Drömmen om Singö, unfulfilled.

Kalhyggen och skrytbyggen.

Det är vad jag skulle ha berättat om Singö om någon frågade.

Och kanske den ensamma lilla bryggan bakom skylten här slutar allmän väg.

Om någon hade bett mig vara lite mer positiv, hade jag nog ändå lagt till de två broarna man körde över, den till Fogdö och den till faktiska Singö. För broar till öar är alltid broar, och öar alltid öar.

Vad förde mig dit?

Drömmen om utposten. Lokaltrafikens östligaste kanske nordostligaste hållplats. Kartan där Singö var så långt man kunde komma, förutom Örskär.

Så i söndags var det av. Jag kände direkt när idén kom, att den fick mig att flyga. Tyvärr kom den för sent för att någon skulle ha en ärlig chans att planera för att följa med. Men nu i efterhand, så är jag rätt glad att ingen gjorde det, helt enkelt på grund av hyggena och byggena.

Jag ville uppfylla drömmar att minnas, inte försöka glömma minnen jag inte ville ha kvar.

Som den spikraka vägen med oljegrus längs hyggen på östra Väddö. Som rutten ledde mig till på hemvägen. Till slut vek den av, och vägbanan blev slät igen, tur för den.

En del av bakgrunden till att jag tog mig upp till Roslagen, var vindriktningen. En annan del var mitt överväldigande behov av att trycka ett långpass i mitt eget tempo. Resultatet blev buss mellan Östra station och Älmsta, via Norrtälje, med cykeln fint packad i sin packpåse. (att denna var överflödig blev jag varse när buss 637 mot Norrtälje hade ett rymligt bagageutrymme, som chauffören glatt öppnade åt mig.

Jag åt frukost på bussen strax efter 07.10.

Från Älmsta cyklade jag 33 km i motvind-sidvind, vände strax bortom Vässarö brygga på norra Singö, och fick mig sedan 152km av sol i ansiktet, och vind i ryggen.

Någonstans i trakterna runt Rimbo började jag få lite knappt om vatten. Jag hade vid det laget ätit en av de tre sesamkakepaket jag haft med mig samt några hasselnötter. Jag stannade för att ladda min Garmin med det mobila batteriet när en kvinna kom ut från sitt stora gula hus.

Hej, sa hon, hej, sa jag, hoppas jag inte skrämde dig, la hon till, nej då sa jag.

Kvinna berättade att vägen som gick förbi huset fanns med i någon typ av cruisingkarta för mc-knuttar. Jag sa att jag hade mött några, och vi skrockade lite. Så erbjöd hon sig att fylla min flaska med vatten, såklart hon fick. Hon kom tillbaka och berättade om charmen med att bo i en liten by, jämfört med nybyggen vid havet.

Hon älskade havet.

Jag tänkte på Singö.

Så blev det dags att vända ansiktet mot solen igen. Jag tackade å det finaste för vattnet och trampade iväg.

Någonstans vid Finsta började skyltar mot Stockholm dyka upp. Lite out of the blue, om ni frågar mig. Men jag vände snällt styret ditåt, och batteriet i både mobil och Garmin var nästintill döda och sladden till laddaren var glapp.

Jag trampade på. Tömde lite glupskt ett andra paket sesamkakor när klockan slog 14. Tog några hasselnötter till och lite torkad frukt.

Snart började skyltar mot Vallentuna och Upplands Väsby dyka upp och vid den söta lilla kringelvägen mellan flygfältet och Frestavägen, behövdes ingen musik längre. Det sjöng av sig själv, från benen.

Jag var nästan framme hos min syster där jag skulle få mig lite förfriskningar, när det där tillståndet uppstod.

Att vilja fortsätta cykla, länge.

Uppfylldes drömmen om Singö? Ja, jag valde Singö för att den fanns till hands och man ska inte vara helt orättvis mot detta lilla stycke Roslags-ö.

Lite gulligt var det allt när jag vågade mig bortom vägbommen vid Vässarö brygga.

en bra vecka för crossen.

Som ett underbart litet vårtecken har crossen fått en rejäl ansiktslyftning. Hjul, drivpaket, sadel, styrlinda, allt är utbytt, säg något som finns KVAR av originalcykeln förutom den mystiska lilla skråman på överröret? Efter ett par hårda år som både stadscross, tävlingsmaskin och grusraket var den värd det.

Ekersången är ljuvlig att lyssna på. Jag kramar en ny styrlinda, bromsarna nyper perfekt och Hunt-hjulen ger mig redan gåshud.

Därmed var det också dags att komma ut och snurra på hem-stigarna i Nackareservatet och bryta ny mark i solnedgången runt Järfälla/Hässelby. Dessutom hann den grönaste blogg-sponsen EVER dimpa ner i brevlådan lagom till helgen. Hur ljuvligt!

Låt oss börja med att konstatera att grusrallyt i Hellas var mer än välbehövligt. Av flera skäl. Mitt nyväckta lilla cykelhjärta fick pumpa blod som besatt för att hänga med när brudarna sprätte iväg på gruset. Ändå lät jag dem löpa ibland för att hinna hämta andan. Men rutten hade hunnit sätta sig i ryggmärgen och sådant gillar jag – kan man rutten känner man sig hemma.

Att få återse alla nyllen (som inte får plats på bild ety lagringsutrymme morr) efter min lilla tremånadersutflykt till landet* var såklart extra välkommet. Nog för att vi cyklister brukar ses mer sällan på vintern, men för mig som boende 25 km söderut var det plötsligt extra tydligt.

Till mitt naggande lilla bloggspons. OMG jag kan bara inte hålla mig. Genom mitt samarbete med Tooorch har jag fått hem ett par däck tillverkade av maskrosor. MASKROSOR NI LÄSTE RÄTT. Jag darrar av hur coolt detta är. Varför? För att denna lilla superöverlevare till blomma kan användas inte bara till att gnugga gult i nyllet på kompisen, och göras marmelad och vin av, den kan även användas som råvara i DÄCK!

Varför ska man göra det? Continental, som har däcken, gör det för att minska beroendet av gummiträd. Dessa växer vid ekvatorn och eftersom produktionen sker i Tyskland, blir det stora utsläpp från transporter. Dessutom kan konkurrensen om råvaran öka, och då blir det smart affärsutveckling att använda nya, mer närproducerade råvaror. Det borde också betyda att den fossila andelen i gummiblandningen kan minska. Därför har Continental alltså utvecklat maskrosdäck, som produceras av reko ryska maskrosor, odlade i Tyskland.

Det blir inte punkigare.

Hur rullar de då?

Ja, dessa däck är gjorda för urban körning och ska passa standardcyklisten. 35 mm-bredden med dess diskreta mönster (av maskros såklart) passar crossens urbana look perfekt (å andra sidan kan det hända att de hamnar på en stadscykel. Jag har ju faktiskt fortfarande inte spenderat hela min löneförhöjning).

Hur de rullade? Vet inte! Eftersom de var så förbannat slitstarkt hårda att få på, gick jag bet och testar rullet en annan dag.

Fram tills dess är jag sjukt nöjd med att få gotta mig i detta lite grönare däckval.

Framtiden, mina vänner, är gul.

*Tullinge

Fotokudos till Marre, Mattias och mig själv

Söndag 28 mars.

Undrar ni också vad jag och Robert gjorde i söndags?

Det gör iallafall jag. Kanske också Robert. Frågan var iallafall djupt närvarande när vi tråcklat oss ut till Täby centrum, efter att ha köttat omkring i Stocksund i jakt på rondellen mot Djursholm – i vår strävan att följa en ocyklad runda.

Rundan såg så fin ut på nätet. Och bar så magiskt klingande namn. Skålhamra-Kårsta-Markim, 105 km Roslagen ftw!!

Det kunde inte bli fel.

🐥

Vi tog höger i rondellen mot Djursholm. Jag vinkade till kurvan där jag förnedrat mig på ett slotts-GP 2019. Robert studerade den. Sedan kom vi in i centrum, stadsjeeparnas epicentrum, SUV-slummen. Som förvuxna jättebäbisar smög de runt, utsläppsmonstren som utgör en allt större del av nybilsförsäljningen.

Så stort var centrum inte ändå. Vi var snart ute.

Men så snart vi skakat av oss slummen, kom vi till en ny. Täby centrum tog emot med betong, parkeringshus och byggarbetsplatser. På höger sida vid galoppfältet syntes tursamt nog Täby parks cx-bana.

Vi tog sedan fel cykelbana när Garmin visade höger. Robert plöjde föredömligt genom fjolårsgräs in i en ny rondell. Vi klickade ur och väntade tålmodigt på hur SUV efter SUV brummade söderut i rondellen.

Äntligen. Nu skulle väl rutten äntligen ge oss lite flowig förortsväg, tänkte jag.

Inte då. Rutten ledde oss upp på en bullrig nybyggd väg och sedan in på en mindre, men väl där, pekade den rakt över ett staket! Och på andra sidan, flowig cx-stig!

Vad i hela h-ete..?

Men jag kände faktiskt igen stället. Nån godsherre i norrort som försökt skärma av vägen för cyklister. Vi bar över cyklarna och knixade oss igenom, förbi privata tennisbanor och publika tennishallar.

Nu var det väl ändå dags för lite rull.

Och det var det. För nu öppnade sig norrort. Smala landsvägar smekte våra hjul och vårvinden rufsade i pannfjunet. Jag kramade styrlindan i bocken och Robert lyckades spela in en liten filmsnutt där jag såg snabb ut. Nu var det ljuvligt!

Men snart svängde rutten in på en grusväg. Robert tog täten, han körde ändå cross, och jag rullade försiktigt efter honom på det allt grövre rullgruset. Lera var snart ett faktum och jag tog en meter i taget.

Hade ruttmakaren varit packad när hon drog rutten?

Den och många andra frågetecken rätades aldrig ur.

Vi fick oss stundom lite asfalt innan våra näsor fick vittring. En mysig ute-bar! Jag drack en orimligt dyr men ljuvlig äppeljuice. När vi började huttra drog vi hemåt. Vi nådde Danderyd via cykelbanor och var klara för dagen när jag vinkade av Robert nånstans före Odenplan.

Sedan tog vi varsitt bad på varsitt håll i våra respektive badkar.

Och så var dagen i norrort till ända.

Måndag!

Riders, tyck synd om mig för jag är sämst.

Efter måndagsmötet på jobbet tänkte jag få upp värmen genom att stå på händer. Detta utförs bäst i vardagsrummet bredvid racern. Effekten brukar bli både värmealstring och känsla av kapacitet – på nåt jävla vänster hamnar allt som känns upp och ner i hjärnan, rätt av att man ställer sig just upp och ner rent fysiskt.

Men den här måndagen ville inte vänsterhanden. Den vek sig. Den var över huvud taget aldrig utvecklad. 30 kilo cykelkropp belastade plötsligt min slarvigt hopvikta vänsterhand.

Resultatet?

Tja, det gjorde jävligt ont i både hand och ego. Ungefär som när man misslyckas med etr vinterbad. Peppiga aktiviteter som har just det syftet, och som misslyckas.

Vad ville misslyckandet säga mig, just nu just idag?

Ingenting, bestämmer jag.

Det är bara måndagen som försöker hävda sig, och idag lyckas den.

Roligt citat för likes.

Rottrådarna

Ett krispigt elefantöra har nyligen flyttat in i mitt vardagsrum. Samtidigt har tre av mina Aloe Vera-bäbisar flyttat ut. Nyvakna på skakigt små ljusgröna stjälkar ska de nu ta steget ut i livet utanför lägenheten.

De har varit med mig länge. Tror urmoderplantan kommer från en kursare vid studietiden i Uppsala. Sedan dess har de fortsatt föröka sig varhelst jag bott.

Ljusgröna, diskret taggbeprydda och stilfullt styva. Ibland med en läkande saft rinnande ur bladen när jag velat kyla en brännande kind eller ett bultande hjärta.

I min strävan att förnya yttre faktorer, som ett sätt att nå mitt inre, plockade jag upp alla bäbisar från alla mina vuxna aloe veror, och satte dem i vatten. Sedan dess har de fått rottrådar, små tentakler som sträckte sig bort mot möjligheterna ut i det nya.

Redo att flyga.

En av dem fick flyga ut till en granne, som sett mitt inlägg i en lokal fb-grupp.

Vill ni ha en aloe vera, skrev jag i inlägget. Kanske i utbyte mot något, lade jag till.

Så kom han med elefantörat, omsorgsfullt förpackar i en avklippt dryckesförpackning.

Han hade väl läst mitt inlägg, googlat aloe vera + skötselråd, och sedan erbjudit elefantörat i tråden till mig.

Kanske gick han sedan ut till sina elefantöron och fingrade på dem alla. Smekte bladen för att undersöka saftspänningen och hälsan i bladnerverna. Så valde han den lämpligaste, grävde upp den och tog med lite av moderjorden. Kanske kysste ett tyst adjö på bladen, innan han varsamt lyfte över den i sin temporära boning.

Varsamt lugnande med rösten inför det nya. Skakig förväntan och skälvande örsnibbar i de gröna bladskaften.

Sedan googlade han min adress, anlände fem minuter innan utsatt tid och genomförde ett snabbt och effektivt byte.

”De är väl lätta att ta ha om?”

”Ja”.

🌿

Ett lite grönare cykelliv

Detta inlägg görs i samarbete med Tooorch

För någon vecka sedan fick jag ett förslag till bloggsamarbete med ett företag som säljer cykelprylar. Jag gjorde den sedvanliga researchen om hållbarhet på deras hemsida och kontaktade sedan dem för att ställa följdfrågor inför vårt eventuella samarbete.

Det visade sig att Tooorch gör en hel del som inte står på hemsidan, utöver kärnan som är att göra det lätt för cyklister att hitta rätt pryl. De har, vilket framgår på hemsidan, en gräns på 700 kr för fri frakt, som ett incitament att handla flera saker samtidigt så att de kan samfrakta mer och optimera förpackningar.

De arbetar för att minimera emballage. Det kan låta självklart, men om du tänker efter, det är inte alls ovanligt att man får en liten pryl i en stor kartong när man beställer på nätet. Detta innefattar också att de köper cykellampor och cykellås utan kartong när det går, och packar cykeldäck tajt för att spara plats och material. De köper slangar och däck enbart av leverantörer som har en hållbarhetspolicy.

Dessutom är de i färd med att skriva avtal för fraktbolag där leveransen hem eller till leveransbox/utlämningsställe går med fossilfritt eller cykel. Om vi som handlar sedan väljer det, får vi lite renare närmiljöer.

Jag ställde de här frågorna för att jag med mina sponsrade samarbeten vill kunna guida till ett lite grönare cykelliv (och med mina osponsrade också, för den delen).

Jag fattar att det är en balansgång, men gör det ändå. För alternativen finns ju: inom resande (cykel på tåg, elbil med rätt cykelställ), inom kläder (fler och fler märken kör linjer med återvunnen polyester, hållbar merino eller bra garantier), energibars (eko och veganska finns det många av), i viss mån däck (Continental blandar in maskrosgummi i vissa pendlardäck) samt cykeloljor där flera märken eko-anpassar sig, och så vissa cykelflaskor. Och solkräm!

Och såklart underhåll och fiffiga materialbesparande hemmafix-lösningar och massor av kunskap som förlänger livet på grejer.

Men på många fronter ekar det tomt: hjälmar, skor, glasögon, ramar, hjul, skoskydd som pallar mer än en PP i skogen innan de trasas sönder…

Cykelsporten ÄR en prylsport, och vi ska cykla på bra maskiner som håller oss glada. Till det krävs prylar, och som miljövän kan det kännas hopplöst att älska en prylsport. Men jag kan inte sluta älska den och jag kan inte sluta bry mig, planeten kommer alltid att vara vackrast från en cykelsadel. Och vi vill väl ha en hälsosam planet att cykla på?

Rent vatten att fylla våra flaskor med?

Och levande dikesrenar fria från skräp?

Alla som jobbar med cykel inser att prylar är ett måste för själva cyklingen, med alla de materialflöden och transporter som krävs. Och man ska akta sig för att grönmåla självklarheter.

Det gäller att hitta balansen. För ett mindre, nystartat företag som Tooorch kan sakerna ovan vara en bra start, som förfinas och vässas och utvidgas och som kan sporra konkurrenterna.

Och när de förhoppningsvis berättar om detta på sin hemsida, så vet vi att de också bryr sig och då kan vi välja dem.

Jag är glad att de hörde av sig till mig. Jag blir glad när folk bryr sig om samma saker som jag.

Snart kommer en nyhet här på bloggen på detta tema, så håll utkik!

Emelie tog fotot från Gotland Ring där vi körde elbil på racingbanan, och Salomongrejen som tillhör Marre på nedersta bilden, är en refill för flytande cykelföda som kan spara plastförpackningar jämfört med att köpa förpackad cykelföda

Att komma över sin premiär

Premiär!!

Det var vad Katja och jag begick i veckan. Jag hade dragit på mig munskyddet och satt mig på tåget till min gamla hemstad och såg fram emot att känna nostalgins vindar smeka mitt nylle. För vilken stad vore inte bättre för racer-premiären om inte staden man lärde sig cykla?

På det där snabba, pålycrade sättet.

Hursom, vi skulle ju köra vo work, så vi satte alarmet på tidigt, Katja satte mig på sin drömmiga gravel, och sig själv på sin ännu drömmigare racer, och så drog vi iväg norrut.

Det var tio ton grus på cykelbanan. Vi svängde av mot kurvorna till Anundshög och tryckte några miniryck. Där var cykelklubbens lilla klubbhus, där var fina kafé Anund, där var fickan i vägbanan precis efter korsningen med stoppskylten där passen brukade sluta och jag ibland brukade få skäll för att jag inte lät ett sista backryck ingå i passet.

Vi korsade vägen. Himlen var grå. Vägen var torr, och premiärens alla element tog tag i psyket och svepte det med sig. En premiärens kamp fördes mellan cykelglädjen och betongen i benen.

Så kom vi till en välkänd korsning där vänster ledde till Kärrbo och höger till Gäddeholm och vi tog höger och lät vägens kurvor utgöra fonden för de obligatoriska premiär-bilderna.

Alltid bilder på premiären. Race face på. Fota sig stark.

Söta lilla grusvägen hem med vinden i ryggen medelst mysigt prat förbi äppelträdet där vi brukat palla äpplen och så slutligen så fick jag sitta på den styva racern jag också.

Varningslampa blinkade – farligt testa dyra cyklar i början ac säsongen.

Så kom vi hem.

Vi hade genomgått premiären i alla dess faser och fejsen var rosiga och cykelglädjen hade vunnit fajten.

Sådan är racer-premiären.

Alltid, oavsett var.

❤️

Katja fotade allt utom första, vid korsningen, med sitt estetiska öga

Bokslut: Tullinge.

Hej Stockholm har saknat dig som f-n!

Det var känslan i söndags när jag kom cyklandes över Västerbron. Jag hade tagit med mig crossen och var på väg från södra station till Kristineberg, där jag skulle hämta en aimo för att sedan köra och hämta mina flyttkartonger. Målet: flytt!

Jag älskar Västerbron. Den erbjuder närkontakt med himlen på ett sätt som alltid muntrar upp mig, när jag behöver det, eller tar ner mig på jorden, om jag behöver det.

Anyhoot. Där i den lilla elbilen, som jag plockade upp något kvarter från min lägenhet för att köra och hämta mina grejer, njöt jag av att vara tillbaka i stan och samtidigt av minnena av tiden söder om stan.

Det har varit tre intensiva månader i ett stort hus med tre vuxna i en jobba hemma-hubb och två barn med delvis hemmaplugg. Och tonvis med garv.

Och bastu! Älska bastu. Ni vet det där ögonblicket när pulsen börjar gå upp i den tilltagande hettan precis när svetten kommer. Det är så intressant att bara ligga där och känna ögonblicket komma.

Och utflykter! Gålö och Nynäshamn blev något av ett standard helgnöje för mig. Vandring i vintrig miljö vid havet, själv, med sina egna tankar, och avsluta med vinterbad, bara älskar.

Och löpning!

Och vinterbad!

Och vinterbadare!

Men vänta nu, vad sjutton hände med all cykling?

Ja ni.

Jag cyklade en (1) gång. På min födelsedag, med Amira och Marre, genom lera och över frostiga grusvägar, med stärkande rusdryck och oändlig inombords värme.

Sen körde jag i västerort toppat med färjan till och från Slagsta, och det var ju mysigt och äventyrligt, men det är knappast Tullingespecifikt.

Jag åkte skidor ett par gånger i spåren runt Lida. När vintern var krispig och ljuvlig ni vet. De passen är för alltid förknippade med den här podden som jag lärt mig älska, där män pratar moget och avslappnat om känslomässigt viktiga saker.

Jag plöjde mil i löparskorna runt Albysjön och lyssnade på ljudböcker.

Jag..

Gjorde allt utom att cykla. Förutom till systembolaget i Huddinge och till någon enstaka pendel jag var tvungen att hinna till.

Bloggade om allt utom cykling.

Pratade om det mesta utom cykling.

Crossen har vilat sig i form.

Under tiden har jag odlat både min sedvanliga försäsongsångest, och min sedvanliga längtan till den egentliga säsongen.

Så är det.

Så blir det.

Hej Västerbron, hej Tranebergsbron, hej alla andra broar mellan stadsdelar och sund och människor som cykeln alltid tillförlitligt, snabbt och snyggt förser oss alla med.

Kram och puss på det, må vårvintervindarna bita er i kinden och lämna cykelnyllet ljuvligt rosigt.

❤️❤️❤️

20210308_0838438861958093106857513.jpg

20210310_1604417622558464560935736.jpg

20210111_2132463573024391157042738.jpg

Skate ftw!!

Så kände jag för en vecka sedan när mitt vintersportande plötsligt nådde nya nivåer.

Jag och fina vännen Karin i Eskilstuna hade lockat med hennes yngsta barn till Dalarna för lite skidor. Elbil, enslig stuga med brasa och inget wifi, check, och så månsken på det, några mil öster om Orsa.

Karins skidor var bättre vallade än mina för varm snö, och medan jag stakade mig fram, såg jag hur hon elegant tog sig fram på det där klassiska sättet. I myrmiljö såg det hela mycket stiligt ut.

Bredvid de uppdragna spåren fanns ytan där folk skejtade. Plötsligt kom en flåsande fågelhund med skejt-matte i lina farandes. Kort därefter kom en likadan, med dito husse skejtandes bakom så att öronen på hunden fladdrade av fartvinden.

Stavarna var långa, skären blottade spelande lårmuskler och framdriften av ekipagen var så… effektiv? För att inte tala om kurvtagningen.

‘När de skejtande kom in i en kurva, böjde de sig lite framåt och liksom hopp-skejtade sig igenom den. De gjorde någon sorts dubbelt skridskoliknande skär som bar dem in i kurvan med fart och kontroll, till skillnad från den mer skakiga V-stilen som en annan åtminstone tillämpade nedför.

Skejtade de nedför också? Och uppför?

Var de sådana där som käkade skejtvasa till frukost?

De flög ju fram.

Jag stannade upp och betänkte mitt eget obefintliga fäste. Karin hade försvunnit bakom ett krön, barnen var någonstans. Jag tog ett försiktigt skär.

Vad lätt det gick.

Så jag fortsatte. Testade stavisättningen: stavtag vartannat skär kontra varje, skejtade uppför backarna, ökade farten, kom ifatt barnen och minskade farten, skejtade nedför även om jag saknade vilan i den stillastående positionen i spåret, stabiliserade fötterna med insidans alla muskler, lutade mig lite framåt – och skejtade in i min första kurva.

Så fortsatte det.

Sista morgonen lämnade vi barnen i stugan och drog iväg tidigt för att fånga de lite kallare spåren. Jag vallade inte, fäste var nu sekundärt och vi valde en lite längre slinga på myrarna.

Och medan Karin fulländade den klassiska stilen i spåret, så skejtade jag fram på skaren utanför.

Över det frasiga täcket, mellan de glesa tallarna, under den bleka februarisolen.

Jag flög.

20210306_1058093944699278801919608.jpg

Små saker som får en att känna sig som hemma i Eskilstuna, och varsomhelst, egentligen.

Att träffa Karins mamma på väg till affären och prata om semlor under dånet av vägarbete.

Att möta Olov under kvällslöpningen i Vilsta, precis mellan gräsfältet och raststugan på väg till halvmilaspåret.

Att ropa ”Hej Johannes!!” vid kvällsrundan med Karin och hunden för några minuters update från sin gamla cykeltränare.

Att känna igen ett fejs och en gångstil vid skymningsrundan med löparskorna vid Sveaplan och ba ”men hej Astrid!!”

Att promenera med Helena till lilla Naturskolebyggnaden i Skjulsta där jag riggade 2020:s fetaste 40-årsfest – min egen, och prata om just viktiga fester när man sitter i lunchsolen.

Att boka behandling för armbågen på massagestudion man brukade jobba på och snacka både elbilar och skogscykling och armbågsmuskler med John medan stötvågsmaskinens ta-ta-ta-ta-ta jobbar sig in i min krampande vänsterarm.

Att boka hela 75 minuter hos favvo-massören i Munktell och prata rehab, somna, snicksnacka och bli omhändertagen medan man uppdaterar sig om läget, sådär på en lagom nivå.

Och att innan dess, ha stått nedanför Lucas´ balkong och avhandlat det allra mest väsentliga, innan ett paket med två tempo-pinnar lösgör sig från Lucas’ händer och landar i mina. Tack för ett bra köp, blir bra för kommande randon, krya på sig nu min vän så att jag slipper kröka nacken nästa gång vi ses.

Typ sådana saker, som får en att känna sig hemma, och alltid som välkommen åter.