Bring out your dead. Man borde flytta oftare.

Man borde flytta oftare.

Så tänker jag varje gång jag flyttar. Inte för att jag älskar att bära grejer och inte för att jag älskar att packa och packa upp dem.

Utan tvärtom. Jag ogillar känslan av att mina saker äger mig istället för tvärtom. Jag jobbar orimligt mycket för saker som i varierande grad jobbar för mig. Och ju fler saker jag äger, desto större risk att bli ägd. Fjättrad – vid minnen av eror förknippade med sakerna i fråga.

Minnena tar upp kapacitet i hjärnan. Varje gång ett minne väcks till liv, drar maskineriet igång. Minnen kan raderas, men det kräver ett disciplinerat och uthålligt arbete.

Vissa minnen biter sig fast. Jag kan känna mig trängd över en turkos mugg, när jag samtidigt slänger ut koftor och lakan i högar.

Frågan är såklart: om jag har klarat mig utan de här muggarna, stolarna, kjolarna och gud vet vad sedan 2017 då jag började hyra ut min lägenhet och magasinerade allt, varför känner jag behov av dem nu?

Eller behov och behov.

Från varje kartong jag tittar ner i hoppar tusen minnen upp, nyvakna. De är på det där pigga och krävande humöret. Jag får hålla hårt om de små sprattlande illbattingarna tills de lugnat ner sig. Sedan sitter vi där båda två, andfådda, och stirrar ut varandra.

Ibland vaknar de på natten. De skriker sig hesa på uppmärksamhet, och jag trycker in öronpropparna ännu längre.

Jag vill inte.

Var tysta, säger jag, och skriken tilltar.

När jag flyttar, blir jag påmind om de här skrikande små bekräftelsesökarna. Att flytta och släppa taget om innehållet i kartongerna från det förflutna, är att bli lite mer fri.

Minnena och värddjuren de parasiterar på får flyga själva.

Att flytta saker är jobbigt, och ju mindre mängder man flyttar, desto skönare liv.

För mig och för de nära och kära som står på andra sidan och bär.

Paul tog omslagsbilden och stod på andra sidan varje jobbig möbel

En fördel med att flytta är naturligtvis de trevliga små elfordon som står till tjänst. Just idag var det en Nissan e NV-200, från Move Abouts öppna pool i Rissne.

Ja, den kan snabbladda.

Så var bivvyn! Och annat i fjällen.

Ja! Det går att sova i bivvy på höstfjället!

H-ete vad glad jag var när jag vaknade på fjället i söndags. Att vakna betyder nämligen att man har sovit och det hade jag, utan att frysa och därtill i mitt allra sötaste lilla neongula minitält.

Mitt på fjället invid Anarismassivet, på en hed, hade vi slagit läger. Vi hade vandrat med sådär tung packning som den är när all mat är kvar i början av turen och kroppen är ovan vid tyngden. Vi hade badat i den iskalla jokken och ätit vår mat från spritköket i tystnad. Eller kontemplation, lite kyligt var det iallafall när solen gått ner bakom bergen.

En herre i blå skaljacka hade råkat passera vårt kvällsbad vid precis fel ögonblick. Han slängde väl en första blick, som man ju gör, innan han var artig nog att vända bort blicken.

Den bortvända blicken. Världens mest resurseffektiva badkläder.

Det blev så dags att göra kväll. Mina vänner kröp in i sitt tält med hunden och jag vinkade godnatt. De sa genom tältduken att jag fick komma in om jag frös. Sötisar. På heden låg min samling nattsaker. Bivvy, liggunderlag, sovsäck, kudde, och så vindsäck att lägga underst.

Jag gjorde i ordning och kröp ner. Underställ, regnbyxor, långärmad tröja och dunjacka samt vantar, sjal och buff. Och öronproppar. Jag ålade ner i fodralet och lade mig tillrätta. Bakom huvudet hade jag jackan och lite annat som skulle hålla upp tyget och ge lite extra utrymme.

Jag drog för myggnätet och tittade ut.

Fjället.

Sedan vred jag mig till sömns och vaknade och somnade på repeat tills jag till sist vaknade av solens morgonstrålar. På heden hade vännerna börjat göra morgonbestyr och hunden for omkring i ljungen.

Jag hade nackspärr light och medföljande feberkänning, var allmänt stel men hade faktiskt inte frusit.

Andra natten gick ännu bättre. Jag såg riktigt fram emot den, det skulle bli mysigt att krypa ner och det var det. Jag hade ett lager mindre på benen ety varmare då nere i fjällbjörkarna. Stelheten i nacken drevs undan med lite stretch.

Natt tre sov vi i stuga enligt plan, och natt fyra också. Regnet hade flödat så ymnigt och vinden piskat våra psyken så ihållande att stuga även natt fyra vuxit till ett måste.

Natt fem däremot blev det tält igen. Efter det episka kvällsdoppet i Stenån, preppade vi med tältmys inför natten. Vi visste nämligen att det skulle bli regn framåt småtimmarna. Jag hade bestämt mig för att testa bivvyn i regn, och vi hade även plan B som var att krypa in i tjejernas tält vid behov. Tre pers och en hund måste kunna funka, resonerade vi.

Mörkret kom och jag kröp ner som planerat. Natten var ljummen och stjärnklar. Jag njöt av stjärnhimlen genom myggnätet. Stenån forsade nere i ravinen. Så satte jag på en ljudbok, och somnade innan jag hann uppleva slutet.

När klockan slog 01.12 vaknade jag. Det droppade vatten på min vänstra kind. Regnet hade anlänt och jag började undersöka hur blöt jag blivit. Utsidan av sovsäcken var blöt, oklart om det var av kondens eller faktiskt regn, för de kläder som inte nuddat innerduken var torra. Inuti sovsäcken var jag varm och torr, i ansiktet skulle jag bli blötare och blötare eftersom öppningen släppte in vatten. Utan öppning skulle jag kunna få slut på luft. Jag provade hur det skulle kännas genom att försöka ha öppet på vänster sida och sova mot höger. Jag andades genast tyngre, en obehaglig känsla.

Jag låg och lyssnade på hur regnet varierade i intensitet medan jag funderade på mitt beslut. Lite som när man är kissnödig men inte orkar gå upp, vilket gör att man blir ännu mer kissnödig.

Kl. 02.11 fattade jag beslutet och vid 02.17 verkställde jag det. Visst kunde jag ligga kvar och pressa fram gränsen för vad som var möjligt, men varför missa några timmars sömn i tältet när möjligheten fanns?

Om jag en gång måste, så fixar jag en natt i regn, men det är en annan resa. Detta var för blött.

Till bivvyns försvar ska sägas att jag lyckats vända den ut och in. Detta gjorde att skyddet för dragkedjan inte utnyttjades till sin fulla potential. Men wtf, natten var avbruten och jag skulle ändå fly in i plan B.

Dagen efter var vi lagom trötta. Blåbär stora som tennisbollar flödade ur fjällets ymnighetshorn. Det blev naturliga pauser, kryddade med tappa andan-vyer. Var vi än vände oss, var det fjällhed, stenar och vit, böljande dimma.

Slutsatsen? Jo, bivvyn funkar absolut men erbjuder inte det minsta tältmys. De är ingenting man ligger och umgås i. På sin höjd lyssnar man på ljudbok eller messar hem ett ”jag saknar dig också” till den man gillar, men bivvyn är uppenbart utformad för aktiviteten sömn.

Regnfrågan är fortfarande inte fullt utforskad. Jag skulle vilja påstå att man behöver ett tak, tänk tarp, för att vara helt säker, och då kan man ju lika gärna ha ett vanligt tält där man kan hänga.

Men summa summarum. Två och en halv natt utan att frysa, och utan att kvävas, och utan att dö trångboddhetsdöden.

Det gick!

Nu drar vi till fjällen

Hej från bivvyn.

Det hoppas jag kunna skriva i övermorgon natt. Då ligger jag och gonar mig på fjället söder om Åretrakten.

Vad jag ligger i? Min bivvy!!

Vissa saker kan man när man måste. Och kanske bara då. Som till exempel att sova i världens minsta cykeltält på fjället.

På fjället finns inget air bnb med dusch. Där finns små stugor men dem måste man boka och ja, vi har gjort det en natt på en vecka. Och en natt på fjällstation i slutet. Sen åker vi nattåget hem igen.

Mina två sällskapsdamer delar på ett lite större tält och så har de en hund med sig.

Han bär klövjeväskor med hundmat.

Hej då!

Vi ses om en vecka.

❤️❤️❤️

Att tänka vinst och förlust

Jag har sålt min lägenhet i Västerås!

Vad glad jag borde vara och det är jag. Min mäklare fick en spontan bukett ringblommor från rabatten. Han har kämpat och nu är vi i mål.

Samtidigt grämer jag mig!

Priset jag får ut är nämligen en bra bit lägre än vad jag tänkte att jag skulle få. Vad mäklaren bedömde när vi satte priset i somras. Vad jag förväntade mig och vad jag också hade kunnat få om jag tackat ja snabbare till ett bud som kom i juni.

Den budgivaren drog tillbaka budet innan jag hann fatta vad som hade hänt.

Fan också.

På vilka grunder fattar man beslut egentligen?

Det är alltid det mest intressanta. Vad är det som styr? Det är mer intressant än utfallet, för det mesta. Särskilt när utfallet av beslutet inte blir som man hade tänkt sig.

Det är spännande att observera hur hjärnan fungerar vid dessa tillfällen. Om jag jämför priset jag får ut med vad jag hade kunnat få ut, har jag förlorat pengar. Om jag jämför summan jag får ut med summan som de andra mäklarna, som jag valde bort, bedömde, så har jag tjänat pengar, beroende på vilken mäklare jag jämför med. Om jag dessutom betänker att den budgivare som nu ska köpa lägenheten först la ett bud och att min mäklare sedan förhandlade upp det budet lite, så har jag tjänat lite. Och oavsett gör jag en vinst.

Hur f-n ska man jämföra egentligen?

Tänk om man skulle blanda in en massa andra faktorer. Jag körde ju till exempel Sverigetempot trots att jag förlorat det första, högre, budet. Tänk om jag hade sålt lägenheten i juni, då kanske jag inte hunnit träna och fokusera och kanske inte klarat tempot. Hur f-n hade det blivit? Ett Sverigetempot-DNF men med 120′ mer på kontot? Amirans besvikelse? En kraschad dröm som sakta blivit verklig? Ingen intervju med Mitch Docker och inget målgångsrus? Inga skånska bokskogar och tre år till nästa tempo? För lite siffror på ett konto?

Nej. Det hade inte varit värt det.

Jag väljer Sverigetempot.

Alla dagar i veckan.

❤️

Mitt måndagsexemplar av fredagsrallyt

Fredag och gryning!

Det var tanken när jag drog ihop gänget till ett fredagsrally. Soluppgången beräknades till 05:20, dvs lagom till när vi passerat Överjärva gård och skulle susa nedför krönet för att sedan wow-cykla längs fältet i skogsbrynet.

Sedan skulle vi plöja de gräs- och grussegment som ledde runt pp Järvafältet och sakta känna solens värme. Vi skulle väcka de motvillig gryningsbenen med 4-5 grusryck och jaga den som skulle jagas, och väja lagom i leran för att undvika praktvurpor.

Vi skulle pusta vid de olika krönen, bommarna och korsningarna som utgjorde slutet på segmenten. Kortvuxna skulle kanske försvinna sådär charmigt i det höga gräset vid stallet och så skulle vi stanna för ett foto vid det vanliga fotostället.

Mest troligt skulle någon med pang i benen göra ett fotoryck och gömma sig i ett buskage för att, till allas förtjusning, få en bra vinkel på korten.

Vi skulle ta av oss armvärmarna i morgonsolen och knattra in på kaféet höga på grusglädje.

Typ så.

Men denna soldränkta gryningsvision gäckade oss.

Jag försov mig en timme och köttade iväg vid 05:55 för att möta upp på gruset vid skogsbrynet. Marre vände efter ett mekaniskt haveri redan i Haga.

Och inte nog med detta kvinnfall. Ann-Sofie och Amira, som körde hela rundan, fick ett plåster efter sig. Plåstret sa inte hej, det lade sig bakom och lät sig varken hängas av eller tråkas ut. Den rimliga slutsatsen att plåstret inte talade svenska kom på skam i slutet, då våra två hjältinnor gjorde en sista avskakningsattack. Vid stoppet frågade plåstret:

”Kommer man in till stan den här vägen?”

Vårt radarpar blev så paffa av den plötsliga ordväxlingen att de glömde vara oartiga tillbaka mot detta ärkegubbe till plåster.

En närmare analys visade att detta plåster blivit avhängt ett gäng som kallar sig Early Bird Gravel och startar lite senare än oss.

Detta var måndagsexemplaret av denna fredags gryningsrally.

Och det blev ju kul ändå, konstaterade vi samfällt, vid ett av våra stammisfrukostbord i Norrtull.

Foton jag, Marre och Amira

Trains ❤️ bikes ❤️ riders ❤️

Hello my dear readers!

This blog post is in English since it’s inspired by two international guests I had the past week.

I hosted Marie and Quentin through Warm showers, which is a bike touring community. I have hosted people here in Stockholm and stayed at people’s houses both in Sweden and abroad and it’s a great way to get some extra inspiration into your every day life. I was extra happy to offer these guys a place since they had experienced a lot of rain during their 10-day camping trip from Malmö up to Oskarshamn over to Gotland and here.

And to wake up and see the number of bikes in the living room double is always a treat.

It’s enriching to sit down at dinner or breakfast and exchange routes, pack advice and travel hacks. The adventure heart always starts ticking. And recipes!

Many of the people in this community seem to adopt sustainability to some extent and it makes me happy.

This time I was extra happy to know that my guests took the train from Stockholm to home (Paris). It would take them approximately 24h and involve a few changes and also it would require them to need to pack the bikes in bags for the SJ part of the trip down to Malmö. And carry the bikes up and down trains.

They showed me both their foldable bags that was similar to my Scicon one. Easy to fold into a small cushion and good to pack a bike in and store away on the train.

They used the app Trainline to book their train journey. I will try this myself for my next travel, instead of the Interrail. It’s good to get digital tickets and have several options for booking. I also know that Bahn.com is a good train booking service.

My guests also pointed out that there were no problem with covid restrictions since they just showed their vaccination passports in case of controls. And wear a mask of course if required.

I love when people refuse the plane ride and see the benefits of the climate friendly trains. For me, it’s always a big victory to travel by train with my bike. When I walk around in train stations with my freewheeling buddy by my side, I feel so incredibly… capable. And free.

Thumbs up for Quentin and Marie.

I think they feel the same.

Photo kudos to Marie, Quentin, me and Paul, ice cream pic just because

Om ost!!

Yo!

Ost-tema på bloggen idag.

Ost är något jag har väldigt dubbla känslor för. I lördags vid min och Paul’s supersofta runda över Sigtuna sattes dessa känslor på prov.

Ost gjort på komjölk är något de allra flesta icke veganer har svårast att vara utan, när diskussionen kommer upp, enligt mina erfarenheter. Detta är inte så konstigt eftersom ost framstår som extremt gott, då det innehåller ämnet kasein som verkar beroendeframkallande. Knarkigt alltså! Dessutom sitter osten djupt rotad i den svenska och många andra folksjälar. I många fall är den dessutom ett hantverk.

Och så den (över)romantiserade bilden av att kors bidrag till den biologiska mångfalden trumfar alla onyttor de för med sig.

Hur som. Jag skulle aldrig bjuda en icke vegan på vegansk ost. Jag köper väldigt sällan hem den heller, bara när jag ska göra varma mackor eller grekisk sallad. Eller risotto! Feta och parmesan är två sorter som man faktiskt lyckats med. Och färskost, en bas i morotskakans ovärderliga kristyr. Resten av ostarna har en utvecklingsväg att vandra.

Och då lagar jag hellre mat utan ost eller med b-jäst. B-jäst är sin egen smak och försöker inte vara något den inte är.

I Sigtuna efter 57 km grusväg cykelbana skulle vi iallafall käka pizza. Det var en pizzeria med stolta traditioner. Och vegansk ost, visade det sig när jag frågade.

Pizzan kom in och jag trodde först det var majs på den. Så såg osten ut! Den hade inte smält i takt med sin förföriskt gräddade botten och gudomligt smakrika välkokta tomatsås.

Vi åt upp. Det var gott! Jag är alltid tacksam för vegansk ost, och alltid förvånad när den inte står på menyn.

Medan Paul väntade utanför, tiggde jag till mig en pratstund med kocken om varför de gräddat osten otillräckligt. Den hade ju inte smält.

Jag fick mig en förklaring, kryddad med frustration. Och förnärmad, nästan lite sårad, stolthet. Det veganska osten var inte gjord för napolitansk pizza. Temperaturen i ugnen och den korta tiden i vedugnen (1 min 30 s) matchade inte med vegansk ost.

Men tusen andra pizzerior lyckas uppenbarligen?

Ja, men de var nog inte napolitanska. Om jag förstod vad han menade?

Ja. Jag fattade. En klassisk krock mellan yrkesstolthet och vilja till utveckling. De hade, ska det sägas, testat massor av ostar, fast inte fetan för den är ju grekisk hallå, och olika tekniker och landat i detta.

Jag förstår att det är jobbigt. De hade säkert helst sluppit kunder som efterfrågar sådant de inte kan leverera och ifrågasätter sådant de själva tar för givet. Gammalt hantverk möter ny kemisk ”så kallad ost”, som de säkert tänker.

Jag är kluven. Förmodligen kommer jag fortsätta fråga efter vegansk ost, och göra massor av goda grekiska sallader med den här krämiga, syrliga, kick ass-fetan och njuta av den här parmesanen. Och morotskakans frosting i olika former.

Och tänka att, ibland får man tänka extra mycket på sin övertygelse och på korna och kalvarna ❤️ och att napolitanska pizzerior var ett sådant tillfälle.

🌟🌟🌟

Sammanfattning

Vegansk ost finns, enligt mig, god i tre kategorier. Feta, parmesan och färskost.

En vegansk ost-lista från tidningen Vego kommer här

Och den som undrar varför det är synd om kalvarna i komjölkproduktion, kan läsa mer här

Och glöm inte oliverna på pizzan!!

Distanshelg!

Jag och Anne dunkade in en distanshelg innan jobbet drog igång. Syftet var flera: mata benen, snacka av oss, ligga i tempopinnarna, testa packstrategier, kolla nya landsvägar norrut. Samt bli omhändertagna av mina föräldrar i vår stuga i södra Norrland, 257km från Stockholm. På det där sättet man vill bli när man cyklat långt och sedan ska cykla hem igen.

Alla som är från det egentliga Norrland skrattar alltid åt mig när jag kallar Gästrikland och Hälsingland för Norrland. Men rent geografiskt är de ju det och jag håller mig ju dessutom till den magiska Dalälvens gräns. Norr om Dalälven börjar det andra. Det som inte är vardagen.

Hur som. Vi drog iväg vid halv åtta-rycket och betade oss uppåt. Vägen mot Uppsala blir helt ärligt inte fin förrän efter fyra mil vid Alsike, innan dess är den ett norrortsgetto med bökiga avfarter och byggprojekt.

Konditoristopp i Uppsala genomfördes i ren semesteranda och en annan matupplevelse kom i Gysinge. Orten mitt i färnebofjärdens nationalpark, aka Sveriges mesta myggnäste. Förutom ljuvliga forsar och brandbilsmuseum, finns i denna gamla bruksort en lanthandel. Där skulle vi proviantera. Här kom resans första food hack.

Vi gick in en i taget med målet att få ihop en lunch.

Färdigkokt majs! Anne fick syn på den i kyldisken, och till detta hade vi salta kex (mer utrymmeseffektivt än chips), oliver, hembakade frallor som doppades i olivolja, samt en liter havremjölk och en isglass.

Funkar i krig!

Biten genom Österfärnebo upp mot Ockelbo och vidare mot slutmålet Lingbo gick stundtals genom skogsmark jag först tänkte var tråkig. Men i rätt sällskap blir de tvärtom intressanta. Den rosa ljungen, de högresta tallarna, den stillsamma vinden, kvällssolen. Ja, man gick faktiskt in i zonen.

Någon timme innan Lingbo begick jag dödssynd. Min rutt till stugan gick nämligen 5km bortom Lingbo. Fy på mig, man ska alltid dra rutten direkt till slutmålet. Inte minst blir det enklare att följa siffrorna på datorn.

I vår stuga väntade dopp i ån, middag, häng, och en massa sömn. Och en lugn återhämtningsdag innan nedfärden.

Vi startade på söndagen i regn. Det hade i själva verket regnat småsten hela natten men skulle gå över. Vilket det gjorde vid halv nio då vi trampat nån timme.

Vägarna hemåt gick öster om Gävle och längs gamla E4-an. Vi kröp taktfast sydösterut och fick oss ett välförtjänt fikastopp i Gävle. Jag hade suttit för mycket på sadeln fram till dess istället för att cykla ordentligt. Stoppet gav mig energi att göra rätt, och resan mot Månkarbo var mer än finfin.

Vi korsade Dalälven vid Söderfors.

Sedan skulle det lunchas i Månkarbo! Här levererade Ican, 46km norr om Uppsala, nya och gamla favoriter. Salta kex, avokado, isglass men framförallt: färdig risotto i portionspåse! Win! Fram med sked och toppa med extra olivolja samt blanda ner avokado. 25 pix och ny favorit.

Vi behövde aldrig ta reservplanen med pendel från Uppsala. Ben och psyke ville cykla hela vägen så den mjuka kvällssolen eskorterade oss hem till Stockholm.

Dagen efter var jag groggy. Första jobbdagen ja men jag kände liksom på mig att det även berodde på att jag inte satt på cykeln.

Återigen. När kroppen väl kommit igång, och tillåts vara igång, kan den fortsätta länge.

Det var en kanonhelg. Vi fick våra dryga 500k, cyklade nya vägar och fick matupplevelser och tankade in viktig utomhus-tid.

Så var det med den helgen.

Muskelminnen att plocka fram i vintermörkret, som man säger.

Foton jag och Anne, rutt norrut här och rutt söderut här

Klimatet, #noflyride och GBDURO

Klimatet readers!

Ni som upplevt brand, översvämning eller extremhetta denna sommar, har säkert också snappat upp att IPCC släppt en ny rapport (alltså FN:s klimatpanel som bedömer läget och allvarligheten och vad som bör göras politiskt).

Ni som sluppit uppleva detta har säkert också snappat upp rapporteringen.

IPCC slår fast att människan påverkar klimatet och ligger bakom de extremväder i alla former som syns runtom i världen, Europa och även i Sverige. Jag har personligen cyklat Sverigetempot i värmerekord men under mina två road trips inte befunnit mig i områden drabbade av översvämningar eller brand.

Det är ju egentligen inget jättenytt, att människan påverkar klimatet eller att det orsakar stora skador och mänskliga tragedier.

Men nu finns det inga dimridåer, och det kan ju kännas lite befriande.

Som cyklist och cykelbloggare tänker jag direkt på en enda sak:

resorna.

Hur f-n blir det med dem?

Alla drömcykelresor vars baksida är flyget, fossilbilen eller fossilhelikoptern, eller you name it. Jag har i ärlighetens namn svårt att imponeras av prestationer som baseras på att man måste flyga. Om det inte finns något större klimatsyfte eller insparad utsläppskvot, om ens då. Visst skulle vi alla vilja göra som stencoola, urstarka Lael Wilcox och köra Tour Divide genom Klippiga Bergen men wtf? Jag skulle inte med den kunskap jag har, kunna rättfärdiga att flyga för att få cykla.

Inte över Atlanten, för att det är för långt. Och inte inom Europa, för att det går tåg.

Därmed inte sagt att prestationen i sig inte kan vara inspirerande. Men då vill jag hitta samma prestation utan utsläppen från flyget.

Den positiva delen av klimatlarmet är naturligtvis att det nu står bortom alla tvivel att människan är boven i dramat. Vilket betyder att vi alla kan göra något, vi är inte maktlösa.

Vi kan välja lopp dit det går tåg, vi kan hyra elbil om vi inte har en egen eller låna en väns, vi kan samåka, vi kan välja närliggande backar istället för långväga.

Vi kan delvis konsumera oss till fossilfrihet och biloberoende: genom att köpa en cykelväska som gör oss oberoende av olika tågbolags nyckfullhet att tillåta cyklar på tåg. Vi kan få med oss cyklarna på elbil utan dragkrok genom att skaffa eller hyra sådant som monteras direkt på bakluckan.

Som arrangörer kan vi underlätta genom att förlägga start och mål tågvänligt. Sverigetempot startade invid tågstationen i Katterjåkk. Hade det startat i Kiruna, hade säkert fler tagit flyget eftersom det finns en flygplats där. Nu låg det ju i loppets natur att starta vid riksgränsen, men ni fattar.

Som arrangör kan man använda eldrivna kvastbilar, fotografbilar, ställa krav på sponsorer etc.

Allt detta vet ni ju.

Vad ni kanske inte tänker på eller vet, är att det finns arrangörer som går längre.


GBDURO i Storbritannien förbjuder deltagarna att flyga till starten. De är ett #noflyride. Jepp, detta episka lopp som går från Land’s End i söder till John O’Groats i norr ställer från och med 2020, krav på deltagarna: man får inte ta sig till starten med flyg. Av klimatskäl. De vill något och gör vad de kan för att bidra. Det loppet står såklart på min lista, tack Paul för tipset!, såsom hela den delen av världen gjort sedan jag fick span på Yttre Hebriderna.

Av fler och fler skäl, har det visat sig. Och inte bara för att ultracyklisten och världsrekordhållaren Jenny Graham huserar i trakterna.

Vad blir konsekvensen? Stängs folk ute? Ja, delvis. Och sätter press på deltagarba att ta ansvar. Men det uppmanar ju också till att upptäcka närområdet, och i närområdet hittar man ofta mer äventyr än vad man trodde var möjligt. Testa köra din hemmarunda på natten, till exempel, eller i spöregn. Gå loss på Komoot eller Ride with GPS för att hitta nya varianter av områden du trodde var utforskade. Ta tåget någonstans och cykla hem i med/motvind. Ni fattar.

Jag har numera valt bort Mallis sedan jag upptäckte Alperna för att man kan ta tåget dit. Jag kommer att fortsätta välja Norge om tågresan känns för lång eller bökig. Jag får tänka bort Panamerican Highway i Sydamerika, The Great Trail i Kanada och Tour Divide i Nordamerika tills jag hittar en båt som kan segla mig över Atlanten. Eller ett fraktfartyg. Men en seglar- och cykelkombo vore ju den ultimata drömmen.

Fram till dess väljer jag annat.

Vi är inte maktlösa.

Varken som arrangörer eller deltagare.

Så det så!

Sverigetempot TB: The cycling podcast

Precis när jag skulle tvinga mig själv att blogga om något annat än Sverigetempot, publicerades ett inlägg på Sverigetempots Instagram.

Det var Mitch Docker, EF-legenden från Australien, som hade gjort klart sitt poddavsnitt om Sverigetempot. A Swedish Oddysey. Han körde ju som bekant ihop med ett par killar från Poc. I själva verket gästade han podden The Cycling Podcast, med sin reseberättelse om Sverigetempot.

Lyssna här.

För mig var det som att få en present.

Mitch Docker är nämligen en jävel på att berätta. Man får verkligen uppleva det han upplever. Detaljer, helhet, rätt frågor. Han har intervjuat åkare längs vägen och vid målet, bland andra mig, Blyckert och arrangören Peter Tonér, och reflekterar också löpande över sådant han upplever själv och ihop med sina medcyklister.

Hans poddavsnitt tar upp några saker som jag verkligen kan relatera till. Han pratar dels om hur det tar några dagar att jobba sig fram till bra rutiner och tempo inuti klungan. Sedan pratar han om glädjen i att kunna susa fram i 40km/h på platten i klungan, och med stor ödmjukhet om de intervjuades olika val av upplägg. Boende, antal timmar sömn per natt, antal mil per dag, antal stopp.

Han pratar fantastiskt fint om hur han genom Sverigetempot fått vänner för livet. Att dela stora upplevelser kan ha den effekten även om man efteråt aldrig träffar personerna i fråga igen. Man får liksom gemensamma minnen som i sig är så unika att det räcker att tänka tillbaka på dem för att känna närvaron av medcyklisterna.

Om hur rutiner i klungan blir till något att längta efter. I all sin enkelhet, eller kanske just därför. Leta boende, packa väskan på snabbast möjliga tid inför avfärd, fylla ett gäng vattenflaskor på nån mack, få en andningspaus medan någon sätter på sig regnkläder, lyssna på frihjulens ekersång och tänka tillbaka på vad man egentligen tänker på medan man cyklar så långt så många dagar i rad.

Ja. Man tänker på dem som betyder något. Vilken glass skulle de ha köpt? Vilken sorts dressing på vegokorven skulle de ha valt? Skulle de stannat på krönet och tagit kort eller tagit kortet i farten?

Det kanske allra starkaste jag tar med mig från Mitch Dockers poddavsnitt, är hur han beskriver hur man orkar. Motivationen. Benen som är stumma när man går och lägger sig och när man dricker sitt morgonkaffe. Psyket, så sömnigt. Men som sedan, efter någon halvtimme på sadeln, byts mot energi.

Det är på cykeln man mår som bäst när man cyklar länge.

”På cykel” har blivit det vanligaste sättet att spendera dagen. Det är där man hör hemma. Och därmed är det där man trivs som bäst.

Är inte det för jävla vackert?

❤️

Bilder jag själv, Adam Krabbe och skärmdump från Sverigetempots hemsida. Den som dör av nyfikenhet av att höra hur jag förklarar det bästa med Sverigetempot och hur Peter Tonér beskriver de halvkriminella cykelälskarna som var pionjärer vid Sverigetempots tillkomst, kan skrolla fram till 60 minuter in i poddavsnittet, och lyssna på resten sen.