Ön. DEN ön.

Jag ska till Mallis.

Yes, mallisvägraren ska inom ett par veckor sätta sina bleka små tassar på den mytomspunna ön och trampa runt där i sex dagar.

Jävlar vilka serpor vi ska köra!

Hur i hela sjutton gick det till, kanske nån stackars VCK:are undrar. Jag som alltid varit så anti just för att man glassat iväg på ett flygplan och mitt miljösamvete gör inte det hursomhelst. Men det går ju tåg. Och min arbetsgivare är bäst nog att släppa iväg mig på villkoret att vara lagom tillgänglig och producera rimligt med resultat under denna period. Och det är ju med ett leende man ska ta sig an sin flygfria tillvaro och inte som en nejsägare!

Nejsägare kommer aldrig till Mallis. De får stanna hemma i hugelstabacken och köra intervaller till döddagar.

Jasägare däremot, får åka båt från Barcelona och landa i Alcudia sju timmar och trettio minuter senare. Sedan får de checka in på ett trevligt boende, hyra en cykel i rimlig prisklass och sedan köra slut på sig själva och hänföras av backmil och utsikt. Ihop med andra dessutom.

Rent praktiskt åker jag alltså hit efter att jag och Alex kört Flandern runt och hängt i trakterna ett tag. Den 14 april landar jag i Alcudia och den 21 åker jag hem. (måste bi över i Barcelona på vägen stackars mig). Rent sällskapsmässigt så möjliggörs mallisveckan av bästa Noor som lyckades locka med sig mig på denna vältajmade vistelse. Med på resan finns ett gäng starka, spännande damer som kan komma att bli mina framtida lagkamrater. (Outar såklart detta när allt är klart.)

Så blir det. Världens overkligaste saker händer nu 2019 och det värsta som kan hända efter att jag börjar gilla Stockholm är att jag börjar gilla Mallis.

Då får det väl vara så.

Slut på inlägget!

Backintervaller!

Morrn då, kort om gårdagens backintervaller!

Det skulle alltså trampas watt uppför något som kallas Fattigmansalperna. Jag begav mig mot dessa alper på cykelvägar via Liljeholmen och Västberga, längs E4:an mot Södertälje, och genom att ta rätt avtag lyckades jag hitta till Kungens Kurva där jag mötte upp MarieLouise. Hon är en av ledarna för en halvvätternsatsning jag är anmäld som reserv till, med team L’Echelon. Hoppas alla i laget håller sig friska så jag får köra Stockholm 3-dagars istället he he. Nåväl. Vi vevade försiktigt fram till Masmo, och hittade resten.

Sedan var det dags att lämna trafikbullret därhän och ge sig ut i skogen. En nätt liten väg slingrade sig vid vattnet över nån knix och runt ett berg och så en lång raka på det så man kunde köra slut på sig. Yey, perfa!

De andra försvann såklart i fjärran, mina backben var ju nyvakna, men det är den personliga watten som spelar roll. Det är det fina med backintervaller, och medan vi tryckte motiverade jag mig med att varje intervall väckte benen lite lite. Så är det!

Mörkret kom, med det vårkylan, och fåglarna tystnade lite också tror jag, och MarieLouise slog följe med mig hem. De 19 kilometrarna tog oss fram över böljande landsväg i ett taktfast mörker som påminde mig om varför jag älskar cykling: farten och den meditativa njutningen av att allting är konstant.

På Västerbron såg vi ut över Stockholm. Allt var fulländat. Så skildes vi åt, och jag fick komma hem till mitt lilla bo och göra mitt kvällshandstående mot väggen. Crossen tackades av, torkades av och smörjdes in. Den hade fått sina för ta backintervaller för säsongen och jag med.

Slut på inlägget, nu ska jag cykla till jobbet✌️

Inget kan som bromsbelägg testa tålamodet

Igår skulle jag byta till slicks på crossen. En flaskhals är bromsbeläggen emellan vilka skivbromsen ska in när nya däcket är på och hjulet ska tillbaka. Rätt monterat ska hjulet rulla tyst. Ingenting är viktigare, förutom då möjligen nypet i bromsfunktionen.

Men bakhjulsbromsen lät, hur jag än placerade det.

Och den timme jag skulle legat i badet fick jag lägga på felsökning. Läs oljefläckuga händer, svordomar och förhöjd puls.

Till sist hittade jag felet. Jag såg det. En liten metalldel som skulle hålla beläggen på plats, hade smugit sig in mellan beläggen och orsakade istället skrapljudet som uppstod. Jag justerade en del av metallbiten, men resten satt fast. Mitt tålamod skulle inte räcka ikväll. Google visade att det låg en cykelaffär inom en kilometer från jobbet. Jag skrubbade händerna och golvet, tog ett djupt andetag och rev av tre handståenden.

Sedan lagade jag kantarellpasta och glodde på serier.

Så kan det gå.

Men i morse var den åter tyst när jag trampade längs norr Mälarstrand! Något hade hänt i Stockholmsnatten! En liten mini-Jocke* måste ha smugit sig in i min kala tvåa och tyst, så tyst, skruvat och pillat och mekat crossens känsliga bromssystem intill perfektion. Bortom svordomar och oljefläckar med en ängels tålamod, måste mini-mekar-Jocke ha lotsar denna lilla stålbit på plats medan jag sov sött i min dyra säng.

Ja.

Så måste det ha varit.

Så måste det ha gått till.

Tack Jocke!! Behöver jag säga att jag saknar dig?

*Jocke är min grus-och mekpolare från Eskilstuna

Stadscrossen

Jag har överlevt min första Stockholmsvecka!

Packat upp, installerat cyklarna, sålt den som skulle säljas, haft racerpremiär, planerat två cykelresor och fått ledigt för dem, otb:at och kört vilse, erhållit två inflyttningspresenter* av vänner på besök och dessutom troligtvis hittat både rätt cykelklubb och rätt gym. Och sovit som en stock sex av sju nätter!

Och crossen har överlevt sitt min hjärnas elddop: att stå utanför gymmet under träning låst vid en stolpe utom synhåll. Med det är också crossen numera dubbad till stadscross. Amen. Lås är inköpt för summan jag tänkt lägga på damtralla. För orka tralla runt på tralla i storstan!

Man skulle kunna orka. Men cyklingen i Stockholm är så mycket roligare om man far fram snabbt och kvickt. Och kan ta sig till platser och utforska cykelstråk så långt bort som trallan inte skulle orkat. Jag vill vara snabb och smidig i trafiken och slussa fram mellan bilister och andra spännande trafikanter och då är crossen oslagbar.

Jag vill utforska hämningsöst!

Så crossen fick bli stadscross.

Glad Stockholmsvecka ett på det!!

*en flaska champagne och en påse ekologiska palsternackor ❤

Racerpremiär och nostalgi på Färingsö

Bockat ev en racerpremiär idag!

Det skulle ju köras till Taxinge med ett mindre gäng, men min överhettade flyttstinna hjärna jävlades. Den satte in navigeringsinkompetensen och efter att glatt ha följt skyltarna mot Skärholmen, fick jag erkänna mig besegrad i Västertorp. Skyltarna var puts väck och google maps löpte amok.

Det fick bli Färingsö med två riktiga parhästar, spana in crossarna! Att få sig en premiär med dessa starka, stiliga ekipage var en ren välsignelse.

Medan vi trampade förbi Drottningholm fick jag massor av turtips. Så uppskattat för en nykomling! Jag kom samtidigt på att jag ju visst hade kopplingar härute, inte bara Abrahamsberg där ett par bekanta från barndomen bor.

Jo: när jag var nio eller något så gick vår surt förvärvade skolresa till ett ställe som heter Sånga-Säby. På Färingsö, förstod jag nu. Det var väl lärarna som försökte få oss att åka till nåt pedagogiskt ställe som samtidigt kunde vara kul. Det var iaf ett lantbruk och kursgård och vi fick testa grejer i grupp typ köra traktor och sköta djur. Och så, försommaraktigt nog, bada i tiogradigt Mälarvatten!

Sedan var det Stenhamra. Där jag varit på mitt livs dyraste ridläger och krigat mot en häst med speciellt humör. Som galen och bitsk attackerade allt och alla när han stod i stallet, men var som bortbytt när man red på honom. Som jag gjorde, och fick lite härliga blåmärken av inomhusmanövrarna men det gick ju över.

Så var det skylten Adelsö 27. Där bodde min första pojkvän, riktigt katastroflångt från Täby där jag bodde. Hej tre timmar enkel resa! Något man inte tänkte på då, jag använde tiden till skrivande av nåt slag, faktiskt så frenetiskt att en snubbe en gång böjde sig fram från sitt säte och frågade ”vad skriver du egentligen?”. Jag tror jag skrev brev. Till vem vet jag inte.

Så var det med nostalgitrippen. I övrigt trampade vi oss runt en ungefärlig åttamilig runda i härdande motvind och helande medvind. Både mjölksyra och wow-upplevelser, som sig bör på en premiär.

Nu är det vår. Tussilago i vägrenen såg vi också. Och j-ar vad mycket cyklister man mötte!

Sen åkte jag hem över Tranebergsbron, min bro!!, och rev av ett ovanligt dedikerat handstående. Sedan däckade jag i badkaret. Älska bad, var de än sker.

Nåväl.

Tack Noor och Maria för fin premiär idag!

Dagen när Scotten och Robert blev ett

Får jag lov att presentera Stockholms lyckligaste man, Robert!

Robert satt upp på Scotten igår och blev genast ett med den. Pedalerna blev hans förlängda fötter. Styret hans armar. Kolfibret hans hjärta. Vi såg det när han svängde ut från gatan och vi såg hur han vände runt på femöringen som bara han såg.

Vi såg det på Tranebergsbron när Robert tryckte ett backryck. Vi såg det vid Drottningholm när Robert svängde runt med framhjulet på cykelbanan för att, som han sade, undvika hinder på vägen, men egentligen bara ville testa kvickheten i framhjulet. Vi såg det när Robert bunny-hoppade över en vägbrunn, och en till. Vi såg det när Robert stannade för att justera sadeln till perfektion i en solig glänta.

Vi såg det. Han måste ha känt det. De måste ha känt det.

Ja.

Robert och Scotten är nu ett. Jag nåddes nyss av beskedet att den första punkan hade kommit. So be it. Meka i frid. Må ni alltid ha roligt tillsammans.

🐎🐎🐎

Bron och klipporna och kort om dagens plan

Morrn på er! Första natten jag haft svårt att sova. Men innan dess, när jag cyklade hem från jobbet, tog jag en liten uflykt till de mystiska klipporna bakom höjden.

Man följde vattnet och körde förbi strandpromenadens bänkar och utsikt. Tänk sommaren när folk flanerar där. Sedan kom man genom ett bostadsområde som såg slitet men dyrt ut. Inga fem tusen i månaden för den utsikten inte. Ut till en brygga och så uppför några trätrappor. Ett stängsel med syfte att rädda liv och så hål i stängslet med syfte att komma närmare utsikten. Tänk sommaren här.

Klipporna!

Och högt ovanför den, bron!

Jag såg den. Jag som äskar broar för vidderna och luften. Högt högt upp. Tunnelbana som smyger fram. Tranebergsbron. Någonstans där bortanför ligger Ekerö där jag ska cykla idag!

Det är nämligen så att min hejarklack från cx-sm kommer över och rullar lite med mig idag. Det blir grus och landsväg och premiär för upplycrad Stockholmsrunda med crossen.

Imorgon väntar en träningsrunda till Taxinge slott.

Så det så!! ✌️

Tiltade bilder för likes

Min Stockholms-OTB

I dagens vackraste skymningsljus gör jag och crossen OTB-premiär. På asfalt, ska tilläggas. Jag har lite kaxigt rattat ut i cykelkörfältet på väg mot Fridhemsplan när jag ser en väg till höger som verkar leda mot vattnet. Hur förföriskt.

I slutet av vägen finns en trappa. Fail, jag hade förväntat mig något mystiskt slingrande cykelvänligt. Jag fattar beslutet att bära crossen nedför och för att komma lite närmare trappan hoppar jag uppför en trottoarkant.

Det är bara det att jag lyfter framhjulet för tidigt. Crossen dunkar rätt ner i kantens nedre kant och jag flyger över styret. Crossen lägger sig på vänster sida, som sig bör när man har allt det viktiga finliret på höger. Crossen kan sin vurpteknik.

Jag ligger kvar. Svart jacka och svarta jeans har dammiga fläckar. Ögonen blinkar.

Huvudet slog aldrig i. Men jag hör två röster och ser dess två ägare ta långa steget mot mig, bägge i prydliga kavajer och halsduk med Stockholmslindning. Den ena stiligare än den andra.

Jag ställer mig upp medan jag bedyrar att det är ok. Styret är snett, jag rättar till det. Vänster bromshandtag är snett, jag rättar till det.

Faktum kvarstår.

Over the bars-vurptekniken är lika stilren som koltrastens sång och trädet mot himlen utanför mitt fönster.

Shit pommes nu börjar allt.

Hej!!!

Ursäkta alla utropstecken men mitt hjärta slår dubbelslag. Idag är den bästa dagen i mitt stockholmsliv. Jag har cyklat till jobbet!

Det började redan igår. Crossen hade dubbdäck, och de åkte ju av i ett huj och på med slicks. I säng, sova gott (första natten i nya lgh fatta jag sover som en stock) och sedan pinna omkring i lägenheten och göra allting klart för avfärd.

Nedför trappan, hoppa upp och följa CYKELKÖRFÄLTET bort mot fjärden. Så breda fina vägar! Och i så fint sällskap av både trallor och crossar och city-hjulingar! Ut mot vattnet, svänga över till en rödmarkerad led och cykla genom kanske Stadshagen. Fan måste lära mig vad allt heter. Trampa trampa, vad fint crossen svarar! Under nån vägbro, träd som ännu inte fått löv snirklar sig och purrar mot fjärden, små odlingsområden och HÄR KOMMER JAG! På cykel på väg till jobbet. Det är inte sant, men det är ju sant.

Närmar mig Karlberg, på andra sidan alltså, det känner jag igen iallafall! En till bro att cykla under, nåt motlut och så närmar jag mig jobbet. en tvär sväng och så är jag framme.

Det är otroligt. Jag har cyklat till jobbet. Fyra svindlande stockhomskilometer.

Det går inte.

Jag måste sluta.

Men fy fan, jag har gjort det. Jag har Stockholmscyklat till jobbet.

Lördagsploggen

Yo lo!

Igår var jag bakis. Hade snicksnackat med lite ex-kollegor över en löjligt dyr öl och sedan var det dags att utmanas i Monopol över en kopp sprit. Och lite bubbel. För att sedan öppna dörren till pannknacket morgonen därpå.

Det bidde bakisploggning. Något att krydda rundan med. Torra vägar, uppblött strupe och ett inre rage över nedskräpningen. Där hade jag motivationen.

På med skor och iväg. Efter någon kilometer, i höjd med Tunafors fabriker, ploggar jag det första skräpet: en vit plastpåse. Ner i soptunnan med dig, springa vidare längs ån.

Vid korsningen under järnvägen ploggar jag ett godispapper. Snickers. Följer en cykelväg in förbi Coop och vidare in i ett villaområde. Vid brandstationen ser jag en rosa hundbajspåse, (tom!) fladdra i vinden. Slutfladdrat för dig lilla påse, upp från gatan och ner i närmsta tunna ihop med ännu en påskompis.

Når vägen mot Kloster kyrka. Har någon vågat skräpa ner vid Guds hus? Jajamen, där ligger plast från en lakritsstång på gräsmattan, bort med dig lilla lakritsplast.

Följer grusvägen längs ån mot Bolinderhotellet. Blir påmind om att de ordnar lunch-plogg på fredagar enligt eventet här. Utanför deras entré ploggar jag en plastpåse och lite random plast. Tittar ner i ån. Muggar, påsar och burkar samlas där vattnet slår mot kanten. I skummet, där änderna simmar.

Tar den vackra cykelbron över ån och ploggar lite mera plast vid brofästet. Genom Rosenforsparken och gräva i buskarna efter fruktplastpåsar som fastnat där. Ut till ringleden in mot city.

Plastpåsar, take away-muggar och lock till take away-muggar. Gräva igen i buskarna, påsarna har nästlat sig fast runt grenarna.

Springa över Fristadstorget. Det är ett maffigt torg, så mycket rymd och luft. Kika upp på stadshuset, hej alla gamla kollegor och arbetsuppgifter som någon annan gör nu, vidare mot ån.

Genom Fors kyrkopark. Grusvägen längs med ån. Ploggar en plastmugg från Max med kletigt innehåll. Ploggar en vit plastpåse som fladdrat klart på vägen. Ploggar fem tomma förpackningar av nån jävla nektar med sugrör. Tre på grusvägen och resterande två vid en korsning lite senare. Hur kan man ens tycka att det är gott? Ner i påsen med er. Ett ciggpaket, plastfilm till nån grönsak och tuggummipapper.

Påsen blir ganska full. Jag vet att sträckan mellan äldreboendet och villaområdet är värst. Det ligger godispapper och pappmuggar och ölburkar där och jag ploggar på. En meter in från vägen i det torra fjolårsgräset. Och fåglarna sjunger.

Att plocka upp andras skräp utan att berätta det för någon är lönlöst. Som att plocka undan någon annans bananskal på samma jävla ställe utan att samtidigt be dem att själva göra det. Man blir bara förbannad. Man måste därför istället berätta på sociala medier.

Så det gör jag nu.

Glad söndagmorgon på det!