Med havet till höger

Kantvind!

Denna vind stod på menyn igår då jag vände styret söderut. Jag skulle runda en udde med en fyr och sedan cykla två sträckor som på kartan såg ut som strimmor av sand i havet. Högra sidan av mitt ansikte skulle bli väderbitet och sand skulle vina in mellan ekrarna.

Efter morgonkaffe och hembakade frallor som värden bjöd på, bar det av. Men först en sväng till havet. Jag hade tänkt skriva ett inlägg om hur havet har lärt mig att alla hav inte måste badas, de kan upplevas ändå. Men en nästan tom strand i sol blev för mycket, jag doppade mig och satte mig att torka bakom en fiskebåt.

Sältan. Det var fortfarande världens sämsta idé att dra på bibs på en salt kropp, men samtidigt världens bästa idé att cykla med saltvattnet i håret.

🐬

Idag skulle de lite större vägarna följas och dagen skulle, trots att den startade först efter lunch, bli rimlig.

Jag tryckte de inledande 34 västliga kilometrarna till Hanstholm. Upptempomusik i lurarna, 26km/h hell yeah!På udden i Hanstholm tappade jag andan vid åsynen av havet och de gigantiska vindkraftverken.

Jag skulle tappa andan snart igen. För nu bredde Klitmöller ut sig. Jag flämtade till då jag rullade nedför branten där landskapet sedan bredde ut sig. Dyn, på dyn, på dyn. Blekgrönt gräs och havet till höger. Och överallt de små stigarna på dynerna som nyfikna hade trampat upp i sin iver att ta reda på som fanns på andra sidan.

Jag vred huvudet åt alla håll samtidigt och ville cykla och stanna tiden och aldrig lämna dessa dyner.

🐎

Rakorna avlöste varandra. Den första landtungan, ner mot Thyborön, gick genom ett våtmarkslandskap. Cykelbanan var snygg men full av provocerande sättningar. Den slutade vid ett färjeläge där en tavla annonserade att sista turen för dagen avgått, men då färjan kom rullade jag ändå på och kördes över sundet. Och tur var det, för annars hade min dag förlängts med sisådär 150 km.

Sen var det ännu mera rakor. Ljudbok och ner i bocken, inte titta för mycket framåt. Snurra runt lite där det verkade finnas fina sidovägar, jaga havsutsikt, vända vid grus, denna havslängtan, min stora svaghet är en tidstjuv! Skymningen lade sig och framlyset skulle snart få jobba och jag stannade vid en mataffär.

Tidplanen fick revideras. Jag handlade middag: protein, sås och bröd, den skulle förmodligen ätas framåt elva. Jag satte på väst och ärmar. Åt ett bröd och drack vatten. Två timmar kvar. Nu började kvällsskiftet.

Detta var ännu en brevet-grej att träna. Bara för att klockan passerar åtta och solen sjunker och molnen kommer är cykeldagen inte slut. Och kvällspasset är aldrig bara transport, utan upplevelse.

Jag skulle nu cykla den andra landtungan. En spikrak raka utmed havet. Lysen på och iväg, och i tilltagande mörker märkte jag att tungan i själva verket erbjöd noll havsutsikt. Den gick istället precis invid en kam av sanddyner.

Vägen var verkligen rak. Till höger dynerna med sitt tufsiga blekgröna gräs vajande i vinden. Jag fällde ner kepsen för att slippa se slutet av vägen. Varje tramptag gjorde större skillnad så. Och det fanns inget att se, för vägen hade inget slut och detta ihop med skymnignen och de ändlösa dynerna till höger gjorde att allt verkade stå stilla förutom mina ivrigt trampande ben.

21,4 km/h. Vad snabbt det kändes.

Jag fällde upp kepsen mitt på landtungan eftersom det kom en bro. En avtagsväg ledde till en udde med fyr som jag kunnat besöka om jag velat få cykla hela natten. Glittrande kvällshav. Thorminde. 19 km kvar och kepsen fortsatt uppfälld.

Keps nedfälld och fokus på sidlinjen vid möte med bil. Mötande lysen hanteras så. Keps uppfälls under färd för att sysselsätta hjärnan och få lite mera sikt. Tugga tugga, ljudbok och vinande vind.

9 km kvar. Hur rak kunde en väg vara? Hur mörkt kunde Danmark bli? Ner i bocken för variation och namnet på avtagsvägen på repeat. Fortfarande skulle jag kunna läsa skyltar om det dök upp några. Keps upp vid möte, keps ned efteråt, slappna av i nacken och trampa. Hur hade denna dag blivit så lång?

Då såg jag den. Fullmånen. Orange, guldgul, rund och mjuk och betraktande, precis ovanför träden. Där vilade den, skred fram över himlavalvet. Augustimånen.Jag flämtade till. Skrek rakt ut i mörkret framåt nedåt där Amiran klöv kantvindarna.

Den här kusten var en outtrömlig källa till belöningar.

🦋

Jag kom fram till hotellet då den första regndroppen föll. Hej då nattdopp, jag dök in på rummet och packade upp, duschade, åt, somnade, strax efter ett.

På morgonen vaknade jag mosig. Detta var brevet, liten mängd sömn per natt. Men mitt syfte var att nyttja denna tid för bad. Ner mot sanddynen, över krönet.

Vinden. Sand ven längs marken som snö i snöstorm. Hund med matte i fjärran, jag lade kläderna i en hög i lä och joggade ner till vågorna.

Strömmen var stark, vågorna höga, detta var havets 11 m/s. Sydlig och därmed lite ljummen, vinden hade vänt och jag skulle ha mycket lätt att navigera idag.

Men först skulle jag navigera i vågorna. Jag gick nedåt, simmade plötsligt i skummet och strömmen drog mig till sig. Jag var förberedd och lät rätt våg skölja över mig, kände styrkan. Nästa kom. Det var inte en våg att mysa i, den tog ingen skit och jag dök under skummet på den. Nästa var större, jag dök igen, och den tredje surfade jag in på. Utsuget ville dra mig med sig, rycka dra och slita, men jag skulle upp och stod till slut flämtande på stranden. Andfådd, i lä bakom någon form av cementblock.

Jag andades tungt, hårt, ihållande, av ansträngning och av respekt.

Samtidigt visste jag.

Havet hade inte varit havet om det inte hade satt mig på prov.

💦

Danmark: en brevet-studie

Danmark!

*gnuggar motvinden ur ögonen*

Igår vaknade jag i ett grått Göteborg. Rullade ner till färjan, parkerade mig i en soffa och slumrade till en ljudbok i två timmar. Då vi närmade oss Fredrikshamn sprack himlen upp. Ett tecken!

Jag rullade försiktigt av båten och trampade mot utgången. Ingen tulltjänsteman verkade bry sig om vems danska mamma jag skulle besöka i sex nätter, så det var fritt fram. Jag stannade utanför staketet. Skagen 42, medvind, hell yeah!

Älska danska cykelvägar. Asfalterat till Skagen, inte ska man behöva trängas med bilarna. Och sista biten går mitt bland sanddynerna!

Väl framme vid ”Grenen” parkerade jag Amiran och låste. Om du är stulen när jag kommer tillbaka är det så. Gick barfota i sanden mot stället jag såg på håll: vågorna från Skagerakk som dundrar in i vågorna från Kattegatt. Detta enkla naturfenom, så avskalat och ständigt pågående, hur det fick mig att skälva.

Amiran var kvar. Och nu började motvinden. Jag tuggade mig ända till Hirtshals, där åsynen av de gigantiska vindkraftverken fyllde mig med andakt. Snabbt handla middag innan stängning, trampa till hotellet.

Sov som en stock. Trampade ner till ett annat hotell närmare havet för frukost och planering. Och dopp.

Att kränga på sig cykelkläder efter salta dopp gör bara dårar. Vad trångt allt blev. Men minnet av vågornas dån och sältan på huden gjorde allting värt det.

***

Prick tolv rullade jag. Prick tío anlände jag till mitt bnb på en udde i sanddynerna. Hur kom jag hit?

Via skräckblandad körning på Vestkystleden varvat med trygg och melodisk asfalt. Rak, förutsägbar, mjuk och hemtam asfalt. Och motvind.

Hur var motvinden?

Ihållande. Västligt 9, tilltagande, men eftersom jag hela tiden visste detta så tuggade jag på. Den bekom mig inte, Amiran klöv den bara. Den var dessutom en vägvisare: Hade jag motvind var riktningen rätt, gick det för lätt fanns anledning att bli oroad för att jag körde pt fel håll.

Varför skar det eldar genom höger knä?

Knän är för roliga. I början av dagen gav jag nästan upp. Helvete vilken smärta. Justerade sadeln, kom in i en lunk, bitvis var elden borta och så skar den igenom knät igen. Så plötsligt använde jag väl rätt muskler och allt jobbade ihop. Knät drog väl sig tillbaka när jag belastade rätt.

Detta var också dagen jag bytte mil mot tid i sadeln som måttstock. Brevetträning är ju att spendera just många timmar i sadeln. Jag upptäckte hur det kändes i händerna, att nacken vat ansträngd, och vilka bibs som höll i längden.

Och så reflekterade jag över hur lite jag åt, och drack, men jag gjorde det iallafall ofta.

Sanddynerna tog andan ur mig. Ibland skrek jag rätt ut, eller flämtade. Vägen ledde till de mest vindpinade stränder. Ibland var cykelvägen delvis täckt av sand. Vit, finkornig, paradisísk atlantsand.

🦋

Gruset var en ständig källa till oro. Skulle Amiran bära mig på detta dödsgrus? Jag lärde mig till slut att Vestkystleden var 90 procent grus och att de nationella markeringarna inte tog hänsyn till oss med smala däck. Well well. Det fick räcka med glimtarna av kusten. Jag fick skruva om målet lite. Det var hårresande nog stt skymta och veta om att havet var alldeles nära.

🐎

Klockan blev åtta. Jag hade pressat milen, ville trycka psyket till att förlänga, och förlänga, och förlänga rutten. Medvind och motvind, sllt skulle tuggas. Tvp gånger lackade jag ur på att det regionala cykelvägnätet hade mage att vara grus, men det var också allt. Jag plöjde bara, vägen kunde vara lång och rak utan ände. Det bekom mig inte.

🐬

Sista omvägen började solen gå ner. Jag hade haft den under bevakning, än fanns tid att se den från stranden vid boende som var vid havet. Jag vevade på asfalten gav upp ett flämtande vrål när allting öppnade sig: jag var mitt i sanddynerna, igen.

Då kom gruset, igen.

Jag andades knappt, kände varje gruskorn genom däcken, visst vobblade inte hjulet?? Nej, det bar, och då kom nirvana.

Jag svängde runt en kurva på en höjd och nedanför bredde ett kraterlandskap ut sig. Solen glödde precis vid topparna, och kratrarna var sanddyner. Med sina karaktäristiska små tufsiga gräshattar bredde de ut sig framför mitt synfält.

Så kom den sista förbannade grusvägen, jag bönade och bad och lyssnade på gruskornen, och så svängde vägen och jag var framme. Solen glödde och bygatan ledde till havet och ljuset var skymningsmagiskt och vinden ven.

🌹

Jag bor i ett rum på övervåningen av ett galleri. Jag älskar allt med stället: bakgården med sina mysiga bänkar, badrummet med den utsmyckade handdukshängaren, toaletten med sitt färgglada kakel, rummet med kakelugn, kylen som är full av lokal öl och skålen med havregryn som värden fixar till min frukost.

Och fullmånen.

Och de vita stenhusen.

Och vinden som viner, pustar och piper.

Och sanddynerna med sina rufsiga, tufsiga, vajande hattar av gräs.

Men mest av allt, så älskar jag ta mig tusan mina däck.

🐎🐎🐎

Sorry bildbomb, hade jag också velat ha om jag vore er

Gårdagens broar och öar

”Jag skulle råda dig att istället åka till norra skärgården”.

Det var budskapet från Västtrafiks biljettpersonal igår kl. 1306. Jag stod i luckan och frågade när nästa båt till Brännö avgick, eftersom jag precis missat den med en minut. Solen var ymnig och personalen manövrerade så gott det gick alla ivriga lördagsfirare som ville ut på öarna.

Jag var en av dem. Min klipp- och havslängtan hade vuxit sig stark och planen var att cykla ut på någon ö och få soltorka på en klippa efter ett dopp. Jag följde biljettkvinnans råd, ”norra skärgården är dessutom vildare, åk till Hönö!”, och körde mot Älvsborgsbron som skulle ta mig mot färjan till Öckerö.

Öckerö. Namnet gav mig rysningar. Inte bara på grund av Cecilia Lind, utan för den skärgårdskänning som fanns inbäddad. För mig så oupptäckt och rå, klar och saltstänkt. Därutöver var det kittlande att cykla i en riktning som skyltades med en färjesymbol. Göteborg måste för övrigt vara Sveriges mest välskyltade cykelkommun, de fattar att skyltning omfamnar och välkomnar!

Öckerö visade sig sitta ihop med det Hönö som jag fått tips om, som hade en bro till Fotö i söder och Hälsö norrut. Jag körde norrut, och rullade till slut på en vägfärja till den allra nordligaste ön: Rörö.

Från Rörö hamn var det en minut till ingången till naturreservatet. Jag tog en promenad. Låste Amiran vid en stolpe. Hästar betade. Barnfamiljer skuttade. Strandängar, stenfält och hav.

Mitt badläge dröjde. Badgäster hängde i motorbåtar, jag körde tillbaka till den lilla hamnen och fick mig sorbet i tre smaker. Så kom färjan och nästa anhalt var Hönö.

Jag hade ingen riktig ro i kroppen. Klipporna var överdådiga, havet var grönt och skummande och bebyggelsen sötare än sirap. Men det fanns inte nog med väg. Min nyväckta brevet-längtan fick inget utlopp.

Dessutom hade jag ännu inte hittat mitt bad. Men det skulle jag, visade det sig, på Hönö. En liten väg ledde mot en vik och där öppnade mjuka klippor upp sig och snart trippade jag ut mot vattnet. Några enstaka sällskap njöt av kvällsbaden. Här.

Cykeln lutad mot klippan och kvällssolen i ögonen. Havet salt och svalkande. Västkustklipporna solvarma och rödstrimmiga.

🐬

Hamnen på Hönö var full av flanörer. Från den lilla bänken vid fyren hade jag bra utsikt över Fotöbron, så turkos över sundet. Jag trampade dit, tog ett varv i bebyggelsen och ökade farten tillbaka för att hinna till färjan mot fastlandet.

Väl där fick jag ro. Vad vacker skärgården varit. Skärgårdsaktig. Stenig, klippig, livfull och salt. Med tusen badvikar och små uteserveringar där viktiga samtal kunde äga rum och små och stora beslut kanske fattas. Ögon kunde blicka mot fyren eller glittra ikapp med vågorna. Hit ville jag komma tillbaka med sällskap och kaffekorg och ett lugnare tempo. Kanske i kajak. Eller på en cykel som inte väckte lika stor milhunger som Amiran.

🦋

Jag plöjde tillbaka till Göteborg i skymningen. Vinden var lugnare nu, cykelbanorna tomma. Skyltarna ledde förbi Älvsborgsbron och upp på Götaälvsbron. Känslan av att se en bro höja sig över havet, gärna i den typiska bro-turkosa färgen, och veta att jag snart ska få vara en siluett där, är svårslagen.

På hotellet vid tio, snicksnacka med nattpersonalen och en falafel i närmsta kvartershak. Med extra sås. Sedan kollade jag kartan, tog en klunk whisky och bestämde mig.

Danmark.

🐎🐎🐎

Hur var Kattegattleden?

Morrn från Göteborg!

Sitter i lobbyn och kaffebloggar.

Landade vid midnatt efter att i Varberg kl. 21.54 ha dubbelkonstaterat noll utbud av boende. Då återstod tåg till Göteborg. Att plöja 135 km till i mörkret hade kunnat gå, kvällen var mild och ljummen, men mina lampor var kvar hemma på sängen. Fem timmar i mörker hade krävt lysen, eller iallafall fyra av dem såhär i slutet av juli.

I Varberg hade jag knaprat i mig 194 km av Kattegattleden. Planen var runt 200 men det var inte självklart att jag skulle få ihop det. Vid starten i Ängelholm var blåsten ymnig och himlen grå. Dessutom tilltog gruset, även om leden ju gick via havet vilket gav en magisk utsikt.I trakterna runt Torekov tilltog gruset rejält. Jag flydde upp på en camping till stora vägen och trampade mot Båstad. Plötsligt var jag på SM-banan!

Landade i gräset vid målgången. Tomt och ödsligt vid scenen. Snart kom Anne; en otrolig timing gjorde att vi kunde ses i Båstad för lunch. Hon skulle söderut till Danmark, jag norrut till skärgården. Anne hade packat slickt och snyggt, bara en väska mer än mig och då fanns där även tältgrejer!

Vi diskuterade mina möjligheter att besöka Danmark när myndigheterna tillät detta mot att man bokat sex nätter. Drömmen att cykla danska västkusten kunde därmed uppfyllas. Tanken fick vila, vi skildes åt och senare såg jag att Anne plöjt 219 km på sin färd mot Helsingborg. Väl trampat, kamrat!

Jag körde mot Halmstad på ännu mera tilltagande grus. Söta vägar ja, Mellbystrand och allt, men oron för punka överskuggade lite. Jag var glad för mina 26 mm-däck men vågade knappt andas än mindre fota de vackra stigarna.

Väl i Halmstad ställde jag siktet på 200+. Kroppen svarade bra och leden var välskyltad, fin eftermiddagssol, livet var härligt!

20 km söder om Falkenberg dippade jag. Motvind, landsväg, smått ospännande åkrar och ständig törst. Spikraka vägar. Jag betraktade dippen utifrån och övervägde hur jag skulle hantera den. Jag beslöt att köra till Falkenberg och ta tåget. Inget boende fanns i varken Varberg eller Falkenberg, bara i Göteborg.

Men väl i Falkenberg var ju kvällen så ljuvligt vacker så vid stationen vände jag. Det var 39 till Varberg, det skulle ge mig ett par timmar kvällscykling, och hummusmacka hade jag i väskan.

Det var dagens bästa beslut. Inget mer grus, vägar som slingrade ner mot havet och framför allt – det som faktiskt hände inuti. För jag tänkte, nu håller jag brevet-tempo, att cykla fyra mil ska kännas som en skön promenad. Med 23-25 km/h blev det precis så. Och då hände saker!

Åkrarna fick färg. Sol blev måne. Syrsor började spela. Dofter från nyslaget hö kom från höger och till vänster fanns havsutsikten från andra världar. Jag var vägen och ljuden och dofterna, och vägen och ljuden och dofterna var jag.

Jag blev så glad på ett så skönt och ihållande sätt, att jag blev våt i ögonen. Min så uppenbara enkla, rena glädje hade rört mig till tårar.

Jag käkade hummusmacka i farten. Satte Garmin på laddning i min powebank och fortsatte följa skyltarna.

Så nådde jag Varberg. Jag förstod det av klipporna och hur folk flanerade i solnedgången och satt och höll om varandra på stenar. Och till slut kände jag igen mig mitt i sorlet, det var ju ännu en SM-bana! Cross-banan! Drog ett mentalt mess till Robin och Robert som varit mina följeslagare och serviceteam på detta lerans SM.

Någonstans i centrum vek jag av från leden. De nu hemtama skyltarna pekade mot Kungsbacka. 67 km. Men jag skulle till tåget. Jag var färdig! Inga fler röda skyltar att följa. Dessa röda skyltar hade visat mig havet och skogarna och kringelikrokstigarna och cykelbanorna i nära tolv timmars tid.

Slut!

Hej då skyltarna. Och tack.Vid stationen klädde jag på mig varmare kläder i kvällskylan. Gick på tåget efter att ett glatt gäng på åtta andra med cykel klivit av och sedan stannade tåget i Mölndal. Det var svårt att hitta ersättningsbussen, så jag fick trampa de sista sju kilometrarna. Det gjorde inget. Jag köpte en wrap på circle K, deras vegoutbud alltså!!, och kom till hotellet 23.58.

🐎🐎🐎

Skulle jag cykla leden igen eller rekommendera den till andra? Jag skulle lätt kunna tänka mig att köra Falkenberg-Göteborg på racer, 175 km som jag tror kan vara de vackraste och minst grusfyllda. Från Göteborg tar man då bara Öresundståg till Falkenberg och får en härlig långcykling med klippkänning.

🐎🐎🐎

Nådde jag mitt mål? Jag ville knapra 280 km av leden. Det bidde 194, men lärdomarna och glädjen från gårdagen är lätt värt och så har jag ju något kvar att komma tillbaka till.

Så riders, kaffet är slut och leden är över. Ledat äger, stort cred till dem som lägger leder och sätter upp skyltar och funderar ut rutter.

Kram på det!

Tack havet!!

Tack havet.

Det var meningen som tumlade runt i hjärnan idag vid 15-rycket. Jag hade precis pratat med en badvakt på stranden i Ängelholm och direkt därefter plumsat ner i havet. Min bekant höll handduken och havet var svalt, skummande och rytande. Strömmarna var starka, vågorna gick höga som badvakten sa och jag skulle beakta strömmarna.

Som jag beaktade dem. Jag gick nedför stegen och höll mig i räcket, testade hur det kändes att stå pall för vågorna. Ett steg i taget, glädjevrålet från strupen och där låg jag, mitt i det skummande västkustsalta havet och kände livet i mig. Som man säger.

Jag jobbade samtidigt upp ett enorm cykelsug. Ty jag beslöt att de starka nordvästanvindarna fick vinna över mig och att idag fick bli en vilodag. Och vem hade väl underhållit badvakten med sitt småprat och njutit av vågorna om inte jag varit där?

Så fick det bli. Så – edit! – imorgon cyklar jag istället norrut mot Halmstad och Varberg, följer Kattegattleden och stretar om än i sidvind, så iallafall i solsken.

Det får man göra. Tid finns, tid är det enda vi har och imorgon börjar en vecka som jag faktiskt inte alls vet hur den ska sluta. Jag ser fram emot rått väder, jag vill sitta på en klippa med regnjacka och vinden vinande mot huden. Så ska jag doppa mig. Det är ungefär så långt fram jag behöver planera just nu, och det får räcka.

Återigen får det räcka, just nu, förutom att jag cyklade och skaffade mig en power bank, och påminde mig själv om hur ljuvligt Amiran rullar, amen och over and out.

Kattegattleden och min ö-dröm

Morrn!

Sitter på gryningståget, gryningstrött med prio-kaffe. Jag är på väg till Skåne med Amiran. Vi ska cykla Kattegattleden!

Denna finfina lilla led går mellan Helsingborg och Göteborg, med rara stopp längs vägen. Ibland är det grus, men oftast asfalt. Leden har ett supertrevligt havsnära läge, hur förföriskt! Totala längden är 390 km och jag tar 328 av dem, med start i Ängelholm. Där börjar resan imorgon, efter lite kärt besök hos en bekant idag.

Det finns några syften med denna resa. Ett är att plöja mil, många per dag, gärna runt 20. Detta då jag och Robert ska köra en 1000k om ett par veckor och jag vill trampa in formen.

Ett annat syfte är att få semesterfeeling. Detta uppnås oftast genom att göra samma sak under en tid som är tillräckligt lång för att uppenbart vara längre än en helg. Samt att spendera morgnarna med påtår efter påtår och skriva blogg. Och med öronen fyllda av ljudbok och sommarprat.

Ytterligare ett syfte är ett som ger mig rysningar. Och det är att uppfylla en liten minidröm. De finns, de med, de små minidrömmarna! Den här våren har ju flutit ihop i en gegga av jobb, för långa morgondopp, en otyglad förtvivlan och ljuva miniutflykter. Så nu är det dags: jag ska besöka Göteborgs skärgård och kanske kanske även någon av kosteröarna!

*dreglar*

Denna dröm föddes då jag körde västkusten ner från NM i Norge 2018 och passerade Strömstad. Jag anlände fem i tolv på natten efter att ha cyklat över Svinesundsbron i mörker och medvind. Jag tog sedan in på resans dyraste hak som det anstår en nordisk silvermedaljör.

Och så cyklade jag över Tjörnbron. Den sommaren fattade jag grejen med västkusten. Grejen var överljuvliga vägar längs havet, bombastiska dopp i saltvattnet och allting kantat av de där rödaktiga klipporna. Och den grejen tänker jag nu ska få jobba för mig och drömmen kommer att uppfyllas när jag rullar iland på någon av öarna, kanske Brännö eller Öckerö, landar på ett boende och tar det första doppet.

***

En vän jag inte träffar så ofta sa häromveckan i ett mess: hoppas du har lycka och balans i ditt liv. Efter att jag skrivit ner mitt svar, hängde meningen kvar.

Lycka och balans finns ju sida vid sida med motsatserna. Så kommer det för alltid att vara. När spökena sitter på axeln och petar en i ögat eller flaxar runt skallen som irriterande bromsar, får man antingen slå ihjäl dem eller dra därifrån så fort att de inte hänger med.

Idag är min balans och lycka att få sitta på tåget till Ängelholm med Amiran, vår plan och min dröm. Himlen är blå men hade den varit grå, hade jag bara dragit på mig regnjackan.

Och det får räcka, just nu.

Älska trycka Västerbron till tåget och Karin plåtade mig framför Tärnasjön

Vem ibland oss på färjan är långfärdscyklisten?

Är det damen i linne med stenhårda vader?

Eller herren med tofflor, som behöver bli glader?

Kan föräldern med mössan, med barnet som leker,

månne trampa och trycka och bräcka en eker?

Kan jag stava till rynkige mannens chiwawa?

Brukar han unna sig att cykelsemester-wow:a?

Är det kvinnan med brillor som packat så smart?

Som tar fram whiskeypluntan när hon för dan cyklat klart?

Kan det vara så enkelt att han i röd tröja

Snart ska klicka sig i och sin crossnacke böja?

Den med cykel på färja har vännen i ramen

Kan va herre, förälder, kvinna/man

eller damen

Hur var John Bauer-leden?

Julisöndag på er!

Tänkte ge mig på en recension av John Bauer-leden. Japp, leden med Sveriges kanske mest mytiska namn. Personen inuti dassbyggnaden är min vän Tess, och nu börjar berättelsen.

Leden slingrar sig mellan Huskvarna och Gränna och kallas den vackraste vägen mellan dessa två orter. För cyklister som kört Vätternrundan kan det verkar svårsmält, men jag är absolut beredd att låta dem dela förstaplatsen.

Vår vandring startade vid nio på morgonen med en lite lagom brant stigning uppför Klevaliden, där nostalgin för mig såklart var total. Min första riktiga klättring värd namnet liksom! (bästa Katja, Tony och Johan från VCK visade mig denna då det begav sig, under en långhelg i trakterna). Den officiella starten/slutet på leden är IKHP-stugan vid krönet av backen, och efter muggbesök och ombyte var vi redo!

25 km skulle knapras idag, och ungefär lika många dagen därpå hade vi tänkt ut. Vi skulle sova på ett pensionat, käka langos och dricka nåt gott. Och bada våra trötta fötter, det skulle riktigt fräsa om dem när de stacks ner i sjön, resonerade vi. Sedan skulle vi vakna utsövda, äta hotellfrukost och vandra vidare mot Gränna där glass och buss tillbaka till Jönköping väntade.

Det blev nästan som vi hade tänkt.

Leden var lättvandrad. Första kilometrarna kantades såklart av wow-iga utsikter mot Vättern, hyggen och hagar med vildhallon och körsbär, och mjuka stigar där våra fötter dansade fram likt kanintassar. Vi lunchade vid en smällvarm rastplats med utsikt över Landsjön, lite ovanför Vättern, och återgick sedan till leden. Ingen var hungrig, man ville bara dricka vatten eller juice, men vi åt såklart vår mat ändå. Orka dippa senare.

Leden fortsatte genom ganska buskig, blöt terräng med många spänger. På spängerna var hönsnät fastsatt, i syfte att skydda vandrare från att dö halk-döden. Vilken bra grej, vilket fäste, tänkte min stukade handled.

Klockan var runt två när vi hittade Pukasjön. Eftersom det rent teoretiskt bara var nån mil kvar av dagsetappen, kostade vi på oss ett dopp, med kaffe. Vi torkade i solen och konstaterade att Pukasjöns vindskydd säkert varit en mysig tältplats. Så gick vi vidare och kom över både gula kantareller och blåbär.

Tid fanns i massor för att vi skulle passa den buss från samhället Bunn, som skulle ta oss till Örserum och vårt boende. Fötterna hade massor kvar att ge, och det var inte långt kvar.

Trodde vi. För när vi enligt mätaren vandrat 26 km från IKHP-stugan och vi rent teoretiskt borde varit framme, var det ändå åtta kilometer kvar. Och det var här som självaste John Bauer börjat gäcka oss. Trollen hans och alla mossbeklädda gamla trädstammar hade satt sig i våra ben, eller främst i mina fötter, och klängde sig fast så att vi inte kunde förflytta oss en ytterligare meter.

Iallafall inte jag. Och i en korsning där det stod Rävlinge på en gul skylt, och Svarttorp på en blå, insåg vi att vi hade missat vår buss. Vi såg på varandra och fattade vi ett beslut. Tess ringde en kompis, och jag hittade en lagårdsdörr att vila ryggen mot.

Det hade blivit dags att kasta in handduken.

Vi kastade in den i Tess’ kompis’ bil. Sedan fick vi oss en finfin sightseeing längs böljande asfaltvägar som fick landsvägsbenen att vädra morgonluft, och nådde till slut vårt pensionat. Tack för skjutsen, vi lovar stt betala bra!, nu hägrar bad och mat och vila. Och något utsökt svalkande i glasen.

Efter badet satt vi i kvällssolen på stranden och drack whiskey. Vi mådde bra, jag kände prestigen över att vandra hela leden rinna av mig som det böljande håret på älvorna i John Bauers sagor. Vi hade trampat på i sju timmar, kanske sammanlagt pausat i en och en halv, och var precis så där möra som man vill bli av att vandra. Trötta, utan att vara trötta på.

Dagen därpå ändrade vi planerna. Det kan man göra när man synkar så pass väl att man vet vad som ger det som båda vill ha ut. Vi vek därmed av från John Bauer, tog norrut på Holavedsleden och fick oss två timmar finfina skogsstigar blandat med hyggen och böljande branter. Leden var mer Bauersk än John Bauer, om herr Bauer ursäktar. Och det lilla dasset med öppningsbar överdörr var bara för fiffigt: vilken nödig vandrare vill inte både ha luft och utsikt medan man gör det man ska? Och vill man inte det, så lämnar man den bara stängd!

Blåbären blev sötare och rundare för varje meter. Sötman, och de blåflammiga bevisen på mina handflator, nådde sin kulmen strax innan Tegnértornet nära Gränna. Tornet är ett utsiktstorn som några skogens karlakarlar har byggt, och spiraltrappan utgör en förförisk utmaning om man pallar trippa uppför alla trappsteg i ett svep.

I Gränna fick vi vår glass. Under den påföljande sista asfalten ner till supersöta lilla Röttle fick vi ledens bästa bekräftelse: en mötande vandrare lät nämligen meddela att precis efter korsningen Svarttorp/Rävlinge, hade John Bauer vikit av uppåt. Höjmetrarna hade kantats av vajande brännässlor och stigningen skulle fått Klevaliden att framstå som en mullvadshög. Vandraren hade 26 kilo på ryggen och sa att detta var etappernas absolut värsta del. Det fanns ingenting värt med den.

Vi sa hej då och lycka till, och såg sedan på varandra. Ibland är det skönt när prestigen läggs åt sidan. Skavsår hade jag fått så det räckte ändå, skosulorna hade blivit tunna som papper – jag kände varje gruskorn under trampdynan.

Vi trampade vidare mot Röttle. Vi fick oss vårt bad och delade den sista whiskeyn i den obönhörliga kvällssolen vid Vättern. Badet var kallt, och stranden var stenig. Mätaren stod på 54 km, inklusive de två kilometrarna uppför Klevaliden. På vägen upp till busshållplatsen köpte vi nyplockade körsbär av nån överljuvlig villaägare.

Det var fullbordat. Vi var färdiga. John Bauer hade krämat ut det sista ur oss, och det fanns ingenting mer av John Bauer som vi ville kräma ut tillbaka – iallafall inte just nu.

Tack Småland

Foton jag och Tess

Läs om John Bauer-leden här

Och planera ditt glasstopp på Grenna Glass om du vill njuta lakritsglass och jordgubbssorbet från växtriket, eller någon annan frestande smak

Väska på cykeln – min pålitliga genväg till semesterfeeling

Kan vi ta och snacka lite allvar om det här med väska och semesterfeeling?

I tisdags blev jag lätt vardagshög. Det berodde på att jag skulle cykla på middag i Vallentuna och frakta dit en flaska finrött. Till detta kom lite ombyte och lampor ty mörkare på hemvägen.

Allt detta packade jag omsorgsfullt i min sadelväska. När jag stod där och spände så att den skulle vara tajt och sitta snyggt bakom mig, så kom den där sprittande glädjekänslan. Den när cykeln går från träningskompis till faktiskt transportmedel. Eller en kombo!

När man tränar eller kör vanliga dagsturer vill man ju ha minimalt med sig, men ska man väl ha saker med sig till destinationen så kan man lika gärna ha lite extra.

Väskan ger känslan av att inte bara cykla utan att vara på väg.

Och i mitt liv, just nu och nog för evigt amen, är detta det viktigaste som finns. Det lugn och ro som skapas av att vara på väg slår allt annat lugnt.

Så den här sommaren kommer jag fortsätta spinna på den vågen: ner till Öland på crossen och upp till Örskär på Amiran.

Ryser faktiskt av tanken på de klippor som ska möta mig vid Örskär.

Slut på inlägget, låt oss se semestern i litet som stort, så ska stormarna bedarra.

Om det finns några stormar alltså.

Ok?

Idolbild på Robert och hans nya cannondale för likes – älska när någon är ett med sin maskin på det sättet som gör att man inte riktigt vet var kroppen slutar och cykeln tar vid

… Och ibland kan det faktiskt räcka med att låtsas vara på väg nånstans för att endorfinerna ska kicka igång