Bikes can be c*nts och annat man ibland vill säga till sin cykel

Igår frågade en granne om jag ville ta ert kvällsbad vid Hornsberg strand. Jag var tvungen att tacka nej, trots det nyligen upphävda badförbudet och längtan efter svalka.

Anledning?

Jag skulle skulle byta bromsbelägg på crossen.

(Till er som vet hur ofta jag byter bromsbelägg: nej, de var inte nednötta, det var metallbiten som håller isär beläggen som gått av!)

Det är jättelätt, hade jag hört, men lyckades ändå lossa skruven som reglerar bromsvajerns hydrauliska funktion. Rikspucko på den.

Videoringde min personliga mek-akut och grät lite ilsketårar. Skämdes över att ha misslyckats med något som alla sagt var lätt. Dessutom fanns det inget jag kunde göra mer. Beläget satt rätt, men skulle behöva en hydraulisk påfyllning för att få ur luften ur systemet så att bromsen tog igen.

Skitcykel, ville jag säga samtidigt som jag visste att skiten ju inte satt i cykelns luftfyllda bromshydraulik utan i min egen hjärna.

Det är av misstag man lär sig, sa mek-akuten med visdomen och lugnet från andra världar. Vi diskuterade den ständiga risken att bli sittande i timtal med olika cykelproblem. Som ju måste lösas. En cykel ska inte stå ofixad. Antingen på verkstad i väntan på service, eller hemma fit for fight.

Sedan garvade vi, och jag bokade in crossen på ännu ett verkstadsbesök.

Sådant man vill göra när mekeriet går åt helvete

Ett lite grönare cykelliv

Detta inlägg görs i samarbete med Tooorch

För någon vecka sedan fick jag ett förslag till bloggsamarbete med ett företag som säljer cykelprylar. Jag gjorde den sedvanliga researchen om hållbarhet på deras hemsida och kontaktade sedan dem för att ställa följdfrågor inför vårt eventuella samarbete.

Det visade sig att Tooorch gör en hel del som inte står på hemsidan, utöver kärnan som är att göra det lätt för cyklister att hitta rätt pryl. De har, vilket framgår på hemsidan, en gräns på 700 kr för fri frakt, som ett incitament att handla flera saker samtidigt så att de kan samfrakta mer och optimera förpackningar.

De arbetar för att minimera emballage. Det kan låta självklart, men om du tänker efter, det är inte alls ovanligt att man får en liten pryl i en stor kartong när man beställer på nätet. Detta innefattar också att de köper cykellampor och cykellås utan kartong när det går, och packar cykeldäck tajt för att spara plats och material. De köper slangar och däck enbart av leverantörer som har en hållbarhetspolicy.

Dessutom är de i färd med att skriva avtal för fraktbolag där leveransen hem eller till leveransbox/utlämningsställe går med fossilfritt eller cykel. Om vi som handlar sedan väljer det, får vi lite renare närmiljöer.

Jag ställde de här frågorna för att jag med mina sponsrade samarbeten vill kunna guida till ett lite grönare cykelliv (och med mina osponsrade också, för den delen).

Jag fattar att det är en balansgång, men gör det ändå. För alternativen finns ju: inom resande (cykel på tåg, elbil med rätt cykelställ), inom kläder (fler och fler märken kör linjer med återvunnen polyester, hållbar merino eller bra garantier), energibars (eko och veganska finns det många av), i viss mån däck (Continental blandar in maskrosgummi i vissa pendlardäck) samt cykeloljor där flera märken eko-anpassar sig, och så vissa cykelflaskor. Och solkräm!

Och såklart underhåll och fiffiga materialbesparande hemmafix-lösningar och massor av kunskap som förlänger livet på grejer.

Men på många fronter ekar det tomt: hjälmar, skor, glasögon, ramar, hjul, skoskydd som pallar mer än en PP i skogen innan de trasas sönder…

Cykelsporten ÄR en prylsport, och vi ska cykla på bra maskiner som håller oss glada. Till det krävs prylar, och som miljövän kan det kännas hopplöst att älska en prylsport. Men jag kan inte sluta älska den och jag kan inte sluta bry mig, planeten kommer alltid att vara vackrast från en cykelsadel. Och vi vill väl ha en hälsosam planet att cykla på?

Rent vatten att fylla våra flaskor med?

Och levande dikesrenar fria från skräp?

Alla som jobbar med cykel inser att prylar är ett måste för själva cyklingen, med alla de materialflöden och transporter som krävs. Och man ska akta sig för att grönmåla självklarheter.

Det gäller att hitta balansen. För ett mindre, nystartat företag som Tooorch kan sakerna ovan vara en bra start, som förfinas och vässas och utvidgas och som kan sporra konkurrenterna.

Och när de förhoppningsvis berättar om detta på sin hemsida, så vet vi att de också bryr sig och då kan vi välja dem.

Jag är glad att de hörde av sig till mig. Jag blir glad när folk bryr sig om samma saker som jag.

Snart kommer en nyhet här på bloggen på detta tema, så håll utkik!

Emelie tog fotot från Gotland Ring där vi körde elbil på racingbanan, och Salomongrejen som tillhör Marre på nedersta bilden, är en refill för flytande cykelföda som kan spara plastförpackningar jämfört med att köpa förpackad cykelföda

Nockebybron måndag 16.07

Till raddan av skithändelser 2020 kan nu läggas ännu en av materiell art.

Jag var på ett ärende i västerort och ville testa brillorna med nya hjälmen. Varför brillor i grått regn och mörker? Tja, hjälm utan brillor är som kaffe utan socker, om man nu hade druckit kaffe med socker. Det går helt enkelt sällan. Brillorna ska med, oavsett väder, och de får gärna sitta på hjälmen hela rundan om vädret är på det humöret.

De satt bra, men lite långt ner i pannan kanske. Därav testade jag olika placeringar på hjälmen, och på krönet av Nockebybron fick jag för mig att byta. För att de skulle sitta bättre och inte blåsa av. Så av med brillorna och ny position på hjälmen, var tanken.

Men sisomså ville inte brillorna. Nixom pixom, de små svindyra brillorna som matchar alldeles särdeles diskret och snyggt med både favoritstrumpor och -skor, ville leka en annan lek. De ville dansa iväg med vinden som förföriskt fattade tag om skalmarna.

Vinden vann. Mina glasögon med den perfekta linsen för alla väder flög som en virvlande fjäril på sommaräng mot broräcket och jag såg dem precis falla över kanten när jag bromsat in för att vända mig om.

Borta.

Jag hade med mitt fåfänga beteende förlorat dem.

Tankarna virvlade. Visst hade jag någon gång baktalat dem och skyllt dem för att vara för breda för mitt fejs? Eller var detta en förlust med samma syfte som när jag tappade min favoritkeps på torget i Kalmar, att inte sörja det materiella för det går att ersätta?

Tårar och ilska kan inte riktas mot döda ting. Starka känslor ska tillägnas dem som är värda dem.

Ungefär så gick mina tankar, medan jag tröstlöst spanade ner i det kalla Mälardjupet under bron.

Sedan lade jag in en köpes-annons på Happy Ride och konstaterade att det blott voro tio dagar till min födelsedag.

***

Senare körde jag samma väg tillbaka och spanade efter dem i strandkanten. Klafs klafs. De hade rent teoretiskt kunnat flyta i land där med hjälp av vinden och vågorna och lite egen välvilja.

Chansen var mikroskopisk.

De var inte där.

Eller ännu värre, de kanske var precis där jag inte letade. Helt nära, trotsigt plirandes mot mig eller kanske med en sorgsen saknad.

Oavsett, så hoppas jag att någon människa med stil hittar dem och klär jävligt bra i dem. Skicka gärna en selfie!

Till dess: må de ha en lustfylld färd på Mälaren.

💔

Man vill vara mer som en katt. Äger ingenting utom håren på kroppen och tilliten till rätt människor.

Fem julklappar inslagna med tid, paketerade i omsorg

Måndag lovers! 

Drar igång den här veckan med fem sista minuten julklappstips som kan fixas på distans. Och då snackar jag inte om nån komponent eller skojsig cykelpryl som skickas på posten, även om det kan vara nog så fint att få. För de kommer helt enkelt inte fram i tid.

En radda rutter 

Vi börjar med en klassiker. Inspot från denna har jag fått från Katja, som fick detta i gåva en gång; uttänkta rundor som plötsligt fanns i cykeldatorn. Hur rart! Och att döpa dem till nåt gulligt också hade gjort det ännu finare, ännu mera omsorg. Så vad gillar din vän? Kanske några ni aldrig hann köra ihop men som du vill kunna dela med vännen ändå, någon du vill att ni kör när de sopat gatorna, nån mysig nattrunda eller en med wow-utsikt. En bra regel är att den ska kunna genomföras inom två veckor för att hålla inspot vid liv. Så ta och lägg in en handfull fina grusrundor lagom långa som kan köras med dubb. Har vännen flyttat? Kolla i det nya området! Och ladda upp i några olika format och erbjud dig att hjälpa till om det tekniska med filer strular. 

Nätets bästa mekarvideos

Hur många gånger har man inte suttit och googlat videos eller tips på allt mellan himmel och jord? Svar: för sällan. Jag har definitivt ett behov av ett länkbibiiotek där de enklaste grejerna finns beskrivna. Nätet är en guldgruva där kunniga cyklister lägger ut instruktioner och berättar detaljerat, men hur ska jag veta om det är just mina problem som kan lösas? Och om det är pedagogiskt? Hur lång tid tar det? Osv. En otroligt fin gåva är just listan på bra videos, eller bra kanaler, för de vanligaste mekargrejerna, till någon som inte har tiden eller kunskapen att leta reda på rätt instruktioner. (NOTE! Självklart ska inte IRL-träffarna där du mekar medan din kompis står och pratar av sig om viktigheter inte underskattas. Bägge behövs!)

Motivations-kombo för rando-året 2021

Känner du någon som vill kära j-igt mycket rando 2021? Som just nu är i rehab och inte ens har bestämt sig för vilken cykel hon ska köra på? Bra, då googlar du fram en kombo som gör att personen kan hålla motivationen uppe fram tills att det ska ske. Inte för mycket prylsnack, mixa känslofyllda ögonblicksbilder med naturupplevelser. Horisonter och spelande muskler. Sedan rehab-inspo, eller kanske träningsinspo? Ja, och så lite pryl- och randomekartips på det. Men först på slutet.

Blogg-teman

Känner du nån med en blogg? Då finns digitala julklappar att fixa! Antingen kan du köpa ett betal-konto om du tycker att personen borde göra sig kvitt reklam på bloggen, eller så kan du köpa något snyggt tema. Kan du dessutom guida i lite snygga tips och tricks för att göra bloggen mer levande eller skojsiga funktioner, har du garanterat hittat rätt julklapp för att liva upp bloggaren! 

Lista på ljudböcker och cykelpoddar

Ni vet hur det är på poddmarknaden. Man blir mer och mer kräsen och har svårare och svårare att släppa in nya poddar i sitt liv. Samtidigt suktar man efter fler mysiga röster som pratar om viktiga saker man har nytta av och kan finna tröst i. Jag blir personligen mer och mer intresserad av peronporträtt och hur människors liv har utvecklat sig utifrån de val de gjort och beslut de fattat. Och jag har fortfarande inte någon favorit-cykelpodd! Trots detta har jag mängder av podd-tid att fylla. Just nu rullar en ljudbok med historien om tonårens popidoler i öronen när jag springer långrundor och går kvällspromenader. Har du bra audio-tips att ge i gåva, kanske dina tre favoritpoddar listade med en trevlig beskrivning av varje? Så kan ni rentav kanske lyssna bägge två och sedan diskutera under en promenad på telefon? 

Där har ni mina fem immaterialla julklappstips. Såklart och uppenbart tagna rakt av från min egen önskelista.  

Och om man kunde önska sig ett bättre lokalsinne, så hade det förstås stått högst upp på listan.

Marre tog omslagbilden såklart, tror faktiskt det var exakt samtidigt som crossen fick sitt slut senaste ekerbrott

Ineffektiviteten och jag

”Vad gör du med all tid?”

Den frågan fick jag från min svåger häromveckan. Vi stod i köket hos honom och min syster och stretchade efter ett svettigt stigpass norr om Stockholm där de bor. Som trebarnsföräldrar har de minimalt med ”tid över”, vilket såklart är helt rimligt. När jag besöker min syster brukar svågern och jag alltid försöka klämma in en löprunda och jag får alltid en otrolig träningsvärk efteråt. Den beror på att svågern alltid maxar och pressar, helt rimligt när man har så många andra att ta hänsyn till som trebarnsföräldrar har, och då följaktligen vill ta vara på tiden.

Eller kanske bara oavsett, få sig ett bra träningspass.

Jag började fundera på frågan han ställde till mig där i köket. Rent teoretiskt har jag mängder av fri tid som jag skulle kunna lägga på saker. Vad gör jag egentligen, med all den tid jag har när jag inte bara bor själv utan dessutom heller inte har tre barn att vara förälder till?

Inte ens en hemlös katt har jag att ta hand om.

Dammråttorna varken jamar eller piper, de är aldrig hungriga och behöver aldrig borsta tänderna eller nattas.

Och de har aldrig tappat ena vanten.

Jag började rannsaka mig själv, och fann följande:

På jobbet låter jag viktiga mejl ta 75 minuter att formulera istället för den kvart jag föresatt mig. Japp, jag tajmade faktiskt detta förra veckan och min co-worker fick vänta på sin lunch. Beror delvis på min minutiösa noggrannhet i det skrivna, för det är faktiskt en konstform hmpf, eller viktighetsfaktorn på mottagaren, men utan deadline lägger jag helt klart kanske lite väl många minuter på att formulera mejl (till er som månne läser både detta och dem, hoppas det iaf märks).

På morgonen snoozar jag minst två gånger. Har jag ingen tid att passa kan jag ligga kvar i sängen nån timme medan klockan tickar sådär morgonmysigt och solen stiger.

På kvällen ligger jag för länge i soffan och glor på nåt meningslöst. Anledningen är att jag inte orkar gå och lägga mig. Jag är helt enkelt för trött.

Innan löprundan kan jag sitta i hallen, fullt påklädd och löp-redo, och snurra håret runt fingret i tjugo minuter. Alternativt spela nån favvolåt en extra gång för att jag fått för mig att energin ökar då.

Innan cyklingen kan jag lägga en kvart på att välja kläder och dansa framför spegeln för att komma i rätt stämning. Sedan får jag jättebråttom att hinna till samlingen trots att jag började klä på mig i tid. (Fy på mig, att komma för sent är inte bra cykelkutym, skäms så varje gg det händer 🙈).

Om det regnar och jag uppenbart har tid att byta däck på cykeln, kan jag sitta och titta på cykeln eller gå runt i lägenheten en dryg timme innan jag sätter igång. Själva arbetet tar väl nån halvtimme. Hände i lördags.

Jag är ineffektiv, helt enkelt.

Frågor på det?

Precis innan doppet inträder tid som kan verka ineffektiv men i själva verket är viktig före-tid. Jag går några varv på bryggan, tittar åt alla håll minst tre gånger och sedan börjar jag sjunga uptempolåtar innan jag till slut hoppar i. Då har jag säkert spenderat fem minuter på bryggan och kanske tio sekunder i vattnet.

Rambo.

Låt mig presentera ett första förband-tips!

Tipset kommer från Cecilia och riktar sig till er som, likt oss idag, ej har plåster eller första hjälpen-kit med sig. Aja baja. Detta ska jag hädanefter alltid ha. Åtminstone lite silvertejp lindat runt ramen och extra papper eller gasbinda vikt i fickan. Eller i värsta fall enbart silvertejp som kan lindas runt ett knippe vitmossa.

Följande hände idag den trettonde september, några mil in i rundan. Jag pratar rando med Cecilia och tar en högergir runt en bom. Sedan tar jag i lite för ivrigt och går omkull. Som sig bör, prickar jag exakt samma punkt på vänster knä där jag sedan just randot, fortfarande har ett köttsår (sorry detaljen men det ÄR ett köttsår).

Är det inte för jäkla finurligt hur kroppen lärt sig ramla och slå i exakt samma punkt vareviga vurpa?

Det började iallafall blöda, hur oestetiskt, så vi stannade och jag fick både papper och vitmossa och vatten av fina gruskamrater <3. Och blodet bara rann. Till sist tittade Cecilia på min hals, runt vilken det satt en buff.

Sätt den runt benet, sa hon.

När hon konstaterat att den var för liten för att lindas dubbelt, vek hon över den så att två testar bildades. Sedsn knöt hon en dubbelknut.

Rambo!

Det fick bli rambo-knä resten av dagen. Lite skrek och stramade det inifrån det köttiga, men det var ändå varmt och bra därunder. Snart lugnade det sig, och i duschen hemma tog jag försiktigt av det. Buffen fick duscha och bli blöt, viktigt för att inte riskera behöva rycka loss den med våld. Under fanns jacket, som fick plåstras om.

I fält hittar man lösningar.

Rambo-knät är en av dem.

Fotokudos Agneta och Marre

”Det går visst att laga kolfiber i Sverige!”

Lite så var budskapet i ett mess jag mottog av en läsare, älskar när ni hör av er med tips efter att ni läst min blogg.

Länken i messet gick till en cykelbutik i Leksand. Butiken heter Experimental Prototype och har fokus på lättviktscyklar och dito reservdelar. De tillverkar lättviktskomponenter i kolfiber och verkar skitduktiga. Hemsidan säger inte så mycket specifikt om just reparationer, men det gör facebook-sidan. Här lägger de upp diverse bilder på trasiga ramar och delar som de lagat.

Företaget ligger i Insjön i Leksands kommun och drivs av en Mattias. Mattias Hellöre.

Så jäkla bra!!

snodde bilden på Mattias från hemsidan, för han såg så trevlig ut: detta är fejset man vill mötas av om man går till verkstaden med sin cykel!

Och så Robert i Roslagens månlandskap för likes

Status i kolfiberfrågan

Vilodag på er!

Igår fick jag och cyklarna storvila. Jag sov till tio, körde långyoga och morgondopp och långfrulle, och en extra kaffe och lapade lite mer balkongsol. Sedan var dagen redo att dras igång och den hade ett fokus: CX-TLC, tender loving care, för crossen.

Amiran behöver ingen TLC för tillfället. Den forsar fram som ett spjut ändå, tyst och smidig, kvick och rapp. Ett par lättare hjul med högre profil samt klossar står förvisso på önskelistan, men i stort är grundformen bra.

Crossen lever som bekant ett aktivt grus- och stadsliv. Vad gör man när det vankas långfärdsgrus och krossdito varvat med gryningsrallyn? Så när det nu knirkats och klickats och punkats, så är gränsen nådd. Crossen ska bli fräsch.

Fräscha däck och slangar är en hygienfaktor. Så det bidde slanglagning och däckbyte och lite kärlek till sadelstolpen, och så var det dags att provrulla.

I höjd med Fredhällsklipporna hände det:

crossens välbekanta klickljud var borta. Visst var framskivan något skev, men ljudet fanns inte längre där.

Jag blev så glad att jag direkt styrde ner till klipporna och fick mig ett klädsim. Väl uppe, fick jag tid för reflektion.

Vad betyder TLC: n för relationen till min cykel och till cyklingen?

Mycket. När jag känner att jag själv kan fixa grunderna, blir cykeln mer jag och jag själv mer självständig. För relationen till cyklingen blir det alltid en påminnelse om vilken materialsport cykling är, och att vissa miljösegrar har vunnits men många återstår. Därmed är tillfredsställelsen extra stor för varje lagad slang och lappat däck.

Jag har inga problem att lägga timmarna på omvårdnad av cyklarna. Däremot tappar jag rätt så fort intresset i materialsnacket som kan dras igång, om det inte handlar om miljöanpassning eller något mycket specifikt som rör mig exakt precis just då. Däremot är jag djupt imponerad av dem som förvärvat sig kunskapen och har intresset, vari den där djupa kompetensen skapas.

Det gäller såklart inte minst i kolfiberfrågan.

Jag väntar ju på svar från Specialized om deras återvinningsprogram för kolfiberramar. Jag ville veta huruvida alla ramar som förolyckats hamnar i detta program, och hur det framskrider. Samt såklart när eller om man någonsin, kommer kunna cykla omkring på en cykelram gjord på helt eller delvis återvunnen kolfiber från en annan ram. Jag mejlade dem så fort jag fick reda på att programmet fanns, och väntar nu på svar från ansvarig person i Holland.

Från en annan amerikanare finns mer detaljerad information: Trek. Trek har, enligt en artikel i Cycling News från 2011, ett program som ska kunna rädda uppemot 24 ton kolfiberavfall från deponi. Ramarna återvinns genom att fibern hackas sönder och ska därmed kunna användas i produkter såsom asfalt och bildäck. Hm, ska ramarna alltså nötas ner och hamna i miljön ändå? Man får hoppas att nåt har hänt på nio år och att programmet tar fasta på andra möjliga kompositprodukter, till exempel vindkraftverk. Fatta vindkraftverk gjorda av gamla cyklar!

Eller cyklar gjorda av uttjänta vindkraftverk.

Och att det såklart fortsätter forskas och testas fram material som kan ersätta den fossila kolfibern.

***

Kan man laga sin kolfiberram?

Nej, enligt ”alla”.

Ja, enligt Matt Appleman i Minneapolis. Han driver Appleman Bicycles, och på sajten Gearjunkie finns en intervju med honom från 2017. Matt Appleman reparerar ramar och till viss del fälgar, medan mindre komponenter inte anses kostnadseffektivt att ta sig an. Över 350 kolfiberramar och fler än 1000 vindkraftverk har han lagat sedan 2010, så man får ändå lita på hans kompetens. Det han åstadkommer är att kolfibern får leva längre innan den (kanske) hamnar på deponi eller (förhoppningsvis) kan återvinnas och användas i andra produkter. Sammantaget gör detta mig så glad: hur kunskapen om materialet och hantverkskunnandet om cyklarna används till miljönytta, att jag direkt vill flytta till Minneapolis och krascha min cykel så att jag får lämna in den till Matt Appleman. Sedan ska jag cykla omkring på min återbrukade ram och känna mig duktig, och vara odrägligt stolt gentemot alla som frågar. Sedan ska jag exportera Matts kunskaper till Sverige.

***

Dessa två saker gör att materialdiskussioner i mina ögon faktiskt kan bli intressanta.

Visste ni förresten att maskrosdäcken från Continental, Urban Taraxagum, har fått pris på Taipei Cycle Show? Nu vet ni! Och det är för att det är ett närproducerat maskrosgummi: gjort på tyska maskrosor i en tysk fabrik. Detta gör att man kortar transporterna och därmed sparar utsläpp och kan säkra tillgången på råvaran, eftersom naturgummi växer runt ekvatorn i känsliga områden och dessutom snart kan komma att bli en bristvara.

Så:

Heja alla materialkunniga som kan bra saker och får hållbara saker att hända och glad måndag på det!

20200628_2318222638956640410268854.jpg20200628_2320061468497070504429871.jpg

Anne under en av crossens sista rundor med framhjulsklick

Frihetsgudinnan

Loverz,

Kort shout out om min underbara fantastiska

FRIHETSKUDDE!

I helgen har jag (snart, sitter på tåget hem) varit runt Mälaren med cykel, på tåget! Att få köra ombord crossen på mälartåg är såklart oslagbart, men på något vis är det en ännu större frihetskänsla att kånka på cykeln inuti väskan.

Varför?

Jag är helt enkelt oberoende!

På två minuter har jag lyft av hjulen, vridit styret och dragit upp dragkejdorna på väskan, och då är den plötsligt välkommen. På fem minuter har jag monterat på dem igen när jag kommer fram. Och då kan jag plötsligt cykla till Katja från Västerås central, eller till Kristineberg från Stockholms central, eller från Eskilstuna central till Karin, eller från vilken jäkla central som helst till dit jag ska.

Detta fyller mig med en obeskrivlig vardagsglädje.

Dessutom tvingas jag packa smart i ryggsäck och inte ha för mycket med mig.

Denna kudde ger mig en svårslagen mängd frihet!

***

Jag är tagen.

***

Dessutom har flera av er läsare undrat var man kan köpa denna frihetskudde och jag delar såklart gärna med mig!

KÖP KÖP KÖP

Och snälla snälla, när ni köper den och tar tåget medan bilen får stå, meddela mig! Plåta, filma, berätta! För då blir jag ännu gladare över er denna nyvunna frihet.

Over and out, ride report från Sörmlandsgruset med Lucas på mtb (!) kommer ihop med andra viktigheter som denna vänskapsfullsmetade marshelg har bjudit på.

Måste ju passa på innan vi Stockholmare hamnar i karantän för att vi per se är virusets epicentrum.

🐎🐎🐎

Just ikväll är det vi.

Hejsan!

Ikväll har jag umgåtts med mina tankar. Bara dem och jag. Det kan ju både vara fint och jobbigt, men mixar man dem rätt kan allting komma ut bra i slutet. Så vi har gråtit lite och googlat, drömt och sjungit lite för oss själva, i den ordningen.

Och då blev allting konstruktivt och rimligt.

Först var det dags att konstatera varifrån ljudet i bakhjulet kom. Det lät lite som att en sten hade tagit sig in i fälgen och snurrade runt där, som de där plastgrejerna man satte på ekrarna som barn som åkte upp och ned längs ekern under färd.

När jag fått ur luften ur däcket, såg jag min eker. Den hade lossnat från sitt ekerfäste. Jag insåg att detta skulle bli en sak till att bockas av från crossens lista på erfarenheter, men grät lite ty imorgon skulle det ju cyklas grus på Ekerö. Varför denna erfarenhet just ikväll? Jag ville ju så hemskt gärna följa med de underbara brudarna, i mina tankar hade jag redan planerat hur roligt det skulle bli!

Jag googlade därför fram att Bromma cykel öppnar klockan tio. Nästan samma tid som vi ska samlas, på nästan samma plats. Om jag hänger på låset så kanske kanske de kan spänna fast ekern eller sätta dit en ny innan brudarna tröttnar och drar iväg utan mig…

Jag insåg samtidigt att ekerbrott kunde ta tid, och att jag därmed skulle kunna bli utan runda. Därmed övade jag mig på att tänka ut en plan B för det scenariot.

Sedan var det dags att drömma. När jag såg rutten för imorgon, kom jag nämligen på mig själv med att fundera på om inte detta skulle bli året då jag utforskade Stockholmsgruset? Om 2019 var backarnas och utlandsresornas och de ❤ nya bekantskapernas ❤ år, så kanske 2020 skulle bli grusvägsfyndens?

Just för att det är så roligt, med grus. Och praktiskt om man vill ha utmanande körning.

Och slutligen så kunde vi inte låta bli att därmed sjunga lite för oss själva, av att vi för en gångs skull, ett litet litet tag en fredag, var i fas. Var vi, och inte vi mot mig.

Så vi lagade mat, och gjorde tydligen något med hummusen för den var extra god ikväll, ja något var det som vi gjorde. Och munspelet ligger plötsligt inom räckhåll, så vete sjutton om vi inte blåser liv i gamla munspelstakterna och tränar in några visor.

Och hoppas hoppas nu att tjejerna väntar in imorgon och Bromma cykel öppnar lite innan tio och blir glada över dagens första ekerbrott som de kan lösa…

1. Brottet finns bakom masken

2. Gabriela tog fotot på mosaiken i Tongoy på andra sidan mitt liv som jag känner det