Min sommarpresent till er läsare

Yo readers!

Tänkte outa en liten finfin sak som ni säkert redan märkt. Och det är att jag gjort slag i saken och pröjsat för en reklamfri blogg.

ÄNTLIGEN.

Med massor av extra plats för bilder.

MEN JA.

Yes.

Man kan ju liksom tro att allt med internet är gratis. Jag trodde länge det. Störde mig på alltfler e-tidningars betalväggar, speciellt när de skrev om sånt jag ville läsa, ba ”wtf släpp in mig då!!”.

Jag trodde länge att det som sker på papper är det enda som kostar. Detta är naturligtvis fel. Den som lägger energi och tid och sena kvällar och bortpririterad potentiell cykeltid på att göra det enkelt för oss bloggare att vräka ut oss på internet. Den måste ju ha betalt! Så den kan cykla runt på schyssta grejer.

Och då har den i alla år av mig fått det genom reklam. Jag som hatar reklam. Så igår, när jag dessutom tvingades begränsa antalet bilder i mitt inlägg om Roslagen, som handlade om tusen saker samtidigt för att det var så hjärnan funkade just då, fick jag nog. Jag svor en sista gång, och så köpte jag min sommarpresent som jag hoppas att ni läsare ska tycka om.

Och jag kommer också att lägga i en extra växel för att hitta spännande samarbeten. Jag har till exempel fått flera tips på skojsiga miljöcykelgrejer att recensera.

Så till er som hängt här länge och länge stört er på reklamen, varsågoda. Och till er som kanske trillat in för första gången och bara njuter av en reklamfri blogg, varsågoda!

Roslagsbilder på det, och så tar vi kväll jag och min bränna, så att vi kan gå upp tidigt imorgon och fixa klart och dona det som ska göras när dagen övergår i tisdag.

🍓🍓🍓

Roslagsdistans

Cykelbakisbloggaren här!

Gäsp.

Jag och min cykelbränna sitter på bussen från Vaxholm. Vi har stumma ben och försöker undvika att irritera oss på luftkonditioneringen i bussen som gör att vi huttrar.

Vi har spenderat dagen med min syster på deras båt. Tre syskonbarn har myllrat runt på däck medan syster och svåger navigerat mellan midsommarfirade båtmänniskor som tuffat tillbaka mot stan. En lagom blåsig dag med lagom mycket bad.

Älska btw båtbad! Medan svågern styr båten mot vinden och farten avtar, tar man sats och flyger huvudstupa över relingen. Vattnet i fjärden är svalt och kraftigt och välkomnande och kroppen plöjer utåt, uppåt.

Sedan fattar man linan, eller badstegen, och vinkar att de kan köra. Så hänger man där i draget som ett annat säldjur.

Älskar!!

Midsommar har flutit på som en tvåstegsraket. Dag ett, midsommarafton, spenderades i goda cyklistvänners lag på Kristinebergsklipporna. Det var hälften av påföljande dags klungstyrka som laddade tillsammans.

Det vankades ju nämligen ett finbesök i Roslagen!

Såklart var det Ena och Emil som styrt denna tur, älskar deras ruttbyggarförmåga! Och Alex hade rest från Eskilstuna för att delta, som för att knyta ihop denna treeggade nostalgitripp: min barndom i norrort, cykelklubben I min förra stad och cyklister från staden där jag bor nu.

Och nostalgin var total. Om inte som en smocka, så kanske som en smekning. För mig som drog från Täby efter gymnasiet så fort tygen höll, var det stort ett återse allt efter nitton år.

Vi körde norrut från Roslagstull genom Stocksund, Djursholm, nådde nordvästra delarna av Täby. Och där var ju allt: där hade jag delat post, där hade jag haft min fodervärdshäst, där hade jag gått i högstadiet, där hade jag varit på klassresa i trean, där var min första ridskola, där var golfklubben som snodde marken vi ville rida på, där –

Och resten av klungan lyssnade, med det artiga men begränsade intresse som man gör när någon berättar sådant som andra kan ha svårt att relatera till. Skönt då att kunna rotera! Och jag har ju packat undan dessa minnen, men gläntade idag på locket till lådan, och nostalgin smekte sakta min kind med sina smygande, dröjande fingertoppar.

Och det gjorde även vinden. J-ar vilken kantvind vi hade, men även med-! För det var en sådan dag, ja, när vi vände andra kinden till på hemvägen, så hade faktiskt vinden nästan vänt!

Vad dagens klunga anbelangar, så var den jämn och ljuvlig. Vi flöt på till Norrtälje, käkade korv och glass och fick oss en kaffetår, och fortsatte mot målet: Grisslehamn. Och vägen dit gick över finaste grönaste Roslagens vägar som slingrade sig och åmade sig för att vi skulle trivas.Och det gjorde vi, sånär som på mitten av vägen ett stycke som var gropig för den som låg till vänster. Men den fick ju snart rotera fram till höger!

På vägen hem fick vi lätt sida-mot. Detta gjorde oss tajtare, mer fokuserade som grupp. Man låg i bocken, någon lång sa något skämtsamt om att någon kort inte var mycket till vindskydd, sedan tryckte man igen. En enda liten dipp hade jag, fyra mil från Roslagstull, och skyllde såklart detta på vägen, gropiga vägjävel!, men detta gick över snart och vi var hemma.

Vi rullade in på Stocksundsbron och tog av söderut.Vi tryckte det sista segmentet. Vi nådde ruttens slut. Vi sa hej då och tack. Klockan var åtta och solen sken som en galning och det var hem och vi tryckte det allra sista segmentet uppför och det var folköl och chips och falafel på Hornsbergs strand.

Vilken j-a dag. Tolv timmar på väg, knappt nio på rull och var de andra timmarna försvann vet ingen. Jo, på glass och lunch och någons ekerbrott vid Älmsta. Ekerbrott, den värsta sortens brott!

Man kan lätt glömma att det är ekrarna som tillsammans håller ihop hjulet. Skapar den nödvändiga spänningen. Man ba ”men du kan väl tejpa ihop ekern?” i ett försök att verka händig.

Amiran vilar nu snällt i sitt ställ. Benen har fått sin dagen efter-vila och brännan sitter där den sitter.

Vilket är lite för långt ner för att korta kjolar ska sitta riktigt snyggt.

Japp, tiden där en skarp bränna var eftersträvansvärd är förbi. Hade hellre haft en svanktatuering med tribe-mönster. Jag gratulerar alla som lyckats kombinera kortkort med bibs i rätt längd, själv är jag inte där! Blir att snällt få låta kortkort vila.

Nu hemåt. Kristineberg tunnelbanestation, de få minutrarna till Onkel Adams Väg. Och där två trappor upp, låta minnena från Roslagens barndomsfamn få fortsätta sin färd längs huden.


Alex knäppte mittenkortet, och någon tittar bak där framme

Koriandertjuvens bekännelse

Morrn och glad midsommarhetta på er!

Idag var jag grannskapets koriandertjuv. På väg hem från morgondoppet gjorde jag nämligen slag i en tanke jag tänkt länge. Och det var att skörda den koriander som ingen verkade vilja skörda i flerfamiljshusets rabatt.

Jag kan inte se på hur koriander blommar över. För någon vecka sedan var den perfekt. Jag hade tänkt fråga gubbarna som odlar om jag kunde få lite, men de var aldrig ute. Så där stod den stackars heliga kryddväxten och tittade ner från himmelriket på mig. Och ja, på midsommardagens morgon hände det! Jag gav efter för frestelsen!

När jag kommit upp i lägenheten med min stulna skörd hörde jag hur det slogs i lägenhetsdörrar. På detta vardagsljud följde ”kan du ta brickan?” och då insåg jag att det var dem.

Gubbarna!

Jag hade potentiellt snott koriander mitt framför näsan på dem.

Så outsägligt pinsamt.

Jag tog ett djupt andetag och gick ner. Mitt första ärende handlade om huruvida det eventuellt kunde finnas en möjlighet för mig att plantera ut ett par grönkålsbäbisar i rabatten. För de häll på att växa ur sin barnkammare uppe på balkongen.

Gubbarna visade, pekade, här ska vi rensa, hur stor blir grönkålen och du bör inte sätta ut den för tidigt för då kommer rådjuret och kalasar på delikatessen.

Jo jo.

Sedan började jag skrapa foten i marken och krumbukta mig och kråma mig för att till sist med lite nedslagen blick och kika under lugg och hundögon berätta att jag hade haft ögonen på deras utsökta koriander. Under lång tid. Som nu börjat blomma över.

Vi har ju plockat en del koriander, sa gubbarna.

Jaha, sa jag.

Behöver du lite, frågade gubbarna.

Ja, sa jag.

Ta lite gräslök också, replikerade gubbarna.

Hur rart!

Så de räckte mig en sax och visade och jag plockade och vi småpratade och de skulle dra upp potatis ur pallkragen och deras fest var inställd så de skulle stanna hemma och ta det lugnt.

Vad mysigt, sa jag, och så log jag ett överdrivet charmigt leende och gick upp med min koriander.

Dagens andra knippe.

Fy.

Glad midsommar och gårdagens väg för skyltspurter på det!!

Hell yeah kampfysmorgon!

Idag misstog min hjärna thai-mitsen på gymmet för en fotboll.

Jag satte en perfekt avvägd vristspark rakt i krysset. Träffen var så fulländad att min gamla tränare Bosse hade gråtit av stolthet.

Men nu var det inte en fotboll, utan en thai-mits. Den var hård och gjorde motstånd och rörde sig inte. Det som hände var att min vrist gav ifrån sig ett skrik.

Det blev en otrevlig liten mini-vrickning.

Så kan det gå när man försöker lära sig något nytt på gamla meriter.

Man sitter upp på MTB, ska lära sig en ny dans, tror man kan det för att man cyklat förr och dansat förr!

Och det har man ju, men man måste ändå lära om.

Först saknar man sin gamla dans eller sport. Eller sina gamla vägar. Sedan tittar man på hur de andra gör. Och följer deras rutter. Sedan tar man emot instruktioner. Sedan gör man om det.

Sedan sätter man den.

Och så har man tagit med sig glädjen från sina gamla meriter in i det nya.

Och jag satte den först med vänster, för vänster hade inte satt några vristsparkar i krysset. Så laddade jag om och satte den med höger.

Slut på inlägget, slut på morgonens kampfys, trampa till jobbet kram!!

En sån dag där jag borde hållit käften

Allt är skit och alla får skit trots att det bara är en själv man pratar med

Man till elsparkcyklisten i korsningen ba

”Hur fan svänger du egentligen?”

Till gubbarna som ryggdunkar på seminariet man ba

”Hur fan ryggdunkar ni egentligen?”

Till dem man gillar man ba

*drar dåliga skämt för att pigga upp sig själv men som bara sårar*

Till MTB-ägaren utanför gymmet man ba

”hur parkerar du egentligen här ska jag stå!!”

Till crossen man ba

”ditt förbannade kuk-vevlager, varför är du så torr när jag som mest behöver dig, och du har ju nyss fått ny kedja så varför klagar du?”

Sen är det raka vägen in på gymmet. Den man kör med som kanske är från Täby ba

”fan vad stark du är!! Kroken sitter som ett smäck, jag blir nästan rädd när du kommer in och laddar!”

Man ba. Ja, vad tror du. Jag kan väl tekniken. De här små tunna skit-cyklistarmarna levererar när jag säger åt dem att göra det.

Sen är passet slut och jag har blivit så ockuperad och blockerad av min egen kassa energi att jag knappt blir svettig.

Går upp till crossen.

Tur för den att den fått finsällskap vid stolpen.

***konstpaus***

Där hade inlägget kunnat sluta om det inte vore för infallet att ta ett klädsim efteråt. För att skingra all skit och låta den lösa sig i Mälaren.

Nähä, då är det folk på bryggan.

Fan idioter, ni är på mitt ställe!!

Cyklar vidare, till mitt riktiga ställe. Där är det två snubbar på bryggan, skit i dem, jag traskar i.

Där slutar inlägget.

Precis.

Där.

På mitt ställe.

🦋🦋🦋

Backe!

Yo söndag!

Idag var ingen vanlig söndag. Idag var backsöndag!

Yes. Jag hade ju spanat in en trevlig mullvadshög i Tyresta nationalpark som verkade värd att återvända till. Därmed fanns det inget annat att göra än att sätta på sig finkläderna och trampa iväg.

Här i Stockholm är det en del avstånd till saker och ting, så ock till backar. Men denna var en spännande dubbelbacke, hyfsat brant och ganska lång, och låg vackert. Så det var värt de 28 transport-km det tog att trampa dit.

Men visst, hade detta varit en backsöndag i Eskilstuna hade jag gladeligen trampat till Hugelsta. Pumpat repetition på repetition. Minns att jag brukat tänka att 20 min är lång uppvärmning för lite motlut. Jag har härmed fått perspektiv!

Fyra gånger körde jag tydligen denna dubbelbacke. Så fyra branta långa gånger, fyra branta ganska korta på andra sidan och i mitten en kort brant som blev fyra korta branta då. Tolv totalt!

Det tog lite tid att åter vänja benen vid backträning, var ju ett tag sen på riktigt. Så de skrek väl lite. Däremot var pannbenet tjockt, tränat i Flandern och runt på Mallorca. Och det kan vara nog så viktigt för kommande strapatser.

Det är kul med backträning för man får fokusera på just motluten och benen kommer igång och man softar lite på övriga partier. Överlag så känner jag mig alltid så befriande urtrampad efter ett backpass. Lite mer ett med maskinen.

Jag körde förbi Vissvass och ut på väg 73/260 mot Brandbergen och Vendelsö. Slutligen kom jag tillbaka till Älta, där jag äntligen kunde fylla på flaskorna. Helvete, jag hade nästan gått tom på vatten. För törsten ville ju aldrig släckas. Jag fyllde vatten på en mack och drack girigt. Det går åt vatten i den här hettan, även om jag inte drog ut förrän vid två. Nu var hon drygt sex, och ett tag senare var jag plötsligt tillbaka i stan. Hej folkungagatan, hej trixa sig nedför götgatsbacken, hej svänga vänster till Hornsgatan och hej! Höger mot Västerbron!

Bro, min älskade Västerbro!

I Rålis körde de yoga. Jag stannade och kollade, lyssnade, var väl en del folk. Så trampade jag genom Lindhagen, ner mot Hornsbergs strand, kryssade mig genom folkhavet och svängde upp mot Love Almqvists väg. Och så höger på Onkel Adam. Det var en bra söndag. En backsöndag.

Och jag hade etablerat en backträningsbacke!

Det firades med ett bad, dyr glass från Coop och en massa käk.

Slut på inlägget ✌️✌️✌️

Ny.

Yo bloggen, fredag vare här!

Den här veckan börjar äntligen ta sig. Jag känner mig lugnare och lugnare inuti. Anledningen till det tror jag är att jag börjar acceptera att jag fortfarande är ny här i stan.

Iallafall lite semi ny. Så ny man är när man har familjen i förorterna och gamla bekanta runt om i stan och cyklister som man lärt känna och som börjat vilja göra en sällskap på vägarna. Och nya cyklister som just satt upp och börjat nosa på den lockande, mystiskt doftande cykelsporten.

Hur värt ❤️

Ny i stan.

Man får vara lite skön ibland och bjuda in sig själv. Visa att man är värd att vilja hänga med! Ibland har man inget att göra på kvällen, men hey! Man får plocka fram nån gammal tanke som sällskap, prata med någon av rösterna i skallen medan man gör saker man kan göra själv utan att det gör något.

Man kan inte jämföra med de självklara kvällarna hemma i huset i Eskilstuna. De där fredagarna man kom hem och drog igång middagen över ett glas rödtjut. Gick igenom dagen, garvade åt något som hade hänt eller inte hänt och skvallrade loss på något annat. Fick perspektiv och speglade sig i varandra. Spontan-gav någon en kram och alltid fick en tillbaka. Det självklara som bara fanns där för att det var så man hade det.

Så var det då och så kan det bli igen och allt som har varit är värdefullt och allt som kan bli är också värdefullt.

Och allt som är, är värdefullt.

Jag saknar att hänga tvätten tillsammans för att det betydde att vi var en enhet, en trio, en grupp, en gemenskap

🦋

De kvällar jag inte tränar, som idag, brukar jag ta ett dopp. Antingen vid klipporna eller som idag vid bryggorna. Både i sol och i moln. Och regn. Är ju annat som är grejen med bad för mig än att svalka från sol. Men idag var det ju soligt och jag låg på en bänk vid bryggan och glodde upp i himlen. Blåa himlen med vajande pilträd. Lyssnade på fåglar och barn och andra som hade det somrigt precis som jag. Så badade jag, friskt var det och svalt. Några av barnen badade och studsade runt fulla av iver på bryggan. Raringar.

Raringarna hemma vad jag saknar er

Annat man kan göra själv är att dansa något. Vid Hornsbergs strand finns en dansbana och där upptäckte jag en kväll att det var just dans. Nåt snille hade dragit igång salsakvällar till spellista! Så när jag ikväll cyklade förbi på cykelbanan, så var det just ikväll dans.

Jag stannade till och tittade. Så åkte jag hem och bytte om. Sedan ställde jag mig igen och tittade. Vad glada folk såg ut. Som jag själv när jag dansar. Så jag ställde mig närmare. Och då blev jag uppbjuden och mindes stegen. Viftade bort buggen och plockade fram salsan. Hjälten som bjöd upp förde mig tålmodigt igenom låten och tyckte dessutom att jag var modig som tackade ja trots att jag var nybörjare. Men rytmen fanns ju där, konstaterade han. Bra jobbat, medgav han.

En dans, sedan cyklade jag till bryggan och badade. Det fick räcka med dans för idag, fick räcka med mod.

Hemma i lägenheten blev det käk. Hej lilla sallat, hej du grodd och spirande persilja! och så handstående. Yes, jag har plockat upp utmaningen att fixa fristående på golvet. Det lär ta ett tag men jag står ändå där morgon och kväll och försöker balansera. Kroppen gillar det på nåt vis.

Och imorgon blir det cykling med le Mond-gänget igen. Det ska äntligen ha slutat blåsa och vara soligt. Lovely. Jag ska trycka ett par skyltspurter på Lovön innan vi drar vid 12 hade jag tänkt. Så benen får det de ska ha.

Det var något om att vara ny på eget bevåg det.

För Eskilstuna, jag älskar och saknar dig.

Och Stockholm, du förför mig sakta.

🦋🦋🦋

AW-rull och finsällskap

Man måste älska när rätt cykel hamnar hos rätt cyklist!

Robert och scotten är som gjorda för varandra. Det märks i varje tramptag! Ett ekipage som snart kommer ta cykel-Stockholm och hela världen med storm.

Idag efter jobbet vankades nedrull för både mig och Robert. Yes. Han hade kört sitt första halvvättern och jag hade sura ben. Så vi begav oss ut mot Tyresta nationalpark genom Älta dit Ena visade vägen i lördags med le Mond-gänget. Jag ville trampa ur benen i en speciell backe som kom efter 28 km, och andas syrerik luft.

Och det fick vi!

Robert lotsade scotten uppför och nedför och runt kurvor som om han inte gjort annat.

Lite mindre sura var benen på hemvägen och supernöjda var både jag och Robert när jag lämnade honom på söder.

Sedan körde jag hem via Skanstull och Västerbron. Älska stadskörningen som får avsluta en runda!

Västerbron var sitt vanliga pampiga jag, lite blåsigare än vanligt. Jag stannade som vanligt på krönet för att beskåda Stockholm. Sedan körde jag in till en mack vid Kristineberg för att nyttja tvättfaciliteterna.

Det blev väl lite rent, men Amiran hade egentligen behövt en rejäl avsköljning. Med stark vattenstråle. Tänk vad lite stänk från himlen kan göra ändå.

Hem och däcka, ny dag imorgon, vilodag för mig och kanske för andra och för andra inte.

Kram och Robert och scotten för likes!

Så tänker du dig snabb

Tja.

Jag körde Morning Spins idag för tredje gången. Ni vet, vi samlas 06.15 och kör tre varv runt Djurgården och samlas efteråt på Valhallabageriet för en kaffe och någonting degigt till. Körningen bränner i låren, biter i psyket, det skriker i kroppen. Som ett vidrigt litet mini-GP med andra ord! ❤

Jag hade nog högsta snittet och största spurt-viljan någonsin i morse. Detta trots, eller kanske tack vare, gårdagens skyltspurter. Men jag blev trots detta hopplöst avhängd tidigare på rundan än gångerna innan. Så prestationen var bättre än någonsin, men känslan var samtidigt sämre än någonsin. Och det går ju inte ihop, just eftersom cykling så ofta är så relativt!

Ja, trots detta höga snitt och ben som verkligen fortsatte kötta trots att jag körde själv, så kände jag mig extra avhängd idag.

Då kan det vara bra att ta till en reservtanke. Ni vet, man samlar ju på sig en del under åren som cyklist. För i cykel tävlar man ju aldrig mot sig själv även om alla säger det. Tävla kan man bara göra mot andra. Och tankarna kan spöka om man inte håller dem i schack. Så här kommer fem användbara tankar jag själv har lärt mig att ta till när jag blir avhängd. Välj och vraka, tugga och smaka, spotta ut det ni inte gillar och slicka i er det som var gottigt:

1. Du kom längre innan du blev avhängd än vad du gjorde varvet innan. Kanske en hel centimeter.

2. Du tog hjulet lite snabbare än vad du gjorde varvet innan.

3. Du hade en bättre position i klungan innan du tappade den, under en längre tid, än vad du hade varvet innan.

4. Du spurtade över ett visst krön lite mer fartfyllt och explosivt än vad du gjorde varvet innan.

5. Du kommer att vara starkare imorgon, än vad du var idag eftersom allt byggs upp av vila efter passet.

Sådär ja!

Nu ska jag gå och lägga mig och bygga muskler ✌️✌️✌️

Om inget av ovanstående funkar: kör en bro och bli som folk

Skyltspurter och annat söndagsaktigt

Hej på er!

Det är spännande timmar nu. Alla som kör Falkenloppet och Halvvättern trampar som tokiga och på Strava trillar det hela tiden in rundor och tider och man blir helt till sig!

Själv bangade jag Falken i morse. Yes! Jag begav mig ut att trampa syran ur benen på Lovön istället. Efter Tranebergsbron och Nockebybron och lilla Drottningsholmbron, så kommer en lämplig väg för detta. Man tar höger vid en lada, och så är man inne på spurtvägen!

Skyltspurter är de sura benens värsta fiende men psykets bästa vän. Varje spurt börjar när man ser en skylt, finns det inga skyltar så välj ett träd. Dra igång på tung växel och kötta mot målet! Man ska känna hur det riktigt bränner i benen, det är syran som är på väg ut. Man kan med fördel ge ifrån sig ett litet avgrundsvrål, tänk lättare orgasmskrik, på slutet för att riktigt leva ut belöningen.

För det får man!

Jag bangade Falken mest för den dubbla efteranmälningsavgiften (kan få 10 stora glassar på Stikki Nikki för den summan ju!!). Men också benen skrek nej i morse. Så var det. Därför var det extra skönt, eller kanske samtidigt störigt, att jag med hjälp av dessa två varv skyltspurtar faktiskt väckte benen.

Är det såhär folk som vinner lopp beter sig innan starten?

För att nå dit måste man kötta varje spurt. Det ska bränna, svida, dundra inuti. Sen ska man trampa mjukt på hög kadens. Och sedan kan man, som jag gjorde idag, cykla omkring och känna sig snygg i svart styrlinda och ny, dyr kedja.

Så jag begav mig ut på lite finfin upptäcksfärd i omgivningarna. Det finns ett område jag kastat blicken på många gånger och det är den mystiska bron bortom Tranebergsbron. Den där det far en kompakt liten vagn på järnväg som inte är tunnelbana, inte pendel och inte Roslagsbana. Och inte spårvagn. Det är Nockebybanan! ❤

Den bron ville jag cykla över. Så jag följde skyltarna från Alvik och tryckte några villabackar innan jag var ute på cykelbanan och uppe på bron.

Maffigt!

Sedan var det dags att leta sig tillbaka över Essingebroarna för att avsluta värdigt med att ta Västerbron fram och tillbaka.

Det var min bro-söndag. Ner med nåt halvkilo morötter i råsaftcentrifugen och ingefära på det, over and out!