Recension av styrlinda från Cykelkraft

Detta inlägg skrivs i samarbete med Cykelkraft

En dag i vintras när tillvaron visade sig från sin mörka sida blev jag kontaktad av företaget Cykelkraft. De påstod sig gilla min blogg och ville att jag skulle recensera en produkt från deras sortiment på bloggen. Kunde jag väl! Sagt och gjort spanade jag in sortimentet och föll till slut för styrlindorna.

Har ju redan testat det enda som har någon typ av miljöanpassning dvs kedjeoljor från Pure

Scotten hade vid den tiden en väldigt mjuk men skitig-kladdig styrlinda, så det var dags att byta. Amiran hade en glatt och halkig styrlinda, så den var också dags att byta ut. Det fick bli en svart och en vit, varav den vita alltså recenseras här.

Jag var ute efter en linda med bra grepp, som går att göra ren och som är just vit för att matcha sadeln på Amiran. Och för att det känns race-aktigt. Den skulle också vara lätt att linda.

Så hur gick det?

Lindan lindades fast av mekanikern på min lokala cykelbutik i samband med lite finjustering inför stundande tävlingar. Han hälsade att den var lättlindad, check.

Amiran rullades ut från verkstaden och jag såg tyvärr direkt att färgen på lindan inte matchade. Noooooo. Det finns många nyanser av vitt, och lindan hade en trendig blekvit nyans som inte matchade vare sig sadel eller text på ramen. Lindan var stockholmsvit, om man så vill. Och både sadel och text på ramen hade en mer klassisk bonnvit nyans. Men men, lindan var iallafall vit.

Och greppet?

Här har vi denna lindas förträfflighet. Greppet är en dröm som gör att man aldrig vill sluta omsluta styret med handen. Dess smått uppruggade yta ger en lätt handflatsmassage. Man vill krama om den tills man dör. Vare sig man är torr, svettig, kladdig eller nåt annat om handen så är greppet en våt dröm. Har du druckit och spillt på handen, eller halkar runt i svett på reglaget, så kan du lugnt flytta över till de lindade partierna tills reglagen torkar. Och handskar behövs inte för greppet på denna linda.

Positionen i bocken är den stora behållningen. Man glider inte en millimeter och kan lugnt koncentrera sig på igångdrag, spurt eller tugga distans med denna lindas grepp. Du kan även se fram emot komplimanger från andra cyklister som, på gott och ont, kommer att vilja krama sönder din linda och aldrig släppa taget om ditt styre.

Rengöringen insåg jag direkt skulle bli en utmaning. Amirans förra linda var visserligen klassiskt vit och lite slipprig i greppet, faktiskt hade den inte alls ett särskilt bra grepp. Men den var inte skitig, trots att den suttit där i flera år.

Jag fick tipset att gnugga lindan med diskmedel, vilket jag provade. Jag måste dock säga att detta fortsatt är lindans nackdel. Den blir skitig, oavsett det är handsvett eller från handskarna. Smutsen letar sig in mellan varje lagers lilla kant och kan säkert bilda smutsränder likt dem man kan få under naglarna. Den kräver underhåll för att hålla sig någorlunda.

Men va fan! En snygg linda med gudomligt grepp, det är ändå två viktiga egenskaper som denna linda uppfyller.

Miljöaspekterna är tyvärr helt bortkopplade från denna linda. Jag är den första att testa miljöanpassade lindor, men utgår helt enkelt från att den är producerad helt utan hänsyn till miljön.

Sammanfattning styrlindetest:

  • modell Lizardskins dsp 3.2 mm (coolt namn på linda utan animaliskt innehåll!)
  • plus: greppet, färgen (om den kan matcha andra vita detaljer), lindningsvänligheten
  • minus: kräver noggrann rengöring, ej miljöanpassad

Och så några idolbilder, alla tagna av mig förutom den på mig som Maria tog

Annonser

Serviceteamet

Hjältarna Fredric och Johanna och så Maria på slutet yey!!

Får jag lov att presentera serviceteamet, en avgörande del av varje teamcyklists framgångar i klungan!

Serviceteamet är dem som hämtar dig på morgonen och spänner fast cykeln på cykelhållaren. De förser dig med kaffe i termos och brutal utsikt över Västgötaslätten medan du laddar mentalt för starten. De förser dig med information om banorna och åker banorna med dig inför varje start.

Innan dess har serviceteamet försett dig med en lånelägenhet så liten och mysig att du tillåter dig själv att drömma dig tillbaka till studietiden, på ett positivt sätt. Klubbkläder har serviceteamet också redan fixat, bibs och tre olika tröjor så att du ska kunna välja den som passar.

Serviceteamet är dem som har hämtat dina nummerlappar och varje dag nålar fast dem på din rygg. Tycker du att en lapp sitter fladdrigt, knäpper serviceteamet upp nålarna och ändrar lappen.

Serviceteamet försöker pränta in i din hjärna att aldrig prova något nytt inför en tävling. Du lyssnar ibland, men provar ändå nya vattenflaskor som du är ovan att dricka ur och därmed blir torr på vätska i det längsta linjeloppet. Du inser att du annars hade orkat hänga med klungan in i spurten.

Serviceteamet ställer sig bredvid dig i startfållan och hänger med armarna på kravallstaketet. Serviceteamet skämtar lite avslappnande att du inte ska se så glad ut inför starten, du ska se fokuserad ut och vilja äta upp konkurrenterna!

Men du ler bara, det gör du alltid, du vet inget annat, och då ler serviceteamet också.

Serviceteamet vet att motståndet är hårt och säger rätt saker för att peppa cykelhjärnan. Sakerna går ut på att du är stark och modig, vilket är två bra egenskaper i en 70 personer stor klunga.

Du drar iväg. Serviceteamet har ropat lycka till och ställer sig i en snygg kurva eller backe för att heja. Serviceteamet ropar Köttaaa och springer bredvid när du behöver det och står vid langningen med extra flaskor till dig och ropar Anna.

Din överhettade hjärna lyckas inte ta langningen men längtar efter den där flaskan hela loppet sen.

Serviceteamet väntar i målbacken och ropar skriker peppar dig uppåt. De står vid målrakan och skriker att du är stark och att du ökar ökar ökar.

Du darrar i målgång. Serviceteamet kommer med flaska efter flaska med det ljuvligt svalkande vattnet. Eller så kommer de med läsk, du kan välja. Ibland kommer de med isglass. Eller kaffe, om det finns kvar i termosen.

Serviceteamet kommer också alltid med målgångskramen. Målgångskramen är av den innerliga sorten och säger bra kämpat och bra jobbat och bra kört. Du gillar den där kramen! Du känner tillit till den! En målgång är ingen målgång utan den!

Serviceteamet plockar ihop grejer medan du duschar. Eller kör till det kommunala vattenhålet för att ni ska få bada. Det är ju ändå semester. De berättar om morgondagens bana. Ni tittar på prisutdelningen tillsammans, och du drömmer om att stå på den där pallen men vet att det är långt dit, fast kortare för varje start. Och du ler och är glad för att du har kört bra, du tänker att det finns bra saker du gjorde och saker att lära. Du vill lära dig och kommer att lära dig genom att tänka på vad du älskar med att cykla landsväg. Du tänker på det när det känns tungt för att orka, och när det känns lätt för att köra ännu bättre.

Serviceteamet kör hem dig till lilla lägenheten och kommer över på whiskey. Serviceteamet lägger ut peppande bilder på sociala medier för att berätta hur det går för klubbens olika cyklister och det finns alltid en positiv ton i det som läggs ut. Serviceteamet skickar bilder så att du själv kan använda dem på din blogg.

Serviceteamet omnämns i det här inlägget för att de är helt jävla fantastiska på att ta hand om sina cyklister.

Slut på inlägget, början på dagen, ut i solen och cykla!!

Serviceteamet unnar dig också alltid, efter väl förrättat värv i klungan, ett pool party på vischan i Skara med lagom okända, otroligt trevliga semesterfirare

Till dig som cyklar på för stor cykel

YO LO!!

Sorry hög. Tryckte ett drömpass på Amiran i morse. Gick och la mig tidigt igår efter ett par dagars förvirrad gråtfest och skrynklad panna över livsvalen. Så i morse skulle klockan ställas tidigt och efter gryningskaffet bar det av!

Benen hade vilat några dagar, en underskattad vila. Hata cykla när man inte riktigt vill. Fast det är värre att inte få cykla när man verkligen vill!

Men det bästa är förstås att cykla när man verkligen vill.

Morgonen var ljuvlig, nyanserna av grönt gick från vete, ekarna, granarna, tallarna, gräset, min tröja när jag skulle ta nån fjantig bild på mig själv – men bäst av allt var trycket i benen och syran som smälte ner alla demoner till vattenpölar, som torkade upp och dunstade för att återgå till det eviga kretsloppet.

Nog om rundan!

Över till essensen: och det är vad som händer när man vågar hitta rätt cykel. Det kan låta löjligt enkelt, bara att klicka sig fram till bästa modell på nätet och göra en bike fit, KLART! Men mina cykelköp har sällan gått den vägen. Eller faktiskt aldrig. De har alltid varit mer eller mindre spontana begagnat-köp. Men när jag vågade testa en liten DÅ i mina ögon mini-cykel i Umeå, på 51 cm, så insåg jag äntligen att det spelar roll. Cykel må vara en materialsport, men det blir knappast bättre av att man cyklar runt och lider på en för stor cykel. Varför lida när någon annan kan få ha glädje av den, och man själv större glädje av en annan?

Många av er som läser är säkert sifferproffs och bike fit-vana. Eller kanske tänker att landsväg ska göra lite ont så varför klaga hallå. Men det som hände MIG när jag gick från en 54 till en 51:a, var att jag fick en helt annan kontroll. Jag kunde byta styrstam och på så vis förlänga cykeln framåt, vilket innebar en annan tyngdpunkt vid spurt och backe. Jag kunde höja sadeln och få mer drop. Vilket sammantaget gav en större möjlighet till kraftöverföring. Jag trodde innan att jag var så aero, när jag i själva verket bara var utsträckt. Nu sitter jag skönare på sadeln, kan ligga i bocken och använda tyngden i spurter och har fler valmöjligheter i sittpositionen rent allmänt.

Och framför allt så klättrar jag bättre.

Vilket inte är särskilt svårt för mig att göra ”bättre”, eftersom jag knappt har gjort det.

Förutom att storleken märks inte bara på komforten och känslan i mig, så märks det på hastigheten. Jag kollade nyss på mitt morgonpass från Västerås i helgen till exempel. Högre medelfart. Med ryggsäck och tröttisben. Jag får ut mer kraft för varje tramptag!

Och när jag efter SM skulle testa om inte allt ovan var inbillning, du ville bara ha en ny cykel ffs, så var det inte det. Jag körde ett pass på scotten och vill aldrig dit igen.

Så ni som funderar på en mindre cykel: våga testa.

Ok?

Avslutar med tre foton:

Den nya Amiran

Den gamla Scotten

Den Amira som ledde till köpet av den nya Amiran

Pedalen och jag

Torsdagsmeken här!

Idag satt jag i fikarummet och beklagade mig över min cykels olika krämpor för den som ville lyssna. Den som ville lyssna var Jocke, som efter lite lock och pock erbjöd sig att ta sig an mitt rossliga kolfiberspjut till cykel.

Så ikväll var det mekardags i Jockes källare. Som alltid så lärde jag mig det ena och det andra medan Jocke vred och vände på objektet.

Till exempel har jag tydligen slitit ner mina pedaler till oigenkännlighet. Därav deras djup och rassel när jag klickar i. Vi studerade slitningar tills Jocke gick för att testa ett par pedaler han köpt som blivit liggandes. De visade sig vara exakt min modell, fast svarta. Vilket mina också varit – en gång i tiden.

Jocke gav mig cred för att ha slitit ut ett par pedaler. Jag skyllde på mina nya spurt-fasoner och han sålde pedalerna till mig. Check på den.

Även ekerspänningen undersöktes men här hade jag felat i min felsökning. Jockes visade nämligen att ekrarna var bra, och han testade istället att fetta in sadelfästet. Det blir till att provköra imorgon, så än så länge köper jag hans teori.

Slutligen vände vi på styrstammen och pratade ramstorlek och spurtteknik medan vi analyserade epitetet baktung. Det fick jag nämligen när vi körde varvbana på gröndal. Jag spurtade tydligen baktungt.

Vi var överens om att detta epitet bör användas med omsorg och i rätt sammanhang. Och av rätt person med gott uppsåt. Vilket det hade gjort i detta fall. För vi drog slutsatsen att det berodde på sadelns position och styrstammens längd. Vilket kan ha att göra med ramstorleken.

Slutligen plockade Jocke ut en glasbit ur mitt däck. Allt medan vi snackade cykel och ditten och datten och klockan var nio.

En riktigt bra mektorsdag var därmed till ända. Och medan Jocke la ut texten om mina dura ace-nav, så dubbade jag honom till förste mek i mitt stall.

Så trampade jag hem från Jocke med lätta tramptag och ett lyckligt pickande cykelhjärta.

Och imorgon ska det trampas lite lätt morgoncykling innan det ska tempoköras på söndag. Med lånade tempopinnar yey!!

Nu måste jag fan borsta tänderna och sova. Lovade Jocke en före och efterbild på pedalerna, så det får avsluta inlägget.

Godnatt på er!

En ram i tornadons öga

En dag stod plötsligt denna olindade skönhet nere i renoveringskaoset.

Det var min ena kombo som äntligen lyckats få på de italienska däcken på sitt sakta men säkert framskridande hemmabygge.

Sedan jag fick för mig att flytta in hos honom och hans fru med mina cyklar, har hans cykelintresse genomgått en metamorfos. Det började med fascinationen över lycran och cykelkulturen. Så en vacker dag kom det en ram hem på posten. Sedan kom en sadel, nåt vevlager och ett styre.

Det skulle byggas cykel mitt i renoveringen!

Och nu har bygget artat sig så pass att tvåhjuligen kan stå mot en vägg och även rullas omkring på parketten. Och vi har numera en självlärd komponentexpert i hushållet.

Som ibland får för sig att tvätta mina cyklar medan jag är ute.

Hade det varit vem som helst annars hade jag kastat ut hen. Ingen stoppar fingrarna i mina syltburkar. Men det går inte att kasta ut någon från dens eget hem, icke desto mindre från dens eget renoveringskaos.

Så nu har jag lärt mig att uppskatta finessen och omtanken i detta tilltag.

Och jag ser fram emot att få provköra hans matta, svala, eleganta ekipage.

För det kanske fanns ett syfte med att jag aldrig lyckades transportera hem crossen i Falun.

Så det så!

Man får bara inte bli sur när någon tvättar ens juveler

Foto föräldrarna Lindén, smajlet tillhör kära syster då det begav sig någon gång runt 1984

CYKLISTPODDEN #4

YO LO!!

Bloggade inget igår, hann inte, kunde inte, fanns inte! För då poddade vi, Katja och jag! Och inte om vilket slit- och slängämne som helst, utan om det ständigt återkommande huvudbry som alltid har den fantastiska förmågan att skapa berg- och dalbana inuti min vita lilla hjälmskalle –

MEK.

YES.

För mig handlar det om att lära mig förstå mig på mitt fordon. Det är inte alltid lätt, och det blir inte alltid rätt, men när det blir det, så blir jag alltid löjligt glad. För då har jag kommit lite, lite närmare hjärtat av det som får min cykel att fungera som den förlängning av mig själv jag vill att den ska vara. Och jag vill varje gång att lärdomen ska ha stannat kvar, jag vill sprida den till någon annan som behöver och jag vill göra detta utan att själv bli en

tipsare

I det här avsnittet av podden tillåter vi oss att vara lite extra långdragna. Och lite röriga. Och kanske onödigt dissiga (fy på oss!! verkligen). Det beror på ämnets beröringsförmåga och alla tankar som kan väckas när man blir tipsad om sådant man borde kunna, eller inte kan, eller upptäcker att man borde ha lärt sig behärska för länge sedan.

Hur som. Gott folk. här kommer det, ett extra långt avsnitt, en mek och lek-special, ett avsnitt som bär namnet Cykelmek och Egosmek.

Och jag brukar inte be om input. Jag tänker att det alltid kommer om det kommer. Men den här gången skulle jag bli överjordiskt glad över att höra era tankar om det vi pratar om i avsnittet. Om vad som är ett rimligt minimum att kunna, hur du själv bäst lär dig det du behöver och vad du gladeligen lämnar över till andra. Som kan.

Den officiella beskrivningen av CYKLISTPODDEN avsnitt #4 lyder:

Cykelmek. Mycket snack och lite verkstad, eller? För hur svårt kan det vara – att laga och sköta om sin egen cykel? Tydligen rätt svårt. I alla fall om man har en skruv lös. Eller var den klingbulten? I det fjärde avsnittet av CYKLISTPODDEN bjuder Anna och Katja på everything cykelmek – från tips på vad man bör ha med sig när man ska ut och hoja till talande berättelser från mekaniska lyckanden och misslyckanden. För till syvende och sist handlar cykelmeket om att laga sitt trasiga cyklistego, eller?

En helt vanlig post-måndag och den sista på carboncrossen

Jamendåså!

Postskidbloggaren här.

I morse sov jag till nio och vaknade av att solen sken som en galning. Herre jävlar. Var jag fortfarande i Orsa? Trogen min postäventyrsdepression gav jag mig inte ut i den förrän flera timmar senare. Innan dess arbetade jag mig ner till källaren från mitt rum två trappor upp.

Jag gick upp från sängen, beundrade mitt nattlinne-jag i spegeln och bytte lakan. Öppnade fönstret och släppte in kalluft och syre. Snubblade ut i hallen för att dammsuga knäckesmulor och hämta tvättad tvätt från stället. Tog en näve grejer som skulle från mitt rum till tvättstugan, bytte till dagkläder och gick ner i köket. Plockade undan, värmde gammalt kaffe i mikron och släppte ut hönsen.

Konstpaus – finns det något rarare än småpratande höns?

In i huset igen, bar in ved och tände brasa. Nytt kaffe, gröt, massor av havremjölk, kanel.

Sedan ägnade jag mig lite åt poddvärlden. Jag lyssnade på ett par avsnitt av Solcellskollenpodden (lätt släpig röst men informativt), Vegopodden (glad skånsk röst!) och Cykelwebbenpodden (Stockholmsröst). Lite senare släppte jag in mina favvo-röster Skäringer och Mannheimer.

En omgång kaffe till. Om möjligt svartare än svart.

En macka till.

Och så var depressionen över, och jag lät dagen peaka. Lånecrossen skulle ju till verkstaden idag! För det var måndag! Och de tog in den medan jag stod bredvid och softade, märkligt lugn i deras cykelspa. Nyservade och kvicka satte vi sedan av, jag och lättviktaren, mot Vilsta för en sista solskenssväng tillsammans. Någonstans vid utegymmen på västra sidan ån, när solen glittrade i all sin februariglans mot iskanten och det fridfullt porlande vattnet, insåg jag att ett cykelköp inom en snar framtid var oundvikligt.

Något lätt skulle det bli. Något styvt. Något dyrt.

Så var det. Sedan bar det av ner i källaren för lite sadelbyte och distansjustering, och på det en sista finputsning av ädla delar.

Ja.

Och nu är det måndag! Och eftersom Mondays are fun days, som min boxningstränare säger, så bär det av till andra sidan ån igen här snart för lite måndagsfys.

Svettas lugnt i stugorna, så hörs vi snart igen.

Sakna mig ibland, lilla cykel

Så lagade jag min gore tex-jacka med tejp

Hej läsare!

Mitt tåg rullar just genom ett helvitt Dalarna. Snön ser oerhört mjuk och fluffig ut. Vurpvänlig. Jag ska dock inte cykla, utan låta mina löparskidor jobba lite.

I fjol var jag inne på att sälja mina löparskidor eftersom säsongen är så kort. Orka äga något man inte använder. En cykel har längre säsong, och man kan oftast börja trampa direkt utanför dörren. I dessa klimatstörda vintertider kändes det beslutet vettigt, men så kom öppet spår upp i mitt flöde och jag behöll dem för att det ändå är kul att åka en gång om året.

Hur som!

Nu sitter jag här med mina skidor och längtar ut i spåret och in i bastun.

Medan tåget rullar på, tänkte jag tipsa om hur man kan laga sin skaljacka. Min ena skaljacka är en miljövidrig gore tex, som jag har väldigt blandade känslor inför. Jag fick den av en som köpt den begagnad och jag använder den nästan dagligen. Den är allsidig och superbegagnad!

Men efter touringen i höstas var den i behov av tvätt, och efter tvätten var den i behov av lagning.

Jag gick runt med en slafsig skaljacka i tre månader.

Sedan blev jag tvingad av min stilpolis att googla fram kundservice för tierra och hamnade till slut på HS service på Värmdö. De lagar skaljackor! Jag skickade in den och de ringde upp och gav ett utlåtande, sedan kom den tillbaka tejpad och proffsigt fin i samtliga sömmar.

Yey!

Det kostade 400 plus porto.

För halva summan hade jag kunnat köpa speciell lagningstejp och poa ihop jackan själv. Men det hade nog resulterat i svordomar.

Silvertejp är naturligtvis billigare. Detta testade jag på en annan jacka, det blev bra och tätt men lite stelt.

Den som vill komma i kontakt med HS service kan klicka här.

Disclaimer: vi på grön cyklist tar inget ansvar för den kackiga webbdesignen eller felstavningarna

Startklar.

Nu är vi startklara, fint va! Bilden togs i förmiddags medan kedjan låg i badet. Imorgon bär det av till Basemile.

Sådär ja!

Då var lugnet något så när återställt och jag har lånat Lucas stiliga Focus som jag ska köra på i tre dagar. Jag har bytt sadel och anpassat styret till min körstil, och putsat upp lacken så att den ska vara extra vinterfin. Kollat väderprognosen och oroat mig för händer och fötter, rullat energikakor och käkat stor pastamiddag. Och tagit emot tonvis med sympatier från er kära läsare ang. Ridleyns öde, tack!! ❤

Det har gått ett par dagar sedan stölden och sömnen har återkommit, och med den sansen.

Jag har gjort vad jag kan för att efterlysa Ridleyn i olika forum och jobbar som bäst med en anmälan till försäkringsbolaget. Jag har även gått till cykelstället där den blev stulen, för att se om det hela inte ändå var en dröm. Det var det inte.

Jag har verkligen försökt bli en klokare människa av den här sorgliga skithistorien. Visare. Jag önskar att jag hade lärt mig något, kommit till någon insikt, blivit starkare!

Det har jag inte. Möjligtvis blir jag en starkare stiglöpare om jag ger fan i att köpa en ny cykel och istället låter löparskorna jobba, som en läsare påpekade. Och som jag redan börjat jobba upp ett bra flow med sedan ett par veckor. Men det finns absolut ingenting som är lärorikt med den här stölden. Jag vet väl att man inte ska ta med fincyklar ner på stan! Jag vet väl att man ska försäkra cykeln ordentligt med ramnumret och spara alla kvitton och skriva ner allt man lagt ner på den!

Jag vet allt det där!

Stölden är en rakt igenom dålig grej.

Ett ljus i mörkret är att jag iallafall inte hade hjälm den där dagen. Jag anser personligen att min hjälm är skitsnygg och avskyr tanken på att någon annan skulle försöka plocka stilpoäng i den. Den hjälmen tillhör min hjälmskalle, så är det bara.

Jag har självklart googlat på lite Ridley-annonser och även en blå Focus, efter inspiration från Lucas. Jag tänkte först att jag skulle skaffa en exakt likadan Ridley, det är ganska enkelt fixat, och det kanske jag gör också. Men faktum är att det kanske inte är så dumt att ta chansen och prova en annan modell. Kanske med singelklinga, lättare att göra rent och mindre som strular och lite andra fördelar också. Eller canti-bromsar. Eller annan färg. (OMG det sista är vågat, jag vet, men ljusblå är faktiskt en bra cykelfärg och det var dessutom en blå cx jag körde på första gången jag körde cx, och den cykeln hade dessutom singelklinga!)

Här har vi en tjusig Ridleyn ur deras nyaste modeller:

ridley ny blå.jpg

Men nu är det ju faktiskt inte den där glassiga skönheten som ska med imorgon. Det blir inget vintrigt äventyr i Sörmland för den inte. Det är ju den här lilla godingen här nedanför! Den här lilla pärlan! Det här bitiga lilla snömonstret!

Så är det. Så blir det. Nu kör vi.

focus 1focus 3

img_1085
Hem från Båven 2017 med Sörmlandshimlen i fonden. Sakna inte Lucas för mycket nu, lilla cykel.

 

 

 

När man är så glad över något att man glömmer döpa inlägget om det

men HEJ!!! alla

Måste bara berätta lite om en av julhelgernas wow-upplevelser.

Nämligen den här finfina lilla provstickan som jag har gjort!

Och kan ni gissa vad den är gjord av? Ja, jag tänkte väl att ni kunde det!!

Jo. Min pappa är en otroligt fiffigt och pedagogiskt lagt person, så när jag såg DEN hänga i köket bredvid originalet anno 1937, så drog han med mig ut i garaget. Där har han sitt skruvstäd och en massa andra bra-att-ha-prylar som pappor har i garage. Och så drog han ut en låda med ett gammalt flottigt band runt.

Ekrar!

Gamla!

Från cyklar som sett tiden gå!

Och så tog han fram den STORA TÅNGEN. Knipsade bort bägge ändarna på en eker, både den krokade och den gängade. Han satte fast den sargade ekern i skruvstädet, tog en tång från hyllan och BÄNDE tre gånger tills han fått en finfin liten rundel med lagom synliga kanter. Och så tog han metallfilen, och med den filade han till en lagom vass egg, och så tog han sandpapper och finputsade eggen och nötte ner änden vid kroken.

Så att ingen hugad bagare, stor eller liten, skulle skära sig.

Han rätade ut den en sista gång i städet, och putsade med sandpapperet igen.

SÅDÄRJA!

Nu var den klar!

Och jag stod som en fågelholk.

WOW. HELVETE. JÄVLAR VAD ROLIGT.

Så kan det gå när man jobbar med händerna.

Sedan bakade jag små söta morotsbakelser med filadelfiatopping. Kakorna blev perfekta tack vare att jag provstack dem med stickan.

Så det så!

Och idag är det skitfint väder här i Västerås, sådär krispigt-isigt-friskt, och imorgon fyller inte mindre än TVÅ viktiga vänner år, varav Katja är en.

Vad hon ska få i present?

GISSA.