Pedalen och jag

Torsdagsmeken här!

Idag satt jag i fikarummet och beklagade mig över min cykels olika krämpor för den som ville lyssna. Den som ville lyssna var Jocke, som efter lite lock och pock erbjöd sig att ta sig an mitt rossliga kolfiberspjut till cykel.

Så ikväll var det mekardags i Jockes källare. Som alltid så lärde jag mig det ena och det andra medan Jocke vred och vände på objektet.

Till exempel har jag tydligen slitit ner mina pedaler till oigenkännlighet. Därav deras djup och rassel när jag klickar i. Vi studerade slitningar tills Jocke gick för att testa ett par pedaler han köpt som blivit liggandes. De visade sig vara exakt min modell, fast svarta. Vilket mina också varit – en gång i tiden.

Jocke gav mig cred för att ha slitit ut ett par pedaler. Jag skyllde på mina nya spurt-fasoner och han sålde pedalerna till mig. Check på den.

Även ekerspänningen undersöktes men här hade jag felat i min felsökning. Jockes visade nämligen att ekrarna var bra, och han testade istället att fetta in sadelfästet. Det blir till att provköra imorgon, så än så länge köper jag hans teori.

Slutligen vände vi på styrstammen och pratade ramstorlek och spurtteknik medan vi analyserade epitetet baktung. Det fick jag nämligen när vi körde varvbana på gröndal. Jag spurtade tydligen baktungt.

Vi var överens om att detta epitet bör användas med omsorg och i rätt sammanhang. Och av rätt person med gott uppsåt. Vilket det hade gjort i detta fall. För vi drog slutsatsen att det berodde på sadelns position och styrstammens längd. Vilket kan ha att göra med ramstorleken.

Slutligen plockade Jocke ut en glasbit ur mitt däck. Allt medan vi snackade cykel och ditten och datten och klockan var nio.

En riktigt bra mektorsdag var därmed till ända. Och medan Jocke la ut texten om mina dura ace-nav, så dubbade jag honom till förste mek i mitt stall.

Så trampade jag hem från Jocke med lätta tramptag och ett lyckligt pickande cykelhjärta.

Och imorgon ska det trampas lite lätt morgoncykling innan det ska tempoköras på söndag. Med lånade tempopinnar yey!!

Nu måste jag fan borsta tänderna och sova. Lovade Jocke en före och efterbild på pedalerna, så det får avsluta inlägget.

Godnatt på er!

Annonser

En ram i tornadons öga

En dag stod plötsligt denna olindade skönhet nere i renoveringskaoset.

Det var min ena kombo som äntligen lyckats få på de italienska däcken på sitt sakta men säkert framskridande hemmabygge.

Sedan jag fick för mig att flytta in hos honom och hans fru med mina cyklar, har hans cykelintresse genomgått en metamorfos. Det började med fascinationen över lycran och cykelkulturen. Så en vacker dag kom det en ram hem på posten. Sedan kom en sadel, nåt vevlager och ett styre.

Det skulle byggas cykel mitt i renoveringen!

Och nu har bygget artat sig så pass att tvåhjuligen kan stå mot en vägg och även rullas omkring på parketten. Och vi har numera en självlärd komponentexpert i hushållet.

Som ibland får för sig att tvätta mina cyklar medan jag är ute.

Hade det varit vem som helst annars hade jag kastat ut hen. Ingen stoppar fingrarna i mina syltburkar. Men det går inte att kasta ut någon från dens eget hem, icke desto mindre från dens eget renoveringskaos.

Så nu har jag lärt mig att uppskatta finessen och omtanken i detta tilltag.

Och jag ser fram emot att få provköra hans matta, svala, eleganta ekipage.

För det kanske fanns ett syfte med att jag aldrig lyckades transportera hem crossen i Falun.

Så det så!

Man får bara inte bli sur när någon tvättar ens juveler

Foto föräldrarna Lindén, smajlet tillhör kära syster då det begav sig någon gång runt 1984

CYKLISTPODDEN #4

YO LO!!

Bloggade inget igår, hann inte, kunde inte, fanns inte! För då poddade vi, Katja och jag! Och inte om vilket slit- och slängämne som helst, utan om det ständigt återkommande huvudbry som alltid har den fantastiska förmågan att skapa berg- och dalbana inuti min vita lilla hjälmskalle –

MEK.

YES.

För mig handlar det om att lära mig förstå mig på mitt fordon. Det är inte alltid lätt, och det blir inte alltid rätt, men när det blir det, så blir jag alltid löjligt glad. För då har jag kommit lite, lite närmare hjärtat av det som får min cykel att fungera som den förlängning av mig själv jag vill att den ska vara. Och jag vill varje gång att lärdomen ska ha stannat kvar, jag vill sprida den till någon annan som behöver och jag vill göra detta utan att själv bli en

tipsare

I det här avsnittet av podden tillåter vi oss att vara lite extra långdragna. Och lite röriga. Och kanske onödigt dissiga (fy på oss!! verkligen). Det beror på ämnets beröringsförmåga och alla tankar som kan väckas när man blir tipsad om sådant man borde kunna, eller inte kan, eller upptäcker att man borde ha lärt sig behärska för länge sedan.

Hur som. Gott folk. här kommer det, ett extra långt avsnitt, en mek och lek-special, ett avsnitt som bär namnet Cykelmek och Egosmek.

Och jag brukar inte be om input. Jag tänker att det alltid kommer om det kommer. Men den här gången skulle jag bli överjordiskt glad över att höra era tankar om det vi pratar om i avsnittet. Om vad som är ett rimligt minimum att kunna, hur du själv bäst lär dig det du behöver och vad du gladeligen lämnar över till andra. Som kan.

Den officiella beskrivningen av CYKLISTPODDEN avsnitt #4 lyder:

Cykelmek. Mycket snack och lite verkstad, eller? För hur svårt kan det vara – att laga och sköta om sin egen cykel? Tydligen rätt svårt. I alla fall om man har en skruv lös. Eller var den klingbulten? I det fjärde avsnittet av CYKLISTPODDEN bjuder Anna och Katja på everything cykelmek – från tips på vad man bör ha med sig när man ska ut och hoja till talande berättelser från mekaniska lyckanden och misslyckanden. För till syvende och sist handlar cykelmeket om att laga sitt trasiga cyklistego, eller?

En helt vanlig post-måndag och den sista på carboncrossen

Jamendåså!

Postskidbloggaren här.

I morse sov jag till nio och vaknade av att solen sken som en galning. Herre jävlar. Var jag fortfarande i Orsa? Trogen min postäventyrsdepression gav jag mig inte ut i den förrän flera timmar senare. Innan dess arbetade jag mig ner till källaren från mitt rum två trappor upp.

Jag gick upp från sängen, beundrade mitt nattlinne-jag i spegeln och bytte lakan. Öppnade fönstret och släppte in kalluft och syre. Snubblade ut i hallen för att dammsuga knäckesmulor och hämta tvättad tvätt från stället. Tog en näve grejer som skulle från mitt rum till tvättstugan, bytte till dagkläder och gick ner i köket. Plockade undan, värmde gammalt kaffe i mikron och släppte ut hönsen.

Konstpaus – finns det något rarare än småpratande höns?

In i huset igen, bar in ved och tände brasa. Nytt kaffe, gröt, massor av havremjölk, kanel.

Sedan ägnade jag mig lite åt poddvärlden. Jag lyssnade på ett par avsnitt av Solcellskollenpodden (lätt släpig röst men informativt), Vegopodden (glad skånsk röst!) och Cykelwebbenpodden (Stockholmsröst). Lite senare släppte jag in mina favvo-röster Skäringer och Mannheimer.

En omgång kaffe till. Om möjligt svartare än svart.

En macka till.

Och så var depressionen över, och jag lät dagen peaka. Lånecrossen skulle ju till verkstaden idag! För det var måndag! Och de tog in den medan jag stod bredvid och softade, märkligt lugn i deras cykelspa. Nyservade och kvicka satte vi sedan av, jag och lättviktaren, mot Vilsta för en sista solskenssväng tillsammans. Någonstans vid utegymmen på västra sidan ån, när solen glittrade i all sin februariglans mot iskanten och det fridfullt porlande vattnet, insåg jag att ett cykelköp inom en snar framtid var oundvikligt.

Något lätt skulle det bli. Något styvt. Något dyrt.

Så var det. Sedan bar det av ner i källaren för lite sadelbyte och distansjustering, och på det en sista finputsning av ädla delar.

Ja.

Och nu är det måndag! Och eftersom Mondays are fun days, som min boxningstränare säger, så bär det av till andra sidan ån igen här snart för lite måndagsfys.

Svettas lugnt i stugorna, så hörs vi snart igen.

Sakna mig ibland, lilla cykel

Så lagade jag min gore tex-jacka med tejp

Hej läsare!

Mitt tåg rullar just genom ett helvitt Dalarna. Snön ser oerhört mjuk och fluffig ut. Vurpvänlig. Jag ska dock inte cykla, utan låta mina löparskidor jobba lite.

I fjol var jag inne på att sälja mina löparskidor eftersom säsongen är så kort. Orka äga något man inte använder. En cykel har längre säsong, och man kan oftast börja trampa direkt utanför dörren. I dessa klimatstörda vintertider kändes det beslutet vettigt, men så kom öppet spår upp i mitt flöde och jag behöll dem för att det ändå är kul att åka en gång om året.

Hur som!

Nu sitter jag här med mina skidor och längtar ut i spåret och in i bastun.

Medan tåget rullar på, tänkte jag tipsa om hur man kan laga sin skaljacka. Min ena skaljacka är en miljövidrig gore tex, som jag har väldigt blandade känslor inför. Jag fick den av en som köpt den begagnad och jag använder den nästan dagligen. Den är allsidig och superbegagnad!

Men efter touringen i höstas var den i behov av tvätt, och efter tvätten var den i behov av lagning.

Jag gick runt med en slafsig skaljacka i tre månader.

Sedan blev jag tvingad av min stilpolis att googla fram kundservice för tierra och hamnade till slut på HS service på Värmdö. De lagar skaljackor! Jag skickade in den och de ringde upp och gav ett utlåtande, sedan kom den tillbaka tejpad och proffsigt fin i samtliga sömmar.

Yey!

Det kostade 400 plus porto.

För halva summan hade jag kunnat köpa speciell lagningstejp och poa ihop jackan själv. Men det hade nog resulterat i svordomar.

Silvertejp är naturligtvis billigare. Detta testade jag på en annan jacka, det blev bra och tätt men lite stelt.

Den som vill komma i kontakt med HS service kan klicka här.

Disclaimer: vi på grön cyklist tar inget ansvar för den kackiga webbdesignen eller felstavningarna

Startklar.

Nu är vi startklara, fint va! Bilden togs i förmiddags medan kedjan låg i badet. Imorgon bär det av till Basemile.

Sådär ja!

Då var lugnet något så när återställt och jag har lånat Lucas stiliga Focus som jag ska köra på i tre dagar. Jag har bytt sadel och anpassat styret till min körstil, och putsat upp lacken så att den ska vara extra vinterfin. Kollat väderprognosen och oroat mig för händer och fötter, rullat energikakor och käkat stor pastamiddag. Och tagit emot tonvis med sympatier från er kära läsare ang. Ridleyns öde, tack!! ❤

Det har gått ett par dagar sedan stölden och sömnen har återkommit, och med den sansen.

Jag har gjort vad jag kan för att efterlysa Ridleyn i olika forum och jobbar som bäst med en anmälan till försäkringsbolaget. Jag har även gått till cykelstället där den blev stulen, för att se om det hela inte ändå var en dröm. Det var det inte.

Jag har verkligen försökt bli en klokare människa av den här sorgliga skithistorien. Visare. Jag önskar att jag hade lärt mig något, kommit till någon insikt, blivit starkare!

Det har jag inte. Möjligtvis blir jag en starkare stiglöpare om jag ger fan i att köpa en ny cykel och istället låter löparskorna jobba, som en läsare påpekade. Och som jag redan börjat jobba upp ett bra flow med sedan ett par veckor. Men det finns absolut ingenting som är lärorikt med den här stölden. Jag vet väl att man inte ska ta med fincyklar ner på stan! Jag vet väl att man ska försäkra cykeln ordentligt med ramnumret och spara alla kvitton och skriva ner allt man lagt ner på den!

Jag vet allt det där!

Stölden är en rakt igenom dålig grej.

Ett ljus i mörkret är att jag iallafall inte hade hjälm den där dagen. Jag anser personligen att min hjälm är skitsnygg och avskyr tanken på att någon annan skulle försöka plocka stilpoäng i den. Den hjälmen tillhör min hjälmskalle, så är det bara.

Jag har självklart googlat på lite Ridley-annonser och även en blå Focus, efter inspiration från Lucas. Jag tänkte först att jag skulle skaffa en exakt likadan Ridley, det är ganska enkelt fixat, och det kanske jag gör också. Men faktum är att det kanske inte är så dumt att ta chansen och prova en annan modell. Kanske med singelklinga, lättare att göra rent och mindre som strular och lite andra fördelar också. Eller canti-bromsar. Eller annan färg. (OMG det sista är vågat, jag vet, men ljusblå är faktiskt en bra cykelfärg och det var dessutom en blå cx jag körde på första gången jag körde cx, och den cykeln hade dessutom singelklinga!)

Här har vi en tjusig Ridleyn ur deras nyaste modeller:

ridley ny blå.jpg

Men nu är det ju faktiskt inte den där glassiga skönheten som ska med imorgon. Det blir inget vintrigt äventyr i Sörmland för den inte. Det är ju den här lilla godingen här nedanför! Den här lilla pärlan! Det här bitiga lilla snömonstret!

Så är det. Så blir det. Nu kör vi.

focus 1focus 3

img_1085
Hem från Båven 2017 med Sörmlandshimlen i fonden. Sakna inte Lucas för mycket nu, lilla cykel.

 

 

 

När man är så glad över något att man glömmer döpa inlägget om det

men HEJ!!! alla

Måste bara berätta lite om en av julhelgernas wow-upplevelser.

Nämligen den här finfina lilla provstickan som jag har gjort!

Och kan ni gissa vad den är gjord av? Ja, jag tänkte väl att ni kunde det!!

Jo. Min pappa är en otroligt fiffigt och pedagogiskt lagt person, så när jag såg DEN hänga i köket bredvid originalet anno 1937, så drog han med mig ut i garaget. Där har han sitt skruvstäd och en massa andra bra-att-ha-prylar som pappor har i garage. Och så drog han ut en låda med ett gammalt flottigt band runt.

Ekrar!

Gamla!

Från cyklar som sett tiden gå!

Och så tog han fram den STORA TÅNGEN. Knipsade bort bägge ändarna på en eker, både den krokade och den gängade. Han satte fast den sargade ekern i skruvstädet, tog en tång från hyllan och BÄNDE tre gånger tills han fått en finfin liten rundel med lagom synliga kanter. Och så tog han metallfilen, och med den filade han till en lagom vass egg, och så tog han sandpapper och finputsade eggen och nötte ner änden vid kroken.

Så att ingen hugad bagare, stor eller liten, skulle skära sig.

Han rätade ut den en sista gång i städet, och putsade med sandpapperet igen.

SÅDÄRJA!

Nu var den klar!

Och jag stod som en fågelholk.

WOW. HELVETE. JÄVLAR VAD ROLIGT.

Så kan det gå när man jobbar med händerna.

Sedan bakade jag små söta morotsbakelser med filadelfiatopping. Kakorna blev perfekta tack vare att jag provstack dem med stickan.

Så det så!

Och idag är det skitfint väder här i Västerås, sådär krispigt-isigt-friskt, och imorgon fyller inte mindre än TVÅ viktiga vänner år, varav Katja är en.

Vad hon ska få i present?

GISSA.

 

Därför ska cykeln vara ren

samma färg på cykeln som på mig här ovan, ser någon gränsen eller? nä tänkte det.

Hej bloggen!

Igår hade vi klubbkväll med Smestan. Förutom att Johannes berättade om sina hisnande cykeläventyr, så käkade vi mat och drack öl. Och snackade träning. Och så firade vi in första advent med glögg och pepparkakor ❤ Och så diskuterade vi såklart lite aktuella frågor.

Eftersom det snart är valår kan det vara på sin plats med ett par officiella ställningstaganden i dessa frågor.

Därför ska cykeln vara ren mellan rundorna.

I min Västeråsiska cykeluppfostran var rengöring av fordonet en av grundpelarna. Jag som avskyr att städa och moppar golvet under dödshot, tyckte plötsligt att det var roligt. Efter varje runda skulle cykeln skötas om. Det tog ett tag innan jag fattade att detta även gällde vitala delar som kedja och kassett. Och det tog ett tag innan jag fattade vad som krävs för att den ska bli ren men jag har i alla fall insett att det är viktigt ok? Detta uppvaknande kom under ett Siljan Runt, när min cykel skulle transporteras med bil till starten och det var helt uppenbart vilken kedja som bar runt på extra vikt och var svart som natten. Min. Sedan dess har jag alltid – under stor njutning! – visat omtänksamhet gentemot kedjan. Det kan såklart alltid bli bättre, säger ni som vet. Ja ja. Men jag har i alla fall fattat varför det är viktigt. Och jag försöker sprida och förvalta den kunskapen. Det finns inget vackrare än en skinande blank kedja och kassett.

alla vet att en cykel alltid kan bli renare, jag med

Att det skulle vara onödigt att tvätta cykeln för att den blir skitig igen är som att vägra duscha för att man blir svettig snart igen. Cykeln är en förlängning av sin ryttare och en del av dig själv. Att inte vårda denna del av kroppen vore ovärdigt.

 

Därför är påputtning/puffning/ländryggsknuffning en dålig grej.

Ni kanske har sett det, upplevt det, observerat det, utfört det. Men har ni funderat på alternativen? Jag är emot påputtning inte bara för att det mestadels är män som gör det mot/för/på kvinnor (vilket pronomen är egentligen rätt??). Ställ frågan till dig själv: skulle jag använda denna metod för att hjälpa en medcyklist oavsett om det är en man eller kvinna jag vill hjälpa?

Inte? Fundera på dina värderingar och på dina förväntningar på kvinnor och män i sadeln.

Eller ja? Du är reko, men kan vara det på ett snyggare sätt.

För jag tycker fortfarande att det finns snyggare sätt att hjälpa en medcyklist. Vem vill bli påputtad? Inte jag.

Dels kan påputtandet skapa obalans hos cyklisten. Dels så finns det sätt att med klungans hjälp hjälpa fram en som sackar efter, till exempel genom att peppa muntligt. Eller genom att stänga in den i klungan så att den slipper dra och kan ligga i vinddraget. Eller låta den ligga på rulle.

etc, osv, mm.

Jag glömmer aldrig de gånger som påputtning har fått mig att känna mig förminskad som cyklist. Men jag glömmer heller aldrig de där gångerna som rundan till Norberg där jag fick mysa mitt i klungan tills jag återhämtat mig. Så fick alla vara med och känna att de hade hjälpt till också!

Och alla andra gånger då en klok ledare agerat jävligt smart och inkluderande för att få alla att känna sig starka i slutet av rundan.

Så… vad tycker du?

Vilket är det snyggaste sättet att göra rent cykeln?

img_1694

den här fiskaren på Danmarks sydspets kommer för alltid att vara en av mina stora inspirationskällor

Torsdag 10.52

Ah men kan han aldrig bli klar med det där förbannade navet? Jag fattar helt ärligt inte varför han inte bara kan be mig om hjälp att dra åt lagret. Den här tavlan kommer ju aldrig bli klar. Jag lovar att konstnären försöker visa sitt tålamod genom att måla till ett par extra cyklister i bakgrunden. Sedan blir den klar, så att jag äntligen kan fixa glappandet. Suck.

Du är ett geni, min käre Persson.

Idag vaknade jag 06:30 av att jag var pinknödig. Jag stod emot, och vaknade sedan en timme senare och skrollade Messenger. Där fanns ett fantastiskt meddelande som skulle kullkasta de senaste tre månadernas växelförarfrustration. Det hela ledde  också till att jag fick ännu en lärdom om hur min cykel funkar. Själv funkar jag så att jag lär mig allra bäst när något händer och jag får vara med när problemet löses, och när jag kan märka skillnaden och relatera till lösningen.

Hursom, i messet stod:

”Hej! Framväxeln blev ju inte bättre idag, men jag har tänkt, googlat och kikat på mina vevpartier och på nya klingor. Det verkar som att din lilla klinga (lilla klinga alltså, inte lilla klinga som i lilla gumman, reds anm.) är vänd åt fel håll. De flesta märken verkar ha den stämplade texten (34T…) på lilla klingan inåtvänd. Och det fanns fasningar på den som skulle göra att tänderna kommer närmare stora klingan. Vi mätte avståndet och uteslöt den möjligheten, men jag mätte bara avståndet mellan utsidan på klingorna, inte det vitala måttet som är avståndet mellan tänderna. Så testa att vända lilla klingan! Säg till om du vill ha hjälp. (Bultarna har normalt insexbulten utåt och skåran inåt, om du vill vända alla åt samma håll). Hörs och ses!”
Det var från Jocke. Persson. Jag hade tittat in hos honom igår eftermiddag med två bryderier: dels framnavets lager som behövde spännas (enligt Henrik som påpekat detta när jag lämnade tillbaka väskorna). Glappandet, menade jag och Henrik hummade med, berodde troligen på de senaste tre veckornas framfart med väskor på diverse gatsten och andra skumpigheter. I Tyskland. 
Jocke visade mig hur jag spände lagret, och sedan tog han sig an mitt andra bryderi: Kedjans ständiga fastskrynklande mellan klingorna vid växling från stora till lilla.
Han hade i själva verket varit inne och meckat med detta bryderi tidigare, då kedjan gjorde ett generalhopp under en lerig nedförsbacke en gång. Det var jag och Jocke och Henrik som öste runt på standardrundan, och vi hade precis kommit nedför en grusig backe i Tummelsta och skulle ta fart uppför. Eftersom leran sög fast däcken var vi alla höga av att äntligen ha fått upp fart, och dessutom var det kvällssol. DÅ ska min kedja plötsligt gosa in sig mellan klingorna och orsaka ett totalstopp. 
Och så höll den sedan på, dag ut och dag in, i flera månaders tid, skymning som gryning. Jag hade börjat acceptera problemet och hittat någon typ av lösning där jag tryckte på växelreglaget och därigenom liksom sakta övertygade kedjan om att hoppa rätt. 
Och nu hade Jocke ägnat tid och kraft och googlat och haft sig för att erbjuda mig en lösning på problemet. 
När jag så idag vände på klingan, samtidigt som jag passade på att totalrengöra alla vitala delar, och växlarna flöt som smort… ja, det gjorde mig hög på det där sättet som infinner sig när man äntligen löst en stor mekfråga. 
Så många månader! Så mycket frustration! Så många felsökningar som under tiden inte lett någonvart!  
Det kändes som det måste ha känts för dem i London, när de löste loss den 250 meter långa geggklumpen i kloakerna. 
Lite senare fick Karins man för sig att visa mig en artikel på hur lite det skilde i effektivitet mellan ett system på en jämfört med två klingor. He he. Jag kände mig lagom träffad. Inte för att jag kommer att byta system, men är det inte fascinerande hur jag  med 50 procents chans att sätta på klingan fel, faktiskt lyckas pricka in det? 
Det bästa med detta är naturligtvis att jag kan lägga till ännu en lärdom, eller två om man räknar in navlagerspännandet, på listan.
Och jag förstår helt och fullt hur Jocke googlar rätt på lösningen:
Det hade jag också gjort! Man ger inte upp när man är så nära!
Det andra i mobilen var ett mess från en massagekund, som kallade mig wonder woman och upplyste mig om att triggerpunktbehandlingen på hennes sätesmuskel hade gett effekt. Ba jaaaaaa!! 

 

Så var det slut på den här dagens mek-lektion. Nu ska jag ut och lapa fredagsmörker i löparskorna, och på söndag blir det långpass. 

Och denna dag tillägnas alla som hjälper en medcyklist i meknöd.

Kram på den!