This baby is getting ready to roll.

Lördag readers!

Lördagen då viktiga bitar för Sverigetempot börjar falla på plats. En regnig, blåsig dag, perfekt att lägga på långdistansplanering. Boende och tåg bokat, vattentäta väskor inhandlade, provmonterade och provpackade.

Har med vilje väntat tills nu med att boka tåg och boende då jag vill känna mig i fas för att våga drömma om att kunna fullfölja loppet.

Idag har jag slutat drömma och börjat planera. Det och det ska fixas på Amiran, det och det ska få plats i väskorna, packa lätt och med flera användningsområden för varje sak.

Mitt favoritområde, leva med få saker och uppleva mycket.

Ja, jag vet att upplevelserna denna gg även inkluderar skavsår, myggnätter, rejäla dippar och ändlösa inlandsvägar. Och haverier och kyla och varför-tankar och batteri-fails. Jag vet det!

Planeringen för de åtta dagsetapperna kvarstår. Eller natt-, grynings-, kvälls- och dagsetapperna.. Den biten kan vara avgörande för huruvida jag tar med mig material att sova i naturen med. Alltså bivvy och luftmadrass.

Idag kom jag på mig själv med att tänka: tempot är samma sak som en lång semester på cykel, bara längre dagar i sadeln och fler långa i rad. Den tanken gjorde mig trygg. En lång sjujäkla touring på Amiran med väskor. Vattentäta.

Nästa helg blir det provkörning av väskorna. Sedan ska Amiran fixas. På det ska jag trycka ett sista långpass, packa klart och lägga rutten, berätta för så många som möjligt att jag startar så det blir svårare att fega ur.

Och sedan är det plötsligt 1 juli och jag hissar kanadensiska flaggan och så lättar vi från Riksgränsen.

Robert under randot i fjol, jag posar med brorsans lånade liggunderlag som är cirka fem ggr mer än vad jag skulle få plats med, Amiran med nya väskor monterade autentiskt i regn, fotot som Anne tog av mig i Örskärssund, i lite blandad ordning, nu kör vi!!

Bikes can be c*nts och annat man ibland vill säga till sin cykel

Igår frågade en granne om jag ville ta ert kvällsbad vid Hornsberg strand. Jag var tvungen att tacka nej, trots det nyligen upphävda badförbudet och längtan efter svalka.

Anledning?

Jag skulle skulle byta bromsbelägg på crossen.

(Till er som vet hur ofta jag byter bromsbelägg: nej, de var inte nednötta, det var metallbiten som håller isär beläggen som gått av!)

Det är jättelätt, hade jag hört, men lyckades ändå lossa skruven som reglerar bromsvajerns hydrauliska funktion. Rikspucko på den.

Videoringde min personliga mek-akut och grät lite ilsketårar. Skämdes över att ha misslyckats med något som alla sagt var lätt. Dessutom fanns det inget jag kunde göra mer. Beläget satt rätt, men skulle behöva en hydraulisk påfyllning för att få ur luften ur systemet så att bromsen tog igen.

Skitcykel, ville jag säga samtidigt som jag visste att skiten ju inte satt i cykelns luftfyllda bromshydraulik utan i min egen hjärna.

Det är av misstag man lär sig, sa mek-akuten med visdomen och lugnet från andra världar. Vi diskuterade den ständiga risken att bli sittande i timtal med olika cykelproblem. Som ju måste lösas. En cykel ska inte stå ofixad. Antingen på verkstad i väntan på service, eller hemma fit for fight.

Sedan garvade vi, och jag bokade in crossen på ännu ett verkstadsbesök.

Sådant man vill göra när mekeriet går åt helvete

Hur var bivvyn? och andra relevanta långdistansfrågor

Tempot kommer vara värre.

Det var tanken som kom när jag tryckte mil i Roslagen förra helgen. Vägen var en ändlös knattrig vägsnutt som aldrig tog slut, likt de som jag vet finns i mängder på tempots nordliga rutt, alltså halva. Jag hade boken 1984 i öronen, och fick precis då detaljerade beskrivningar av den mentala och fysiska tortyren som partisterna utsatte icke-partisterna för. Eller ”reningen”, som partisterna själva kallade den.

Jag fick min egen rening. Min rutt hade lagt sig här med vilje. Den visste hur många kilometer ändlös väg med viltstängsel jag behövde för att mitt tempo-pannben skulle växa i lagom takt. Det skulle nämligen göra att jag tog fram mina strategier innan demonerna hann före med sina.

För jag cyklade ju dit nålen pekade. Är det någon man ska vara lojal mot vid långdistans, så är det Rutten.

Just därför belönade den mig också med ett slut på ändlösheten. Ett slut kommer alltid, i någon form. Den dagen i form av en korsning med trevliga vägskyltar följt av bedårande bruksvyer i Harg.

Själva Roslagsrundan var något av en milstolpe, 300k+ och solo. Jag lyckades göra flera nya saker rätt: starta ”tidigt” (0730), ha min hemgjorda rutt klar i datorn, ha ett användarvänligt ruttprogram som enkelt kunde skapa ny rutt i händelse av haveri (Komoot!) och även ha koll på när med-, mot- och kantvind beräknades infalla. Samt köra för målet en mil i taget och ha stopp att se fram emot (lunch i Öregrund, glass i Uppsala).

Jag hade ned andra ord blivit lite, lite duktigare.

Därmed kunde jag kryssa de sista milen in till Öregrund likt en optimistjolle i sidvinden utan att tappa geisten. Jag visste ju att vinden skulle vända sen.

Alla dessa saker är dock enbart anti-aktiviteter, om jag ska citera boken Prylbanta. Alltså sånt man gör när man inte vill ta tag i det man borde.

För vad gör jag med alla timmar som inte är rulltid?

Det undrade jag även efter lördagens utflykt till vår familjs stuga i Hälsingland. 256k med rulltid 9h53, men total tid 12h45. Ok, ett haveri som löstes hos en mekaniker i Uppsala. Tog säkert en timme. Och växlarna behövde ändå justeras. Men de andra knappt två timmarna?

Hem från Roslagen vet jag ungefär. På slutet hade jag uppenbarligen brist på energi. Huvudet hängde. Jag satt för tungt på sadeln, rövskav. Jag gjorde massor av stopp för olika syften. PP, justera väskan, ta på eller av kläder, vila, ta kort på roliga vägskyltar och vyer som aldrig skulle te sig lika storslagna på bild.

Allt detta hattande med små stopp tar tid. Jag vet ju det, att varje stopp ska kunna fylla flera syften. Ta ett kombinerat pp-, kläd- och ljudboksbyte, helt enkelt.

Sedan är det detta med ätandet. Energin som måste fyllas på i förebyggande syfte, och av rätt sort. Lunchen får till exempel inte vara för fräsch, som poke bowlen i Öregrund. Det borde varit mer, större, fetare. Jag dippade ju strax söder om Uppsala, vid 220k. Energin var slut! Glassen i Uppsala hade inte heller räckt.

Som kontrast till ovan nämnda tidbryderier, kan jag skryta lite över söndagens 96k till Järvsö. Enligt kalkylen skulle jag kunna hinna till 1621-tåget hem, men inte säkert. Jag behövde ha ett visst snitt, och benen med mig. Resultatet? Ett (medvindsdopat men ändå) snitt på 29,5km/h, enbart ett par stopp och i övrigt en hejdundrande fartfest. Rulltid 3h15, total tid 3h20. Wtf! Som om inte det räckte, bjöds det på blånande vidder. Dessutom hann jag, med hjälp av snittet, doppa mig i den förförande Ljusnan.

Den viktigaste frågan som kvarstår är såklart: hur var det att sova i bivvyn?

Jo, bästa Anne hade påpassligt lånat mig detta lilla minitält samt en mini-sovsäck. Så vid halv ett på natten, distanshög och groggy på en chipspåse, försök till middag och lite rödtjut, gick jag och lade mig i gräset några meter från brotrappen, i bivvyn.

Det var femton grader ute. Jag hade på mig strumpor, långa tajts, t-shirt och dunjacka.

Den första myggan var såklart inte sen att påminna mig om att jag glömt mina öronproppar. Utanför bivvyn gav även göken och de andra nattfåglarna konsert. Det var en massiv naturupplevelse och faktiskt i teorin rätt mysigt, men efter mindre än en kvart gick jag in och lade mig.

Öronproppar är ett måste i mygglandet Sverige. Och någon form av liggunderlag.

I övrigt är jag hyfsat i fas med tempot. Distansbenen vädrar helt klart morgonluft. Återstår att planera rutten i detalj, sovandet och födointaget och mentala strategier för att palla de åtta dagarna. Mer om detta i kommande inlägg.

Tills dess gäller: tänka lite på Sverigetempot varje dag, göra något för Sverigetempot varje dag, och när den dagen kommer som är startdagen:

Starta, med full lojalitet mot drömmen att ta sig i mål.

Ni andra södra Norrlands-fans säkert igen både Järvsö Kyrka, Ljusnan, Gysinges forsar och vyn mellan Lingbo och Långbo, precis där 272:an plöjer in i den bedårande lilla orten Holmsveden

Anne gjorde mig sällskap ett par timmar i lördags morse, tack Anne!!

Hur var Örskärssund?

Söndag readers!

Tillåt mig att drömma mig tillbaka till förra helgens dubbeldistans i Roslagen. Det skulle tuggas mil och konsumeras havsutsikt, var planen, när Anne skickade till mig rutten på de totalt 400k som skulle avverkas på två dagar.

Varför? Som en mjuk inledning på träningen till Sverigetempot för mig, som välbehövlig distansnjutning för Anne. Att rutten plöjde rätt in i Roslagens grönskande famn gjorde inte saken sämre.

Och plöjde gjorde vi. I början i lätt nederbörd. Det ska man också preppa för, på Sverigetempot räknar jag med minst halva tiden i regn. På med erforderlig skyddsutrustning och hoppas det slutar snart.

Lite medvind hade vi, även om de första sju milen gick oerhört långsamt. Kanske för att det knappt blåste och tiden därmed på något vis stod stilla?

Eller för att vi körde så jämnt? Ingen hets men heller ingen ljummen vårsallad, fram skulle vi.

Vägen var utsökt. Naturen generös. Slingrande, grönskande, kvittrande.

Vid halv fem nådde vi Öregrund. Vi duschade cyklarna på en kyrkogård innan vi checkade in på pensionatet. Sedan drog vi till färjan: måste upp och kolla överfarten till Örskär!!

Regnet började droppa så snart vi nått Gräsö. Gräsö bjöd på 22 km snopet trist landsväg upp till sundet, så det var läge att käka styrlinda bakom Annes hjul.

I regnglopp nådde vi sundet. För mig som ö- och fyrromantiker kollrades armarna av mystiken. På andra sidan Örskärssund fanns Örskär, där fanns fyren och utanför den fanns Östersjön, med horisonten, det egentliga havet.

Sundet var grått. Ville man över med passbåten måste man boka boende i fyrhuset och det var ju fullt. En ensam motorbåt tvåtaktade sig förbi. Vi lät oss förföras i tio sekunder innan vi vände tillbaka.

Regn, styrlinda och Annes nav.

22 km senare hade vi fått oss en perfekt genomkörare på 44 km. En sådan där som man skrattar av, för att vädret är skit och det enda som hjälper är troget arbete: taktfast, jämnt och pulshöjande. Rulla på färjan ihop med några lördagslulliga locals, hem och duscha och hänga kläder, ut på byn.

Vilken by. Seriöst. Vilken söt jäkla by!! Efter välförtjänt finkäk och dito i glasen trippade vi genom Öregrund och lät oss förföras. Så nära havet, så trånga gränder, så låga söta små hus. Så bedårande solnedgång.

Vi sov ok. Nästa morgon var det grått. Vi lovade varandra att komma tillbaka i solsken så att vi kunde få njuta av innergården. Vi fick vårt kaffe och vinkade hej då till pensionatkvinnan och styrde söderut. Eller sydost. Mot havsbandet och en liten miniprovsmakning av skärgården som Anne hade ritat in på rutten. Solö.

Den grå Roslagsvåren var varm. Det var dags att stanna till och låta långa ben gå hädan. Bleka och nyvakna tittade benen fram när värmarna var borta.

Vi trampade på lugnt och jämnt, hur bra kändes inte benen efter gårdagens 190k? Ljuvliga ljuvliga benen.

Ja, ska sägas att distansåkommor såsom nack- och handlovskänning slog följe.

Avtaget österut mot skärgårdsprovet tornade upp sig. Av hänsyn till saker som måste skötas, vände vi innan Furusund, men kunde njuta av ett strandhugg på söta Solö. Vi sparade vägvalet i minnesbanken för kommande Roslagsrundor. Furusund t/r är antingen en lång fikarunda eller ett nattstopp. Garanti för havsglimt bör kunna övertyga vilken stadsbo som helst.

Hemåt. Solen!! Mackstopp för lunch i Norrtälje, och i Vallentuna vinkade jag av Anne, vars schema var lite tajtare än mitt, för en spontan after bike hos mina föräldrar.

Hem i vårkvällen. Jag kände en plötslig motivation att nå målet om 400k som krävde 210k av mig idag, och därför skarvade jag på en mil över Skålhamra. Häggen dallrade. Benen kändes mjuka och pigga, distansben villiga till allt och trogna in i döden.

Precis som jag alltid alltid ville ha dem.

När jag klickade ur Amiran vid niotiden hade jag nått målet. 400k, en mjuk inledning på kommande extremdistanser med distansturernas särskilda vedermödor och belöningar, och en sjuhelvetes jäkla cykelhelg alla kategorier.

Foton jag och Anne, rutt här

Hur var maskrosdäcken?

Sliriga! De funkar finfint i Hellas och på Järvafältet. Här får man sig diskreta små sladd, som en extra krydda. Ger man sig ut på lerfest blir denna krydda lite väl magstark. I urban miljö framstår man som medveten.

Snabba. Släta, grunda mönster om några alls, ger dessa 35mm breda däck extra rullfart. Tugga kvickare uppför grusbackar, kasta dig nedför spännande branter, kötta längs en raksträcka i skogen. Smäckra grusvägsspjut.

Statushöjare. Får man slut på samtalsämnen under rundan kan man garanterat riva upp ett och annat ”wow”. Jag menar, däck av maskrosor?? Skryt- och hipsterfaktorn är hög.

Mejlbombningen till Continental fortsätter fram tills att jag får reda på exakt hur mycket maskrosor som finns i mina däck. Och hur mycket syntet- och gummi från gummiträdet som de ersätter.

Men let’s face it. Jag är djupt partisk. Jag älskar dessa däck.

Jag kommer att försvara dem mot alla dåliga recensioner med mitt liv.

❤️

Marre plåtade mitt gryningsnylle efter ett rally på Järva, Mattias tog bilden på mig och Anne under ett i Hellas, och så en lerbränna från Lidingö för likesdär maskrosdäcken helt ärligt har satt sin sista potatis

Bloggen just nu.

Försöker blogga cykelrundor.

Nej, för vanligt.

Försöker blogga tema.

Nej, för pretto. Spontanitet hit och dit, frihet, solocykling eller sällskap eller demoner på axeln, vem bryr sig.

Vill blogga QOM-jakt. Måste ha jagat in några först, det kommer det kommer.

Försöker blogga miljö.

Nej, det blir inte perfekt och blir det inte perfekt så får det inte vara med.

Försöker blogga Färingsö, ny ö ju, men det stockar sig och blir kort och menlöst.

Bloggar Bagis, jättekort ihop med grus runt Flaten, jätteljuvligt ja men tillräckligt unikt, nej.

Bloggar, raderar, tänker, raderar, skriver, raderar.

Formulerar. Raderar. Funderar.

Cyklar.

Wow-dag.

Nu händer det.

Det var känslan igår när jag trampade hem från Bagarmossen över Skanstullsbron. Jag hade gjort en avstickare till min fina vän Anna, som sagt sig vara skyldig mig en middag med bubbel av särskilda skäl. Innan dess, hade jag cyklat en lite längre runda med delar ur grusgänget.

En sån där wow-runda, där vi alla knappt kunde säga något vettigt förutom just wow. Åt vitsipporna, de spirande löven sådär spirande ljusgröna, det glittrande vattnet och de förföriskt flowiga stigarna.

Man ville fånga ögonblicket på bild och cykla det samtidigt, men det gick ju inte.

Rutten gick förbi Söderbysjön på slutet. Slutet kom alltför fort, solen var ju ljuvlig och vår lilla trio trampade på så fint, men var det slut så var det. Jag vinkade hej då och lade mig raklång på en bänk. Podd i öronen och sträckte ut hela kroppen och lät ryggen kröka sig bakåt. Efter en halvtimme var det dags att bege sig till Bagarmossen.

Det var skyltat, och när jag tog den lilla uppförsbacken som ledde in i bostadsområdena så befann jag mig i det där spännande gränslandet. Dels mellan tunnelbanekartan och cykelns framkomlighet. Men dels också mellan cykelrundan och min kommande middag.

För mig, präglad av tunnelbaneberoende, är det alltid hisnande varje ny gång jag tar mig till en tunnelbanestation med cykel.

Anyhoot. Jag kom fram till Bagis och fick mig min dusch, lånades en klänning av min vän och blev bjuden på middag. Att sitta i en väns kökssoffa i lånad klänning med cykling i benen, och sedan veta att man har cykling kvar, den sista lilla snutten hem, är bara för mysigt.

Och somrigt.

Vilket jag slogs av när jag vevade över Skanstullsbron och sedan plöjde Götgatans folkvimmel mot Kungsholmen.

Tiden är äntligen här, då man cyklar en ljuvlig runda, får en dusch och en lånad klänning några timmar, och sedan cyklar hem i ljummen försommarkväll.

Tack Ann-Sofie och Martin för superfint sällskap

Hej 👋

Härmed har min cykelglädje officiellt återvänt.

Den kom idag på grusrallyt när jag hamnade på fel sida en sten i en nedförsbacke och parerade för att få fortsätta kasta mig utför med crossen.

Den kom i lördags på Färingsö när vi cruisade runt två dagar i rad och fikade knäckig hallonvegantårta med kokostäcke på Juntras Grönt. Ja, även dag två, teslaburna, fikade vi hallontårta. Samma.

Och i fredags när Anne helt spontant hörde av sig och vi tog oss en flowing aw i kvällssolen på Järva.

Den kom förra helgen när jag och Robert gick upp tidigt (!) för att trycka Ösmo-rundan i motvind. Vid åtta stod jag utanför hans port på söder. Ja jamen. Sen drog vi. Lite kallt i motvinden var det. Vi trampade på och rev av snack och prepp inför det väntande tempot. Finfin medvind kom efter tio mil, och vi kunde bocka av ett helt ok distanspass.

För så ska det blir nu fram till Sverigetempot. Ett långt ett minst per helg, och sen öka på. Varvat med allt annat som har med tempot att göra såsom sömn-strategier. Jag som inte tyckte jag hade något att bli stark för, har plötsligt fattat att det har jag visst, något riktigt långt.

Därmed vädrar cykelglädjen även morgonluft i helgen. Då vankas två dagars långdistans med bästa Anne. Roslagen, racer, ljumma vindar och 2*200k.

Vinkar hej till lusten att ta mig an denna säsong, utan den vinterträning jag borde gjort men med en massa annat viktigt i bagaget.

Slut på inlägget.

🌞🌞🌞

Drömmen om Singö, unfulfilled.

Kalhyggen och skrytbyggen.

Det är vad jag skulle ha berättat om Singö om någon frågade.

Och kanske den ensamma lilla bryggan bakom skylten här slutar allmän väg.

Om någon hade bett mig vara lite mer positiv, hade jag nog ändå lagt till de två broarna man körde över, den till Fogdö och den till faktiska Singö. För broar till öar är alltid broar, och öar alltid öar.

Vad förde mig dit?

Drömmen om utposten. Lokaltrafikens östligaste kanske nordostligaste hållplats. Kartan där Singö var så långt man kunde komma, förutom Örskär.

Så i söndags var det av. Jag kände direkt när idén kom, att den fick mig att flyga. Tyvärr kom den för sent för att någon skulle ha en ärlig chans att planera för att följa med. Men nu i efterhand, så är jag rätt glad att ingen gjorde det, helt enkelt på grund av hyggena och byggena.

Jag ville uppfylla drömmar att minnas, inte försöka glömma minnen jag inte ville ha kvar.

Som den spikraka vägen med oljegrus längs hyggen på östra Väddö. Som rutten ledde mig till på hemvägen. Till slut vek den av, och vägbanan blev slät igen, tur för den.

En del av bakgrunden till att jag tog mig upp till Roslagen, var vindriktningen. En annan del var mitt överväldigande behov av att trycka ett långpass i mitt eget tempo. Resultatet blev buss mellan Östra station och Älmsta, via Norrtälje, med cykeln fint packad i sin packpåse. (att denna var överflödig blev jag varse när buss 637 mot Norrtälje hade ett rymligt bagageutrymme, som chauffören glatt öppnade åt mig.

Jag åt frukost på bussen strax efter 07.10.

Från Älmsta cyklade jag 33 km i motvind-sidvind, vände strax bortom Vässarö brygga på norra Singö, och fick mig sedan 152km av sol i ansiktet, och vind i ryggen.

Någonstans i trakterna runt Rimbo började jag få lite knappt om vatten. Jag hade vid det laget ätit en av de tre sesamkakepaket jag haft med mig samt några hasselnötter. Jag stannade för att ladda min Garmin med det mobila batteriet när en kvinna kom ut från sitt stora gula hus.

Hej, sa hon, hej, sa jag, hoppas jag inte skrämde dig, la hon till, nej då sa jag.

Kvinna berättade att vägen som gick förbi huset fanns med i någon typ av cruisingkarta för mc-knuttar. Jag sa att jag hade mött några, och vi skrockade lite. Så erbjöd hon sig att fylla min flaska med vatten, såklart hon fick. Hon kom tillbaka och berättade om charmen med att bo i en liten by, jämfört med nybyggen vid havet.

Hon älskade havet.

Jag tänkte på Singö.

Så blev det dags att vända ansiktet mot solen igen. Jag tackade å det finaste för vattnet och trampade iväg.

Någonstans vid Finsta började skyltar mot Stockholm dyka upp. Lite out of the blue, om ni frågar mig. Men jag vände snällt styret ditåt, och batteriet i både mobil och Garmin var nästintill döda och sladden till laddaren var glapp.

Jag trampade på. Tömde lite glupskt ett andra paket sesamkakor när klockan slog 14. Tog några hasselnötter till och lite torkad frukt.

Snart började skyltar mot Vallentuna och Upplands Väsby dyka upp och vid den söta lilla kringelvägen mellan flygfältet och Frestavägen, behövdes ingen musik längre. Det sjöng av sig själv, från benen.

Jag var nästan framme hos min syster där jag skulle få mig lite förfriskningar, när det där tillståndet uppstod.

Att vilja fortsätta cykla, länge.

Uppfylldes drömmen om Singö? Ja, jag valde Singö för att den fanns till hands och man ska inte vara helt orättvis mot detta lilla stycke Roslags-ö.

Lite gulligt var det allt när jag vågade mig bortom vägbommen vid Vässarö brygga.

en bra vecka för crossen.

Som ett underbart litet vårtecken har crossen fått en rejäl ansiktslyftning. Hjul, drivpaket, sadel, styrlinda, allt är utbytt, säg något som finns KVAR av originalcykeln förutom den mystiska lilla skråman på överröret? Efter ett par hårda år som både stadscross, tävlingsmaskin och grusraket var den värd det.

Ekersången är ljuvlig att lyssna på. Jag kramar en ny styrlinda, bromsarna nyper perfekt och Hunt-hjulen ger mig redan gåshud.

Därmed var det också dags att komma ut och snurra på hem-stigarna i Nackareservatet och bryta ny mark i solnedgången runt Järfälla/Hässelby. Dessutom hann den grönaste blogg-sponsen EVER dimpa ner i brevlådan lagom till helgen. Hur ljuvligt!

Låt oss börja med att konstatera att grusrallyt i Hellas var mer än välbehövligt. Av flera skäl. Mitt nyväckta lilla cykelhjärta fick pumpa blod som besatt för att hänga med när brudarna sprätte iväg på gruset. Ändå lät jag dem löpa ibland för att hinna hämta andan. Men rutten hade hunnit sätta sig i ryggmärgen och sådant gillar jag – kan man rutten känner man sig hemma.

Att få återse alla nyllen (som inte får plats på bild ety lagringsutrymme morr) efter min lilla tremånadersutflykt till landet* var såklart extra välkommet. Nog för att vi cyklister brukar ses mer sällan på vintern, men för mig som boende 25 km söderut var det plötsligt extra tydligt.

Till mitt naggande lilla bloggspons. OMG jag kan bara inte hålla mig. Genom mitt samarbete med Tooorch har jag fått hem ett par däck tillverkade av maskrosor. MASKROSOR NI LÄSTE RÄTT. Jag darrar av hur coolt detta är. Varför? För att denna lilla superöverlevare till blomma kan användas inte bara till att gnugga gult i nyllet på kompisen, och göras marmelad och vin av, den kan även användas som råvara i DÄCK!

Varför ska man göra det? Continental, som har däcken, gör det för att minska beroendet av gummiträd. Dessa växer vid ekvatorn och eftersom produktionen sker i Tyskland, blir det stora utsläpp från transporter. Dessutom kan konkurrensen om råvaran öka, och då blir det smart affärsutveckling att använda nya, mer närproducerade råvaror. Det borde också betyda att den fossila andelen i gummiblandningen kan minska. Därför har Continental alltså utvecklat maskrosdäck, som produceras av reko ryska maskrosor, odlade i Tyskland.

Det blir inte punkigare.

Hur rullar de då?

Ja, dessa däck är gjorda för urban körning och ska passa standardcyklisten. 35 mm-bredden med dess diskreta mönster (av maskros såklart) passar crossens urbana look perfekt (å andra sidan kan det hända att de hamnar på en stadscykel. Jag har ju faktiskt fortfarande inte spenderat hela min löneförhöjning).

Hur de rullade? Vet inte! Eftersom de var så förbannat slitstarkt hårda att få på, gick jag bet och testar rullet en annan dag.

Fram tills dess är jag sjukt nöjd med att få gotta mig i detta lite grönare däckval.

Framtiden, mina vänner, är gul.

*Tullinge

Fotokudos till Marre, Mattias och mig själv