Moroten och jag

Socker, spannmål och morot.

Där har ni de tre grödor som Sverige som nation är självförsörjande på. Resten är vi beroende av omvärlden för att producera tillräckligt mycket av för oss. Vore ju trist om vi stängde in oss och satt och käkade morotslimpa med marmelad hela dagarna, men det säger något om vår sårbarhet i dessa coronatider.

Och igår var det morotens dag!

Jag ville först fira, men kände sedan att varje dag är morotens dag, för mig. Jag messade dock mamma med informationen, min stora morotsinspirationskälla, och fick tillbaka att hon tänkte laga en morotsallad med rostade senapsfrön.

Jag konsumerar åtskilliga kilo morötter per vecka. Och det är skillnad på morot och morot: Icas ekologiska är godast! Så det så. Vanligtvis snacksar jag på dem medan jag lagar mat. Brukar aldrig skala dem, och sista lilla snutten åker ner på ett fat i vatten så att ny, grön bäbisblast växer fram. Späda blad som piggar upp!

Morötter är också oslagbara som färdkost. De håller under resan och ger även lite vätska. Man får en känsla av neutral smak i munnen, man känner sig fräsch. Det kan behövas när man reser.

Annars är morotssoppa min absoluta favorit. Grunden är vitlök, ingefära och chili ihop med gul lök, i med röda linser och skivade morötter, koka med buljong och lite krossade tomater, sist i med tomatpuré och kokosmjölk. Mixa slät. Lagom fast. Hetta möter kokos. NOM!!

Sen brukar jag köra dem i råsaftcentrifugen till juice ihop med citron och ingefära. Men detta något motvilligt då man ju missar massa fibrer, kolla i maskinen efteråt bara! Juice är gott, men juica ska man ju bara göra med sådant man inte pallar äta färskt.

I övrigt hamnar såklart morötter ofta i gulaschen, eller i linsgrytan med spiskummin, men däremot kokta morötter eller rivna morötter har jag svårt för. Slöseri med den njutning man får av en söt och fast morot i sin oskalade renhet! Och ärligt, KOKT morot??

Nej nej, och åter nej.

Just ja. Glömde morotskaka. Det enda jag bakar, och det en gång per år, till min födelsedag i januari. Måste dela ett recept här, för man improviserar inte hur som helst med morotskaka.

VÄRLDENS GODASTE MOROTSKAKA

Såja. Nu har ni det också.

Glad måndag och fortsätt njuta av moroten!

Och jag hade ju såklart odlat morötter om jag hade haft plats och förmåga. Faktum är att jag alltid tyckt att det finns så många som odlar så goda morötter att jag själv känt mig överflödig. Så jag har aldrig satsat på att lära mig det, utan handlar istället med glädje från dem som kan och njuter såklart av kära mammas fina morotsspädisar

Nacka-chocken

Aldrig mer stigcykling i friluftsområden.

Det var känslan efter att ha snurrat runt i Nackareservatet i söndags. Tror det var där jag var iallafall, gick på en rutt vi kört med ett brudgäng i höstas. Då var jag eld och lågor över dessa nya stigar. Så vackert längs spränger, hällmarker och uppförslut!

Igår var jag skärrad. Stigarna var proppfulla med folk! Jag hade knappt en enda nedförsbacke för mig själv! Än mindre kunde jag ta fart uppför utan fick knoga med start i motlut! Hela tiden fick jag smyga mig förbi och ropa ursäkta och hela tiden hoppas att de inte hatade cyklister mer än vanligt.

Är det såhär MTB-åkares vardag ser ut?

Som jag längtade till landsvägen. Och till tomma grusvägar! Dessa två typer av vägar, som är transportleder och inte anlagda för rekreation, har en stor fördel och det är att man slipper bråka med de stackars fotgängarna. Då är bilister mycket lättare att både bli arg på och att komma överens med eftersom man färdas på en regelrätt, vanlig väg.

För jag förstår fotgängarna! Familjerna, paren, kompisgängen, den ensamma flaneraren som nyss lämnat sin fru och bara vill ha lite luft att andas. Jag skulle aldrig som fotgängare i ett naturreservat vilja oroa mig för att det kan komma en cyklist. Jag vill promenera och njuta!

Fram för ännu mer separerade vägar i fritidsområden.

Sedan blir det ännu mer uppenbart hur väl de stadsnära ytorna behövs. Nu när vi äntligen fattat hur bra det är att vara ute och göra grejer, och att det finns fin natur hemmavid att göra dem!

Men pjuuuuuhh. Som man säger. Jag är skakad. Ok, kanske inte aldrig mer, men iallafall aldrig mer söndag fint väder och mitt på dagen och utan ringklocka på anlagda stigar.Kanske snarare tidigt tidigt, med på köpet fågelkvitter, gryningsljus och daggdroppar?

Eh det börjar låta magiskt. Och börjar låta som att mitt gamla sätt att njuta av en plats är tillbaka:

Åk dit en annan del av dygnet, med fördel tidig morgon.

Any takers?

20200406_0755256038535355206989130.jpg

Och ett träd på stigen är det minsta problemet

Och jag kan också känna att anlagda stigar inte är riktiga stigar på samma sätt som vägar. Vilken helt ologisk känsla, varför skulle inte stigar som anlagts för folk att gå där och njuta av omgivningen vara en riktig väg? Eller är det för att det inte riktigt är en transportled? Och att jag gillar känslan av att cykla på något som redan finns där och därmed kan ha flera syften?

Fredag 17.53

Jag står i hallen i min lägenhet. Mina blanka ögon vilar på ett par svarta stövlar men jag ser inte själva stövlarna. Jag ser rakt igenom dem.

Jag stirrar och stirrar och ser ingenting.

Jag måste ut. Om jag inte kommer ut, blir jag dum i huvudet.

Jag tar crossen och kör mot Västerbron. Luften är vårig. Kvällen är sval. Solen är ljuvlig i horisonten.

Jag låtsas ha någonstans att vara på väg till.

Efter Västerbron kan man ta höger mot Reimersholme. Jag har alltid kastat lystna blickar åt Stockholms olika holmar. Jag gillar holmar. Jag tar höger.

Längst ute finns vattnet. Såklart, det är ju en holme. Jag ser mot Gröndal på andra sidan. Förut fanns där en bastu, jag har bastat där.

Så kommer jag tillbaka till Hornstullsidan, och kör mot Bergsunds strand. Lampor på.

Jag ser upp mot ett buskage och en trappa, där jag vet att det finns en hemlig gammal järnvägsräls. Nedlagd. Övervuxen. Jag vet att den finns där, det är sen gammalt.

Benen trampar, det är mysigt att cykla med lampor. Jag når Skanstull, funderar på myllret på Götgatan, men tar Ringvägen. Jag vill tillbaka ner till vårfåglarna vid vattnet.

***

Snart är jag åter på Västerbron, kryssar mellan kvällsflanerare och kör genom Fredhäll. Köper en påse morötter på Coop, och så är jag tillbaka.

Jag körde visst hem, via Reimersholme.

20200404_2257322181668077190604202.jpg

Morgonplock

Morrn!

Igår hörde en läsare av sig angående mitt inlägg om skräpplockning. Hon kände på pricken igen sig i känslan när man plockar skräp på egen hand, jämfört med om man är flera. Jag sa att hon kunde utlysa en tur i sitt bostadsområde, det var säkert fler som skulle hänga på, även om det inte kändes så när man ensam går och plockar med sig skräp.

Jag hoppas hon utlyser en runda. Jag tror att hon kommer göra det! För hur perfekt lämpad är inte denna aktivitet för coronatider? Antingen är man permitterad, eller jobbar hemifrån, eller är arbetslös, eller bara vill komma ut och ha social kontakt och samtidigt göra något ihop.

Något som får en att känna sig riktigt duktig och man ser resultat dessutom.

Plocka skräp är perfekt. Någon halvtimme innan man går in till kaffe och jobba hemifrån-jobb, som idag i mitt fall. Med två andra kungsholmenbor som känner exakt samma sak.

Min läsare tyckte också att alla permitterade skulle ut och plocka skräp. Som en sorts samhällstjänst, en gentjänst. Det är ju ändå vi som betalar del av deras löner nu, tyckte min läsare.

Jag kan hålla med henne!

Nästan så att jag själv vill permitteras och dra igång en sån grej.

Förresten fick vi gräva långt in under snötäcket i buskarna i morse, då var det bra att ha sin lilla plockpinne:

Foton och plocksällis: Marie och Liselott

Marie!!

Hej från Kungsholmen!

Idag har jag träffat Marie och plockat skräp på Hornsbergs strand. Marie är bäst! Hon tröttnade nämligen på att vår fina lilla holme har blivit så skräpig. Tänk Rålis, tänk Kristinebergsklipporna, tänk Lindhagsgatan!

Tröttna kan man göra, knyta näven i fickan över skräpet som virvlar förbi i vinden när man sitter på uteserveringen. Det kan man göra, enkelt. Men Marie var mer konstruktiv: hon startade Facebook-gruppen Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen som efter ett par månader fick 180+ medlemmar, där jag nu är en! Och idag blev jag dubbad till ledare!

***

Mitt första ledarledda plock äger rum fredag 0745-0815, samlingsplats outas i gruppen, glöm inte plockpinnen yo

***

I gruppen arrangeras plockning på olika delar av Kungsholmen. Man gör också felanmälningar på överfulla papperskorgar till Stockholms stad. Marie förmedlar plockpinnar till ett förmånligt pris, och så utlyses lokala plock-events av ledarna. Plockningarna har blivit sociala tillfällen där man städar tillsammans, och har rönt uppmärksamhet i lokalmedia.

Med all rätt!

Genom att göra sådant här i grupp, känner man sig också mer socialt accepterad. Vem vill snoka runt i buskarna efter skräp på egen hand? Är man bara två, så är man genast normal! Och så kan man småprata under tiden, och heja på dem som bara sitter och hänger. När de ser att vi plockare är vanliga invånare och inte betalda renhållningsarbetare, så är jag helt övertygad om att de påverkas till ett bättre beteende. Och rentav hjälper till!

Och rätt vad det är, så har man massor av näringsidkare, bostadsbolag och andra med sig.

Som till exempel lilla le Mond, vårt kära lilla cykelkafé med utpost på just Lindhagsgatan. Ägaren hade en dag sett plockarna, och bjudit in dem på fika!

👏

Man kan verkligen diskutera om sådana här grupperingar ens borde behövas. Och ja, take away-kulturen är ett jäkla gissel som bidrar till massor av plast och andra förpackningar. Och alla rökare borde plocka upp sina egna fimpar… Men en sak vet jag: jag vill bo på en ren jäkla holme, och jag är beredd att kämpa för att det ska bli så. På land, i luft och i vatten.

Gemensamma plockningar är en väg dit.

Foton Marie Zimmerman och jag

…och läs även min och Lucas’ Rapport från vägren 53

Say no more

Helgens fyra cykel-wows

Helgen!!

Riders,

Här kommer en kärnfullt recap av min Mälarhelg. Väska och transport får anses avhandlat, nu till det andra och det är Eskilstuna central, Fröslunda, Sörmlandsgrus och Haga parkgata!

Låt oss värma upp på stationen i Eskilstuna där Lotta mötte upp för att få sin skinsuit levererad. Mitt felköp fick ny, snabb ägare och vi fick en liten mysig pratstund. Älskar hur en skinsuit får detta att hända!

Vi drar oss sedan till Fröslunda. Fröslunda är bäst, för här bor nämligen Karin och Rudde som jag bodde med förut. Och inte nog med det, när de för ganska länge sedan sålde bilen, så kom en trehjuling in i hushållet:

Babboe!

😍

Vad jag önskar jag hade behov av en lådcykel. Denna känsla av att ha så viktiga och skrymmande saker att frakta, att ägandet av en sådan vore befogat, riktigt spritter runt den som har det!

Karin har aldrig fattat vad de menar, de som säger att en familj med tre barn, tio höns och en katt inte kan leva utan bil.

Vänligen se filmsnutt:

Sedan tar vi oss runt på gruset och träffar Eskilstunas mest matchade brillbärare*: Lucas! Än en gång hade en ny cykel vuxit ut på Lucas kropp, och denna gång hade jag på riktigt svårt att ibland känna igen honom. Men som ni vet: när man cyklar med nära, kära cykelvänner, så ser man snart de välbekanta dragen och sättet de rör cykelbenen – oavsett fordon.

Jag fick återse mitt favoritgrus och cykla banvallen och ta en avstickare till den och den backen, och Lucas fick bli trött. Vi valde vägar och vände nån gång, fattade nya beslut och trampade på. Vi båda fick reflektera i solen vid banvallen och snacka stort och smått och vad ska jag ha för färg på hjälmen och vad är meningen med cyklandet.

Meningen fick inte bli för konkret. Att lära sig cykla på olika underlag och lutningar och väderlekar och miljöer räckte inte. Då kunde vi ju hitta den, och vad fanns kvar att söka då? När solen värmt oss och vinden började kyla, tog vi fart på de stora gruskompisarna och trampade oss upp för banvallen.

Och den betedde sig som den skulle, inte som ett hinder utan något man bara tar sig uppför.

Efter tre timmars rulltid och fyra timmar i solen, sa vi hej då och jag spurtade in i duschen.

Dags för tåg till Västerås!

Katja hade precis kommit hem från en runda med finaste Ivar i vagnen, jag fick träffa dem bägge på ett skönt after bike-häng. Jag matades med falafel och vi drömde om ställen i Sverige man skulle kunna använda cykelvåren till, nu när bergen var stängda. Jag fick höra historien om Stålis återkomst. Och så förevisade jag väskan såklart!

Allt medan crossen stod parkerad bredvid den återfunna stålisen. Ich Ivar förevisade köket med sitt nya pappkassetrick.

Sedan var det virtuell kram och vi ses och vi hörs och cykeldrömmar och Katja som alltid sticker till mig en bra bok!

Till stationen i mörkret, packa in cykeln, upp på tåget, landa och kliva av i Stockholm.

Packa upp cykeln, på med lampor, rulla hem och nattmacka och däcka.

Från hemstad, till hemstad, till hemstad.

🦋🦋🦋

*hans brillbågar matchade ju mina

Och såklart att Roberts cykliga födelsedagspresent fortsätter att jobba, och påminna, och glädja!

Frihetsgudinnan

Loverz,

Kort shout out om min underbara fantastiska

FRIHETSKUDDE!

I helgen har jag (snart, sitter på tåget hem) varit runt Mälaren med cykel, på tåget! Att få köra ombord crossen på mälartåg är såklart oslagbart, men på något vis är det en ännu större frihetskänsla att kånka på cykeln inuti väskan.

Varför?

Jag är helt enkelt oberoende!

På två minuter har jag lyft av hjulen, vridit styret och dragit upp dragkejdorna på väskan, och då är den plötsligt välkommen. På fem minuter har jag monterat på dem igen när jag kommer fram. Och då kan jag plötsligt cykla till Katja från Västerås central, eller till Kristineberg från Stockholms central, eller från Eskilstuna central till Karin, eller från vilken jäkla central som helst till dit jag ska.

Detta fyller mig med en obeskrivlig vardagsglädje.

Dessutom tvingas jag packa smart i ryggsäck och inte ha för mycket med mig.

Denna kudde ger mig en svårslagen mängd frihet!

***

Jag är tagen.

***

Dessutom har flera av er läsare undrat var man kan köpa denna frihetskudde och jag delar såklart gärna med mig!

KÖP KÖP KÖP

Och snälla snälla, när ni köper den och tar tåget medan bilen får stå, meddela mig! Plåta, filma, berätta! För då blir jag ännu gladare över er denna nyvunna frihet.

Over and out, ride report från Sörmlandsgruset med Lucas på mtb (!) kommer ihop med andra viktigheter som denna vänskapsfullsmetade marshelg har bjudit på.

Måste ju passa på innan vi Stockholmare hamnar i karantän för att vi per se är virusets epicentrum.

🐎🐎🐎

Cykel på tåget yes!

Morrn!

Lite glad!

Rullade nämligen på crossen på tåget igår. Tre saker var bra: jag fick resa utomläns, jag fick göra det med cykel och jag fick göra det med tåg!

Fett.

Upplevelsen var utomjordisk. Innan Mälartåg, som sedan något halvår kör denna sträcka, hade jag förlitat mig på andra lösningar. Dels att resa utan cykel, och istället låna av vänligt sinnade vänner, dels sedan ett knappt år tillbaka min väska. Den där jag plockar av hjulen och packar ner cykeln och ställer den på platsen för skrymmande bagage i tåget.Väskan viks efteråt ihop till en liten kudde, inte större än en soffdito.

Men nu var kudden blott plan B, crossen rullade in enligt plan A och allt flowade.

Dessutom gratis.

Heja Mälartåg!

Jag är fullt medveten om de politiska och tjänstemannastrider som ligger bakom beslutet att köpa in tåg med plats för cyklar. Vissa tycker att platserna för cykel borde nyttjas till fler sittande som då kan ställa fossilbilen. Vissa tycker att Sverige legat ljusår efter Europa med att erbjuda cykelplatser på tåg.

Det finns skäl för båda.

Jag hoppas och tror att vi som nu reser omkring med våra cyklar, kan se detta som en möjlighet. Vi kan här täppa till luckorna i en resekedja som annars hade behövts göras med fossilbil. Och så kan vi resa till det där loppet eller den där backen eller den där som man vill cykla ihop med, med cykeln på tåget och våra cykelsaker i en ryggsäck. Banta packningen och passa en tid, det klarar vi, och kan sitta och softa medan vi njuter av vår klimatinsats.

Låt oss ta tillvara på den fantastiska möjlighet som Mälartåg serverat oss.

Innan vi hamnar i karantän, och när vi kommit ur den.

Och låt oss för guds skull investera i en liten reservkudde.

Fotograf okänd