Jag och min dipp

Hej dippen.

Du är inte efterlängtad, men väntad.

Om fem minuter är det onsdag och teoretiskt sett en vecka sedan jag kom hem.

Du dippen brukar komma tidigare, men du väljer fem i tolv på den sjätte dagen.

Vad gjorde jag under den senaste dippen som jag minns extra starkt?

Den senaste dippen tror jag var när jag kom hem från Tyskland efter fyra veckor på cykel. Då gick jag runt i min lägenhet och nötte ner golvet i en cirkel.

När jag trampat samma varv tills jag blev yr, bytte jag varv. Det var i den stunden det enda logiska.

Jag fortsatte tänka samma tankar varpå hjärnan reagerade på samma sätt. Och levererade samma resultat. Detta trots att jag bytt håll på min cirkel.

Till slut gick jag ner i min trädgård och luktade på mina tomater som växte där.

Nej, det kan inte ha varit Tyskland. För då kom jag hem i november. Det måste ha varit en somrig hemkomst. Försomrig.

Jag minns. Det var 2015 års post-Kanada depression.

Jag gick ner och luktade på mina tomater och drömde mig tillbaka.

Nej, fel igen.

Tomaterna måste redan ha blommat ut eftersom det måste varit augusti eftersom det var då jag kom hem.

Allt blir hopblandat när man förtvivlat försöker damma av alla sina minnen av olyckliga stunder.

Dippjävel.

Jo nu minns jag en annan grej. En dag på jobbet för fyra år sedan när jag hade fått nog av att vara tillbaka-på-jobbet-trött, lade jag upp fötterna på kontorsbordet och sa till mig själv: nu tar vi och dunkar in lite förbannade miljöframgångar här.

Och så gjorde vi det. Som man gör.

Det funkade bättre på hjärnan än att fortsätta tänka samma tankar som sekunden innan.

Jag bara konstaterar det.

Mattias tog kortet i Coronel efter vårt studiebesök i gruvan där, och konstaterade därefter helt neutralt att det mest säkra sättet att få mig glad om jag inte skulle råka vara det, är ett vatten

Tankar från pendeltåget

Morrn från pendeltåget.

Vad mysigt det är att bo med folk igen. Detta upptäckte jag så snart jag börjat boa in mig hos bror min. Brorsbarnen hjälpte till att packa upp och sedan var det godnattkram och sedan godmorgon och kram på morgonen. Och så alltid små och stora röster runt om i huset som inger trivsel och trygghet.

Vardagens viktigaste beståndsdelar.

Det slog mig att jag varit ensam de senaste två veckorna, när jag reste själv. Men innan dess varit extremt o-ensam under den huvudsakliga tiden i Chile när vi jobbade och ju umgicks nästan hela dygnet.

Hur kul är det egentligen att vara ensam?

När man reser själv så gör man ju det inte för att man vill isolera sig. Utan för att själv kunna bestämma mer om sin resa. Sedan träffar man alltid folk under färden och det är bra för oss sociala varelser.

Sedan kan man ju ibland eller ofta ha behov av att vara själv. Men man kan också omge sig med de personer som ger samma luft att andas som man letar efter när man just vill vara själv.

Och det är väl det som är det värdefulla, tänker jag när rösterna i huset där jag ska bo lite tillfälligt nu myser in sig i min vardag.

Katten bor i Tongoy, men den hade lite samma effekt där den under nyårsnatten lade sig på min säng och verkade somna

Hemma.

Hej spritindränkta festklänning!

Och blodutgjutelse på golvet.

Det var meningen som flög ut munnen idag när jag äntligen fick hem min väska från Arlanda. Väskan hade blivit fördröjd och efter tusen samtal kom den så äntligen levererad.

I den fanns fyra glasflaskor. Ett finvin och tre flaskor pisco, chilensk folksprit. Tre flaskor var intakta, och den fjärde fanns utspridd i väskan, som glassplitter och spritdoftande klädesplagg.

Mina kläder hade sugit upp en hel liter folksprit. Som jag hade tänkt blanda med lika delar honung och citron.

Första dagen i Chile hade jag blivit av med min lilla ryggsäck. Och här satt jag med min stora full av glassplitter.

Cirkeln var sluten.

Jag hade kommit hem, på riktigt.

Chile #45: Livet efter Chile

Hur mycket form kan man tappa på sex veckor?

Det är frågan som mitt cykel-jag ställer sig nu när 45 dagar har gått. På min ena hand skrapar jag ihop till tre cykelturer, tiotalet löprundor på diverse strandremsor och ett gäng yoga-liknande rörelsekombinationer på olika underlag. Samt en hel del överkroppsunderhållande rörelser i samband med surfning.

Det ska inte underskattas, men det ska heller inte överskattas.

Mitt salsa-, havs- och spanska-jag vädrar däremot morgonluft. Det skulle inte förvåna mig om jag skrev upp mig på en spanskakurs och tvingade någon stackars chilenare i Sverige att prata spanska med mig regelbundet. Det skulle heller inte förvåna mig om jag regelbundet började krydda min dansvardag med salsa. Typ salsascenen på HOrnsberg strand som jag passerar på vägen hem från jobbet. Jag kan ju salsa nu!! Iallafall om man frågar mina kavaljerer på salsoteket i Santiago, och dem på vardagsrumsgolvet hos Mattias vänner. Ibland måste man utgå ifrån att folk faktiskt inte smörar, utan bjuder upp en andra och tredje gång för att de faktiskt tycker man är något att ha.

På tal om havet har det även blivit dags att damma av dykcertet. Eller kanske befästa kärleken till havet genom direkt aktion. Det finns nämligen en kille som heter Magnus som dyker efter skräp i Riddarfjärden. Han och hans team gör de mest häpnadsväckande upptäckter, om man får tro deras instagram. Kundvagnar och bilbatterier till exempel, ligger där på botten och skvalpar. De dyker helt enkelt ner och drar upp skiten på marken, för att både städa och väcka opinion. För mig är logiken enkel: jag älskar mina badvikar, jag vill att de ska vara rena, jag vill bidra till det.

Denna tanke hade jag redan innan jag åkte, men då hade de dykt färdigt för vintern, som Magnus sa i ett mejl.

Som resenär stannar man ju sällan tillräckligt länge på samma ställe för att kunna göra mer än sporadiska insatser på diverse stränder. Man kan på sin höjd ta med sig någon man lärt känna och börja plocka på sig skräp, medan man pratar om plast och återvinning. Man kan tacka nej till plastpåsar i affärer, man kan bli positivt överraskad av plastpåseförbud i affärer och man kan förklara sitt nej med ordet för plast.

Man kan också undvika att köpa färdigskuren vattenmelon i en plastmugg, och istället köpa en hel vattenmelon som man sedan bär på huvudet hem från marknaden.

Och man kan gråta inombords över hur för jävla mycket plast och annan skit det ligger i vägrenarna när man tar bussen norrut. Ska hästarna beta i hagen där det ligger plastpåsar i dikena? Ska rovfåglarna leta bomaterial här? Ska pelikanerna fiska där det flyter upp plastkorkar på stränderna och ska de små trippande supergulliga minifåglarna jaga krabbor på den här stranden?

Och ska jag stå här och bara se på i en livstid?

Ungefär där stannar det. Sedan är det upp till en själv som resenär att agera på sin egen hemmaplan, som med så mycket annat.

Och berätta för världen vad man upplevt.

Chile #44: historien om Matapaco

Yo lovers och glad måndag!, här kommer ett efterlängtat inlägg om Matapacos!

På väggar, planscher och alla möjliga demonstrant-tillbehör finns den: silhuetten av en svart hund med röd sjal. Rasen liknar labrador, och det budskap man läser in är en sorts hyllning till de hundar som sluter upp i demonstrationerna.

Som besökare i ett land där människor demonstrerar för sina rättigheter undrar vi såklart: vem är denna hund? Och varifrån kommer dyrkan av den?

För några år sedan var det protester i Santiago och flera delar av Chile. Som alla stadens invånare, så deltog också hundarna, om än mer eller mindre frivilligt. Vi kan säga att de involverades, drabbades, inkluderades, kanske stördes. Då som nu jobbade polisen med både tårgas, vattenkanoner och direkt våld som verktyg för att preja undan demonstranter.

Vattenkanoner är ett roligt och uppfriskande inslag i tillvaron, var det flera hundar som då tyckte (kanske innan polisen hade börjat blanda in kaustiksoda i vattnet). Så roligt var det när polisens vattensprutningsbil kom krypande på Alameda, att man som hund med stor behållning kunde hoppa upp och svalka sig i vattenstrålen. Eller som man så vill, attackera strålen och dess ondsinta uppsåtsmakare: polisen, eller los pacos, för att använda demonstranternas språk.

Om jag hade fyllt mitt nyvaknade chilenska ordförråd med slagord, hade det blivit rätt våldsamt.

Men dag efter dag kunde de som var med i protesterna för några år sedan, notera hur en av de svarta hundarna på gatan, alltid var först att attackera strålen, och alltid var först att visa sitt ilskna missnöje med hur polisen behandlade människor som sa ifrån. Och en dag var begreppet ett faktum:

Matapaco. Hund som dödar snutar.

Sedan dess har denna hundikon som nu får symbolisera mer ett sätt att vara som hund, eller kanske som hund och människa tillsammans, fått evigt liv. Denna relation mellan människa och hund, enade mot polisens övervåld, verkar ha samma status som en cykel.

Hund, människa och cykel, tillsammans.

Väggarna är fulla av Matapaco-tags. Många med uppmaningen att döda en snut. Men alla gånger vi varit på Plaza Dignidad och andra protester har bilden varit en annan; den av mängder med fredliga demonstranter som kräver rättvisa. Visst finns det några få stenkastare men inget värre än så – det är istället poliserna som står för provokation och övervåld, synligt för alla.

Visst, det är bara mina intryck och kanske färgat av chilenska vänner – men det är i linje med vad Amnesty och andra rapporterar.

Bilden av Matapacos som står vid demonstranternas sida må förstärka chanserna att budskapet når fram till dem som måste lyssna.

Däremot kanske det behövs en ny generation hundar i Chiles demonstrationer, som snarare kan få polisen att lugna sig.

Jag är emot all form av auktoritet, förutom den från min mamma

Chile #43: Emelie

40 år och genomblödig.

Det är så jag känner mig när jag går till bussen med tårar i ögonen. Jag ska lämna Pichilemu och för sista gången ta en buss tillbaka till Santiago. Kvar på vandrarhemmet i Pichilemu finns Emelie, som jag från dag ett har delat alla dygnets timmar med.

Så känns det iallafall.

Emelie.

Hur träffades vi?

Jag checkade in sen eftermiddag, och fick veta att jag skulle dela rum med en tjej från San Diego. Jag stötte ihop med henne i dörröppningen och efter 30 sekunder hade vi bestämt att vi skulle surfa tillsammans nästa dag. Sedan gick jag min födelsedagspromenad, och bloggade mitt födelsedagsinlägg, och njöt av mina två födelsedagsmicheladas på strandbaren, och gick och lade mig – och från morgonen därpå har Emilie och jag gjort allt i Pichilemu ihop.

Vi har ätit frukost, vi har surfat, vi har ätit melon, vi har legat i varsin hängmatta, vi har delat vinflaska, vi har lånat pengar av varandra, vi har tagit en öl på strandpuben, vi har delat solkräm, vi har delat solnedgång, vi har surfat igen, vi har ätit middag, vi har ätit varandras matrester, vi har delat livsberättelser, vi har hyrt cyklar och cyklat till wow-upplevelser, vi har frusit, vi har virat in oss i filtar, vi har till och med delat språk eftersom hon visade sig vara halvsvensk och kunna prata svenska med en sådan där finstämd amerikansk brytning. Som jag lärt mig uppskatta.

Vi har genom att dela resevardagens små och stora beslut och ögonblick, hjälpt varandra till upplevelser och blivit varandras självklara sällskap.

Om jag har föreslagit något, så har Emelie sagt ja. Om Emelie har föreslagit något, så har jag sagt ja.

Det enda hon sa nej till, var dagens morgonlöpning med dopp och yoga på stranden, innan frukost.

Jag sa visserligen bara att jag skulle ta ett dopp, löpningen och yogan la jag till spontant.

Men jag förstår henne. Vattnet var så in i helvete skitkallt, fast ju självklart underbart och ljuvligt också. Löpningen på stranden gick i morgondimma, sanden var så grå, fåglarna som jagade krabbor så små och talrika, så skyndsamt trippande när vågen kom och längre upp på stranden vilande i flock. Skyddandes varandra mot faror som pingviner.

Att resa är att ständigt träffa nya människor. Att lära känna för att sedan ta adjö. Många träffar man aldrig igen, särskilt om man reser långt bort och genom flygresor har bränt av sin klimatkvot för lång tid framåt.

Här ligger förvisso en stor fördel. Och det är, att man kan dela saker utan att riktigt behöva bry sig om lyssnarens eventuella relation till det man berättar. Ens berättelse blir för lyssnaren universell.

Lite som att gå till frisören i en annan stad.

Man får också alltid tänka; vad var det som jag gillade så mycket med den här personen, vad var det som gjorde att vi trivdes så och delade så mycket?

Man listar de sakerna, och så letar man bland sina närmaste vänner och finaste cykelkamrater, och så kan man ge sig sjutton på att de egenskaperna finns där. Fast omsatta i det som är viktigt för att vara just ett kick-ass cykelsällskap, en kollega man funkar med, eller en bra vad-det-nu-är.

För egenskaper i sig är universella. Det är kombinationen av egenskaper hos en människa som blir det unika. Och det som den unika kombon får en att uppleva och känna, tänka och bli.

Så får man resonera, medan tårarna rinner för att man än en gång lämnar bakom sig en kombination av egenskaper som man råkar gilla.

Chile #42: surfarna

Får jag presentera vistelsens maffigaste Stilla havs-upplevelse.

Punta de Lobos.

Punta de Lobos är en udde med två stora klippblock, en mil söder om Pichilemu. Längst ut på det stora klippblocket vilar pelikaner och fiskmåsar. Hur ser man att det är en pelikan? Jo för den är större än en vanlig sjöfågel och flyger nästan likadant som en häger fast utan att vara en och mycket snabbare.

Nedanför vippar surfarna. De trippar nedför den torra rödbruna sluttningen i sina neoprendräkter, ut på den svarta klippan, ner i det skummande havet och över till andra sidan, vid klippblockets fot. Runt klippan går de med sina brädor, och slänger sig i havet med ett magskutt livsbejakande som en utter.

När de sedan kommit i vattnet, paddlar de försiktigt och avvaktande.

De är ute efter den perfekta vågen.

När den perfekta vågen kommer, paddlar de upp farten och fångar den. Upp på brädan, så kommer vågens skummande vita som slår, man tror att surfaren här ska slungas i havet men nej! Surfaren fortsätter, står fortfarande och svänger istället upp på själva vågen.

Så fortsätter det tills surfaren dyker i, eller vågen tar slut.

Man kan sitta i timtal och studera surfarna som surfar längst ut vid udden. I de riktigt stora vågorna.

Står man istället och tittar rätt ut, är där hav som slår mot karga klippor. Och längre ut, ännu mera hav.

Hav, hav, hav, glittrande skummande bubblande världshav.

Jag surfar lite längre in på stranden. Emilie väntar med en bok och en empanada på stranden. Vattnet är varmare än i morse, vågorna beter sig som surfvågor ska och min bräda är stabilare.

Dessutom har jag konstiga superkrafter i axlarna och blir inte så trött som jag borde.

Kort sagt, det går bra att surfa här.

Precis intill vistelsens maffigaste havsupplevelse.

Emelie tog kortet på mitt neopren-jag, bilden på surfaren som går ned mot sina vågor fick vara med två gånger bara för att

Chile #42: 2020 ge mig till dig

Hej från hängmattan!

Det är spännande att märka skillnaden på sig själv de dagar man morgonsurfat, och de dagar man inte morgonsurfat. Idag t ex morgonsurfade jag, och gick sedan hem till frukosten. Därefter kunde jag med frid i sinnet barrikadera en hängmatta på terassen. Det var havet och vågorna som flöt i mitt Chile-hjärta. Psyket kunde äntligen få luft att tänka drömmiga tankar om 2020.

Det till och med trots att två tjejer bredvid mig sitter och spelar nån jävla SKITMUSIK högt på sina mobiler utan att bry sig om att jag uppenbarligen vill vila i min hängmatta. De tycker att deras musik är viktigare att lyssna på än att bry sig om huruvida jag vill höra den eller inte.

Men de morgnar som man morgonsurfat är detta ingenting, det är en vindpust, en distraktion man stänger av med sitt vässade, selektiva lyssnande.

Så vad vill jag 2020?

Jag vill träna långdistans, och starta i Sverigetempot. Jag vill längta efter Sverigetempot. Däremellan vill jag glädjecrossa Dalsland Runt och flyga över den kullersten som råkar komma i min väg. Och så vill jag kötta kampfys på Kalvhagen. Jag vill sätta slag och sparkar med de där perfekta, snygga smällande ljuden på säcken samtidigt som svetten rinner ner i ögonen och smakar salt på tungan.

Jag vill fortsätta stå på händer mot en vägg och en dag kunna stå själv, utan vägg. Hej då väggen, vill jag en dag kunna säga.

Varför kommer cykel-2020 bli drömmigt?

För att jag i varje liten cykling eller stor cykling, vet att det kommer att finns något värt att cykla för. Som att trampa syran ur benen medan regnet strilar, eller solen skiner.

Sverigetempot kommer att bli långt. Jag tror att första dagen blir en blandning av första dagens wow och första dagens 30-milasmärta. Första natten sover man som en stock, vaknar upp stel och uschlig, stretchar och kickar igång dagen. Andra dagen blir avgörande: pallar kroppen sju dagars långdistans i rad? För att inte tala om psyket.

Hur ska psyket palla?

Genom att jag ska tänka på hur det blir att gå i mål i Skåne. Varma, mjuka, juli-Skåne. Hur det kommer bli att ligga och flämta på nån sandstrand, tills jag sedan KANSKE lyckas trampa ut till Atlantkusten i Danmark, möjligen på tåg. Eller kanske iaf släpa mig ut till Bornholm, på ett litet återhämtningsäventyr.

Och så ska jag titta ner på mina ben och tänka hej benen!

Cykelvåren 2020 kommer att handla om att tugga många mil på olika underlag. Så den 4 juli ska vi stå på startlinjen i Riksgränsen för att tugga oss igenom hela Sverige. Gamla och nya meriter ska jobba.

Cykelsommaren får handla om att återhämta kraft och cykelglädje. Det görs bäst i vatten och kanske till fots.

Cykelhösten får handla om det som det visar sig att den ska handla om. Men jag tror lera och grus.

Det räcker gott för 2020.

Så 2020, tillåt dig att rinna över glasets kant som den bubblande ytspänning du föddes till att vara.

Jag står nedanför och fångar dig.

Hur fint att dela solnedgång med Emilie, som med sina tjugofem år på jorden bjuder på mera livsvisdom och surfkunskap än vad jag rimligen kan lyckas skrapa ihop på en livstid

Chile #42: om surf.

Mitt neopren-jag vädrar morgonluft. Ska man surfa i 13 grader varmt havsvatten är våtdräkt legio, och denna min temporära andrahud träs på uppe i surfstället. Sedan kånkas brädan ner till stranden under instruktör Marcellos nogsamma överinseende.

Han visar hur man bär. Längst fram fattar man runt brädan, och så låter man resten släpa i sanden. Som en bäver släpar sin svans, går jag på stranden med Marcello bredvid.

Han ska ha en lektion med mig på stranden och i vattnet. På stranden visar han de olika stegen för att ta sig upp i stående position, han lär mig kommandona på spanska som han kommer att ropa till mig i vattnet, jag tränar på att komma upp i rätt position, och så stretchar vi tillsammans i sanden.

Vi är två blomgubbar i våra svarta heldräkter, två bäbisar skyddade från allt ont. Vi kan rulla runt, flyta i vattnet, låta det slå mot oss och bubblorna täcka kroppen, även fötterna är täckta ty vattnets kyla kan annars tränga in i fötterna och fucka med surf-psyket.

Ett fuckat psyke fångar inga vågor.

Jag upprepar alla spanska kommandon och all information Marcello ger. Jag förstår faktiskt mer än vad både han och jag trodde var möjligt. Framåt, bakåt, uppåt, nedåt. Så går vi ut i vattnet, och på kommando lägger jag mig på brädan och börjar paddla.

Runt mig tar andra neoprenbäbisar sin tillflykt i vågskummet. Det hoppas, ramlas och dyks ner i böljan från brädorna, neoprenet jobbar och alla tumlar runt i havet som om det inte finns nån morgondag.

Min rumskompis Emilie är någonstans i vågskummet.

Nu är det dags för mig. Marcello spanar vågor, jag vrider nacken för att få koll. Han håller i svansen på brädan, ger kommandot och trycker iväg mig.

UPPE!!!

och uppe, och uppe, och uppe.

och uppe.

Jag kommer upp på nästan varje våg som Marcello förser mig med. För varje våg, förfinar vi tekniken och till slut gör jag det. Framåtlutad, som man ska för optimal fart och minimalt luftmotstånd. Jag surfar, styr brädan och håller balansen och kliver inte av förrän jag själv vill.

HELL YEAH JAG SURFAR

Marcello tar in mig till stranden. Han är stolt. Det ska han vara, min surf är ett resultat av hans instruktioner och kommandon. Han lämnar mig själv att surfa en timme, hej då Marcello nu är jag flygfärdig!

Men vågorna är ändrade. Inte alls samma som dem som Marcello fångade åt mig. Nu är havet annorlunda, vågorna huller om buller i den tilltagande vinden och mina armar trötta och händerna börjar domna. Våg efter våg passerar, jag kommer nästan upp.

Nästan upp är inte att surfa.

Vad hände?

Det var Marcello som slutat trycka iväg mig. Farten som krävs för att komma upp på själva vågen finns inte längre. Mina domnande händer räcker inte till. De klafsar tafatt runt i vattnet och våg efter våg passerar utan att ta mig med sig.

En gång lyckas jag.

Sedan tar jag mitt neopren och retirerar upp på sanden.

Jag har ändå surfat, om än med Marcellos fart.

Chile-paus: nåt om 2019

Hej nyårskrönika!

Om man ska sammanfatta året utifrån hur nyårsafton kändes, så gör jag gärna det.

En dag då mycket ansträngning ledde till stora belöningar.

2019 var ju året då det stora beslutet om Stockholmsflytt, fattades. Kort därpå drogs det iväg till både Flandern, Mallorca och franska alperna med gamla och nya cykelvänner.

2019 var året då jag med hjälp av en cykelväska, övervann mysteriet med att kunna ta tåget med cykeln. Både cross och racer yeah!!

Och jag har därmed

rest mellan Eskilstuna och Stockholm med cykel.

Och Dalsland runt ffs! Det historiska beslut jag fattade ute på Ekerö på cykeln, ivrigt påhejad av nya vännerna och när jag sedan spurtade hem i 40 och det sjöng i hjärtat av att äntligen få crossa grus i dagarna tre.

Rent formmässigt har året varit något av en katastrof. Jag har inte ägnat mig specifikt åt något som skulle kunna kallas cykelträning. Må vara att jag glatt tuggade i mig de 4500 hm på Tour-etappen, och flög omkring i Dalsland, men det kan jag inte direkt skylla på formen.

Det är snarare ett uttryck för cykelglädje. Eller gamla meriter.

Ok då. 2019 var året då jag lärde mig hur man tuggar höjdmeter och cyklar kullersten.

Har 2019 varit ett år då jag frossat i cykelglädje? Eller använt den som ventil när det är ovant att vara ny i en stad?

Och sakta cyklat in mig på Stockholm, med nya vänners hjälp lärt mig rundor och sakta börjat skriva mitt namn i asfalten på dem. Och släppt in deras namn i mitt cykelhjärta. (Och sålt Scotten till Robert som sedermera vuxit in i cykelsporten med en imponerande formkurva!)

Är det kanske cykelglädjen, och det den gör med cykelprestationen (Dalsland Runt), som 2019 handlade om?

Eller är det glädjen och kämpatårarna (som vid mitt team Echelon-fail) som 2019 uppstått oavsett prestation?

Ja. Det var 2019.

2019 var cykelkänslornas år.

Sorry Chile-bild, men alla andra är ju gamla telefonen som stals just här i Chile den 1 december, ungefär hundra år sedan