När man är så glad över något att man glömmer döpa inlägget om det

men HEJ!!! alla

Måste bara berätta lite om en av julhelgernas wow-upplevelser.

Nämligen den här finfina lilla provstickan som jag har gjort!

Och kan ni gissa vad den är gjord av? Ja, jag tänkte väl att ni kunde det!!

Jo. Min pappa är en otroligt fiffigt och pedagogiskt lagt person, så när jag såg DEN hänga i köket bredvid originalet anno 1937, så drog han med mig ut i garaget. Där har han sitt skruvstäd och en massa andra bra-att-ha-prylar som pappor har i garage. Och så drog han ut en låda med ett gammalt flottigt band runt.

Ekrar!

Gamla!

Från cyklar som sett tiden gå!

Och så tog han fram den STORA TÅNGEN. Knipsade bort bägge ändarna på en eker, både den krokade och den gängade. Han satte fast den sargade ekern i skruvstädet, tog en tång från hyllan och BÄNDE tre gånger tills han fått en finfin liten rundel med lagom synliga kanter. Och så tog han metallfilen, och med den filade han till en lagom vass egg, och så tog han sandpapper och finputsade eggen och nötte ner änden vid kroken.

Så att ingen hugad bagare, stor eller liten, skulle skära sig.

Han rätade ut den en sista gång i städet, och putsade med sandpapperet igen.

SÅDÄRJA!

Nu var den klar!

Och jag stod som en fågelholk.

WOW. HELVETE. JÄVLAR VAD ROLIGT.

Så kan det gå när man jobbar med händerna.

Sedan bakade jag små söta morotsbakelser med filadelfiatopping. Kakorna blev perfekta tack vare att jag provstack dem med stickan.

Så det så!

Och idag är det skitfint väder här i Västerås, sådär krispigt-isigt-friskt, och imorgon fyller inte mindre än TVÅ viktiga vänner år, varav Katja är en.

Vad hon ska få i present?

GISSA.

 

Annonser

Därför ska cykeln vara ren

samma färg på cykeln som på mig här ovan, ser någon gränsen eller? nä tänkte det.

Hej bloggen!

Igår hade vi klubbkväll med Smestan. Förutom att Johannes berättade om sina hisnande cykeläventyr, så käkade vi mat och drack öl. Och snackade träning. Och så firade vi in första advent med glögg och pepparkakor ❤ Och så diskuterade vi såklart lite aktuella frågor.

Eftersom det snart är valår kan det vara på sin plats med ett par officiella ställningstaganden i dessa frågor.

Därför ska cykeln vara ren mellan rundorna.

I min Västeråsiska cykeluppfostran var rengöring av fordonet en av grundpelarna. Jag som avskyr att städa och moppar golvet under dödshot, tyckte plötsligt att det var roligt. Efter varje runda skulle cykeln skötas om. Det tog ett tag innan jag fattade att detta även gällde vitala delar som kedja och kassett. Och det tog ett tag innan jag fattade vad som krävs för att den ska bli ren men jag har i alla fall insett att det är viktigt ok? Detta uppvaknande kom under ett Siljan Runt, när min cykel skulle transporteras med bil till starten och det var helt uppenbart vilken kedja som bar runt på extra vikt och var svart som natten. Min. Sedan dess har jag alltid – under stor njutning! – visat omtänksamhet gentemot kedjan. Det kan såklart alltid bli bättre, säger ni som vet. Ja ja. Men jag har i alla fall fattat varför det är viktigt. Och jag försöker sprida och förvalta den kunskapen. Det finns inget vackrare än en skinande blank kedja och kassett.

alla vet att en cykel alltid kan bli renare, jag med

Att det skulle vara onödigt att tvätta cykeln för att den blir skitig igen är som att vägra duscha för att man blir svettig snart igen. Cykeln är en förlängning av sin ryttare och en del av dig själv. Att inte vårda denna del av kroppen vore ovärdigt.

 

Därför är påputtning/puffning/ländryggsknuffning en dålig grej.

Ni kanske har sett det, upplevt det, observerat det, utfört det. Men har ni funderat på alternativen? Jag är emot påputtning inte bara för att det mestadels är män som gör det mot/för/på kvinnor (vilket pronomen är egentligen rätt??). Ställ frågan till dig själv: skulle jag använda denna metod för att hjälpa en medcyklist oavsett om det är en man eller kvinna jag vill hjälpa?

Inte? Fundera på dina värderingar och på dina förväntningar på kvinnor och män i sadeln.

Eller ja? Du är reko, men kan vara det på ett snyggare sätt.

För jag tycker fortfarande att det finns snyggare sätt att hjälpa en medcyklist. Vem vill bli påputtad? Inte jag.

Dels kan påputtandet skapa obalans hos cyklisten. Dels så finns det sätt att med klungans hjälp hjälpa fram en som sackar efter, till exempel genom att peppa muntligt. Eller genom att stänga in den i klungan så att den slipper dra och kan ligga i vinddraget. Eller låta den ligga på rulle.

etc, osv, mm.

Jag glömmer aldrig de gånger som påputtning har fått mig att känna mig förminskad som cyklist. Men jag glömmer heller aldrig de där gångerna som rundan till Norberg där jag fick mysa mitt i klungan tills jag återhämtat mig. Så fick alla vara med och känna att de hade hjälpt till också!

Och alla andra gånger då en klok ledare agerat jävligt smart och inkluderande för att få alla att känna sig starka i slutet av rundan.

Så… vad tycker du?

Vilket är det snyggaste sättet att göra rent cykeln?

img_1694

den här fiskaren på Danmarks sydspets kommer för alltid att vara en av mina stora inspirationskällor

Torsdag 10.52

Ah men kan han aldrig bli klar med det där förbannade navet? Jag fattar helt ärligt inte varför han inte bara kan be mig om hjälp att dra åt lagret. Den här tavlan kommer ju aldrig bli klar. Jag lovar att konstnären försöker visa sitt tålamod genom att måla till ett par extra cyklister i bakgrunden. Sedan blir den klar, så att jag äntligen kan fixa glappandet. Suck.

Du är ett geni, min käre Persson.

Idag vaknade jag 06:30 av att jag var pinknödig. Jag stod emot, och vaknade sedan en timme senare och skrollade Messenger. Där fanns ett fantastiskt meddelande som skulle kullkasta de senaste tre månadernas växelförarfrustration. Det hela ledde  också till att jag fick ännu en lärdom om hur min cykel funkar. Själv funkar jag så att jag lär mig allra bäst när något händer och jag får vara med när problemet löses, och när jag kan märka skillnaden och relatera till lösningen.

Hursom, i messet stod:

”Hej! Framväxeln blev ju inte bättre idag, men jag har tänkt, googlat och kikat på mina vevpartier och på nya klingor. Det verkar som att din lilla klinga (lilla klinga alltså, inte lilla klinga som i lilla gumman, reds anm.) är vänd åt fel håll. De flesta märken verkar ha den stämplade texten (34T…) på lilla klingan inåtvänd. Och det fanns fasningar på den som skulle göra att tänderna kommer närmare stora klingan. Vi mätte avståndet och uteslöt den möjligheten, men jag mätte bara avståndet mellan utsidan på klingorna, inte det vitala måttet som är avståndet mellan tänderna. Så testa att vända lilla klingan! Säg till om du vill ha hjälp. (Bultarna har normalt insexbulten utåt och skåran inåt, om du vill vända alla åt samma håll). Hörs och ses!”
Det var från Jocke. Persson. Jag hade tittat in hos honom igår eftermiddag med två bryderier: dels framnavets lager som behövde spännas (enligt Henrik som påpekat detta när jag lämnade tillbaka väskorna). Glappandet, menade jag och Henrik hummade med, berodde troligen på de senaste tre veckornas framfart med väskor på diverse gatsten och andra skumpigheter. I Tyskland. 
Jocke visade mig hur jag spände lagret, och sedan tog han sig an mitt andra bryderi: Kedjans ständiga fastskrynklande mellan klingorna vid växling från stora till lilla.
Han hade i själva verket varit inne och meckat med detta bryderi tidigare, då kedjan gjorde ett generalhopp under en lerig nedförsbacke en gång. Det var jag och Jocke och Henrik som öste runt på standardrundan, och vi hade precis kommit nedför en grusig backe i Tummelsta och skulle ta fart uppför. Eftersom leran sög fast däcken var vi alla höga av att äntligen ha fått upp fart, och dessutom var det kvällssol. DÅ ska min kedja plötsligt gosa in sig mellan klingorna och orsaka ett totalstopp. 
Och så höll den sedan på, dag ut och dag in, i flera månaders tid, skymning som gryning. Jag hade börjat acceptera problemet och hittat någon typ av lösning där jag tryckte på växelreglaget och därigenom liksom sakta övertygade kedjan om att hoppa rätt. 
Och nu hade Jocke ägnat tid och kraft och googlat och haft sig för att erbjuda mig en lösning på problemet. 
När jag så idag vände på klingan, samtidigt som jag passade på att totalrengöra alla vitala delar, och växlarna flöt som smort… ja, det gjorde mig hög på det där sättet som infinner sig när man äntligen löst en stor mekfråga. 
Så många månader! Så mycket frustration! Så många felsökningar som under tiden inte lett någonvart!  
Det kändes som det måste ha känts för dem i London, när de löste loss den 250 meter långa geggklumpen i kloakerna. 
Lite senare fick Karins man för sig att visa mig en artikel på hur lite det skilde i effektivitet mellan ett system på en jämfört med två klingor. He he. Jag kände mig lagom träffad. Inte för att jag kommer att byta system, men är det inte fascinerande hur jag  med 50 procents chans att sätta på klingan fel, faktiskt lyckas pricka in det? 
Det bästa med detta är naturligtvis att jag kan lägga till ännu en lärdom, eller två om man räknar in navlagerspännandet, på listan.
Och jag förstår helt och fullt hur Jocke googlar rätt på lösningen:
Det hade jag också gjort! Man ger inte upp när man är så nära!
Det andra i mobilen var ett mess från en massagekund, som kallade mig wonder woman och upplyste mig om att triggerpunktbehandlingen på hennes sätesmuskel hade gett effekt. Ba jaaaaaa!! 

 

Så var det slut på den här dagens mek-lektion. Nu ska jag ut och lapa fredagsmörker i löparskorna, och på söndag blir det långpass. 

Och denna dag tillägnas alla som hjälper en medcyklist i meknöd.

Kram på den! 

 

”Helvete vad snygg jag är!!”

Sa kedjan nyss, eller var det Ridleyn? Jag vet inte, men jag vet iallafall att jag nyss greps av en stark längtan att ställa mig på den oktoberleriga gårdsplanen och skrika ”jag älskar er!!” till samtliga förbipasserande. Anledningen är att jag precis fått på nya kedjan. 

I vanlig ordning har jag haft kedjebrytare och kedja liggandes ouppackade i ett par månader. Först idag klippte jag upp förpackningen på kedjebrytaren och sprättade upp kartongen på kedjan. 

Jag räknade omsorgsfullt länkarna på den nuvarande kedjan (något skitig sen gårdagens grus ❤ race). Sedan räknade jag dem igen. Sen räknade jag upp samma antal länkar, med samma metodik, på den nya kedjan. Sedan tog jag av den gamla, knipsade av den nya och satte på den. 

Kedjelåset gick igen med sitt underbara lilla ”snäpp”. 

Jag provtrampade och lyssnade in det perfekta ljudet av en ren kedja och konstaterade att tandborsten jag torkat av kassetten med var rätt svart i borsten. Sedan rullade jag några varv till på varje hjul så att växlarna satte sig.

Det var ungefär där jag kände den där längtan av att sjunga bugglåtar på högsta volym och hångla upp hela världen. 

Det må låta överdrivet att bli så glad av en sak som, med rätt handlag, tar så kort tid. 

Det skiter jag i. Varje gång jag lär mig något nytt mek-grepp som gör mig klokare så blir jag precis så glad. 

Såhär ser Henrik ut när han mekar väskställ förresten! 

Och så en bild på hur Ridleyn kommer att se ut under färd. 

Så överjordiskt tjusig. 

En bra måndag! 

Rubriken till det här inlägget har ett medvetet utropstecken. Måndagar brukar vara fulla av tvivel, men idag var en bra dag, utan.

För lika lite som man kan cykla backe samtidigt som man försöker sälja hjul via messenger, lika lite kan man montera solenergi utan fullständigt fokus.

Vi har återigen dimensionerat off grid-anläggningar. Alltså såna man kan ha till sommarstugan eller båten. Eller cykelförrådet, om man nu har ett externt sådant. Idag hade vi uppdraget att räkna ut hur många solpaneler, med en viss effekt, som krävdes för att ett batteri, med ett visst antal ampere-timmars kapacitet, skulle kunna driva en hiss mängd olika hushållsmaskiner. Eller laster, om man ska uttrycka sig fackmannamässigt. 

Vi satt först inomhus och räknade tillsammans i en mindre grupp. När vi var klara redovisade jag på ett blädderblock steg för steg, enhet för enhet, storhet för storhet, så att alla hängde med. Slutsatsen? Att batteriet vi hade skulle räcka till att koka sju omgångar vatten som varje omgång täckte behovet av en 2 dl kopp te till var och en av oss i gruppen på sex. 

Efter det gick vi ut och monterade. Under montaget diskuterade vi vad som hände i varje steg: från solpanel till regulator till batteri till växelriktare till last. 

Montaget levererade inte. 

Då tog vi lunch. 

Sedan hade vi klassråd, och just när vi upptäckte att en person var borta, kom han tillbaka och hade genom en avancerad felsökning hittat felet. 

Alla hurrade, sedan garvade vi åt oss själva och gjorde en lagom säker skarvning ihop med byte av en komponent så att det blev rätt. Slipmaskinen surrade, lampan lyste och någon trixade med en spegel för att höja effektuttaget ur solpanelen. 

Kombinationen av den teoretiska genomgången där alla hängde med, ihop med det praktiska montaget och felsökningen samt kopplingen till vattenkokaren och dess fika-leverans, var fenomenal. Hoppas bara att allt jag skrivit här ovan stämmer. 

Imorgon ska vi klura vidare på hur de olika variablerna i systemet som påverkar dimensionerandet av anläggningen. Och hur det påverkar vilka maskiner vi kan kombinera och därmed vad vi vill göra med energin som alstras. 

En kvot. Vars ramar kan sättas av solpanelen ihop med de andra skojsiga komponenterna i systemet. 

Man kan inte få allt.

I bakgrunden stod den punkade cykeln vars ryttare ska kunna veva upp en effekt på 260 watt.

Bara en sådan sak! 

Imorgon ska vi fortsätta räknandet, monterandet och de yviga diskussionerna. Personligen är jag fortfarande nyfiken på hur mer effektiv en växtätande cyklist är, räknat i något förståeligt mått, jämfört med en som tar omvägen över djurriket. Samt effektiviteten i själva fotosyntesen som växterna utför.

Fossil olja är ju lagrade växt- och djurdelar. Som från början kommit till via fotosyntes i något led. Som sedan någon gång orsakar tillräckligt med jävelskap för att sol, vind och vatten ska vinna.

Slut på sammanfattningen av denna pedagogiska måndag. Snart ska jag titta på cykel och väskor till Forest. Han som eventuellt ska få äran att låna ut sin dyrgrip till vår resa heter Johannes. 

En potentiell hjälte alltså. Utöver Jonathan, som redan har lämnat över sina väskor för att min Ridley ska ha något att kånka på.

Jag lovar att rapportera om denna cykel blir vår vinnare.

Dagen då jag förstod begreppet watt 

Idag har jag tävlat mot en solcell. 

Jag satt på en damtralla med sned och för låg sadel och punka fram och skulle trampa liv i sex 42-wattslampor. Varje lampa bestod i sin tur av många små LED-lampor (se bild). Framför mig satt en solcell med effekten 260 watt monterad. Den var också inkopplad till lamporna. Lyckades jag hålla liv i lamporna i fem minuter skulle jag få ett pris.

Jag lyckades med samtliga i kanske sammanlagt 1:30, ivrigt påhejandes av de andra kursdeltagarna. Efteråt googlade jag på watt och kom fram till att det ju var helt ok tröskelintervaller jag skulle kunna få till på den där trallan. 

Syftet var såklart att visa hur mycket trampenergi som motsvarar solcellens förmåga. Den omvandlar ju dessutom solstrålar till el helt utan ansträngning. 

Till skillnad från cyklisten. 

Myntet som trillade ner i min hjärna var just poängen med watt-mätare, som ju alla snackar om/har/vill ha. Och återigen blev jag påmind om att ju längre man håller den höga effekten, ju lättare blir det att bibehålla den så att den tjänar ens eget syfte.

Backsyfte. Intervallsyfte. QOM-syfte. 

Och nästa tanke som slog mig, näst efter ”jag måste laga punkan finns det slang??”, och ”tur att det bara var på nedre sidan av däcket!!” var ju såklart att meka ihop en sån där grej och ha med på lopp. Koppla en trainer till ett gäng lampor eller nån annan random apparat som används på lopp – Kaffekokare? Mikrofon? – och låta folk göra lite nytta. Eller bara mäta watt!

För övrigt kan det vankas backe imorgon. 

Vi får se.

Godnatt på förhand!!

Tack Vendela för bildbeviset 

Oj, råkade visst slinka in en bild på en sörmländsk backe ❤ 

Massage.

Titta vi badar!! Bad är att känna livet i sig.


Någon sa till mig att det finns ett ord för när man lyckas ägna sig åt något som man är bra på, samtidigt som man vill göra just det. Detta något är något som världen behöver och som man kan klara sin försörjning med.

Det är ett japanskt ord (såklart) och ordet är ikigai.

Det räcker alltså inte med att cykla (som ju världen behöver), man måste tjäna pengar på det också. Och man ska tjäna pengar genom att göra nytta för andra. Och samtidigt vara bra på det och göra det när man vill göra det.

Fram till att jag öppnar webbutik med cykelkläder i bambu, eller utvecklar en linje återbrukade kläder som på allvar kan konkurrera med nyproduktion, eller för all del lär mig allt om hur man förlänger livslängden på kedjor och kassetter, medan jag skrattar på väg till banken, då har jag ett annat ikigai.

Det är massage.

Jag blir lycklig av att ge det. Och när kunderna är nöjda blir jag ännu lyckligare.

Och världen blir lite vackrare.

Det är på ett sätt lite samma känsla som att meka med cykeln. Underhåll. Att rengöra vitala delar, att smörja en torr kedja, att byta styrlinda (vilket jag ännu inte behärskar men det måste vara en bra känsla att göra styret fint).

Att justera in cykeln rätt. Så att man sitter skönt.

Ja.

Det var egentligen bara det.

Jag har ingen slutkläm, jag bara älskar att ge massage helt enkelt.

Och så har det regnat, så jag slipper vattna potatislandet.

Och så att Ridleyn kan bli skitig igen, så att jag får göra rent den.

Lite foton från helgen kommer här. Har ju snöat in på Vad och dess grusiga, gropiga, sandiga dragningskraft:

Erik spanar badstränder

 

Jonas sladdar in lika elegant som vanligt
Katja och bäbismagen säger hej hej ❤

Vreden, ventilen och veckoplanen

Dags att ventilera detta med ventiler. (Ursäkta Gbg-humorn)

Sitter på tåget till Västerås och konstaterar att min veckoplan spruckit på grund av just en ventil.

Det hela började med en pyspunka på kontoret inför turen till svalboviken. Jag bytte slang, men lyckades punka även den och bytte tillbaka till den första eftersom jag inte hade fler. Luften höll och jag vevade på till svalboviken. Morgonen därpå, efter brudmys med vitt och kikärtssallad, toppat med perfekta mängder vaniljglass, skulle jag kontrollera trycket. Det var ok men inte perfekt. Så jag skruvade på pumpen, pumpade och skruvade av pumpen.

Då pyste all luft ur.

Den övre delen av ventilen hade följt med pumpen.

Jag gjorde om det fyra gånger med stigande nivåer av ilska i kroppen. Armarna fick sin välbehövlig styrketräning medan jag blev mer och mer skitförbannad.

Till sist tvingades jag ge upp och haka på cykeln på Helenas cykelställ.

Det är i dessa lägen man märker sårbarheten.

Och uppskattar vänner med bil.

Och inser att ilskan över det som man skulle vilja kalla f***-ventilen bara gör saken värre.

Bilden ovan beskriver för övrigt morgondagens väder, som jag enligt veckoplanen ska cykla hem i. Just nu är det ostlig sidvind och klarblå himmel, men jag har inte psyke att bryta veckoplanen. När jag för en gångs skull har en. Och det är lika bra att köra badass rakt igenom imorgon: varför gneta på i sidvind och sol när det finns motvind och regn?

Ja. Så får det bli. Det måste bli så om cykeln ska kunna cykla grus med mig och Katja på lördag.

Dessa ventiler.

Nu tar vi och avslutar det här inlägget med en hälsning från hästarna ute vid Kärrbo ❤

Plötsligt händer det

Idag till exempel. 

På lunchen.

Det som hände var att två cyklister fick ökad självständighet: de lärde sig byta slang, kränga av och på däcket, pumpa samt sätta på och av fram- och bakhjul. Samt smörja kedjan. 

Jag hade lockat och pockat på den ena ganska länge, säkert ett år, ända sedan jag ledde en introrunda där hon och nån skulle köra Vättern och var oroliga för punka. När jag så fick veta att hon skulle börja på mitt kontor lockade jag och pockade ännu mera, och till slut blev det en spontankurs på stadshusets bakgård. 

Det tog en knapp timme att gå igenom och visa och prova alla moment. Under tiden hade vi bra snack kring standardrengöring efter rundan, kedjeskötsel och diverse terminologi och andra grundgrejer. 

Senare justerade jag styret på Ridleyn en gång för alla. Vi rullade hem i sidvinden och jag inkasserade ännu mera rabarber (tack Kjell!) och blev av med lite mynta. Och så finbesök av grabbarna grus som skulle ha massage igen.

Vad jag ville säga med det här inlägget? 

Tja, att jag blir glad av att få dela med mig av den typ av kunskap som ökar självständigheten hos andra. De sa att de kände sig tryggare nu, det är skitbra! 

Vi får se vad nästa lektion blir. Det vara bara det. Nu ska jag somna till minnena av gårdagens förtrollade gruskörning. 

Ha det bäst.