Zoe, en stilstudie.

Såja!!

Barnen lyssnar sovsaga medan jag passar på att skriva något om dagens elbilsevent.

Yes! Jag har alltså rattat hem lilla Zoen från kontoret på Kungsholmen i syfte att använda den som cykelbil i helgen. Jag har lovat Robin att blogga flitigt och plåta i insta-syfte, så det tänker jag göra nu!

Först skulle laddsladden ut ur nosen på Zoen. Check, det insåg jag när den vägrade starta. Inte utan min laddsladd!!

Det andra jag insåg, när jag rullade söderut genom tunnlar och avfarter, var att jag var en del av trafiken. Jag fick hela tiden påminna mig om att jag var utsläppsfri, snabb och tyst, men ändå. Jag var en bil som tog massor av plats. Det tredje jag insåg var hur gärna jag ville vara cyklist i den här trafiken. Att medbilisterna skulle vara medcyklister. Kommer vi någonsin få uppleva rusning på cykel?

Medan jag sladdade och snitslade mig ut genom rusningen, bytte fil och följde gps-rösten, drömde jag mig tillbaka till sommarens U6 i Tidaholm. Etapploppet där jag blev 56:a och var skitnöjd över att lyckas köra i jätteklungan med eliten.

Nervositeten att vara så många samtidigt, insprängda på vägbanan. Innan man lärt känna de andra; hur skulle de uppföra sig, hur starka var de, hur väl skulle följa tävlingsklungans oskrivna regler? Skulle de släppa fram mig? Jag fick inte stanna, måste hålla mig rullande. Tänk om jag fick batterihaveri. Alltid alert. Aldrig missa döda vinkeln, längtan att släppa förbi hetsarna för att kunna glida hem i lugn och ro.

Plötsligt blev jag varse mina cross-egenskaper. Jag var ju skitsnabb i accelerationen. Jag var den som smet förbi och hittade luckor i kön som en vessla medan andra hade fel växel i från starten. Jag körde för snabbt på motorvägen och batteriet drog massa ström men hey! Jag var snabb och smidig, tyst och utsläppsfri.

Strax efter Strängnäs svängde jag av och körde lilla vägen genom Härad via Barva hemåt. Jag var trött på motorvägens meditativitet. Ville in på småvägar, körde de backar vi tragglat i våras, motluten jag avskydde, tempostyckena vi dragit ikapp oss över.

Batteriet var nere i 45 procent när jag parkerade utanför huset. 130 km hade jag kört, tror jag. Kontakt ordnades med sladd från vanligt uttag från bron på husets framsida. Jag tog då ut förlängningssladden som låg i baksätet helt enkelt.

Så nu står den där och laddar. Det känns superrart. Imorgon får den nog vila, men på lördag drar vi.

Då blir det cx-pokalen på Täby Galopp, provkörning och miljösnack i etern med Oskar.

Slut på inlägget, ner till disk och sköna hushållsgöromål.

Kram!!

 

Annonser

Robin!

Hej bloggen och alla fina läsare!

Idag ska vi prata om min kollega Robin, och om elbilar. Och mer specifikt om ett väldigt användbart cykelställ.

Robin är min nya kollega som kör elbil och driver ett bloggprojekt på temat. Bloggen heter Ett år på el, och på den samt på instagram-taggen #ettårpåel lägger Robin upp erfarenheter från hur det är att vara elbilist. Renault lånar ut en Zoe, och Robin drar runt till vardag och fest med denna bil och sprider kunskap och glädje till alla som är intresserade av hur det funkar med elbil.

En dag samåkte vi från ett seminarium, och kom in på cykelsportens bilberoende. Jo. Robin är inte bara elbilist och solstråle utan även cx-ägare! Och han har besökt Gotland med cyklar – som de fraktade på elbilen.

Det är här det börjar bli intressant. För bilberoendet är den vackra cykelsportens fula baksida. Så fort man ska iväg på minsta lilla rolighet, som lopp eller läger, ja då tvingas man ta fram plåtlådan och mecka på cyklarna och bidra till klimatförstöring och dålig luftkvalitet. För sig själv och för alla kompisars gulliga bäbisar som ska ta över den här världen efter oss. Ytterst få av dem jag samåker med kör förnybart, och ännu färre kör elbil. Själv har jag aldrig ägt en bil, och vill aldrig göra det heller.

Jag vill hyra och dela.

Men elbilar har ju ingen dragkrok.

Och det är här det börjar bli riktigt intressant. För Robin visade mig sitt cykelställ som de använde till Gotland, och det monteras med remmar och fästen som inte kräver dragkrok!

Så nu ska jag och Robin tillsammans åka elbil till CX-pokalen på Täby Galopp på lördag! Och när vi kommer dit ska jag stissa runt och vara nervös över starten, och sedan köra den, medan Robin vant och lugnt ska rodda provkörning och provmontering av cykelstället. För alla hugade! Och Oskar Ekman som är speaker och tävlingsledare kommer att påa detta i micken medan vi också pratar om annat miljövänligt som en arrangör och en cykelklubb kan göra!

Robin är verkligen bäst, som man brukar säga när man träffar på någon som också vill samma sak som en själv inom en viss fråga. Han har ju dessutom som sagt då en cross. Och han bor i Stockholm, så jag hämtar upp honom på vägen. Och tro mig, jag har gjort allt för att få honom att testa tävling på lördag! Till och med erbjudit honom att lösa medlemskap i Team Smestan! Men jag är minst lika glad över att han lånar ut sin lilla bil och utgör hejaklack och nummerlappspånålare. När han inte pratar elbil och cykelställ såklart.

Du som läser kanske är där och är nyfiken? Eller vet något smart sätt att undvika klimatförstöring inom cykelsporten? Du är kanske bilförsäljare och sponsor med en vilja att spräcka fossil-sponset inom sporten?

Kom då för allt i världen fram och prata med oss!

Slut på inlägget. Ikväll ska det crossas grusväg.

Ta hand om cykelglädjen så ses vi.

Flow och stök och bröt och cross

HALLÅ VÄRLDEN!!

Skulle jag någonsin vilja gifta mig med mig själv och min cross så är det idag. Ringen på framgaffeln har suttit där länge nog nu. Jag skulle ställa mig på Fristadstorget, ha alla cykelvänner och -ovänner och alla andra som vittnen och ba

HEJ CYKLINGEN JAG ÄLSKAR DIG OCH VILL LEVA RESTEN AV MITT LIV MED DIG

Sedan skulle jag och alla som ville köra banvallen upp och ner och upp och ner och upp och ner och upp –

Vi skulle ju sluta med upp, såklart, eftersom det alltid känns bäst att sluta på toppen av något man klarar av.

HERREGUD JÄVLAR VAD JAG ÄLSKAR ATT CYKLA IDAG.

Skulle jag säga.

ok ok ok. Upprinnelsen till det här höga tillståndet var att jag idag tränade lite olika moment på crossen. Och på golvet. Gymgolvet. Jag drog iväg efter födelsedagsbrunchen för Karins tonåring, lite lagom mätt. Med bananpannkakorna från himmelriket och en kopp kaffe för mycket i magen cyklade jag mot grässegmentet vid golfklubben. Jag mosade så pannkakorna stod mig upp i halsen och var tvungen att avsluta passet för att se om jag hade slagit mitt QOM. Det hade jag. Pusta, och sedan känna efter lite.

Gym!

Jag var sugen på gym. Solen sken som en galning, då gäller det att stå emot och ha sin egen vilja. Jag trampade tillbaka in till stan, blev insläppt på rätt gym av min vän Dörröppnaren, och bytte om till gym-kittet. Dörröppnaren gled runt i lokalen och gymmade vant medan jag funderade på vad för förnedningar jag var sugen på. Körde lite rodd, gav upp och började även jag gå runt i lokalen. Utan att se van ut, vilket jag ansåg hedrade mig.

Då hände det. Suget kom. Jag visste. Jag visste DET.

Jag skulle flowa.

Flow är som en snabb form av yoga fast man rör sig över golvet. Jag ställde mig på alla fyra, satte händerna framför varandra utsträckta, och fötterna bakom händerna. Så började jag gå med fötter och händer på en rak linje. Man tränar balans, varje liten muskel i fötter och ben och armar och händer får jobba. Flow i allmänhet kan se ut så här om man kan något, t ex är en instruktör som heter Venus som i detta klipp. Jag gick fram och tillbaka på golvet, övade min balans, och så kom jag till en vägg. Där gjorde jag ett sjuhelvetes tjusigt jäkla handstående. Bara gick upp mot väggen. Benen sakta nedåt, så jag nästan stod själv utan vägg.

Sedan ställde jag mig i brygga.

Efter det flowade jag till andra sidan rummet på koncentrerade händer och ben, gjorde ett till handstående och fortsatte så ett par vändor. Dörröppnaren gick väl runt och körde sitt, antar jag.

När flowet var klart drog jag iväg på crossen. Hej då dörröppnaren, hej då gymflow, hej solen. Ut ut. Det var eftermiddagssol, jag tog segmentet igen och så Hugelsta. Trummade på över stora och små stenar tills jag kom på exakt vad jag övade på:

på det jag älskar mest med cross: att ta sig fram och att inte frukta något underlag. Så jag tränade på att hela tiden trampa, och hålla hårt i styret. På så vis blev jag modig. Jag tog mig fram, trots studs och trams så var jag säker på andra sidan.

Grus födde mera grus, jag kom till banvallen, kände backspöket på axeln, blåste bort det, och vevade uppför banvallsbacken med lätta ben. Snart kommer jag knappt behöva skriva att jag ens kom upp. Det är en del av turen bara!

Mera grusväg, och så var jag framme vid den finfinfina motorcrossbanan. Jahaja. Här skulle crossas, igen. Och nu kom jag längre, och längre och längre än förra gången. Breda sandstigar avlöste varandra, jag häll styret hårt och blicken fram, här kom jag och jag skulle hålla mig på benen. Hej då alla sandspöken, sanden är en del av rundan lika naturlig som macka med jordnötssmör. Lära sig hur bakhjulet ska sluta spinna, lära sig hur framhjulet ska hålla oss upprätta i brötsanden –

ja!

Allt det där övade jag. För att det skulle sitta. Som en del i crossens ryggrad. Och när jag efter lite spikrak cykelväg snirklade mig in i en sista stigsnutt innan stora vägen, ja då kom jag ner i ett dike som var så brant att jag aldrig hade klarat köra genom det ståendes om det inte hade varit för allt flow och komma fram-feeling.

Jag kom fram överallt. Jag studsade och flög, jag trampade och tryckte och var ett med allt och crossens syfte var så tydligt att det knappt behövde uttryckas i ord. På brötiga ställen for jag vigt mellan stenar och rötter, jag lade vikten rätt i sandens kurvor och jag tryckte fram hjulen över de riktigt stora stenkompisarna.

Jag kom fram. Överallt.

Och nu måste det här inlägget sluta.

Bilder yo:

D-day.

Igår cyklade jag uppför backen på banvallen. Den med de stora stenkompisarna, som jag fruktat och skrivit om på bloggen flera gånger. Där tramporna riskerar att fastna mellan de där två stenarna som ligger och väntar på att få nypa till och se mig falla.

Jag kom farandes på lätta ben. Lätta händer på styret. Allt på min kropp var lätt. Allt på min kropp var en förlängning av crossen och crossen en förlängning av mig. När jag svängde av och tog det sista motlutet på vägen som ledde till banvallen, fortsatte jag bara att trampa på. Jag visste var jag skulle styra, hur jag skulle trampa och att jag bara måste upp. Inget annat fanns. Jag skulle upp, framhjulet skulle smidigt lura med sig bakhjulet och vi skulle studsa förbi alla vassa stenar, dödsföraktande.

Nonchalant, bara sådär

Jag tog lite extra fart för att komma över stenkompisarna. Ville hålla mig rullande, inte vilset kravla mitt i bland dem. Körde över det bevuxna partiet, tryckte mig uppför mot stenklykan – och var uppe.

Det var ingen stor grej, samtidigt som det var just det. Jag log väl inombords, men från den dagen skulle jag alltid komma upp. Det skulle vara en del av vägen. Sten- och backspöket var borta.

Iallafall just där, just då, och just idag

Jag hade haft en bra förmiddag. Varm höstsol hade smekt min kind där jag suttit på trappen, långfrukost och kaffekopp, hjärnan var arbetsvillig så jag fick jobbgrejer gjort, och när eftermiddagen kom var det dags att börja tänka cross.

Vid halv fem drog jag ut, ville ha solen men även dess solnedgång, och även dess fuktiga mörkersida.

Sol ja, men också moln.

Efter sjukhuset svängde jag av asfalten in till grässegmentet i skogskanten. Det är osynligt för alla som inte känner till att det finns. Forsa fram över grus och lera i trånga uppkörda spår, svettas och pusta. Vända mot vägen igen, mot Hugelsta.

I Hugelsta hade jag ett ärende. Ärendet trampade bredvid mig i solen och pratade om viktiga och oviktiga saker. Vad det sa spelade inte så stor roll. Att det trampade bredvid mig var desto viktigare. När vi nådde skogen uppe i backen ställde det sig på en sten och skickade ett sms medan jag väntade. Jag hade ställt mig mitt emot för att studera ett konstverk av höstlöv i formationer. Ärendet stod i vägen, eller kanske i blickfånget, eller kanske i centrum, och var vackrare än alla konstverk i alla skogar vid alla årstider som jag någonsin skulle få uppleva. Eller lika vackert, på ett kompletterande sätt. Bägge hade sina årsringar, sitt lockande, mystiska inre och sitt sträva, skrovliga, mjuka, varma, fladdrande, prasslande, triggande yttre. Och bägge hade mig, en simpel trädkramare.

Det hade plötsligt blivit dags att gå. Att dra. Mjuka händer viskade hej då. Molnen, gruset, mörkret. Allt väntade på mig. Ärendet drog åt sitt håll, jag åt mitt. På med grus-face, gps, flyga över gruset mot skjutbanan mot banvallen, upp upp upp, vidare mot gruset längre in i skogen.

Där kom jag till en motorcrossbana. Så lämpligt. Jag svängde av och brötade mig igenom några riktigt lösa sand- och jordpartier som breda däck och motorbuller hade skapat. Ut på andra sidan, öva lite påhopp och springa över nedfallna träd.

Inne vid Barva-sidan, Prostökna, hagarna, ängarna. De skällande hundarna och rådjuren som springer över vägen.

Så viga

Mörkret kom, lampa på, dricka vatten och hålla sig rullande. Det var ett mjukt mörker; kurvorna var intagande, motluten triggande, nedförslöpornas dödsföraktande rullgrus ropade KOM och det gjorde jag. Crossdäck mot grus blev crossdäck mot asfalt som musik och bomull när vi rullade målmedvetet på den spikraka banvallen från Ärla.

Jag har alltid tilltalats av dess milstolpar. Mörkret stannar tiden, och när skyltarna med reflexer dyker upp i blickfånget förstår man att mitt i tiden finns de, milstolparna. Reflexer med skyltar som markerar korsningarna. Där ingen någonsin går. Vid varje sådan spurtade jag, så smet jag sedan bredvid i gruset.

Jag har också alltid ogillat skyltarna med reflex av detta skäl, som irriterande farthinder. Men ikväll var de milstolpar, spurtstolpar.

Så fortsatte det.

Och så slutade det. Ut från skogen, ut på stora vägen, sista korta snutten grus till IP, ut på vägbanan igen och mosa på till rondellen vid Coop. Svänga med flätan, trycka sista lilla motlutet, över ån, svänga vänster, sedan –

hemma. På själva dagen D, då jag trampat mig uppför backen vid banvallen.

D-day, en dag som alla andra.

Sorry pretto-stämning, avslutar med lite höstljusfrossa

Lövet och kåporna.

Jag har slutat kunna stå på händer. Det går inte längre. När jag ställer mig själv mot väggen, med händerna spretande en decimeter ovanför golvet, och benen redo att skjutas upp, så dråsar jag. Ned. Eller så kommer jag inte ens upp.

Idag försöker jag två gånger. Vill bevisa något för någon. I ett okänt gym står jag, väntar på någon som skyndar sig för min skull och har lite kaxigt dragit av mig office-kjolen för att göra handståendet i nylonstrumpor. Svarta.

Vad coolt det hade varit om jag hade fixat det.

Ned med händerna, blicken stadigt mot väggen, skjuta ifrån och så upp.

Bara sådär.

I nylonstrumpor.

Men idag går det inte. Ingen blir impad trots att någon borde kunnat ingjuta så mycket mod i mig att det hade kunnat gå.

Man ska inte försöka sig på saker som man inte klarar av, när man inte klarar av att inte klara av dem.

Springa däremot, det klarar jag av.

Fjärran från gymmets kala väggar drar jag därför på mig löpartajts, och pannlampa. En tröja för mycket, så iväg. Fort går det, träningsvärken från gårdagens långpass strålar i höfterna. Jag vet att jag ska få använda knytnävarna för att trycka ut den därifrån när jag kommer hem.

Jag tar rundan runt ån, lite avkortad för att få upp pulsen. I stadsparken stannar jag vid en tuva med daggkåpor. Lyser på dem med pannlampan. Små, små vattendroppar har gaddat ihop sig på varje kåpas blad. Tillsammans sitter de, tätt och symmetriskt, fullkomliga i sin egen saftspänning.

Löven är så blöta. Gula är de, pressade mot marken ligger de bruna, knallröda hänger de kvar på träden.

Jag lyser på dem med lampan, de också. Så springer jag vidare, tills jag kommer till järnvägsövergången där alla bilar har stannat för tåget. Jag stannar också, flackar med lampan och stretchar lite lagom nonchalant. Flackar med blicken, och därmed lampan.

Tåget kommer inte.

Jag vill springa under bommen, framför bilarna, bli bländad från två håll samtidigt, tre håll om man räknar med tåget. Eller fyra, om det kommer ett tåg från varsitt håll.

Medan jag tänker och flackar med pannlampsblicken så kommer tåget. Ett godståg. Vad långsamt det kör. Samma som tuggar förbi huset varje dag och kväll och morgon och gryning.

Det kör förbi.

Hej då tåget.

Bommarna går upp. Jag smiter under, bilarna lägger i ettan. Jag kutar hemåt, uppför sista backen, undviker att snubbla på trottoarkanterna och kommer till huset.

Stänger av pannlampan.

Tack mörkret.

Du blev en runda bland löven, och kåporna.

Inne.

Yo veckan.

Morrn morgon.

Hej älskade tågtid!

Rörigt psyke och sömn i ögonvrån och massor av hängd tvätt som jag inte har hängt. En brandvarnare däremot som jag har satt upp sitter i ett av barnens rum på övre våningen. Rummet mellan kök och kaminrum är tvättrum, kan någon tvätta mitt psyke och torka det på galge, mangla mina ben och stryka min kind så jag blir len?

Jag springer långpass, tar PP bakom höstlöven och älskar hur lönnens yttersta löv är knallröda medan de inre längs stammen är illande gula. Stammen så dovt gråbrun. Himlen där bakom så blå, så isande blå och solen ljus, så ljus.

Den finns där, även om den vissa dagar är bakom molnen som den var den dag då fotot till inlägget togs.

Hej solen.

När det är vackert i trädens ådror är det lätt att låta blodet forsa fram i sina egna.

Sedan går vi in, stretchar höfter och baksidor och äter nyplockat päron. Någon frågar någon annan något som förlöser stämningen i huset och vi blir skrattiga och snälla.

Jag är manglad och struken och len.

Igen.

Du spelar roll även om du bara tror att du spelar en roll.

Var börjar det här inlägget?

Jo, det börjar med ett lycka till från fel person. Fel person som fram till lycka till: et var rätt person.

När rätt person säger lycka till kan det bli fel.

Rätt personer ska inte säga fel saker, även om det i sig är rätt saker från början.

Rätt blir fel när rätt person anser sig se sin chans att vinka hej då genom ett lycka till.

Det som rätt personer säger, sägs sällan i ett neutrum. Rätt personer säger alltid det de ska med undertoner som bara du hör.

När de säger lycka till hör du till exempel:

”Vad kul att du ska göra något som gagnar dig och din framtid, och drömmar! Det vore verkligen en bra möjlighet för dig. Bara så du vet så är jag inte en del av det! Jag spelar nämligen inte en så viktig roll i ditt liv som du trodde.”

Bara sådär.

Att säga lycka till är att säga att man inte tänker vara delaktig längre. Hit, men inte längre. Men jag hoppas VERKLIGEN att det går bra för dig.

Alltså verkligen!

Lycka till.

Två ord.

Rätt enskilda, rätt tillsammans, men ändå fel.

Ingen av er som läser detta inlägg förstår vad det handlar om. Det är ok! Hoppas det är ok. Ibland måste jag skriva i gåtor för att få fram ett inlägg, och just nu är träningsnyllet förkalkat av denna avståndstagande uppmaning. Strava strejkar också; har slutat ladda upp rundor sedan den iskalla kvällskörningen häromveckan. Jag var funkis på klubbens Grusrace i lördags, fick inte cykla något. Ville jag cykla racet? Vet inte. Jag sa lycka till av bara farten till dem som hämtade nummerlappar. Sedan sa jag i micken att vi var ett gäng crossåkare som gärna ville bli fler.

På jobbet sa jag ”Kör hårt!!” till någon som skulle leda ett seminarium.

Det kan man ju säga för omväxling, tänker jag. Istället för lycka till.

Han gillade det.

Tack för mig, vi hörs på andra sidan vecka 40.

Eller om vi redan är i 41:a veckan.

Vet inte.

Cykellopp pågår.

Namnlöst om gårdagens glädjelösa mörkerkörning

Yo.

Just missat tåget och även ett möte som planerades om specifikt för min närvaro. En snubbe sitter och spanar på mitt morgonfejs medan jag spanar mer i mitt billiga kaffe. Hela upplägget är naturligtvis sjukt irriterande eftersom jag egentligen

1. Inte missat tåget, bara kollat fel i tabellen

2. Inte missat mötet pga det icke missade tåget utan missat det för att en annan person mejlat bekräftelsen till en annan Anna, fick jag veta när jag väl stod på stationen

3. Planerat om till sovmorgon idag pga kvällsrundan igår som knappt var värt sovmorgonen.

Den var nämligen lite för kall för mitt klädval.

Och vi vet hur kropp och psyke reagerar på kyla.

Protest.

Istället för att flowigt låta sig förlängas av pedaler och styre, drog sig kroppen inåt. Ihärdigt, trotsigt. Farten drogs ner, lungorna flåsade, jag önskade mig hemåt innan vi ens nått kurvan i Prostökna. Fingrarna och fötterna turades om att bli varma i ett skoningslöst nollsummespel. Styret vobblade och pedalkraften var minimal. Vi trampade, Alex kortade av rutten och jag hängde med huvudet.

Måste kvällen vara så vacker? Måste stjärnorna lysa så klart och dimmornas älvor dansa för oss på åkrarna när jag frös för mycket för att kunna njuta av dem?

Alex såg en grävling som jag missade för att jag höll på att skaka liv i högerfoten. Grävling! Detta satta lilla nattdjur. Denna uråldriga lilla lufsande pälsfyrkant!

Nattdjur. Jag ville också vara nattdjur. Randig pälskub. Ville vilja älska natten och mörkret och himlen och dimman och det meditativa svirrandet från crossdäck mot asfalt. Ville älska farten i en kurva som tas snävt på det sätt där mörkrets ovisshet blandas med igenkänningens trygghet.

Det kan vara fritt i kurvan men det kan också vara ett nattdjur där som inte vill bli påkört

Men det gick inte.

Kölden hade gjort mig gnällig.

Vi kom hem 2250, med sju kilometer mindre på Garmin och 20 minuter för mycket på kontot.

Och här sitter jag nu med min missade morgon. Tröttmosig.

Ha ha!!

Jag borde vara arg på den missade tiden, det missade mötet, men det går inte. Iallafall inte så länge. Matar du irritationen, växer den.

Jag sitter här med mitt billiga kaffe och nya second hand-kjol istället. Älska svarta kjolar på jobbet. Diskret svartmönstrade, lagom kortkorta och en förlängning av mig själv.

Hur slutar inlägget?

Ah men!

Bilden på vandrarhemskatten från helgens minisemester i Trosa. Såklart! Den soliga dagern. De saltstänkta rastplatserna. Trosa. Där vinden var hanterbar och vägarna förföriskt slingrande.

Som de är, bortom kylan.

RR #19: Groopencross och CX-premiär

Men alltså!!

Vad jag älskar cross. Vad jag älskar min cross och vad jag älskar Groopencross!

Igår gjorde jag nämligen efterlängtad premiär: cx-premiär. Det var det mest krävande och kanske snyggaste och definitivt gladaste och vurptätaste jag åstadkommit på riktigt länge på cykeln. Kanske sedan jag älskade sönder min gruslängtan då jag körde banvallen med stenkompisarna för några veckor sedan.

De stora stenkompisarna.

Groopencross däremot (deltävling #2 i cx-cupen så ni har koll), hade inga stora stenkompisar. Här var det istället litet och nätt som gällde, och det i massor. Huller om buller. Vi snackar sand!!

Vilken sjusärdeles sandfest banan bjöd på! Det var först en snäll uppförslöpa, följt av farthöjande slakmota in mot skogen. På detta en spårig sandbacke som togs bäst om cykeln själv fick välja spår och slapp bromsas. Vänsterkurva på det, uppför nästa sandbacke, som blandad med något lite fastare faktiskt gick rätt bra att köra uppför. En liten stund innan toppen var det dock brukligt att gå av och skjuta cykeln. På krönet körde man som sig bör det crossiga påhoppet: de som till fullo behärskar detta hopp skuttar upp på sadeln från sidan och klickar i pedalerna direkt, och låter kraften i hoppet ge cykeln en extra skjuts. Rookien famlar lite men finner pedalerna till slut, och låtsas spara kraften tills man är på okänt ställe utom synhåll.

Man är alltid snabb och smidig efter ett sådant påhopp.

På hoppet följde en fartökning, och sedan svängde banan höger.

Man hade då kommit till Serpan Från Helvetet.

Det var en uppkörd sandsväng med mysiga små rötter, perfekt att haka fast trampan i. Sandspåren var breda och djupa och väl anpassade att OTB: a i, vilket jag lyckades med om än bara en kvarts varv. Vad fin cykeln var mot himlen! De andra gångerna lade jag mig stiligt ner på sidan. Sedan tog jag sikte på nedförslöpan, och här var det bara att köra för kung och fosterland så fort tygen höll: bromsar du eller tänker på kompisens kärleksproblem är du död. Då ligger du och sprattlar. Här gäller att hålla balansen till varje pris och gärna tynga lite extra på bakhjulet. Bli för allt i världen inte framtung. Frihjula gärna, men börja trampa så fort du vågar. Allt för balansen, och credden.

Publiken ser dig överallt på en crossbana

Så ett fartparti. Du trampar som en furie eftersom du kan, alltid öka farten när du kan i cross!, och ta kurvorna genom att se framåt och trycka dig igenom dem med hög kadens.

Aldrig bromsa.

Så kommer en liten uppförsmota, mosa mosa mosa, du får chansen att sona dina brott i den förlåtande skogen, och

SEDAN

kommer du ner på platten igen. Kurvor! Hjulspår! Sand!

Du har kommit till något av det mest tekniskt krävande på banan, om du gillar att hålla dig på benen. Det är en sandbacke som sluttar åt det håll du inte klickar ur från, följt av ett sand-drop (sorry MTB-term), som under dagens alla crosshjul holkats ur till något som mest kan liknas vid Lejonkungens klippa. Du kan köra nedför, om du inte bromsar, och därnere finns…

…ännu mera sand!

du hoppar av och kutar med cykeln, är ju ändå en backe upp mot knotiga trädet sedan.

På krönet är det dags för påhopp igen, yes vad stark du är nu kör vi!!

Ta vänster, följ hjulspåren och se framför dig en backe som slutar i självaste groopen. Men snälla undvik vattnet, sväng höger och vurpa för guds skull inte utåt. Trampa dig vidare och upp till krönet igen, för att sedan svänga vänster och ta dig ner till det publikfriande området vid kaféet: sandstranden och kurvorna som leder till hopphindrena precis framför pantstationen.

Här sitter funkisarna på första parkett. De ser åkare som kan något och flyger över hindren, åkare som de vill något och hoppar lite skevt och de ser hipstersarna som givetvis inte ens kliver av cykeln.

Hipsters tar hindren som de skulle ta en liten rot i skogen. Lyfter framhjulet, låter det klättra sig över den 30 cm höga plankan och tar sedan vigt med sig bakhjulet utan att slå i pedalerna. Som om de inte har gjort annat, vilket de självklart har. Men de får det att se ut som att de alltid har kunnat det, vilket de alltså inte har. Och när metoden blir för vanlig bland medåkarna, ja då kommer de tillbaka och gör något annat hårresande cross-tekniskt och får det att se ut som om de inte gjort annat!

Du vill också lära dig det där

Upp i skogen en sista gång, gosa in dig i höstlöven och så sista vänsterkurvan in mot upploppet.

Här spurtar du. Alltid. Oavsett om du är med andra eller bakom eller för långt framför någon så lägg dig i bocken, dra i en lägre växel och

KÖTTA

dig in över mållinjen.

Du, publiken och alla dina fans och hatare kommer nämligen då att älska dig ännu mera.

Så kör du tre varv till, tar varje kurva lite snävare, kör utför lite mer dödsföraktande och håller dig på benen några centimeter till i sanden. Och behåller vurpfrekvensen.

Du har öst som den cross-åkare du äntligen har blivit, som du alltid har varit och aldrig kommer sluta att känna dig som.

Du har gjort cx-premiär.

Fy f-n vad du äger.

Lite snabba fakta om Groopencross hittar du här

VCK-bilder från loppet där vi tar kurvor, vurpar, hoppar över hinder och står på podiet hittar ni här

Grattis Camilla Mårdh från Tullinge som snodde förstaplatsen före mig i mastersklassen och grattis Katja som knep bronset och ser nöjd ut här ovanför och Ewa som delade ut pokalerna och gav podiekramen (foto Katja)

Tack alla fantastiska funkisar i VCK som gjorde detta lopp möjligt, ni byggde bana halva natten!!

Och tack till alla som hejade och kokade kaffe och delade ut pokaler och var speaker och kom med kramar och kom med ”bra Anna!!” och kom med sårtvätt och ni som tömde toaletterna och ni som plockade skräp och ni som flippade vegoburgare och ni som kom med allting annat man behöver och till er som tävlade.

Ni är bäst.

Septembermånen och jag

Morrn!

Jag sitter på ett vandrarhem och låter psyket tryckas över i semestermode. Det görs bäst genom kaffe som tillåts rinna ner i ymniga mängder medan man planerar dagens färdväg (småvägar till Nyköping) och kollar vindriktningen (motvind med ännu mera motvind i byarna).

Jag är på Lagnö, någon kilometer sydväst om Trosa. Det ligger vid havet, kan man säga. Syftet med att vara här är just havet. Vidder. Jag skulle egentligen till fjällen på löpning, men det hade snöat så jag ställde in. Det fick bli cykel istället!

Vägen hit gick via grus, asfalt och en herrans massa höstfeeling. Träden har gula löv nu, och röda samtidigt! Vissa är gröna också. Det är som i somras, fast rätt årstid.

Kvinnorna jag delar vandrarhemskök med har precis bjudit mig på hemmagjord müsli. Igår drack de rödvin och diskuterade just klimatfrågan medan jag låg i bastun och drack whiskey. Jag gillade att lyssna på dem när jag kom in från bastun. Där fanns både suckar över politiken, och en jädrans massa kraft. I just samtalet. Det går bra att ändra livsstil, men till slut ändrar man ihjäl sig och behöver prata. Organisera sig, gå utanför sin egen hushållsbubbla och göra något större.

Eller göra förändringen i hushållet som följd av pratet.

Prat för saker framåt. Man måste prata. Utan prat dör vi.

Jag pratade med mig själv där jag låg i bastun. Fast utan ord. Det var en vedeldad bastu som sakta blev varm. Precis som med allt annat som sker i nuet, var det svårt att ta in hur kallt det kan vara när man väl blivit varm. På samma sätt som det är svårt att föreställa sig hur det känns att vara riktigt varm när man är kall.

Men det blev sakta varmare. Tårna återfick känseln. Till slut vaknade jag av att jag var kissnödig, och att elden blivit glöd. Jag hade slumrat till där på britsen medan elden slickade i sig veden och knastrade sådär hemtrevligt. Den lilla vandrarhemskatten mötte mig utanför, sprang framför fötterna som katter gör. Varpå jag svor och sa kattskrälle, fast med värme i rösten, som man gör när katter springer framför fötterna som om de vill just trampas på.

Jag hade knytet med lycra i näven och svepte handduken tätare om mig. Såg upp mot himlen. Så många stjärnor. En gatlykta lyste upp himlen där havet måste ligga.

Månen.

Vad stor den var. Och rund. En augustimåne, i slutet av september. Gulvit. Jag tittade och tittade, katten skuttade och skuttade, jag sa skrälle och smekte katten och ville stanna tiden.

Älska måne och vandrarhemskatter och slumra i vedeldad bastu. Prat utan ord.

Jag hade följt Jonathan’s grusrutt till Laxne, varpå jag styrde mot Gnesta och rullade därifrån till Trosa via Vagnhärad. Rutten gick över grus och gräs och crossen med packväskor svarade bra på underlaget. Den var äventyrsredo!

Kan man säga.

Vad tyst det var i skogen. Eller, vad få människoljud det var i skogen. Crossen tråcklade sig tålmodigt fram, och under mina mikropauser lyssnade jag och tittade mig omkring. När vi svängde märkte jag plötsligt hur styret blev en förlängning av min arm. Och när vi trampade blev vevarmen en förlängning av min fot. Och när vi tryckte oss uppför de små backarna med rullgrus blev framhjulets fäste en del av mitt psyke.

Mitt spinnande bakhjul blev en slängkyss till världen.

Och plötsligt märkte jag hur hela crossen blev just mig. Och jag den. Allt på cykeln som gjorde att vi rörde oss, blev en förlängning av mig. Och allt vi rörde oss över, varje gruskorn och grässtrå, blev också det. Det fanns ingen gräns mellan oss och stigen. Eller oss och träden. Mossan, luften! Jag var mjuk mossa och kylig höstluft och skogsdoft.

Samtidigt.

I sjok.

Ja.

Sedan blev jag hård asfalt. Vägskyltar. Renoveringsprojekt att parera i gatan och mötande pappor med barnvagn.

Nu skiner solen. Jag ska cykla rakt mot vinden. Crossen vilar utomhus, lerig. Det är någon plusgrad så får bli dubbla lager.

Kaffet är slut. Müslin uppäten. Damerna på väg ut och havet på vänt att bli beundrat. Det går nog vågor på det. Septembervågor.

Jag ska köra längs kusten till Nyköping. Småvägar. Grus. Eller asfalt. Vi får se. I Nyköping fattar jag ett nytt beslut om färdväg.

Som man gör.