Min jackas revansch

Min jacka är på banan igen. Jag trodde faktiskt den var rökt av förra veckans krasch. Men nej. Den gick att laga!

Det var Paul som lagade. Jag dokumenterade och njöt.

Jag njuter av att se saker lagas. För det första rundar man konsumtionssamhället. En bra lagning förlänger också livet och höjer självkänslan i det som lagas. Lagningen ger en historia. Minner om forna erövringar och överkomna hinder. Något att berätta i klungan.

När just den här jackan lagas, vinner jag också lite över kraschen. Skitkrasch. Lagningen avdramatiserar kraschen och manifesterar att vi klarade oss. Cykeln, jag och jackan. Den enda som egentligen inte klarade sig var ju hjälmen. Hjälmen offrade sig för min hjärnas skull, och därmed hela resten av min kropp och tillvaro. I förlängningen alla mina nära och kära också, som slapp få en hjärnskakad vän. Tack hjälmen!!

Hur lagade vi? Paul började med att inspektera jackan. Sedan klippte vi till lagningslapparna och passade in på insidan av jackan. Paul strök sedan fast lapparna så att utsidan liksom läkte ihop. Alla spår av reva försvann. Jackan var redo igen!

Hah.

Det är känslan när jag ser något lagas.

Jag blev också varse hur jackan slitits på ryggen, nästan lika spännande som att vända på skorna och fatta varför man får ont i foten vid långcykling

Tips på bra lagningslapp från Åhléns

Det blev värre.

Igår började min rehab gå åt helvete.

Jag som började märka att det gick åt rätt håll. Sättet jag märkte det på var antalet sekunder det gör skitont efter en nysning. Som värst var det tio. Nu hade antalet sekunder gått ner till fem.

Min plan var så bra. Jag hade bestämt att de tre dagar jag hade till mitt förfogande för rehab denna v, verkligen skulle gå till det.

Måndagen skulle vara natur. Jag åkte till Utö för att lyssna på havet och bli solkysst. Det uppfylldes. (och ja, det blev ett dopp i havet också). Dagen skulle dessutom avslutas med massage från bästa Tess som var i storstan i jobbärende.

Onsdagen skulle vara kultur. Jag bokade in mig på den sista platsen på Soppteater nere på stan.

Tisdagen skulle vara aktiv rehab. Jag skulle simma några längder, bada bastu och känna på kroppen. Värme, lagom med rörelse. Vad kunde gå fel?

Tillräckligt mycket, visade det sig.

Den första längden var spännande. Då knakade det och hade sig i kroppen. Det kändes hälsosamt. Välgörande. Jag simmade nio och sedan gick jag upp och badade bubbelpool, två omgångar. Lika välgörande det.

Sen ville jag köra elva till, för att få ihop tjugo. Viktigt med mätbara mål. Någonstans på längd åtta började jag bli andfådd. På längd nio tog det emot rejält och på den elfte small det till. Pang. Kramperna hade övergivit höger sida och gav sig nu på vänster.

Allt gjorde ont. Att andas djupt, att hosta, att nysa, att klä på sig strumpor.

Jag badade ångbastu och tvättade håret.

Fan också.

Jag låste upp cykeln för att rulla hem och tycka synd om mig själv. Momentet när armarna bär kroppstyngden mot styret precis när man ska veva igång gjorde asont.

Till exempel när man stannar vid rött och sen ska ta fart.

Stackars dumma mig klantskalle. Jag gnydde mig hem över Västerbron och lagade rester.

Tess dök upp som en ängel efter sin jobb-aw och masserade mig överallt. Under tiden fick jag spännande höra historier. Sedan sov jag på rygg på samma lilla punkt i sängen.

På morgonen fick jag en kaffekopp på sängen och hade fortsatt skitont. Ont som jag fixat alldeles själv.

Nu sitter jag efter soppteatern i Kulturhusets foajé och har iallafall njutit av min pjäs. De närmaste. Den handlade om konversationer folk har innan de ska gå. Ni vet, när man står i farstun och ska sätta på sig sin hatt men kommer på att det är något man vill berätta. Eller något man vill fråga.

De här glappen kan erbjuda spännande samtalsämnen. Och möten. Någon tar äntligen mod till sig och någon tar sig äntligen tid att lyssna.

Eller någon som, givet situationen, bara råkar säga något.

En av dem var kvinnan som, trots att hon hade stannat alldeles för länge, berättade för vännerna att hon pratade i sömnen. Varje natt. Hennes man var vaken och skrev upp allt hon sa, så att hon skulle ha veta det när hon vaknade. Han hade fyllt ett helt vitrinskåp med anteckningsböcker.

Titta, sa kvinnan och visade vännerna. Det är sådana här han skriver i. Jag har precis köpt nya.

Är inte det kärlek?

Slut på rehab-rapporten. Imorgon ska jag tillbaka till jobbet, är det tänkt.

Bilder från Utö för awwwww havet.

Järva gryningsrally, interrupted.

Vilken jävla smäll.

Ungefär så hade nog min hjälm beskrivit vad som hände igår kl. 05.48 på Järvafältet. Sedan skulle den nog, i någons sorts rus mitt i eländet, ha konstaterat att den gjort ett bra jobb.

För det hade den, och det med besked. 05.50 skulle jag möta upp Amira vid Naturskolan, och precis innan dess händer det. Jag är post-förkylningsivrig och mörkret är ihållande, jag är hög på den flowiga biten ut mot hagarna, och där. Pang. Går jag i backen. Jag slungas ut ur sadeln, pedalerna klickar ur och hjälmen finns mellan mig och grusvägen. Jag tänker nej nej nej. Sedan far jag tillbaka på höger sida och överkroppen liksom trycks ihop under sin egen tyngd.

Tror jag. Eller?

Någon har ryckt min kropp från cykeln och dunkat den i marken. Som om jag vore en handväska och cykeln en Östermalmstant. En handväska vars innehåll man är skitförbannad på och vill döda.

Jag. En millisekund av ouppmärksamhet. Stenen. Löven som täcker stenen. Tillsammans är det vi som slitit mig av sadeln och dunkat min hjälmskalle mot marken.

Jag bölar. Sitter med böjda ben i stigens riktning och bara bölar. Cykeln ligger stilla med lampan på till höger om mig. Om den kunnat, hade den hyperventilerat.

En pendlare kommer. Klädd för fart och morgonmörker, hans pannlampa lyser upp det vänliga ansiktet. Han förstår så snart han ser lyset i markplan. Jag hulkar, reser mig, plockar upp cykeln, han tar den åt mig, jag säger att min kompis är en minut bort, han förmanar gå med cykeln, cykla inte, lova, och jag går.

Tack snälla för att du stannade.

Ja men det är väl självklart.

Jag går så långsamt. Jag försöker cykla, men höger sida krampar och skriker. Dessutom är sadeln sned. Men det är också det enda, konstaterar jag. Min lilla shetlandsponny till cykel har än en gång stått pall.

Anna? Anna!

Det är Amira som ropar från krönet. Hon ser mig komma gåendes och inser genast att detta är en skitmorgon. Eländig och darrar som ett asplöv, så ser jag ut och det är svårt att ens ta emot en kram, överkroppen gör så ont. En kram skulle knäcka sönder den. Amira ringer 112, vi traskar ut till stora vägen eftersom benen fortfarande kan gå och det blir ambulans till Danderyd. Där har jag inte varit sedan jag föddes.

Det är inne i ambulansen som jag ser sprickan i hjälmen. Vänster sida vid bakhuvudet. Inuti också. Ja. Vilken jävla smäll.

Jag gråter. Jag har svårt att andas djupt på det där sättet som man får om man har fått en spricka i bröstkorgen. Att sätta något i halsen är inte att tänka på. Kvinnan i ambulansen talar så mjukt och filten är så varm. Cykeln får inte följa med i ambulansen. En kroppsdel tas ifrån mig. Den får följa med Amira till Sollentuna.

Vi kommer fram till sjukhuset och jag omlastas till en ny bår. Hej då ambulanspersonalen. Jag får en uppvärmd filt och låter mig rullas till akuten. Akuten. Jag. Det stämmer inte.

Runt mig finns bårar med andra människor. Intagna som kan gå, går runt med slang i armen kopplad till en påse på en ställning med hjul. En man med tarmvred är bredvid mig och på andra sidan en kvinna med bandage på huvudet. Kerstin. Hon är väl runt 90, klädd i kofta och håret finkammat.

Hon får en kopp te i pappmugg och smörgås. God, konstaterar hon.

Kerstin har den artiga och bestämda tonen hos någon som både är van att ta hand om sig själv och samtidigt ramlar och slår i huvudet mitt i natten så att det kommer blod.

Det kommer att bli bra på st Göran Kerstin, låt oss hjälpa dig upp på båren nu.

Det behövs inte.

Vi vet, men vi hjälper dig ändå, utifall att.

Läkaren undersöker mig. Jag inser att jag inte har några skrubbsår förutom på vänster höft, ett litet. Enda revan är den i jackan, också på vänster sida, så liten att den kan lagas. Har jag verkligen studsat över på höger? Eller krampade höger sida ihop när skallen slungades mot marken?

Läkaren rådgör med en kollega. Han bedömer att skadorna är muskulära, men cykel är en högriskfaktor, och jag har den där sprickan i hjälmen. Röntgen.

Jag rullas in och sköterskan frågar om jag har örhängen. Nej nej säger jag, jo säger hon och pekar på min piercing. Den måste bort, den kan störa hela röntgenprocessen. Hur knäpper man av den? Hon fumlar.

Jag gråter. Min piercing är inte ett simpelt örhänge, den är en del av min kropp. Ni får knipsa av den med tång!

Ok. Jag gråter. Finns det nån vaktis med tång på sig? Nej. En äldre sköterska fattar beslutet. Vi kör nu, det kommer gå bra. Jag lastas om till röntgenbåren och kan inte flytta överkroppen själv. Jag gråter. Varför ligger jag här. Jag har helt frivilligt kört omkull i mörkret utan att ens vara en pendlare. Jag är så onödig just nu. Jag gråter.

Resultaten kommer en timme senare. Nacke, skalle och överkropp, inga avvikelser. Jag är fri, jag kan göra det jag vill som känns bra för kroppen.

Paul hämtar mig. Han är ett guldhjärta. Jag mår som ett ryggskott. Cykeln åker baklucka. Vi pratar. Aldrig cykla själv i mörker, och dags att komplettera med pannlampa. Man kan köra grusvägar i dagsljus och tro att man kan dem, men då har man ju hela tiden automatiskt styrt undan för stenar och annat. I mörker måste man aktivt göra detta.

Alla dessa lärdomar. Men cykeln är hel, jackan kan lagas, jag är fortfarande rörlig och jag har inte brutit något.

Men varje krasch kan som dra något gammalt över sig.

Denna krasch-rapport avslutas med en bild från ett av mina lokala badställen.

Sänk farten.

Ja, men ibland hjälper inte det.

Dagens damdopp i siffror

Imorgon planerar jag att vara frisk från min dunderförkylning. Läge då att fira med ett dopp i Mälaren!

Doppet kan sammanfattas i en serie sifferkombinationer.

Tre. Antalet damsällskap som bestämt sig för att bada från samma brygga samtidigt. Oberoende av varandra, men säkert med solen och den sjunkande vattentemperaturen i sikte.

Ett. Antalet män som befann sig vid den södra badstegen och fann det rimligt att till flykten när det första damsällskapet steg i.

Fem. Antalet vändor som den första damen simmade mellan den södra och den norra badbryggan innan solen kommit fram ur det tillfälliga molnet och jag klev i.

Två. Antalet damer i det största sällskapet med likadana rosa mössor.

Tretton. Dagens datum och den förmodade vattentemperaturen för ett par veckor sedan, om man ska tro de två rosa mössorna.

Runt tio. Det totala antalet fingrar och tår på min kropp som blev kalla på det där sättet som antyder att det fortfarande är görbart att simma men inte hur länge som helst. Snart är det läge att sitta still i vattnet.

Ojämnt. Det är antalet blöta fotspår som mina fötter gör från den norra badstegen till min gröna handduk uppe på bryggan.

Stigande. Summan av det antal meter som den allra första damen tillryggalägger medan jag flyter baklänges i vattnet och försöker andas lugnt.

Tre. Antalet damer som finns kvar på bryggan eller vid någon av de två badstegarna när jag tar farväl och tackar för sällskapet.

Noll. Antalet gånger jag ångrat ett dopp.

Slut på rapporten.

RR Grusrace 32

Hur f-n skriver man en RR för ett lopp där vännen kraschat?

Tja, jag antar att man redogör för vad som hände och hur det trots allt gick.

Låt mig inleda med den fina skärmdumpen ovan.

Den är från starten av Grusrace 32 den 3 oktober och någon i Team Sméstan står bakom kameran. Hjältar. Paul står längst fram och ser snabb ut i grönt medan jag försöker smälta in någonstans i mitten. Som alltid på startlinjen är man taggad, glad och förväntansfull samtidigt som man är sjukt nervös. Startlinjen är ett uppåttjack med andra ord.

Ett jäkla mysigt event. Det är vad Grusrace är, i den höstigaste av månader med sprakande gula löv virvlande och glada arrangörer som gör allt för att vi som cyklar ska kunna ge allt i åtta eller fyra varv. Banan ligger i utkanten av Eskilstuna. Tre högersvängar och en målraka på krönet av en nätt liten backe.

Det ska bli kul. Och efterlängtat. Man kan behöva lite sportgrus att skärpa sig inför och jag ska dessutom få chansen att krama om mina gamla lagkamrater i Sméstan.

Starten går och jag är mitt i förstaklungan. Ekersången är så ljuvlig och motvinden så obefintlig att jag plötsligt är på vänster sida vägen och ser hjul efter hjul köra om. Till slut är klungan bortom räckhåll och till vänster om mig är Jocke på MTB. Hej Jocke min bästa gamla team-mek!

Efter första kurvan får jag och Jocke sällskap av ännu en herre på MTB. Han verkar sugen på att dra ikapp klungan och jag tar rygg på honom. Vi drar igång ett fint lagtempo tills vi tyvärr tappar Jocke.

Så vi kör ett partempo. Vid varje målraka är jag mycket noga med att vara först över mållinjen, annars drar vi jämnt och fint i drygt 31km/h och jag börjar få vittring. Det här var ju inte alls särskilt jobbigt. Kurvtagningen sitter dessutom, om jag får säga det själv, perfekt.

Men herren i mitt partempo börjar också få vittring. Vid den tredje sista passeringen är han nästan först över och jag måste pressa rejält med syra för att hålla ställningarna. Men jag lämnar honom inte, jag behöver honom i motvinden efter målrakan.

Precis innan den sista kurvan på det jag tror är sista varvet kommer förstaklungan. Jag är mitt ibland dem igen. Jag fattar då att det fortfarande är ett varv kvar och ser fram emot den draghjälp som varvningen kan innebära. Jag ska precis positionera mig när jag hör Paul’s uppmuntrande tillrop.

Sedan kommer ett nej!!

Och sedan hör jag kraschen.

Jag är plötsligt själv. De i förstaklungan som klarat sig spurtar i mål och jag köttar uppför målrakan in på sista varvet och ber för att Paul har klarat sig relativt oskadd.

Min partempokamrat har fastnat i kraschen. Senare får jag reda på att han tagit hand om dem som kraschat. Motvinden efter målrakan är obönhörlig men snart får jag sällskap av en trio. Jocke!

Det vankas lagtempo. Jag trycker den näst sista kurvan ner mot nedförsbacken och ser fram emot en klungspurt. Det här kan bli riktigt kul. Men se någon klungspurt får jag inte för precis i sista kurvan plockar min trio fram sina superkrafter och har mage att köra om mig.

Wtf. Benen är fulla av syra och tanken på att Paul ligger kraschad någonstans på en ambulansbår utan mig är bara för mycket. Jag pressar ut den sista syran i en obligatorisk solospurt.

Vilket skitlopp. Var är Paul?

Där. Nere vid kaffet. Han blir omplåstrad av världens bästa funkisar. Cykeln ligger utanför bilen med ena hjulet borta som ett annat försäkringsärende.

Vi kör ett eftersnack med Jocke. Kaffet är gott. Sedan kör vi hem och slickar såren. Hej då Sméstan och tack för ett mysigt event ändå!

Hemma. Lasagne och rödtjut varvas med försäkringsblanketter. Vi kommer till slut fram till att det smartaste både ekonomiskt och miljömässigt är att faktiskt laga kolfiberramen. Det ställe vi landar i ligger lämpligt nog i Älta (kolfiberreparatören får givetvis ett eget inlägg senare!).

Tja, vad ska man säga. Det som räknas i ett race är att bita sig fast i klungan, och varje krasch kan dra något gammalt över sig.

32 står för minsta tillåtna däckbredd

Om ”Varghagen” vore en roman av Maria Gripe

Hej.

Min familj har en stuga som ligger i södra Hälsingland. Den heter Varghagen. Varghagen är ett rött torp med tillhörande lada, jordkällare, tomt och å-tomt. Vi i familjen är där närhelst vi behöver, året om. Barn, kompisar, cyklar, nära, kära, alla trivs här. Vi äter frukost på trappan, morgonbadar, går på utedass, handdiskar i regnvatten, eldar i kaminen och kopplar av.

Mamma och hennes bror, min morbror, ärvde denna stuga från sina föräldrar. De hade ingen släktkoppling till trakten utan ville ha ett mysigt ställe på lagom avstånd med bil från Stockholm. Allt det uppfyllde Varghagen. Så småningom köpte mamma loss sin bror och därmed hamnade Varghagen på vår sida släkten.

I helgen var jag där med mina föräldrar. Vi plockade svamp och badade kallbad. Under lördagens svampmiddag, berättade mamma om hur ägarskapet av vårt älskade Varghagen en gång på 90-talet hade hängt på en skör tråd.

Det var en varm dag i juni, eller juli. Mina morföräldrar hade fått en lapp instucken under ytterdörren. Där stod att en kvinna gärna hade sett att hon fått köpa Varghagen. Sådär som vissa gör, ser ett hus de gillar och sedan frågar på en lapp på vinst och förlust. Hon tilltalades väl av samma saker vi: ån, tystnaden, de stjärnklara nätterna, närheten till skogen.

Min morfar tog ett snack med kvinnan och bestämde sig för att sälja. När han gjort det, berättade han nyheten för min mamma och hennes bror.

”Nu har ni tid att ägna er ännu mer åt både segelbåten och Öland”, förkunnade han glatt. Som om han gav dem en present.

Min mamma blev bestört. Hur kunde de sälja utan att prata med barnen? Hon fick min morfar att genast hävda den så kallade ångerveckan och därmed häva köpet.

Senare, efter att min mamma köpt ut sin bror, fick hon ett brev hem. Det var från kvinnan som köpt Varghagen och sedan blivit utmanövrerad av ångerveckan. Tonen i brevet var hotfull. Hon ville att min mamma skulle byta Varghagen mot ett hus i skärgården som de hade. Hon visste att min mamma gillade skärgården, morfar hade väl undsluppit sig det när de skrev på. Men min mamma ville såklart inte.

Att segla i skärgården är inte alls lika med att vilja ha en stuga där, men det var ju inte det saken gällde.

Mamma slängde brevet. Skitbrev. Kvinnan borde veta hut.

Tillbaka till 2021. Mamma äger Varghagen och är där sista helgen av september för att greja med en liten tillbyggnad och njuta av hösten. Hon och pappa kommer cyklandes ner från stora vägen på den lilla grusväg som leder till huset. De har varit och plockat svamp och ser fram emot ett dopp i ån, det var ju en ganska varm helg.

Då ser de två kvinnor som går på grusvägen framför dem, ned mot huset. De har gått förbi den lilla avtagsväg som leder mot vårt grannhus, där det sällan är någon. Kvinnorna går lite sådär sakta, och flyttar inte naturligt på sig som man gör när man går på en väg och det kommer två personer på cykel bakom. En väg som, efter avtaget, dessutom leder till bara ett enda hus som inte är ens eget, och som slutar i en å. Den enda anledningen att gå på denna väg, är att man besökare till oss.

Men mamma och pappa väntar inga besökare denna dag.

Kvinnorna går längs grusvägen ner mot vårt hus med en självklarhet som signalerar att de har rätt att gå där. Och som att de gör det ofta. Mamma och pappa får harkla sig ordentligt för att de ska reagera.

Ni har så fint här, säger den ena när de står på gräset framför huset och pratar. Vi bor ju inne i byn, fortsätter hon, och tycker särskilt om lugnet och ån. Kan vi gå ner till bryggan och titta lite?

Från huset ser mamma hur kvinnan tar en selfie på bryggan. Hon vill uppenbarligen ha ett minne av sig själv på vår brygga. Mamma får sedermera hennes kontaktuppgifter och de säger hejdå. Kvinnorna går hem. Ett namn, och så ett mobilnummer.

Där slutar mammas berättelse. Jag fyller på med rödvin i hennes glas. För som titeln på det här inlägget antyder, så fortsätter ju historien. Det mamma har berättat är i själva verket bara början på historien. För längs mammas ryggrad går en kall kåre.

Tänk om detta är kvinnan som nekades köpet av Varghagen på 90-talet? Hon som först stuckit in lappen under dörren, signerat köpebrevet och efter återköpet skrivit brevet till mamma och försökt få henne att byta Varghagen mot en stuga i skärgården? Som trettio år senare, utifrån beräkningar av hur ofta vi är där, gör regelbundna visiter till huset hon hade kunnat äga? Som varje tillfälle tar en selfie och spar en växt från tomten, som hon pressar i ett herbarium och sätter på väggen?

Som tittar in i fönstrena, skapar en egen relation med alla blommorna och lägger röta i potatisen?

Hur mycket bitterhet, sorg och längtan finns inte i denna kvinna?

Så går våra gemensamma tankar om kvinnan på lappen som mamma har framför sig på bordet.

Hon kommer aldrig att läsa den här bloggen så det är lugnt. Hon kanske inte ens heter det som står på lappen. Och om hon mot förmodan gör det, och mamma ringer upp henne och ställer frågan, så kommer kvinnan bara svara något vanligt. För Varghagen är inte en roman av Maria Gripe.

Vi vet ju det.

Men om.

Om.

Det händer så spännande saker vid mitt nya morgonbadställe.

Tunnelbanan som susar fram och tillbaka över Tranebergsbron.

Elbåten Movitz som skapar utsläppsfria svallvågor.

En kvarlämnad handske som försökt strypa de själviska idioter som återkommande skiter i omvärlden och fimpar på klippavsatsen, så att jag och mitt städgäng återkommande måste städa.

Dödskallen bakom den höströda busken med utsikt över kanalen, där jag vissa augustimorgnar simmat över till morgonsolen på andra sidan.

Fossilsamhället i form av ett inrikesflygplan ovanför som påminner mig om hur lätt det fortfarande är att fatta beslut som bidrar till klimatförändringar.

Min handduk efter doppet.

Blöt av Mälaren, som fortsätter att rädda mitt morgonhumör, dag efter dag.

En minut av mitt liv.

Ett inlägg från november 2020 har smugit sig upp i flödet.

Om den viktiga morgonminuten.

***

Jag räknar sekunder i det iskalla vattnet.

Istället-för-morgondopp-duschen har blivit en livsnerv i min distans-fuckade försök till jobba hemma-tillvaro. De sista tio minutrarna av min morgonpromenad är uppför, och här blir jag, i min vinterjacka, alltid lite varm och på ett sätt som pressar fram en liten svettdroppe när jag stiger in genom dörren och på reflex låser den.

På detta följer alltid några minuter av tvivel. Ska jag verkligen, idag också? Finns det ingen disk som måste diskas eller något annat viktigt som kan manövrera bort det där obekväma ögonblicket när varm hud möter iskallt vatten i duschen?

Nej.

Jag måste, idag också.

Så jag står där, och räknar sekunder medan jag andas ut. Långa andetag, räknar till åtta varje utandning, räknar sekunder som är så långa så att en räknad sekund i verkligheten motsvarar minst två. Jag har inte tagit tid, imorgon kanske jag gör det, men jag räknar till trettio långa sekunder med temperaturvredet på kallaste. Ingen hudyta slipper undan de iskalla strålarna, och efter trettio utandade räknade vattensekunder hänger jag tillbaka duschhandtaget på sin klyka.

Kroppen vibrerar, och denna förmodade minut, så kort och evighetslång samtidigt, är en investering som ger avkastning hela dagen.

Sådan är den av naturen, min iskalla morgonminut.

Elva flyttkartonger och tusen höstfärger.

Jag hade helt glömt hur ljuvligt det är att cykla på hösten.

Det är känslan när jag plöjer över Järvafältet med Anne. Som vanligt fotar jag mest ryggtavlor med mobilen men träden är ändå lika fulländade som formen på Annes cykelfläta. Alla träd är antingen knallgula eller rödorange, alternativt gröna med dragning åt ovanstående. Som att alla löv ser möjligheten att denna korta period få växla från svennegrönt till yvigt, syndigt, eldigt rött.

Gruset vi kör och kört så många gånger är fint och fast. Jag tar kurvorna lite extra tajt och drar nytta av att framdäcket är lite bredare än bak. Fram ska styra, bak kan sladda.

Jag berättar för Anne om hur jag flyttade mina elva kartonger minnen mellan min lägenhet och stadsmissionen i Bromma. Först berättar jag hur jag hyrde en finfin liten aimo. Flytande elbilspool hell yeah, så urbant att jag får gåshud. Två vändor, varje vända kan ta sex flyttkartonger i denna smidiga lilla elbilsgoding.

Hur gör jag då? Jo, jag har stämt av med några sköna gubbar på en second hand-affär i Skanstull. De ska hjälpa mig bära kartonger om jag parkerar på rätt sida vägen. Rätt sida kommer man till om man kommer från Ringvägen och sedan tar bron söderut och sedan vänder norrut igen, och parkerar precis utanför deras lokal.

Rent teoretiskt alltså.

I praktiken går det på ett helt annat sätt. Jag plockar upp min aimo, packar in sex kartonger och är sjukt effektiv. Jag har burit ner kartonger till gatan först, för att sedan starta hyran av aimon. Sedan fattar jag det förödande beslutet att köra Västerbron-Hornstull-Ringvägen mot Skanstull. Tusen rödlysen senare står jag i korsningen Götgatan/Ringvägen med en polisbil bakom mig och kör jävligt sakta mot just orange ut på bron. Polisbilen kör bakom mig så länge att jag tar fel avtag och missar min planerade u-sväng. Jag är helt övertygad om att jag ska få fortkörningsböter eftersom jag alltid kör för fort med elbil. Kalla det livsnjutning eller dålig karaktär. När polisbilen äntligen svängt av, kan jag vända i en rondell tillbaka över Skanstullsbron mot min destination.

Då fattar jag dagens andra ofattbart puckade beslut. Jag svänger av mot Kungsholmen, när jag borde svängt av mot Södermalm.

Varför?

Jo, för att skylten mot Södermalm även leder mot Södersjukhuset och dit ville jag ju inte.

Jag inser mitt misstag mitt inne i Söderledstunneln. Det är världens längsta tunnel. Hundra mil lång. Jag borde varit på den andra bron och stannat på gatan och lämnat sex flyttkartonger hos de trevliga gubbarna. Men jag sitter i en elbil och kör, bara kör. Jag kryssar mellan fossilsamhällets lakejer och vill skjuta mig själv. Flera timmar senare ser jag skylten mot Kungsholmen och går in i ett nytt mode:

Problemlösning.

Så efter 75 minuter på söder i köer med polisbilar och broar väljer jag en annan bro. Tranebergsbron. Den kör jag över tills jag kommer till stadsmissionen i Bromma. Det är enkelt att köra in till porten och när nån byggubbe försöker dirigera hur jag ska köra är det peanuts. Jag lastar ur och kör tillbaka genom Huvudsta. Nästa lass, fem kartonger, tillbaka till stadsmissionen i Bromma.

Jag har kört runt i köer på Södermalm i en dryg timme i en bil som kostar per minut. Sedan har jag kört till Bromma. Så var det, säger jag till Anne.

Jag körde tillbaka till Hornsberg och parkerade elbilen. Sedan spurtade jag ner till strandpromenaden, tog ett djupt andetag och simmade ut till de bojar som markerar gränsen för vattenskotrar.

Mälaren har återigen räddat mig.

Och jag har löst problemet, flyttat de elva kartongerna, om än med ineffektivitet i kubik.

Någonstans där slutar min bekännelse. Jag och Anne sätter på lamporna och trycker en sista minispurt.

Det blev iallafall inga utsläpp, sa jag, och så skildes vi åt och jag cyklade mot St Eriksplan och här slutar inlägget.

Bring out your dead. Man borde flytta oftare.

Man borde flytta oftare.

Så tänker jag varje gång jag flyttar. Inte för att jag älskar att bära grejer och inte för att jag älskar att packa och packa upp dem.

Utan tvärtom. Jag ogillar känslan av att mina saker äger mig istället för tvärtom. Jag jobbar orimligt mycket för saker som i varierande grad jobbar för mig. Och ju fler saker jag äger, desto större risk att bli ägd. Fjättrad – vid minnen av eror förknippade med sakerna i fråga.

Minnena tar upp kapacitet i hjärnan. Varje gång ett minne väcks till liv, drar maskineriet igång. Minnen kan raderas, men det kräver ett disciplinerat och uthålligt arbete.

Vissa minnen biter sig fast. Jag kan känna mig trängd över en turkos mugg, när jag samtidigt slänger ut koftor och lakan i högar.

Frågan är såklart: om jag har klarat mig utan de här muggarna, stolarna, kjolarna och gud vet vad sedan 2017 då jag började hyra ut min lägenhet och magasinerade allt, varför känner jag behov av dem nu?

Eller behov och behov.

Från varje kartong jag tittar ner i hoppar tusen minnen upp, nyvakna. De är på det där pigga och krävande humöret. Jag får hålla hårt om de små sprattlande illbattingarna tills de lugnat ner sig. Sedan sitter vi där båda två, andfådda, och stirrar ut varandra.

Ibland vaknar de på natten. De skriker sig hesa på uppmärksamhet, och jag trycker in öronpropparna ännu längre.

Jag vill inte.

Var tysta, säger jag, och skriken tilltar.

När jag flyttar, blir jag påmind om de här skrikande små bekräftelsesökarna. Att flytta och släppa taget om innehållet i kartongerna från det förflutna, är att bli lite mer fri.

Minnena och värddjuren de parasiterar på får flyga själva.

Att flytta saker är jobbigt, och ju mindre mängder man flyttar, desto skönare liv.

För mig och för de nära och kära som står på andra sidan och bär.

Paul tog omslagsbilden och stod på andra sidan varje jobbig möbel

En fördel med att flytta är naturligtvis de trevliga små elfordon som står till tjänst. Just idag var det en Nissan e NV-200, från Move Abouts öppna pool i Rissne.

Ja, den kan snabbladda.