Marie!!

Hej från Kungsholmen!

Idag har jag träffat Marie och plockat skräp på Hornsbergs strand. Marie är bäst! Hon tröttnade nämligen på att vår fina lilla holme har blivit så skräpig. Tänk Rålis, tänk Kristinebergsklipporna, tänk Lindhagsgatan!

Tröttna kan man göra, knyta näven i fickan över skräpet som virvlar förbi i vinden när man sitter på uteserveringen. Det kan man göra, enkelt. Men Marie var mer konstruktiv: hon startade Facebook-gruppen Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen som efter ett par månader fick 180+ medlemmar, där jag nu är en! Och idag blev jag dubbad till ledare!

***

Mitt första ledarledda plock äger rum fredag 0745-0815, samlingsplats outas i gruppen, glöm inte plockpinnen yo

***

I gruppen arrangeras plockning på olika delar av Kungsholmen. Man gör också felanmälningar på överfulla papperskorgar till Stockholms stad. Marie förmedlar plockpinnar till ett förmånligt pris, och så utlyses lokala plock-events av ledarna. Plockningarna har blivit sociala tillfällen där man städar tillsammans, och har rönt uppmärksamhet i lokalmedia.

Med all rätt!

Genom att göra sådant här i grupp, känner man sig också mer socialt accepterad. Vem vill snoka runt i buskarna efter skräp på egen hand? Är man bara två, så är man genast normal! Och så kan man småprata under tiden, och heja på dem som bara sitter och hänger. När de ser att vi plockare är vanliga invånare och inte betalda renhållningsarbetare, så är jag helt övertygad om att de påverkas till ett bättre beteende. Och rentav hjälper till!

Och rätt vad det är, så har man massor av näringsidkare, bostadsbolag och andra med sig.

Som till exempel lilla le Mond, vårt kära lilla cykelkafé med utpost på just Lindhagsgatan. Ägaren hade en dag sett plockarna, och bjudit in dem på fika!

👏

Man kan verkligen diskutera om sådana här grupperingar ens borde behövas. Och ja, take away-kulturen är ett jäkla gissel som bidrar till massor av plast och andra förpackningar. Och alla rökare borde plocka upp sina egna fimpar… Men en sak vet jag: jag vill bo på en ren jäkla holme, och jag är beredd att kämpa för att det ska bli så. På land, i luft och i vatten.

Gemensamma plockningar är en väg dit.

Foton Marie Zimmerman och jag

…och läs även min och Lucas’ Rapport från vägren 53

Say no more

Helgens fyra cykel-wows

Helgen!!

Riders,

Här kommer en kärnfullt recap av min Mälarhelg. Väska och transport får anses avhandlat, nu till det andra och det är Eskilstuna central, Fröslunda, Sörmlandsgrus och Haga parkgata!

Låt oss värma upp på stationen i Eskilstuna där Lotta mötte upp för att få sin skinsuit levererad. Mitt felköp fick ny, snabb ägare och vi fick en liten mysig pratstund. Älskar hur en skinsuit får detta att hända!

Vi drar oss sedan till Fröslunda. Fröslunda är bäst, för här bor nämligen Karin och Rudde som jag bodde med förut. Och inte nog med det, när de för ganska länge sedan sålde bilen, så kom en trehjuling in i hushållet:

Babboe!

😍

Vad jag önskar jag hade behov av en lådcykel. Denna känsla av att ha så viktiga och skrymmande saker att frakta, att ägandet av en sådan vore befogat, riktigt spritter runt den som har det!

Karin har aldrig fattat vad de menar, de som säger att en familj med tre barn, tio höns och en katt inte kan leva utan bil.

Vänligen se filmsnutt:

Sedan tar vi oss runt på gruset och träffar Eskilstunas mest matchade brillbärare*: Lucas! Än en gång hade en ny cykel vuxit ut på Lucas kropp, och denna gång hade jag på riktigt svårt att ibland känna igen honom. Men som ni vet: när man cyklar med nära, kära cykelvänner, så ser man snart de välbekanta dragen och sättet de rör cykelbenen – oavsett fordon.

Jag fick återse mitt favoritgrus och cykla banvallen och ta en avstickare till den och den backen, och Lucas fick bli trött. Vi valde vägar och vände nån gång, fattade nya beslut och trampade på. Vi båda fick reflektera i solen vid banvallen och snacka stort och smått och vad ska jag ha för färg på hjälmen och vad är meningen med cyklandet.

Meningen fick inte bli för konkret. Att lära sig cykla på olika underlag och lutningar och väderlekar och miljöer räckte inte. Då kunde vi ju hitta den, och vad fanns kvar att söka då? När solen värmt oss och vinden började kyla, tog vi fart på de stora gruskompisarna och trampade oss upp för banvallen.

Och den betedde sig som den skulle, inte som ett hinder utan något man bara tar sig uppför.

Efter tre timmars rulltid och fyra timmar i solen, sa vi hej då och jag spurtade in i duschen.

Dags för tåg till Västerås!

Katja hade precis kommit hem från en runda med finaste Ivar i vagnen, jag fick träffa dem bägge på ett skönt after bike-häng. Jag matades med falafel och vi drömde om ställen i Sverige man skulle kunna använda cykelvåren till, nu när bergen var stängda. Jag fick höra historien om Stålis återkomst. Och så förevisade jag väskan såklart!

Allt medan crossen stod parkerad bredvid den återfunna stålisen. Ich Ivar förevisade köket med sitt nya pappkassetrick.

Sedan var det virtuell kram och vi ses och vi hörs och cykeldrömmar och Katja som alltid sticker till mig en bra bok!

Till stationen i mörkret, packa in cykeln, upp på tåget, landa och kliva av i Stockholm.

Packa upp cykeln, på med lampor, rulla hem och nattmacka och däcka.

Från hemstad, till hemstad, till hemstad.

🦋🦋🦋

*hans brillbågar matchade ju mina

Och såklart att Roberts cykliga födelsedagspresent fortsätter att jobba, och påminna, och glädja!

Frihetsgudinnan

Loverz,

Kort shout out om min underbara fantastiska

FRIHETSKUDDE!

I helgen har jag (snart, sitter på tåget hem) varit runt Mälaren med cykel, på tåget! Att få köra ombord crossen på mälartåg är såklart oslagbart, men på något vis är det en ännu större frihetskänsla att kånka på cykeln inuti väskan.

Varför?

Jag är helt enkelt oberoende!

På två minuter har jag lyft av hjulen, vridit styret och dragit upp dragkejdorna på väskan, och då är den plötsligt välkommen. På fem minuter har jag monterat på dem igen när jag kommer fram. Och då kan jag plötsligt cykla till Katja från Västerås central, eller till Kristineberg från Stockholms central, eller från Eskilstuna central till Karin, eller från vilken jäkla central som helst till dit jag ska.

Detta fyller mig med en obeskrivlig vardagsglädje.

Dessutom tvingas jag packa smart i ryggsäck och inte ha för mycket med mig.

Denna kudde ger mig en svårslagen mängd frihet!

***

Jag är tagen.

***

Dessutom har flera av er läsare undrat var man kan köpa denna frihetskudde och jag delar såklart gärna med mig!

KÖP KÖP KÖP

Och snälla snälla, när ni köper den och tar tåget medan bilen får stå, meddela mig! Plåta, filma, berätta! För då blir jag ännu gladare över er denna nyvunna frihet.

Over and out, ride report från Sörmlandsgruset med Lucas på mtb (!) kommer ihop med andra viktigheter som denna vänskapsfullsmetade marshelg har bjudit på.

Måste ju passa på innan vi Stockholmare hamnar i karantän för att vi per se är virusets epicentrum.

🐎🐎🐎

Cykel på tåget yes!

Morrn!

Lite glad!

Rullade nämligen på crossen på tåget igår. Tre saker var bra: jag fick resa utomläns, jag fick göra det med cykel och jag fick göra det med tåg!

Fett.

Upplevelsen var utomjordisk. Innan Mälartåg, som sedan något halvår kör denna sträcka, hade jag förlitat mig på andra lösningar. Dels att resa utan cykel, och istället låna av vänligt sinnade vänner, dels sedan ett knappt år tillbaka min väska. Den där jag plockar av hjulen och packar ner cykeln och ställer den på platsen för skrymmande bagage i tåget.Väskan viks efteråt ihop till en liten kudde, inte större än en soffdito.

Men nu var kudden blott plan B, crossen rullade in enligt plan A och allt flowade.

Dessutom gratis.

Heja Mälartåg!

Jag är fullt medveten om de politiska och tjänstemannastrider som ligger bakom beslutet att köpa in tåg med plats för cyklar. Vissa tycker att platserna för cykel borde nyttjas till fler sittande som då kan ställa fossilbilen. Vissa tycker att Sverige legat ljusår efter Europa med att erbjuda cykelplatser på tåg.

Det finns skäl för båda.

Jag hoppas och tror att vi som nu reser omkring med våra cyklar, kan se detta som en möjlighet. Vi kan här täppa till luckorna i en resekedja som annars hade behövts göras med fossilbil. Och så kan vi resa till det där loppet eller den där backen eller den där som man vill cykla ihop med, med cykeln på tåget och våra cykelsaker i en ryggsäck. Banta packningen och passa en tid, det klarar vi, och kan sitta och softa medan vi njuter av vår klimatinsats.

Låt oss ta tillvara på den fantastiska möjlighet som Mälartåg serverat oss.

Innan vi hamnar i karantän, och när vi kommit ur den.

Och låt oss för guds skull investera i en liten reservkudde.

Fotograf okänd

Beskedet.

Sverigetempot är inställt. Ska köras 2021.

Det besked fick jag precis när jag höll på och skrev ner ett svar på ett läsarmejl. Ett mejl jag mottagit medan jag var ute och premiärspurtade med Amiran. Det var ett väldigt viktigt mejlsvar, om att bli kär i en oväntad, som jag tänkt publicera i sin nästan helhet här på bloggen, eftersom frågeställaren ville det.

Mejlsvaret får dock vänta, detta är viktigare.

Tempot!!

Tempot tempot tempot.

Som vi börjat mentalt ställa in oss på.

Som skulle bli min personliga anti-40-årskris och ett jäkla kraftprov mentalt och fysiskt. Och som Robert och jag skulle uppleva tillsammans!

Nu sitter jag här med min arma cykelkropp och fyra små fjuttspurter i benen och tänker:

Fy fan vad skönt.

För nu kan vi istället vältra oss i plan B: Norge!!

Mer om detta senare. Måste skriva klart det viktiga mejlsvaret, eller somna, over and out.

Nio saker som växer just nu

Hej från jobba hemma-kontoret!

Har du klätt upp dig? Inte jag. Sitter och knattrar i tyll, tro inte att jag någonsin skulle få för mig att INTE ta vara på möjligheten att svassa omkring i nattlinne en onsdag utan att vara det minsta sjuk.

Idag råkade jag se mig omkring i mitt kök och upptäcka att det växer grejer i det. Jag gick ut på balkongen och började få syn på grönska även där. Och som om inte det räckte, så tassade jag tillbaka in i köket och gläntade på handduken till mitt kombuchabryggeri. Det gjorde mig glad, ty saker som växer ger hopp i dessa stanna hemma från kontoret-tider. De ger även näring, och det är inte heller fel i dessa hamstringstider, och alla dessa saker kan man fixa hemma med små medel!

Så här är de, mina nio liv:

De strävsamma morotsspirorna i fönstret. Avskurna morotstoppar som vattnas. Spirorna klipps av som primörer!

De ivriga solrosfröna i blöt i väntan på plantering för att bli skott. Knipsa och lägg på tahini-mackan!

Smörgåskrassen på sitt toapapper, redan stor nog att ätas, som blickar mot solen. Hur kan något så litet, vara så smak- och doftrikt?

Bovetet i blöt i väntan på att groddas till bovete-jordnötsbars. Klar om ett par dagar. Nytt bars-recept hell yeah! (minus äggen såklart)

Mungböna-solrosfrö-röda-gröna-linser-groddblandning redo att ätas till lunch eller middag. Standard; lägg i blöt över natten, skölj och häll ut vattnet, klar på ett par dagar!

Vitkål som sedan i lördags syrar sig för fullt. Skär vitkål i små bitar, slå eller krama sönder cellväggarna och pressa ned i en burk med packningslock. Låt stå i tre veckor i rumstemperatur, voila du har en burk superbakterier!

Kombuchan som bubblar och vältrar sig i sin kombuchakultur. Ständigt pågående bryggning med svart te och socker som insatsvara (hör av dig om du vill ha en bit kultur!) Nyttig eller ej, det är kul att brygga något drickbart hemma som dessutom lever.

Och så då överlevarna på balkongen: den härdade persiljan, den revanschsugna koriandern och myntan som flyttat från kajakbryggan upp till min balkong. Jag bestal den dess sjöutsikt, gav den vidder istället för sjöbris. Kryddgrönt från balkongen guld värt! Snart planera mera där, sista frostnatten och sen är det dags!

Nio liv, nio glädjeämnen, nio utropstecken, nu drar vi igång den här jobba hemifrån-dagen, Västerbron för wows.

👊

Spurtsuget växer såklart ikapp med äventyrs-och touringsuget om någon började bli orolig för det

Distansarbetets tjusning

Yo hörni, vet inte om ni liksom jag börjat tugga i mig distansarbetets frukter mindre och mindre motvilligt. För mig börjar de smaka ganska gott, till konsistensen olika och några lite beskare än andra men ändå värda att svälja.

Jag råkade droppa detta till en av er läsare, och fick då uppmaningen att skriva ett inlägg med den rubriken. Så ok då!

Jag trodde personligen att jag hatade distansarbete, eftersom jag älskar kollegor. Men ju längre denna andra vecka av nedstängt kontor går, ju mer inser jag att alla sitter i samma lilla roddbåt som vickar omkring på havet. Alla sitter på distans eller hemma eller borta, och kämpar lika mycket som jag för att få arbetet gjort.

Så då får man skära upp dagen och arbetsuppgifterna i små, små bitar och metodiskt ta sig an dem.

Ok nog med liknelser, frukter hit och dit. Här kommer mina tre tjusningar med distansarbete:

Ett. Jobba från vackra ställen. Till exempel någons landställe! Internetdelning och ett djupt fokus över en enda arbetsuppgift, när hade ni det senast? Och odelad uppmärksamhet på samma tema från den närmaste projektkollegan eller -orna? Genom distansarbete kan vi, om vi inte är för många, dra till skogs och sitta och skriva rapporter i en stuga. Hur värt. Glöm inte kvällsdoppet. Och glöm inte att Espresso House på Södertälje Station kan kännas minst lika spännande, det är miljöombytet som är grejen med distansarbete.

Två. Västerbron. Ok jag erkänner, idag var jag på kontoret eftersom min surf börjar ta slut här i mitt wifi-fria hem. Men rent teoretiskt, så hade jag kunnat spara en halvtimmes pendlingscykling som sedan hade kunnat omvandlas till kvalitetscykling! Vilket det också gjorde idag! Jag körde helt enkelt tur och retur Västerbron, via jobbet och Skeppsholmen. Så vit och uppfordrande naiv solen var på bron i morse, lika mjuk och drömmande var den vid halv sju-tiden på vägen hem. Och innan förde mig en begagnad strump-affär med en cykeltjej, till Skeppsholmen och dess vindlingar. Jag trampade uppför backar, testade balansen i leran nedför, stannade vid en klippavsats på Kastellholmen och studerade måsarna. Jag tittade på ståtliga af Chapman, så vit och vältrande i mälarvattnet, innan jag ökade farten och tog mig över till fastlandet. Frisk luft, fågelkvitter och lite crossteknik en vanlig stockholmstisdag!

Tre. Utsikt över cyklarna, utan att du behöver ta hand om dem. Nix pix! I alla fall inte medan arbetspasset pågår. Efteråt är det fritt fram, säger de som kan något om produktivitet. Resultat kräfva fokus, må det vara mek eller arbete. Multitasking dödar, det är sedan gammalt.

Det var tre rätt bra tjusningar såhär långt tycker jag ✌️✌️✌️

Klarar vi detta, klarar vi allt.

Är inte det precis vad man känner när racern står inför ett grusparti?

Det var detta som iallafall jag kände idag på väg hem från vinterförvaringen. Med knappt fyra bar i däcken, lika många som antalet månader borta från mig, åkte vi från Vallentuna. Och avvinkade av föräldrarna, som bjudit på förfriskningar och emottagit tulpaner. Vårkvällen var frisk och ljuvlig, vi vinkades av på avstånd ty corona, men desto större glädje då när man kan vinkas av igen med en riktig kram!

Racern var liten, så liten under mig! Och skör med sina smala däck. Så vid gruspartier blev jag orolig, så ovan vid att inte ha ett stabilare stycke däck under mig. Vi trampade varligt fram längs med Täbyvägen genom de små orterna jag mest känner som hållplatser: Täby Kyrkby, Roslags Näsby, och så en nostalgitripp till huset och kvarteren jag växte upp i, stod och glodde på allt som var likadant och samtidigt självklart inte, tog bilder som bara jag bryr mig om, mindes mest i skallen utan bilder, tog sen vägen förbi Visinge station och förundrades över skrytbygget vid stationen, alltså en bro över spåren där?? Förbi gamla gymnasieskolan vad det led, och så iväg mot Enebyberg. Där någonstans slutade nostalgin, vid Stocksund ungefär eller var det Mörby, in på cykelvägar jag cyklat hem från någon Stockholmstävling. In mot stan, förbi universitetet, på med lampor nu, svänga av vid Roslagstull och så var man nästan hemma. Man var i det nya hemma-stockholm.

Och så plötsligt hemma, i Kristineberg, och på vägen dit wow-utsikten över Karlbergs kanal och allt mälarvatten. Dessa vårskymningar!

Då hade ben och fötter lite vant sig, och det var dags att konstatera nästa spirande glädjeämne:detta med att cykla med ryggsäck.

Varför?

Jo, man är på väg någonstans med packning och samtidigt på snabb cykel.

Det är en längtan värdig drömmarna om en annalkande cykla-med-väskor-sommar.

Vi stannar där.

Där, mitt i drömmen.

Två tröttheter

Igår kväll hade jag min kära fina kusin Elisabeth på besök i Kristineberg. Vi syrade vitkål, gjorde feta-ish vegansk ost och vältrade oss i växtriket. Varje gång vi ses, exploderar mitt kök i detta frasiga rikes miljoner färger och konsistenser.

🥦🥦🥦

Vi begick också vinterbad. Efter en frukt- och grönsakssmoothie med tusen ingredienser som jag fick gissa mig till när jag stod och rörde i ostsmeten, begav vi oss ut. På med vantar och mössa, beväpna oss med handdukar och ner till Kristinebergs strand i kvällsmörkret.

Så stjärnklart det var! Is på bryggan, välja varsitt ställe och så i och SIMMA, hur imponerad var jag inte av Elisabeths helt obrydda inställning till vintersimning! Som en fridfull liten säl flöt hon fram i det mörka mälarvattnet, medan jag skrikandes släppte ner min kropp under ytan.

”Jag hade gärna simmat lite till, men du förde ett sånt liv att jag började tvivla på om det verkligen var så härligt”, konstaterade Elisabeth på bryggan vid påklädningen.

🐬🐬🐬

Resten av kvällen var jag trött. Eller sömnig snarare. Vibrerande slut, levande trött. Vinterbadet ihop med dagens grusvägar hade den effekten på mig.

Trötthet är intressant. Sömn är en gåva. Det är välgörande att cykla sig trött, men är det alltid smart att cykla sig sömnighetstrött? Kan man välja vilken trötthet man skaffar sig, genom att välja typ av cykling?

Gårdagens grus på Ekerö var helt klart ett av de första längre gruspassen för säsongen. Utan sällskapet av tjejerna hade jag aldrig pallat. Vi var ute i dryga fem timmar, tickade in 89,9 km på gruskontot och efter kantvind och motlut och lerstigar var jag just slut. Solen och vinden hade satt sig i ansiktet; ögonen ville stänga igen och vila. Spänningen vid branten där vi hade kunnat falla över kanten om vi inte fortsatt trampa, hade vibrerat ut i lungorna. Kroppen ville stänga igen, vilket den fick, när jag somnade i soffan efter att Elisabeth gått.

Jag sov sedan inlindad i mitt rosa nattlinne utslagen på tvären över min stora säng, tills morgonsolen väckte mig.

Jag konstaterade att det finns så många sätt att bli trött på. Cyklingen kan erbjuda dem alla. Trötthet av koncentrationen det tar att meka, till exempel. Och tröttheten efter skyltspurter vid Drottningholm. Här blir man ju trött på ett uppiggande sätt. Benen väcks till liv, prövas, återupplivas, fylls med mjölksyra.

Längtan efter sådan trötthet, som ett komplement till den andra, tar allt mer plats i min hjärna just nu. Jag kan ju inte kampfysgymma eftersom min högra hand fortfarande är stukad. Det explosiva måste alltså komma från annan källa.

Längtan kan stillas snart. Idag ska nämligen racern cyklas hem från vinterförvaringen.

Ridå på det, rapport från första skyltspurterna kommer snarare än ni tror!!

Fotokudoz Guyaén, Emilie och Caroline förutom den på min nya spegel dårå

Support your local bike shop

Lördag lovers!!

Bromma cykelservice räddade just min dag. Ekerbrott tejpas bäst om det inte kan knipsas eller fixas på studs!

Det jag fruktade skulle ta ifrån mig mitt lördagsgodis, gav mig nu en dag i solen i sadeln med tjejerna!

Blir till att lämna in på verkstaden på måndag. Crossen hade haft högkostnadsskydd vid det här laget om sådant fanns för reparationer. Detta eviga underhållskonto!

Så nu är det att bege sig till Brommaplan, over and OUT!!

Så kanske man hinner stötta nåt kafé leden kaffe, brrrr våren alltså…