Hotellobbyn.

Hotellobbyn är det som möter dig när du vänder alla andra ställen ryggen. Det öppnar sig som en mjuk och varm tunnel med röd matta som bara du ser och en port som är tung att skjuta men som glider upp som en vindpust.

Hotellobbyn är det där det sitter softa, anonyma typer i svarta fåtöljer. De tittar varligt upp när du passerar och dröjer artigt lagom länge kvar med blicken. Lobbyn är det där toaletter finns diskret till höger utan att du behöver fråga efter dem, där heltäckningsmattan absorberar alla onödiga ljud och där du får sitta själv och äta din middag, eller i sällskap.

Eller med både och, om du vill det.

Hotellobbyn är det där du passerar fat efter fat av grönsaksrätter på din väg mot baren. Där du ber om ett glas av husets röda och vet att det kommer att vara dubbelt så dyrt som på aw-ställena på Nygatan. Du tar det ändå, för att du vill vara just i lobbyn. Du får överraskande nog ett glas av den lite mindre (lite billigare?) modellen som fylls på till bredden med husets röda tills det ser sådär fullt ut. Du får även den finkänsliga, helt naturliga, frågan om det ska sättas upp på rummet och du skulle kunna säga ja rum 214 tack, men det gör man ju inte så det gör du inte.

Du går in i det inre rummet och lyssnar på lounge-musiken där hotellobbyn omfamnar dåre som direktör i sin trygga famn. Trygg, så trygg att du sitter själv med ditt glas i ditt hörn och kan försjunka i något medan du väntar på ditt sällskap och tjuvlyssnar på bordsgrannarna som på Sörmlandsdialekten – ja den!! – avhandlar något rimligt.

Ditt sällskap anländer och slår sig ned mittemot. Det ler. Rättar till stolen, du flyttar din fot lite under bordet så att de inte ska slå i varandra, eller kanske för att de ska göra just det. Det ler igen. Du ler också. Det pratar, du pratar, ni pratar, medan du observerar hur det rättar till frisyren och (lite nervöst? Varför?) flackar med blicken.

Det rycker i dina mungipor, och i sällskapets, när hotellobbyn får dig att se det du vill se, höra det du vill höra och känna hur sällskapet känner det du vill att det ska känna. Ska vilja känna och därför så innerligt känner.

Sällskapet beställer inget. Låter sig inte bjudas på något, hur dyrt du än bedyrar att det är. Det måste gå. Måste gå hem. Hotellobbyn ger er en hej då-kram som är precis så varm du vill ha den, och du sitter kvar med ditt halvfulla glas.

Du är inte ensam, inte alls. Du fortsätter att prata men på ett sätt som inte hörs, bara syns på dig utifrån. Sörmlandsdialekten vid andra bordet måste se, alla måste se, du själv kan inte få det att sluta rycka i mungiporna eller lysa i ögonen.

Hotellobbyn är det som får dig att skriva så glödande på telefonen att den blir för varm att ringa med.

Men ringa behövs inte. Skriva räcker.

Hotellobbyn låter dig sakta smutta på det dyra husvinet i det billiga glaset och skriva klart medan du sakta låter den sista droppen rinna ner.

Hotellobbyn är det som reser dig upp. Som får dig att se dig om. Att sträcka på dig.

Hotellobbyn är det som gjort ett grässtrå av en hösäck.

Det som av en hopsjunken bulldeg utan jäskraft gjort ett krispigt knäcke med små, små frön av olika goda sorter som trillar ner och sprids när du på lätta steg trippar ut på mattan genom porten.

Frön, som trillar av för att plockas upp av andra som vill njuta av dem.

För hotellobbyn är det med den typen av matta där frön inte smutsas ned.

Där döda frön får liv.

Ett grönskande, spirande, sprickande grässtrå.

Ja.

Det är vad hotellobbyn har skapat.

Annonser

Min dimmtittarmorgon

Alert!

Kylan.

I morse möttes jag av något så ovanligt som morgonkyla. Klockan var 0520 när jag vaknade tio minuter för tidigt och studsade upp för att ta mig ut. Jag ville cykla en lite påskarvad morgonrunda som prepp för jobbstarten.

Upp, bananfrulle, teamkläder, på med skoskydd och armvärmare, väst, ut med inoljad och finfixad cykel.

Rulla ut!

Och så: den dimhöljda morgonens förbannelse.

Kylan om händerna. Och vi vet alla som förlorat växlingsförmågan pga denna kyla att det är den värsta av alla kylor.

Den gnager sig in genom fingertopparna. Den biter sig upp genom handlovarna, armbågar sig genom stora kroppspulsådern in genom hjärtat och kryper vidare nedåt. Den tuggar sig fram, den äter sig vidare, den ska ner ner ner mot mellangärdet för att nå sitt mål:

Benen. Hah.

Den kyla man upplever för stunden är alltid den värsta kylan. Men just kyla i händer är min personliga skräck. Jag lider av dålig blodcirkulation och har med hjälp av akupunktur avhjälpt en del. Men faktum kvarstår: mina händer behöver mycket värme ❤ och blodgenomströmning för att fungera.

Så när kylan ger sig på benen måste jag kämpa emot. Inga ben, inget psyke, hotat rullsnitt.

Tre pp senare (det låga tempot sätter sig på pp-frekvensen då vätskan inte kan svettas ut genom det låga snittet) svänger jag ut från Ärla kyrka mot 53:an. Jag ställer mig upp och forcerar benen till några stående minispurter. Löjligt korta, fånigt långsamma, men ändå tillräckligt för att höja pulsen lite lite och därmed skaka ner någon droppe blod i fingrarna. Uppvärmt blod, syresatt blod. Lutar mig framåt, övar stående växling, trampfrekvens, cykeln som hävstång, alla moment jag kan komma på för att distrahera psyke och ben och få till den nödvändiga pulshöjningen.

Efter 18 km uppvärmning lyckas jag då komma upp i något som med lite god vilja skulle kunna kallas måttligt arbetstempo.

Vevar över ängarna, ler mot solen, tranan på åkern, tänker tillbaka på upptempolåtarna från Norge… ja, det är en vacker morgon ändå. En dimhöljd, som i takt med att klockan går värms upp mer och mer av morgonsolen.

Jag trycker i en sista farthöjare precis innan järnvägen vid Alfa Laval och bron över Eskilstunaån. Vad det porlar. Vad solen skiner. Vad vinden är stilla.

Sista segmentet, tar av mig västen och stoppar ner i bakfickan, propagandacyklar lite extra när jag ser en snubbe på MTB i ögonvrån.

Svänger av vid grillen, hemåt.

Jag känner fortfarande kylan i händerna, skräckkylan.

Aldrig mer sådan skräckkyla.

Jag väljer att minnas detta skräckpass som en dimtittarmorgon. Kolla bilden, magin!

En lite för lång, lite för varm dusch.

Slut på inlägget.

Hemma.

När du kommer hem från en resa där varje dag uppfyllde en dröm, finns en djup risk att du trillar ned i postäventyrsdepressionen. Den väntar på tröskeln när du sätter nyckeln i låset, redo att fylla ditt äventyrshjärta, och svarta fåglar förvrider dina tankar så att du tror att ingenting någonsin mer är möjligt eller att allting du varit med om aldrig kommer att hända igen. Du snubblar in över tröskeln, in i samma gamla lägenhet med samma gamla demoner dundrandes mot dig och samma växter, fast förtorkade i hettan. Du kan ingenting, du vill ingenting, dina minnen som var ljusa för en timme sedan blir mörka.

Du vill inte vara där du är och du vill inte vara där du var. Framåt finns inte, bakåt finns inte, inget finns förutom det du inte vill vara.

Men då kommer ett annat hemma. Ett nytt hemma. Där du plötsligt vill vara.

Detta nya hemma är det som skickar ett meddelande på messenger och säger att det saknar dig. Hemma frågar vad du vill ha för måltid när du kommer hem med din medalj och du säger linsgryta med spenat. Hemma är det som lagar linsgryta med spenat till dig och ställer fram extra sambal. Hemma kommer spontant och kramas länge länge medan det diskuterar någon vardagligt praktisk fråga som kan vara vad som helst som går att diskutera medan man just kramas.

Hemma har gjort en underbart felstavad skylt som möter dig när du klickar ur vid brevlådan på gruset. Hemma är det som kommer skuttandes och hoppandes med kramar och hurrarop och små barnhänder. Hemma är det som kommer med hemkörd röd drink på silverbricka och säger grattis och visa medaljen och vilka snygga Sverigekläder och wow berätta om loppet!

Det är det hemma som är ett nytt hemma som bryter ner postäventyrsdepressionen till en liten fjäderlätt bomullstuss som katten leker med.

Ja.

Det är detta hemma som jag har den overkliga turen att få komma hem till.

We. Sea. Waste.

Yo.

Sitter lite lagom postäventyrsslö här och tänkte blogga lite om en bra grej. Den är bra för att den förlöste mitt behov av att prata om en miljöfråga. Om plast! Den i vägrenarna, i skrevor på bergssidorna och den i träd och på gator, runtflygandes.

För när jag i onsdags skulle rulla ut från mitt ljuvliga B&B, mitt sista innan Göteborg och hemfärd, rullade nämligen en husbil in på gårdsplanen. Och ur husbilen rann ett gäng människor, varav en med kamerautrustning. Och damen bredvid mig som jag lärt känna lite, hördes plötsligt nämna ord som miljö och dokumentär i samma mening.

Jag stannade upp och lystrade.

Miljödokumentär? Från en husbil? Om människor som konverserade B&B-värden på utrikiska?

Jag ställde tillbaka cykeln vid husväggen och gick fram till gästerna. Efter lite artighetsfraser framkom att de var en holländsk familj som ville göra en resa genom Europa under ett år. Men de ville inte bara resa, de ville ha ett större syfte. De ville ge uppmärksamhet åt en viktig fråga och göra nytta varje dag, samtidigt som de såg sig om.

We Sea Waste föddes.

Denna familj åker alltså runt i Europa, plockar skräp varje dag på en strand och gör olika aktiviteter för att uppmärksamma plast i havet. De går på restaurang och väljer bort plastsugrör, väjer för plasten som finns i deras väg och hittar alternativen. De inser att deras plockning inte kommer att rädda världen, men har det som katalysator för prat och upppmärksamhet i frågan (det verkar för övrigt finnas en svensk hot spot för plastskräp vid just Bohuskusten). Och denna familj var förbluffade över hur mycket skräp det fanns här i Sverige, som de hört ryktas om var så rent och hade en så miljömedveten befolkning! Och om du tänker efter, visst har du också sett skräpet i vägrenarna? Dikeskanterna? Gatorna? Träden, där plastpåsar ibland blåser upp och fastnar i en gren och gör trädet till ett ofrivilligt offer i människans konsumtionssamhälle?

Visst har du också cyklat förbi en engångsmugg som skvalpat runt på backen och frågat dig varför DU ska jag plocka upp någon ANNANS skit?

Men det mesta av plasten har du inte sett. För den finns under ytan. Stora plastkontinenter på många kvadratkilometer flyter runt i världshaven och det beräknas att om vi fortsätter sprida plast som nu, så kommer 99 procent av alla sjöfåglar att ha ätit plast år 2050.

Jag gråter. Jag vill ha rena hav, fåglar utan plast i magen och sköldpaddor utan sugrör i närborrarna och jag vill ha dikesrenar utan skräp som skymmer sikten. Smältvatten som rinner fritt och porlande.

Jag tror att många vill det.

Det som var befriande med att träffa de här människorna var att de faktiskt brydde sig om något jag också brydde mig om.

Och jag insåg att jag inte pratat om varken bilberoende, flyg eller nedskräpning under hela min resa, trots att alla dessa ämnen varit ständigt närvarande. Engångsmuggarna med kaffe på rastplatserna, engångskapslarna med kaffe på hotellen, den helt obefintliga källsorteringen, plastpåsarna, de fossildrivna fjordbåtarna och dito långfärdsbussarna och inte minst den torra heta kvalmiga sommaren som vi lär få se mer av i och med klimatförändringen.

Jag reser genom Norge och kan cykla ifrån den engångsmugg jag nyss kastade i papperskorgen, men den papperskorgen är någon annans vardag.

Jag drar mig till minnes en av mina warm showers-värdar. I all välmening propsar han på att jag ska flyga till Stavanger nästa gång för att få mer tid till cykling.

Varpå jag kunde ha sagt ”Jag flyger inte, av miljöskäl, men tack för tipset, jag tar helst tåget med cykeln”.

Jag rotar i mitt inre och hittar följande förklaringar till att jag satt tyst:

  1. Han sa det av omtanke, det var ju inte klimatfrågan vi diskuterade (men å andra sidan finns klimatfrågan överallt, och diskussionen bär oftast mest frukt om man tar den på volley)
  2. Han verkade så angelägen att jag skulle få cykla (men å andra sidan kan jag med rätt navigering och planering få loss tiden till cykling ändå)
  3. Han gjorde mig osäker med sitt självsäkra tonläge (men wtf, när har jag brytt mig om tonlägen i en viktig diskussion?)

Men nu bubblade pratet äntligen upp. På engelska. På svenska. Om ekonomiska styrmedel, pris på plastpåsar i affären och EU-gemensamt pantsystem för plastflaskor. Samt förbud mot plast. Just förbud tycker jag är otroligt intressant att tänka på, eftersom det provocerar så många med sin tydlighet.

För det kan ju också vara en sporre. Så att företagen vet vad de har att förhålla sig till när de utvecklar verksamheten och blickar framåt.

Min cykelplan för dagen vingklipptes av mötet med familjen i husbilen. Jag skulle ju klippbada mig genom Tjörn på min väg till Göteborg. Men vid doppet på Tjörns sydvästspets, det jag hade valt ut som dagens dopp i min nya tidsplan, plockade jag symboliskt upp en diskborste som något ljushuvud hade slängt i gräset. Och resten av dagen i sadeln gick åt till att tänka ut liknande aktiviteter från min egen horisont. Och till att tänka på alla de människor som likt dessa, ägnade sin tid åt att sprida kunskap.

Och så ville jag genast ordna skräpplockardagar för att befria 53:an och fika efteråt. Bara göra lite vanlig sabla nytta för vägrenarna.

Och så vill jag rodda en cykelresa till Stavanger. Typ såhär skulle den se ut:

Lördag: tåg till Oslo. Packa cyklarna i packväska. Kväll och natt i Oslo.

Söndag: tåg till Stavanger. Cykeln fortf i väska. Kvartera in sig på lämpligt hotell med cyklarna.

Måndag, tisdag, onsdag, torsdag, fredag: turer i närområdet inkl Flekkefjord, Frafjord, Lysebotn, med flera platser. Varje dag med eget fokus. Serpa, fjäll, fjord, kust…

Lördag. Tåg till Oslo med cyklarna. Natt i Oslo.

Söndag. Tåg hem.

Låter grymt väl!

En cykelresa som stannar på marken.

Over and out, återkommer med mer kraft i senare inlägg yo.

Recension av Picky Bars

Detta inlägg skrivs i samarbete med Picky Bars

Äntligen har jag levt tillräckligt länge på Picky Bars för att kunna skriva den här recensionen!

Yey. Det var nämligen så att tous les notre directeur sportif Fredric tyckte att jag skulle testa dem och sedan blogga om upplevelsen.

Jag skulle självklart kunna blogga om vilket märke som helst, men eftersom det här är en blogg som bryr sig så gör jag inte det.

Ni som läser vet att jag lever en stor del på sesamkakor när jag cyklar. Och på hemgjorda bars. Men ibland hinner jag inte göra dem, och sesamkakedieten kan ibland bli enahanda, så jag ville testa Picky Bars. De tillverkar sina bars av till stor del ekologiska ingredienser, från växtriket (samt honung) och verkar bry sig på samma sätt som jag.

Dessutom namnet. Gillas.

Sagt och gjort! Picky Bars skickade ett 12-pack med två av varje smak och jag tuggade mig trampandes igenom utbudet.

Det finns några saker som gör en bar till en bra bar. De ska ligga skönt och snyggt i ryggfickan t ex, gärna vara lite platta och diskreta. Inte sticka upp. Detta uppfyller Picky bars.

Vidare ska de vara lätta att hantera under gång. Jag öppnar alltid med vänster hand medan höger håller i styret. Då vill jag kunna sprätta upp förpackningen med tummen och pekfingret och peta upp godbiten till munnen, eller bryta bitar med resten av handen. Detta kan jag med Picky Bars. De är lätta att bryta av utan att bli smuliga. Man får dock lära sig vilken sida man ska sprätta från, men när man lärt sig sitter det.

De ska vara mjuka att tugga på (sesamkakor är undantagna detta kriterium utan ska vara knapriga, av flera skäl). Picky Bars är mjuka utan att kännas blöta.

När de väl når magen ska de göra nytta. Och det gör Picky bars med alla kryddor, dadlar, nötter och frön.

Sedan finns en annan aspekt.

Ibland blir jag sittandes hemma framför bloggen och har plötsligt tre paket tomma sesamkakor bredvid mig. Wtf! Vad hände där. Jo, det som händer med kroppen när man ger den socker är att den skriker efter mer. Ta en sesamkaka, du kommer att vilja ha en till. Och en till. Och en till. Osv.

Med Picky Bars går inte det. Jag har provat! Kroppen förstår helt enkelt genom smaken på barsen att det är näring, inte en efterrätt man äter. Jag kan till och med ta en halv bar och vara nöjd. För de har nästan inget sådant socker tillsatt. Bara i minimal mängd i vissa av sorterna (och inget gluten heller för den delen). De kör med agave och dadlar. Och de har lyckats genom kryddning och blandning att ge varje sort en eftersmak av just det.

Snyggt förpackad näring som ger dig energi utan att ge dig några begär.

Utöver cykling då förstås.

Vilken smak som är min favorit? Hm, tror det är solros faktiskt. Need for seed. För att den är mild. Eller Maroccan, för att den har ingefära och gurkmeja vilket känns extra nyttigt. Eller Ah fudge nuts med sin krämiga nötsmak. Eller Smooth caffeinator för just koffeinet.

Ni hör! Det finns smaker för många tillfällen.

Sammantaget är detta en bar jag lätt kan cykla länge på.

Tummen upp för Picky Bars!

Förförd.

Det har kommit in en ny kust i mitt liv.

Sedan ett par dagar tillbaka är jag hänförd, bländad och tillintetgjord. Jag trampar omkring i ett vibrerande tillstånd som mest kan liknas vid berusning.

Jag trodde jag hade hittat det vackraste i Stockholms skärgård. Skär, hav, horisonter och solnedgångar så glödande att jag vill dö och leva för evigt samtidigt.

Klippbad som tar mig till himlen och tillbaka från första simtaget.

Men så kom då denna nya kust in i mitt liv.

Det började vid infotavlan någonstans söder om Strömstad. Strömstad var ok, mest kul att cykla direkt dit från NM-silvret. Fyra äldre semesterfirare tipsade mig om Gerlesborg och kustvägen. Jag körde på den, körde till Gerlesborg och checkade in på mitt pensionat i spöregn. Jag badade i spöregn, handlade i spöregn, sov dåligt och vaknade för tidigt. Något ville att jag skulle vara vaken för att hinna med så mycket njutning som möjligt. Fick ett morgondopp och fortsatte söderut, mot Orust.

Jag hade tänkt att morgondoppet fick bli dagens dopp, är ju ändå cyklingen som kommer först, men kroppen ville annorlunda. Jag vände vid Brovallsstrand, gick in vid spöregnsviken och fick dagens andra dopp. I sol.

Där hände det.

Jag var fast.

Jag kunde inte få nog av detta klara blågröna vatten och denna höga salthalt. Jag ville se och blunda samtidigt och stanna i vattnet och köra därifrån på samma gång.

Jag simmade.

Jag gick upp.

Jag spd-vurpade och slog knäet i backen som för att få ett blodsband till denna kust.

Dagen bjöd på ännu mera kust blandat med sköna långa utförslöpor och gnagande, stigande motlut. Amiran tuggade vilsamt på under mig och jag kom till en färja i närheten av Bokenäs.

Där hände det igen. Den intensiva förförelsen tog mig ner från färjan på andra sidan viken över några klippor till dagens tredje dopp. Kroppen plöjde genom vattenmassornas sälta. Hjärtat sjöng. Färjan gick fram och tillbaka på sin lina medan vågorna glittrade.

Trampa vidare. Måste. Vill. Badet är flyktigt, cyklingen närvaron. Strax kom jag till ett sund och ett brofäste med skylten cykelväg till Orust. Jag dog brodöden när jag cyklade högt, högt över sundet och kom lite närmare himlen.

Orust.

Havet.

Alltet.

Matstopp på Haere Mai med nachos. Yum. De hade dykning också. Alltså!! Allas vår directeur sportif Fredric Johansson från VCK hade guidat hit och till och med messat och sagt att det skulle komma en vegan på cykel och vilja käka chili.

Sweet. Brygghäng. Tack Fredric.

Navigeringsinkompetensen ledde mig österut genom Bohusläns skogar och söta småvägar. Kasst batteri tvingade mig att navigera med ett par memorerade ortsnamn och garmin inställd på väderstreck. Jag skulle ju söderut, varför göra det mer komplicerat.

Laddade ändå batteriet lite hos en skön mackexpedit i Tegnebo. Fick mig några garv och info om stället jag hade bokat på måfå, sa hej då till henne och trampade vidare.

Batteriet var halvdött och ingen musik i lurarna. Men vad gjorde det? Jag hade syrsorna, den nedåtgående solen och mina egna upptempolåtar som aldrig ville sluta stiga ur strupen.

Jag hade trampande ben och nyfikna ögon.

Ett sund kom. Jag stannade på bron. Välkommen till Tjörn. Jag drog efter andan. Tjörn. Jag tittade ner i sundets blågröna kristallvatten och ville hoppa ner men visste att jag inte skulle.

Jag cyklade vidare.

Jag kom fram till mitt B&B 2130 och insåg att det måste vara Tjörns bästa smultronställe. Självplock av jordgubbar under säsong. Ett hav av solrosor. Ett stillsamt lugn och nyckeln i min dörr, rum 2. Stockrosor och pelargoner. Egen uteplats till Amiran och dubbelsäng till mig.

Lycka.

Frukost med hett kaffe och tips om klippiga Tjörnbad. Taget. Jag vill kräma ur så mycket klippbad jag kan ur denna kust.

Men du vill ha många kvar att drömma om och komma tillbaka till också

Den här kusten har helt fullständigt förfört mig. Och ja, man kan ha flera kuster nära hjärtat samtidigt. Det går bra!!

Älskade, finaste, böljigaste västkusten vad jag kommer att längta tillbaka till dig.

Idag går färden via klippbad till Göteborg. Om allt klaffar via en färja från Tjörns sydostspets till Kungälv. I Göteborg ska jag hälsa på en bekant som bor i kollektivhuset Stacken. De har solceller och ett intressant delningsupplägg för boendet som totalt sett känns jävligt hållbart. Så man får lite rysningar av hur fantastiska vi människor är när vi lägger energin på att göra det som är bra för oss.

Sedan ska jag sätta mig på bussen till Stockholm. Och därifrån trampa hem till fina, fantastiska underbara Eskilstuna.

Staden vid ån.

Ny blåser vindarna och saltvattnet väntar.

Kram!!

Kram.

Kram.

Morgonbadet.

Morgon bloggen!

Idag vaknade jag för tidigt och somnade för sent. Det hade troligtvis att göra med att jag satt uppe och skrev grejer medan jag åt sesamkakor. Inget fel i den kombon iofs! Fast faktum är att jag hade djup ångest över ett luftslott jag lyckats bygga åt mig själv. Som man alltid gör, aldrig bygger någon något sådant åt en.

Luftslottet hade höga tinnar och torn, knarrande slingrande trappor, skallrande glasrutor, ett riktigt kråkslott.

Ett riktigt skitslott som först höll mig vaken och sedan väckte mig!

Så det var dags att återknyta till syftet med resan, dess innehåll. De tre delar jag sa till mig själv att resan skulle innehålla. Antingen alla tre, eller två i kombination, eller ett i taget. För att ge resan den ram som kan behövas när tankarna blir bananflugor och hjärnan en svettande bulldeg.

Hav, blogg och cykel.

Alla dessa tre saker rensar skallen på mig och är därmed lika med lycka.

Så sjukt hur vi håller på vi människor. Man vill skaka på huvudet och skratta. Vilket nollsummespel. Vi fyller på hjärnan med skräp, sedan rensar vi. Fyller på, rensar, fyller på, rensar, hela tiden!

Men vi får väl hålla på så tills vi lyckas upprätthålla någon form av balans. Tills vi ler igen.

Min morgon krävde iallafall hav. Jag visste det direkt när jag vaknade, en timme innan klockan. Magen gjorde så ont, huvudet kokade. Kroppen ropade på hjälp.

Havet svarade.

Sagt och gjort. Benen trampade ut från pensionatet och ner mot en klippa som jag hade spanat in igår. Igår var det regn och jag stod med 15 procent kvar i batteriet och letade rum på booking. När jag fått bekräftelsen och mobilen dog, körde jag förbi en rödaktig bergsknalle av finaste bohuskvalitet, utkastad i viken. Vågorna slog mot stenen.

Bada från mig

Vilket var vad jag hade tänkt göra den kvällen. Men när jag checkat in på pensionatet och handlat middag i det lilla samhället Brovallsviken, så kom spöregnet. Och då var jag på andra sidan viken, och fick nöja mig med en annan badstrand. En med vägbom, båtbrygga och kameraövervakning. Men det dög åt mig, saltvattnet var ljuvligt och blandade sig med sötvattnet från himlen och jag stod där och krängde på mig lycran och konstaterade att badet inte var särskilt effektivt. Blöt var jag redan och alla kläder var också redan blöta.

Men ett bad är ett bad. Det går inte att komma ifrån. Och himlen bjuder inte på saltvatten.

Så i morse blev det morgondopp! Och det i saltvatten, älskade saltvatten, så kristallklart och efterlängtat och omslutande.

Mitt i doppet upptäckte jag två andra kvinnor som också badade. En smög tyst i från sandstranden vid båtarna, den andra kom stillsamt promenerande på min klippavsats.

De flöt runt i saltvattnet, verkade inte känna varandra. Ville väl ha sin tid i vattnet och med vattnet för att vakna eller drömma eller vad de nu kunde tänkas vilja med sin morgon. Men de njöt så stilla och fridfullt där på morgonkvisten, att jag blev alldeles lycklig.

Jag kände en djup samhörighet.

Sedan var det dags att trampa tillbaka till pensionatet. Dricka ljummet kaffe. Hembakat bröd på det och så lite cykelsnack med frukostvärden. Så nu ska jag låna trädgårdsslangen och göra rent Amiran för färden söderut.

Slutmålet är Göteborg. Jag ska hålla mig till den rara lilla kustvägen som hittills har tagit mig genom mytomspunna platser som Grebbestad och Fjällbacka. Förhoppningsvis får jag äran att cykla via Orust eller Tjörn. Det känns redan nu riktigt, riktigt västkustaktigt.

Så får vi se hur många dopp som krävs för att riva det där förbannade kråkslottet. Hur många tramptag, eller hur många blogginlägg.

Men vänta.

Hey!

Jag ser en kvinna stå med slägga för att banka ner ena tornet. Det faller stenar, dammet yr och svetten lackar, hon jobbar effektivt med släggan och ser på mig med samma blick som morgonbadarna.

Men alltså!

Nu ser jag!

De är ju två. Det är kvinnorna vid morgondoppet som står med varsin slägga.

Jag vinkar till dem.

En tår av lättnad för varje sten som faller.

Ett tack.

Till systrarna med släggan.

RR #17: masters-NM linje 2018

Var börjar NM? Är det veckan innan på bussen till Oslo? Är det när du kliver av i Stavanger och dansar runt på gatorna bland cykeldrömmar om berg och fjordar? Eller är det efter de 26 morgonkilometrarna från boendet till starten i Ås?

Ja, det är det. Det är där NM börjar, vid lagmötet med de blågula på en gräsmatta vid skolan i Ås.

Så var det dags. Årets största lopp var här, och våra fina lagledare hade samlat oss i skuggan vid startområdet för genomgång och taktiksnack. Jag hade landat nån halvtimme tidigare, häktat av mina väskor och minglat bort min nervositet bland andra blågula.

Hej, vad kul att ses igen! Kan du hjälpa mig med nummerlappen, var hittar man toaletten och stick inte hål på huden yo! Ska du ha punkagrejer med dig? Sånt man säger innan starten. Innan man får en kram och ett lycka till.

20 var vi, och tre i D35. Två varv på 37 km skulle avverkas. Två norskor med samma gula nummerlappar hade vi att ha koll på, det och inget annat var viktigt. Massor av D40 skulle sedan omringa oss och norskorna skulle leka med oss, men vi skulle slå tillbaka och ge dem en match och hänga av en av de två norskorna, skulle det visa sig.

Starten. Masterbilen var en hybrid, check, vi körde bakom nån kilometer, 22 i klungan som skulle visa sig vara jämn om än lite tvekande försiktig i körningen.

Banan var lätt kuperad, men tillräckligt för att duga som genomkörare. Särskilt norsk kändes den inte, kanske för att själv redan upplevt det jag ansåg vara det mest norska: fjordar och fjäll.

Första varvet var en lek. Klungan var jämn, norskorna ryckte och drog, vi bjöd moteld. Upp och ner, genom kurvor och över krön. Våra blågula turades om att dra när det skulle dras, vi gjorde våra ryck och trivdes, som det verkade. Jag hängde med, kände mig stark och pigg, jagade ikapp och trampade på, studerade de andra och hade det bra. Rentav kul. Ibland fanns de gula framför mig, eller bakom, men snart försvann de.

Tyvärr försvann även en av våra D35, Erica, så jag och Sofia var själva bland de blå och röda nummerlapparna från andra klasser.

När hon och jag körde sida vid sida började jag fundera. På taktiken. Två pallplatser var i princip säkrade, men vem skulle få guldet? Hur skulle vi tänka? Hur skulle vi samarbeta för att peta bort norskorna och lotsa fram våra blå och röda lagkamrater från de andra klasserna? Borde vi över huvud taget ligga såhär nära varandra?

Detta fick bli mitt fokus på andra varvet. Slut på leken och jaget, dags att se till laget.

Innan varvning kom dock laget istället till min undsättning. I sista sugande motlutet tog det helt stopp. Benens back- och fjordmil hade gett sig tillkänna och jag började tappa klungan. Detta fick inte ske på årets viktigaste lopp. Fick inte.

Då kom Cissi.

Cissi är min forna lagkamrat från Västerås, med utbrytningsbenen från andra världar. Cissi gled majestätiskt förbi mig med orden kom igen nu och där kom också två blå norskor, och vi fyra mobiliserade ett lagtempo för att täppa luckan. Och täppte luckan, det gjorde vi!

Laget. Tack laget.

Vilken njutning att cykla i klungan igen. Men samtidigt insåg jag att fokus nu konstant måste ligga på återhämtningen. Andas för syre, dricka för vätskebalansen, trampa ur för att mjuka upp benen. För de var stumma, hade varit hela loppet insåg jag. Och då hade jag ändå kapat många mil av mina planerade klättringar. Men för lite sömn och kanske helt enkelt för många norska backmil så nära inpå var lite väl vågat.

Så andra varvet höll jag mig lugnare. Gav benen allt jag kunde av återhämtning samtidigt som jag såg mig om efter blå och röda nummerlappar. Hur kunde jag hjälpa dem?

Vid 15 km kvar gick ett sus genom klungan. Det vankades målgång, snart. Folk piggnade till, det rycktes lite, tempot höjdes. Och tjusningen i linjelopp blev uppenbar: ingenting, absolut ingenting, är klart förrän efter målgång. När som helst kan åkare du trodde var svaga susa förbi dig och närsomhelst kan du själv göra detsamma.

Eller tappa.

Vilket jag gjorde någon kilometer innan mål. Det gick troll i motlutet som var nära att fälla mig förra gången: jag hade tappat, igen.

Fan. Faaaan!!!

Men men. När Cissi susade förbi mig gladdes jag å hennes vägnar och efter kurvan in på målrakan tryckte jag min solospurt.

Ståendes, som jag hade tränat på.

Den var jag värd.

Jag hade tappat, men jag hade gjort det jag skulle. Tagit NM-medalj. D30-pallen var blågul, vår D35 vanns av Sofia och jag tog silvret, och en norska knep bronset.

Behöver jag beskriva hur skönt det var att stå på den pallen?

Loppet var kanske inte det tuffaste jag gjort, men roligt att köra eftersom klungan var tillräckligt jämn för att jag skulle få vara med och leka. Ordentligt.

Det var kul.

Så tack, SCF för chansen att göra detta i blågult och tack, IF Froy för värdskap och tack, alla mina medcyklister som bidrar med psyke och benstyrka, varje dag.

Ni vet vilka ni är.

❤ ❤ ❤

Nu börjar en ny dag på cykeln. Jag är i Strömstad dit jag anlände vid midnatt. Det var 118 km finfin medvindsåkning längs just väg 118. Att inte cykla sydostligt hade varit otacksamt mot den nordvästliga vinden. Jag flög fram i den tilltagande augustinatten och checkade in fem i tolv.

Så var det.

Mitt NM.

Foto Bonsak Hammeraas

Lagfotooooooo

Svenska vinnare. Sofia till vänster. Foto Bonsak Hammeraas

D30: Jenny (1), Anna (2) och Caroline (3)

Min ros fick överräckas till Sofia, ety jag var på resande fot

Hej då gula mittlinje

Svinesundsbron. Say no more.

Lysebotn.

Jag står utanför receptionen till vandrarhemmet i Lysebotn. Längst nere vid fjorden. Jag har cyklat över fjället ner genom serpentinen och ska nu göra det som jag har kommit hit för att göra.

Cykla de 27 kurvorna genom tunneln uppför den 8.9 km långa stigningen på 840 hm.

Cykeln är rengjord, smord och putsad. Det gjorde jag igår kväll, och benen är nyrakade, flätan extra hårt dragen. Cykeln flyter tyst och smidigt över fjället, den ena vyn mer hänförande än den andra, och i nedförslöpan till fjorden krampar händerna så att jag måste stanna flera gånger och mjuka upp dem.

Att cykla nedför något så långt och kurvigt är en större utmaning än jag trodde för händerna. Det är också en kallare utmaning än jag trodde, men påminner mig om vad mallis-åkarna säger: glöm inte armvärmare och vindjacka, trots värmen uppför kommer du behöva dem nedför.

Jag har inte glömt. Jag är perfekt klädd. Linne, kort tröja, väst, armvärmare, handskar, skoskydd, vindjacka liten nog att kunna stoppas i bakfickan vid behov. Två bars, flaskorna fyllda, batteri i mobilen, baklykta och framlykta för tunnelpassagen.

Jag är redo.

Jag lämnar väskorna i vandrarhemmets bagageutrymme och kollar igenom allt en sista gång.

Hjälmen sitter perfekt över kepsen.

Nu kör vi.

Det är dimmigt att trampa över bron till den lilla bäcken vid första svängen. Men det lättar, och så kör jag upp mot första kurvan.

8,4 km/h.

Tar ut kurvan, matar mot nästa, hastigheten varierar mellan 7 och 11 km/h. Håller jag 9 tar det en knapp timme.

Nästa kurva. Nästa motlut. Nästa kurva, och nästa. Tuggar på i högsta växlens eller näst högsta, det går förvånansvärt lätt, jag har redan tappat räkningen på kurvorna.

Vad skönt det är att tugga motlut. Vad behagligt det är, vilsamt och uppmjukande, jag kan plåta krön samtidigt, lyssna på Teslor, se på dimman, dricka vatten, vila händerna.

Jag kan till och med starta i motlut när jag burit Amiran över en färist. Så långt sträcker sig inte min klätteryra att jag riskerar hjulen i färistens hungriga gap.

Tunneln öppnar sig. På med lamporna, in och mata, svalt och fuktigt är det och Teslorna dånar åter förbi som långtradare, snart är jag ute och då kommer nästa kurva.

Mata mata.

400 m kvar till toppstugan. Heja heja ropar någon som vandrar vid vägen med ryggsäck. Jag har plötsligt sådan brinnande värk i ländryggen att jag ger upp ett dovt stön. Men benen är pigga och mjuka och smärtan i ländryggen brinner snart ut och försvinner.

Det är behagligt. Vindjackan är sedan länge i bakfickan, västen och tröjan är uppknäppta för att släppa in luft, serpentinen gör mig varm men inte flåsig.

Så är jag uppe vid toppstugan. Fler hejarop från någon som sett mig susa nedför. Jag borde stanna och kolla på utsikten eller säga något lämpligt till den som hejar men benen vill vidare.

Jag har upptäckt att jag med lätthet kan mata kurvor ståendes.

Så det gör jag, jag trampar förbi toppstugan och vidare mot de fjäll och karga vägsträckningar jag kom ifrån.

En backe till, ett krön till, en kurva till. Snälla snälla bara en.

Så håller benen på, och vem är jag att vända när tiden finns och varje backe är en gåva? En present att packa upp, ett krön att bestiga, en nedförslöpa att susa på lätt utan väskor, en kurva att ta snävt, djärvt, utmanande.

Utsikten från vägen. Det karga, väderbitna landskapet med steniga fjäll och turkosa sjöar och motlut som på avstånd framstår som lodräta men i själva verket trampas uppför mjukt på lätta växlar. Inga ljud och fukten i luften och

det

ständigt

karga

Dimman som hela tiden ändrar på hur allt ser ut.

Bilister som kanske kör för nära och ibland håller bra avstånd. Lastbilen som ger mig en halvmeter tillgodo, bussen som stannar vid mötesplatsen och ger mig hela vägbanan. Bägge saliga i sin tro på hur mycket plats en cyklist behöver.

Klockan. Färjan. Jag måste vända, snart. Ett krön till, en klättring längs bergssidan och så en sista titt.

Jag vänder. Hej då fjället.

På återseende

Susar nedför och utför, på med vindjackan i duggregnet som kommer, kylan från nedförslöpan som inte värmer som klättringen.

Nere vid toppstugan stannar jag. Bara tittar och andas, låter mig tas andan ur av de branta bergväggarna på andra sidan fjorden och bortom fjorden.

Det dimhöljda.

Jag följer varje bergssida med blicken. Ser in i dalen bortom fjorden.

Bortom Lysebotn.

Sedan kör jag ner.

Och då har jag ännu en ny strategi och det är att ligga i bocken och på så vis spara händerna. Det krävs mindre att bromsa på det sättet, har jag märkt.

27 kurvor, tre färistar och en tunnel senare kommer spöregnet. Jag svänger av på bron över bäcken och andas djupt.

Jag fryser så jag skakar.

Men jag gjorde det.

Jag gjorde det!!

Ja, jag gjorde det.

Mot Lysebotn

Jag vaknar till regn. Idag ska det ske. Jag ska köra mina drömmars serpentin. Igår satt jag på ett berg lite ovanför hotellet och tittade på fjällen. Hur de skiftade färg från grönt till kargt, böljande kullar och steniga stup. Jag såg färgerna klarare och klarare. Jag såg åt väster. Någonstans där fanns Lysebotn.

Kort hej innan avfärd. Det har slutat regna och dimman ligger tät. Fårens bjällror blandat med dropp från hängrännor blandas med fläktljud och hotellets sköna 90-talspop från loungen.

Dimman jag häromdagen ville uppslukas av kommer att uppsluka mig med besked. Vägen till fjorden är 30 backiga kilometer som sedan stupar 840 meter nedåt med 27 kurvor och I slutet en tunnel. Som också den har tre kurvor. Vägen är notoriskt smal och känd för sina lynniga väderväxlingar och dimhöljda sluttningar.

Jag ska köra den. Snart, om några timmar när jag skrivit detta och flätat håret.

8.9 km nedför, 8.9 km uppför. Och så 8.9 km nedför igen.

Jag är nervös på ett sätt jag inte trott var möjligt. Nu ska det ske. Idag slår drömmen in. Och bara jag kan få den att slå in. Bara jag kan klättra de 27 kurvorna och komma till toppen.

Jag checkar ut och tänker tillbaka på gårdagens måste-spurt ner i dalen för att fylla på energikakeförrådet. Yikes. Benen sjöng. Så lätt cykeln var utan packningen. Knirket från kedjan var borta och kvar fanns bara glädjen och trycket i pedalerna.

Den känslan ska följa mig idag. Genom duggregn och motlut och backar och knixar och krön.

Till fjorden.

Till drömmen.

Till Lysebotn.