tränga undan minnen jag inte ville ha kvar.

Inte lampa på än. Lampsken skapar alltid en kontrast till det oupplysta. Man kapslas in, och allting annat stängs ute. Jag ville vara ett med skymningen lite, lite till.

Stigen leder in i tallskogen. Krokiga ö-träd med integritet ser på mig, där står två bänkar på vilka kärlekspar måste ha suttit nära och löften kanske växlats medan ögon vätts och fingrar slingrats om fingrar. Jag fipplar med balansen och får ett hugg i sidan. Faller, åt höger, dit det lutar, tittar upp på den avbrutna grenen. Den säger kanske: dags att vända, så att du hittar trappan som tar dig tillbaka innan natten suddar ut den.

Jag vänder. Hej då bänkarna. Crossen skramlar tillbaka och snart är jag tillbaka på stenarna, och nu lutar stigen åt andra hållet. Träd kommer igen, det lutar ännu mer och stigen tar inte slut. Snåren av nypon river upp mina illa tilltygade ben. Jag plöjer fram, hög kadens och balans och nu är det mörkt, lampa på och jag måste ha kört förbi stegen. Vänder, igen, stigen lutar än en gång åt andra hållet och natten viskar, vill förföra och ha kvar mig nere på den nedre klinten kanske för alltid.

Där.

Trappan är brant, en ståltrappa där skor med klossar lätt kan slira, inte halka med crossen på armen nu, upp upp, hoppa på och plöja småstigar i rutmönster, visst har man cyklat långt även om det långa gått i sicksack, varje tramptag är nytt om det så bara trampas på det andra hjulspåret, åt andra hållet, i mittremsan eller i lägre eller högre tempo.

Jag är plötsligt tillbaka på asfalten mot färjeläget. Inte hemåt, inte än, jag tar en stig mot vindmöllan som tornar upp sig, förbi den leder stigen in i snåren, en till mölla! Och så är jag vid ringmuren.

Inte sluta riktigt än. Jag följer muren, den är smakfullt upplyst och stigarna böljar, jag är någon kilometer från mitt hotell och ändå mil på mil ännu längre in i mitt egna rikes runda. Jag vänder vid norra porten, smälter samman med stjärnhimlen och vänder, om än geografiskt. En sten som MTB-åkare hade kallat drop dyker upp i sista sekunden, av cykeln och bära försiktigt ner. Två motlut och två gräsbeklädda kullar till, in genom ringmuren och åter kullerstenen under crossens räfflor.

Klicka ur.

För sedan handlar jag, och sedan duschar jag, och sedan äter jag, och sedan stretchar jag, och sedan yogar jag, och sedan somnar jag och sedan vaknar jag, och sedan gryningsdoppar jag.

Och sedan rullar jag ombord på färjan.

20200918_1915264977065557421785224.jpg20200918_192922.jpg20200919_0739233371054889110403433.jpg20200919_0621236124150488682097731.jpg20200919_0651027835868594729188535.jpg20200918_2100185857832797064249723.jpg

Foto Emelie Waktell

Träna cx

Morrn!

Är det inte för lustigt hur psyket ibland gäckar oss med tankar som att ”nej, jag kan inte komma på träningen, jag är för otränad”?

I cykelsammanhang innebär det oftast att man känner sig långsam och inte vill sinka de andra, alternativt skada sitt känsliga ego med att pekas ut som den som kommer sist, eller ännu värre, utgör utfyllnad och mångfald, den som ingen räknar med ska prestera något (”vad kul med så många tjejer på passet!”). 

Varför säger man inte: ”Vad kul att just du kom till passet”? 

Det är dessa tillfällen, när man mycket riktigt kommer sist, utpekad i spåret som omkörd och sämst, när man kan behöva tänka om lite kring vad man vill uppnå med sin träning. Jag är nämligen trött på att känna mig misslyckad, så jag brukar istället tänka de här tankarna: 

  • F-n, jag blev omkörd här i kurvan. Hur kan jag ta denna kurva snävare nästa varv? 
  • Men för h-ete, jag pallade inte den här backen utan var tvungen att gå. Hur kan jag komma uppför den nästa gång? Vilken linje ska jag hålla och när ska jag ställa mig upp och hur ska jag använda vikten? 
  • Skit också, hon hoppade snyggare än mig och hade mer flyt när hon bar sin cykel. Kan jag förbättra mitt grepp runt ramen eller hoppa på cykeln snabbare nästa gång ett hinder dyker upp? 

Så där måste man hålla på för att inte bli dum i huvudet. CX är ju knappast en lagsport, även om man kör i samma tröja och blir extra glad åt en fin prestation som råkar vara lagkamratens. Så det är de egna momenten som det gäller att sätta. Och det gör man genom att träna på dem.  

I tisdags var inte en sådan dag när man tvingades tänka på det där, man bara tänkte på det eftersom det var så som träningen var upplagd. Klassisk crossmix av teknik, puls och tempo! 

Anne och jag körde pulshöjning, kurvteknik och backe. Målet för pulshöjningen var flås, för kurvtagningen att bli en snäv och smart kurvtagare och för backen att få backlen att bli en del av vardagen. För mig i alla fall.  

Vi körde tre övningar: 

  1. Upp i Backen, skråa och ta kurvor i gräsbacken nedåt, hoppa av och hoppa över små hinder och upp i Backen igen på repeat. 
  2. Jaga varandra runt träd tills någon kom ikapp. Det var såklart Anne som kom ikapp mig, men lite längre tog det för var gång, och för varje kurva där jag kom in brett, och ut snävt, som för att kunna ta sats och ta i för att slippa tappa fart. 
  3. Tempohöjning fartsträckor och bära cykel i motlut. 

Det blir snart ganska uppenbart att man måste hitta sina styrkor mitt i alla svagheter. Klamra sig fast vid dem tills man får sådan hybris att man helt plötsligt tror sig ha andra styrkor också. Hittills har jag identifierat två av mina. En är att vilja kunna köra riktigt snyggt utför.

Vi tar det därifrån, känner jag. Och efter tisdagens träning, när faktiskt avhoppen började sitta och jagandet av sin egen svans och Annes hjul runt de där träden gav mersmak, så finns det trots allt hopp. 

Lite, lite, lite miniihopp. 

Rambo.

Låt mig presentera ett första förband-tips!

Tipset kommer från Cecilia och riktar sig till er som, likt oss idag, ej har plåster eller första hjälpen-kit med sig. Aja baja. Detta ska jag hädanefter alltid ha. Åtminstone lite silvertejp lindat runt ramen och extra papper eller gasbinda vikt i fickan. Eller i värsta fall enbart silvertejp som kan lindas runt ett knippe vitmossa.

Följande hände idag den trettonde september, några mil in i rundan. Jag pratar rando med Cecilia och tar en högergir runt en bom. Sedan tar jag i lite för ivrigt och går omkull. Som sig bör, prickar jag exakt samma punkt på vänster knä där jag sedan just randot, fortfarande har ett köttsår (sorry detaljen men det ÄR ett köttsår).

Är det inte för jäkla finurligt hur kroppen lärt sig ramla och slå i exakt samma punkt vareviga vurpa?

Det började iallafall blöda, hur oestetiskt, så vi stannade och jag fick både papper och vitmossa och vatten av fina gruskamrater <3. Och blodet bara rann. Till sist tittade Cecilia på min hals, runt vilken det satt en buff.

Sätt den runt benet, sa hon.

När hon konstaterat att den var för liten för att lindas dubbelt, vek hon över den så att två testar bildades. Sedsn knöt hon en dubbelknut.

Rambo!

Det fick bli rambo-knä resten av dagen. Lite skrek och stramade det inifrån det köttiga, men det var ändå varmt och bra därunder. Snart lugnade det sig, och i duschen hemma tog jag försiktigt av det. Buffen fick duscha och bli blöt, viktigt för att inte riskera behöva rycka loss den med våld. Under fanns jacket, som fick plåstras om.

I fält hittar man lösningar.

Rambo-knät är en av dem.

Fotokudos Agneta och Marre

Stora skuggan: ännu en backreflektion

Jag har hittat en ny backe som jag snarast kommer att behöva göra till min.

Denna insikt nådde mig i tisdags när det vankades cross på Stora skuggan. Stora skuggan är som bekant ett stort område med amfiteater och gravhögar blandat med öppna gräsfält vid universitetet. Perfekt för cx med andra ord. Runt här kör man ofta några varv, medan man aktar sig för festande studenter och små grupper av andra livsnjutare. Man köttar genom gräsfälten, gnuggar sig uppför motluten och knixar sig runt små träd med blicken i färdriktningen för att göra kurvtagningen så snäv som möjligt.

Backe nummer två i denna runda är betydligt brantare än backe nummer ett. Ettan är mjuk, en uppvärmning, man kan både köra snabbt och långsamt uppför den. På krönet växlar man ner ett par växlar för att kunna köra nedför igen, och så svänger man runt och snart måste man ta en tvär sväng för att kunna trycka just backe nummer två.

Det är lätt hänt att psyket tar överhanden och fäller ekipage som ska uppför backar som den här. Det beror på att de är så pass branta att psyket försöker lura i ekipaget att det inte kan ta sig upp. Det projicerar bilder av att man kliver av efter en tredjedel, eller en fjärdedel, och ibland är kampen mellan ekipage och psyke så stark att ekipaget stannar helt, mitt i backen.

Det som krävs är att studera någon annan göra rätt. Jag studerade Anne. Jag studerade hennes färdväg och växelval och kadens och spår. Sedan andades jag ut, körde jag upp, och kom upp ståendes. Denna bestigning ägde rum för två veckor sen. Nu i veckan på den reguljära cx-träningen med random galda cross-åkare, ägde detta rum på varv nummer tre.

På ett varv av sju kom jag alltså upp. Varje gång man kommer upp, blir backen lite mer en del av rundan och inte en skräckbacke där backspökena tar överhanden.

Over and out, backe backe backe, du ska bli mer och mer min.

Jag är hon som får er andra att se bra ut

Yes crossen det är vår uppgift det!

Herregud stackars crossen. Den lever ett hårt Stockholmsliv.

Idag skulle det träningstävlas ute på Hellas med Anne och alla herrar. Jag kom på crossen med cross-formen under armen. Att köra cx är något helt annat än den kilometertuggande distanskörning jag ju ägnat hela sommaren åt.

Det kan nog faktiskt inte bli mer olikt. Att käka styrlinda i 22km/h på danska småvägar med ljudbok jämfört med att trycka grässpurter och akta sig för rötter mitt bland andra trampande crossåkare. Hua.

Det var nära att man började drömma MTB-drömmar där det var som rotigast. Tänk att studsa fram på något som faktiskt var anpassat för underlaget där man fick landa mjukt i dämpningen!

Där det var som tyngst i gräspartierna var det lätt hänt att man började drömma landsvägsdrömmar. Hur ljuvligt vore det inte att trycka en backe som faktiskt ledde till att man fick något gratis på andra sidan?

Jag var i så dålig crossform att jag blev rädd för mig själv.

På varv tre kom vajerbrottet. Sen gick det som det gick, världens sämsta fotograf blev kvällens DNF och alla kom i mål svettiga och ljuvliga förutom jag för jag hade med mitt hetsiga växlande, växlat sönder vajern.

Jag var sämst, alla kategorier.

***

Det blev tyngsta växeln hem med Anne och Jones mot Västerbron och nu fick låren jobba. Särskilt uppför. Så imorgon är en ny dag och ännu mera underhåll på dig min söta lilla stadscross.

Med störst underhållskonto och lägst fart när det verkligen gäller.

Jag lägger inte upp det här på sociala medier. Over and out. Tack Valhall-Stefan för banbygge! Och hejarklacken! Och random snabba snubbar för snygga svängar framför min mobilkamera.

Cross yo!

Det finns ingenting så lovande som en kommande cx-säsong. Steget från den snabba, snygga landsvägscyklingen till den studsiga, intensiva, leriga crossen. Från den krävande piaffen till den skrattiga barbackahoppningen. Precis som man tänkt börja sörja sommarens nattcyklingar och atlantstränder tar man det, det där steget!

Här i Stockholm finns en finfin arena som heter Stora Skuggan. Där körs massor av cross och jag fattade varför när Anne tog mig dit igår för lite mjukstart. Stora Skuggan är ett stort, öppet gräsområde med diverse crossiga underlag: små gravhögar för mer eller mindre branta backar där fokus på rätt växel är A och O. Högt gräs som man måste hålla hög fart för att komma igenom. Tvära utförslut som man aldrig får tveka att kasta sig utför. Och så den här tjusiga amfiteatern med sin lilla sandiga gryta, omgiven av platåer där man kan cykla i olika höjdnivåer. Och så sväner man in i skogen där grusvägarna finns, för att sedan svänga ner på gräset där små träd blir koner som man svänger runt. Så den sista snutten och den första: öppna gräsfält där man inte ska vila, för på cross vilar man aldrig, dessa öppna gräsfält är till för fartökningar.

Och så hindrena man ska hoppa över. Man ska lossa den fot man är minst van vid, använda precis lagom med fart för att sedan glida in i ett avhopp utan att bromsa så att man liksom flyter över hindret och sedan hoppar upp på cykeln igen och nästan direkt hittar pedalklicket. Och så, iväg!

Denna disciplin måste vara världens publik- och fotovänliga sport.

I ett av våra träningsvarv stannar jag för att leka just publik. Eller kanske för att studera teknik och stil. Jag studerar Anne cykla på platån, Anne kötta uppför en backe, Anne försvinna och sedan komma ut för att kasta sig ut för en gräsbacke. Anne försvinna in i skogen, komma ut och svänga runt björkarna. Anne hoppa av som man ska och över hindren och sedan upp med det rätta hoppet.

Alla dessa moment!

Efter att ha jobbat igenom dem och kört våra träningsvarv var den där, crosslängtan och förväntan. Det fanns så mycket att finslipa, så mycket att lära sig på rätt sätt och sätta som reflexer i den cykelkropp som så nyligen tuggat mil efter mil med Robert på randovägarna. Och käkat styrlinda i den danska atlantnatten.

Slut på inlägget – välkommen till crosshösten ❤

Anne, tack för bästa visningen av Stora Skuggan och Marre, tack för fotot vid gryningsrallyt på Järva den där delen av morgonen när jag äntligen fick upp värmen och tack himlen som öppnade sig på hemvägen lagom tills jag kommit till st Eriksbron

Green Kayak, ett av flera sätt att städa närmiljön

”Bli inte för besvikna om ni inte hittar så mycket skräp, Karlbergs kanal är rätt utplockad”, säger tjejen bakom disken. Hon jobbar för ett av kajakställena som är anslutna till Green Kayak, Carlsbergs initiativ till minskad nedskräpning. Idén är enkel: man får knappa två timmar gratis kajak mot att man plockar lite skräp under tiden. Personalen väger och tar hand om skräpet och så kan man på hemsidan se hur man är med och bidrar.

Just nu 32 ton insamlat sen i våras. Från just Point 65, ett av tre ställen i Stockholm och vår utgångspunkt idag, 1,5 ton.

”Vi” är jag och Cecilia, min partner in crime för skräpplockning på Kungsholmen och en trogen bad- och klippkamrat. Vi träffades genom de lokala plockgängen där jag roddar plockningar. Närmare bestämt fb-gruppen Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen, som grymma Marie Zimmerman har startat.

Jag och Cecilia har snackat länge om att utvidga vår plockning med just vattenburen sådan. Vi båda gillar vatten och att färdas på det, och i det. Och vi gillar att kunna städa i vattnet såväl som på land. Däremot är det precis som tjejen bakom disken sa, detta är jättepoppis och vi fattar varför! Vem vill inte paddla omkring och göra en liten miljöinsats samtidigt?

Vi kryssade lite på kanalen mellan de bägge strandsidorna. Skräpet vi hittade var inte alls av den mängd som det vi hittar på land. Däremot var det ju såklart tillfredsställande att kunna fiska upp tomburkar, fimpar, plastpåsar och en j-a fiskelina ur vattnet. Det ska tilläggas att vi på land vet var skräpet brukar samlas. Vi kan våra hotspots. I vattnet kan vi dem inte, hade vi kunnat det hade vi gjort större nytta.

Det är dock inte alltid mängden som räknas. Fiskelinan jag drog upp och till sist skar av den sten som den satt fast runt, hade kunnat strypa fåglar och fiskar. Linan är jätteliten, men lång och stark och syns inte. Den var viktig att få upp även om volymen var liten.

Några saker hade blivit liggande om vi inte varit på vattnet och sett dem ligga på strandkanten. Och det är väl just att nå in till platser och bottnar med hjälp av kajaken som är den stora grejen.

Vi lämnade tillbaka kajaken drygt en timme senare. Mängden var liten för den tid vi spenderat i kajaken, och vi kommer att fortsätta plocka och städa på land runt våra hotspots. Nästa gång paddlar vi nog åt ett annat håll, eftersom kanalen är rätt så plockad på skräp yey!

Att plocka skräp är tillfredsställande samtidigt som man även kan bli förbannad och det på den som har kastat skräpet på marken eller i vattnet. Men vi i den här gruppen kan inte stå ut med att våra favoritplatser i vår närmiljö är nedskräpade. Så vi plockar upp, ändå, och informerar i andra fb-grupper såsom Kungsholmen om det vig le

Det är enkelt att starta en plock-grupp på sin ort eller i sin stadsdel. Vi köper plockpinnar från Jula, påsar på Ica och sen annonserar vi tillfällena i gruppen. Och så plockar vi tillsammans och alltid jättetrevligt! Och känner oss duktiga! På senare tid har vi även börjat dela ut och informera om Cigbuster, en fickaskkopp för rökare som gör att fimpen slipper äckla av sig på marken. Även om den innehåller en tändare, som i sig stimulerar till mer rökande, så tror vi att den leder till minskad fimp-nedskräpning för dem som prompt ska hålla på, just för att man bjuder på tändaren.

Och Green Kayak kan jag absolut rekommendera för er som gillar vatten, båda att färdas i de och att göra en insats för det.

Slut på detta inlägg, nu har ni länkar ni som vill bidra till en renare miljö ihop med likasinnade!

Post-rando: att motverka den passiva vilan

Fredag lovers!

Det blåser välkommet svalkande vindar här på min balkong. Jag balkongjobbar, det går okej, jag har skickat iväg en debattartikel som jag hoppas de tar in. Och nu är det lite lunchpaus.

Ën annan paus som pågår just nu är cyklingen. Jag har rullat lite lätt en gång på racern och kört gryningsrally på Järva en gång. Bägge var ok, men fortfarande behöver jag justera lite i tillvaron för att kroppen ska bli cykelredo igen.

Då ska man vila.

Att vila kan ibland av misstag uppfattas som apati av min hjärna. Jag blir superslö, sover massor och äter ikapp en massa bortcyklade kalorier. Jag tror det beror på själva ordet, att vila från något. I själva verket är det ju inte alls vila, det är återuppbyggnad. Av sådant jag kommer att behöva framåt.

En fredag som denna, då vindarna förvisso svalkar men hjärnan fortfarande är slö, känns återuppbyggnad i form av aktiva insatser långt borta. Hjärnan kan möjligen tänka sig att fixa sovmorgnar.

Och post-äventyrsdepressionen är ett ständigt hot. För en vecka sedan tog jag rando-dopp i Vättern, här sitter jag med loj blick och balkongjobbar. Hur ska detta tjäna återuppbyggnaden av mitt knä?

Knän är som manliga egon. Citat manlig kollega vid tisdagslunch på stan. Känsliga, lätta att skada, tar tid att bygga upp, måste ständigt underhållas. Därefter visad en övning som skulle kunna stabilisera musklerna runt knät, för att få dem alla att samarbeta och inte slitas ut.

Ett manligt ego mitt emellan lår och vad.

Man ska stå på ett ben och sträcka ut ena benet i luften. Därefter ska man böja sig ner sakta sakta och sätta sig på en stol. Upprepa på andra benet. Det är benen som man står på som får träningen. I mitt fall skulle det innebära att stå på höger ben.

Kanske ska man även här rada upp vad man hittills gjort i återuppbyggande syfte:

  • lördag, hemkomst och vila medelst inreda balkongen med kuddar
  • söndag, båtuflykt med kära systerfamiljen medelst fira Roberts rando-ankomst på stan
  • måndag, sovmorgon och balkongjobb
  • tisdag, rullat lätt på racern på kvällen med hög kadens
  • onsdag, gryningsrally Järva med finfrukost – ALERT kändes inte så bra
  • torsdag, morgondopp och släpat sig till gymmet och kört ett fyspass, svettigt men kändes bra
  • fredag, idag, sovmorgon och morgondopp och halva dagen kvar att producera någonting av värde

Sisådär. Man har gjort en del sedan man kom hem ändå!

Ha gjort-listor, alla att göra-listors ständigt positiva och återuppbyggande storasyster. Och snälla spana in onsdagens gryning på Järva. En guldkant på tillvaron som ”bara” kräver att man ställer klockan på 04:20.

Fotokudos Sofia och Eeva