”Det går visst att laga kolfiber i Sverige!”

Lite så var budskapet i ett mess jag mottog av en läsare, älskar när ni hör av er med tips efter att ni läst min blogg.

Länken i messet gick till en cykelbutik i Leksand. Butiken heter Experimental Prototype och har fokus på lättviktscyklar och dito reservdelar. De tillverkar lättviktskomponenter i kolfiber och verkar skitduktiga. Hemsidan säger inte så mycket specifikt om just reparationer, men det gör facebook-sidan. Här lägger de upp diverse bilder på trasiga ramar och delar som de lagat.

Företaget ligger i Insjön i Leksands kommun och drivs av en Mattias. Mattias Hellöre.

Så jäkla bra!!

snodde bilden på Mattias från hemsidan, för han såg så trevlig ut: detta är fejset man vill mötas av om man går till verkstaden med sin cykel!

Och så Robert i Roslagens månlandskap för likes

Status i kolfiberfrågan

Vilodag på er!

Igår fick jag och cyklarna storvila. Jag sov till tio, körde långyoga och morgondopp och långfrulle, och en extra kaffe och lapade lite mer balkongsol. Sedan var dagen redo att dras igång och den hade ett fokus: CX-TLC, tender loving care, för crossen.

Amiran behöver ingen TLC för tillfället. Den forsar fram som ett spjut ändå, tyst och smidig, kvick och rapp. Ett par lättare hjul med högre profil samt klossar står förvisso på önskelistan, men i stort är grundformen bra.

Crossen lever som bekant ett aktivt grus- och stadsliv. Vad gör man när det vankas långfärdsgrus och krossdito varvat med gryningsrallyn? Så när det nu knirkats och klickats och punkats, så är gränsen nådd. Crossen ska bli fräsch.

Fräscha däck och slangar är en hygienfaktor. Så det bidde slanglagning och däckbyte och lite kärlek till sadelstolpen, och så var det dags att provrulla.

I höjd med Fredhällsklipporna hände det:

crossens välbekanta klickljud var borta. Visst var framskivan något skev, men ljudet fanns inte längre där.

Jag blev så glad att jag direkt styrde ner till klipporna och fick mig ett klädsim. Väl uppe, fick jag tid för reflektion.

Vad betyder TLC: n för relationen till min cykel och till cyklingen?

Mycket. När jag känner att jag själv kan fixa grunderna, blir cykeln mer jag och jag själv mer självständig. För relationen till cyklingen blir det alltid en påminnelse om vilken materialsport cykling är, och att vissa miljösegrar har vunnits men många återstår. Därmed är tillfredsställelsen extra stor för varje lagad slang och lappat däck.

Jag har inga problem att lägga timmarna på omvårdnad av cyklarna. Däremot tappar jag rätt så fort intresset i materialsnacket som kan dras igång, om det inte handlar om miljöanpassning eller något mycket specifikt som rör mig exakt precis just då. Däremot är jag djupt imponerad av dem som förvärvat sig kunskapen och har intresset, vari den där djupa kompetensen skapas.

Det gäller såklart inte minst i kolfiberfrågan.

Jag väntar ju på svar från Specialized om deras återvinningsprogram för kolfiberramar. Jag ville veta huruvida alla ramar som förolyckats hamnar i detta program, och hur det framskrider. Samt såklart när eller om man någonsin, kommer kunna cykla omkring på en cykelram gjord på helt eller delvis återvunnen kolfiber från en annan ram. Jag mejlade dem så fort jag fick reda på att programmet fanns, och väntar nu på svar från ansvarig person i Holland.

Från en annan amerikanare finns mer detaljerad information: Trek. Trek har, enligt en artikel i Cycling News från 2011, ett program som ska kunna rädda uppemot 24 ton kolfiberavfall från deponi. Ramarna återvinns genom att fibern hackas sönder och ska därmed kunna användas i produkter såsom asfalt och bildäck. Hm, ska ramarna alltså nötas ner och hamna i miljön ändå? Man får hoppas att nåt har hänt på nio år och att programmet tar fasta på andra möjliga kompositprodukter, till exempel vindkraftverk. Fatta vindkraftverk gjorda av gamla cyklar!

Eller cyklar gjorda av uttjänta vindkraftverk.

Och att det såklart fortsätter forskas och testas fram material som kan ersätta den fossila kolfibern.

***

Kan man laga sin kolfiberram?

Nej, enligt ”alla”.

Ja, enligt Matt Appleman i Minneapolis. Han driver Appleman Bicycles, och på sajten Gearjunkie finns en intervju med honom från 2017. Matt Appleman reparerar ramar och till viss del fälgar, medan mindre komponenter inte anses kostnadseffektivt att ta sig an. Över 350 kolfiberramar och fler än 1000 vindkraftverk har han lagat sedan 2010, så man får ändå lita på hans kompetens. Det han åstadkommer är att kolfibern får leva längre innan den (kanske) hamnar på deponi eller (förhoppningsvis) kan återvinnas och användas i andra produkter. Sammantaget gör detta mig så glad: hur kunskapen om materialet och hantverkskunnandet om cyklarna används till miljönytta, att jag direkt vill flytta till Minneapolis och krascha min cykel så att jag får lämna in den till Matt Appleman. Sedan ska jag cykla omkring på min återbrukade ram och känna mig duktig, och vara odrägligt stolt gentemot alla som frågar. Sedan ska jag exportera Matts kunskaper till Sverige.

***

Dessa två saker gör att materialdiskussioner i mina ögon faktiskt kan bli intressanta.

Visste ni förresten att maskrosdäcken från Continental, Urban Taraxagum, har fått pris på Taipei Cycle Show? Nu vet ni! Och det är för att det är ett närproducerat maskrosgummi: gjort på tyska maskrosor i en tysk fabrik. Detta gör att man kortar transporterna och därmed sparar utsläpp och kan säkra tillgången på råvaran, eftersom naturgummi växer runt ekvatorn i känsliga områden och dessutom snart kan komma att bli en bristvara.

Så:

Heja alla materialkunniga som kan bra saker och får hållbara saker att hända och glad måndag på det!

20200628_2318222638956640410268854.jpg20200628_2320061468497070504429871.jpg

Anne under en av crossens sista rundor med framhjulsklick

Frihetsgudinnan

Loverz,

Kort shout out om min underbara fantastiska

FRIHETSKUDDE!

I helgen har jag (snart, sitter på tåget hem) varit runt Mälaren med cykel, på tåget! Att få köra ombord crossen på mälartåg är såklart oslagbart, men på något vis är det en ännu större frihetskänsla att kånka på cykeln inuti väskan.

Varför?

Jag är helt enkelt oberoende!

På två minuter har jag lyft av hjulen, vridit styret och dragit upp dragkejdorna på väskan, och då är den plötsligt välkommen. På fem minuter har jag monterat på dem igen när jag kommer fram. Och då kan jag plötsligt cykla till Katja från Västerås central, eller till Kristineberg från Stockholms central, eller från Eskilstuna central till Karin, eller från vilken jäkla central som helst till dit jag ska.

Detta fyller mig med en obeskrivlig vardagsglädje.

Dessutom tvingas jag packa smart i ryggsäck och inte ha för mycket med mig.

Denna kudde ger mig en svårslagen mängd frihet!

***

Jag är tagen.

***

Dessutom har flera av er läsare undrat var man kan köpa denna frihetskudde och jag delar såklart gärna med mig!

KÖP KÖP KÖP

Och snälla snälla, när ni köper den och tar tåget medan bilen får stå, meddela mig! Plåta, filma, berätta! För då blir jag ännu gladare över er denna nyvunna frihet.

Over and out, ride report från Sörmlandsgruset med Lucas på mtb (!) kommer ihop med andra viktigheter som denna vänskapsfullsmetade marshelg har bjudit på.

Måste ju passa på innan vi Stockholmare hamnar i karantän för att vi per se är virusets epicentrum.

🐎🐎🐎

Just ikväll är det vi.

Hejsan!

Ikväll har jag umgåtts med mina tankar. Bara dem och jag. Det kan ju både vara fint och jobbigt, men mixar man dem rätt kan allting komma ut bra i slutet. Så vi har gråtit lite och googlat, drömt och sjungit lite för oss själva, i den ordningen.

Och då blev allting konstruktivt och rimligt.

Först var det dags att konstatera varifrån ljudet i bakhjulet kom. Det lät lite som att en sten hade tagit sig in i fälgen och snurrade runt där, som de där plastgrejerna man satte på ekrarna som barn som åkte upp och ned längs ekern under färd.

När jag fått ur luften ur däcket, såg jag min eker. Den hade lossnat från sitt ekerfäste. Jag insåg att detta skulle bli en sak till att bockas av från crossens lista på erfarenheter, men grät lite ty imorgon skulle det ju cyklas grus på Ekerö. Varför denna erfarenhet just ikväll? Jag ville ju så hemskt gärna följa med de underbara brudarna, i mina tankar hade jag redan planerat hur roligt det skulle bli!

Jag googlade därför fram att Bromma cykel öppnar klockan tio. Nästan samma tid som vi ska samlas, på nästan samma plats. Om jag hänger på låset så kanske kanske de kan spänna fast ekern eller sätta dit en ny innan brudarna tröttnar och drar iväg utan mig…

Jag insåg samtidigt att ekerbrott kunde ta tid, och att jag därmed skulle kunna bli utan runda. Därmed övade jag mig på att tänka ut en plan B för det scenariot.

Sedan var det dags att drömma. När jag såg rutten för imorgon, kom jag nämligen på mig själv med att fundera på om inte detta skulle bli året då jag utforskade Stockholmsgruset? Om 2019 var backarnas och utlandsresornas och de ❤ nya bekantskapernas ❤ år, så kanske 2020 skulle bli grusvägsfyndens?

Just för att det är så roligt, med grus. Och praktiskt om man vill ha utmanande körning.

Och slutligen så kunde vi inte låta bli att därmed sjunga lite för oss själva, av att vi för en gångs skull, ett litet litet tag en fredag, var i fas. Var vi, och inte vi mot mig.

Så vi lagade mat, och gjorde tydligen något med hummusen för den var extra god ikväll, ja något var det som vi gjorde. Och munspelet ligger plötsligt inom räckhåll, så vete sjutton om vi inte blåser liv i gamla munspelstakterna och tränar in några visor.

Och hoppas hoppas nu att tjejerna väntar in imorgon och Bromma cykel öppnar lite innan tio och blir glada över dagens första ekerbrott som de kan lösa…

1. Brottet finns bakom masken

2. Gabriela tog fotot på mosaiken i Tongoy på andra sidan mitt liv som jag känner det

Nyårslöftet: mina slangar

Yo måndag!

Tänkte dra igång veckan med ett inlägg om ett av mina mer svårforcerade nyårslöften: att laga mina slangar och miljöaspekten av det.

De har legat där länge i sin lilla påse. Under alla sex veckorna jag bodde i Tullinge rörde jag dem knappt.

Varför lagar jag dem? Jo, för jag hatar slöseri med material och det är schysst att spara lite pengar. Dessutom älskar jag fixet och fokuset som kommer med en mysig slang- och punkakväll i brasans sken. (Jo, på riktigt!)

Jag var ju tidigt ute med att vilja ta tillvara slangarna. När det begav sig, shoppade jag en hel del armband av cykelslang, det var breda pjäser och grov och ren design som jag gillar. Men så började folk säga att det fanns gift i slangarna som skulle äta sig in genom den tunna huden vid min handled. Jag vill fortfarande inte tro att de har rätt. Armbanden är ju så otroligt snygga.

Det finns annars två sätt att angripa miljöaspekten i slangarna. Antingen förlänger man livet på dem genom lagning, eller så pressar man tillverkarna att använda mer förnybara material. Annars sorterar man den sargade slangen som brännbart. (Skamgränsen går vid att ta med sig slangen hem från rundan vid punka…)

Att laga är rätt basic. Man köper ett lagningskit och följer instruktionerna. Viktigt att låta det ta tid och vara noggrann med påsmetningen av solutionen och låta den torka lite grann innan man lägger på lappen. Och ha ordentligt med solution och kolla så att det verkligen smiter tätt längs gummit.

När jag skulle köpa mitt lagningskit på Sportson (ligger närmast jobbet), fick jag veta två saker: (1) att dagens slangar innehåller mindre gummi än gårdagens, och att lagningen därför sitter sämre. De rådde mig att hellre köpa nya slangar, typiskt slit och släng och tummen ned för det. Men det är ju inte främst Sportsons fel, utan tillverkarnas. Samt att (2) man kan pumpa upp slangen på sina cyklar regelbundet för att hålla slangen smidig och minska risken för punka.

Detta gjorde mig såklart förbluffad. Wtf! Hur kunde de avråda från att köpa deras produkter? Var fanns en slangtillverkare som sålde både slang och lagningskit där kittet var anpassat efter slangens råvarusammansättning?

Jag gick iallafall hem och lagade samtliga åtta slangar. Vissa hade upp till fyra revor. Det gick åt två förpackningar á 59 kr, och jag fick åtta slangar som var som nästan nya. Rullade ett igår och det var inte helt hundra, men 99 är ändå ok om man tänker att en ny slang kostar vad ett lagningskit kostar. Bara man lagar noggrant.

Det andra sättet, att använda annan råvara än gummi och syntet, kan vara goda nyheter för miljön på sikt: och det är att som Continental använda vår kära maskros! Dock i däck och inte slangar, men det kanske är en tidsfråga. I länken får man lära sig att efterfrågan på gummi ökar, och att gummiträden i världens gummibälte (!) runt ekvatorn inte hinner med att producera allt som krävs.

Och det är här som den ryska maskrosen kommer in i bilden!

Den är nämligen enligt forskning den bäst lämpade för uppgiften att bli ett däck.

En hektar maskrosor, där enbart stammen används, blir tydligen ett ton naturgummi. Den produktiviteten är lika hög som gummiträdets.

Fatta kvaliteten i maskrosen!!

Och vad smart att ta tillvara den till synes ilskna lilla gula lymmeln. Det är säkert bara en tidsfråga innan den svenska eller danska eller finska maskrosen befinns ha samma kvalitet som den ryska.

If you can’t beat them, harvest them.

Och fram till att jag lyckas lägga vantarna på ett sådant däck och recensera det här på bloggen, så fortsätter jag laga slangar.

✌️

Mattias plåtade på en cykelbana i Santiago

Till alla som tror att slangar byts för att det är hål i dem.

Sorry, det är inte sant.

Slangar byts för att någon skrev något lite för gulligt till någon annan på sociala medier.

Däck tejpas inifrån, för att täppa till inte millimetern som dödsgruset har rivit upp, utan den där luckan i sömn som uppstod mellan kl. 05.49 och 07.20 på grund av ostoppbara skittankar.

Gummi läggs tillrätta och vrängs nogsamt på för att lungorna, såsom slangen, åter ska kunna fyllas med luft.

Så att man sedan på andra sidan slangbytet, kan titta fram bakom fälgen och fungera igen.

Detta, kära läsare, är syftet med slangbyte.

Iallafall denna morgon.

Söndagens slangbryderier

Kan en slang fejka? Och bör den göra det?

Dessa två frågor brottas jag med under kvällens lagningspass. Crossen rullade idag ca 900 m innan den fick punka I februarigruset, och mitt nyårslöfte troget ville jag såklart ta tillfället i akt att laga slangen.

Så det byggdes kaffe och plockades fram lagningskit. Min svarta tygkasse med punkade slangar riktigt kokade av nyvaknat gummi. Slangarna såg ut att sträcka upp sina ventiler mot mig, alla lika ivriga att få bli den som skulle lagas.

Fingrandes bland gummit väcktes historier till liv. Där var dubbelpunkan i Åkers, där var akutpunkan i Bromma på tunna bondslangen som tvingats bära upp en hel cross. Det breda däcket hade satt för mycket press på den nätta lilla racerslangen, troget hade den försökt fullgöra uppgiften som såklart var dömd att misslyckas.

I tygkassen ålade de runt, sträckte sina ventilhuvuden mot mig och pyste ut sina punkasagor genom minimala springor när jag pumpade in luft.

Springorna i slangen, så små. Konsekvenserna för ryttaren, så stora.

Så mycket luft, så mycket makt i detta lilla enda minihål.

**konstpaus**

Och så mycket måste dessa minnenas slangmysterier ha suktat efter liv, att två av dem verkade ha smörat till det rejält.

De lät sig pumpas upp utan att pysa ut luft.

Fejkad punka, om man så vill. I alla dessa månader hade de legat slingrade runt sina punkade kompisar att de på något vis blivit hela.

Så till alla slangar som läser detta:

Snälla fejka punka oftare.

Packa städa yeah!

Min söndag är full av belöningar!

För ja: Idag har jag packat och tvättat och röjt. Jag har burit grejer upp och ned från vinden och lyckats nästla till mig extra tid i torkrummet med hjälp av en sopkvast som agerat dörrstopp. Därnere hänger nu lakan och handdukar och örngott.

Häruppe sitter jag och har pausat musiken! Städning kräfva musik, och det gärna en låt på repeat, medan man klär sig i sina allra bästa röj- och städkläder och motiverar sig med syftet.

All flytt har ett syfte. Ofta är det ett gott syfte, ibland flyttar man isär mot någons vilja och ibland blir man hämtad bölandes i en Volvo 245, från någon stadsdel i Eskilstuna. Been there done that.

Denna gång är syftet jobbresa och korttidsboende i Tullinge. Ett bra syfte, om än med dubbla känslor av olika skäl, att vara borta sex veckor från nära och kära är på gott och ont.

När jag letar bland cykelprylar hittar jag ett nyårslöfte. Nio punkade slangar! 2020 är året då jag lagar slangar oftare, och kanske oftare ihop med andra i form av laga punka-häng med er cykelfolk? ❤ tänk vad många bromsbelägg man kan köpa för de sparade slantarna.

När jag så går till soprummet med plast och glas, tittar jag ned i en av tunnorna och ser min belöning: ett par väskor i toppskick, sådana jag tänkt köpa men inte gjort än whaat!! Med en guldtia och en lakritsgodis i! En grågrön matta som passar perfekt i mitt kök! Och så två andra snygga väskor som är helt intakta!

Älska sopdykningsbelöningar. Älska mina konsumistiska grannar med sådan underskön smak att slänga saker jag gillar. Som de ju eg borde sälja på loppis men lever man i nuet så ligger väskorna där och är intakta och då tar jag dem gärna!

Så nu är jag fyra väskor rikare och många gnuttor gladare och kan faktiskt påstå mig ligga i fas med planeringen. På onsdag går lasset med en Aimo till Tullinge. Sedan en sista städning på torsdag och så tack och adjö lägenheten vi ses mars 2020!

🐬

Nyvaxad

Kedjetema på bloggen idag!

Yes. Jag har varit på en blixtvisit i mitt Eskilstunahem (💓), och idag hade jag den stora turen att få kedjorna vaxade.

Det var bästa Sméstan-Björn som stod för denna behandling. Jag har tidigare kommit i kontakt med tekniken, som ska ge ökat skydd och minskat behov av underhåll. Detta ihop med rengjord kassett i torra förhållanden ser dessutom otroligt välskött ut. Det gillar vi!

Vi var i Björns cykelkök. Han började med att bada mina kedjor i ett tre olika reningsbad. Bägge kedjorna var såklart skitigare än jag trott. Sedan torkade de lite innan vaxningen, som ägde rum i en kastrull. Sedan torkade de, och blev stela. Så man ska bryta till dem innan montering.

Vaxet är ett avancerat vax såklart. Är ju Björn som fixar. Men vi konstaterade att det borde funka med stearin eller paraffin från gamla ljusstumpar. För oss som inte orkar stöpa ljus av stumparna!

En timme tog behandlingen. Lagom tid för att uppdatera sig om Björns triathlon-kval till Iron Man på Nya Zeeland, formen efter Jönköping och tankar inför Iron Man Kalmar i augusti. Visste ni att banan går över Ölandsbron, den enda gången man får cykla över bron?

Och det bästa med att Björn kunde bjussa på sin tid och sina skills på detta sätt? Ja det är jag kommer att få återgälda tjänsten genom att vid tillfälle bjuda honom på kylda drycker och snacka ännu mera cykel!

Detta är essensen av cykelvärldens sociala sida. Någon hjälper någon med något, som man oftast aldrig pallat fixa själv, man får återgälda nästa gång man ses och så fortsätter det sociala kittet mellan oss att byggas på i en positiv spiral.

Älskar!

En atlet av Björns rang kör självklart på guldkedja

Punka och annat vardagligt i Kristineberg

Hemmakväll på er!

Men alltså vad jag älskar att ha söndagar hemma. Det är kul att upptäcka nya cykelstigar men det är fan så ljuvligt att komma hem. Tvätta kläder, packa upp, städa bort dammet som samlats medan man varit borta, heja på blomlådorna och glänta på locket till kombuchaflaskorna som kolsyrar sig i skafferiet. Sådana saker, hemmasaker!

Efter en lång och ovanligt produktiv tågresa från Köpenhamn, var det även cykeldags. Ingen mindre än jag fick cykla med ingen mindre än min favvo-nya ägare till scotten Robert! Vi trampade lugnt och vilsamt pratandes runt en liten 25km-runda ut förbi Drottningholm. Och så plötsligt började jag känna crossens bakfälg lite väl tydligt, och förstod att det var klippt. Jahaja, känslan att hjulet böljar under rumpan kändes väl igen och det var en vardagens spännande lilla punka som slog till. Vi var lyckligtvis nära Tranebergsbron, så vi pumpade lite mer luft i däcket och traskade sonika med cyklarna över bron hemåt.

På köpet fick vi testa min nya pump och diskutera det viktiga ämnet pumpteknik. Hepp.

Så började regnet droppa från skyn och Robert körde hem till Söder.

Sedan började en punkalagning som ballade ur eftersom jag råkade sätta på upptempomusik i min nya minihögtalare. Då kan det gå så långt att man posar med snyggkepsen och bakhjulet och skickar till nån stackare och tänker ”den där kan jag använda på bloggen sen!”. Och det blev allmän rengöring av kedjor och fälgar och ramar och så var det sent och middag och här sitter jag nu. Och söndagsbloggar.

Och imorgon ska det hända något spännande. Då blir det gryningskörning aka morning spins! Man köttar runt på Djurgården nån timme och så fikar man, den som blir avhängd får snällt bli det.

Morningspins, yes här kommer jag.

Sängen hägrar nu, den längtar så det skriker efter min kropp. Och det ska den få, over and out och godnatt!

🐎🐎🐎