Punka och annat vardagligt i Kristineberg

Hemmakväll på er!

Men alltså vad jag älskar att ha söndagar hemma. Det är kul att upptäcka nya cykelstigar men det är fan så ljuvligt att komma hem. Tvätta kläder, packa upp, städa bort dammet som samlats medan man varit borta, heja på blomlådorna och glänta på locket till kombuchaflaskorna som kolsyrar sig i skafferiet. Sådana saker, hemmasaker!

Efter en lång och ovanligt produktiv tågresa från Köpenhamn, var det även cykeldags. Ingen mindre än jag fick cykla med ingen mindre än min favvo-nya ägare till scotten Robert! Vi trampade lugnt och vilsamt pratandes runt en liten 25km-runda ut förbi Drottningholm. Och så plötsligt började jag känna crossens bakfälg lite väl tydligt, och förstod att det var klippt. Jahaja, känslan att hjulet böljar under rumpan kändes väl igen och det var en vardagens spännande lilla punka som slog till. Vi var lyckligtvis nära Tranebergsbron, så vi pumpade lite mer luft i däcket och traskade sonika med cyklarna över bron hemåt.

På köpet fick vi testa min nya pump och diskutera det viktiga ämnet pumpteknik. Hepp.

Så började regnet droppa från skyn och Robert körde hem till Söder.

Sedan började en punkalagning som ballade ur eftersom jag råkade sätta på upptempomusik i min nya minihögtalare. Då kan det gå så långt att man posar med snyggkepsen och bakhjulet och skickar till nån stackare och tänker ”den där kan jag använda på bloggen sen!”. Och det blev allmän rengöring av kedjor och fälgar och ramar och så var det sent och middag och här sitter jag nu. Och söndagsbloggar.

Och imorgon ska det hända något spännande. Då blir det gryningskörning aka morning spins! Man köttar runt på Djurgården nån timme och så fikar man, den som blir avhängd får snällt bli det.

Morningspins, yes här kommer jag.

Sängen hägrar nu, den längtar så det skriker efter min kropp. Och det ska den få, over and out och godnatt!

🐎🐎🐎

Inget kan som bromsbelägg testa tålamodet

Igår skulle jag byta till slicks på crossen. En flaskhals är bromsbeläggen emellan vilka skivbromsen ska in när nya däcket är på och hjulet ska tillbaka. Rätt monterat ska hjulet rulla tyst. Ingenting är viktigare, förutom då möjligen nypet i bromsfunktionen.

Men bakhjulsbromsen lät, hur jag än placerade det.

Och den timme jag skulle legat i badet fick jag lägga på felsökning. Läs oljefläckuga händer, svordomar och förhöjd puls.

Till sist hittade jag felet. Jag såg det. En liten metalldel som skulle hålla beläggen på plats, hade smugit sig in mellan beläggen och orsakade istället skrapljudet som uppstod. Jag justerade en del av metallbiten, men resten satt fast. Mitt tålamod skulle inte räcka ikväll. Google visade att det låg en cykelaffär inom en kilometer från jobbet. Jag skrubbade händerna och golvet, tog ett djupt andetag och rev av tre handståenden.

Sedan lagade jag kantarellpasta och glodde på serier.

Så kan det gå.

Men i morse var den åter tyst när jag trampade längs norr Mälarstrand! Något hade hänt i Stockholmsnatten! En liten mini-Jocke* måste ha smugit sig in i min kala tvåa och tyst, så tyst, skruvat och pillat och mekat crossens känsliga bromssystem intill perfektion. Bortom svordomar och oljefläckar med en ängels tålamod, måste mini-mekar-Jocke ha lotsar denna lilla stålbit på plats medan jag sov sött i min dyra säng.

Ja.

Så måste det ha varit.

Så måste det ha gått till.

Tack Jocke!! Behöver jag säga att jag saknar dig?

*Jocke är min grus-och mekpolare från Eskilstuna

Min Stockholms-OTB

I dagens vackraste skymningsljus gör jag och crossen OTB-premiär. På asfalt, ska tilläggas. Jag har lite kaxigt rattat ut i cykelkörfältet på väg mot Fridhemsplan när jag ser en väg till höger som verkar leda mot vattnet. Hur förföriskt.

I slutet av vägen finns en trappa. Fail, jag hade förväntat mig något mystiskt slingrande cykelvänligt. Jag fattar beslutet att bära crossen nedför och för att komma lite närmare trappan hoppar jag uppför en trottoarkant.

Det är bara det att jag lyfter framhjulet för tidigt. Crossen dunkar rätt ner i kantens nedre kant och jag flyger över styret. Crossen lägger sig på vänster sida, som sig bör när man har allt det viktiga finliret på höger. Crossen kan sin vurpteknik.

Jag ligger kvar. Svart jacka och svarta jeans har dammiga fläckar. Ögonen blinkar.

Huvudet slog aldrig i. Men jag hör två röster och ser dess två ägare ta långa steget mot mig, bägge i prydliga kavajer och halsduk med Stockholmslindning. Den ena stiligare än den andra.

Jag ställer mig upp medan jag bedyrar att det är ok. Styret är snett, jag rättar till det. Vänster bromshandtag är snett, jag rättar till det.

Faktum kvarstår.

Over the bars-vurptekniken är lika stilren som koltrastens sång och trädet mot himlen utanför mitt fönster.

Shit pommes nu börjar allt.

Hej!!!

Ursäkta alla utropstecken men mitt hjärta slår dubbelslag. Idag är den bästa dagen i mitt stockholmsliv. Jag har cyklat till jobbet!

Det började redan igår. Crossen hade dubbdäck, och de åkte ju av i ett huj och på med slicks. I säng, sova gott (första natten i nya lgh fatta jag sover som en stock) och sedan pinna omkring i lägenheten och göra allting klart för avfärd.

Nedför trappan, hoppa upp och följa CYKELKÖRFÄLTET bort mot fjärden. Så breda fina vägar! Och i så fint sällskap av både trallor och crossar och city-hjulingar! Ut mot vattnet, svänga över till en rödmarkerad led och cykla genom kanske Stadshagen. Fan måste lära mig vad allt heter. Trampa trampa, vad fint crossen svarar! Under nån vägbro, träd som ännu inte fått löv snirklar sig och purrar mot fjärden, små odlingsområden och HÄR KOMMER JAG! På cykel på väg till jobbet. Det är inte sant, men det är ju sant.

Närmar mig Karlberg, på andra sidan alltså, det känner jag igen iallafall! En till bro att cykla under, nåt motlut och så närmar jag mig jobbet. en tvär sväng och så är jag framme.

Det är otroligt. Jag har cyklat till jobbet. Fyra svindlande stockhomskilometer.

Det går inte.

Jag måste sluta.

Men fy fan, jag har gjort det. Jag har Stockholmscyklat till jobbet.

Hjulet och jag

God kväll.

Har ni tänkt på hur prylar ofta hjälper oss att hålla kontakten?

Det tänkte jag på idag, när jag klev på ettans buss från Borsökna. Med mig hade jag Jockes hjul, som med en mellanlandning i Borsökna i ett ärende hade hämtats upp från Alex i Mesta och nu äntligen skulle få återse sin Jocke.

Hjulet är ett vinnarhjul. Ett lite kaxigt 10-delat tävlarhjul, som Jocke lånade ut till mig förra våren då Scotten och jag gjorde vår första (och sista) tävlingssäsong. När man frihjulade med det, gav det ifrån sig en ekersång så mallig att varenda kotte i klungan måste höra oss. Här kommer vi, bara så du vet så trampar vi inte som du verkar behöva göra utan vi tar oss fram lika fort ändå. Vi ligger här på rulle tills du släpper förbi oss i spurten. Ha en bra dag!

Lite så.

När jag sedan bytte upp mig till Amiran, så ställde jag av hjulet. Det hamnade i Alex garage eftersom vi avgick därifrån på väg till SM. Amiran lastades på etanol-saaben och jag åkte hem med Scotten, som på något vis då fått ett annat hjul.

Jockes hjul blev sedan stående i garaget medan jag och Amiran nötte backar i Stavanger.

Tiden gick.

Eftersom Jocke är diplomat till sinnet så frågade han inte mycket om sitt hjul, utan lät det bero i hopp om att hon som lånat det, alltså jag, skulle lämna tillbaka det självmant.

Men nej.

Så för någon månad sedan bad jag Alex svänga förbi mig med hjulet när de ändå skulle på ett ärende. Jag bar det till Jocke, som såg en chans att få bjuda mig på fika och skvallra lite. Sagt och gjort. Efter fikat gick jag hem, och fick ett mess där Jocke upptäckt att hjulet var fel hjul. Vinnarhjulet var fortsatt kvar i Alex garage och detta stackars dussinhjul var avslöjat, jag hade givit fel beskrivning till Alex, hjulet som likt pannkakan i Sagan om pannkakan bara ville ut i världen var nu ertappat och skulle snart rulla tillbaka in i sitt garage igen.

Jag stämde åter träff med Alex, och med Jocke igen för att utföra bytet. Under dessa två möten hann vi både diskutera boende för Flandern runt, samt förevisas två nya MTB som Jockes barn hade förvärvats.

Så att de kunde testa, för att sedan fatta beslut om huruvida de ville fortsätta.

På promenaden hem från Jocke, med det vilsna hjulet åter i min vänstra hand slog det mig så.

Alla dessa hjul, insexnycklar, sadlar, västar, lampor, batteripack och allehanda däck och styrstammar som byter ägare och lämnas åter.

Vad vore lågsäsongen utan dem?

Och när skulle man annars få sig en kopp rivet kaffe i Borsökna om inte när man lämnar igen biogasbilen som man lånat för diverse äventyr och som dessutom fått soppatorsk precis efter järnvägsövergången och inte rakt på den?

Recension av styrlinda från Cykelkraft

Detta inlägg skrivs i samarbete med Cykelkraft

En dag i vintras när tillvaron visade sig från sin mörka sida blev jag kontaktad av företaget Cykelkraft. De påstod sig gilla min blogg och ville att jag skulle recensera en produkt från deras sortiment på bloggen. Kunde jag väl! Sagt och gjort spanade jag in sortimentet och föll till slut för styrlindorna.

Har ju redan testat det enda som har någon typ av miljöanpassning dvs kedjeoljor från Pure

Scotten hade vid den tiden en väldigt mjuk men skitig-kladdig styrlinda, så det var dags att byta. Amiran hade en glatt och halkig styrlinda, så den var också dags att byta ut. Det fick bli en svart och en vit, varav den vita alltså recenseras här.

Jag var ute efter en linda med bra grepp, som går att göra ren och som är just vit för att matcha sadeln på Amiran. Och för att det känns race-aktigt. Den skulle också vara lätt att linda.

Så hur gick det?

Lindan lindades fast av mekanikern på min lokala cykelbutik i samband med lite finjustering inför stundande tävlingar. Han hälsade att den var lättlindad, check.

Amiran rullades ut från verkstaden och jag såg tyvärr direkt att färgen på lindan inte matchade. Noooooo. Det finns många nyanser av vitt, och lindan hade en trendig blekvit nyans som inte matchade vare sig sadel eller text på ramen. Lindan var stockholmsvit, om man så vill. Och både sadel och text på ramen hade en mer klassisk bonnvit nyans. Men men, lindan var iallafall vit.

Och greppet?

Här har vi denna lindas förträfflighet. Greppet är en dröm som gör att man aldrig vill sluta omsluta styret med handen. Dess smått uppruggade yta ger en lätt handflatsmassage. Man vill krama om den tills man dör. Vare sig man är torr, svettig, kladdig eller nåt annat om handen så är greppet en våt dröm. Har du druckit och spillt på handen, eller halkar runt i svett på reglaget, så kan du lugnt flytta över till de lindade partierna tills reglagen torkar. Och handskar behövs inte för greppet på denna linda.

Positionen i bocken är den stora behållningen. Man glider inte en millimeter och kan lugnt koncentrera sig på igångdrag, spurt eller tugga distans med denna lindas grepp. Du kan även se fram emot komplimanger från andra cyklister som, på gott och ont, kommer att vilja krama sönder din linda och aldrig släppa taget om ditt styre.

Rengöringen insåg jag direkt skulle bli en utmaning. Amirans förra linda var visserligen klassiskt vit och lite slipprig i greppet, faktiskt hade den inte alls ett särskilt bra grepp. Men den var inte skitig, trots att den suttit där i flera år.

Jag fick tipset att gnugga lindan med diskmedel, vilket jag provade. Jag måste dock säga att detta fortsatt är lindans nackdel. Den blir skitig, oavsett det är handsvett eller från handskarna. Smutsen letar sig in mellan varje lagers lilla kant och kan säkert bilda smutsränder likt dem man kan få under naglarna. Den kräver underhåll för att hålla sig någorlunda.

Men va fan! En snygg linda med gudomligt grepp, det är ändå två viktiga egenskaper som denna linda uppfyller.

Miljöaspekterna är tyvärr helt bortkopplade från denna linda. Jag är den första att testa miljöanpassade lindor, men utgår helt enkelt från att den är producerad helt utan hänsyn till miljön.

Sammanfattning styrlindetest:

  • modell Lizardskins dsp 3.2 mm (coolt namn på linda utan animaliskt innehåll!)
  • plus: greppet, färgen (om den kan matcha andra vita detaljer), lindningsvänligheten
  • minus: kräver noggrann rengöring, ej miljöanpassad

Och så några idolbilder, alla tagna av mig förutom den på mig som Maria tog

Serviceteamet

Hjältarna Fredric och Johanna och så Maria på slutet yey!!

Får jag lov att presentera serviceteamet, en avgörande del av varje teamcyklists framgångar i klungan!

Serviceteamet är dem som hämtar dig på morgonen och spänner fast cykeln på cykelhållaren. De förser dig med kaffe i termos och brutal utsikt över Västgötaslätten medan du laddar mentalt för starten. De förser dig med information om banorna och åker banorna med dig inför varje start.

Innan dess har serviceteamet försett dig med en lånelägenhet så liten och mysig att du tillåter dig själv att drömma dig tillbaka till studietiden, på ett positivt sätt. Klubbkläder har serviceteamet också redan fixat, bibs och tre olika tröjor så att du ska kunna välja den som passar.

Serviceteamet är dem som har hämtat dina nummerlappar och varje dag nålar fast dem på din rygg. Tycker du att en lapp sitter fladdrigt, knäpper serviceteamet upp nålarna och ändrar lappen.

Serviceteamet försöker pränta in i din hjärna att aldrig prova något nytt inför en tävling. Du lyssnar ibland, men provar ändå nya vattenflaskor som du är ovan att dricka ur och därmed blir torr på vätska i det längsta linjeloppet. Du inser att du annars hade orkat hänga med klungan in i spurten.

Serviceteamet ställer sig bredvid dig i startfållan och hänger med armarna på kravallstaketet. Serviceteamet skämtar lite avslappnande att du inte ska se så glad ut inför starten, du ska se fokuserad ut och vilja äta upp konkurrenterna!

Men du ler bara, det gör du alltid, du vet inget annat, och då ler serviceteamet också.

Serviceteamet vet att motståndet är hårt och säger rätt saker för att peppa cykelhjärnan. Sakerna går ut på att du är stark och modig, vilket är två bra egenskaper i en 70 personer stor klunga.

Du drar iväg. Serviceteamet har ropat lycka till och ställer sig i en snygg kurva eller backe för att heja. Serviceteamet ropar Köttaaa och springer bredvid när du behöver det och står vid langningen med extra flaskor till dig och ropar Anna.

Din överhettade hjärna lyckas inte ta langningen men längtar efter den där flaskan hela loppet sen.

Serviceteamet väntar i målbacken och ropar skriker peppar dig uppåt. De står vid målrakan och skriker att du är stark och att du ökar ökar ökar.

Du darrar i målgång. Serviceteamet kommer med flaska efter flaska med det ljuvligt svalkande vattnet. Eller så kommer de med läsk, du kan välja. Ibland kommer de med isglass. Eller kaffe, om det finns kvar i termosen.

Serviceteamet kommer också alltid med målgångskramen. Målgångskramen är av den innerliga sorten och säger bra kämpat och bra jobbat och bra kört. Du gillar den där kramen! Du känner tillit till den! En målgång är ingen målgång utan den!

Serviceteamet plockar ihop grejer medan du duschar. Eller kör till det kommunala vattenhålet för att ni ska få bada. Det är ju ändå semester. De berättar om morgondagens bana. Ni tittar på prisutdelningen tillsammans, och du drömmer om att stå på den där pallen men vet att det är långt dit, fast kortare för varje start. Och du ler och är glad för att du har kört bra, du tänker att det finns bra saker du gjorde och saker att lära. Du vill lära dig och kommer att lära dig genom att tänka på vad du älskar med att cykla landsväg. Du tänker på det när det känns tungt för att orka, och när det känns lätt för att köra ännu bättre.

Serviceteamet kör hem dig till lilla lägenheten och kommer över på whiskey. Serviceteamet lägger ut peppande bilder på sociala medier för att berätta hur det går för klubbens olika cyklister och det finns alltid en positiv ton i det som läggs ut. Serviceteamet skickar bilder så att du själv kan använda dem på din blogg.

Serviceteamet omnämns i det här inlägget för att de är helt jävla fantastiska på att ta hand om sina cyklister.

Slut på inlägget, början på dagen, ut i solen och cykla!!

Serviceteamet unnar dig också alltid, efter väl förrättat värv i klungan, ett pool party på vischan i Skara med lagom okända, otroligt trevliga semesterfirare

Till dig som cyklar på för stor cykel

YO LO!!

Sorry hög. Tryckte ett drömpass på Amiran i morse. Gick och la mig tidigt igår efter ett par dagars förvirrad gråtfest och skrynklad panna över livsvalen. Så i morse skulle klockan ställas tidigt och efter gryningskaffet bar det av!

Benen hade vilat några dagar, en underskattad vila. Hata cykla när man inte riktigt vill. Fast det är värre att inte få cykla när man verkligen vill!

Men det bästa är förstås att cykla när man verkligen vill.

Morgonen var ljuvlig, nyanserna av grönt gick från vete, ekarna, granarna, tallarna, gräset, min tröja när jag skulle ta nån fjantig bild på mig själv – men bäst av allt var trycket i benen och syran som smälte ner alla demoner till vattenpölar, som torkade upp och dunstade för att återgå till det eviga kretsloppet.

Nog om rundan!

Över till essensen: och det är vad som händer när man vågar hitta rätt cykel. Det kan låta löjligt enkelt, bara att klicka sig fram till bästa modell på nätet och göra en bike fit, KLART! Men mina cykelköp har sällan gått den vägen. Eller faktiskt aldrig. De har alltid varit mer eller mindre spontana begagnat-köp. Men när jag vågade testa en liten DÅ i mina ögon mini-cykel i Umeå, på 51 cm, så insåg jag äntligen att det spelar roll. Cykel må vara en materialsport, men det blir knappast bättre av att man cyklar runt och lider på en för stor cykel. Varför lida när någon annan kan få ha glädje av den, och man själv större glädje av en annan?

Många av er som läser är säkert sifferproffs och bike fit-vana. Eller kanske tänker att landsväg ska göra lite ont så varför klaga hallå. Men det som hände MIG när jag gick från en 54 till en 51:a, var att jag fick en helt annan kontroll. Jag kunde byta styrstam och på så vis förlänga cykeln framåt, vilket innebar en annan tyngdpunkt vid spurt och backe. Jag kunde höja sadeln och få mer drop. Vilket sammantaget gav en större möjlighet till kraftöverföring. Jag trodde innan att jag var så aero, när jag i själva verket bara var utsträckt. Nu sitter jag skönare på sadeln, kan ligga i bocken och använda tyngden i spurter och har fler valmöjligheter i sittpositionen rent allmänt.

Och framför allt så klättrar jag bättre.

Vilket inte är särskilt svårt för mig att göra ”bättre”, eftersom jag knappt har gjort det.

Förutom att storleken märks inte bara på komforten och känslan i mig, så märks det på hastigheten. Jag kollade nyss på mitt morgonpass från Västerås i helgen till exempel. Högre medelfart. Med ryggsäck och tröttisben. Jag får ut mer kraft för varje tramptag!

Och när jag efter SM skulle testa om inte allt ovan var inbillning, du ville bara ha en ny cykel ffs, så var det inte det. Jag körde ett pass på scotten och vill aldrig dit igen.

Så ni som funderar på en mindre cykel: våga testa.

Ok?

Avslutar med tre foton:

Den nya Amiran

Den gamla Scotten

Den Amira som ledde till köpet av den nya Amiran

Pedalen och jag

Torsdagsmeken här!

Idag satt jag i fikarummet och beklagade mig över min cykels olika krämpor för den som ville lyssna. Den som ville lyssna var Jocke, som efter lite lock och pock erbjöd sig att ta sig an mitt rossliga kolfiberspjut till cykel.

Så ikväll var det mekardags i Jockes källare. Som alltid så lärde jag mig det ena och det andra medan Jocke vred och vände på objektet.

Till exempel har jag tydligen slitit ner mina pedaler till oigenkännlighet. Därav deras djup och rassel när jag klickar i. Vi studerade slitningar tills Jocke gick för att testa ett par pedaler han köpt som blivit liggandes. De visade sig vara exakt min modell, fast svarta. Vilket mina också varit – en gång i tiden.

Jocke gav mig cred för att ha slitit ut ett par pedaler. Jag skyllde på mina nya spurt-fasoner och han sålde pedalerna till mig. Check på den.

Även ekerspänningen undersöktes men här hade jag felat i min felsökning. Jockes visade nämligen att ekrarna var bra, och han testade istället att fetta in sadelfästet. Det blir till att provköra imorgon, så än så länge köper jag hans teori.

Slutligen vände vi på styrstammen och pratade ramstorlek och spurtteknik medan vi analyserade epitetet baktung. Det fick jag nämligen när vi körde varvbana på gröndal. Jag spurtade tydligen baktungt.

Vi var överens om att detta epitet bör användas med omsorg och i rätt sammanhang. Och av rätt person med gott uppsåt. Vilket det hade gjort i detta fall. För vi drog slutsatsen att det berodde på sadelns position och styrstammens längd. Vilket kan ha att göra med ramstorleken.

Slutligen plockade Jocke ut en glasbit ur mitt däck. Allt medan vi snackade cykel och ditten och datten och klockan var nio.

En riktigt bra mektorsdag var därmed till ända. Och medan Jocke la ut texten om mina dura ace-nav, så dubbade jag honom till förste mek i mitt stall.

Så trampade jag hem från Jocke med lätta tramptag och ett lyckligt pickande cykelhjärta.

Och imorgon ska det trampas lite lätt morgoncykling innan det ska tempoköras på söndag. Med lånade tempopinnar yey!!

Nu måste jag fan borsta tänderna och sova. Lovade Jocke en före och efterbild på pedalerna, så det får avsluta inlägget.

Godnatt på er!

En ram i tornadons öga

En dag stod plötsligt denna olindade skönhet nere i renoveringskaoset.

Det var min ena kombo som äntligen lyckats få på de italienska däcken på sitt sakta men säkert framskridande hemmabygge.

Sedan jag fick för mig att flytta in hos honom och hans fru med mina cyklar, har hans cykelintresse genomgått en metamorfos. Det började med fascinationen över lycran och cykelkulturen. Så en vacker dag kom det en ram hem på posten. Sedan kom en sadel, nåt vevlager och ett styre.

Det skulle byggas cykel mitt i renoveringen!

Och nu har bygget artat sig så pass att tvåhjuligen kan stå mot en vägg och även rullas omkring på parketten. Och vi har numera en självlärd komponentexpert i hushållet.

Som ibland får för sig att tvätta mina cyklar medan jag är ute.

Hade det varit vem som helst annars hade jag kastat ut hen. Ingen stoppar fingrarna i mina syltburkar. Men det går inte att kasta ut någon från dens eget hem, icke desto mindre från dens eget renoveringskaos.

Så nu har jag lärt mig att uppskatta finessen och omtanken i detta tilltag.

Och jag ser fram emot att få provköra hans matta, svala, eleganta ekipage.

För det kanske fanns ett syfte med att jag aldrig lyckades transportera hem crossen i Falun.

Så det så!

Man får bara inte bli sur när någon tvättar ens juveler

Foto föräldrarna Lindén, smajlet tillhör kära syster då det begav sig någon gång runt 1984