2020:s bästa ekerbrott

En sista käftsmäll.

Det är vad crossen lyckas pressa in i det allra sista hellaspasset för säsongen innan jag flyttar.

Hur skulle den inte kunna ta chansen?

Crossen, pjäsen med störst underhållskonto i hela mellansverige.

Det händer mitt i ett gapflabb med Echelon-tjejerna. Vi har stannat i novembermorgonen för att käka nåt och någons humor drar iväg så att jag får ont i magen av fnitter.

När vi drar iväg har något fastnat i mitt hjul. Det låter farligt klickande. Ekerbrott. Wtf crossen, tur för dig att jag alltid har ett par varv svart silvertejp runt överröret. Den lindar jag och Marre nu runt ekern ihop med en annan, hel, eker.

Ekrarnas sammansmältning.

Är det Hellas som vill crossen, eller mig, något?

Isåfall är jag helt övertygad om att det är följande och det är att helvete vad man behöver detta fnitter. Skratt, flabb, garv, är det inte rentav hela meningen med allt?

Allt?

Jo.

Det är det jag tar med mig när jag lommar hem i förtid efter att ha vinkat av tjejerna.

Cykelskratten.

💜💜💜

Marre tog kortet såklart och framför mig på spången utan minsta antydan till spångest svävar Elin

Har väl städat ur och är redo för Tullinge helt enkelt

Söndagskväll på er. Pustar lite efter tolv timmars flyttstök och bök i lägenheten. Och utanför, det blir som sig bör en tripp med Aimo till Tullinge. Denna gång var jag extra duktig enligt mig själv: blott fyra Ikea-kassar och en flyttkartong! Och imorgon cykeln och resten i en ryggsäck på pendeln.

Min lägenhet har nog aldrig varit såhär ren. Nåt rätt har man gjort här i livet när en barndomsvän kommer och flyttstädar helt frivilligt. Under hennes arbetsledning blev det till slut ordning på mitt eget packande så att hon fick vara ifred med trasor och borstar och kunde gå lös på min smuts.

Vi kunde båda konstatera att det på något sätt är roligare att dels städa hos någon annan, men framför allt ihop med!

Efter fem timmars fejande under mitt uptempo gnolande flyttplock (var kommer alla småpryttlar ifrån??), gjorde vi en deal.

Hon kommer och städar med mig en gång i månaden. I gengäld får hon massa goda raw food-bollar och smaskiga linsgrytor och alltid en stor burk sesampasta.

Sedan var det dags för mig att pallra mig upp på vinden med det sista. Sedan in i hyrbilen och köra söderut och stanna på en liten lussebulle. Var ju ändå advent så hyrbilens taxameter fick ticka hur mycket den ville. Hemåt och sen parkera lite snyggt framför en annan aimo.

Älska när man delar tjänster. Ingen är bra på allt och allt tråkigt blir roligt i bra sällskap med arbetsledning.

🌹

Och hade jag samlat på läskiga dockor hade jag direkt adopterat den här lilla gräddbakelsen till sockerkakspingla som kunnat skrämma skiten ur vilken cykeltjuv som helst

En minut av mitt liv.

Jag räknar sekunder i det iskalla vattnet.

Istället-för-morgondopp-duschen har blivit en livsnerv i min distans-fuckade försök till jobba hemma-tillvaro. De sista tio minutrarna av min morgonpromenad är uppför, och här blir jag, i min vinterjacka, alltid lite varm och på ett sätt som pressar fram en liten svettdroppe när jag stiger in genom dörren och på reflex låser den.

På detta följer alltid några minuter av tvivel. Ska jag verkligen, idag också? Finns det ingen disk som måste diskas eller något annat viktigt som kan manövrera bort det där obekväma ögonblicket när varm hud möter iskallt vatten i duschen?

Nej.

Jag måste, idag också.

Så jag står där, och räknar sekunder medan jag andas ut. Långa andetag, räknar till åtta varje utandning, räknar sekunder som är så långa så att en räknad sekund i verkligheten motsvarar minst två. Jag har inte tagit tid, imorgon kanske jag gör det, men jag räknar till trettio långa sekunder med temperaturvredet på kallaste. Ingen hudyta slipper undan de iskalla strålarna, och efter trettio utandade räknade vattensekunder hänger jag tillbaka duschhandtaget på sin klyka.

Kroppen vibrerar, och denna förmodade minut, så kort och evighetslång samtidigt, är en investering som ger avkastning hela dagen.

Sådan är den av naturen, min iskalla morgonminut.

Ineffektiviteten och jag

”Vad gör du med all tid?”

Den frågan fick jag från min svåger häromveckan. Vi stod i köket hos honom och min syster och stretchade efter ett svettigt stigpass norr om Stockholm där de bor. Som trebarnsföräldrar har de minimalt med ”tid över”, vilket såklart är helt rimligt. När jag besöker min syster brukar svågern och jag alltid försöka klämma in en löprunda och jag får alltid en otrolig träningsvärk efteråt. Den beror på att svågern alltid maxar och pressar, helt rimligt när man har så många andra att ta hänsyn till som trebarnsföräldrar har, och då följaktligen vill ta vara på tiden.

Eller kanske bara oavsett, få sig ett bra träningspass.

Jag började fundera på frågan han ställde till mig där i köket. Rent teoretiskt har jag mängder av fri tid som jag skulle kunna lägga på saker. Vad gör jag egentligen, med all den tid jag har när jag inte bara bor själv utan dessutom heller inte har tre barn att vara förälder till?

Inte ens en hemlös katt har jag att ta hand om.

Dammråttorna varken jamar eller piper, de är aldrig hungriga och behöver aldrig borsta tänderna eller nattas.

Och de har aldrig tappat ena vanten.

Jag började rannsaka mig själv, och fann följande:

På jobbet låter jag viktiga mejl ta 75 minuter att formulera istället för den kvart jag föresatt mig. Japp, jag tajmade faktiskt detta förra veckan och min co-worker fick vänta på sin lunch. Beror delvis på min minutiösa noggrannhet i det skrivna, för det är faktiskt en konstform hmpf, eller viktighetsfaktorn på mottagaren, men utan deadline lägger jag helt klart kanske lite väl många minuter på att formulera mejl (till er som månne läser både detta och dem, hoppas det iaf märks).

På morgonen snoozar jag minst två gånger. Har jag ingen tid att passa kan jag ligga kvar i sängen nån timme medan klockan tickar sådär morgonmysigt och solen stiger.

På kvällen ligger jag för länge i soffan och glor på nåt meningslöst. Anledningen är att jag inte orkar gå och lägga mig. Jag är helt enkelt för trött.

Innan löprundan kan jag sitta i hallen, fullt påklädd och löp-redo, och snurra håret runt fingret i tjugo minuter. Alternativt spela nån favvolåt en extra gång för att jag fått för mig att energin ökar då.

Innan cyklingen kan jag lägga en kvart på att välja kläder och dansa framför spegeln för att komma i rätt stämning. Sedan får jag jättebråttom att hinna till samlingen trots att jag började klä på mig i tid. (Fy på mig, att komma för sent är inte bra cykelkutym, skäms så varje gg det händer 🙈).

Om det regnar och jag uppenbart har tid att byta däck på cykeln, kan jag sitta och titta på cykeln eller gå runt i lägenheten en dryg timme innan jag sätter igång. Själva arbetet tar väl nån halvtimme. Hände i lördags.

Jag är ineffektiv, helt enkelt.

Frågor på det?

Precis innan doppet inträder tid som kan verka ineffektiv men i själva verket är viktig före-tid. Jag går några varv på bryggan, tittar åt alla håll minst tre gånger och sedan börjar jag sjunga uptempolåtar innan jag till slut hoppar i. Då har jag säkert spenderat fem minuter på bryggan och kanske tio sekunder i vattnet.

Novembergrus och ljus och Tullingesaker att se fram emot just nu

Hej från soffan och mitt mjuka novembernylle. Rosig och med halvslutna ögon ligger jag och tänker tillbaka på allt grus vi tuggat i oss idag och all sol vi lapat. Visst var det smärtsamt att ställa klockan på tidigare-än-jobb, men gryning på Västerbron är värt varenda gäspning.

Att sedan se hur solen stiger medan vi trampar oss ut mot Flaten och Saltis och hem genom Hellas är bara för jävla överestetiskt.

För helt ärligt: vad slår blek vass mot iskall friluftssjö med cyklister i fonden?

***

Jag tittar också framåt såklart, med mitt novembernylle, mot Tullinge.

Jag flyttar nästa helg, precis som förra året. Anledningen är att han jag hyr av kommer till Sverige tre månader och vill bo i sin lägenhet då. Får han väl. Skillnaden är att ingen sex veckors jobbresa till Chile med extra allt slinker emellan utan nu ska jag få bo hos min bror med familj i lugn och ro.

Vi ska ha en jobb-hub. Lite så blir det ju när tre vuxna jobbar hemifrån och två ljuvliga döttrar går i skolan och man kan bolla med varandra. Man kan hjälpa varandra med varandras att göra-listor, även om man inte fattar de andras listor eller facktermerna på den och kanske inte ens egen heller för den delen.

Men man kan rent fysiskt känna närvaron av att fler sitter och sliter hårt och därmed höja sin egen motivation.

Sak två jag ser fram emot är närheten till cyklingen söder om söder. T ex Lida som jag har hört mycket fint om och inte bara från MTB-ryttare. Det ska bli spännande att köra där, och även i området väster om Slagsta färjeläge, ehuru ymnigt med höjdmeter finnas i dessa trakter!

Sak nummer tre är att jag får anledning att bada in en ny badsjö nämligen Tullingesjön.

Slut på Tullingesaker för nu, måste spara några till senare. Ok en till och det är närheten till de två finfina mullvadshögarna Flottsbro och Ekebyhov uppför vilka man kan kötta sig duktigt trött.

Over and out och ljudbok och blomkålssoppa med chili och kokosmjölk som kokar över, och lite ögongodis från novemberrundan såklart. Ann-Sofie, man måste älska lerkvittot på en värdig runda du levererar på omslagsbilden som Eeva så påpassligt lyckades fånga med sina skickliga foto-händer.

Fotokudos till Eeva för omslag och krispigt foto från en av de frosttäckta spängerna varifrån vilken det ändå måste anses något våghalsigt och därför eftersträvansvärt att fippla med mobilen

Och helt gänget för snygga cykelflätor och sällskapet såklart ❤

Elementen, din coronasäkra äventyrsvän

Riders!

Missa inte alla möjligheter till vardagsäventyr. Elementen är alltid cyklistens nära följeslagare men extra så i dessa tider när geografiska cirklar stramas åt. Skönt eller inte, vi behöver träna oss i att uppleva det stora i det lilla och helst vara utomhus.

Så voilà:

🍁 Vind. Det stormar rejält i åtminstone Mälardalen dessa dagar. Ut och kriga med den alltigenom trogne cykelvännen motvinden. Eller göm dig från den på skogsvägarna. Eller dra på dig promenadskorna och njut av hur vinden rufsar om håret på dig.

🍁 Vatten. Behöver jag säga vinterbad? Eller ok, jag har personligen just nu tagit en badpaus. Gör det du med. Istället tar du en kalldusch. Den måste vara iskall. Det är först då som kroppens inre kraftverk drar igång det där ruset! Du känner det! Djupa andetag, låt isvattnet klättra över hela huden och njut…

🍁 Jord. Få cyklister slipper undan cykeltvätt efter minsta lilla lunchrunda. Leran stänker upp överallt. Så ta chansen att jorda dig. Leran är ett faktum, bli ett med den och låt dina hjulspår för alltid påminna andra om att du också kommer tvätta cykel sen som om det inte fanns nån morgondag.

🍁 Eld. Sätt dig framför en eld om du har någon, tänd ett ljus om du har något, njut lite extra av gasspisens låga om du har en sådan.

***

… Och om du inte har tillgång till något av ovanstående, så gråt en tår, andas ut på en dammråtta, ställ dig i plankan eller stoppa ner fingrarna i närmaste blomkruka.

Det hjälper, jag lovar.

Eller fly till det femte elementet såklart

Mörkret.

Ni glömmer väl inte bort att lapa mörker?

Bra.

Mörkret serveras innan soluppgången, som en promenad med rufsigt morgonhår och tufsigt nylle.

Mörkret kommer som en efterrätt, när solen för länge sedan gått ner och förresten gömt sig bakom molnen. Ett vispat fluff som fastnar på kinderna som glass gör på barn på alla bilder.

Fördelar med att cykla, gå eller träna löpning i mörkret är:

  • man känner sig snabbare
  • man känner sig duktigare
  • man känner sig mer avlägsen hemmet

Så gör det, ut.

Gör det bara.

Thoughts right now.

Jag börjar bli oroande fäst vid min rehab.

Jag studsar fram i mörkret runt Kungsholmen i mina nygamla löparskor.

Jag hittar nya rundor i mina löparskor.

Jag hittar nya broar i mina löparskor.

Jag hittar nytt syre i mina löparskor.

Nytt, nytt, nytt.

Crossen vilar.

Den behöver det.

Skorna på bilden har ingenting med skorna i inlägget att göra

Lördag 14.29

Löparskorna vädrar morgonluft

Crossen har slutat vänta

Bloggaren bloggar regnmolnsfluff

Pianoklinket levererar blöta löv och skimmer med en miljon i ränta

Crossen väntar inte, den vilar medan regnet strilar

Regnet är regnigt och vattnet bildar en post löpning dopprand

Och ändstationen på tåget är Hässelby strand

rehab-acceptans och lapa mörker överallt och ingenstans

Min rehab går framåt!

Det var ett av samtalsämnena igår på kvarterskrogen här i Kristineberg, då viktiga frågor avhandlades på en måndag. Det rann väl lite småfriskt av det röda från glasen ner i halsarna på oss runt bordet, så idag alldeles strax är det dags att bota pannknacket med rehablöpning.

Jag får tillstå att jag har njutit rejält, och fortfarande gör, av min rehab. Hur många ljudböcker har jag inte avverkat under mina morgonpromenader och hur många nya tankar har inte kunnat tänkas då jag lapat mörker under kvällsvandringarna runt min kära lilla Kungsholme? Hur har jag inte skyndat ut då klockan ringt för att se gryningen vid Hornsbergs strand och möta blicken på den silverhåriga kvinnan som badar där med sin man varje dag strax efter sju? För att inte nämna allt gos med den innersta coronakretsen (läs: syster med familj) som man hinner med när cyklingen inte tillåts konsumera de få soltimmar som november bjuder på.

Klart jag jobbat upp en cykellängtan. Det är inte det. Hjärtat skriker efter rundtramp och det fina cykelsällskap som mitt Stockholm bjuder på. Men bara ena kammaren. Den andra lever i det bomullsmjuka lugnet som infann sig så snart jag accepterade min ovälkomna viloperiod. Valen skars ner, det fanns bara ett alternativ och det var att avstå cykling och gym och bad och stig, för att ladda om.

Dit jag vill komma med detta är egentligen att i stort och smått som händer i en till synes fel riktning, så kan man putsa upp det som sätter sig som tuggat tuggummi i håret, och snabbare än vad man tror, spegla sig i en blankpolerad ädelsten.