Maten på Sverigetempot

”Falafel? Vi är i Norrbotten”.

Dessa närmast legendariska ord, yttrades av en pizzabagare i Gällivare. Vi hade 245k bakom oss och 95k framför. Jag såg ingen falafel på menyn men ibland har man tur. Naivt kan tyckas, men kanske hade de en påse i ett bortglömt hörn av frysen, tänkte jag.

Det skulle bli ett av många ost- och falafellösa pizzastopp på Sverigetempot. Oliver fick fylla fett- och sältarollen fram till det episka pizzastoppet i Burseryd dag 5. Där hade de vegansk ost. Vilket inte ens var skälet till att vi valde dem. Valet var enkelt, det fanns ingen annan pizzeria i Burseryd. Men ändå. Veganost i djupaste Småland!

Nu var vi flera veganer och andra fellows som föredrog växtriket. Och jag skulle säga att det gick förvånansvärt bra att hitta mat. Det enda födosöket som var något fattigt var det i Klippan, på macken som Gud glömde. Bananerna var slut, jag kom ut med tre rosenbröd och två havredryck med chokladsmak. Rätt ok ändå!

Frukost från affären blev effektiv: chiafrön i havremjölk. En liter havremjölk köptes på kvällen, hälften halsades innan läggdags, 2 dl blandades med chiafrön och blev det något över, hamnade resterna helt enkelt i vattenflaskan. Som en matig liten förmiddagsfika fick den halsas innan den blev varm. Genidrag!

På alla ordnade frukostar utom en fanns alltid havredryck och dito yoghurt. Kanske även någon liten vegopastej. Här breddes macka och lades i ryggfickan! Alltid sylt, till dem hederliga rostmackan, och alltid någon typ av flingor och alltid alltid juice. I Simlångsdalen sista morgonen blev det just den lösningen: rostad macka med två sorters marmelad, och flingor med juice. Kaffe såklart. Visst, lite fattigt, eller om man vill, kontinentalt. Men funkar i krig!

Godiset var lugnt. Hallonskallar och mentos. Gott & Blandat. Gärna direkt från sidofickan på bibsen.

Glassen var lugn. Piggelin nästan alltid, vegansk Magnum eller gräddstrut från Choice när det fanns. Men Piggelin var helt ärligt svårslagen med sin svalka. Dessutom budget. Perfa!

Älska mackarna. Circle K bjuckade alltid på vegansk bratwurst i French hotdog-bröd med sriracha majo i botten, om den inte var slut (för god??). På OKQ8 fick man sig oftast en falafelwrap, om personalen inte underskattat efterfrågan (”vi har ju beställt FEM falafelwraps till idag, är de redan slut??”). När vi ätit upp såg vi dessutom att de innehöll ägg. Wtf.

På Max fick man sig sin pålitliga grand deluxe eller veggie chicken, check på den. Shake deluxe om man car lagd åt det hållet. Norrländska Frasses hade hottat upp sig med vegoburgare (ja, en gg fick jag komplettera med vegansk bea från Coop). Sibylla hade oumph-burgare, nomelinomnom med extra ketchup.

Och pommes kunde man ju alltid få.

Bars var sällan ett problem och var de det, fick man retirera till den hederliga gamla sesamkakan. Billig och reko!

Vad mer?

Choklad slapp man ju bry sig om. Den skulle ändå smälta.

Men nötter i alla former såklart. Tofu mellan två brödskivor. Barnmat i klämförpackning. Bananer. Anammas lilla veganpizza Billy style med ost- och skinkimitation, snabbnudlar med smak av champinjon. Och så chips dårå.

Typ så var det med maten. Lite födosöks-hacks från växtriket på Sverigetempot.

Vad jag var sugen på efteråt?

Salladsblad.

Men lik förbannat blev det ostlös pizza med pommes i Smygehuk.

Och oliver.

Som såklart smakade underbart.

Jonas, Sverigetempots fotograf, tog omslagsbilden vid stämplingen i Kiruna. Hans bilder finns samlade här. Och den som ville kunde ju för övrigt alltid käka styrlinda, som man säger om cyklister i motvind, med fördel på de södra delarna av rutten

Hur var Sverigetempot?

Hur Sverigetempot gick vet ni. 153h och cykelbränna. Hur det såg ut har ni sett, det finns på Sverigetempots Instagram. Men hur det verkligen var, inne i bubblan, i motvinden utanför klungan, i fartvinden, i ekersången, i vattenstänken från flaskan som innehåller exakt så mycket som krävs för både bensvalka och vätskebalans.

Det vet ni inte.

Det kommer här.

Smygehuk 7 juli kl. 17.56. Jag har precis gått i mål i Sverigetempot. På målfotot med mig finns Eyvind och Wei. Bakom kameran står Sverigetempots fotograf, bästa Jonas. Höga på vittring plöjde vi de sista åkrarna genom Skåne. 2100k, hela jäkla landet. Euforin.

Riksgränsen 1 juli. Klockan är nån kvart i nio och jag är kollrig av lycka inför starten. Tjugo minuter kvar. En selfie på mig och Robert. Lägger upp den. Och minns exakt faserna som ledde hit: förnekelsen, acceptansen, de noggrannt genomförda och utvärderade träningsrundorna, jobbfikat där jag började hacka upp rutten i dagsetapper, hur han på verkstaden monterade tt-pinnarna på Amiran och hur Robert sedan vände på dem, hjulen och styrstammen som fick snabblånas och de rosa dito reservslangarna som lyckligtvis aldrig behövde användas. Packvåndan över bivvyn, som släppte precis tjugo minuter innan start.

Sverigetempot, som jag fruktat så länge att jag till slut börjat längta efter det, skulle nu genomföras. Eller, som man hade sagt om man varit bergsbestigare, toppattackeras.

Så hur var det då möjligt att köra ~300k per dag en vecka i sträck? På monotona inlandsvägar som skulle kräva ben och pannben från andra världar?

Jag tror att klunga, plan och upplägg, lagom många bokade nätter, väder, medvind, skräpmat, godis, vatten, packning utifrån behov samt respekt för rutten, och riktig jäkla bra hjul, gjorde det möjligt.

Varför var det viktigt med en plan?

För känslan av genomförbarhet. Jag bokade min första natt i Gällivare (245k) men bokade om så snart jag träffat på Eyvind och skulle köra med klungan. Jokkmokk 340k dag #1 skrämde lite men när vi dunkade in på hotellet kl. 22:27 den 1 juli, hade vi ju gjort det.

Jag hade då kört med flera olika gäng, som det gärna blir första dagen, och tuggat den sista biten i motvind ihop med Lisa från randonneur Stockholm. Jag följde sedan Eyvinds plan och bokade även Storuman och Östersund. Lagom många, för att slippa boka av om jag blev avhängd.

I Jokkmokk fick en kille från orten provköra Amiran. Han var lycklig. Det var kul.

Hur gick det med bivvyn?

Bivvyn och liggunderlaget rykte ur packningen i depån i Östersund. Min klunga skulle ju bo på hotell. Dessutom försvann en del annat såsom den tredje (!) jerseyn, dito paret strumpor och civila brallor (man cyklar, sköter alla dagens ärenden i bibs, tar en dusch och går och lägger sig, frukost i bibs, repeat, kan vira handduken runt sig som kjol). Totalt kunde jag slimma av en volym motsvarande hela framväskan.

I min iver att cykla lättpackat, hade jag till och med rationaliserat bort locket på tandkrämstuben.

På vilket sätt var tt-pinnarna avgörande?

För att de gav fart, variation och fördelning av kroppsvikt. Visst, dag fem hade jag träningsvärk i nacken. Då fick jag tips om stretching. Dag fem kom jag också på att jag skulle vika upp kepsen så att jag fick ett större synfält framåt. Det minskade också trycket på nacken. Men jag kunde lätta från sadeln och därmed slippa onödigt mycket rumpskav.

Utan pinnarna hade jag heller aldrig kunnat hämta upp en lucka eller haft lika kul utför. Som man har när en tolv personers klunga sprider ut sig över vägbanan, formerar spontana miniryck eller flyter förbi solo i fartvinden bara för att det är så livsbejakande att köra fort utför.

Varför körde Wei med strumpor på pinnarna?

Han hade tvättat och de skulle torka. De torkade jättefort. Ett ultra-hack han lärt sig och nu förde vidare.

Knäna. Vänsterfotens tår. Berätta.

Knäna var bäst. De bara jobbade på i tysthet. Säkert delvis för att pinnarna fick musklerna att belasta rätt. Vänster fots tår domnade dock ständigt, en observant medcyklist hjälpte mig till insikt om att klossen satt för långt fram på skon. Jag satte stor press på liten yta. Domningen sitter i än. Klossen justerade jag när jag kom hem.

Godiset. Skräpmaten. Det ständiga ätandet och drickandet. Vad fyllde det för funktion?

Ätandet och drickandet var allt. Jag gjorde allting rätt. Har aldrig käkat så mycket godis under en vecka. Det höll mig på rull. Hellre tio mentos än väggen. Hellre ta emot en koffeingel när någon erbjuder, än väggen. Medcyklister ser sådant man själv missar. Vatten, ständig prio. Hade man inget, frågade man någon. Hade man över, erbjöd man någon som såg törstig och torr ut. Och fanns där en fjällbäck när hela klungan gick torr, stannade man och fyllde på.

De effektiva stoppen. Din oro för att bli klungan tidstjuv. Hur gjorde ni?

Planering och fokus. Flera saker i samma stopp. De återkommande pp-rycken. Effektiviteten peakade när Patch föredömligt tog beställningar på vegoburgare i klungan och förbeställde till Sibylla i Arvidsjaur. Vid toppen av Vemdalsskalet fyllde Adam en kundvagn med folks flaskor för att slippa gå fram och tillbaka. Sådana saker. Klungans samlade erfarenhet.

När vi någon gång failade och fick bråttom, åt och fyllde vi flaskor under tystnad. Prat tog tid, och vi visste ju alla vad som skulle göras. Det skulle ätas, fyllas på flaskor, gås på toa och på sin höjd messas någon ryggtavla i kvällssol hem. På detta sätt fick vi ihop våra 5-6h sömn per natt och kunde starta i rimlig tid kl. 07-07.30, samt anlända för natten vid kanske 21-22. Nattcykling var en annan resa, vi satsade på rutiner och mattider som kroppen kunde känna igen sig i. Det höll.

Både Martin och Thomas borstade tänderna i klungan. Varför?

Jag vet inte.

Dag 4 var både himmel och helvete. Ni klättrade uppför Vemdalsskalet, susade nedför det och sedan väggade du i skogskorridoren norr om Sveg. Vad hände?

Dag 4 körde vi Östersund-Älvdalen. Trakterna söder om Östersund var magiska. Jämtland var vackraste landskapet med sina ängar och vidder och färger. Härjedalen bjöd på två klättringar till skalets topp, där alla gick in i zonen. På det följde utförslöpan från just himlen. 71km/h, i Sverige! Sedan kom den beryktade skogskorridoren tillika kalhygge.

60k motvind till Sveg och lunch. Jag tappade två klungor och blev ståendes. Amiran hängde med styret. Pannbenet räckte inte. Varken godis, vatten eller tt-pinnarnas vila gjorde någon skillnad. Ensamheten i motvinden utanför två tappade klungor var… bedövande.

Timón hämtade upp mig. De resterande 38k bogserade detta lilla kraftpaket till medcyklist mig genom hela korridorshelvetet till väg. Jag var för slut för att svara annat än enstavigt på Timóns frågor. Mitt frihjul fick tillkännage att farten han höll var lagom. Ankomsten till Sveg var obeskrivlig.

Fick ni regn?

Ja, efter pizzan i Burseryd kl. 21 dag 5 (magin vi fellow vegans fick med veganost mitt i Småland!). På med regnkläder, lysen, batteripack, all död vikt fick nu sin användning när det var 48k kvar till pensionatet.

Eyvind ville fortsätta cykla hela natten, övervägde du någonsin det?

Ja och nej. Nej pga skräcken inför sömnighet och brist på ladd i lampor och Garmin. Var ju ändå 230k. Men också ja. Benen var igång, jag hade inget bokat boende och natten var varm. Det vore väldigt Sverigetempo-aktigt att göra det. Dessutom framstod plötsligt tupplur i busskur som något fullständigt normalt.

Är du glad att du inte gjorde det?

Ja. Jag hade inte velat klättra Hallandsåsen i regn och mörker. Jag bad istället kvinnan på vandrarhemmet att lägga in en extra madrass i de andras rum. Benen var trötta nu. En dagsetapp kvar. Kvaliteten på de fem timmarnas sömn var ofattbar.

Skånes bokskogar. Skylten Smygehuk 1. Ankomsten. Målgången. Berätta.

Vi gick i mål. I kvällssol. Klungan delades upp efter de fuktiga bokskogarna och klättringarna över åsen. Det hade inte funnits något extra att ta till för att täppa luckor de senaste två dagarna. Målgångsreserven var just en målgångsreserv. Men målgången, vilken målgång.

Badade ni?

Ja.

Hur gick det för Robert?

Fan också. Robert var tvungen att bryta i Östersund. Då hade han kört 960k med knäont. Det uppstod plötsligt och höll i sig trots tusen försök till lindring. Målgångskramen han gav mig i Smygehuk sa allt. Han är outsägligt revanschsugen.

Och faktum kvarstår. Beslut att bryta är ofta välövervägda och därmed kloka.

Vad njuter du mest av nu?

Plötslig ineffektivitet.

Och mer?

Ja… Man går i mål efter 2100k och drabbas av någon sorts känsla av.. oövervinnlighet?

Oövervinnlighet?

Ja.

Oövervinnlighet. Vi förstår. Det är okej.

Ingen sätter sig på den som har genomfört Sverigetempot.

Tack som f-n till arrangörsteamet som gjorde detta ta mig tusan bästa jag gjort på en cykel, möjligt, och Blyckert bredvid mig för aldrig sinande entusiasm

Ja, det är Mitch Docker som intervjuar arrangören Peter Tonér och mig för sin podd som snart väl kommer ut, och ja, jag körde tre timmar snabbare än honom

Fotokudos till Jonas, Timón och Adam och hela jäkla klungan för allt annat

Läs mer om Sverigetempot här.

Och glöm för guds skull inte att spana in den heltäckande samlingen av riktigt snygga foton från Sverigetempot, som Jonas tagit, här

Status: nervös.

Ja, jag är nervös. För att klara loppet.

Det var mitt svar på frågan som jag fick av en kompis innan jag drog till nattåget. Jag hörde själv hur konstigt det lät att vara nervös för något som jag sedan en tid betraktat som en vanlig, men lite mer långsträckt, cykelsemester.

Sedan fick jag påminna mig om att jag ju skulle köra en tredjedel längre per dag än på den vanliga semestern, och fler dagar i sträck än vanligt. Kanske dessutom med andra i en liten grupp.

Ja, jag har hittat en grupp om tre som jag blivit inbjuden att köra med. Deras plan råkade passa med min, bara några mil längre per dag men i grupp vilket gör att man kommer längre sträcka per dag. Deras sätt att beskriva sin körning passar med min. Deras snittfart passar min.

Jag är såklart nervös över att kunna hålla deras tempo. Jag är också orolig över att mina förmiddags-pp ska sinka dem. Detta tänker jag råda bot på genom att inte dricka så in i h-ete med kaffe som jag vanligtvis gör. Dessutom tänker jag ju äta små frukostar och ta med mig mer på cykeln. Allt för att försöka bli ett lite bättre cykel-jag.

Vidare är jag orolig för att mina tidstjuvar till allmänt dåliga vanor ska sinka oss. Botemedlet mot dessa tidstjuvar är såklart att tänka igenom packningen och inställningar och annat. Vinsten om jag håller dem i schack är såklart att de inte äter tid som de brukar. Och att jag sedan kan anamma dessa nya vanor.

Sedan är jag såklart nervös för att klara loppet. Och för att dagsetapperna ska vara för långa. Men den biten är ju en del av själva loppet och utmaningen.

Min största oro är att kroppen ska gå sönder på ett irreversibelt sätt. Jag oroar mig i förväg för att detta ska hindra mig från att njuta. Men detta hanterar jag genom att i förväg ha bestämt att jag låter hälsa gå före prestation. Hellre cykla klart på mer än 210 timmar, än bryta med en trasig kropp. Och allra helst komma i mål hel och glad.

Jag vill ju i mål.

Oron för rumpskav löses genom att ta med chamois och köra i säkra bibs.

Kroppen har den senaste veckan varit liksom spänd och trött. Det har varit ovanligt mycket ryggläge vid jobb. Sedan dubbelgruset i helgen har jag visserligen kört en del mil, och ja, dubbelgruset var sådant att jag på slutet nästan bölade. Så flera dagar har jag vilat och degat. Kroppen har liksom varit hopdragen, tajt, kort.

Inte mjuk, smidig och studsig.

På midsommar fick den dansa. Den fick bada i havet och få träningsvärk i magen av skratt. Det gjorde den gott.

Nu vill den cykla.

Det ska den få, och på äkta äventyrsmanér så blir det med en stor dos respekt för distansen.

Sverigetempot 2021.

Linda mig runt ditt lillfinger likt den rosa reservslang i latex jag lindade runt skallen när jag packade.

Konsumera mig.

Jag är inte nervös för packningen. Ok, lite.

Om cykelföda i skräpmatens förlovade långdistansland

(Har ju spenderat de senaste två helgerna med att utforska loopen runt Uppsala så kan ju inte med att inte recensera den först.

Den går alltså mellan Upplands Väsby station till Uppsala via slingrande avvägar och gudsförgätna hyggesområden. Sedan smiter den runt på Uppsalaslätten och överraskar med en oas i Sunnersta innan den plöjer längs Fyrisån. Vid Uppsala Station viker den västerut och tuggar längs förtrollande haglandskap och dammiga grusvägar för att möta pendeltåget i Bålsta. Här viker den av och håller sig längs strandlinjen och ger belöningar på gång- och cykelbron i Ekolssund, där man plötsligt befinner sig mellan tågbron och bilbron! Vilken tur att man hittade rätt väg genom den lilla grinden, och att hettan var så intensiv att bibsen torkar fort efter doppet.

Har man ”tur” är det ingen aktivitet på skjutfältet man passerar på den västra rundan. Då kan man köra över skjutfältet och träna pannben i det lösa fina gruset. Det är ett sådant grus som hästar gillar, lös och sugande. Lite som när frosten precis släpper.

Rutt här, tack till ruttmakarna är ni bäst eller??)

Nu till insikterna om ätande.

Äta måste man. Oavsett om det är varmt, kallt, tidigt eller sent. On och off bike. De senaste helgernas långdistanser har gett mig följande insikter:

Äta liten frukost och fylla på under dagen. Inget helvete är som betongmage till följd av för fyllig hotellfrukost. Istället overnight oats och en kopp nattsvart tidigt, och så mackorna i ryggfickan.

Mentos, lakritspengar och gelébjörnar. Detta med godis är nytt för mig, men ett måste på långdistans. Både för distraktion vid trötthet men också för socker och fräschör – här fyller den tuggiga minten och salta lakritsen ett tomrum. Och vanliga gummibjörnar eller Gott & blandat.

Inte choklad. Choklad smälter. Punkt.

Chips ftw. Chips har alltid varit legio efter långpasset men under? Jag vet nu att svaret på den frågan är ett klart ja. Efter många timmar i värmen med torra söta flapjacks som enda alternativ, är chipsen välkomna. Blanda salt och sött!

Gel. Gentlemän och andra smarta medcyklister vet att gel är bästa vapnet mot gnäll. Så ja, en gel per dag ska med till tempot.

Oliver. Oliver!! Efter förra helgens dubbelgrus i trettio graders värme runt Uppsala loopen var jag bara sugen på oliver efteråt.

Och så det jag vet sedan tidigare – pommes, vegokorv med bröd, wraps och glass.

Allt detta finns sällan på gulliga små kaféer, hur rustika och puttinuttiga de än ser ut. Nixom, här vädrar snarare mackarna morgonluft. Dessutom är de oftast så icke bildskönt placerade att stoppen inte blir onödigt långa.

Jag älskar såklart gulliga kaféer, tro inget annat!

Godis, glass, chips, korv med bröd och oliver alltså. Det låter väl härligt. Ja, jag tycker faktiskt det. Heja mackarna!!

Over and out.

Och såna här små oaser som bara uppenbarar sig, här sitter vi och får oss en öl och nachotallrik med grillad majs nån mil söder om Uppsala, Sunnersta för att vara exakt, och tack Ann-Sofie för fotot från super-pittoreska gårdsbutik och kafé Landberga gård på loopens västra del

Sverigetempot sex dagar innan start

Morrn från tåget!

Sitter och mornar mig med prio-kaffe och tänker på Sverigetempot. Är på väg till Varberg där jag ska fira midsommar. Med nya och gamla bekanta. Har aldrig firat där så blir kul!

Varberg är också dit jag ämnar bege mig efter Sverigetempot. Runt den 10 juli alltså. Faktum är att i min väska ligger en finfin flaska bubbel som ska vänta på mig tills jag kommer tillbaka, färdigcyklad. Jag har tagit med den för att tvinga mig själv att tänka att Sverigetempot är görbart.

Och just nu känns det faktiskt görbart. Jag har tagit mig igenom olika faser för att ta mig till denna känsla av görbarhet.

Första stadiet är förnekelse. Jag har anmält mig tillsammans med Robert men loppet blir ju inte av så det är lugnt. Ta en vända till runt Kungsholmen i löparskor bara, allt löser sig.

Sedan kom ångesten. Jag har tränat för lite. Alla andra har tränat mycket mer. I den här fasen tog jag mitt medvindspass i Roslagen för att komma i form mentalt. 17 mil i sol och medvind. Det funkade. Jag kunde låtsas att jag var stark.

Sedan kom acceptansen. Jag har faktiskt anmält mig och måste, ska, vill, börja träna för Sverigetempot. Och förbereda mig!

I den här fasen började jag lägga upp en plan som innehöll minst ett långpass per helg och intensiva korta pass i veckorna. Långpassen blev 190+210k landsväg på en helg, till 310k på en lördag, till 245+96k helgen därpå, grus blandat med landsväg och viktigast att få många timmar i sadeln. Grus i Hellas i veckorna.

Här började det bli roligt, uppbyggande. En längtan byggs upp. Och meningsfullt. Alla jobbiga inslag fick ett syfte! Alla raksträckor, all kantvind, allt skav som kommer ena dagen men inte andra, grustimmar med sömnbrist, akutbesök på nån mek för växeljustering. Allt lär mig förberedelse för något som garanterat kommer att bli mycket värre.

Träning och långpass är dock en sak. Köra långt på egen hand med ljudbok. Provköra nya väskor och provpacka, lämna cykeln på verkstad och tänka fram pengar för alla utgifter är en sak. Boka tågbiljetter och boende i Abisko dagen innan loppet är en sak. Det som på riktigt har gjort detta görbart är att jag har kollat på rutten och planerat mina etapper.

En lista med namn och kilometer som slutar i Smygehuk!

Här får jag kämpa. Varje dag. Jag är van att cykla långt flera dagar i rad, men ovan vid att ha en bokad plan för flera dagar i förväg. Jag brukar spendera 2-3 h vid frukosten på att blogga, dricka kaffe och scrolla boenden. En dag i taget. Det är frihet för mig.

Allt det går bort under tempot av rena tidsskäl. Jag kan inte lägga tid på att leta boenden efter 14 timmars cyklande. Dessutom finns inte samma utbud. Och hjärnan behöver en plan för att kunna ställa in sig. Det får inte finnas tvivel på vad som ska utföras. Iallafall inte tvivel av orsaker jag hade kunnat undanröja genom planering.

Jag får dock kämpa med att vara nöjd med mängden km som just jag planerar att cykla varje dag. Jag vet att tempot erbjuder möjligheter till extremdistanser. Vissa av de anmälda anmäler sig just pga detta. På sociala medier går diskussionerna varma. Man ska cykla långt och sova lite, cykla på natten, sova i diken, vara extrem.

Dygna. Som en riktig randonneur.

Sånt där är jag känslig för.

Just därför måste jag lita på min egen plan. 210k på 210h är 8 dagar och 15h. Räknat på 8 dagar för att få lite marginal, blir det 262k per dag. Fyra bokade boenden i Norrland. 245k första dagen. 281k andra. Osv. Jämna ut med korta och långa dagar. Backiga och flacka partier. Tänka att det är en lång touring.

Sedan kan jag balla ur.

För jag vet nämligen exakt hur min hjärna fungerar. Om jag gör en plan, så säger den att antalet km per dag är fel. Om jag inte gör en plan, så säger den att det finns en risk att jag inte hittar boenden och måste sova utomhus bland myggen.

Jag måste helt enkelt ha en plan. Och fortsätta studera rutten. För det var planen och rutten som gjorde det görbart och det är där jag hela tiden måste befinna mig. Och det är till rutten jag återvänder om hjärnan börjar förneka att mitt namn står på anmälningslistan.

🦋

Rent praktiskt då?

Allt känns lugnt. För utgifter lutar jag mig som vanligt mot utan bilen-kontot. Monteringen av tempopinnar blev däremot en väckelse. Det kommer nämligen göra att jag måste minska packningen i framväskan radikalt. Dessutom blir styret längre och svårare att packa.

Lösning? Vända styrstammen svagt uppåt för att få mer plats för framväskan och låta pinnarna sticka ut när jag packar ner cykeln.

Pinnarna ska med.

Alla problem har en lösning.

Jag kommer aldrig att kunna veta om planen var rätt innan jag testat den. Det vet jag först när jag trampar in i Smygehuk på utsatt tid.

Då vill jag vara trött, glad, frisk – och urballad.

This baby is getting ready to roll.

Lördag readers!

Lördagen då viktiga bitar för Sverigetempot börjar falla på plats. En regnig, blåsig dag, perfekt att lägga på långdistansplanering. Boende och tåg bokat, vattentäta väskor inhandlade, provmonterade och provpackade.

Har med vilje väntat tills nu med att boka tåg och boende då jag vill känna mig i fas för att våga drömma om att kunna fullfölja loppet.

Idag har jag slutat drömma och börjat planera. Det och det ska fixas på Amiran, det och det ska få plats i väskorna, packa lätt och med flera användningsområden för varje sak.

Mitt favoritområde, leva med få saker och uppleva mycket.

Ja, jag vet att upplevelserna denna gg även inkluderar skavsår, myggnätter, rejäla dippar och ändlösa inlandsvägar. Och haverier och kyla och varför-tankar och batteri-fails. Jag vet det!

Planeringen för de åtta dagsetapperna kvarstår. Eller natt-, grynings-, kvälls- och dagsetapperna.. Den biten kan vara avgörande för huruvida jag tar med mig material att sova i naturen med. Alltså bivvy och luftmadrass.

Idag kom jag på mig själv med att tänka: tempot är samma sak som en lång semester på cykel, bara längre dagar i sadeln och fler långa i rad. Den tanken gjorde mig trygg. En lång sjujäkla touring på Amiran med väskor. Vattentäta.

Nästa helg blir det provkörning av väskorna. Sedan ska Amiran fixas. På det ska jag trycka ett sista långpass, packa klart och lägga rutten, berätta för så många som möjligt att jag startar så det blir svårare att fega ur.

Och sedan är det plötsligt 1 juli och jag hissar kanadensiska flaggan och så lättar vi från Riksgränsen.

Robert under randot i fjol, jag posar med brorsans lånade liggunderlag som är cirka fem ggr mer än vad jag skulle få plats med, Amiran med nya väskor monterade autentiskt i regn, fotot som Anne tog av mig i Örskärssund, i lite blandad ordning, nu kör vi!!

Bikes can be c*nts och annat man ibland vill säga till sin cykel

Igår frågade en granne om jag ville ta ert kvällsbad vid Hornsberg strand. Jag var tvungen att tacka nej, trots det nyligen upphävda badförbudet och längtan efter svalka.

Anledning?

Jag skulle skulle byta bromsbelägg på crossen.

(Till er som vet hur ofta jag byter bromsbelägg: nej, de var inte nednötta, det var metallbiten som håller isär beläggen som gått av!)

Det är jättelätt, hade jag hört, men lyckades ändå lossa skruven som reglerar bromsvajerns hydrauliska funktion. Rikspucko på den.

Videoringde min personliga mek-akut och grät lite ilsketårar. Skämdes över att ha misslyckats med något som alla sagt var lätt. Dessutom fanns det inget jag kunde göra mer. Beläget satt rätt, men skulle behöva en hydraulisk påfyllning för att få ur luften ur systemet så att bromsen tog igen.

Skitcykel, ville jag säga samtidigt som jag visste att skiten ju inte satt i cykelns luftfyllda bromshydraulik utan i min egen hjärna.

Det är av misstag man lär sig, sa mek-akuten med visdomen och lugnet från andra världar. Vi diskuterade den ständiga risken att bli sittande i timtal med olika cykelproblem. Som ju måste lösas. En cykel ska inte stå ofixad. Antingen på verkstad i väntan på service, eller hemma fit for fight.

Sedan garvade vi, och jag bokade in crossen på ännu ett verkstadsbesök.

Sådant man vill göra när mekeriet går åt helvete

Hur var bivvyn? och andra relevanta långdistansfrågor

Tempot kommer vara värre.

Det var tanken som kom när jag tryckte mil i Roslagen förra helgen. Vägen var en ändlös knattrig vägsnutt som aldrig tog slut, likt de som jag vet finns i mängder på tempots nordliga rutt, alltså halva. Jag hade boken 1984 i öronen, och fick precis då detaljerade beskrivningar av den mentala och fysiska tortyren som partisterna utsatte icke-partisterna för. Eller ”reningen”, som partisterna själva kallade den.

Jag fick min egen rening. Min rutt hade lagt sig här med vilje. Den visste hur många kilometer ändlös väg med viltstängsel jag behövde för att mitt tempo-pannben skulle växa i lagom takt. Det skulle nämligen göra att jag tog fram mina strategier innan demonerna hann före med sina.

För jag cyklade ju dit nålen pekade. Är det någon man ska vara lojal mot vid långdistans, så är det Rutten.

Just därför belönade den mig också med ett slut på ändlösheten. Ett slut kommer alltid, i någon form. Den dagen i form av en korsning med trevliga vägskyltar följt av bedårande bruksvyer i Harg.

Själva Roslagsrundan var något av en milstolpe, 300k+ och solo. Jag lyckades göra flera nya saker rätt: starta ”tidigt” (0730), ha min hemgjorda rutt klar i datorn, ha ett användarvänligt ruttprogram som enkelt kunde skapa ny rutt i händelse av haveri (Komoot!) och även ha koll på när med-, mot- och kantvind beräknades infalla. Samt köra för målet en mil i taget och ha stopp att se fram emot (lunch i Öregrund, glass i Uppsala).

Jag hade ned andra ord blivit lite, lite duktigare.

Därmed kunde jag kryssa de sista milen in till Öregrund likt en optimistjolle i sidvinden utan att tappa geisten. Jag visste ju att vinden skulle vända sen.

Alla dessa saker är dock enbart anti-aktiviteter, om jag ska citera boken Prylbanta. Alltså sånt man gör när man inte vill ta tag i det man borde.

För vad gör jag med alla timmar som inte är rulltid?

Det undrade jag även efter lördagens utflykt till vår familjs stuga i Hälsingland. 256k med rulltid 9h53, men total tid 12h45. Ok, ett haveri som löstes hos en mekaniker i Uppsala. Tog säkert en timme. Och växlarna behövde ändå justeras. Men de andra knappt två timmarna?

Hem från Roslagen vet jag ungefär. På slutet hade jag uppenbarligen brist på energi. Huvudet hängde. Jag satt för tungt på sadeln, rövskav. Jag gjorde massor av stopp för olika syften. PP, justera väskan, ta på eller av kläder, vila, ta kort på roliga vägskyltar och vyer som aldrig skulle te sig lika storslagna på bild.

Allt detta hattande med små stopp tar tid. Jag vet ju det, att varje stopp ska kunna fylla flera syften. Ta ett kombinerat pp-, kläd- och ljudboksbyte, helt enkelt.

Sedan är det detta med ätandet. Energin som måste fyllas på i förebyggande syfte, och av rätt sort. Lunchen får till exempel inte vara för fräsch, som poke bowlen i Öregrund. Det borde varit mer, större, fetare. Jag dippade ju strax söder om Uppsala, vid 220k. Energin var slut! Glassen i Uppsala hade inte heller räckt.

Som kontrast till ovan nämnda tidbryderier, kan jag skryta lite över söndagens 96k till Järvsö. Enligt kalkylen skulle jag kunna hinna till 1621-tåget hem, men inte säkert. Jag behövde ha ett visst snitt, och benen med mig. Resultatet? Ett (medvindsdopat men ändå) snitt på 29,5km/h, enbart ett par stopp och i övrigt en hejdundrande fartfest. Rulltid 3h15, total tid 3h20. Wtf! Som om inte det räckte, bjöds det på blånande vidder. Dessutom hann jag, med hjälp av snittet, doppa mig i den förförande Ljusnan.

Den viktigaste frågan som kvarstår är såklart: hur var det att sova i bivvyn?

Jo, bästa Anne hade påpassligt lånat mig detta lilla minitält samt en mini-sovsäck. Så vid halv ett på natten, distanshög och groggy på en chipspåse, försök till middag och lite rödtjut, gick jag och lade mig i gräset några meter från brotrappen, i bivvyn.

Det var femton grader ute. Jag hade på mig strumpor, långa tajts, t-shirt och dunjacka.

Den första myggan var såklart inte sen att påminna mig om att jag glömt mina öronproppar. Utanför bivvyn gav även göken och de andra nattfåglarna konsert. Det var en massiv naturupplevelse och faktiskt i teorin rätt mysigt, men efter mindre än en kvart gick jag in och lade mig.

Öronproppar är ett måste i mygglandet Sverige. Och någon form av liggunderlag.

I övrigt är jag hyfsat i fas med tempot. Distansbenen vädrar helt klart morgonluft. Återstår att planera rutten i detalj, sovandet och födointaget och mentala strategier för att palla de åtta dagarna. Mer om detta i kommande inlägg.

Tills dess gäller: tänka lite på Sverigetempot varje dag, göra något för Sverigetempot varje dag, och när den dagen kommer som är startdagen:

Starta, med full lojalitet mot drömmen att ta sig i mål.

Ni andra södra Norrlands-fans säkert igen både Järvsö Kyrka, Ljusnan, Gysinges forsar och vyn mellan Lingbo och Långbo, precis där 272:an plöjer in i den bedårande lilla orten Holmsveden

Anne gjorde mig sällskap ett par timmar i lördags morse, tack Anne!!

Hur var Örskärssund?

Söndag readers!

Tillåt mig att drömma mig tillbaka till förra helgens dubbeldistans i Roslagen. Det skulle tuggas mil och konsumeras havsutsikt, var planen, när Anne skickade till mig rutten på de totalt 400k som skulle avverkas på två dagar.

Varför? Som en mjuk inledning på träningen till Sverigetempot för mig, som välbehövlig distansnjutning för Anne. Att rutten plöjde rätt in i Roslagens grönskande famn gjorde inte saken sämre.

Och plöjde gjorde vi. I början i lätt nederbörd. Det ska man också preppa för, på Sverigetempot räknar jag med minst halva tiden i regn. På med erforderlig skyddsutrustning och hoppas det slutar snart.

Lite medvind hade vi, även om de första sju milen gick oerhört långsamt. Kanske för att det knappt blåste och tiden därmed på något vis stod stilla?

Eller för att vi körde så jämnt? Ingen hets men heller ingen ljummen vårsallad, fram skulle vi.

Vägen var utsökt. Naturen generös. Slingrande, grönskande, kvittrande.

Vid halv fem nådde vi Öregrund. Vi duschade cyklarna på en kyrkogård innan vi checkade in på pensionatet. Sedan drog vi till färjan: måste upp och kolla överfarten till Örskär!!

Regnet började droppa så snart vi nått Gräsö. Gräsö bjöd på 22 km snopet trist landsväg upp till sundet, så det var läge att käka styrlinda bakom Annes hjul.

I regnglopp nådde vi sundet. För mig som ö- och fyrromantiker kollrades armarna av mystiken. På andra sidan Örskärssund fanns Örskär, där fanns fyren och utanför den fanns Östersjön, med horisonten, det egentliga havet.

Sundet var grått. Ville man över med passbåten måste man boka boende i fyrhuset och det var ju fullt. En ensam motorbåt tvåtaktade sig förbi. Vi lät oss förföras i tio sekunder innan vi vände tillbaka.

Regn, styrlinda och Annes nav.

22 km senare hade vi fått oss en perfekt genomkörare på 44 km. En sådan där som man skrattar av, för att vädret är skit och det enda som hjälper är troget arbete: taktfast, jämnt och pulshöjande. Rulla på färjan ihop med några lördagslulliga locals, hem och duscha och hänga kläder, ut på byn.

Vilken by. Seriöst. Vilken söt jäkla by!! Efter välförtjänt finkäk och dito i glasen trippade vi genom Öregrund och lät oss förföras. Så nära havet, så trånga gränder, så låga söta små hus. Så bedårande solnedgång.

Vi sov ok. Nästa morgon var det grått. Vi lovade varandra att komma tillbaka i solsken så att vi kunde få njuta av innergården. Vi fick vårt kaffe och vinkade hej då till pensionatkvinnan och styrde söderut. Eller sydost. Mot havsbandet och en liten miniprovsmakning av skärgården som Anne hade ritat in på rutten. Solö.

Den grå Roslagsvåren var varm. Det var dags att stanna till och låta långa ben gå hädan. Bleka och nyvakna tittade benen fram när värmarna var borta.

Vi trampade på lugnt och jämnt, hur bra kändes inte benen efter gårdagens 190k? Ljuvliga ljuvliga benen.

Ja, ska sägas att distansåkommor såsom nack- och handlovskänning slog följe.

Avtaget österut mot skärgårdsprovet tornade upp sig. Av hänsyn till saker som måste skötas, vände vi innan Furusund, men kunde njuta av ett strandhugg på söta Solö. Vi sparade vägvalet i minnesbanken för kommande Roslagsrundor. Furusund t/r är antingen en lång fikarunda eller ett nattstopp. Garanti för havsglimt bör kunna övertyga vilken stadsbo som helst.

Hemåt. Solen!! Mackstopp för lunch i Norrtälje, och i Vallentuna vinkade jag av Anne, vars schema var lite tajtare än mitt, för en spontan after bike hos mina föräldrar.

Hem i vårkvällen. Jag kände en plötslig motivation att nå målet om 400k som krävde 210k av mig idag, och därför skarvade jag på en mil över Skålhamra. Häggen dallrade. Benen kändes mjuka och pigga, distansben villiga till allt och trogna in i döden.

Precis som jag alltid alltid ville ha dem.

När jag klickade ur Amiran vid niotiden hade jag nått målet. 400k, en mjuk inledning på kommande extremdistanser med distansturernas särskilda vedermödor och belöningar, och en sjuhelvetes jäkla cykelhelg alla kategorier.

Foton jag och Anne, rutt här

Hur var maskrosdäcken?

Sliriga! De funkar finfint i Hellas och på Järvafältet. Här får man sig diskreta små sladd, som en extra krydda. Ger man sig ut på lerfest blir denna krydda lite väl magstark. I urban miljö framstår man som medveten.

Snabba. Släta, grunda mönster om några alls, ger dessa 35mm breda däck extra rullfart. Tugga kvickare uppför grusbackar, kasta dig nedför spännande branter, kötta längs en raksträcka i skogen. Smäckra grusvägsspjut.

Statushöjare. Får man slut på samtalsämnen under rundan kan man garanterat riva upp ett och annat ”wow”. Jag menar, däck av maskrosor?? Skryt- och hipsterfaktorn är hög.

Mejlbombningen till Continental fortsätter fram tills att jag får reda på exakt hur mycket maskrosor som finns i mina däck. Och hur mycket syntet- och gummi från gummiträdet som de ersätter.

Men let’s face it. Jag är djupt partisk. Jag älskar dessa däck.

Jag kommer att försvara dem mot alla dåliga recensioner med mitt liv.

❤️

Marre plåtade mitt gryningsnylle efter ett rally på Järva, Mattias tog bilden på mig och Anne under ett i Hellas, och så en lerbränna från Lidingö för likesdär maskrosdäcken helt ärligt har satt sin sista potatis