Andra advent

God morgon!

Jag sitter och laddar för en löprunda på Björnön här i Västerås. Han-på-torpet ville maxa den backiga 5:an därute så då hänger jag på som moraliskt stöd. Jag tänkte värma upp genom att småjogga ut dit. Vad gör man inte. Dessutom ville jag passa på, eftersom han har bestämt sig för att göra sig av med sitt torp – och därmed inte kommer vara lika rolig att omnämna i inlägg.

(Faktum är att han tidigare i somras frågade mig om jag ville dela torpet med honom. Jag sa dock nej, eftersom torpet visserligen har världens mysigaste uteplats men överlag är för skuggigt.)

Hursom.

Det var i fredags som han frågade om jag skulle med till Björnön. Vi hade varit på julbord och satt på det efterföljande glöggfikat och pratade långpass; helt naturligt ja rentav normalt!, efter ett julbord. Och efter ett glöggfika med snickers så sockerstinna och lussebullar så saffransdoftande och apelsinsmetigt degiga, att vilken cyklist som helst hade brustit ut i spontandans.

För en gångs skulle kände jag mig just normal. Historiskt har jag alltid varit pigg och fräsch efter julborden, eftersom det växtbaserade utbudet har varit minimalt. Jag brukar lida med dem som tuggar i sig alldeles för mycket av det köttiga för att sedan sitta där med putande magar och tycka synd om sig själva. Men nu är det nya tider! Nu går det att bli däst även efter ett julbord från växtriket!

Då blir man sugen på långpass.

Så det blir det nu, för klockan är slagen och löparskorna står och stampar och julbordet ligger som ett varmt och gosigt minne i magen.

Glad andra advent på er!

 

Annonser

Den fjärde dagen

det här är vad jag låtsas göra på dagarna om någon undrar: gräva guld under solpaneler

Och så har snart en dag till utan mobil gått av stapeln. Visst är det konstigt att dagarna flyter på utan det ständiga fipplandet?

Jag njuter i fulla drag. Idag har jag enbart begränsats av att behöva köpa tågbiljett på stationen (hallå stenåldern ringde) samt att Swish inte är tillgängligt. Jag skulle till exempel håva in ett par sedlar (vad är det??) för ett gäng kubanska cigarrer jag sålt på svarta marknaden, och vi hamnade i den hårresande frågeställningen:

vad händer om han swishar mig när jag inte har någon mobil och mitt nummer är avstängt?

Jag kan följaktligen inte heller swisha till någon annan.

Det får bli cash från och med nu.

JA!! Jag kan ta ut alla mina pengar från banken och se vad som händer. ALLA. hah.

Och så är det spännande att varje morgon se om jag ska försova mig.

Hittills har jag trots öronproppar vaknat lagom i tid av barnen som kutar upp och ner för trappan.

Imorgon har jag officiellt en långlunch inbokad vid 12 här i Västerås, den borde jag hinna till.

Nu är det dags för en sån där helkväll med grabbarna grus (Micke och Conny): löpning, triggerpunktsmassage och på det gemensam fika. Låter som en orgie i vänskap eller hur? Det är det!

Har inget skojsigt slut på det här inlägget, jag är slut i hela kroppen av gårdagens överkroppsträning.

Jo! Ni kanske undrar vad som hände med Forest, min allt-i-allo-och-navigatör på Tysklandsresan? Han bygger buddhistgård i Grand Canyon! Här kommer en bild på hur han mekar fram-racks på Johannes cykel under vår Tysklandsresa någonstans i Danmark.

img_1775

 

 

Eskilstuna boxningsklubb!

Kommunens förmodligen mest plåtade vy får bli bra som arkivbild eftersom jag inte kan ta bilder med min kamera eftersom jag inte har någon

Idag gjorde jag något jag velat göra länge: hittade ett sätt att fly undan gymmet. (Det kan ha berott på att jag hade en sjuhelvetes jävla kanonföreläsning idag på skolan – allt om solcellernas styrmedel och ekonomi.) Hursomhelst så har jag ofta fruktat den dag jag tvingas bli gymråtta, men har haft på känn att boxning måste kunna fylla samma funktion. Så det var dags att ta den överkroppsförsummande cyklingen på allvar och börja inse att det roliga inte slutar vid ländryggen.

Sagt och gjort.

Jag drog på mig löparkläder, joggade ner till Munktellarenan och bytte om. Jag såg mig omkring och drog in dofterna, hörde rösterna och såg alla välbekanta boxningsattribut: säckarna i taket, handskarna på väggen, den brokiga skara som skulle få sig en omgång ihop med mig. Och så drog vi igenom ett svettigt pass med en hel del styrka och koordination samt det välbehövliga matandet med handskarna. Yeah!!

Behöver jag nämna att jag knappt kunde lyfta armarna över huvudet i slutet?

Och nu kommer hyllningen till det förstklassiga bemötande jag fick som ny. Som gör att jag vill komma tillbaka, och som får mig att förstå hur viktigt det är att välkomna nya till en klubb, eller en annan sammanslutning där man vill vara många och träna tillsammans.

Först kontaktade jag bägge admin på deras fb-sida. De svarade direkt och jag var välkommen till motionsgruppen redan samma kväll. Självklart hade de handskar att låna ut, och alla annan utrustning för cirkelträningen fanns ju i lokalen.

När jag kom dit började vi med uppvärmning. Pedagogiskt att köra igång med ett enkelt moment innan man ropar upp nya. Indianhopp, höga knän och höftvridaren, jajamen. Igenkänning!

Sedan frågade en av de två tränarna efter nya, och när han såg min hand så parade han ihop sig med mig och visade mig samtliga cirkelövningar, pedagogiskt och enkelt.

Övningarna i boxning är överlag väldigt enkla. De bygger på balans, koordination och teknik. Vilket är det jag gillar! Man kör i egen takt och parar ihop sig med olika personer som verkar vara lika långa och gärna har en skön attityd till hur hårt man ska slå. Jag följde med i instruktionerna och lät övningarna visa mig sitt syfte utan att ifrågasätta. Tränarna gick runt och gav lite småtips, som är bra att ha för att momenten ska ge rätt effekt.

Jag gillar när man får saker förklarade för sig just sakligt. Och så börjar man göra som tränaren säger, och sedan fattar man oftast syftet. Och så kan man få några tips som gör att man förstå själva kärnan.

Det finns tonvis med olika moment att träna på: den ena går runt på golvet och den andra ska följa, den ena bestämmer vad den andra ska sikta på och den andra slår, den ena måttar slag och den andra duckar, osv. Massor av små härliga småsaker som man alltid kan öva på om man har tråkigt en minut.

Det finns alltid en uppsjö av saker att öva på!

Och det finns det ju på cykel också.

Finslipningen för att kunna köra lagom nära och rakt bakom framförvarande. Att få kraften rätt i en backe. Att sitta stilla med den försummade överkroppen uppför. Att njuta nedför.

Alla underbara små moment! Så blir man sakta säkrare, stadigare, snabbare och mer ett med sin cykel.

Efter passet kom tränaren fram igen och sa uppmuntrande ord, och så välkomnade han mig till nästa pass.

Vilket jag självklart ska gå på!

Det är helt avgörande att skapa den känslan i en förening. Jag vill alltid måna om ett sådant bemötande.

Det ger möjligheten att få förvalta och finslipa en befintligt kvalitet eller passion i ett nytt sammanhang.

Man är både erfaren och ny, samtidigt.

Och jag känner mig så välkommen – till dansen, cyklingen och överkroppsbyggandet.

Tre klubbar, för tillfället.

Tack, Eskilstuna.

Tack.

stiltje.

Nu blir det ingen cykling på ett tag!

Om man får tro dem som säger att om det inte finns på Strava så har det inte hänt.

Jag har nämligen lämnat in min telefon till mitt jobb som jag är tjänstledig från, och har beställt en ny som inte har kommit än. Och min Garmin kollapsade i Tyskland.

Så nu FINNS liksom inte min cykling.

Det är överlag spännande att leva lite off grid. Jag har ju min dator här hos Karin, men dagtid har jag ingenting att fippla med.

Vad trevlig jag kommer bli!

Det är lite nostalgi att leva utan mobil. Idag skulle vi på studiebesök och jag hade glömt var. Jag visste var vi skulle ses, men de andra hade nog redan gått när jag kom, och jag visste inte var vi skulle gå. Jag visste dock vem vi skulle träffa, men jag hade för mig att han bytt jobb, men var inte säker. De två kontoren låg en bra bit ifrån varandra, och jag hade ingen att fråga.

Så jag chansade, och det blev rätt.

Så var det förr i tiden, när ingen hade mobil.

Man höll sig till utsatta tider och platser!

Ja, tänk.

Bäst att njuta medan tid är.

bild från dagen då första snön föll i Näshulta innan jag åkte till Kuba

 

Därför ska cykeln vara ren

samma färg på cykeln som på mig här ovan, ser någon gränsen eller? nä tänkte det.

Hej bloggen!

Igår hade vi klubbkväll med Smestan. Förutom att Johannes berättade om sina hisnande cykeläventyr, så käkade vi mat och drack öl. Och snackade träning. Och så firade vi in första advent med glögg och pepparkakor ❤ Och så diskuterade vi såklart lite aktuella frågor.

Eftersom det snart är valår kan det vara på sin plats med ett par officiella ställningstaganden i dessa frågor.

Därför ska cykeln vara ren mellan rundorna.

I min Västeråsiska cykeluppfostran var rengöring av fordonet en av grundpelarna. Jag som avskyr att städa och moppar golvet under dödshot, tyckte plötsligt att det var roligt. Efter varje runda skulle cykeln skötas om. Det tog ett tag innan jag fattade att detta även gällde vitala delar som kedja och kassett. Och det tog ett tag innan jag fattade vad som krävs för att den ska bli ren men jag har i alla fall insett att det är viktigt ok? Detta uppvaknande kom under ett Siljan Runt, när min cykel skulle transporteras med bil till starten och det var helt uppenbart vilken kedja som bar runt på extra vikt och var svart som natten. Min. Sedan dess har jag alltid – under stor njutning! – visat omtänksamhet gentemot kedjan. Det kan såklart alltid bli bättre, säger ni som vet. Ja ja. Men jag har i alla fall fattat varför det är viktigt. Och jag försöker sprida och förvalta den kunskapen. Det finns inget vackrare än en skinande blank kedja och kassett.

alla vet att en cykel alltid kan bli renare, jag med

Att det skulle vara onödigt att tvätta cykeln för att den blir skitig igen är som att vägra duscha för att man blir svettig snart igen. Cykeln är en förlängning av sin ryttare och en del av dig själv. Att inte vårda denna del av kroppen vore ovärdigt.

 

Därför är påputtning/puffning/ländryggsknuffning en dålig grej.

Ni kanske har sett det, upplevt det, observerat det, utfört det. Men har ni funderat på alternativen? Jag är emot påputtning inte bara för att det mestadels är män som gör det mot/för/på kvinnor (vilket pronomen är egentligen rätt??). Ställ frågan till dig själv: skulle jag använda denna metod för att hjälpa en medcyklist oavsett om det är en man eller kvinna jag vill hjälpa?

Inte? Fundera på dina värderingar och på dina förväntningar på kvinnor och män i sadeln.

Eller ja? Du är reko, men kan vara det på ett snyggare sätt.

För jag tycker fortfarande att det finns snyggare sätt att hjälpa en medcyklist. Vem vill bli påputtad? Inte jag.

Dels kan påputtandet skapa obalans hos cyklisten. Dels så finns det sätt att med klungans hjälp hjälpa fram en som sackar efter, till exempel genom att peppa muntligt. Eller genom att stänga in den i klungan så att den slipper dra och kan ligga i vinddraget. Eller låta den ligga på rulle.

etc, osv, mm.

Jag glömmer aldrig de gånger som påputtning har fått mig att känna mig förminskad som cyklist. Men jag glömmer heller aldrig de där gångerna som rundan till Norberg där jag fick mysa mitt i klungan tills jag återhämtat mig. Så fick alla vara med och känna att de hade hjälpt till också!

Och alla andra gånger då en klok ledare agerat jävligt smart och inkluderande för att få alla att känna sig starka i slutet av rundan.

Så… vad tycker du?

Vilket är det snyggaste sättet att göra rent cykeln?

img_1694

den här fiskaren på Danmarks sydspets kommer för alltid att vara en av mina stora inspirationskällor

Hejdå hemma, hej hemma!

Idag åkte jag hem till Eskilstuna. Jag hade varit hemma några dagar själv, så jag behövde komma hem och vara hemma lite.

Inte minst för att gulla med Ridleyn, som inte är hemma utan står hemma i källaren med blänkande kedja.

Hemma har jag träffat kompisar, diskuterat viktigheter, käkat på veggoköket, glott på serier och gett massage samt gått i skolan. Och haft mamma och pappa över och njutit av tystnaden i min lägenhet.

När jag har varit hemma ett tag, kan det kännas som en barriär att faktiskt packa väskan och åka hem. Men så träffar man en från cykelklubben på tåget, och så är man plötsligt hemma, och när katterna stryker sig runt benen och Karins små barn kommer fram och kramar om mig och allt är precis som vanligt mitt i renoveringskaoset –

Då är det skönt att vara hemma.

Och så får man träffa cykelklubben på kvällen och vara mitt bland alla fina medcyklister flera timmar.

Byt ut hemma i ovanstående meningar mot Västerås respektive Eskilstuna så förstår ni vad jag menar.

Jag har slutat försöka hitta hem. Jag orkar inte. Hjärnan blir galen. Demonerna festar loss på allt härj och jag vill inte gå på den festen.

Därför har jag flera hem!

Ja.

Så är det.

”Jag vet precis vad du behöver!”

Ett rejält långpass. Eller trappor i Djäkneberget. Alternativt tvåsiffrig backkörning i Hugelsta.

Helvete vad min hjärna jävlas med mig dessa dagar.

Om vad spelar ingen roll i det här inlägget.

Men det finns ett sätt att jävlas tillbaka och det är lite vanlig, hederlig fredagslöpning.

Det är i hjärnan som tankarna bildas och förvildas.

Det är där som tankarna också kan lugnas ner och fås till sans! Det är tankarna som avgör hur lycklig jag är eftersom de fortplantas till känslor och känslor är vad livet utgörs av. Nuet finns, bara nuet, och just nu är det bra för jag har nytrapptränade glada ben.Vissa säger att jag är beroende av kaffe, långdistans och explosiv träning.

Ni kan fortsätta säga det.

Nu vet ni.

Jag behöver dessa saker för att vara en rimlig medmänniska.

Gymmet någon?

Niklas. Erik. Johan.

Jag började skriva en mening på bloggens Facebooksida för att dela Katjas inlägg om #metoo. Frågan hon ställer sig är den självklara: varför finns det inget #metoo inom cykelsporten? Men ju mer jag skrev, desto mer uppenbart blev det att delningen tarvade ett eget inlägg.

Orden tog ju inte slut.

Jag har själv polisanmält en person som trakasserar och förföljer mig, för olaga förföljelse och trakasserier.

Det hoppas jag såklart att alla som blir utsatta för någon typ av övergrepp gör.

Men jag hoppas ju framför allt att män som utsätter, slutar utsätta.

För det är knappast en polisanmälan som skapar förändring. Lika lite som att ett fängelstraff skapar bättring.

Jag vill inte ha en ursäkt, jag vill ha förändring.

En polisanmälan är en slutlig markering att det räcker. En polisanmälan föregås ofta av annat som inte kostar skattepengar (det kostar bara tid och energi för den utsatta, men det kan man väl bjuda på om man tror gott om andra människor). Det kan vara samtal till föräldrarna, samtal via cykelklubben eller andra civila instanser som känns rimliga. Rimliga för att man vill sköta det snyggt.

För det är ju så synd om honom!

Rimliga när man insett att ordet nej inte går hem. För vem vill ha ett nej?

Men han har ju ingen annan

Nej är så fruktansvärt trist.

Det är ju så synd om honom

Men vem vill vara en person som andra tycker synd om?

Vill vi ha förändring, så kan vi inte tycka synd om den som trakasserar.

Förändring sker när vi människor börjar reflektera över vårt eget beteende. När den som utsätter och trakasserar börjar reflektera över tre bokstäver:

NEJ.

Ska vi ta bokstaveringen igen?

Igår hade jag mamma och pappa här på Kubamiddag. Vi käkade linsgryta, drack rom och pratade om socialism. Och om #metoo-stormen, som blåst vidare här hemma medan det blåst orkaner i Havanna.

Så sa pappa:

”Nu med #metoo och alla berättelser och förövare som offentliggörs har jag äntligen förstått vad ni menar med patriarkatet.”

Detta slitna ord! Tack pappa.

Åter till ordet nej. Men först en bild på strandpromenaden i Havanna, så maffig!!

Män som inte kan ta ett nej behöver lära sig detta ord. Tre bokstäver: Niklas, Erik, Johan.

För det är samma struktur som gör att män oprovocerat fortsätter klappa på rumpan jag menar skjuta på i klungan, fortsätter skicka mejl och sms och bloggkommentarer, ringer på dörren oanmäld kl 22.49 en lördagkväll, och kräver att man ska blocka telefonen om man ändå inte tänker svara – som gör att män våldtar och skyller på att kvinnan hade kort kjol. Eller var packad. Alternativt för packad.

Exakt. Samma. Struktur. Om än i olika delar av skalan.

Kvinnor antastar inte män, trots att det är fullt möjligt. Bara att hålla fast och dra igång ju. In med fingrarna. Tryck till. Håll för munnen. Skuldbelägg. Ge komplimanger. Skuldbelägg igen. Använd alla förolämpningar som finns i registret. När de tar slut, ta om dem, på tyska.

Ändå görs det inte. Iallafall inte i närheten av lika ofta.

Bara för att man kan äta all glass i paketet behöver man inte göra det. Bara för att vi har yttrandefrihet behöver man inte säga vad som helst. Bara för att du själv vill ha kontakt med någon så betyder inte det att den personen vill ha kontakt. Längre. På något sätt alls.

Ett nej är ett nej.

Och varför ska man då tvinga sig på?

Och till de män som inte kan ta ett nej, eller en mängd nej utdelade under något års tid, så hoppas jag att ni en dag lyckas hitta sann kärlek att berika era liv med.

Och om ni inte gör det, ägna er åt något glädjefyllt. Och låt inte era livsöden gå ut över andra, eller för all del er själva, livet är för kort för det.

Och till alla er, kvinnor och män som undrar vad ni kan göra nu när

Man inte får säga vad som helst längre för då kommer PK-maffian

Det finns ett sätt.

Skratta aldrig åt sexistiska skämt.

Och fortsätt vara fantastiska.

Här kommer en cykelbild från Smerundan 2017. Vissa punkade, andra ägde. Jag har just badat och står och säger något till kommunjuristen, medan Smestans ljuvliga funkisar smyger i bakgrunden.

Snyggt skägg va?

…och så ett minne från Grusrace 32! Jag älskar att vara såhär glad. Och jag älskar att vara bland människor som gör mig såhär glad.

Tack Lucas för dina fotoskills.

Torsdag 10.52

Ah men kan han aldrig bli klar med det där förbannade navet? Jag fattar helt ärligt inte varför han inte bara kan be mig om hjälp att dra åt lagret. Den här tavlan kommer ju aldrig bli klar. Jag lovar att konstnären försöker visa sitt tålamod genom att måla till ett par extra cyklister i bakgrunden. Sedan blir den klar, så att jag äntligen kan fixa glappandet. Suck.