Hur gick jubileums-breveten 300k?

Yo!

Jag har ju helt försakat rapporten från jubileumsbreveten!

Den 11 juni körde jag alltså 300km, en brevet arrangerad av fantastiska Randonneur Stockholm, för att både njuta och testa grejer. Och tugga mil såklart.

Miltuggandet gick bra; jag hittade en stabil miniklunga att tugga med. Vi kom in på sub12 (11h59min för att vara exakt) och hade jättetrevligt. Vi käkade thai, åt godis, svettades och njöt i medvinden. Samt utbytte matnyttiga tips och anekdoter. Samt träffade på västeråsare i Örsundsbro! ❤

Vi gjorde dessutom effektiva stopp, och utökade klungan med två till när det var åtta mil kvar.

Till testerna.

Wahoo – skulle batteriet palla rando? Svar: det räckte åtta timmar och stängde sedan av sig. När lag pluggat in laddaren (i farten givetvis) tog Wahoo några sekunder på sig att synka sig. Rutten var dock borta, jag lyckades inte klura ut hur jag kom tillbaka. Garmin hittar alltid tillbaka direkt, morr. Men åtta timmar är helt ok om man har Powerbank vilket man har.

Som ett litet sidotest, förstod jag senare att jag ska ta fästet som sitter på styrstammen till Irland. Då får nämligen laddsladden plats.

Canyon som landsvägscykel. Canyon hade fått på sig andra pedaler samt 35 mm-maskrosdäck (continentals bidrag till minskat fossilberoende, de blandar in tyska maskrosor i däcken). Däcken rullade bra och canyon var tjusig som få i landsvägsutstyrsel. Geometrin funkade, utväxlingen med singelklingan gjorde dock att jag fick trampa som en galning nedför. Det var dock överkomligt. Slutsatsen var att den skulle funka på landsväg med lättare däck. ”Kör du på fat bike”, lät det lite skämtsamt i klungan.

Styrlindan var skön, men jag längtade efter mina tempopinnar.

Vad mer?

Skillsen satt ju i övrigt, måste jag säga. Glass åts när glass behövdes, det väntades på den som ville ta en pp, det togs vatten på kyrkogårdar och kompisstämplades, och så vidare.

Jo! En av hjältarna i min klunga navigerade med papperskarta.

Glad juli på det!

The wisdom of insecurity

Vad är jag egentligen rädd för med Pan Celtic?

Denna fråga var jag tvungen att ställa mig häromdagen. Mitt i prylfix och ruttplanerande kom jag på mig själv med att mer fokusera på allt som kunde gå fel, än det härliga med loppet, anledningen till att jag anmälde mig.

Jag insåg också att prylfixet och reseplaneringen höll på att göra mig galen. Jag hade till exempel begett mig till en speciell cykelbutik som hade de bromsbelägg jag behövde, för ett väl hemma upptäcka att jag bara köpt belägg till ett av hjulen. Jag hade kapat den nya kedjan på en länk som inte passade med kedjelåset och fick peta tillbaka den lilla pinnen och sätta fast länken igen. Jag hade också tidigare, i något som får betraktas som peak galenskap, spenderat två timmars research på val av tempopinnar och spacers sedan lagt tre beställningar – på fel tempopinnar och för korta spacers.

Till och med stenansiktet i utlämningsstället höjde på ögonbrynet när jag kom med returetiketterna till paket jag inte ens öppnat.

Det finns en hel del saker att vara rädd och orolig för med detta lopp. Man måste först och främst ta sig dit, vilket till exempel höll på att gå åt skogen idag när jag fick ett mess om ett inställt tåg. Men det gick ju att boka om.

Min lista på det jag är rädd för eller oroad över: att cykeln ska gå sönder så att jag måste bryta, att jag ska skada mig irreversibelt, att jag blir blöt och kall, att cykeln ska sönder under tågresan, att det ska vara strejk som gör att jag missar nåt tåg, att jag ska ha missat nån viktig info och känner mig dum fast att jag har läst all info som finns, att jag ska cykla på fel sida vägen, att jag ska köra för långsamt och missa mitt mål om tio dagar, att jag inte ska lära känna nån, att jag ska sova dåligt i bivvyn, att det ska vara för lätt att hitta bnb så att bivvyn blir överflödig, att bromsarna inte ska ta i regn, att jag ska missa nån av de tre färjorna, att jag inte ska orka, att jag inte ska vara tillräckligt extrem, att jag ska få rumpskav, att jag inte ska våga cykla på natten, att jag ska bli utan mat eller vatten, att min ruttplanering inte funkar, att Wahoo tappar rutten och jag åker vilse.

De enda sakerna som egentligen spelar roll är ju att jag eller cykeln ska gå sönder. Och egentligen främst att jag ska skada mig och få men för livet. Alla andra saker är antingen förlorad stolthet i att missa sitt mål eller att framstå som korkad i största allmänhet. Alternativt sådant jag inte kan råda över. Eller sådant jag inte kan förbereda mig på.

Någonstans mitt i det där gyttret av rädslor så inser jag att där finns delen som utgör själva äventyret. Man måste liksom kunna palla den där osäkerheten i att massa oförutsedda saker kan hända som man måste kunna hantera.

Jag har varit så uppslukad av loppet att rädslorna helt tagit överhanden. Det har funnits noll tid att njuta eller längta när tågbiljetter, tempobågar eller packsystem inte är klart. Eller boende inför starten eller det ständiga flödet av saker som måste inhandlas om cykeln ska kunna klara v att köra detta lopp.

Det dyker alltid upp en till pryl eller komponent som måste fixas. Är det inte storklinga eller kedja, så är det eltejpen som ska förbättras runt styrlindan eller silvertejpen som ska lindas runt ramen som en nödåtgärd.

För att inte tala om flaskorna. Har jag två som är tillräckligt stora?

Man får inte bli galen. Man får bryta ihop, men gå vidare. Hålla huvudet kallt och lita på att man kommer att fixa det.

Och tänka gaaaahh – jag ska f-n i mig stå på den där startlinjen taggad och redo. De hinder som finns på vägen ska övervinnas så att jag ska få köra mitt sjujäkla äventyr.

Glad juli på det, så kommer uppdateringar om läget fram till starten vad det lider.

☀️

Du behöver bara trampa. Det är dit jag vill komma. Allt fix klart och bara trampandet kvar.

Gick det som beräknat i Flandern?

Ja och nej!

Jag kom ju fram till Oudenaarde vid midnatt i fredags som ni vet. Jag tog sovmorgon på lördagen som ni vet, och sen drog jag iväg mitt på dagen på lördagen, närmare bestämt kl. 11.49. Jag ville köra som loppet går (det ”mellanlånga” loppet på 174km med alla backar), därav att jag körde ner till stan först. Annars gick loppet förbi mitt airbnb, kanske ett tecken men hursom – jag ville göra det ordentligt.

Några saker blev helt uppenbara. Jag lyckades tappa ena vattenflaskan efter nån buckla i vägen 2 min i rundan, vilket gjorde att jag blev ännu mer beroende av vattenpauser än vad jag annars redan var. Värmeböljan var ett faktum och enligt Wahoo ska temperaturen ha gått upp till svindlande 46 grader – medel var på 32 grader. Kanske nån konstig mätning men jag vet bara att det var in i norden varmt. Jag svettades konstant och det rann längs benen. Jag hade en ständig vätskeångest vilket gjorde att jag stannade hela tiden och fyllde på. Bad om vatten på kaféer, köpte vattenflaskor, fyllde på i fontäner.

Allt detta gjorde att jag stannade massor – närmare bestämt totalt 3h16 min.

Det andra var påminnelsen om kullersten. Satans påfund! Vem f-n vill ens kunna cykla dessa snabbt och snyggt? Det är ojämnt och man måste hålla i styret och kan knappt växla och det vibrerar i hela kroppen och man får skav i *******! Jag minns att jag omfamnade dem förra gången, nu var jag mest störd på dem.

Trots detta satte jag en del rekord. Jag var taggad på revanschen, Nya hjul och nya ben. Jag skulle ta mig upp för samtliga åtta kullerstensbackar och resterande kullerstensegment, jag skulle inte stanna och gå! Jag hade brutit i Koppenberg, så allt från och med Koppenberg skulle vara revansch.

Koppenberg var den mest fruktade och därmed mest viktiga, Koppenberg med sin lutning – pulsen gick upp redan när jag såg skylten. Det var här jag på själva loppet 2019 hade behövt kliva av under folkets hejarop och gått med cykeln uppför. Nederlaget! Och sedan brutit ett par km senare. Så även om jag kände igen känslan av att cykeln stegrade sig, så tryckte jag på och kapade mitt PR (som var dagen innan loppet när vi skulle reka!) med 32 sekunder.

En annan kär bekant var Oude Kwaremont. Namnet!! Denna fick jag aldrig köra på loppet heller eftersom jag brutit innan dess, utan denna hade vi kört två dagar efteråt. Jag nådde detta segment i skymningen, vilket gjorde det än mer pikant. Lampor på! Inte lika brant som Koppenberg, men i slutet av rundan så benen skulle vara tröttare. Oh yes, PR med 2 min 38 s. Kanske för att jag då inte haft full koll på segmentets slut, men jag är ändå övertygad om att jag körde snabbare än 2019.

En tredje var Paterberg. Paterberg är kort och relativt brant men jämnt brant, inte som Koppenberg. Paterberg hade jag heller aldrig upplevt under loppet utan enbart på rundan efter loppet. Känslan att ta sig upp då var magisk – att ta sig upp nu, sex sekunder snabbare, var oerhört viktigt. Och när jag svängde vänster efter den faktiskt ganska ansträngande stigningen upplevde jag ett glädjerus. Det flimrade genom hela kroppen och jag blev rörd. Jag hade klarat alla backarna jag föresatt mig, jag hade gjort det! I skymningen, med lampor, jag hade gjort det!

Tvekade jag nånsin? Ja. De först fyra timmarna, när allt jag gjorde var att leta vatten och mat, när svetten rann nedför benen, när jag två gånger fick pausa för att ladda batteriet på wahoo, av anledningen att laddpluggen inte fick plats med det fäste jag hade. Skitfäste. Jag var lack. Hade det funnits en öppen pub i närheten hade jag brutit. Men nu gjorde det inte det, jag stannade i två gathörn och såg skymningen komma. Fick mig en pratstund med en annan cyklist som var vilse.

När jag fått mig tillräckligt med ladd, susade jag nedför backen där jag tog fartrekord. 65 km/h. Där stannade tiden. Syftet med landsvägscykling var uppnått.

När jag tittade på kartan efteråt insåg jag även att jag kört i två loopar. Medan jag körde, hade jag ingen aning om vart jag var rent geografiskt. Eller, jag visste att jag snurrade runt i samma område men använde alla möjliga vägar och kullar för att skapa hela den långa rundan. Och jag var ingenting utan rutten på Wahoo. Lite som att snurra runt på Järvafältet.

Vid midnatt gick jag i mål på torget i Oudenaarde. Jag knattrade runt på kullerstenen i jakt på öl och mat. Jag hittade ett ställe som hade öl, men inte mat. De pekade ut ett annat ställe som hade mat, men inte öl. Valet var inte självklart, men till slut valde jag maten och ölstället hade fel – matstället hade även öl!

Och där dog Wahoo för sista gången.

Jag startade kl. 11.49, var ute i exakt 11h49 min och klättrade upp till plats 1149 på rankingen på Oude Kwaremont.

Tack som f-n, Flandern.

Jag och Amiran fick vad vi tålde, och tog det vi förtjänade.

Hur gick tågresan?

Tack bra!

Till slut, med lite spårbyten och förseningar. Men på kuppen fick jag åka både belgiskt snabbtåg och dricka öl med en italiensk student från Venedig. Vi skulle med samma tåg till Bryssel och satte oss på asfalten på perrongen, tågluffarstyle!

Jag åkte torsdag 16 juni kl. 1659, och kom fram dagen efter vid midnatt.

Först var det Stockholm-Malmö, sov en natt i Malmö för att slippa sittplats på nattåget. I gryningen tog jag Malmö-Köpenhamn, och sedan Köpenhamn-Hamburg. Delade vagn med några riktigt bröliga danskar och försökte jobba samtidigt. Köpte dyrt pulverkaffe i min termos mest för att den skulle komma till användning.

Amiran klarade sig bra men det var ändå nervigt kring henne. Hjulen kändes så sköra, tänk om någon skulle stöta i dem eller de skulle klämmas sönder. De hade varsin sopsäck runt sig men ändå. I huvudsak gick det bra, jag hade henne löst i tåget Köpenhamn-Hamburg. Hon stod mellan två andra. Så grova alla andra cyklar var. På den smockfulla perrongen började jag sedan packa ner henne, under alla andras muntra betittande såklart.

Är du aldrig orolig?, frågade en dam, jo, sa jag, ibland. Sedan kände jag på min ryggsäck och hade redan en imaginär hög av överflödig packning framför mig. Att resa lätt ger alltid frihet och min väska var lite väl full. När jag senare klev av tåget, visade det sig att man visst fick ha cyklar där, enligt symbolen på fönstret. Som på nästan alla andra tåg i Europa förutom Sverige.

Detta syntes ibland i rail planner-appen som man har för interrail-kortet. men ibland diffar infon, det behöver förbättras. Samt bokning av cykelbiljetter som man mig veterligen inte ännu kan göra i appen, där man också köper platsbiljetter. Jag hade dock pappers eftersom det var en jobbresa.I övrigt är det kanonsmidigt med mobilt interrail!

Sedan var det då Hamburg-Köln och Köln-Bryssel. Från Köln fick jag och italienskan åka Thalys, det stiliga belgiska snabbtåget. Jag vinkade av henne i Bryssel för att vänta in det försenade tåget till Oudenaarde.

Det var magiskt att kliva av i den sena kvällen! Så mörkt, så ljummet! Jag monterade upp Amiran inne i tågets cykelutrymme för att spara tid, sedan satte jag på lampor och tog en repa genom stan. Så mycket liv och cykel och Flandern-feeling överallt!

Oudenaarde är ju epicentrum för det klassiska loppet Flandern runt. Jag kände igen många gator från 2019 när jag var där med en klubbkamrat. Jag njöt av ljudet av kullerstenarna när jag klapprade fram genom stan för att komma till vägen mot mitt air bnb.

En lång backe tog mig upp till kapellet som skulle ligga bredvid huset. Nyckeln låg under en sten och en stor spindel vaktade nyckelhålet. Jag var genomsvettig men mera av värmen och tågresan än av stigningen. Amiran flög redan uppför backarna. Wheelgasm!

Ett stort stenhus med högt i tak och gammaldags detaljer: handfatet monterat lågt, knarrande trägolv, en äkta herrbetjänt i trä i badrummet och en hög med handdukar inklusive tvättlapp.

Frukosten intas nu i kök med gasspis och köksträdgård. Utsikt över kullar med majsfält och bakgårdar. Kaffe i baby size kopp och marmeladbuffé. Det ska bli trettio grader så vatten och tunt kit står på menyn. Sedan är det upp till oss att klättra på!

Klockan är nu tio. Dags att kitta upp; jag har räknat med att vara åter om tolv timmar. Då med 174 km Flandern i benen, och sött och salt och kallt och varmt i strupen.

Och wheelgasm, på wheelgasm, på wheelgasm.

På tåg med cykel – mina sju packprinciper

Hej från tåget!

Jag och Amiran är på väg till Belgien. Vi ska cykla lite i samband med en jobbresa. Amiran följer med för att vi ska ta revansch på de åtta kullerstensbackar som fällde oss i Flandern runt 2019. Närmare bestämt har jag laddat in den 170 km långa ”mellanrundan” som motionärer kan köra (det blir alltså bara revansch på backarna, inte hela loppet som jag alltså bröt pga knä när det begav sig). Start och mål i Oudenaarde. Amiran har nya hjul och jag har nya ben, tillsammans är vi starka!

På begäran från er läsare kommer här ett inlägg om min packstrategi. Jag ska ju inte bara cykla, utan även jobba med EU-projekt i dagarna tre. Flerdagars jobbresor tarvar morgonlöpning, och prognosen lovar värme så man vill ha lite luftiga kläder på sig men utan att frysa. Vi ska vara både inomhus och utomhus och göra studiebesök och byta erfarenheter, samt gå någon lite mer uppklädd middag. Och kunna ta en avslappnad lunch eller fika i både kort och lång kjol beroende på vad som krävs. Tågresorna som jag har bokat kan starta ganska tidigt på morgonen och då behövs en välfylld kaffemugg när jag kliver på. Dessutom ska ju Amiran med, och hjulen komma fram intakta. Så det är lite att tänka på!

När jag packar för en resa med så många syften, och vill undvika död vikt, så brukar jag tänka såhär:

Ett. Cyklingen får ta plats. Två dagars cykling, två olika kit med två olika strumpor. Vindväst, armvärmare och korta handskar eftersom prognosen lovar varmt väder. Extra batteri, extra slang och däckavtagare samt pump såklart. Och ett lagningskit, som tar långt mindre plats än en till slang (som också kan köpas på plats). Specialtvål för oljefläckar är med liksom multiverktyg och lampor. Amirans nya hjul har fått varsin sopsäck att resa i inuti väskan. De rullas ihop och fraktas bakom väskan när cykeln är uppackad.

Två. Mångsidighet. Toppar och kavaj ska passa till både klänning, kjol och jeans. Extra piff för uppklädd middag blir ringar, örhängen och nagellack, som ger högt piffvärde per volym. Som en kanske orimlig lyx fick klackskorna följa med. Det kändes bara rätt.

Tre. Löparskorna är med. Löputstyrsel består av korta tajts med mobilficka, sport-bh och linne som kan tvättas och användas som underlinne. Löparskorna kan även användas som promenadskor och strumpor är samma som cyklingens.

Fyra. För god nattsömn är jag noga med öronproppar, två par av min favoritsort Happy Ears (de har en cirkulär modell, kolla här). Utöver denna nödvändighet, så finns fler yteffektiva saker såsom tandtråd och tops som ger hög nytta för liten volym. Resehygien med guldkant är nog så viktigt för trivseln även när man lämnar landet. Parfym i miniflaska såklart. Dessutom kan en buff fylla ett syfte för sömnen – är det för ljust kan den helt enkelt träs över ögonen.

Fem. Packprocessen lägger jag ofta upp i tre steg. Steg ett är en hög med bruttosaker. Steg två är ytterligare en hög där det som faktiskt inte behövs kan sorteras ut. Steg tre är mellanlagret, i detta fall kontoret. Här ger jag mig några timmar efter packningen åkt mellan hemmet och kontoret att eventuellt kunna lämna några saker till. idag blev det: en vindjacka (har ju vindväst och armvärmare), en t-shirt (för varm), en för stor scarf (kan köpa ny beggad i Belgien som ett fint minne). Ett fjärde steg i processen kan vara att skicka grejer med posten när man väl kommit till destinationen – det gjorde jag senast i Norge 2018 utan att skämmas det minsta. jag löste problemet helt enkelt.

Sex. En annan variant på mellanlagret är att packa sådant som lämnas efter vägen. I mitt fall idag var det en lunchlåda hemifrån som åts på jobbet och sedan fick stanna där. Det gav mig lite mera luft. Ett alternativ är att packa en ramväska i en annan väska, så att man vid behov kan fästa ramväskan på ramen och på så sätt frigöra utrymmet för hemvägen i den större väskan.

Sju. Slutligen har jag med mig verktyg för att undvika engångsgrejer. Termosmugg för morgonkaffet (två supertidiga tåg bokade), spork för matsäcken och en flaska olivolja som kan hotta upp den tristaste nödbaguetten. En platt liten flaska med stärkande innehåll finns också med. Kan läggas i ryggfickan eller öppnas på valfritt hotellrum, eller som konversationsstartare på tåget om man känner sig pratsugen. Och såklart vattenflaskorna från cykeln som används som just vattenflaskor även off bike. Termosmuggen kan anses ta mycket plats jämfört med tiden den används. Den står säkert oanvänd lika stor del av dygnet som en genomsnittlig privatbil. Men den kan också utgöra behållare och skydd för annan packning, såsom cykelglasögon, och därigenom frigöra volym.

Sammanfattningsvis har jag alltså med mig tre par skor, och reser i ett fjärde par. Jag har tre linnen och två sport-toppar, kanske ett för många av varje men det visar sig. Att resa med enbart en scarf är lite ovant men som sagt, det blir mysigt att hitta en second hand-butik att leta extra scarf i.

Jag har som mest fyra kollin i mitt packsystem. Min ryggsäck med jobbgrejer och dator, sadelväska med cykel- och löparkläder, framväska med lite blandat och så väskan där cykel med hjul reser på tågen. Att slimma antalet kollin är avgörande för att man ska kunna ta sig fram i ett rimligt tempo, samt uppfylla tågens krav på att du själv ska kunna bära det du har med dig. Slutligen vill jag alltid kunna fördela vikten på hela cykeln – därav både sadel- och framväska.

Med den här strategin har jag hittills tagit mig dit jag vill med min cykel på olika tåg. Har du någon kompletterande strategi? Tar du alltid, som en kollega tipsade om, stringtrosor för att spara vikt? Brukar du också unna dig att ta med ett idolkort på din älskling, skulle du kosta på dig ett nattlinne och vad får absolut inte följa med i din slimmade packning?

Berätta!

Rando 300k sub 14

Hello!

Imorgon ska jag köra årets första brevetlopp. Det startar kl 0800 från Barkarby och går västerut mot Sala, touchar mina gamla jaktmarker i Västerås utkanter och sen över Uppsala och söderut hem. 14 timmar planerar jag att vara ute. Så 22:00 ska jag vara tillbaka i Barkarby, senast.

Jag ska köra Canyon med Wahoo. Jepp, ny dator efter fyra år och de två sista med batteri som checkar ut efter halva rundan.

Syftet med allt det här är:

1. Att testa canyon på landsväg för att se om hon funkar för Irland. Gör hon det, kan styret bytas och tempopinnar monteras på. Det skulle kännas tryggt med skivbroms på den regniga gröna ön full av kullar. Så jag inte åker ner i Atlanten eller nåt dike eller in i någon eller något.

2. Att testa batteriet på Wahoo. Detta i syfte att utröna om navdynamo behövs eller om extra batteripack räcker för allt som kräver el (mobil, dator, två lampor)

3. Att träna på att ha en målgångstid och träna korta stopp. Jag har tänkt 2*30 min matstopp, och så 5-6 stycken kortare stopp på 10 min vardera. Lunch i Sala. Något varmt i Knivsta. Det borde gå!

För att lyckas har jag gjort följande: bytt pedaler, limmat på skyddsfilm på överröret, bytt till 35 mm slicks (maskrosdäcken!), köpt godis för en hundring, kört en morgonrunda, laddat ner poddar och ljudböcker, anpassat mitt Garmin-fäste till Wahoo genom att fila av några hörn så att de okompatibla fästena (morr, hade varit så enkelt att snacka ihop sig) blir kompatibla, ätit två paket mentos, valt kläder och lagt fram, kollat väder, vind och temperatur, kollat på videos om hur man får på jävligt trånga däck, monterat ramväskan, laddat batteripack och lampor.

Ja det har jag gjort!

Nu äter jag middag (spenatstuvade svarta bönor med ris).

Imorgon bitti ska jag ta en svart kaffe och overnight oats och ta med en banan. På med solkräm. Kl. 0630 ska jag cykla hemifrån så jag hinner till starten i god tid.

Jag är förberedd med andra ord.

Wish me luck.

Godnatt!!

Loppet arrangeras av Randonneur Stockholm och du kan läsa mer om loppet här

Besluten och jag

Hej.

Jag måste säga att jag aldrig känt mig såhär utmattad någonsin av alla beslut som jag måste fatta inför Pan Celtic.

Och då är det ändå en dryg månad kvar innan loppet går! En månad där jag också vill kunna ha utrymme för att njuta av träning och drömmar om Atlantkust och allt annat ljuvligt.

Jag gillar inte beslut. De innebär nämligen att jag måste ta ställning och följa en riktning. Det farliga med det för mig, enligt mina hjärnspöken, är att besluten är för evigt och att det perfekta beslutet finns därute bara jag jagar tillräckligt länge.

Det här är naturligtvis inte sant. Det är saker mina hjärnspöken säger för att jag ska bli dum i huvudet. De har fel.

Det ena som avgör valet av cykeln gäller nav med dynamo. Är det värt att investera i nav för fälgbroms eftersom jag senare kommer att byta till skiv på min kommande äventyrscykel?

Mina hjärnspöken säger att jag har beslutsångest över vilken cykel jag ska köra Pan Celtic på. Jag kontrar med att jag är i en lärandeprocess. I måndags lärde jag mig till exempel att min hjulbyggare kan bygga ett hjul till fälgbroms med dynamohubb som sedan kan byggas om till skivbroms. Det betyder att jag kan motivera att köra på Amiran och utrusta den med ett nav som sedan används på en annan fälg. Dvs beslutet om nav och fälg är inte för evigt.

Och när jag insett det, så kan jag fatta ett beslut och hålla fast vid det och låta det göra mig trygg. Om än för en liten stund, tills jag med ny kunskap kan fatta ett nytt.

Det andra, det som egentligen avgör på riktigt vilken cykel som får följa med, är om den kan ha tempopinnar. Jag tog först reda på att canyon med sitt aero styre kunde det. Jag fick sedan reda på att det styre jag har, H31, inte är kompatibelt med tempopinnar. Det är helt enkelt designat för cx och kan knäckas av viktförskjutningen. Jag fick sedan reda på att man (såklart!) kan byta styre. Som då kan fixa ett par pinnar.

Där gick en gräns för mig. Byta styre! För jobbigt. Där hade beslutet kunna tas. Men sedan har jag fått tips om styren som kan funka.

Där är jag nu. Beslut jag trodde var fattade var plötsligt inte det längre. Det finns alltid lösningar för den som orkar. Jag måste göra ett sista ryck för att undersöka om dessa styren kan vara värt att byta till och kunna montera pinnar på.

Samtidigt vet jag att bägge dessa lösningar är temporära eftersom ingen av cyklarna jag har är den ultimata. Bägge kommer på något sätt att få dras med kompromisser.

Ett tips i beslutsfattande och förberedelser är att sätta en tidsgräns för när grundläggande beslut ska vara fattade. Det lärde jag mig av Fredrika Ek, som cyklade jorden runt under tre års tid. Hon gav sig själv ett år till förberedelser. Mer tid fanns inte. De beslut som då var fattade, fick hon leva med och resten fick helt enkelt visa sig.

För det är ju så! De perfekta besluten finns inte oavsett hur mycket tid man har. Man måste sätta gränser i tid, rum eller pengar för att inte bli dum i huvudet när man förbereder sig för okända saker.

Over and fuckin out!!

Älskade grusväg på Järva, livet känns alltid så lätt och beslutsfritt på dig; bakom kameran alltid Marre

New bike life: Brompton!!

Lite som att ha hund.

Det är så det känns, mitt nya liv med Brompton. All denna uppmärksamhet för en så banal sak som en liten cykel!

Och överallt och hur som helst också. Alla kommenterar, obehindrat och spontant, blir sådär genuint glada och vill prata.

Som utanför källaringången till kontoret när jag viker ihop den. Byggjobbarna: ”men va liten den där blev då, den försvinner ju nästan!”

Eller på väg upp i hissen, förvaltningschefens ”vilken snygg cykel!”

För att inte tala om det äkta paret, där killen verkligen stannar mig och kompisen på Skeppsbron i kvällssolen och utbrister ”men hallå, kolla! Precis en sådan där har jag nyss beställt!”

Sedan har vi cykelns roll som isbrytare, underhållare. På jobbutflykten när vi står och väntar på vaxholmsbåten, ja då drar vi igång tävlingen som alla väntat på, vem kan fälla ihop och upp den knallturkosa karamellen snabbast?

Jag, på femton sekunder, än så länge, tätt följt av kontorets andra Brompton-ägare – rekordet är tydligen runt fem.

Alla vill prova, får prova, vill fälla ut och fälla ihop, lära sig ”rycket” och provcykla!

Sedan har vi de mer praktiska momenten. In i affären lärde jag mig av min gode bror att man fäller ut styret från hopfällt läge, så kan man dra den som en kundvagn! Funkar för det mesta men inte på Myrorna, där kan det bli för trångt.

I värsta fall låser man den med medhavt lås. Ja, det går, för ramen är konstruerad sådan.

På pubar, restauranger och konferenser ställer man helt sonika in den i garderoben. Eller vid bordet såklart. Detta funkade klockrent tills i måndags, då jag satt med en god vän på ett ganska folktomt ställe med hopvikta åket bredvid. Vi tog inte så mycket plats, ändå kom en välklädd (!) servitör fram och ville ställa den i garderoben.

”Inga fordon härinne (på den öde uteserveringen), inga barnvagnar heller”, hette det.

Jag ville både berömma servitören för att han såg det som ett fordon, och fråga om han verkligen tyckte att det räknades som ett fordon i hopvikt läge. Kollektivtrafiken gör ju det inte. Här får man ta med sin Brompton i hopvikt läge utan kommentarer.  

Men jag sa inget, för servitören var så stilig, serverade så god dryck till ett så bra pris och var artig nog att eskortera Brompton till garderoben medan vi satt kvar. Så chevalereskt.

För övrigt får man stundtals lite hjärtsnörp när nån annan med större vikcykel i kollektivtrafiken ställer sin cykel utanpå. Den repar väl inte lacken??

I folksamlingar tar man lite mer plats. Då är man lite mer en barnvagn, fast ändå hund, får gå försiktigt och se sig för så att varken cykel eller folksamling kommer till skada. Det kan hända att sällskapet bakom säger, medvetet lite högre än vanligt för att jag ska höra, vilken fin och rolig cykel det där, som kan vikas ihop till ingenting, som de har hört talas om, som de nu får se på riktigt!

Livet med Brompton är definitivt ett bättre liv än ett liv utan. Det är innehållsrikt, socialt, spännande, och ger en djup känsla av frihet. Och triggar! Vem vet när jag får för mig att race-anpassa den med SPD-pedaler och lättare sadel, utrusta med packväskor eller nåt helt annat som jag inte kommer på nu!

Det här inlägget har inget naturligt slut, precis som tillvaron med Brompton inte heller har.

Det bara fortsätter, och ska så göra.

Punkt!

Lite fakta om mig och min Brompton

Köptes i november med handpenning, fastnade på lagret i England och kom till slut loss, levererades i januari och hämtades hos Gamla Stans cykel en vecka därpå, med en p-bot som insats, provkördes i p-garaget, vilade i tvättstugan hos Paul tills barmarken kom och sedan flyttade den in i min garderob, varifrån den bärs nedför trappen ut på gården och fälls ut, för att sedan fällas in närhelst livet kräver det.

En fin och inspirerande dokumentär om Brompton finns på GCN, där man verkligen förstår det vackra hantverket som personerna bakom cykeln har utvecklat. De vill inte bara göra en vikbar cykel, de vill göra en snabb cykel, en vardagskompis som är pålitlig och praktisk och får en att le, varje dag.

Och nej, jag har aldrig haft hund, och titta så stiligt min kollega Håkan cyklar utanför vårsalongen där Brompton stod hopvikt i garderoben, och nej, personen på framsidan är ju inte jag utan min stiliga kollega Matilda som också vill ha en Brompton. Klart hon vill!

Lovö express; intervened

Hej!!

Idag körde jag Lovö express och det gick åt h-ete. Tänkte jag säger det direkt så ni vet. Man måste lära av skitrundorna. Och denna vår är full av rundor utanför den berömda komfortzonen och då är det rimligt att frågan om hur det gick flyger runt i skallen!

Lovö express är ett early bird-upplägg med samling 05.55 vid Ängbyplan. Man väljer mellan grus och landsväg och 06.00 sprätter man iväg. En timme senare är man åter och då har man förtjänat kaffe och bulle. Allt riggat och rekat av trevliga västerortsryttare.

Så. Vi drog åstad och tempot var högt. Syra skulle komma. Grusklungan positionerade sig och man tog sin tid i vinden. Lagom till att jag skulle ta min svängde vi av från asfalt till grus och då small det till.

Pang.

Alla var borta. Ängbyrygg på Ängbyrygg i horisonten och jag blev den ensamma tjejen på fotbollsplanen som blir kvar till slutet när man väljer lag. Med den viktiga skillnaden att det nu var jag som valde bort mig själv, medan alla andra ville ha mig med i sitt lag.

Hur f-n gick det till? Skithjärna!

Jag saktade farten och körde in i en vägg av självförakt. På andra sidan väggen kom klungan uppför den första backen som jag inte ens hade kört nedför. Wtf. Så jag ökade, körde tillkämpat aggressivt nedför och vände som man ska.

Min grit var borta. Skitmorgon. Jag trampade tillbaka uppför backen och tog (i god tro!) höger på första bästa grusväg och kom in bland stock och sten i den förlåtande skogen. Fåglarna sjöng kärlekssånger, rådjur klippte med öronen och där stod jag – avhängd och eländig och sämst, på min fina blänkande cykel.

I strålande majsol.

Sen kom jag ut på någon sorts väg som tog mig tillbaka mot Nockebybron. Och där var klungan, hej klungan! och sen i högt återhämtningstempo hemåt mot Ängbyplan.

Hur gick det?, åt skogen jag körde fel!, men nu är alla värda kaffe och bulle!

För det är ju inte svårare än så. Man kör, klungspurtar om någon eller blir avhängd eller hänger av sig själv, köttar nåt påhittat segment och sen får alla kaffe och bulle. Och snack och garv och en kram vid behov.

För:

Åt h-ete med självföraktet. Man är faktiskt alltid lite bättre än vad man var dagen innan. Alltid! Man ställde klockan till exempel, man gick upp när den ringde, man klädde på sig, man var inte sen, man var där 05.55. Man körde.

Det gjorde man inte dagen innan.

Paul fångade stämningen på omslagsbilden vid hemkomst

Ängbysöndag: premiären!

Gjorde landsvägspremiär med Ängby CC i söndags!

En sådan händelse kan inte passera obloggad – jag har ju speed dejtat den här klubben under vintern och i söndags var det dags att ta det hela till nästa nivå.

Ängby CC kör söndagsrundor året om, på det underlag som erbjuds. Snö, is och lera går över i ren och len asfalt lagom till lövsprickningen. Starten går från Ängbyplan i västerort på söndagar 0830.

Mängden tekniska inslag kontra fartsträckor varierar med underlaget. Mer fart- och spurt på asfalt, mer tips och trix i lera och snö (men det lallas inte). Såhär i mitten av maj lockar rundorna många fartsugna ryttare, gänget måste varit minst 25 pers!

Kvällen innan var jag nervig. Hjärnspöken om den egna kapaciteten flög runt i skallen men där fanns också den helt rimliga ödmjukheten: första gången på den nya säsongens asfalt i en relativt ny klunga med många starka cyklister – som åtminstone i min värld gjort sig kända för just landsvägssegmenten.

Paul kittade upp mig på sin Cervelo. Den sitter vanligtvis fjättrad till trainern i tvättstugan men idag skulle den ut och luftas. Med mig!

Denna skönhet på runt sju kilo är styv och rapp och dessutom unik. Ramen (S3) specialtillverkades tydligen i 200 exemplar som en hyllning till Carlos Sastre som 2008 vann Tour de France för Cervelo-teamet på en sådan cykel. Paul kammade hem Cervelon på begagnatmarknaden. En dyrgrip man aldrig säljer.

Vid samlingen på Ängbyplan gjorde jag mitt bästa för att känna igen folk jag tidigare bara sett på gruscyklar, hej hej! Vilket gäng, hur skulle detta gå, sa hjärnspökena.

Och ja, det handlar en del om benstyrka, men också om taktik. Och vilja! Både vilja att bita sig fast i klungan och vilja att ta ut sig så mycket som krävs för att hänga med.

Hur länge? Det var såklart den stora frågan, när klungan vevade iväg mot Nockebybron med fem spurtsegment framför sig.

Efter kanske 40 km kom den första spurten. Den kom genom att folk började röra på sig och bli högljudda, man utstötte signaler och folk intog position. Jag fångade hjul och bet mig fast i fartvindarna, slungades med i spurtklungans hetta och hade plötsligt gjort det första segmentet.

Det kom ett andra segment som jag var lite osäker på om det verkligen var ett segment, det kanske var ett gott tecken. Efter vändningen i Björkvik kom uppmuntrande utrop från höger och vänster och sen kom den där förbannade backen och skitbilen.

Bilen mötte klungan i backen och skulle svänga. Bilen borde ha blinkat höger men gav fan i det, vilket gjorde att vi som var på väg att korsa vägen stannade upp. Vi ville ju inte bli påkörda. Det var det sista mina backben behövde, för där kom ju backen och sen var alla borta. Ryggar i horisonten, olja på canvas.

Jag var såklart skitförbannad på mig själv eftersom jag vet att förmågan att hantera skitbilar är en del av cyklistens överlevnadskit. Men skitbilen hade distraherat mig till den grad att jag tappade backbenen. Jag gnällde mig uppför mullvadshögen lagom till att kompisarna försvann i horisonten.

Det var en solig dag. Jag övervägde olika strategier för hur jag nu skulle få ut det mesta av rundan. För det första satt jag på den ljuvliga Cervelon! Den måste ju få fortsätta leka när den väl fått komma ut i solen. Och mina ben hade återhämtat sig. Jag tog då höger i god tro, och körde över Stenhamra tillbaka när klungan efteråt visade sig ha tagit vänster där. Jag dammade av den avhängda tävlingshjärnan och köttade på tillbaka till Nockebybron. Där träffade jag två andra från klungans svans, de hade fastnat i broöppningen.

Sedan var det kaffe och bulle och häng i solen vid Gateau på Ängbyplan. Alla var glada och slutkörda och stiliga. Stämningen var den att även om man uppenbarligen blivit avhängd, så kunde man ha kört bra ändå. Man får hacka upp rundan i småbitar och reflektera vad man gjort som funkade bra just då: Och man måste träna både inre och yttre muskler och även taktik för att kommande söndag kunna hänga med lite längre.

Förresten så kanske det inte alltid handlar om att just hänga med hela biten heller. Man kan ha kört snyggt och fått en bra träning för att sedan bli avhängd av ren trötthet för att man givit allt. Jag tror att det är just det ”ge allt” som är nyckeln. Man måste hitta viljan för att kunna. Jag hade kunnat ge mer i backen. Och i just söndags var det viktigt att hänga med för att det var första gången. Men nu efteråt kan jag även tänka tillbaka på det jag gjorde bra; och vilja göra mer av det nästa gång.

Vi ses igen, Ängby!

Älska glada post-segmentfejs, här Marc och Paul och massa andra som inte fastnade på bild