En glad funkis 

Helvete vad jag nyser! Jag som hade tänkt skriva en kärleksförklaring till vårt motionslopp Västeråscykeln. Det skulle ha blivit ett peppigt morgoninlägg såhär timmen precis före loppet.

Det får bli som det blir. Huvudbudskapet är: det är roligt att engagera sig i klubben när man känner gemenskap och miljöhänsyn. 

Jag ska vara ledare i år, som förra året. Förra året var så kul! Jag hade en lugn grupp och kämpade järnet för att alla skulle hänga med, och det gjorde de. En man hade det tufft, och eftersom jag vägrade låta honom släppa så kom han runt. Han kramade om mig rejält efteråt och det kändes in i märgen att han var stolt över sig själv. 

Åren innan var jag funkis i starten. Vår miljöpolicy var nyligen antagen och jag hade fixat samarbete med fairtrade city som delade ut bananer till folk i såna där härliga banandräkter. Vafab hade vi också lockat till oss så vi äntligen hade vettig källsortering. Kaffet var nästan rättvist (tanken fanns där, sen var det någon som hade svårt med märkningarna på paketen. Det kan jag förstå! Jag tycker eg att miljömärkningar är småborgerlig skit, som att man ska få välja om man vill gynna bra eller dålig produktion! Allt borde vara miljömärkt utan att ha märkningen). Hursom, om vi kan förenkla för våra deltagare så ska vi göra det. Och vi hade både ko- och havremjölk och folk var glada och stolta! Jag krafsade ihop ett pressutskick med Johans hjälp och VLT skrev om loppet. Så kul! 

Det bästa med det är såklart att våra medlemmar tyckte miljön var viktig nog att tänka på även framöver. Så nu är det faktiskt mycket ekologiskt och rättvist på våra evenemang där det är möjligt. (Vi har även bytt till grön el i klubblokalen trots att kassören i klubben jobbar för westinghouse, he he). 

Det var även kul att stå i starten och ta emot folk vid målet. Gänget runt loppet var trevligt och man var glad! Vi fick jättegoda sallader från Global Living och det gjorde inte så mycket att nån funkis råkade käka upp min,  han tyckte vegansk mat var skitgod. 

Nästa steg är elbilar på lopp. Vi har samarbete med olika firmor och jag ska ta ett snack med dem idag. Elbilar är renare för cyklisterna när de ska ligga och flåsa i täten. Det borde gå! 

Min inställning till arrangemang är att de ska ordnas så att deltagarna själva slipper tänka på miljön. De ska källsortera och sörpla rättvist kaffe av bara farten. Då har vi lyckats. 

Nu måste jag kitta upp mig och tagga till här. Starten går 0900. Glad dag på er, och om ni inte kör loppet så kanske ni kommer ner och hejar och äter en banan! 

Fredagsmys



Men är det inte för ljuvligt ute ikväll! Kolla himlen! Molnen! 

Yes det är varmt och vår och riktigt svårt även för eskilstunabor att hitta något att klaga på. 

Tänkte ju köra hem Racern men blev att jobba över istället och jag torkade en tår över att behöva lämna Racern på kontoret. Då såg jag min kollega från Barkarö och lyckades få skjuts i hans mörkröda lilla Nissan. Cykeln fick åka med och vi susade ljudlöst norrut ty Nissan var eldriven! 

Vi snackade mest elbilism och så blev jag avsläppt i askö för vidare transport hem. Jag såg mig omkring. Det var magiskt och kvavt och fåglarna var galna. Jag bytte om på grusplanen och klickade i, Racern var fortsatt sargad i växelsystemet trots tidigare fix men alltjämt sommarlätt. 

Så kom vi hem. Så var det. Racern är hemma igen och jag med den. 

Nu ska jag äta alldeles för sen middag. Imorgon är det Västeråscykeln, vårt motionslopp. Kanske ses vi där! 

Älskade vanligheter 


God morgon.

Bloggade aldrig om gårdagens pass igår. Det var ett mkt bra ett med intervaller, backar och glada cyklister. Starka Elin var tillbaka efter föräldraledigheten, och nya ledaren Cecilia höll på att lära sig rundor. Jag domderade lagom mycket i ledarvästen. Det var ett helt vanligt tisdagspass! 

Älskar vanligheter. De behöver ofta beskrivas men ofta räcker det att tänka på dem som vardagens bomull. Minnet av dem dröjer sig kvar som ett skyddsnät att trilla ner i vid behov. Minnet, som skapats av dåtid men blir nutid igen och igen.

Till exempel när man är sitt sämsta jag på jobbet och chefen lite fint försöker övertyga en om motsatsen utan att lyckas. Man har bestämt sig för att man är sämst, men på något sätt lyckas man senare bestämma sig för att man är bäst. Och reser sig från sängen och på med cykelskorna och iväg till passet. 

Idag ställde jag klockan tidigt. Det är bästa sättet för mig att bli pigg. Kanske cyklar jag hem Racern efter jobbet, vi får se. 

Foton: Rodde 

Vilodag 

Jag började skriva ett inlägg om den lilla minidebatten som pågår just nu om varför en sportbutik i Västerås har en mekkväll för tjejer. Men jag orkar inte. Jag tycker helt enkelt att man ska gå dit om man tycker det verkar kul. Kvinnor är en minoritet i cykelsporten och det kan behövas en plattform fri från fördomar om vad män och kvinnor förväntas kunna. 

Överlag är min inställning att en cyklist bör behärska de viktigaste mek-momenten så att man klarar sig själv. Det handlar om både säkerhet och självsäkerhet. Personligen gillar jag att förstå varför mina cyklar beter sig som de gör, och tycker om att fatta hur de funkar. Jag är en hopplös tänkare med tusen järn i hjärnan och då är lite hederligt drift och underhåll av maskinen avkopplande. Jag frågar dem som verkar kunna nåt, men vill inte få cykeln okulärbesiktigad varje runda om det inte handlar om uppenbara säkerhetsrisker. 

Jag är för övrigt en jävel på att byta slang. 

Det blev visst ett inlägg ändå. 

Tur det, för idag är vilodag med andra privata åtaganden än cykling och då är det ju kul att kunna rapportera om nånting annat än hur jag satte potatis eller planterade ut tomater i rabatterna. 

Det är inte handen på bilden som har skrivit det här inlägget. Ringen sitter på min kompis Mickes finger och hans fru har en likadan. 

Den där integriteten 

Dags att summera en grymt bra rehab-vecka. Just nu mår jag illa av trötthet och hunger efter dagens distans till Ahlsta. Men det är såklart också en positiv känsla. Jag har skrapat ihop knappt 40 mil, två intervallpass, en morgonpendling och två distanspass. Och jag har aktivt valt bort det som inte är cykling, de dagar jag har planerat in pass. Ja, förutom viktiga kvällar med samtal om livets kärna. Och kvällar med garv hos vänner.

Att följa en planering såhär slaviskt är för mig unikt.

Jag är van att behöva fatta mängder av små beslut varje dag: vilken buss ska jag ta till jobbet, vilken ska jag ta från jobbet, är det tillräckligt bra vind för att morgonpendla, har jag isf deon på jobbet, vilka prylar ska jag hämta hos Karin, vilka nätter ska jag sova hos Karin, vilka dagar ska jag köra pass, vilka dagar ska jag –

Etc.

Nu har jag haft en plan som jag faktiskt har hållit. Och jag har märkt en massa småtrix som jag behöver tillämpa för att bli starkare. Och jag har försökt tillämpa dem, och jag har tagit emot tips från vänliga medcyklister.

Lagom många tips, som givits med en känsla av att de tror på mig och vill bidra till att jag blir starkare.

Jag omges av så många kloka och välvilliga.

Därför vill jag också vara en klok ledare. Idag var jag både klok och oklok. Jag skällde nämligen ut en i klungan som jag tyckte betedde sig fullständigt egoistiskt. Jag mådde ju inte bra av det, men bakishjärnan blev reptilhjärnan och så flög det svordomar ur munnen. Jag borde sagt nåt avväpnande, men det gick inte.

Det är vid dessa tillfällen jag vill ha det där som kallas integritet.

Men jag kan lova att reptilhjärnan bara slår till mot personer jag känner väldigt väl. Och när det är befogat. Och sen var det ju överspelat, och vi kunde snacka rutter och annat viktigt och oviktigt igen.

Nu lagas maten i ugnen och på spisen. Jag är dödstrött och glad på ett soft vis och det är blå himmel och brännan kommer snart. Och i sommar ska jag bada i havet och få solblekt hår och det är mindre än två veckor kvar till Dalsland.

Närmare bestämt tolv dagar.

Nu däckar jag, ta hand om er.

God morgon då!!

Gryningsbloggaren här. Vaknade 05.15 och efter en stunds irrande i sängen gav jag upp och bestämde att det var morgon.

Helvete vad jag ogillar att vakna för tidigt när man ska upp till något. Hellre svårt att somna och vakna av klockan, då känns det iallafall som att man sovit. Denna helg som redan fått minimalt med sömn och så vaknar man efter futtiga fyra timmar. Jag har blivit bestulen på 2,5h kvalitativ återhämtning!

Jag har dessutom blivit bestulen på 2,5h kvalitativ festtid. Hade jag vetat att kroppen skulle bete sig såhär hade jag stannat kvar på gårdagens festlighet dessa timmar istället för att smyga iväg vid tolvslaget som en annan Askungen.

Men vad gör man. Festen var skittrevlig. Katja och jag fick in en massa bra cykelsnack om allt från trakasserier till äventyr till cyklister vi gillar. Vi lyckades dessutom umgås med resten av festdeltagarna.

Idag ska jag leda min favoritrunda, Ahlsta trädgårdar. Det kan bli en solig kontrast mot gårdagens utflykt till Måns Ols som Rodde ledde. Rodde hade inte bestämt vädret. Våren blev sitt kalla, regniga jag så fort vi passerade kommungränsen vid Svanå. Jag hade lämnat armvärmarna hemma för att det helt enkelt var andra halvan av maj, och väl på fiket i Sala var armarna helt stumma av köld. De vibrerade medan jag diskuterade veganska bakverk med personalen.

Alltså på riktigt! När de väl anstränger sig med glutenfritt, sockerfritt och söta med dadlar och annat spexigt som går bortom kanelbulle och räkmacka, varför inte göra det veganskt? Ingen utom djuren som slipper dödas skulle märka någon skillnad, allt som krävs är ett bra recept. Och köp en burk hummus och släng på mackan! Hon i kassan höll med, sen fick jag rabatt på min macka med grönsaker.

Hemvägen gick bra. Värmen återkom och det var propagandacykling till Sätra brunn där vi körde en tempohöjare. Om det sen var födobrist eller psyket eller min oförmåga att helt enkelt hålla koll på rullen, ja det vete fan. Men jag tappade klungan och fick spurta på egen hand. Helt ok det också, men såklart roligare att skärpa sig och tajma framförvarandes hjul. Det krävs framförhållning! Och det krävs träning.

Samma sak i lagtempo. Och tillfredsställelsen när det faktiskt funkar är ljuvlig.

Nu är kaffet klart och havregrynsgröten sådär härligt genomkokad. Så nu blir det frukost och jag har alla möjligheter att vara i tid till berget kl. 09.00.

Vi kanske ses där!

Om inte, ha det så cykligt så ses vi på något annat berg.

 

Rodde tog fotot förresten. Jag fattar inte hur han, Katja, Jonas och andra lyckas. Jag känner en stor beundran! 

Saker jag gillar hos cyklister jag känner 

Han, som ger backtips utan att vara översittare

Hon, som genom one liners vägleder mig genom cyklistlivets alla komponentsmässiga betänkligheter

Han, som tackar för backpasset med ren glädje i blicken och artigt meddelar när han tyvärr måste avvika från passet

Hon, som står upp för sina åsikter om säkerhet

Han, med integriteten från andra världar

Hon, som alltid ser varje cyklist och aldrig låter någon någonsin komma efter

Han, som sätter motionärernas intressen i första rummet

Hon, som tävlar

Han, som tar ut rutter och visar vägar ut ur stan

Hon, som gärna vill med på mina inställda gruspass

Han, som säger ”du är ju stark” och menar det

Hon, som säger nåt vasst som först gör lite ont men sedan värmer

Han, som ler med mig framför sopsorteringen första gången vi hade det på Västeråscykeln

Hon, som driver nätverk för kvinnliga ordföranden i idrottsföreningar

Han, som sticker till mig en flaska sportdryck när jag nästan väggar på Dalsland runt

Hon, som lånar ut sitt hus på Gotland när jag är på cyklig genomresa

Han, som visar mig av- och på-teknik i Groopen

Hon, som gillar min belugasallad med kryddgrönt

Han, som lånar ut lampor och svarar på tubdäckslimningsfrågor på ett sätt som får mig att känna mig intelligent

Hon, som lär mig spänna bromsarna

Han, som lär mig spänna växlarna

Hon, som spurtar förbi mig vid kolhögarna

Han, som bjuder på nåt kallt och kolsyrat efter passet för att jag vägrade låta honom släppa klungan

Hon, som spurtar förbi mig på backpasset

Han, som hakar på morgonpass över Eskilstunas isigaste cykelbana och inte ser när jag vurpar med crossdäcken

Hon, som gärna blir massagekund

Han, som jag skärper mig med

Hon, som jag garvar med

Han, som drar rubbade på gränsen-skämt och bär hatt på ledarfesten

Hon, som alltid reser sig.

Hon

han

den

det

han

hon

alla.

Alla!

Alla ni med era egenheter och egenskaper som är min cykelvardag.

Fortsätt finnas.

Fortsätt bara.

Rehab-flås 

Så. Då har jag klarat av veckans andra intervallpass och dessutom med inslag av backe. Som vanligt hann vi bara två av tre berg (körde Felix och Tillberga kyrka, Gäddeholm fick vara) och så lagtempo däremellan. 

Jag flåsade och fick väl nån lucka, men eftersom klungan var klok körde vi lugnt mellan intervallerna vilket gjorde gott för återhämtningen.

(Det är en konst att hålla nere tempot mellan de intensiva partierna och på så vis komma åt den där åtråvärda återhämtningen. Dagens klunga var mycket lyhörd och fixade detta, det gladde mig)

Dagens pass är en personlig seger eftersom jag hade rätt trötta ben sen i tisdags. Jag hade dessutom sovit för lite pga gårdagens uppesittarkväll med Karins hälft. Vi avhandlade de vanliga viktigheterna på för mig nya och för viktiga sätt för att jag skulle vilja gå och lägga mig i tid. (Det handlade inte bara om att han hade köpt rea-slangar med för stor ventil för sonens mtb)

Så denna rehab har rivstartat. Hittills har jag skrapat ihop ett motionslopp i form av Trosatrampen, tisdagsintervaller och dagens backar samt en finfin morgonpendling. 

Flåset ska nu åtgärdas med ännu mera backe. Samt med någon form av intensiv bålträning. De som vet säger att det hjälper. 

Imorgon blir det vilodag och kanske finbesök, och lördag funderar jag på lite grusvägar. Söndag blir förhoppningsvis distans med klubben. 

Avslutar med lite idolbilder på kvällens fina medcyklister. 

Hej Jerker! 


Dag # (-17): vittring 

(Daniel och Per, stabila och glada medcyklister!) 

Äntligen är jag tillbaka i nån typ av normal form.

Körde första vettiga klubbpasset idag, lagtempo över julpa-Tortuna, och det var precis vad jag behövde. Lite tröskel, psyke och så en trevlig punka på det som en vänlig själ löste med kolsyrepateon då jag glömt min pump på racern. Denna logistik…

Benen svarade perfekt och Ridleyn trivdes. Sittställningen är optimal just nu, så jag avvaktar nog styrstamsbyte.

Morgonens pendling följde det vanliga mönstret: neggade över en grej på jobbet fram till Sorby Borg. Vid pp: n kom jag till insikt och kunde ägna mig åt tempoväxlingar och alllmän livsnjutning resterande 25 km. Senare på dagen, efter ett av mina psykbryt, gjorde Jocke felsökning på racern och växelproblemet löste sig. 

Uppladdningen för Dalsland har börjat och den kommer att ge mer och mer utdelning.

Kärleken till mina cyklar, mina ben och mina lungor är för närvarande total.

Jag skulle vilja hålla ett tacktal, men vet inte till vem eller vad.

Jag stannar här för ikväll.

Trosatrampen 2017: väggen vs. the talented Mr Ridley 

IMG_0104

Så var det avklarat, årets första motionslopp! Första för benen, skallen, Ridleyn och min nyfunna cykelhälsa. Och för alla premiär-fails, men även alla lärdomar.

Dessa lärdomar uppstår när man delar tankar och skjuts med andra cyklister. En lärdom var till exempel att när man väggar, är det bara att dra ner på tempot eller stanna helt i väntan på att bli upphunnen. Att pressa kroppen att cykla själv i vettigt tempo, psykad av avhängning och motvind, är ingenting annat än slöseri med energi.

Jag startade bredvid en orange poc-hjälm och en blåvit Bålsta-cyklist som hette Ulf. Någonstans framför mig fanns Jocke, elegant matchad med cykel och Eskilstuna-färger och någonstans i vimlet fanns också en hel Eskilstuna-klunga. Sen fanns där stilrena Falken, ståtliga Fredrikshofare och andra sörlänningar: Trosabygden, Stockholms CK, Scanias stabila ryggtavlor och en retro-cyklist från Peageuot (såklart). Och CK Valhall. I vimlet skymtade jag också en och annan orange VCK: are.

Alla var peppade. Det skulle bli en bra dag, lagom vind och lagom friskt i luften. Lite lurigt att klä sig, men jag satsade på korta ben, armvärmare och väst. Dagen till ära valde jag att komma ut som Västeråsare, blårange fick det bli, även om Lotto fick väst-platsen.

Benen var skitnöjda med att få komma ut och jobba. Skallen likaså, och Ridleyn som fått tunna däck och nya pedaler sken som en sol så gott den kunde med sin matta lack. Faktum är att däcken var perfekta. Hon som vet nåt rådde mig att byta till dessa, och han som vet nåt rådde mig till pedalerna. Pedalerna gav mig extra mycket kontaktyta, faktiskt så mycket kontaktyta att jag avslutade med en stilren SPD-vurpa efter målgång vid fiket.

Jag stannde hyfsat länge i min första klunga. Jag, Bålsta, POC-hjälmen och lite spridda Eskilstuna-cyklister höll ställningarna. Scania erbjöd bra ryggar, och en urstark No name-cyklist med blond fläta susade förbi mig några gånger. De två okända VCK:arna stod tyvärr för en onödig omkörning på en smal vägsträcka med mötande trafik.

Efter 65 km perfekt energihushållning och ihållande tröskelfart på starka lår, hände det. Skallen släppte klungan. Låren trampade på, men förgäves. Jag började hänga på sadeln och styret. Jag försökte tänka mig stark, men släppte slutligen poc och Bålsta och resten. De fick leka tafatt med Scania, småprata och göra sin ryck utan mig.

Nästa klunga kom. Och nästa. Och nästa. Sen gick det ett tag, och så kom nästa. När jag tvingats släppa även denna klunga var jag själv med 25 km kvar av loppet, vinden ven och jag längtade efter en enda sak:

En vän.

Jag stannade. Jag lutade mig över styret. Jag drack vatten. Jag åt min cykelkaka. En avhängd cyklist är en ledsen cyklist – jag ville att nån skulle ropa Anna. Jag fortsatte i återhämtingstempo. Tre cyklister susade ljudlöst förbi i en backe. Jag märkte dem knappt. De märkte knappt mig.

Så kom den Svartvitröda. Som sa: häng på mig. jag sa: ja.

Och så skärpte jag mig, och bibehöll ett stadigt navfokus. Och alla som någonsin hade betytt något för mig och min cykling personifierades i detta nu i detta nav, i detta fokus. 1 km från målgång släppte jag så den Svartvitröda och spurtade i mål.

Så var det! Sen sa den Svartvitröda att jag klarade sub 3, och jag gav hans hand en kram, och vevade upp till fiket, där jag hittade Jocke och Bålsta och poc, och alla var glada och käkade mackor. Jocke hade varit stabil i sin klunga och anlänt en halvtimme innan mig. Bålsta tog målfotot, och jag var cykelhög och sken i kapp med mina armvärmare (tack Katja

Men JA!! fatta! De hade två massörer på plats, med snälla ögon och stadiga rörelser och JA!! De tog i.

Sen åkte vi hem, Jocke och jag, med bilen full av delade minnen, och det starkaste var det av ett perfekt lopp: ständig tröskel, lite ryck och vägg. Och så den Svartvitröda och en spurt, och Eskilstuna-klungan som visst också hade haft en lyckad dag. Och så trampade jag hem från Eskilstuna i medvinden, äntligen Rytternevägen! Och i civila kläder! duschade och drog ut på stan för lite indiskt.

En ljuvlig, cyklig, solig helg!!


Trosatrampen utgår alltså från Vagnhärad och man kör 50 alt. 90 km in i djupaste Sörmland. Man passerar Järna, Gnesta (nästan), massa småorter på gula vägskyltar en hel del backar och kurvor. Det är ett ordinärt motionslopp, mycket trevligt och välarrangerat. De hade till och med källsortering. Banan har ni här

Vräkiga idolbilder från loppet, som jag uppenbarligen inte lyckas ladda ner, hittar ni här och