Stulen cykel – så hanterar du det

Cykeltjuvar är den värsta sortens tjuvar, det vet alla. Och de slår till när man minst anar det. Man blir med rätta ledsen och förbannad! Om stölden händer dig, finns det några saker att tänka på för att du ska kunna få ut maximalt med pengar på försäkringen och gardera dig inför framtiden.

observera att detta inlägg vänder sig till dig som har hanterat själva sorgeperioden. Till dig som inte har det, finns bara ett råd: gråt ut. Böla, så mycket som behövs för att kämpaglöden ska väckas inför din dust med försäkringsbolaget. Och kom ihåg att alla minnen du har med din älskade cykel – alla stenvallar ni cyklat på, alla länder ni besökt, alla grusvägar ni forsat fram på – det kan du göra igen. Fortsätt prata om de minnena, dem ska tjuven inte få ta ifrån dig.

Ok, vi kör. Detta gäller alltså om du som jag, blev av med en begagnad cykel. Nya kanske går på någon sorts garanti, det vet jag inte. Steg för steg, eftersom det här är rejält pissigt tråkiga grejer så är en klassisk lista det enklaste. Jag bygger det här på råd jag fick när min Ridley stals, och sådant jag gjorde som ledde till att jag fick tillbaka en hygglig summa på försäkringen.

  1. Polisanmälan. Beskriv händelseförloppet så precist du kan, och beskriv vilken sorts lås cykeln var låst med. Ange ramnummer om du skrivit upp det, och ange alla speciella tecken och skavanker som cykeln var utrustad med. Skav vid sadelstolpen, vurpmärken på sadelns vänstra sida osv. Ange komponenter och växlar. Det är okej att gråta medan du skriver ner allting, låt det skvala.
  2. Skadeanmälan hos försäkringsbolaget. Inför att du gör detta bör du samla ihop alla kvitton du har på saker du köpt till cykeln, allt du bytt ut och alla slangar, däck och nya delar och komponenter du köpt in, underhåll du gjort, etc. Kedjeolja hör hit! ALLT. Har du inte sparat alla kvitton, kolla igenom kontoutdrag och summa så brukar cykelbutikerna kunna rota fram kvitton åt dig som du kan bifoga. Både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås ordnade detta mycket smidigt för mig! Naturligtvis bifogar du också kvitto på själva cykeln. Jag köpte min begagnad, så jag angav årsmodell och bifogade skärmdump på en swish-överföring. Den godtogs inte, men det var det jag hade.

När du verkligen har skrivit ner allting, skickat med alla kvitton, skärmdumpar och kontoutdrag, så början en väntan från ditt bolag. De kommer sedan att bedöma nuvärdet av din cykel och alla tillbehör, och deras värdering kommer att få dig att ilskna till – hur kan de värdera min guldklimp till så lite!! Jag som skött om den så! Och så tar de ofta ut en självrisk, som verkar vara runt 25 procent. De räknar ofta med en värdeminskning på 15 procent per år, oavsett hur väl du vårdat din älskling.

Typ så.

Sedan börjar den konstiga, sneda processen att köpa ny cykel.

Du kan med fördel vänta några dagar tills den största sorgen lagt sig, när känslan av att men det finns ingen annan, bara den!! lagt sig.

Det är här du har två val att göra:

Ett. Köp första bästa nya motsvarande, så slipper du fatta så stora beslut.

Två. Köp något dyrare, fetare och nyare. Nu har du chansen!

Det finns ett val till. Det som kommer att göra dig olycklig. Och det är att vänta flera månader med att köpa ny cykel för att du inte vet varken ut eller in. Vill jag ha en samma lika, eller är jag värd nåt dyrare, ska jag satsa på gravel eller ren cx, ska jag ta kolfiber eller canti-bromsar och hur många klingor vill jag ha?

Lite där jag är nu alltså.

Jag hade en Focus Mares AX 2.0 dagen efter stölden, singelklinga och rätt storlek i carbon, men underlät att köpa den. Jag vet fan inte varför. För att den var i Upplands Väsby? Jag ångrar det än idag, då hade jag inte behövt sitta här med mina gravel-funderingar och annat skit som stökar till det i hjärnan.

Men sedan började racer-säsongen så då kan jag fokusera på det istället.

Och jag tror att det blir en gravel faktiskt, och kanske en cx också. Det blir åtminstone något som jag kan montera fyra väskor på, så att jag kan trampa iväg på äventyr om andan faller på.

Vad du ska säga till den som nyss blev av med cykeln?

Tja. Du ska inte fråga om cykeln var låst.

Du ska finnas där, precis som du brukar.

Det räcker med att sitta på grindstolpen och vänta på att få ge en kram och spinna lite.

Annonser

Att cykla när det borde vara kul

Oh my. Idag var det inte kul att cykla. Men ändå gjorde jag det, för att få vara ute i den magiska vårsolen och för att testa mitt nya sommar-kitt samt eventuellt skörda något QOM.

Sagt och gjort. Jag hade en seg, lång vårmorgon med kaffe på bron, solen i ögonen och lite innefix innan jag tog mig an kedjan. Den låg i badet och skulle på. Efter det sista lilla knäppet när kedjelåset hamnade på plats, tänk poppa en vinflaska, så rullade vi iväg.

Helvete vad tajt jag var i mitt kitt! Som jag matchade min cykel! Och som jag väntat på denna dag!

Sedan märkte jag hur stumma mina stackars ben var. Gårdagens vila med massageuppdrag i Västerås hade satt sig som ett smäck i låren. Det tog år att få ut! Jag var tvungen att blåsa ur dem redan på segmentet ut mot golfbanan. Sedan tänkte jag ta några vändor i Hugelstabacken, men det låg grushögar i prydliga strängar längs hela backen så jag körde bara en gång. Orka gå omkull under fredagsfyset.

Det var en annan cyklist i backen! En väl påpälsad kvinna på hybrid trummade taktfast upp och ner i backen. Jag undrar hur många vändor hon körde. Det får jag aldrig veta.

Sedan var det dags att blåsa på mot Ramshammar och vidare mot Sundbyholm, och vika av österut på böljande vägar mot Björsund.

Björsund är just ett sund som delar Strängnäs och Eskilstuna mitt itu. På Strängnässidan sundet finns en skylt som anger 22 km till Strängnäs. Det är en rar väg, slingrande och böljande. Jag körde kanske hundra meter på den, sedan vände jag.

Redan där hade jag tagit totalt fyra PP, och en mängd dåliga selfies. Det var en sådan dag, en solig aprildag med strejkande ben och stumheten från helvetet. Jag tog inte i, alls.

Helvete vad det blåste motvind.

Med motvinden är man aldrig utan sin träningskompis, som någon sa. Den är en pålitlig följeslagare som ständigt ser till att man får bygga pannben.

Och det fick jag.

För i motvinden är det ett tramptag i taget. Stannar man, så blir det inga tramptag, och då kommer man inte framåt. Och när vägen svängde till medvind var jag så frestad att jag tog chansen, och fick in en fartsträcka på lagom buckliga asfaltsvägar förbi Bränne. Och sedan svängde vägen till motvind igen. Och igen. Helvete vad bred Kjularakan är. Men jag tuggade på, och väl hemma vid grindstolpen satt katten och väntade och jag hade tuggat i mig nästan 60 km. Och slagit mitt gamla QOM mot golfbanan med fyra sekunder.

Massagekunden hade ställt in sin behandling, fick jag veta. Det blev till att sätta sig med te och macka utanför huset i solen. Lite ärenden på stan, hem och krama om lilla bonusfamiljen och fixa käk ihop med lite rödtjut till.

Imorgon ska en mer intensiv träning äga rum. Det ska bli någon form av intervallupplägg ut mot Sundbyholm igen. Först ska vi röja på gården här hemma, sedan ska det intervallas.

Jag gillar inte våren per definition. Den brukar alltid göra mig nyvaken på ett stressande sätt. Sorry våren, men du har massor av andra fans. Däremot vårcykling gillar jag. Tiden då man får cykla långa pass och på olika tider av dygnet och ibland flera gånger per dygn. Upptäcka allting på nytt.

Först morgoncykling, då fåglarna är som galna. Duscha. Pussa på cykeln, göra lite nytta på jobbet, och så ett pass på kvällen. Kanske med klubben. Solen som gör himlen rosa och benen som alltid vaknar i svalkan. Skönt slutkörda efter någon segmentsjakt somnar de sedan tillsammans med mig i det bästa sovhörnet.

Vakna, och planera en ny dag på cykeln.

Det är livet.

Det är det fantastiska, frihet-cyklist-singellivet när det är som bäst.

Dagens pass med Smestan

Tobias tog det här fina kortet på oss där vi står och klurar på olika spörsmål

Idag var det träningsdags med Team Smestan. PT-Johannes hade bestämt vad vi skulle göra men skulle på nåt årsmöte, så jag fick förmånen att valla runt oss.

Det är ett förtroende att få ansvaret för ett pass! Min ledarhjärna vill ju att alla ska ha det bra, och jag kan bara koppla av när jag vet att jag har valt rätt väg och cyklar snyggt genom stan och jag hoppas att alla ska tycka att det är kul och svettigt det vi gör.

Så att man vill komma med nästa gång också!

Vi drog iväg mot Ica Ekängens parkeringsplats. Älska dela hårdgjord yta med bilar. Här skulle tre teknikövningar äga rum:

  1. Plocka flaskan. Här ska man först ställa ner flaskan i farten, och sedan hämta upp den. Inte så lätt som det låter.
  2. Hands up. Här lyfter man händerna från styret i en antingen segergest eller för att ta av sig typ västen. Med lite tillit till cykeln och underlaget kan det funka riktigt bra, om man slappnar av och koncentrerar sig.
  3. Slutligen skulle vi cykla mellan två uppställda vattenflaskor i små tajta, väl avvägda svängar. Blicken framåt och hög växel i. Tillfredsställelsen när man lyckas är oändlig.

Detta är tre av många finfina teknikövningar som man kan träna på även hemma! Men det är ju såklart roligare att bese sina klubbkamrater försöka sig på konsterna.

Efter dessa tre övningar trampade vi iväg mot Kjula där intervaller skulle äga rum i ett motlut. På vägen dit började det svirra: en EIK-klunga kom forsande! Fick de väl göra! Vi fyrade av 20 intervaller uppdelat på 2 min, 1 min och 30 s.

Mitt i kom de igen, klungan! Fick de väl! Stackarna som bara fick köra en endaste gång, kände jag!

Alla flåsade i erforderliga mängder efteråt. Men alla log och skrattade också! Tror jag det! Ingen vill köra ett sånt upplägg på egen hand, men har man har ett gäng andra galningar flåsandes i nacken så blir det plötsligt meningsfullt.

Jag är alltid så nyfiken på vad folk har för strategier för att ta sig uppför backar i denna nötande form.

Rent pannbensmässigt alltså.

Personligen så är det exhibitionisten i mig som trampar iväg och ser jävligt snabb ut. Sedan tar andra identiteter över.

Fan vad trött jag är i mösspartiet.

Nu är det hög tid att stänga butiken. Imorgon är det vilodag och då kommer en del viktigheter äga rum, och på fredag är det korta spurter som gäller. Och då hoppas jag att massagekunderna bokar in sig så att jag får ett lagom hål mitt på dagen för mina timmar i solen.

Godnatt raringar, så hörs vi.

Skräpmil

Hej alla hjältar!

Fan vad jag nästan grät i morse. Jag hade vaknat tidigt efter en riktig skitnatt, och Karin hade heller inte sovit särskilt bra. Vi satt alla med streck till ögon vid råggröten. Jag dukade av, drog på mig lycran och kom iväg tidigare än vanligt. Drog som vanligt ut mot Lilla Nyby, i det svaga motlutet på väg 53 mot Örsta.

Benen var lite stumma efter helgens två kortare distanspass så det skulle bli en mjuk morgon för dem.

När vägen sakta svängde höger tillät jag mig att kasta ett getöga i vägrenen.

Där låg plastpåsar, gamla burkar och diverse saker. Ovanpå flöt vårfloden. Runt skräpet vilade fjolårsgräset, eller om det var skräpet som vilade i gräset. Allt som allt rann vägrenens skvalande vårflod över skräp i regelbundna mängder ända upp till Stenkvistarondellen. Stort som smått, gammalt som nytt. Kartong, plast, metall.

Min morgondeg till hjärna registrerade allt och försökte visualisera hur en ren vägren skulle se ut. Och om det verkligen var ok att en vägren skulle dras med all denna skit.

Det var då jag nästan grät!

För morgondegen tyckte inte det!

Degen vill inte beblanda synintrycken med plast. Plast ska göra nytta, inte störa vårfloden. Vårfloden ska porla långt borta från plasten.

Jag vill inte se detta. Jag måste göra något. Jag vill göra något. Jag vill ha en ren vägren.

Jag tillät mig att fundera vidare på detta tema under dagens förehavanden på jobbet. Jag litade på alla andras bedömningar och sa mest ”ja”. När jag sedan trampade iväg på min kvälls-sköljis, som varken var rolig eller medveten men rimlig och efterlängtad, fortsatte jag studera vägrenarna. Och så passade jag på att reka motorstadion i Gröndal, där jag och några till vill träna kurvor. Fatta att köra GP här!!

Jag tänkte på de där som ploggar, alltså joggar och plockar skräp samtidigt. De har tur som har en så fyndig term att samlas kring. Vad skulle vår motsvarighet vara? Plykla? Städa segment? Plocka segment?

ah men folk kommer ju slänga saker där igen, fattar du väl, orka bry sig, det är enklare att oja sig över dem som skräpar ner än att själv städa

Isåfall behöver vi nog en cykelkärra. Och väldigt breda leenden. Väg 53 från Skogsängens IP till Stenkvista-rondellen, kan det vara 3 km? Fatta att ha ett rent segment hela den sträckan.

Man borde städa alla QOM-segment!

Den här sträckan vill jag städa innan löven spricker.

Kanske med dig som läser detta?

En bra dag, interrupted.

Usch.

Idag körde jag till Strängnäs via Björsund med Smestan. Vi var en trogen liten duo som vevade på i snålblåsten. Jag körde kortbent, Niklas var vinterklädd och visst var det lite kyligt i luften jämfört med gårdagen. Vi träffade på ett par EIK-klungor på det exemplariskt mysiga fiket Grassagården. Allt var idylliskt.

Det hade kunnat bli ett riktigt mys-inlägg.

Men jag skulle ha kört östgötaloppet. Och ni som har ögonen med er vet att var det ett par damklungor som hakade i varandra vilket ledde till att åtta pers fick åka ambulans.

I detta läge tänkte jag rent egoistiskt ”vad skönt att jag inte var där”. Det blev en påminnelse om vad som spelar in på lopp förutom den fysiska formen. Sedan hörde jag av mig till dem jag kände för att höra om de var ok, vilket de var och av vilka vissa väntade på besked.

Det kan vara frestande för nervositeten att fokusera på styrkan, men det är minst lika viktigt att tänka till kring hur vi kör säkert. Allt kan gå så otroligt fort på ett lopp.

Detta är en påminnelse till mig och den som vill ta åt sig om hur viktigt det är att träna både sin styrka och sin teknik.

Jag klipper inlägget nu. Imorgon är en ny dag, och jag önskar alla tävlande och anhöriga en lugn kväll med rätt besked.

Kram.

Fast egentligen tänker jag också samtidigt att den totala hälsonyttan med att vi ändå trampar runt på våra cyklar och gör det på ett sätt vi älskar, till exempel genom tävling, väl måste vara större än om vi suttit inne och käkat godis framför en skärm hela dagarna utan risk att krascha

Distans!

Så var säsongens första distanspass avklarat!

Det blev på vårens kanske mest efterlängtat varma dag. Och det tarvade korta ben och stundom korta armar, självklart korta handskar och sommarkepan drogs fram ur gömmorna.

Vad härligt det var!

Jag och Lucas drog iväg mot hållsta för att sedan dra igenom smerundan-rutten. Jäkla fin rutt; ut mot Hälleforsnäs, genom den charmiga/slitna centrala delen, mot Mellösa och sedan kurviga böljande sörmländska småvägar in mot Flodafors och backarna i Svalboviken. Hem på väg 214, slicka vägrenen och mosa längs den spikraka släta asfalten. Pressa benen i lagom takt och mängd för att få dem att glädjas. För nu ska distanslustan börja väckas.

Och det gjorde den. Benen var glada idag. Racerns sittställning var låg och snabb, och vi tuggade oss igenom rundan både tysta och pratades.

Vad soligt det var. Och vad det kändes i nyllet. Och vad in i helvete hungrig jag var vid sista segmentet från alfa laval till skogaholm. Inget QOM där inte. Bägge flaskorna var tomma och två sesamkakor var lite väl lite på fyra timmar i friska luften. Väl hemma var jag så trött att jag knappt orkade äta mat. Givetvis gjorde jag det ändå, men ni fattar.

Jag trillade in vid villan runt 17, studerade segmenten och räknade sekunder men påminde mig om att detta var distans och inte segmentsjakt. Men man kan ju studera inför framtiden. Kära kombon stack till mig en chipspåse i vilken jag girigt tilläts gräva.

Och nu sitter jag här och är redo för tävling.

Det blir ingen tävlingspremiär imorgon, vilket beror på förkylning. Den däckade mig och slog ut alla väsentliga funktioner såsom anmälan till loppet och beställning av chip. Men jag tröstar mig med att jag har gått runt och känt mig redo. Jag har mina mål, jag har mitt sätt att se på tävlandet och jag har mina mentala bilder som hjälper mig.

Att tävla är ett sätt att cykla. Den devisen kom jag på häromdagen. Den är rätt bra, tycker jag själv!

Och jag tränar på det som jag har kommit överens om med mina två coacher.

Jag känner mig värdefull.

Och fruktansvärt trött.

Så nu klipper vi, här kommer en bild på min snabba följeslagare, och en på mina tomma vattenflaskor, och en på min fantastiska vän Karin som grillar grönsaker och upplåter sitt hem till mig, och ni har redan förstått att våren var ljuvlig, att solen värmde och att jag älskar mina ben.

Gör det ni också. Älska dem. På dem bara. Älska dem redan idag. Nu, inatt.

Hej strängnäsvägen!

Har ni tagit något nytt QOM sedan de sopade gatorna?

Ha ha yes, så sant som det är sagt, våren är här och med den segmentsjakten.

Jag är i ett rus efter dagens cykling, och det beror delvis på segmenten. Men också något annat.

Sedan i onsdags har jag kört två intervallpass helt enligt plan. Jag har planerat rundan och lärt mig ta chansen att öva på olika saker under tiden. Det har lett till att passet har blivit meningsfullt på ett sätt jag inte upplevt innan.

Nu kör jag nämligen medvetet, och jag vet varför jag gör olika saker och jag tar vara på omgivningen.

Visst låter det grymt!! Så sjukt pepp alltså.

Seriöst.

Jag inledde med att jaga segment på strängnäsvägen. Vinden låg nämligen på från rätt håll och benen var sugna. Fel. De röda hornen i pannan var sugna.

Men gott så, jag käkade styrlinda fram till vändpunkten och första repan var helt ok. Strategin var att ha rätt kadens och spara lite kräm till slutet.

Benen ville ha mer, så det blev en andra.

Den kändes starkare.

Den tredje skulle bli den snabbaste. Och det kändes när jag körde.

Alla tre var QOM, på en sträcka jag jagat hela hösten.

Sedan blev det ner i bocken på Lilla klingan till Kjula, med någon fartökning. Där var motvinden kompakt, så det fick bli övning av rundtrampet.

Vid backarna övade jag istället att hålla en sådan fart att jag var pigg på krönet.

I kurvor hade jag blicken i färdriktningen.

Och så mosade jag från Sundbyhom in till stan och smet igenom rondellerna som en tiger.

Sedan tassade jag genom lunchrusningen hem till dusch och käk, och skördade mitt efterlängtade QOM.

Sammantaget gav detta mig ett rus eftersom jag tränade på olika bra saker.

Så simpelt kan cyklisten i mig glädjas!

Skål för fredagsfyset, nu tar vi helg.

Hej sjukgymnasten min, tänkte bara säga att jag gör mina övningar

Teknikens under

Tjena!!

Är lite smått jätteglad över kvällens klubbpass med Smestan. Känner mig som Lotta här på bilden, om än utan samma tjusiga cykelfläta. Men ja, lite hög och rentav full av skratt! Vi gjorde nämligen det enda rimliga, det enda kloka, helt enkelt det smartaste man kan göra i början av säsongen.

Tekniktränade!

Ni vet ju hur det är. Under vintern pågår ett kallt krig, man kikar under lugg på varandras konton för att se vad de tränar, man försöker själv toppa och så kommer första turen tillsammans.

Alla är extra nervösa och pirriga, ingen vill bli avhängd och ingen vill bli sist.

Men som vi gjorde idag, så motade vi allt detta i grind. För vi drog iväg mot en parkering och drog tre olika övningar. Balans, svängar och kurvtagning. Och alla gjorde ju efter sin förmåga och ingen blev efter. Och det finns absolut ingenting som kan få mig att älska min cykel så mycket som att träna just balans och kurvor för det kräver fullt fokus. Och då känner man sig duktig! Och det kräver en nära kontakt med cykeln, det kräver koncentration och det slutar med att man kommer närmare sitt fantastiska fordon.

Och där har vi det geniala! För det är precis så man kan känna efter en vinter där man antingen vevat sig blå på monarken, trampat ute på crossen eller kört helt andra grejer och kanske utan cykel alldeles.

Man känner sig ovan och avig, och då behöver man direkt komma nära och skaka av sig obekvämlighetskänslan, för den är just ett luftslott. Bara man undersöker den tillräckligt noga.

Och har man dessutom en person som agerar tränare och ger tips under tiden, då kryddas allting ytterligare. För det är kul när någon bryr sig på rätt sätt!

Och när vi segade oss uppför hugelstabacken på tyngsta växeln med kanske 30 i kadens, ja. Då var det ett tramptag i taget som utgjorde verkligheten och till slut var vi på krönet. Tre gånger.

Och jag kände en form av ödmjukhet inför teknikträningens nytta och glädje.

Och nu ser jag plötsligt så enormt mycket fram emot den här cykelsäsongen. Jag ser fram emot morgoncykling i fågelkvitter, intervaller på lunchen, lagtempo på kvällen och lampburna nattrundor när julivärmen kräver det eller andan faller på.

Nu ska huset nattas.

Imorgon vankas mera racer, korta hårda snabba intervaller står på schemat. Hej solen, hej matlåda framför datorn!

Nu klipper vi inlägget.

Godnatt!

Hej Lotta!

Hej Lucas!

Hej Johannes! Grymt upplägg idag.

En SÅN dag.

Idag hände det!

Efter en något rekordartad morgoncykling, med 30 minuters inställningstid, cyklade jag racern till jobbet. Planen var att dra direkt från skrivbordet till klubbträningen, så alla prylar åkte direkt ner i ryggsäcken medan jag stod i duschen. På med kontorspjuck och iväg.

Jag log åt världen, kände mig snabb och snygg och framför allt förbannat jävla FRÄSCH. Nyrullad och nyduschad och redo för allt.

Jag vevar mot Fristadstorget längs med ån, undviker noga rullgruset och tar mig försiktigt ner från den sopade GC-banan till bilvägen vid Tunafors fabriker och korsar ån. Jag följer den på andra sidan och svänger nonchalant av till bron mot Fors kyrka. Efter polishuset tar jag noggrant den sista svängen in mot stadshusets bakgård.

Då smäller det till.

Asfalten biter mig i båda knäna och gruset nöter sig in i huden och river upp brallan. Min favvobralla är numera vurpad, och jag har blivit trendig med mina nötta blåjeans.

Sådetså.

Så i eftermiddag ska jag öka tillväxten lite i samhället genom att lämna in dem på lagning. Älska skräddare!

Men glad onsdag på er dårå, säger iallafall hönorna.

Mvh,

Ert kvalificerade klantarsle

De där luftslotten.

Det tog ett tag, men nu har min äventyrslusta äntligen börjat gro igen. Efter så många månader! Jag som inte ens varit sugen på att åka till fjällen börjar nu snegla på cykelrutter i alla möjliga väderstreck och fundera på spännande länder att cykla i.

En som inspirerat mig är Kristina Paltén. Hon är en äventyrare (det verkar nästan vara en yrkestitel!) som skriver böcker och föreläser, och hon har sprungit genom Iran. Det tog två månader, och det var ett av hennes syften som fick det att börja klia av inspiration i mig.

Hon valde nämligen Iran för att hon ville utmana sina rädslor och fördomar. Anledningen till det var att hon resonerade som så att samhället idag består av en masa människor som är rädda. För varandra. Så det bildas massor av vi och dem. Om det istället byggdes tillit mellan människor så skulle samhället bli bättre genom att människor med tillit fattar klokare beslut. Och eftersom en av de största klyftorna idag är den mellan väst och mellanöstern så valde hon Iran.

Hon skrev sedan ner allt vad hon var rädd för inför resan dit. Eller hade fördomar kring. Det blev kanske 22 rädslor, och sedan graderade hon dem från 1-100, där 100 är störst rädsla. En gång i veckan omgraderade hon rädslorna.

Det hon upplevde var något som idrottspsykologer skulle kalla nyinlärning. Hon graderade ner rädslorna som mest fanns i hennes huvud som luftslott, eller rädsla inför sådant som inte hände så ofta som hon befarat. Och hon graderade upp andra rädslor, som visade sig vara mer befogade rent logiskt.

Exempelvis hade hon en rädsla inför att bli förföljd och ifrågasatt av män under vägen, vilket hon graderade ner. Och sådant som hon snarare graderade upp var till exempel trafiken.

På så vis stack hon hål på luftslott och fick en klarare bild av verkligheten. Och hennes verklighet var ju vägen och människorna längs med denna väg. Allt hon behövde puttade hon framför sig i en barnvagn. Språket kunde hon inte, icke desto mindre alfabetet, så hon var dessutom sårbar.

Kanske var det därför hon också klarade sig så bra.

Men framför allt inspireras jag av att hon slog hål på de där luftslotten. Genom att uppleva och utsätta sig för sina egna fördomar. Och samtidigt göra det genom att göra något hon älskar: att springa. Och något som uppenbarligen får henne att må bra. Och för att hon ser så otroligt lysande, hälsosamt frisk och glad ut på bilden i artikeln.

Nästan så man vill bli äventyrare själv till yrket.

För äventyret kan finnas runt knuten: på med pannlampa och ut på tur efter mörkrets inbrott innan det blir sommar till exempel.

Godnatt på er nu fantastiska små äventyrare, så ses vi säkert snart igen.