Riding with reduced speed: Uppsalaloopen 2023

Två vurpor, ett gäng välförtjänta avhängningar varvat med propagandacykling – och alldeles för mycket grus. Det här gör vi aldrig om va.

Så skrev jag på Strava när jag kört i mål i lördags kväll. Sedan raderade jag det. Jag kände nämligen att det kunde läsas som att det var andra som vurpat när det i själva verket var jag. Och att det var jag som hade hängt av andra när det i själva verket var jag som blivit avhängd eller rent av hängt av mig själv i förtid genom att signa upp för en lite för snabb snabbgrupp.

Det där om propagandacykling stämde däremot. Den stod vi alla i gruppen för. Men det var ju lite oärligt att skriva bara propagandacykling när jag personligen lyckats maxa rundan med så mycket som inte var propagandacykling.

Så jag raderade allt och skrev helt enkelt det jag utbrast när jag gick i mål: Långt!!

Långt. Det var så fruktansvärt långt. Och skumpigt: var det inte grovkornigt rullgrus så var det packat grusväg med potthål, eller stora vassa gruskorn utspridda på gräset eller bröt i skogen.

Brötet fällde mig några mil innan Uppsala. Jag hade gnetat på solo ett tag och var rätt bräcklig rent mentalt. Det var synd om mig som var solo. Den där lilla hemliga stigen i skogen som jag och Paul övat in, den där tekniska slingan som borde vara hemtam eftersom vi tränat på den. Här skulle jag dominera! Men mitt bland mina hemtama rötter fick jag hybris och kom fel med framhjulet på en större sten och gjorde en halv OTB och landade på högra sidan. Crossen slog bakut. Hjälmen nuddade marken och höger knä likaså men det som verkligen tog stryk var psyket. Det var som om någon stod och bankade ner mig så djupt ner i skoskaften att jag inte syntes.

Jag störtbölade och Anna fick krama mig. Starka stabila echelon-Anna, heja dig vilken amason med hjärta du är i sann echelon-anda.

Jag började tappa gruppen efter första depån kan man säga. Innan OTB:n på brötet alltså. Vi fullkomligt flög fram till den i stolt och snygg och samlad grustropp. Åtta hungriga tornseglare och plötsligt var den bara där efter 57 km. Jag fyllde snabbt på mina lager och ställde mig redo. Det som kom sedan var ett dragspel när jag inte lyckades hålla hjul. De fick vänta på mig, hela tiden. Och till slut blev jag trött på mig själv och lät dem löpa. F-n också!

Nu fick jag köra med reducerad hastighet in till Uppsala helt enkelt.

Det är inte kul att köra med reducerad hastighet när man är själv på de öppna fälten. Å andra sidan började min DNF-hjärna vädra morgonluft: kanske var jag för svag för att köra klart loppet? Skönt isåfall att kliva av i Uppsala!

Men närmare Uppsala lyckades jag repa mig så pass mycket att DNF tyvärr inte var ett alternativ. Och där var plötsligt Anna och Sebastian från gruppen, på något sätt hade jag lyckats köra ikapp dem. Så vi tryckte in mot Uppsala i samlad tropp längs Fyrisån. Propagandacykling!

Lunch hägrade i Uppsala, gott! Där satt resten av vår originalgrupp och snart skulle dra. Om de bara väntade lite skulle vi hinna slänga i oss ris och gryta!

Sagt och gjort. Fylla flaskor och gå på toa i raketfart. I med gryta och ris. Vi drog iväg ihop och här lyckades jag faktiskt hänga på rätt länge. Men jag tappade till sist och började återigen tycka orimligt synd om mig själv.

Jag hittade dem vid nästa depå. Det mysiga lantfiket i Öresundsbro. Herregud detta var ju som en annan vätternrunda! Köra ikapp folk vid olika depåer. Jag hann bara fylla på vatten så drog vi iväg och så tog det ett tag till så var jag bakom och hade glömt allt vad hjul hette. Men efter ett tag oklart var, hade jag dem i sikte igen och vår lilla grupp var åter ett faktum och vi korsade den glittrande Mälaren i Ekolsund – tillsammans.

Sista depån. Chips!! Vad härligt med flottiga fingrar. Vi hade precis korsat 200km-strecket och kände oss mer än lovligt duktiga. Helt sjukt att cykla så lång på grus ju, sa vi till varandra där vi skumpade fram.

Nu var det mindre än tio mil kvar rentav var det mindre än 70 km kvar.

Resterande km blev något av en nedräkning. Jag kom på mig själv med att oftare och oftare klicka fram km-läget på Wahoo istället för att titta på den prickade linjen i kartläget. Vi tryckte gels och bars som galningar medan vi filosoferade på varför vi gjorde detta alternativt distraherade oss med olika världsliga samtalsämnen. Allt för att slippa tänka på hur jobbigt det var.

Jag måste ärligt tillstå att jag var för trött för att minnas alltför mycket av vårt prat – eller ens ta kort på den ljuvliga försommaren eller ens komma själv med några spännande samtalsämnen.

Jag ville bara komma fram. Trots det så tappade jag hjul igen. Jag som hade sett fram emot att slippa gå i mål solo.

Nu var det mindre än tre mil kvar. Och där var Sebastian. Vi bestämde oss för att bogsera varandra in i mål. Det närmade sig kvällning och kvällsfåglar hade börjat sjunga kvällssånger i syrénbuskagen. Och plötsligt gick jag på ett igentorkat traktorspår och hamnade på marken igen.

Denna gång kom det blod från knät fast vänster och inte höger som i skogen innan Uppsala. Stackars mig. Jag spolade vatten på såret från min flaska och torkade det med mina servetter samt plåstrade om det så gott det gick. Där hade jag nytta av att ha propsat på att alltid ha rent vatten i ena flaskan för oplanerade händelser och att ta med mig just extra papper och plåster! Alltid något även om jag såg för j-ig ut.

Vi trampade iväg och denna sträcka kunde jag för nästan första gången under dagen njuta av. Kvällen var så stilla, fåglarna så ihärdiga och luften så ljummen. Och det fanns ingen tidspress, bara det plötsliga lugnet i två cyklister som bogserade varandra ända in i mål.

Så var det dags att frossa i eftersnack och målgångspussar och målgångskramar och målgångsselfies och känna sig riktigt jäkla nöjd med PR i stopptid och att ha klarat något som inte alls var självklart!!

Puss å kram på det faktiskt.

08.00 på morgonen startade min grupp från Ten hotell och 20.36 gick jag i mål, med en rulltid på 11h21min och en stopptid på 1h15min. Det är ett personligt rekord i minimal stopptid, vilket helt enkelt kan förklaras med att jag faktiskt trampade istället för stod still när jag tyckte som mest synd om mig själv (om man trampar kommer man iallafall framåt vilket man inte gör om man stannar) vilket i sin tur gjorde att jag heller inte hade behov av lång vila vid depåerna.

Tack ECAB bike adventures för ett sjuhelsikes race, hade aldrig kunnat köra hela den här rundan i ett svep utan just ett race

Och nej, jag vill aldrig göra om det

TCR:s plan för minskad klimatpåverkan från deltagarnas resor

70 procent av TCR:s klimatpåverkan kommer från deltagarnas resor till och från start och mål. Därför ska deltagare som väljer ressätt med lägre klimatpåverkan premieras från en grön resfond, med pengar ur loppets budget, som en intern klimatväxling. Detta har jag delat tidigare på Instagram och i detta blogginlägg berättar jag om de totala åtgärderna. Jag berättar för att jag är så otroligt glad över att ett cykellopp som lockar cyklister på den internationella scenen faktiskt tar tag i klimatfrågan med konkreta åtgärder, inte bara “välj gärna klimatsmart resande till vårt lopp om du kan”.

Det finns en arrangör som går ett steg längre. GBDURO, ett off road-lopp som går från Land’s End i Cornwall till John O´Groats i Skottland förbjuder deltagarna att flyga till starten.

Anyway – här kommer hela listan på åtgärder som omfattar ca 300 deltagare:

1. TCR gör en klimatanalys. De gissar alltså inte. Här kommer de fram till att 70 procent av klimatpåverkan kommer från deltagarnas resor till och från start och mål. Personalens egna resor står för mindre än en procent och detta kan de, och gör de, en åtgärd för och det är att de väljer landburen transport, dvs. loppets personal flyger inte till och från start och mål eller under loppet.
2. De har en beskrivning av närliggande tåglinjer och tågvänliga sträckor och sätt att ta sig till Geraardsbergen från tänkbara städer. Basic kan tyckas, men ändå grundläggande och ganska utförligt gjort. Och hur många arrangörer gör egentligen det?
3. De har en grön resfond där minst tio deltagare kan söka en premie på 250 GBP (ca 3000 kr) mot att man i en ansökan visar hur man tänkt resa med tåg, buss, delad bil eller färja T/R – specifikt ej flyg. Man anger tid, datum, uppskattad kostnad och sin årsinkomst, så att de kan se tidsåtgång och pris och inkomstnivå. Sen finns ett övrigt fält för information som man själv väljer att lägga till i sin ansökan. Pengarna tas från loppets budget, dvs. från deltagaravgifter och sponsorintäkter. De som väljer flyg får inget – de som väljer klimatsmartare färdsätt får. Jag och alla andra som ansökt väntar svar 29 maj!
4. De öppnar upp för donationer till fonden. Genom donationer kan fler deltagare uppumtras att välja lågutsläppsresa istället för att välja flygresa. TCR poängtrerar att donationer inte ska ses som klimatkompensation, utan som ett sätt att oavsett hur man själv reser, möjliggöra för fler att resa grönt.
5. De har en egen race-kategori för oss som reser grönt (läs flygfritt). Detta är ett sätt att uppmärksamma de gröna resvalen och på ett enastående sätt för att vara ett lopp. En egen liga, en egen tävlingskategori. Det ska bli ljuvligt att se vilka kombattanter jag får! 

Läs mer om fonden och donera här – och kommentera gärna vad det är som badaren kastar upp i luften på sista bilden! Och kolla gärna Flight emission Map för utsläpp till olika destinationer.

TCR gör åtgärder som varje arrangör kan vidta för att främja resor med låga utsläpp bland sina deltagare. Då kan fler premieras att vända det förrädiska fossilsamhället ryggen. Fossilsamhället lockar ju med kort restid, få byten och bekväm incheckning av cykeln (en tjänst man såklart betalar extra för). Priset för bekvämligheten betalas av naturen i form av smutsiga utsläpp som barnbarnen får städa upp. Fler och fler arrangörer inser och kommer att inse och agera på detta.

Något som förebygger en massa resande hit och dit till olika lopp är såklart om lopp kan ordnas lokalt, och start och mål förläggas till ställen dit tåg går. Fler och fler lopp poppar upp, två ganska relativt nytillkomna i Sverige just nu dit man tar sig med tåg är grusvägsloppet Unmapping Sweden (start i Kiruna, mål i Smygehuk) och Uppsalaloopen 255 med start och mål i Upplands Väsby. För att inte tala om det ståtliga, och diskret arrangerade, Sverigetempot som går till Smygehuk vart fjärde år med start i Riksgränsen, också det precis vid tågstationen!

Så hur får man med sig cykeln på ett tåg som inte tar cykel? Man packar ihop den, antingen i en vikbar tunn fodralväska från Scicon som jag har, eller i sopsäckar med tejp runt (rätt bökigt men funkar) som man sedan får kasta vid avfärd, eller cykelkartong, eller i rejäl packväska för cykel, som man sedan kan återfå vid mål om det finns en bag drop-service för deltagarna (vilket många har men inte TCR).

Vad händer om hundra deltagare från Stockholm som vill ta tåget till Sverigetempot 2024 tar samma nattåg och alla vill ha med sig cykeln?

Tja, snart måste även SJ och Vy med flera börja inse att det finns en målgrupp av människor som vill ta med sig cykeln och gärna kan betala lite för att de får göra det på ett säkert sätt. Se bara på Snälltåget där man får ta med sig cykeln sommar och höst på de så kallade fjälltågen! Om fler gjorde som Snälltåget kanske man äntligen kan köpa sig en trygg plats i cykelvagnen åt sin dyrgrip, så att man sedan kan tassa in i sovkupén och drömma sött eller göra det man nu gör i en sovkupé.

Kort sagt, vi är fler och fler som vill vända fossilsamhället ryggen och resa hållbart. TCR är en av dem som tagit detta på allvar – och för det får de min stora klimatstjärna!

Mälartåg i Sverige tar cyklar, liksom Västtrafik, Krösatågen, Östgötatrafiken, X-trafiken, Öresundstågen och Tåg i Bergslagen

Tyska tåg tar cyklar förutom snabbtågen ICE, liksom dito i t ex Holland, Belgien och Frankrike

Cykelplatser på tåg mellan London och Swansea

Strategi för Uppsalaloopen 267

Fredag!

Och dagen innan Uppsalaloopen och därmed dags för en öre race check.

Uppsalaloopen är ett event på grusväg med start och mål i Upplands Väsby. Halvvägs på den 267 (!) km långa banan finns Uppsala och däremellan är det massor av grusväg, häststigar och bröt som vi får äran att njuta av. Starter går i några olika startgrupper mellan 7-8 på lördag morgon alltså imorgon. Arrangörerna som har satt ihop detta magnifika och brutalt utmanande event bjuder på diverse förfriskningar under resans gång.

Jag och Paul ska köra, om än i olika startgrupper. Vi ska unna oss en hotellnatt ikväll för att maximera sömnen och även lyxa till med en sjuhelsikes hotellfrukost innan vi dundrar igång imorgon bitti.

Så hur ska det då dundras. Det kommer bli den längsta grusrepa som någon av oss någonsin åstadkommit. Det närmsta jag själv varit detta är Dalsland runt för några år sedan där jag kört runt 170km på en dag och det kändes riktigt långt!

Så rent km-mässigt kommer detta bli en kolossal utmaning. Jag och Paul har provkört den ungefärliga sträckningen på två dagar – nu ska vi köra allt på en dag.

Jag drog på mig en förkylning efter min 300km nattrepa till Varberg. Den är nästan borta och den får jag leva med. I övrigt har jag hittills tränat mest långt och lugnt och inte så mycket kötta kötta kötta.

Så strategin blir att köra med kvalitet och att ha kul längs vägen. Syftet för mig är att testa form och cykel och allt och att få spendera en hel dag i försommargrönskan. Jag vet att det kommer några brötiga partier – ska göra mitt yttersta för att köra med närvaro nog att ta mig fram och upp och hålla avstånd till framförvarande så att alla kan göra detsamma.

Solkräm, lampor för kvällen samt rumpsalva (chamois) är givna i packningen förutom de självklara punkalagningskitten inkl. lagningslappar och kedjeolja samt vindväst och armvärmare.

Dessutom ska jag provköra mitt dynamohjul! Jag kopplar då Wahoo direkt till Igaron. I reserv har jag en powerbank där jag kan ladda mobilen och även Wahoo om nåt går åt skogen med dynamon. Med mobilen i flygplansläge borde den inte behöva laddas men bra med reserv. Det verkliga testet blir att hålla Wahoo vid liv genom att ladda den från dynamon.

Detta blir både ett kul event i sig samt test och träning inför TCR såklart.

Enligt min startgrupp ska jag köra på en rulltid på 10.5 timmar. Jag tar med extra kläder och lampor om den planen skulle gå helt åt skogen och jag blir lanterne rouge i mål.

Så till bränslet. Paul räknade ut att det kommer behövas ca 900 gram kolhydrater. Alltså nästan ett kilo! Och det är inte ett kilo godis och kakor utan det är ett kilo kolhydrater som lindas in i annat vilket betyder 2-3 gånger så mycket vikt! Det kommer bli den stora utmaningen att få i sig detta via dryck och mat och samtidigt få tillräckligt med vätska i sig då det kommer bli en lång dag i värmen.

Detta är alltså typ 600g kolhydrater

Den mentala biten blir oerhört viktig. Fördelen med att alla tävlande kör samma rutt och klättrar samma rotiga brötiga backar är just den: alla går igenom allt det som man själv går igenom. Alla kämpar, alla får belöningar och alla gör detta sida vid sida.

Så ett stort lycka till, alla ni som kör detta imorgon. Alla som tar sig i mål kommer ha genomfört något helt otroligt stort, det är jag helt övertygad om.

//er soldränkta bloggare, i hopp om att få njuta och kämpa och till slut skörda belöningar under morgondagens race!!

Vad lärde jag mig av nattcyklingen till Varberg?

Söndag och tågblogg!

I torsdags kväll for jag åstad mot Linköping för att köra en nattrökare. Målet var Varberg och syftet var att testa just nattkörning solo. Det har jag nämligen aldrig gjort utan enbart med sällskap. På destinationen fanns två väninnor och helgen skulle bjuda på bad, häng, salsa, båtbibbelhäng och kollektivt tångscrub i bastun. Och en däckad Anna i soffan på fredag kväll med ögon som bara inte ville vara öppna längre.

Jag körde 300km på 15h38 min, med en stopptid på 2h38. Jag gjorde inget långt stopp men miljoner små mikrostopp. Ländryggen gjorde rätt ont. Medelhastigheten var också låg. Och jag frös i gryningen så att jag måste köra en bit i dunjacka. Jag tror att allt detta beror på att det var natt och jag var trött och därmed blev långsam och inte kunde hålla värmen och därmed cyklade med dålig teknik och därmed fick ont i ryggen och därmed måste göra ännu en mikropaus, plus att den evigt föränderliga temperaturen gäckade mig. Jag var hela tiden tvungen att byta lager och sätta på mig och ta av mig!

Jag körde natten i bibs, benvärmare, kort underställ, tunn fleece, väst och isolerad vindjacka samt buff runt halsen och runt skallen. Inga skoskydd, vilket var ett misstag eftersom jag underkastade gryningskylan.

Däremot gick det att köra hela rundan utan sömn. Var nära till en tupplur på Circle K i Jönköping men nej. Vet inte om det är en bedrift, men kändes ju kul att dygna. Jag sov 1h när jag kom fram, vi käkade middag och efter kladdkaksefterrätten så sa kroppen tack och godnatt.

”Nu somnar hon”, hörde jag vännerna konstatera innan jag just somnade.

Jag hade för mycket packning med mig. Den extra kjolen var överflödig när klänningen fyllde syftet som dansplagg, och bikini behövs ärligt talat inte i Varberg. Varberg är Varberg, helt enkelt, så på det området kan man spara vikt vilket jag inte tog tillvara på.

Jag fick i mig nog med mat tror jag. Mentos, lakrits, gott & blandat, Pauls scones, kakor, dubbelmacka med majo, korv på Circle K i Jönköping, sportdryck. Och så bars och bubblaren burritobröd: de är lena och lite flottiga och kan rullas ihop och ätas enkelt under gång! Jag borstade tänderna i vad som kändes som en halvtimme när jag kom fram och fick ett glas riesling i handen, lent som sammet.

Rent upplevelsemässigt njöt jag ovanligt mycket – av mörkret, lugnet, ljuden och naturen, samt såklart alla ögon som satt på nattdjuren. Där fanns harar, katter, rådjur – och två grävlingar som höll på att skrämma slag på mig när de tultade runt på vägbanan med sina lysande ögon. Jag lyckades parera dem.

(Ja, där fanns också de nattdjur som dyker upp i svepande skepnad och existerar i en sekund innan nästa nattdjursskepnad svävar över vägbanan)

Jag lyssnade på lite ljudbok men njöt framför allt av mörkrets dova tystnad. Jag smög över Grännas kullersten kvart i tre och såg sedan solen gå upp över Vätternsluttningarna. När skylten välkommen till Halland kom, var det utför och jag flög in i Varberg samtidigt som jag körde huvudet ner i en ilsk, ovälkommen motvind.

Sen blev det som sagt kyligt och det var det som orsakade det lilla halsontet som kom dagen efter. Inte bra: inte frysa medelst cykling.

Så sammanfattningsvis: dåliga siffror på stopp och hastighet, frös lite för mycket, något fail i packningen och lite väl ont i ländryggen – men en jäkla njutcykling i den gröna försommaren vara vägrenar höll på att sprängas av blommande grönska.

Och söndagens cruise upp längs kusten gick som smort: 87 km på 3h25min, inkl stopptid på totalt 10 minuter. Vilken skillnad! Tror det beror på vilan jag fick under lördagen off bike.

Efter 40 km finfint trampande hörde jag någon ropa. Samt ett duns. Vad hände? Jag stängde av musiken och tittade bak och insåg att tailfin-väskan låg på marken.

I krönet av backen stod en DHL-lastbil på tomgång. Nosen rörde sig som om den ville se att jag sett att jag tappade väskan. Jag tog upp den och monterade på – måste varit handhavandefel vid monteringen i morse , en påminnelse om att man måste dubbelkolla allt och att ingenting är odödligt.

Lastbilen åkte iväg. Det måste ha varit föraren som ropat vid åsynen av väskan som for genom luften. Tack du vänliga själ ❤️

Jahaja. Nattcykling behöver jag inte träna på igen, man fuckar trots allt med dygnsrytmen och den viktiga sömnen.

Nu hemåt med cykeln i väska i barnvagnsutrymmet på X2000!

/er bloggare, nöjd och eftertänksam och påfylld med både bike och off bike-tid, bägge lika viktiga i livet ety de förstärka och komplettera varandra 👌

Jag är såklart också lite rädd för min egen form som just nu känns sådär. Men det ska den väl och det är ju två månader kvar och dessutom var detta faktiskt en nattcykling

Mot Varberg!

Hej från tåget mot årets första nattcykling!

Såhär är planen. Jag och Amiran tar tåget till Linköping (Mälartåg där man får ta cykeln), ankomst 21.50. Därifrån blir det cykling med start 22.00 i stilla mak 297 km ända ner till väninnorna i Varberg! På söndag tar vi Kattegattleden från Varberg till Göteborg och hoppar på X2000 hemåt. På X2000 packar jag in Amiran i väskan och stoppar in henne i bagageutrymmet.

Beräknad ankomst Varberg är 13.00 på fredag. Detta innebär att jag har 15 timmar på mig att cykla motsvarande en Vätternrunda med ungefär lika mycket mörkercykling som man har om man startar i de första startgrupperna.

Och det är just det som är syftet med denna runda. Cykla på natten, själv, med tempopinnar och full packning för att se hur det är. Det är ett av mina planerade träningsmoment så dags att köra det tänkte jag!

Rent packmässigt har jag lyckats rätt bra: gynnsam temp som minst 7 grader och i övrigt varmt hjälper såklart, men jag har lyckats tänka multipla användningsområden för plaggen samt lager på lager utifrån syfte. Som tur är har väninnorna i Varberg planerat aktiviteter där tajta lätta kläder och skodon passar och kan användas på flera sätt: bad (sport-topp och bikiniunderdel), dans (tunna skor som knappt tar plats, linne och tunn kjol), samt häng (valfri klädsel).

Jag är särskilt nöjd med att jag lyckades effektivisera bort en långärmad undertröja. Jag har också med en hoodie för kvällshäng, och denna kan användas även för nattcykling.

Däremot glömde jag mina tre hemmagjorda energibars i frysen hemma. Fail. Tur att jag har massor av annat.

En annan sak jag ska testa är att cykla med vanlig t-shirt istället för jersey vid varmt väder. Dels av effektiviseringsskäl då den kortärmade tröjan kan användas till när man ska t ex hänga. Men också för att faktiskt testa rent allmänt eftersom jag aldrig har cyklat med vanlig kortärmad tröja såhär långt.

Och så ska jag testa min nya aero bridge! Den sitter fast mellan tempopinnarna och utgör fäste för datorn. På så vis har jag den i blickfånget och slipper vrida nacken ur led varje gång jag ska kolla rutten (ofta!).

Jag ska stanna i Ödeshög (65km) samt i Jönköping (130 km) för proviant och vatten. Därefter hoppas jag kunna hitta något längs vägen. Då börjar det också bli morgon och fler ställen öppnar. Blir jag för trött kommer jag att lägga mig inuti min cykelväska och sätta på mig alla kläder och ta en tupplur. Här c cyklas inte omkull hursomhelst av trötthet.

I övrigt hoppas jag på mystiska nattliga djur!

I planerandet av denna förlängda västkusthelg, slogs jag av hur kul det är att göra rutter; precis det som TCR går ut på!

Och också kul att kombinera cykling med tåg utifrån väder och vind. Det ska nämligen blåsa mindre och mindre ju längre kvällen drar sig mot natt, och då passar det bra att starta 22.00. Och inte minst blir det ju kul med ett mål i Varberg att se fram emot!

Just nu är det lite oklart hur jag kommer må vid ankomst. Förmodligen kommer jag vara kalastrött och vilja somna på väninnornas golv några timmar. Sedan kommer jag troligtvis vilja ha ett saltstänkt dopp och lite mat. På kvällningen kommer jag nog garva ihjäl mig av minsta lilla av ren trötthet. Men jag vet inte exakt. Jag kanske vid det laget har sovit under en gran i den småländska skogen. Ovissheten är ett äventyr i sig!

Jag har med mig följande i matväg: chips och Tuc-kex (saltet!), majonnäsmackor (syran!), lakrits (håller en vaken!), chokladboll (fett och socker!), gel och en energibar. Samt en banan från fruktkorgen på jobbet.

Sisådär. Nu avslutar vi och ny rapport kommer efter kl 13 imorgon!

/er hugade nattcyklist

Veckans genombrott: koppling och test av dynamonav!

Jag har äntligen monterat mitt dynamonavet till min powerbank. Genom det kan jag då ladda saker under färd med hjälp av effekten som genereras när jag cyklar. Jag blir därmed mindre beroende av att ladda på kaféer eller ta in på hotell eller köra kortare än planerat ”bara” för att hitta ladduttag.

Man behöver fyra saker för mitt montage:

1. hjul med dynamonav (mitt nav är son deluxe på DT Swiss-hjul byggt av vår lokala hjulbyggare i Blackeberg, Wheellab.cc). Det ger en effekt på ungefär 3 watt.

2. Igaro överföringsdosa med två utgångar (USB C, dosan köps på nätet). Den har USB- och sladdar på samma sida och sladd ingår alltså när man köper. Sladden har två ändar som ska kopplas till navet. Dosan är inte vattentät så måste förvaras skyddad från väta t ex i ramväska.

3. Två små ”spadar” som möjliggör att strömmen som alstras i navet kan överföras till Igaron. Köps i 10-pack på Kjell & Company, de kan el och fattar vad man vill om man frågar i kassan.

4. Powerbanks som man kan ladda saker från. Jag har en med 10000mAh och en i reserv.

Sen behöver man nåt att fästa sladden med runt gaffeln, typ tejp och/eller buntband.

Mitt montage bygger alltså på att jag laddar upp powerbanks, som jag sedan laddar dator, mobil, lampor och GPS-tracker från. Vissa kopplar dynamon direkt till bak-och framlampa men jag har valt detta montage eftersom det ger flexibilitet; jag kan ladda upp powerbank på dagen och ladda grejer från dem på natten.

Montera i stil med såhär:

Börja med att förbereda de två sladdarna på igaron så att deras ändar räcker ner i den röda delen av spaden. Du kanske behöver ta av lite plast runt koppartråden men inte mycket. Sedan trär du ner en sladd kvadrera spade och trycker till med en tång. Nu ska sladden sitta där den sitter. Sedan trär du en spade på varje ”tand” som sitter som två kanintänder på navet. Spaden blir länken mellan igaron och navet.

Du kan justera kanintändernas position. T ex kan du skjuta in dem mellan gaffeln och navet så att de inte syns.

Nu fäster du sladden på gaffeln på det sätt du önskar. Mitt är just nu monterat med tejp, buntband och ett skyddande hölje i tyg (Paul fixade medan jag rotade runt i nån låda efter nåt). Jag skulle rekommendera att ta med extra uppsättningar av både tejp och buntband samt även spadar.

Sedan lägger du igaron i ramväskan och kopplar in powerbanken eller annan laddsladd beroende på behov.

Nu är det dags att testköra. Lyft upp hjulet och snurra det framåt tills det lyser först rött och sedan blått från igaron. Sedan börjar den ladda!

Slutligen kopplar du in det du vill ladda.

Hur gör man när man reser med cykeln i väskan då t ex hoppackad på tåg? Jo, då hade jag faktiskt väntat med att montera på igaron. Eller så hade jag kopplat loss spadarna och satt på ett skydd över dem under transporten.

Sammanfattningsvis kan man nog inte förvänta sig att denna ska lösa hela behovet av laddning, helt enkelt för att det inte genereras tillräckligt. Men det är nog för att man ska bli mycket mer oberoende!

Priset? Totalt runt 7000 kr för hjul och igaro (5000+2000) samt 50 kr för spadarna. Till detta kommer sladdar på ca 500 kr och powerbank på kanske 250 kr.

Detta är det inlägg jag saknat så nu skrev jag det och hoppas ni har nytta av det! Bilderna underlättar en del.

Tack Paul för att du satte mig och hjulet i lådcykeln och körde oss alla till Kjell & Company i Vällingby så att detta montage äntligen kunde bli verklighet ❤️

Hur var den tredje skrivarfredagen?

Lördag och tid för reflektion!

Igår var jag produktiv. Jag gjorde nämligen en ram för hur jag vill skriva min bok. Den ramen innefattade att gå igenom alla data från Strava för Pan Celtic. Hur långt jag körde varje dag i timmar och km, tidpunkt för avfärd, stopptid, sovplats, etc. Jag letade igenom bloggen efter specifika inlägg som jag ville ha med för att kunna brodera ut i boken. Sammantaget ledde detta till att jag återupplevde massor av minnen av de dagarna jag samlade data från. Och fogade in dem systematiskt på olika ställen i boken. Till en början ett väldigt specifikt som beskriver valet av cykel.

(Jag garvade till då jag insåg hur sent jag startat varje dag, mellan 06:22 och 08:48, i ultrakretsar är 06:22 sovmorgon)

Jag kom till slut in i ett flow. Det blev uppenbart att jag befann mig i detta flow när jag satt inne och skrev på datorn medan solen sken ute. Då är kreativiteten stark.

Så stark vill jag ha den på fredagarna framöver.

Vid halv fyra tvingade jag ut mig själv på en runda. En liten bara på Lovö för att bättra på färgen på benen. Försökte klä mig extra stiligt då jag skulle motionera den utsökta silverglänsande retromaskinen Bullet.

Men benen ville annorlunda. De svängde inte av mot Nockebybron som jag planerat. Istället vevade vi i medvind in mot city, det var körsbärsblomningen i Kungsan som hägrade!

Väl inne i stan var det tjyvtjockt med folk. Körsbärsträdens blommor bildade en matta och alla ville plåtas under den.

Jag knäppte några kort. En liten flicka stod och spanade in mig ovanligt länge. Var hon instruerad att förvilla mig medan nån annan skulle sno silverpilen?

Ah. Det slog mig till slut. Hon var bländad av mig. Eller rättare sagt, av mina kritvita vinterben.

Jag rättade till glasögonen och frihjulade mot slottsbron. Nästa stopp blev Gröndal och ett visst segment i en villabacke under motorvägen som kändes rimligt att tugga i sig.

Fail. En flåsande dieselbuss hann före mig. Den stånkade sig uppför min backe och gav väl lite skjuts men framför allt fick jag mig en dos avgaser. Det var omöjligt att parera över vägbanan.

Till sist susade jag nedför backen istället. Hepp. I korsningen precis innan man drar upp på bron mot Essingen vill någon prata med mig:

Jo, säger en mansröst, lilla Vera här undrade hur superdupermegalångt du hade tänkt cykla idag?

Vera kikade upp på mig under en vit mössa. Höll i pappas hand., tittade ner och sen upp på mig igen.

Idag har jag varit in till stan och tillbaka och tittat på körsbärsblomningen, berättar jag för Vera. Så det blir inte så långt, kanske fyra mil totalt.

Vera har tydligen en ny cykel, får jag veta, sen går de och jag dra iväg upp mot bron.

Jag vinkar till Vera, hon gör hoppsasteg på övergångsstället.

Ja, det blev en produktiv fredag. Nu vet jag hur flowet känns och att det faktiskt finns där.

Glad lördag på det!

När våren kommer jag ska pendla längs Mälaren

När våren kommer ska jag pendla längs vattnet, i fågelkvitter på torra snabba vägar. Solen ska sticka i ögonen och Mälaren ska glittra. Jag ska sladda runt i sanden vid nån strand, smattra över den berghängda träterassen (eller vad den kallas?) och trycka mig uppför skogsstigarna och akta mig för att fastna i de trappsteg som numera utgör huvuddelen av den delen av stigen.

Den brukade vara rotig, så man gjorde om den till trappsteg och lämnade precis så många decimeter på ena sidan så att hugade morgonpendlare kunde få ut lite teknikträning vid sidan av trapporna. Sen kan man alltid plöja fram i morgonglittrigt gräs och få sig lite cx-flås på nån öppen äng.

En annan sorts flåsträning finns att tillgå när man väl kommer förbi Nockeby och Äppelviken, där det ofta går hundar med sura ägare och dyra hus. Dels kan man smidigt klättra sig uppför ännu fler trappbeklädda stigar på den lilla remsan bredvid och akta sig för att fastna i trappstegen med trampan. Och dels kan man njuta av dubbeltrappan lite senare på rundan, ganska nära Alviksbron. Den första trappan nedåt tar man genom att lägga vikten bakåt, trappan är rätt kort och man känner sig duktig om man klarar den. Nästa trappa nedför är länge och trappstegen är kortare, man studsar taktfast nedför!

Efter dessa två trappor har ens självförtroende ökat, man är oslagbar och har lite lagom hybris. Då kommer ännu en trappa fast uppför, och här kan man cykla på höger sida uppför, utanför själva stegen. Här finns också ett staket, så känslan är att man är instängd mellan trappräcke (fastna med styret) och staket (ingent svängrum). Den är dessutom spikrak och lite brantare än allt annat.

Hur sjutton ska man ta sig upp? Jo, med fart, växlar och precisionen från andra världar. Jag har den inte, men bor med en som har den (djupt imponerad).

Anyway. Sen stundar finfina Alviksbron. Den är rar och kanske lite bortglömd, de flesta pendlare köttar sig uppför Tranebergsbron. Det som skiljer Alviksbron från Tranebergsbron är att miljön är tystare. Här får nämligen bara lilla Nockebybanan köra, inga bilar, och så gång och cykel. Inga föroreningar, inget bilbuller, mer mys. Segment finns det dessutom gott om. Sen är man på Essingen och snart på Kungsholmen och här finns alla vardagspendlare i all sin mångfald. 

Hela vintern har jag pratat om att jag ska vårpendla.

Nu vårpendlar jag!

Fördelar med gårdagens vurpa i skogen

Hej. Söndagen skulle bestå av en vårlig grusrunda i skogarna runt Uppsala men icke. Varför? För att vänster hand är lite trasig. Låt mig förklara fördelarna med att jag vurpade som jag faktiskt gjorde.

Jag och Paul var i skogen med vänner. Alla hade sett fram emot en runda i naturreservatet. Vi snörade på oss skor och trampade iväg. Efternamn typisk stukning med korvfingrar, möjligtvis lila, som input följd.

Det gjorde ont. Vi inspekterade handleden som var ok. Vi inspekterade alla fingrar som var ok, Vi inspekterade fästena till lilla och ringfingret – som inte har ok.

Vi fick traska i den gudomliga vårliga ekskogen. Vi färdades därmed långsamt och kunde då titta på vattnet på ett sätt vi annars inte hade kunnat göra, det vi då hade tittat på var just stigen där rötter och stenar utgjorde farthinder.

Vackert så. Våren var ljuvlig och benen Rick ändå röra på sig. Över till fördelarn.

Jag sitter just nu på trainern. Dessutom sitter jag här och bloggar. Det är möjligt eftersom vänster tumme, pekfinger och långfinger fungerar utmärkt. Jag kan därmed träna och blogga fortfarande.

Fötterna klarade sig. Det betyder att jag kan gå och cykla fortfarande. Hade jag stukat fötterna hade jag fått ett ordentligt farthinder på halsen: det hade gjort mig mörk i sinnet.

Handleden klarade sig. Handleden nästan skriker av glädje som om den vill påminna mig om sin fortsatta funktion. Den mår finfint. Hade den stukats, hade jag blivit nästan lika mörk i sinnet som om foten hade strukit med.

Jag kör nästan uteslutande cyklar med singelklinga. Det betyder att all växling sker med höger hand, som fortfarande fungerar. Därmed kommer jag kunna cykla iallafall till jobbet imorgon,

Sammantaget var det massor av vitala delar av kroppen som klarade sig.

Vad bra!!

Trängsel på cykelbanan

Hej alla.

Den här veckan har det varit trängsel på cykelbanan in till stan. Hur jag förhåller mig den har blivit avgörande för hur glad jag är när jag kommer till jobbet.

Först när våren kom, i form av värme och torra cykelbanor, tänkte jag: gud så skönt att kunna köra 10 min snabbare än vanligt och slå alla rekord.

När jag kom ut på cykelbanan i måndags blev det uppenbart att så alls inte skulle bli fallet. Anledningen var alla andra cyklister runt mig.

Jisses vad många som också cyklade till jobbet! Och fler och fler ju närmare jag kom Kungsholmen och väl inne på Kungsholmen också! Och mer och mer civilt klädda ju närmare civilisationen (city) man kommer!

Från Hässelby är det breda cykelbanor där man kan trycka på rejält. Vi som cyklar den sträckan är ofta lycraklädda snabbisar som ser fram emot lite träning såhär på morgonkvisten. Men vi får se upp så att vi inte tränar livet ur resterande medpendlare. Och framför allt inte blir så irriterade på alla som är framför!

Måste de köra så långsamt, måste de hindra mig från att ta ett efterlängtat PR på segmentet vid Abrahamsberg, måste de visa tecken så sent, måste de stanna vid rödljus, måste de köra med dåligt oljade kedjor, måste de vara väglusar i trafiken.

Då riskerar man nämligen få samma morgonhumör som en sur bilist i bilkö. Rentav bli en sur bilist i bilkö, fast i cykelform.

Då är jag hellre en del i cykelkön.