Seven Summits hell yeah!

Riders.

Jag vill i detta inlägg om höjdmeter, hylla allt det lilla som blir stort när vi tillsammans cyklar det.

I Stockholm mumsas ofta höjdmeter inne i gömda villaområden vid Nockebybron. Eller vid gamla observatoriekullar i Saltis som man måste känna till för att hitta. Man tassar diskret runt bland lummiga trädgårdar; trycker sig smidigt uppför de korta, explosiva motluten och tar små mini-segment. I slutet av segmentet står man och pustar, för att sedan spinna syran ur benen på en raka in mot stan.

Men vill man få sig mera rymd och grus och gräs och rullsten, då ska man utåt.

Då ska man köra Seven Summits.

Så vi står ett gäng med sju cyklister på Sveavägen, och Hovet-Mattias leder och instruerar. Hagatoppen, Väsjöbacken, Bruket, Ekebyhov, Flottsbro, Högdalstoppen i Hökarängen och så Hammarbybacken.

Solen lyser som en galning och alla är taggade. MTB, cross och gravel har vi med oss och jag har ingen frambroms idag men skit i det.

Vi köttar Haga, backe ett av sju. Ut ut, kringlande vägar över Ulriksdal och når Hagaparken, tälten, genom lite magisk skog. Mattias stannar och pekar och vi svänger av. Upp upp, stenar, sand, motlut, tappa inte farten och upp ska vi!

Och upp kommer vi. Första är alltid värsta, vi säger inget, vi flåsar och bävar.

Backe två, Väsjöbacken i Sollentuna. Lång transportsträcka, kanske 25 km asfalt med knattrande terrängdäck, spinna ur benen, drömma om backarna i vinterskrud.

Upp kommer vi och jag i dimma. Vilken är vilken backe? Jag minns skidliftsskylten, p-skylten och att vi körde upp. Sedan körde vi Bruket, båda var långa och branta och med grus och man fick trycka trycka och benen började lite lära sig vad som hände. Och så gick ju turen mot Bruket genom Järvafältets naturskyddsområde.

Efter Bruket börjar skit-tankar komma. Vi ska mot Nockebybron och lunch på Brostugan, men mina ben spinner inte som jag vill, jag kommer efter och vill hem. Hjärnan är så plötsligt full av skittankar, och när man sitter på en cykel så formas då den skitigaste av skittankar: den om att köra hem. Men vi är framme i Nockeby och smiter in på en affär och jag drar i mig två bananer.

Sedan är det lunch (fräsch sallad och kärlekslös grillmacka) och hjärnan ser de logiska sambanden. Det är en ljuvlig solig höstdag. Klockan är halvdag. Jag har en grupp att köra med. Vi ska köra för mig nya vägar där sju små underverk ska utföras. Jag vill stå på toppen av Hammarbybacken och vara en av dem som kört dem alla.

Så jag körde inte hem, utan iväg med ny energi och gruppen vevade mot Ekerö.

Och den här backen var spännande. Den var lång, den hade ett brant parti och den hade ett ännu brantare slut där rullgrus och fåror gjorde vägen krävande. Men upp kom vi, och på toppen mötte vi ett öl- och pizzasällskap som myste i septembersolen. Hej hej, och så ner igen med min fullt fungerande bakbroms. Veva mot färjan till Slagsta.

Vad roligt det var att cykla såhär. Transportsträckor genom villaområden och längs med motorvägar och in på grusvägar mot varje litet underverk av de sju. Vi svängde mot Flottsbro, såg downhill-gängen som studsade nedför kullen och tog ett varsitt andetag. Uppåt!

Och den här var brant och spännande. Lång slakmota först, en liten knix där MTB: arna drog nytta, och så upp på ett motlut fullt av kantigt rullgrus. Stort, kantigt rullgrus. Man fick trycka ner framhjulet i backen för greppet, aldrig sluta trampa och ta högersvängen med fart och inte bli ståendes. Och så sista grässlänten upp mot platån.

Uppe!

Den påföljande Högdalstoppen, eller om det var Hökarängstoppen härom tvista de lärde, var för mig den mest mytomspunna. Jag vet nämligen två saker om Högdalen: att det ska finnas ett kulturhus där som heter Cyklopen, och att det finns cyklister där som tränar cx.

När vi kom dit var det gräsbevuxet. Stigen sluttade uppför och gjorde därefter flera gömda kurvor som man inte såg från vägen. Jag var sist upp, och vägen slingrade sig verkligen. Buskar och snår hängde sig över stigen, allt var grönt och lummigt och där jag körde rakt fram borde jag kört högen, men ett litet mys-sällskap med barn sa ”dina kompisar körde ditåt” så då tog jag fasta på det. Och upp kom jag genom konstant trampande, och på platån stod vi alla och såg norrut.

Där fanns finalen. Dit skulle vi. Där tronade Hammarbybacken.

Ner. Bra fäste i gräset, krama bakbromsen mjukt och inga hastiga rörelser i gruset så går det bra. Cykla mot Johanneshov, svänga ner mot Hammarby sjöstad och sedan stod vi där. Sex av sju toppar körda, en kvar och här är vi, ät oss konsumera oss älska oss Hammarbybacken!!

Ledar-Mattias tar norra leden. Den brantare. Vi andra tar den södra. Grus och lagom brant därmed. Solen var ljuvlig, det var den sista toppen nu, känslan det finns ett före och ett efter har aldrig varit så stark.

Sista knixen är torr och dammig och grusfylld. Sista metrarna går mellan kravallstaket innanför vilka de bygger någon typ av minibana för downhill-åkare. Vi är uppe, vi är inne, vi har gjort det, vi är i efter-känslan.

Det jag älskar med detta är det jag älskar med Flandern. För det är när man resonerar såhär: här bor vi. Här ser det ut som det gör. Vi gillar att cykla, vi vill ha höjdmeter och vi tänker härmed nosa upp de här sju bestigningarna som ger oss en massa sådana höjdmeter. På toppen av varje tipp, så tänker vi titta på utsikten och älska den plats vi bor på.

Ovillkorligt.

För att vi cyklar här.

Punkt och slut på detta inlägg.

Tack Mattias för guidning, Anna och Marre för foton, tack Tina för posen och resten för sällskap och tack Stockholm för Stockholm.

Och ja, jag somnade i fåtöljen på Espresso house efteråt när Marre och Mattias summerade dagen

Och ja, jag avrundade med ett dopp vid Hornsbergs strand när jag kom hem, för nej, det går inte att inte göra det

…och Strava med 1335 hm fördelat på 121 km här att ladda hem och köra

🦋🦋🦋

Ett SJ-fail om miniwraps

Snabb torsdagsblogg om SJ:s syn på marknadskrafterna!

Var i SJ Lounge för att snappa åt mig några wraps ihop med jobb-Mattias, och såg att de som låg framme var med bacon och majo. Fail, vi bad om veg, och fick snart två fina små wraps var på en tallrik.

De var goda och vi frågade varför de inte fick stå framme för fler att ta utan att behöva fråga, SJ: s miljöarbete och allt tänkte vi. Hon i loungen fick nåt jagat i blicken och sa:

”De är så populära att de då skulle ta slut, så det går inte!”

Där någonstans var vi tvungna att repetera för oss själva vad personalen just hade sagt till oss.

Kunde det vara så att de undanhöll Lounge-gästerna de godaste mini-wrapsen till förmån för de mindre goda?

Ja, så var det.

De ville inte lägga fram sina godaste wraps, för då skulle kanske efterfrågan på dem öka.

Over and out, spa- och wrapsbild för likes, inte konstigt att marknaden är uppfuckad.

Jobb-Mattias vilar under Almedalen

Min första dag med huvudskydd i Stockholm

Även sömnlösa nätter förtjänar en morgon.

Här kommer ett inlägg om cykelskydd.

Jag har sedan den 18 mars i år, levt ett skyddslöst vardagscykelliv i Stockholm. Detta har jag gjort i övertygelsen om att bara jag följer trafikreglerna, så kommer allt att gå bra. Jag har ju dock självklart noterat att det är många som både cyklar säkert och bär hjälm. Och jag har flera gånger kommit på mig själv med att tänka, otroligt ändå att olyckorna inte ökar med ökande antal cyklister.

Jag tror inte på hjälmlag. Jag tror på rätt infrastruktur och mer plats i gatan för cyklister och separatistisk trafikantplanering. Då vet folk hur de ska bete sig. Sen ska folk självklart uppmuntras bära hjälm, för den bästa infra i världen hjälper dig inte när du ligger på marken med hjärnskakning.

Men hjälm hör till cyklisten Anna, inte vardagspendlaren Anna.

Under de här månaderna har jag både försökt få vissa kollegor att fatta vitsen med att följa trafikreglerna, och få andra kollegor att fatta hur jag tänker. Ingenting har lyckats.

Så i fredags den trettonde olycksdagen september, så blev jag med huvudskydd.

Hövding!

Yes. Det var ett lanseringsevent med jobbet och ibland får vi möjlighet att prova nya produkter mot motprestationer som båda går med på. Så jag fick prova en Hövding 3, som är både uppkopplad och bättre på många sätt än de två tidigare (säger folk, t ex min kollega Mattias i sin rappa analys, jag vet inte för jag har aldrig litat på Hövding eftersom jag inte betraktat den som en riktig hjälm).

Hur tusan ska jag veta att den löser ut när jag behöver det? En hjälm-hjälm sitter ändå där den sitter. Och var ska jag ha min scarf när Hövdingen ska sitta fri för att kunna lösa ut?

Min premiärtur från Hornstull till Östermalm för möte efter lanseringen gjorde mig gråtfärdig. Hur hoptryckt och inträngd kände jag mig inte? Halsen var framtryckt. Som när jag panikpackade inför Dalsland runt och trampade till Johanneshov med fullaste och fulaste ryggsäckspackningen på denna sidan millenniet!

Men vid mötet på Östermalm kändes det proffsigt urbant att ta av och på sig Hövdingen, rentav modernt. Och sedan lyckades jag montera den bättre så nacken fick ökad rörlighet.

Hövdingen får bli mitt jobbpendlarskydd. Och för cykelresor till jobbmöten. Till en början iallafall.

Glad gryende söndag till ledsna och glada och trötta och pigga och allt däremellan-personer idag.

Mattias Goldmann tog kortet

Stockholm i mitt hjärta

Men hej!

Sitter och avslutar mitt morgonkaffe. Yezzz, älska sova ut! Skulle cyklat på Ingarö idag men crossen saknar bromsbelägg så det fick ske utan mig. Grattis till gänget som kör, kanonväder ju! Medan ni kör, jobbar jag med att förbereda ett privat uppdrag som ska ge mig en finfin sidoinkomst på onsdag. För den ska jag investera i crossens renovering! Sen ska jag ladda ner era rutter och smygköra dem nästa helg.

Har senaste månaden blivit mer och småkär i min nya hemstad. Som idag, att kunna gå ner till vattnet och bara ta ett dopp, bara sådär! På fem minuter. Från riktiga klippor. Känna solen smeka kinden, vattnet kyla nyllet!

Medan trafiken rusar på Tranebergsbron yo.

För att inte tala om alla kvällsdopp.

Så cyklingen, där möjligheterna till vattennära cykling är oändliga. Saltis med Solsidan, Värmdö, Ekerö, Adelsö, Ingarö, Västerbron fram och åter, alla broar, hur maffigt!

En morgon var morgondoppet innan jobbet extra värt. Jag hade vaknat tidigt och använde denna tid att simma över till Tranebergssidan. Det går bara utanför dagtid. Jag näckade och hoppade i från min brygga vid bron. Ut till solen skulle jag. Solen fanns på andra sidan, på en klippa dit jag klättrade och fick mig en sjöjungfru-pose. Kisade väl mot sensommarsolen och simmade sedan tillbaka.

Det var en sann klyscha.

Och vännen Saras bastu i Gröndal för likes.

Vad ska man säga?

Stockholm tack!!

I dream I could fly

Inför min stundande Chile-vistelse har frågan om flygresor och utsläpp seglat upp i min hjärna. Såklart. Den här bloggen är ju grön och vill visa vägar framåt med förnybar drift, och blir flyget både symboliskt och faktiskt.

Först: jag ska till Chile på jobb, blir borta hela december och halva januari. Ska följa klimatförhandlingarna och omvärldsbevaka på transportområdet för jobbets räkning.

Så: jag flyger dit. Fraktbåt hade tagit sisådär en sex veckor. Vid sådana avstånd är flygfritt inget alternativ. Varken för mig eller för någon jag skulle försöka sälja in det till. Alternativet är att inte åka. Så för helvete. Det är nästan lika långt bort som Nya Zeeland. Det äter upp en utsläppsbudget för flera år framåt. Jag bidrar genom min arbetsgivare till att många ton släpps ut och hotar själva målet vi alla kämpar för ska nås, varje dag. Jag utplånar många års bilfri tillvaro och föda från växtriket med denna resa, hur klimatkompenserad den än är. Jag ger pengar till en industri som är ljusår från att betala rättmätiga energiskatter och inte minst ställa om sin framdrift till fossilfritt.

Hur tänker jag?

Jo.

Såhär tänker jag: detta är en jobbresa, den hade aldrig blivit av om inte jobbet erbjudit mig att vara den som utför denna uppgift. Vi klimatkompenserar genom att plocka ner koldioxid ur luften. Jag kompenserar sedan på egen hand också genom ETC med solpaneler. Jag bevakar klimatfrågor på plats och gör en rapport, och stannar två veckor extra på semester för att kräma ut det sista ur koldioxidutsläppet.

Är resan ett faktiskt utsläpp som ingår i min livsstil?

Ja och nej.

Ja: resan ger ett utsläpp på några ton i ett svep. Ett faktiskt utsläpp, där klimatet skiter i varför det sker. Klimatet dömer inte. Klimatet noterar. Och reagerar. Jaha, ännu mera utsläpp, då får de fler snöfattiga vintrar och fler värmerekord och fästingar i södra Norrland. Och franska morföräldrar som dör i den centraleuropeiska hettan.

Klimatet är på sin höjd varse om att Santiago står värd för internationella klimatförhandlingarna. Och vill väl att alla med mandat att förhandla fram det som krävs, ska göra det.

Det kommer ju inte jag specifikt att göra. Min roll är att bevaka, ihop med ett par experter från mitt jobb. Mitt unika bidrag i resan blir den omvärldsbevakning jag utför efter att de andra har åkt hem. Och att skriva rapporten med kunskap om Chiles transportsystem som ska fungera som en hävstång för svenska politiker och företag så att vi ska kunna se våra barnbarn i ögonen. Och ingen annan som åker hade kunnat utföra det jag ska göra när jag är där.

Och nej. Det är inte min livsstil att flyga till ställen. Samvetet pallar inte det när kunskapen om klimatkrisen finns där. Jag vill inte flyga till varken Alperna eller Skottland eller Vancouver eller några andra platser som mitt hjärta klappar för. Dit tar jag tåg, eller båt eller delad bil, och klimatkompenserar fossilbiten i det, eller åker någon annanstans.

Men när kan man egentligen säga att saker ingår i en livsstil? Väljer man det själv? Lägger man fram den kalkyl och de skäl som passar för stunden? Sitter jag här och ljuger för mig själv när jag säger att jag helst skulle slippa åka till Chile och önskar att det istället var i Finland jag skulle omvärldsbevaka och skriva rapport?

Chile har stora planer på elbussar, en galopperande cykelrörelse och dykande installationskostnader på solenergi. Finland har ambitiösa klimatmål, konverteringspremie för bensinbilar och Whim, där man kopplat ihop färdmedel på en enda biljett som blippas i kollektivtrafiken ena dagen, och i bilpoolsappen den andra. Dessutom tonvis med sjöar där man kan ta spännande dopp.

Folk flyger till Finland också, är ju vatten mellan oss och dem. Men det går båt. Som ju också har sina problem med fossilanvändning och lokala utsläpp och störningar mot havets liv.

Helvete.

Att flyga ingår inte i min livsstil. Jag gör allt jag kan för att visa upp alternativen. Och leva dem, vilket jag oftast gör med glädje. Ändå hoppar jag på planet den 30 november, firar jul och nyår och födelsedag på hittills okänd bergstopp, och kommer hem den 15 januari.

Att flyga ingår inte i min livsstil.

Ljuger jag för er?

***

Kedjetatuering på medföljande expertkollega för likes.

Veckan som gått

Yo vänner,

Snabb uppdatering från soffan.

Kan faktiskt, slår det mig, summera en riktigt jäkla produktiv träningsvecka!

Måndag körde Robert ut med mig till Solsidan. Rätt ok ben men ändå sura.

Tisdag drog jag ett par varv skyltspurter vid drottningholm. Jag lyckades till min stora förvåning, eller kanske paff över att det var så efterlängtat, trycka i till maxpuls. Så att jag ville skrika efter varje spurt alltså, kör ju utan pulsmätare. Men måndagens runda med Robert ut till Solsidan hade kickat igång mig, det fanns en längtan i kroppen att mosa. Denna efterlängtade längtan att bli trött!

Onsdag fick jag mig en bläcka hemma hos en kollega som snart ska sluta. Värt det med, fast inte att hon ska sluta såklart. Tog Västerbron hem.

Torsdag tryckte jag Solsidan själv. Älska detta kvällspass, med både möjlighet till skyltspurt, backryck och intervaller, och så skärgårdsnära dessutom och med sepentinen upp till observatoriekullen!

Fredagen förflöt med andra fredagsaktiviteter inklusive Västerbron förvisso, och lördagen tog jag ett par dopp och körde lite lätt löpning hemma på Kungsholmen.

Och idag fick vi oss en 15-milare drygt, jag och Robert och en Michael vi tog med oss från le Mond. Vädret var friskt, luften var syrerik och vi tre var hungriga på både böljande vägar och gruspartier. Vi körde till trädgårdskafeet i Ösmo via Tyresta nationalpark och oljegrus på finfinfina söndagsben.

Ja, fyra pass denna vecka och en glad cykelkropp som vädrar nån sorts morgonluft.

Ryggtavlor på det, over and out.

Saltis och Solis

Men hej!

Tänkte outa ett kvällspass jag gillar i Stockholm.

Har kört det två vändor den gångna veckan och det var gode Robert som visade mig det!

Yes yes, vi snackar SALTIS!

Eller för den delen, Solsidan.

Till Solsidan kommer man genom att trampa från Kristineberg, över ❤ Västerbron ❤ och längs norr Mälarstrand in på den nylagda cykelbanan under Slussen och förbi Fotografiska. Styr kosan mot Gustavsberg tills man ser cykelskyltar mot Nacka och Saltsjöbaden. Om man vill, kan man dyka in i villaområdena och på så vis tjäna några hundra meter. Annars går det bra att styra mot just Saltsjöbaden, vägarna leder till samma korsning.

Innan avtaget som leder över Saltsjöbanans utsökta lilla järnvägsspår, kan den som vill trycka några skyltspurter. Så tar man höger, uppför ett motlut och så är man i princip på det finaste av rundan. För vägen slingrar sig upp och ned längs vattnet där båtar guppar runt och förföriska badklippor dyker ner i havet. Så får man en liten spurtsträcka längs en nylagd cykelbana vid en bilväg, som Robert menar är Stockholms mest hatade eftersom man snott från bilarna till själva cykelbanan. Så följer man skyltarna mot Solsidan, eller går lite på känsla, för att till slut komma till ett visst motlut upp i ännu ett villaområde. Man köttar upp där, fortsätter några hundra meter och kommer till ruttens peak:

Serpentinen.

Den finns där, som en tvär vänstersväng upp till observatoriekullen som var just observatoriekullen innan den flyttade till centrala Stockholm (strax ovanför Falafelkungen på Sveavägen).

Två kurvor är den, och den leder upp genom en port till ett par värdiga observatoriebyggnader där man stannar och pustar. Kanske pinkar man lite i ett dike innan man blickar ut över bukten där lycksökarna seglar runt i sina dyra segelbåtar. Kanske kör man uppför och nedför ett tiotal gånger om man blev klar tidigare med något viktigt på jobbet.

Man kör ned, förbi ett slottslikt hotell det tydligen går skitdåligt för (vem tar in på hotell långt ut i Saltis?), och så vänster. Tillbaka genom grönskan och uppför och nedför och kötta skyltspurter och längta till havsbad och komma tillbaka in mot city. Nylagd cykelbana förbi Fotografiska och under Slussen, längs norr Mälarstrand och på med lampor, det börjar mörkna tidigare nu!, sen upp mot Västerbrons södra fäste. Båtklubben med alla trämotorbåtar till höger.

Trampa till krönet, överväldigas av brons kompakta ingenjörskonst, hur rak, hur böljande, hur symmetrisk är den inte i sitt majestät? Stanna och blicka ut. Älska Stockholm lite. Vardagsälska.

Så nedför, väja för nån småpackad gångtrafikant eller svajande elsparkcyklist, in förbi Rålis och Lindhagsgatan, ned mot Hornsbergs strand. Alltid hemmastrand i slutet av rundan. Ta sig ett hemmadopp i lagom mycket cykelkläder, plöja genom sötvattenmassorna, och kanske svara ”Ja, och härligt!” när någon frågar om vattnet är kallt.

Hemåt. Upp i trappen, hänga upp Amiran på stället. Med 45 km i lagom genomkörda ben.

Typ så!

En stilig ryggtavla på det, och over and out.

Vasskärr och dubbelpunka

Obs detta inlägg är ett samarbete mellan mig och Lilla Vasskärr B&B

Yo lo!

Står och laddar bilen i ösregnet. Medan den suger i sig ström tänkte jag passa på att hypa två hjältar: Eddie och Per-Inge på Vasskärr B&B!

De skjutsade nämligen mig från någonstans i Skogen till just sitt B&B, efter att jag dubbelpunkat under Jonathans grusrunda. (Han ska också hypas, men en sak i taget!)

Såhär var det ju, att crossen hade både cross- och stadsdäck. Och i stora skogen med dess sörmlandsgrus, så skar jag upp en reva i stadsdäcket. Och eftersom detta var min andra punka så pumpade vi upp däcket med den sista slangen, men se den visade sig vara för liten till sitt omfång. Så crossen sa nej och mina medcyklister fick åka vidare efter att de hjälpt mig fixa skjuts till Eskilstuna.

Men för att fixa denna skjuts så vore det bäst att ha en annan destination än just Skogen att hänvisa till, och det var här som Eddie och Per-Inge kom in i bilden. Så de fick hämta mig i bil, jag vinkade av de mina och så fick crossen åka bil till Vasskär och sedan till Eskilstuna med Jonathans fantastiska föräldrar. Som för övrigt provkörde elbilen. Och såg sådär drömmiga ut i blicken efteråt!

Så kan det gå.

Så då sa jag att jag skulle marknadsföra Lilla Vasskär. Och då vill jag först hypa den veganska fikatallriken. Här hade Per-Inge omsorgsfullt skurit upp kokt, kall potatis på den ena mackan. Med salt på och margarin ringlat över. Det brukade veganer gilla, sa han. Och hur bra för cykelbenen! På den andra hade han lagt först salladsblad och sedan läst mina tankar och lagt soltorkad tomat. Och så nio små utsökta syltlökar!

Älskar.

Och så kaffe svart som natten nom!

Sedan berättade han om Skottvångs gruva och dess tydligen berömda scen. Och att besökare brukade ta in hos dem, få sig en rackabajsare och sedan gå på konsert. Promenera tillbaka till Lilla Vasskär och få sig en god natts sömn i någon av de bedårande små husen och så finfin frukost dagen därpå.

Och Sörmlandsleden gick förbi så en och annan vandrare brukade checka in då och då också.

Sa Per-Inge.

Och jag fick cykla nästan 70 km rivigt sörmlandsgrus med fina Eskilstunacyklisterna och även några utsocknes ryttare. Några kanske cyklar än och får sig då en dusch. Men luften är varm och första september är fräsch, man känner gulgrön höst och varm september är på ingång!

Och vi fick forsa fram på gräs och grus och genom crossiga vattenpölar som man ska.

Och hur ljuvligt när någon som Jonathan tar ut en runda som man samlas kring och kör ihop.

Slut på inlägget, blandade foton och över and out!

Är du bäst eller Jonathan? Fortsätt lägga rutter så fortsätter vi att köra dem med dig!

Dagen då undanflykterna tog slut

Det var i söndags jag bestämde mig. Det hade blivit dags att vända ansiktet mot något jag länge vänt ryggen.

Sträcka händerna mot något jag länge varit bakbunden att nå.

Sverigetempot 2020.

2100 kilometer genom hela jäkla Sverige, från Riksgränsen till Ystad. På sju dagar.

Jag pratade med mig själv:

Det är långt, men inte för långt.

Jo det är det

Det kommer göra ont, men inte för ont.

Jo det kommer det

Man kommer bli trött, men inte för trött.

Jo det kommer man

Sådär höll jag på.

Och nu finns beslutet där. Januari öppnar anmälan. Den 4 juli startar jag och Robert och Sophie och alla andra som har åtaganden eller preferenser som gör sista startdagen till vår. Och innan oss, alla andra som redan finns på startlistan.

Så Sverigetempot 2020. Ät mig levande, så lovar jag att kräla, mosa, trycka, vråla, skrika, slåss och trampa.

För dig.

🐎🐎🐎

Återanvänder en post back-selfie från Alperna och jobb-Mattias tog övre bilden när vågorna dundrade mot Visby under Almedalen

En radda Eskilstunagåvor på en fredag

Yo bloggen, älskar man inte när gåvor kommer på en fredag?

Det var just fredag. Jocke min gamla team-mek hade bjudit in lite lokalt cykelfolk han gillar på hej då-kväll. Han skulle flytta till Rom där hans fru Renée fått jobb. Vi satt på puben. Jag hade precis dealat till mig lite finfin chorizo av kocken som inte hade veganskt på menyn. Tills han träffade mig. Och kvällens första gåva var denna kock som med stor kärlek till hantverket skar upp en ajvar- och gurksallad och lät den samsas med krispig klyftpotatis, oliver från himmelriket och två heta chorizo som han grävde fram från frysen. För 2/3 av priset för kött-menyn.

Bredvid mig på disken hade kocken färdigställt en annan kunds rätt. Fem sorters kött på en träbricka, och så en liten miniskål med marinerade oliver.

”Chefen sa att vi skulle få något veganskt på menyn i somras men det har inte blivit så”, ursäktade han sig medan jag peppade.

Sedan kom han ut med min vackra tallrik, som jag drog i mig innan jag hann fatta att jag borde fotat den i PR-syfte, men orka plåta mat, allt på tallriken var ju vackert och det enda som inte var vackert var hur kockens uppenbara vego-talang tvingats in i det fördolda och inte fick synas på menyn.

Kvällens andra gåva kom från vänster. Där satt Pär. Han berättade en historia om frihet för mig. ”Jag har sålt min bil”, sa Per, ”och är nu bilfri sedan ungefär ett halvår”.

Pär hade fått vara med om att krossa en del fördomar under detta halvår genom att få svara på många frågor från bekanta. En del frågor var såklart hur han klarade av detta nya liv med tanke på de två barnen. En annan vanlig fråga var: ”Om du vill åka till Ikea en söndag när du har tid över, vad gör du då när du själv inte har bil?”

Pär brukade då få förklara att han helt enkelt inte åkte till Ikea på söndagar. Det sättet att spendera en söndag fanns inte längre som alternativ. Han hade helt enkelt slutat att ens komma på tanken att åka till Ikea på söndagar eftersom det ändå inte skulle kunna gå att genomföra utan bil.

Jaha, hade vännerna sagt. Jaha!!

Pär berättade också att han numera cyklade lopp som var mer i närheten av Eskilstuna än tidigare. Hans livsradie hade krympt rent geografiskt. Och han sa det på ett sätt som fick en att förstå att han var väldigt nöjd med det.

Så oavsett om Pär sålt sin bil till någon som kanske körde dubbelt så mycket, eller som konverterade den till etanoldrift för klimatets skull, ja oavsett om klimatet gick plus eller minus på affären, så är det en berättelse om frihet. Ett liv utan att äga en egen bil kan ge en stundtals provocerande dos personlig frihet. Och när man bestämmer sig för att det är ett liv som man vill leva, så hittar man lösningar och vänjer tanken vid nya sätt att ta sig an sin tillvaro. Man lever in nya vanor, och när dessa nya vanor väl är där och väl förknippats vid en skön vardag så är det lätt hänt att de sitter där.

Och detta oavsett om man har barn eller inte, bor i en stor- eller småstad, eller bor utanför eller inne i denna stor- eller småstad med x antal cyklar som ska cyklas.

Kvällen fortsatte till en finsk pub vid ån. Älskar dig ån. Och så slutade den när alla insett att det var okej att vara fredagstrött, och jag insåg att jag var en del av en enda stor sjuhelvetes cykelgåva: allas vårt cyklingens vänskapsband som ständigt knyts närmare när någon samlar dem den gillar och dem den gillar låter sig samlas.

Kram och lite lagom suddig selfie på det!

Suddig är det nya svarta som man säger, Pär och jag och Renée på Makkara Yksi och resten mittemot