Gudfadern och jag.

Tjena!!

Mitt tåg mot Båstad lämnar just Göteborg och jag har blivit redo att SM-blogga. Jag är ju äntligen på väg!! Tanken på att jag ska ställa upp i ett svenskt mästerskap gör mig alldeles kollrig och ger mig rysningar.

Det tog några timmar och åtskilliga koppar gratiskaffe för tankarna att landa. Jag noterade min kropps sedvanliga tecken på nervositet: ett notoriskt godissug. Jag botade det med salta nötter och sesamkakor tills jag insåg att varken kakor eller nötter skulle få tankarna att landa. Så jag kastade upp ett par kastlinor i ett försök att fånga in dem.

Just när jag börjat håva in linan befann jag mig på en blåsig bänk i Göteborg mellan två tåg. Jag försökte ignorera en värvare som ville få mig att ge pengar till något viktigt. Till slut skrev jag på och sa till värvaren att de absolut inte fick kontakta mig med information om arbetet. Jag ville bara bidra. En tyst sponsor. Medan jag skrev Eskilstuna som postort var jag tvungen att stålsätta mig för att inte börja böla bredvid den stackars sommarjobbande värvaren. Hur kunde mitt SM-syfte just då knäcka hans bidrag till en bättre värld? Hur kunde kurvtagning och backspurter i Båstad vara viktigare för mig? Jag ville gråta, sälja mina cyklar och bli som värvaren.

Det ville du inte alls.

Jag skrev klart blanketten och lyssnade på vilken låt gatumusikanten spelade. Gudfadern!

Du ville tänka på glädjefyllda cykelminnen, sorglöst cykelsnack och fart över krönet i SM-banans backe. Den som ska besegras fyra gånger och där du inte ska bränna ut benen och där Amiran istället ska klättra klokt och smart för att sedan frihjula nerför tyst och mjukt och stilfullt placera dig i en bra position i klungan.

Du ville tänka på hur du genom hushållning kunde köra Markimlinjet alla nio mil och hur du först fruktat den där långa Västerbottniska backen utanför Umeå men hur du sedan tog dig upp på den andra Amiran. Du ville tänka på syran i benen i lördags som när den släppte efter två timmar utlöste en sådan cykelglädje i benen att du ville klibba dig fast vid styrlindan för all framtid och låta pedalen växa in i fotsulan så att du alltid kunde sitta där och vara hjulens förlängda vevarm.

Du ville –

Du ville aldrig sluta cykla.

Annonser

För dig, Maria.

Idag drog jag ett varv runt Mälaren för att köpa cyklar och se mig omkring lite. Hade lånat etanol-saaben så att miljösamvetet var någorlunda rent, och såg fram emot att få göra av med riktigt mycket pengar.

Det gick bra! Jag inledde starkt med att hämta upp en begagnad Garmin i nyskick i Älvsjö. Då hade jag redan bokat om i schemat då crossen jag skulle köpa behövde en ny skruv i sin styrstam på grund av att säljaren dragit åt den för kung och fosterland i sin iver att få den körklar till mig.

Säljaren i Älvsjö skötte affären genom sin fru, då han själv fortfarande sov ruset av sig efter Vätternrundan. Det var oklart vem som var den bättre hälften, men frun påpekade att hon inte sett sin man sedan februari. Och när intäkten kom in på hennes konto via Swish, sa hon med en inte alltför uppenbar ironi att han nog aldrig skulle få se pengarna.

Jag packade in dyrgripen i bilen och knappade in Nacka på gps:en. Här skulle åkas till gräddhyllan och kollas racer! Och inte vilken racer som helst, utan en exakt likadan som jag kört i Umeå fast äldre. Och svartare i ramen. Och vitare i loggan. Och mattare i lacken. (Och med en nybörjares kvarlämnade plastbricka runt kassetten, wtf). Den var så tjusig att jag dreglade då jag satt upp på den eleganta, vita sadeln som faktiskt var helt ok.

Maria, säljaren, talade varmt om sin dyrgrip. Hon refererade till diverse ”cykelmänniskor” som sagt att det var ett hållbart val som man inte tröttnar på. Och gör man det, så är det inte materialets fel, utan det som sitter mellan öronen på åkaren. Så förklarade hon att tre barn och andra sport-aktiviteter pockade på, och att Amiran därför inte kom till användning i den utsträckning som sig borde. Och det var synd på Amiran, som då bara fick stå och oanvänd i källaren och gråta.

Jag höjde sadeln och trampade runt mellan miljonvillorna. Direkt kom kroppens minnen från Umeå tillbaka. Det var så lätt att cykla på den mer kompakta Amiran. Den skulle göra mig starkare i backarna och rappare i spurten.

Jag åkte tillbaka och bekräftade mitt intresse för överlåtelsen. Amiran rullades ut, jag fick med ett par ramväskor, tillhörande multiverktyg och en kolsyrepatron.

När vi satt på stenmuren och jag hade fixat överföringen, tittade jag upp och skulle tacka för en bra affär. Då såg jag tårarna. De blanka ögonen. Maria önskade så innerligt ett gott nytt hem åt Amiran. Hon ville så gärna att hennes fina cykel skulle skänka minst lika många nya vackra minnen som den skänkt henne.

Maria var ledsen på det sätt som jag var när Ridleyn stals. Som man är när man skiljs från en vän. Fast hon sålde sin, jag blev av med min.

Bägge har vi kvar våra minnen. Sedan att jag önskar att Ridleyn punkar sin nya ägare, och att Maria vill sin väl, det spelar ingen roll.

Minnena finns där, och dem kan ingen ta ifrån oss.

Jag lade en hand på Marias axel och sa att den skulle köra SM. Vi rullade iväg Amiran till bilen, där jag surrade fast den noggrant på taket.

Vi vinkade adjö, och jag ställde gps:en på Järva krog.

Det hade blivit dags att låta Ridleyns försäkringspengar jobba lite. Vid Järva krog väntade nämligen en Cannondale CAAD X på att bli provkörd.

Jag navigerade genom stan och lyckades till min stora besvikelse missa avfarten. Jävla lantis. Säljaren fick möta upp vid en grusväg i Helenelund istället. Han förevisade stolt sin cross, som var minutiöst skött och i oklanderligt skick. Den hade allt: svart ram med röd text i nån alternativ nyans (förmodligen hipp), fästen för två flaskhållare, singelklinga och fästen för sadel väskor. Den var liten och smidig i framtoningen. Samtidigt som den kändes hårdhudad. Lite som en shetlandsponny.

Så den fick också följa med hem på taket.

Jag gjorde ett par ärenden i Västerås, tankade upp etanol i bilen och körde hem.

Så var det, och Amiran packas imorgon på saaben igen för vidare färd mot SM och Båstad. Och sedan ska maj-lönen få jobba lite för där ska vi bo på ett hotell som har namnet golfklubb i namnet. Såna ställen kan gräva hål i även i det tjockaste lönekuvert.

Nu ska jag försöka sova, för imorgon ska det packas och donas och jag får inte glömma att ta med chippet. Eller hjälmen. Ok, orka skriva packlista, godnatt på er.

Och skapa nya minnen.

Ny-crossen gömmer sig lite diskret bakom gamm-scotten i finhjul medan kombons hemmabygge tronar till vänster. Amiran kommer hem till midsommar.

Anders Nilsson på Eskilstuna-kuriren tog bilden i samband med artikeln om SM

Distansfascinationen.

Alltså jag älskar när små saker spelar stor roll.

Idag t ex så provkörde jag BÅDA mina lättviktshjul SAMTIDIGT på scotten. Det är smått sensationellt, mtp att det varit några steg fram till denna tvåhjulsupplevelse.

Hjulen har legat och glänst i all sin ensamhet i flera år pga punka. De är ju dock så sjukt snygga i sin kolsvart- och klarröda design att det gjort ont i hjärtat länge. Jag har gjort mitt bästa för att spruta in punkaspray i tuberna, men det har alltid skitit sig. Jag försökte sälja dem, men när ingen ville köpa bestämde jag mig för att iaf få dem lagade. Så jag köpte däck och lämnade in dem på Cykelcenter och ut kom de.

Och på kom de, tills jag hörde smattret och klappret från kassetten. Jag hade fixat en 10-delad kassett, som skulle ersätta den 9-delade, men det smattrade på ett otrevligt sätt från växlarna. Helvete! Otroligt psykande, och jag trodde inte riktigt på mek-Jocke som påstod att det fanns en lösning på problemet:

en distansbricka på kanske 1 mm. Max. Den skulle sitta längst in på kassetten, närmast navet.

Jag hade fått med en sådan distans med kassetten, men Jocke skickade också med mig en, och när jag igår testade sätta dit den så flöt allt fram ljudlöst.

Den där lilla brickan! Denna lilla oansenliga bit metallskrot, som mest liknade ett av mina favoritörhängen. Hur kunde den lösa mitt rasslande växelljud?

Det finns fler sådana här exempel på hur små millimetrar kan göra hela skillnaden. Vad sägs t ex om den mm som jag justerade klossen för att få knäet att sluta göra lite mini-ont? Eller de säkert 15 mm som jag flyttade fram sadeln för att senare kunna höja den ungefär lika mycket? Eller de två mm som gör att ett 23 mm-däck ser så mycket mindre och styvare ut än ett 25 mm.

Älskar all dessa små finjusteringsmöjligheter.

Nåväl.

Hjulen rullade bra idag när vi upptäckte Mälarstranden norr om stan, även om de som vet något nyligen påstod att däcken inte alls rullar särskilt bra. Nehe! Jag försökte känna in detta, men gav upp och fokuserade på mina igångdrag. Och på att vara ett med min maskin.

Jag kände mig så jäkla fruktansvärt tjusig i mina hjul!

Det är dock oklart om de får köra SM.

Detta beror på att jag imorgon har tänkt frakta med mig en ny racerkompis hem från storstan. Vill det sig riktigt väl så kommer jag hem även med en ny cx. Försäkringspengarna ska äntligen få jobba lite. Och den förmodat nya racern har 11-delat och det får inte plats på finhjulen.

Så är det.

Så imorgon blir det storstan, och vill sig allting riktigt väl så tar jag ett varv runt Mälaren för lite andra viktiga ärenden.

Godnatt!

Idolbild på det.

Maybe she’s pieces of me you’ve never seen.

Ibland är det roligt att stiga in och ut ur olika identiteter. Låta folk bygga sig en uppfattning om mig baserat på utvalda fakta, mer eller mindre normbrytande. När jag ger massage till exempel, så kan jag ibland framstå som en stadgad Eskilstunabo som jobbar heltid som massör, med villa och renoveringskaos i Fröslunda. Och barn, om jag väljer att berätta något om dem. Allt det är ju nämligen sant, eller blir sant för folk som bara hör ”flyttat till villa i Eskilstuna”. För flyttar till villa gör man när man träffat den där beryktade Nån.

Eller så kan jag säga att jag bor i kollektiv, har höns på gården och mekar cyklar åt och med mina kombos och deras barn. Det är också sant, alla i familjen har varsin vardagscykel och varje myndig person har minst en sportcykel, varav en är ett hemmabygge. Och jag brukar plocka poäng hos Karin genom att laga hennes punk or. Och kollektiv är när mer än två vuxna bor tillsammans och delar kostnader och vardagsgöromål och annat lämpligt tillsammans.

Sedan kan jag också välja att säga att jag går en kurs för att bli solcellsinstallatör, och berätta om det senaste taket jag monterar på, vilket är Energimyndigheten där vi från folkhögskolan har ett examensprojekt. Där har jag varit en dag, men det behöver jag ju inte speca.

Eller så kan jag säga att jag jobbar med att förverkliga miljöpolitiken i kommunen.

(då får jag ibland vissa reaktioner som går ut på hur j-a tråkigt det jobbet verkar. När jag däremot säger att jag jobbar med elbilar och ökad cykling, då spetsas öronen)

Eller så kan jag välja att inte säga något alls om någonting. Helt beroende på vilken hamn jag vill stiga in i för tillfället.

Det är faktiskt ganska roande.

I morse steg jag och två klubbkamrater in i vår Smestan-hamn. Det skulle plåtas för en artikel om SM. Vi spökade ut oss i våra nya klubbkläder inkl. diverse tempohjälmar och brillor och frihjulade ner till lokalblaskans kontor. Fotografen plåtade lite och ställde några nyfikna frågor som den andra reportern också hade gjort fast mer ingående.

Det är roligt att berätta om SM. Det är helt sinnessjukt att vi ska köra det, men kul!

Sedan fick jag asbråttom att frihjula hem och stiga ur cyklist-hamnen och in i massör-hamnen. Och nu ska jag strax stiga ur den och kliva in i office-hamnen för att riva av veckan på kommunen med en raw food-knytis. Så jävla värt!!

För övrigt finns det få saker i mitt liv som stressar av och kickar in mina må bra-feelings så som att utöva mitt massageyrke. Eller för den delen lyckas formulera någon träffande mening till ett beslutsunderlag på kommunen. Men massageyrket är speciellt, det är att ge till andra från mitt hjärta genom händerna.

Och kan jag hjälpa någon, så tar mitt hjärta ett extraskutt.

Glad fredag på er, ut och kriga i sidvinden så ses vi snart igen.

Lucas tog kortet på avfarten till Hållsta från väg 53

De stående spurternas logik

Vad piggar upp benen en onsdag om inte lite spurter?

Jo jo!

PT-Johannes hade preppat en finfin bana i Hällberga. Tanken var att jaga varandra i fem spurtryck längs banan, vid ställen han hade tänkt ut. Grymt upplägg inför SM, precis det jag behövde träna på.

Det blev banvallen ut till Hällberga. Lite småsegt, lite dipp, lite hängande huvud. Hur fan skulle SM gå? Vem trodde jag att jag var?

Scotten frihjulade sin ekersång och händerna kramade styret. Styrlindan var väl använd. Som om en liten racermus hade gnagt raseriets tuggor på den såg den ut. Färgen snarare grå än vit, men mjuk och skön att hålla i. Fast satt man av alla rester av gel, snor och sportdryck som händerna fått utstå. Klibbigt och härligt som vårkvällen själv.

Vi körde banan två varv, jag och klibbscotten. De första tre spurterna var helvetet. Så sega ben, så stumma! Fyran började värmas upp och kadensen satt hyfsat. Lite högre växel bara. Femman kom och jag åkte ur den med ett flås som välvde ryggen och ett stort leende. Det var roligt att cykla ikväll!!

Den nya instruktionen handlade om hur cyklisten kan jobba med cykeln. Om man står upp och låter cykeln vaja från sida till sida får man kraft ur den och slipper hålla emot med överkroppen. Detta enligt Johannes enkla och logiska förklaring av läget.

Jag nämnde vår gäst från Uppsala. Han och Frank fick till riktigt hög kadens och fart en gång. Jag ville köra som dem, ville testa stående cykling i hög fart med den höga kadensen.

Tricket var att våga ställa sig upp och vagga cykeln från sida till sida. Samtidigt också luta sig framåt. Och gärna då göra detta för att först dra igång spurten, sedan sitta lite för återhämtning, och sen ställa sig igen och bända sig över det fiktiva målsnöret.

Det fick bli andra varvets utmaning.

Och vid andra spurten satt tekniken. Benen gillade den så snart de insett att det inte fanns alternativ.

Tredje, fjärde, femte spurten var rent nöje. Jag och Scotten var ett sammansvetsat team, styret gav bra grepp och Jockes pedaler höll foten på plats. Och ju fler spurter som satt, ju mer tummen upp från coachen, ju mer cykelglädje.

Två varv räckte. Lite eftersnack på det, några SM-tips och knep och tänk-på-detta. Coachen höll en uppmuntrande, stärkande, samtidigt rimligt uppfordrande ton som fick mig att känna mig förberedd.

Vi hade tränat på allt nu. Vi hade slipat, svettats, ryckt och pratat strategi. Vi hade varit besvikna, vi hade varit glada, vi hade tagit lärdom och vi hade blivit glada när glädje var befogat.

Vilket det nästan alltid varit.

Sedan fick jag en lycka till-kram, och vi skildes åt.

Nu är det bara SM kvar.

Ja!!!

Nu är det SM kvar.

… och så en idolbild från igår på mina nya flaskor från Umeå, matchningen!, Lucas foto

Kort om hemma

Hemma är där man ler och cyklar samtidigt trots att det är motvind eller medvind och man bara är tre stycken och kör lagtempo på lagom gamla kända vägar. Det är den blöta värmen som hjulen och styret tuggar sig igenom med en frenesi som bara kan uppbådas vid rapsfälten som inte blommar längre eller också gör de det.

Hemma är att veta alla segment och vittja dem när man stänger av dagens runda och även kan studera vad som hänt under helgen. Alla QOM som Ida börjat sno på väg till jobbet till exempel.

Hemma är att svinga sig upp på den gamla styva Scotten som visst känns bra, lätt känns den, hemma är att titta på styrlindan och beklaga sig och fråga om det är svart eller vit som ska på. Så sliten den är! Så klibbig den är, så perfekt omfamning av handen det är när det ska upp och stås och tryckas fartökning.

Hemma är att bubbla inombords för att Sörmland ändå är de välbekanta åkrarna och ängarna och kurvorna och platt och motlut och allt annat som gör livet värt att cyklas. Och hemma är de välbekanta naven och konturerna och kadensen och sättet man vet att man kan ligga nära med navet i fokus utan att behöva ha nära till bromsen för att man känner varandra så väl till cykelsättet.

Hemma.

Där jag är. Nu.

Ett hopkok tankar från nattåget

Så har jag varit i Umeå.

Att en helg kan gå så fort. Att Umeås lägder kan vara sådär norrlandsaktiga som jag tänkte mig dem. Och att det kan vara så backigt! Sugande, med de där extra knixarna som får en ta i lite lite extra och ställa sig upp och trycka sig uppför sista krönet. Att de andra smiter ikapp som vore det naturligaste saken i världen att mosa motlut. Och att det kan kännas så speciellt att köra på en ny cykel. Med ny hjälm!

Ska alltid ta med egen hjälm och egna pedaler inför lån av cykel. Den första för känslan av hemma, den andra för det praktiska.

Man känner sig som en helt ny cyklist! Speciellt om man som jag har nåtts av insikten att ramstorleken spelar roll och man får en helt ny fokusering av styrkan där den gör nytta: ner i pedalerna. Inte ut genom näsborrarna som irritation, utan just ner i pedalerna.

Hur kan man sitta så bra på en cykel?

Men om man tänker efter, så byter man ju cykeln lite i taget hela tiden. Är det inte styrstammen, så är det sadeln, pedalerna, hjulen, kedjan, styrlindan, framgaffeln, vevpartiet eller lagret.

När syrran frågade förra helgen om jag hade ny cykel, sa jag nej. Jag hade ju bara bytt (låtit byta ok…) ramen sedan hon såg racern sist. Ja och så just framgaffel, sadelstolpe, vevparti, pedaler, styrlinda, växelreglage och kassett. Faktum är att det enda jag har kvar sedan jag köpte den i juni 2010 är styret och bromsarna. Och växelörat. Tror jag. Styret har fått ta en del skit för sin smäckerhet, bromsarna också. Sedan har jag fått beröm för naven. Cykeln är ett finfint hopplock av komponenter, märken och delar. Men men. Den är styv, lätt, lagom sliten och matchar min körstil.

Men den är faktiskt för stor.

Detta ska åtgärdas snarast. Jag sitter nu på väg till jobbet med sista anslutningen från nattåget och kan inte släppa tanken på Amiran och hur lätt det var att cykla på den.

Kan inte släppa!

Måste distrahera mig genom att delge hur det gick till när jag hann med det där nattåget.

Jag hade kramat om Camilla och satt mig på elbussen till Umeå C. Satt väl och ömsom studerade björkarna, ömsom flippade i mobilen. Jag hade gott om tid, för en gångs skull. Men när bussen plötsligt hade ny chaufför och skyltarna började peka mot Ålidhem, anade jag ugglor i mossen. Något var väldigt fel med geografin här. Så jag frågade den nya chauffören om vi passerat Umeå C, vilket vi hade gjort för 20 min sen. Denna buss skulle anlända dit om 45 minuter, vilket innebar att jag skulle missa tåget.

Det knöt sig magen och jag förbannade de moderna system som enbart visar hållplatsen på en display, utan att ropa ut. Jag hade behövt bli ledsagad av en vänlig röst som sa till när jag var framme.

Jag hoppade av och en kall hand kramade mitt hjärta samtidigt som jag listade alternativen i skallen. För långt att gå. Inga bussar. Taxi skulle inte hinna. Camilla? Jag ringde i panik och talade in på telefonsvararen utan att egentligen veta vad jag kunde få hjälp av henne med.

Hon svarade inte andra gången heller.

Helvetes fitta och röv, klantskalle och dumjävel, hur kunde jag missa hållplatsen???

Det sista alternativet var att stanna kvar och ta morgontåget. SJ hade väl bokat om missade tåg förr.

Desperat satte jag upp tummen i luften och gjorde mitt bästa för att se just desperat ut. Bilarna åkte förbi. Undrar vad de tänkte? Snål brud som liftar vid busshållplatsen kanske.

Den sjunde bilen stannade. Två snubbar vevade ner rutan och jag kunde hoppa in.

Jag pratade på i 110 om vart jag skulle och hur de räddat min dag.

”Ja, lugn”, sa de.

Änglar.

De var just änglar!

”Lugn nu”, sa de igen.

Jag hann med tåget, jag svepte en Mariestad med salta nötter i bistron och jag sov mina timmar.

Jag såg ut på den ljusa natthimlen från min mittenbrits. Solen fanns där någonstans. Havet med. Vi rullade in i Ö-vik. Jag hade inte sett havet den här gången. Jag hade badat i älven som rinner ut i havet. Jag hade åkt elbuss. Jag hade stirrat på bakbromsar och framnav och hållit ett perfekt avstånd till väggen och framförvarande cyklist. Och till bakomvarande när de hetsade mig till backryck.

Jag hade tagit mig genom mördande skogsrakor och kört lagtempo med tävlingscyklister.

Jag hade inte suttit på en klippa i midnattssol. Jag hade gått och lagt mig tidigt, gått upp och serverats en nyttig frukost med kaffe och väckt benen till ännu en dag i klungan.

Jag hade gett massage utan olja och jag hade besökt en zonterapeut som hette Doris. Helvete vad hon tryckte punkter i mina fossingar.

Och midnattssolen är en annan resa.

Det vita spjutet

Camilla och hennes synkade parhäst Jessica ger instruktioner till deltagarna inför avfärd. Störst av allt är tydligheten.

Bytte till ett vitt spjut i morse! Camilla ville ju ha sin juvel så jag fick en raring med skinande vit ram och lite längre styrstam. Den matchade mitt Rocket-kitt något outsägligt och smög fram tyst som en tiger.

Jag har nog aldrig suttit på något så dyrt som de här två cyklarna tidigare i mitt liv som cyklist.

Så det var lyxigt!

Vi trampade iväg två glada gäng genom den västerbottniska skogen. Efter tre mil trodde jag att jag skulle få lappsjuka. Så enformig var miljön! Som motlutet i Virsbo, fast med fler kalhyggen! Det norrländska svårmodet, tänkte jag. Här byggs det pannben.

Men snart nog kom det som jag hade åkt upp för: vyerna. Det som jag ansåg vara det norrländska. Sluttande åkrar med röda bodar, vägrenar proppfulla med hundkex och ängssyra och smörblommor i varenda hage. Och stora gigantiska gårdar och älven.

Så maffig den var! Vindelälven, där bredvid oss till höger.

Cykeln svarade bra på alla manövrar. Meken där jag lånade den, finaste By bike i Umeå, försökte övertyga mig om att nöja mig med 6 bar i däcken. Vi enades om 7, en kompromiss. Komfort?? Här ska ösas! Tänkte jag. Vid en punka passade jag på att höja sadeln och justera dess avstånd till styret. Det gjorde oss till ett team där bara ett tränat öga kunde skilja åt cykel och människa.

Jag saknade dock det respektingivande svirret från Jockes bakhjul när det frihjular på Scotten.

Den här ramen är också modern på ett annat vis. Den är smäcker och stylish, Scotten är klassisk och tidlös. Skulle jag i längden tröttna på denna lilla charmiga kalaspingla?

Det vet jag faktiskt inte.

På slutet av rundan blev det äntligen dags för en individuell frifartsträcka. Jag drog iväg och fick med mig en namne från Vännäs cykelklubb på ett flåsigt partempo. Vi hade ju nästan kört igenom Vännäs, så det kändes lite kul.

Sen blev det svart kaffe på By bike, och tusan vad alla här är bra på starkt kaffe! Cred. Och SEN så blev alla mina förhoppningar infriade när vi hämtade pizza efter rundan.

I veganstaden Umeå fanns givetvis vegansk pizza på den minsta av kvarterspizzerior. Jamendåså!!

Nu däckar jag med midnattssol bakom gardinen. Bada naken i midnattssol är en annan resa. Jag är glad om jag får se havet imorgon, eller doppa huvet i Ume älv.

Godnatt!

Foton jag, Jessica och Camilla

Racerspjutet och jag

Hej från Umeå!! Man blir lätt trött här, i den begynnande midnattssolens land. Men palla klaga på solen när syrenerna blommar som galningar! Och fälten och vägrenarna är norrländskt friska och fräscha! Hundkex, lupiner, maskrosor… Våren är i sitt grönskande esse, och med den är det också minst sagt svalt att cykla.

Jag har kommit tillbaka inte bara till syrenerna, utan även till den spännande perioden mellan lång- och kortärmat.

Skoöverdrag, korta ben, lång tröja och korta handskar blev det i morse. I snålblåsten!

I morse skulle jag nämligen provköra inte bara Camillas temporunda, utan även hennes dyrgrip: ett spezialized Amira racerspjut som skulle ta andan ur mig.

Det grymma med cykeln var nämligen att den var rätt ramstorlek!

Vilket gav mig en känsla av kontroll. Över kropp och fordon. Jag slapp ligga raklång med armarna utsträckta och fundera på vad cykeln höll på med där framme, eftersom det nu var jag som styrde den. Jag kunde trycka i och ställa mig upp och trycka på med andra krafter och fler krafter än tidigare.

Vi krängde oss fram, vi sprängde oss fram, vi bände oss. Vi stod upp och vi låg i bocken och vi såg de långa norrländska rakorns breda ut sig framför oss.

Vi var så sammansvetsade.

Och ju mer jag trampade loss benen runt banan på detta smäckra spjut, desto mer insåg jag att spiken var spikad i kistan.

Ny ram. Aldrig mera baktung.

Sedan testade jag att justera någon millimeter på klossarna. Så att de tvingade foten att peka lite lite mera utåt. Alltså mer så som man normalt har foten riktad, som Jocke har lärt mig. Det gav den trevliga effekten att knät som förut gnytt en aning, mådde bra.

Det hela gjorde mig så upprymd att jag körde förbi avfarten till Camillas hus och fick mig ett extra motlut.

Jaha ja.

Imorgon drar vi igång första rundan med damerna! Min fartgrupp ska tydligen ledas av en tidigare SM-vinnare i D30, Jessika Edqvist från Gimonäs cykelklubb. En av Sveriges mest anrika cykelklubbar, fick jag lära mig idag.

Det ska köras 155 km utan raster, vi ska köra tajt och fint och snabbt och jag ska verkligen träna på att minimera antalet pp.

Det kommer att bli körning längs med Ume älv och annat norrländskt. Jag ska manövrera en svartvit spezialized.

Storlek 51.

Yes.

Så blir det!

Umeå.

Brorsans jordgubbe får symbolisera den sötma som omger mitt cykelhjärta just nu

Jag är på väg till Umeå – på träningsläger!!

Det har tagit mig en stund att landa detta faktum, men så är det faktiskt.

Och vad i hela friden gör du där, hallå cyklister åker söderut på sina träningsresor

Umeå som stad är något av en gammal barndomsdröm. För mig som Norrland-o-fil så hade det varit ett givet val för plugg, men ödet ville annorlunda. Utbildningen jag ville gå fanns helt enkelt i Uppsala. Inte Umeå. Men genom det fantastiska älska-hata mediet Facebook och gruppen Cykelkläder för tjejer så stiftade jag bekantskap med en flitig annonsör. Hon sålde skitsnygga, välsittande kit till mig. Camilla Lundberg!

När jag som bäst funderade på vad fasiken som skulle hända i sommar, eller i mitt liv överlag, så kom det upp ett evenemang. Träningsläger i Umeå!

För dig som inte ska köra Tjejvättern eller bara gillar att just cykla. Med andra damcyklister. Enbart. Bring it on, jag behöver damsällskap, tänkte jag och lät det vila lite.

När det fortfarande fanns kvar i tankarna så köpte jag till slut tågbiljetten och här sitter jag nu med en timme kvar till Umeå C. Och jag ska bo hos denna Camilla som jag enbart haft handelsförbindelser med. Vad bra handel är ändå!

Jag ska alltså låna en cykel och få cykla i dagarna tre. Fredag är min egentid i Umeå. Då blir det kort och snabbt och intensivt. För SM. Sedan blir det distans i rimlig fart med inslag av teknik. Och yes jag har massageyrket med mig i händerna. Så praktiskt när det sitter där, bara att ta med en flaska olja!

Jag ser fram emot att få åka ikapp våren. Andas ljusa norrlandskvällar. Doppa i en älv efter rundan. Se vyerna! Svalka mig i lite svalare temperaturer (fast jag äskar hetta tro inget annat). Och så testa någon smäcker racer!!

Scotten väntar tålmodigt hemma.

Jag ska få höra norrländska dialekter och umgås med likasinnade på en helt annan ända av landet. Se nya krön, cykla nya kurvor, dofta ny asfalt!

Du borde stannat hemma och nött backe i hugelsta Anna. Kört på låg kadens i Svalboviken upp och ner, ner och upp

Ja, kanske det. Men nu är jag här. Omgiven av två bra beslut. Att stanna i Eskilstuna och cykla, och att åka till Umeå och cykla.

Snart är jag framme!!

Nu är jag framme