Vad handlar miljötipsen i tidningen Cykling om?

Fredag!

Fredag och utgivning av Cykelfrämjandets finfina medlemstidning där jag medverkar! Dels så handlar artikeln om att cykla långt och varför man gör det och hur, men jag fick även frågan att ge några miljötips i slutet.

Tänkte därmed fylla ut dessa en aning så att de blir just tips och inte allmänna uppmaningar.

Laga däck. För mindre hål och revor i däck använder jag superlim. Det gjorde jag bl a på Pan Celtic. Tuben håller en evighet och är väldigt kompakt. Man kan också lägga en bit gammal slang innanför som en akutåtgärd om hålet är stort, funkar också med godispapper.

Laga slang istället för att alltid köpa ny. Här får man vara ihärdig och lära sig laga riktigt tätt så det håller. I fält spar man både plats, pengar och material genom att laga. Jag har testat flera men har fastnat för Lezyne lagningslappar.

Vårda rörliga delar. Jag har historiskt varit sjukt slarvig här, men skärpt mig. Nu är det total rengöring, så total den kan bli i min värld, av kedja och kassett, efter varje runda. Använd miljömärkta rengöringsprodukter och kedjeolja, jag rekommenderar Muck off. Och aldrig olja på smutsig kedja.

Gykelkläder av återvunnet material finns hos fler och fler märken, t ex svenska Sigr och brittiska Albion.

Lagning av kolfiberram kan du t ex göra hos Sharp4 i Älta i Stockholm, Paul är supernöjd med sin lagade Canyon.

Eldriven bil på lopp. Detta riktar sig till dig som organisatör, lagledare eller som kör för ett lag och kan påverka val av bil. för så kallade kvastbilar som kör bakom den sista åkaren och håller koll på läget, funkar vilken elbil som helst med rätt räckvidd. Så gör t ex min tidigare klubb Team Smestan vid Smerundan i Eskilstuna. Ett tips är att göra ett sponsorsamarbete så att alla tjänar på det. För transport av cyklar till och från lopp finns cykelställ som fäster på bakluckan om bilen inte har dragkrok. Jag har använt Biltemas för Renault Zoe men Thule har också.

För de följebilar som kör i de stora klungorna vid t ex landsvägslopp behöver man hitta en elbil med rätt räckvidd och takräcke eller annat smart sätt att förvara extra cyklar och utrustning på ett praktiskt sätt. Motorcykel för att filma finns eldrivna från t ex Harley Davidson med räckvidd på 235 km.

Ta tåget på cykelresan. En resa mellan Stockholm och härliga berg i södra Europa kan göras med tåg istället för flyg som släpper ut 400-700 kg T/R (kolla resan till dina favoritberg på Flight emissions map från Chalmers). Här krävs lite omtänk för den som är van att flyga, både tidsmässigt och för transport av cykel. För mig är alltid utgångspunkten att jag ska ta tåget och då anpassar jag resan utifrån det. Jag har t ex förmånen att kunna jobba på tåget och jag gillar att varva ned innan jag kommer fram. Jag ser också en tjusning i att tidsåtgången gör att kroppen greppar avståndet mellan mig och destinationen.

Tiden på tåget kommer alltid vara längre än den man totalt spenderar på flygplanet. På flygplatsen, vid check in, hämta väskan, transfer; stå i kö för säkerhetskontroller. Men hur kul är det att spendera tiden på det sättet? För mig är tiden jag tvingas spendera runt en flygning en sänkning av livskvaliteten och här trumfar tåget även om tidsåtgången totalt oftast är längre. Mitt tips är att testa!

Ett tips är också att välja destination så att tåget blir ett smidigt val med få byten.

Biljetter kan köpas antingen som interrail eller separata biljetter beroende på hur länge du ska vara borta och hur flexibel du vill vara. Jag har använt etc tåg för bägge varianter och man kan även köpa platsbiljetter i den tillföljande rail planner-appen som funkar superbra. Många använder också Deutsche Bahn för vanliga biljetter.

För transport av cykel kan man dels välja att ta med sig cykeln i en vadderad väska. Då går den som vanligt, stort bagage. Man kan också ha en liten tunnare väska, t ex som jag har, en scicon pocket, som viks ihop till minimal storlek och där cykeln monteras ihop på fem minuter och upp på fem minuter (obs, givet att det är en cykel som är hyfsat lätt och och lätt kan monteras ned och upp med snabbkopplingar). Fördelen med detta är att du även kan ta med cykeln som cykel på de tåg som tillåter cykel på tåg. Vilket är nästan alla utom snabbtågen i europeiska länder. När jag åkte till Wales i somras för att köra Pan Celtic köpte jag interrail-kort och då kan man kolla i rail planner-appen vilka tåg som tar cykel.

Eller hyr cykel på plats så slipper du allt besvär och din dyrgrip får vänta hemma!

Slutligen, den bästa vegoburgaren är enligt mig Peas of Heaven. De har också den godaste vegokorven (Chorizon!) som man t ex kan köpa hos de flesta Circle K, I French hot dog-bröd med alldeles för mycket sriracha-majo.

Det var min utvikning det. Här kan du läsa tidningen digitalt och här kan du bli medlem, och ha nu en alldeles kanonfin fredag alla fantastiska läsare och livsnjutare därute!

//er bloggare

Har ni mer tips? Skriv en kommentar!!

Dagens väglag

Innan avfärd: snön så hög och massiv att crossen står själv.

Vid färd ned mot cykelbana: modd så riklig att tvivel föds inuti er bloggare.

Vid cykelbana: hopp om följsam färd mot city, mången små spår som kan övervinnas ety nysnö.

Det fortsätta på detta vis i tretton (13) kilometer in till Stockholms stadshus. Där svängo lilla vägen vänster invid kanalen in mot Fleminggatan. Här syntes fallna bitar av pilträd medelst övriga resenärer navigera skickligt i det svårt spåriga djupet.

Sedan modden å den urbana gatan tränga djupt in i vintercrossens rörliga delar medan ryttaren rattade i spåren.

In i garaget, spola ren och fin, låsa fast och poff!

Framme.

Rinse and repeat på vägen hem fast med mera fallande snö i pendlarnyllet.

👌

Hänt i veckan: dödsfall i tandfamiljen

Min tand är död.

Detta besked fick jag för tre veckor sedan. Varför fick jag det? För att det gjorde ont i munnen. Varför gjorde det ont i munnen? För att det fanns en liten bubblande blobb därinne.

Jag bokar tid hos tandläkaren. Blobben är fylld med bakterier, säger tandläkaren. För att de ska komma ut måste vi rensa och rotfylla. Det kommer ta lång tid och kanske göra asont, men är värt det.

En myllrande sockerfest där bakterier ägnar sig åt hejdlöst frosseri medan alla ligger med alla och blir fler och fler. Hela tiden. Det är vad jag huserar i min mun.

Hur länge hade jag haft ont? Länge till och från. När jag tog revansch på Flandern runt i juni tjöt det från munnen så högt en natt att jag fick svårt att sova. Senare på hemresan, vid någon av de kontinentala tågstationer jag passerade, gjorde det lika ont igen.

Tandens dödsskrik. Som i desperata dödsryckningar fortplantat sig ut i blobben vid sidan av själva tanden.

Jag lyssnade inte då. Det gick väl över. Jag fortsatte mata den med det socker den behövde för att ta mig runt Irland en månad senare.

Nu sitter jag här i tandläkarstolen och får dödsbeskedet bekräftat. Rotfyllning av fyra kanaler på 18 mm djup. Bedövning icke nödvändig eftersom tanden är just död. Öppna munnen nu, det kommer gå bra Anna. Ja, du kan gå på festen på lördag. Den lilla släkting som fyller tretton vill att du går. Så länge kommer det inte göra ont.

Jag gapar stort. Tandläkaren har rätt. Det finns ingen känsel i dött kött. Hon kan borra och fila och rensa på 18 mm djup bäst hon vill.

Rädda det som räddas kan.

Vad duktig du är. I taket finns en tv-skärm med en liten fjällräv. Så luden den vita pälsen är, så nyfiket och troskyldigt den tassar över berget. Bra Anna, precis så. Tårar bränner bakom ögonlocken. Jag gråter tyst. Tandläkaren är så snäll, vill mig så väl, är så genomgod, och räven så vacker.

Trekvart senare är det klart.

Hejdå tandläkaren!

👋

Ses igen om en månad för nästa steg i processen. Då kommer det kosta ungefär som hälften av min Brompton. Men inte som hela Brompton, och det är ju tur det.

Rapport från saltvattnet

Älskade läsare!

Sitter på tåget hem från Varberg och mår gott. Kroppen vibrerar av liv, skallen är en rufsig hårboll och sinnet är ljuvt. Helgen har bjudit på så mycket bad!

I lördags morse smet vi iväg innan frukost. Ett bombastiskt morgondopp stod på menyn. Vågorna stänkte över den lilla stigen över till bryggan. Vi fick ta sats och kuta över när vi bedömde vågorna vara tillräckligt små! Väl framme väntade saltvattnets ymnighetshorn och tillbaka i stugan väntade kaffet.

På eftermiddagen hade vi påpassligt bokat in oss på kallbadhuset. Den som erfarit dessa inrättningar vet hur uttänkta de är!

För det första är kallbadhuset byggt på pålar med en pampig arkitektur. Detta gör byggnaden till ett dekorativt inslag i stadsbilden (och som fond vid cx-mästerskap) Väl inne, finner man att bastun har utsikt över havet.

Såklart den har!

För dopp finns sedan två alternativ: antingen det trygga inre doppet, där stegen leder ner i havet inramat av pålar. Tänk en innergård i Venedig. Här får kallbadaren bese solnedgången mellan pålarna. Triggas man av horisont, återstår det yttre doppet. Här leds kallbadaren ner direkt i det yttre havet och det är möjligt att ta simvägen mellan pålarna in. Såklart man gjorde!

Efter tio simtag trippar man upp på den inre stegen medelst först en isande, sedan värmande, känsla i kroppen.

I morse var det dags igen. Upp med söndagsgrus i ögonen, promenad till bortre klippbadet och sedan hitta strategin i den vinande vinden med 18m/s i byarna.

Här spelade vår hålldam Tess en nyckelroll! Min medbaderska Anna och jag fick nyttja varsin halva av vår kära hålldam. På varje utsträckt arm lades därvid i lager med rätt plagg överst byxor, linne, tröja, jacka, mindre skrymmande plagg fifflades ner i varsin ficka och halsdukar virades runt hålldamshalsen!

Sedan begav vi oss ut mot det piskande morgonhavet som måste älskat vårt sällskap för det skvätte och for och hade sig med vitt skum som flög runt vår fötter.

Vi badade. Havet var salt och mjukt och tång och sand omslöt våra tassar. Hell yeah vi tjöt av badyra!

Lite ansträngt blev det för förbipasserande söndagsflanörer. Men Varbergsbornas inställning till friska dopp måste väl trumfa förlägenheten i att behöva bese andra begå dem.

Vår erfarna hålldam parerade flanörerna. Vi tilldelades handdukar och tog för oss av plaggen medan vinden fortsatte vina.

Kaffe på det, och så var det ju söndag och därmed dags att vinka av dem som skulle vinkas av vid tåget!

Mellan detta kramkalas och mitt tåg, fanns en timme innan jag själv skulle få vinkas av. Vart bar benen då om inte längs strandpromenaden och till damernas vid fästningen!

(Det finns såklart ett herrarnas också)

Här slog vågorna höga mot bryggor och stenar. Skummet var glädjekaskader och spred respekt; en strategi att hålla sig i stegen fick det bli om det skulle bli nåt badat här.

Vågorna vällde in och på den sjunde gick jag ner till lägsta steget. Här sköt jag med en kallbadares precision in huvet i vågen där trycket är som lägst, och fick mig en sjudundrande saltvattenssköljning.

Yeah.

Väl kyld och blöt gick jag tillbaka in och kände livet i mig.

Hålldam Katarina mötte med handduk. Sedan var det kram och hejdå och köp ett årskort på bastun vid damernas för sjutton Katarina!

Ja. Två nätter, fyra havsdopp och oändliga mängder ljuvligt vänninehäng senare sitter jag då här på tåget.

Och klyschigt nog finns det bara en sak till jag vill ha ut av havet:

Mer.

🐬

Energispartips och november-hej!

Hej i dimman!

Visst är det tidstypiskt att just november kommer med massa dimma. När jag cyklade till jobbet vid mälarstranden i måndags morse var det riktigt dimmigt och dant, man såg inte vattnet knappt!

Då återstod att studera kontrasterna mellan den massiva dimman och de glittrande gula löven.

Det var riktigt november-aktigt helt enkelt.

Sen vill jag komma med ett energispartips. Det kanske egentligen är ett vattenspar-tips.

Tipset är att duscha kallt! Ja, iskallt tills du räknar till tio! Det spar vatten eftersom du inte pallar duscha kallt så länge och du vill ut ur det kalla, plus att du spar på varmvatten (obviously) och slutligen att ditt inre kraftverk drar igång.

Det ska vara riktigt kallt. Inte ljummet eller halvvarmt. Nej, dra på det allra kallaste och glöm inte att duscha ansikte, hår, bägge armarna! Det ska vara iskallt, då reagerar kroppen med att gå in i försvarsläge och drar igång värmeproduktionen!

Jag tog en löprunda idag på lunchen, efter denna vankades såklart en finfin energismart kalldusch.

Visst är det ett helylle-tips, oh yeah, men såna behövs också och kanske särskilt i november!

//er bloggare, som i syfte att i sinom tid leverera kvalitetsinlägg, här vräker på med gammal hederlig kvantitetsblogg

Fredagsdata

I morse ville jag kötta.

Ställde klockan, underlät att snooza och drog iväg. Till min hjälp: data om segment, och en sydlig vind.

Nån läskig platta på vägen mitt i första segmentet. Vägarbete. Rädslan över halkan vann över den faktiska halkan; det kostade mig två sekunder!

Iväg över Tranebergsbron, hänförd som alltid på denna min vidunderliga hemmabro, vidderna trumfar alltid datan!

Alviksbron stundar, vinden ligger rätt men utsikten griper tag i mig och tvingar ner farten! Data som drivkraft räcker inte! Jag kan inte jaga data med vattnet på bägge sidor, det glittrar och ropar se mig!

Samma sak gör bron över till Gröndal.

Sedan är det dags att ta ner farten. Hög fart funkar inte i Gröndal. I Gröndal ska man tassa fram och akta sig för spårvägsspåren.

Sedan böka sig igenom vägbyggena i Årstaberg: sen bron över till Tanto, lummigheten!

Förbi vattnet mot Hornstull.

Sen är det Västerbron. Jag vrider nästan huvudet ur led i jakt på utsikten.

Och SEN är det finaldata! Lilla Västerbron norrut! Jag laddar, svänger av; trycker i – och där krasas drömmen om segmentet av en elcyklist. De kör i 30 och förut var det glammigt att kunna köra snabbare än dem men nu är han så uppenbart i vägen att det inte ens är kul. Sen tvingas jag böka runt i kommande rondell, försöker vinka snällt åt dem som jobbar i vägarbetet.

De två sista segmenten kommer efter rondellen till Lindhagen. Klockan är långt efter sju och folk har mage att börja pendla. Massa folk, mycket data, mötande individer på cykelbanan och en hetsig man på gamm-racer, Wtf!

Jag inser mitt misstag för sent, borde släppt iväg honom istället för att jaga. Cykelbanan är för smal, han är hopplöst i vägen. Det blir ingen vettig data här heller.

Jag har i själva verket kammat noll i dataspelet denna morgon. Spelet med cykeldata.

Det finns inte ens ett fyndigt slut på den insikten.

Man får helt enkelt glädja sig åt utsikten.

🐬

Bron till Gröndal, bron till Tanto, bron till Tanto underifrån och bryggan vid Hornsberg strand

dagen före randot.

Yo, smygbloggar lite från pendeln till Södertälje. Nästan all race-föda fick plats i väskorna, fick tyvärr lämna de salta kexen hemma till förmån för det söta. Tuc finns i affären ändå för en dryg tia. En bubblare förutom saltlakrits och mentos är ölkorv, vegansk givetvis. Den är lagom mjuk och tuggig och ger sältan man vill åt. Sen har jag rullat energibollar som är lagom goda, de ska ändå hålla hela vägen.

Spenderade annars gårdagskvällen med att äta bisarra mängder thaimat och softa. Kunde inte klockan bli nio snart så jag fick gå och lägga mig? Var duktig och monterade och packade väskorna på cykeln. Sådärja. Testmonterade en flaskhållare med sidoöppning för att flaskan skulle rymmas under ramväskan. Hålen var dock för små så jag var tvungen att fila lite med en kniv. Sådärja. När hållaren var på plats fick flaskan inte plats, flaskan var helt enkelt för bred. Jag skruvade av allt och satte tillbaka den gamla. Varför fick den plötsligt inte plats? Aha den var upp och ner. Monterade om den. Sådärja.

Sen var klockan tio. Nu fick jag äntligen gå och lägga mig.

På morgonen snoozade jag två gånger. Sen drack jag kaffe i sängen. Kollade temperaturen och valde mellan olika kläder. Tog till slut kortärmat med armvärmare och benvärmare i väskan. Fyllde flaskorna, stoppade i en resorb. Sådärja!

Sen fick jag jättebråttom. Sladdade in på södra station och kan konstatera att medcyklisterna har varmare kläder.

Men nu kör vi!

/er småstissiga bloggare

Fem tips för effektiva rando-stopp

En ständig följeslagare i cykellivet är min ineffektivitet. Den kan både reta upp andra och gå ut över min egen tidplan. Det tog åratal för mig att fatta att den tid jag kan spara på ett stopp, slipper jag spurta ihjäl mig senare för att ta igen.

Under Sverigetempot 2021 lärde jag mig en hel del om hur man hushåller med tiden. Ju mer jag också började studera mina egna totaltider på Strava (elapsed time) och jämföra dem med tid i rörelse (moving time), ju mer har jag börjat finjustera min stoppstrategi.

Här kommer därför mina fem bästa tips för hur du kan göra stoppen effektivare. Håll tillgodo!

1. Gör flera saker samtidigt

Oavsett varför du stannar, är detta nyckeln till effektivitet. Det finns helt enkelt alltid något du kan göra när du ändå stannar för att göra det som utlöste stoppet. Då spar du den tid det tar att sakta in och att trampa igång igen. Dessutom finns det saker du måste stanna för att över huvud taget ens kunna göra. Det är också sådant som är nödvändigt för själva din framfart. Hit hör till exempel gå på toa, fylla på vatten, fylla på mat, fylla på med chamois, sova, laga punka och ladda saker i vägguttag (ladda saker kan man visserligen göra med ett dynamonav om man har ett sådant). Så passa på att bocka av flera av dessa ärenden vid samma stopp om möjligt, och lägg gärna till fler ärenden. Justera klädseln, messa din älskling eller plocka fram något ur en väska.

2. Gör saker i rätt ordning

När du stannar för ett längre stopp, gör saker i rätt ordning. Det som tar längst tid ska göras först. Om något behöver laddas, hitta ett uttag och plugga in det direkt. Beställ mat och köp ev. medtagbar föda, be om en stämpling, hitta ett bord, gå på toa och fyll på med chamois. Ät och drick. Torka eller vädra kläder medan du äter om du inte äter på cykeln. Kolla kartan, kolla vädret, kolla segmenten, gör allmän admin medan du äter. Och lägg inte onödig tid på att välja i menyn, ta nåt bara.

3. Lägg stoppen vid rutten

En huvudregel för stopp är att aldrig lämna rutten. Under Sverigetempot tappade vi en av dagarna säkert en timme på att leta upp det uttänkta lunchstoppet. Grejen med stoppet var att det låg utanför rutten. Detta tog orimliga mängder tid. Låt därför rutten styra stoppen, ta de matställen som ligger längs vägen och ta inga omvägar för att få magisk utsikt, den kommer vanligtvis ändå – ruttmakarna vet vad de gör.

4. Se längre stopp som en investering

Ett längre stopp är smart under ett 200 eller 300 km rando. Detta lite längre stopp är en investering som du har igen när du väl kör resten av rundan. Utan detta, kan du bli stående med ett antal kortare vilopauser som totalt tar längre tid än vad det längre stoppet hade gjort. Det lite längre stoppets funktion är att ge dig mental och fysisk återhämtning. Stanna dock inte för länge; det kan få psyket att tro att du är klar och gå in i viloläge, eller helt enkelt få din fysiska kropp att stelna till – ineffektivt.

5. Bli en effektiv punkalagare

Att få på däcket efter ett slangbyte kan driva vilken randonnör som helst till vansinne. Jag har äntligen tagit till mig av (det allmänt vedertagna?) greppet att utgå från ventilen när jag kränger på ett däck. Jag använder då bägge händerna och klämmer in däcket till mitten av fälgen med fingrarna. Jag sätter på däcket vid ventilen och jobbar mig utåt. Eftersom fälgen är lite, lite smalare i mitten blir det därför lite, lite lättare att få på resterande del av däcket. Jag har testat detta på mina till synes omöjliga maskrosdäck med lyckat resultat och går aldrig tillbaka. Testa!

Bubblare: ta en tupplur

Detta tips tillämpade jag på allvar under Pan Celtic. Tupplurarna blev en intensiv paus som gav tiofalt igen. Innan jag först insåg att det var en tupplur jag behövde, hade jag skjutit cykeln framför mig i säkert en halvtimme uppför en backe som aldrig tog slut. När jag äntligen slog mig ner i bivvyn och sov en timme (!) belönades jag med så mycket energi och glädje att jag knappt visste vart jag skulle ta vägen.

Har du fler tips? Skriv en kommentar för guds skull!!

//er randonneur, på ständig spaning efter effektivitet, och i ständig njutning över ineffektivitet när tillfälle bjuds

Amira tog bilden

RR sportgrus 2022

Mitt livs första grusrando vankades igår!

Som sig bör på randon så infinner man sig en halvtimme innan start vid loppets startplats. Vid startplats Södertälje betyder detta pendel till Östertälje och sedan tio minuters vev till en lummig villaträdgård. Starten gick 09.04 efter en sedvanlig inledning av bästa randonneur Stockholms Åsa Hittig. Fyra kontrollrutor att stämpla i det gula brevet-kortet, med ovanligheten att det skulle cyklas just grus däremellan. Och därmed på nåt vis ännu svårare att veta hur lång tid det skulle ta!

Mitt syfte var att få mig en grusdistans och pressa lite gränser, låta crossraketen smaka på randolivets grusupplaga. Ett annat syfte var att cykla Sörmlandsgrus och även testa köra med ramväska, ety jag visste det kunde vara praktiskt men också svårt att komma åt flaskan.

Jag visste att kända ansikten från cykellivets eror skulle infinna sig. Och där var de, hej Jonathan!, hej Markus!

”Alla” hade långa ben i morgonkylan och jag huttrade i mina korta. Men det skulle jag få igen senare på dagen!

Vi klapprade iväg och över Södertälje kanal och sen lite asfalt tills vi fick svänga av på gruset. Vid den första kontrollen på en mack i Nykvarn smet jag in på toa, när jag kom ut var alla borta!

Alla utom två röda jackor från stiliga ck Falken. Dessa två, som visade sig bäras av en Magnus och en Erik, hann upp mig när den första morgonsolen tittade fram. Jag var själv och kände mig tung och trött och lite ensam. När de frågat hur det var och när vi cyklat någon mil ihop var trion ett faktum. Vi hade samma fart, vi njöt av både flow och utsikt, vi pratade randon och rando-fails, och ville någon köra lite framför eller bakom eller trycka på nånstans för att sedan slå av och vänta in, så gjorde man det.

Sådana är randon! Man ska klara sig själv, och man kan köra ihop med folk från start om man bestämmer det, och annars finns möjligheten att bilda spontana klungor. Den ultimata spontanklungan uppstår i ett flow; man bara finner varann och håller sig till outtalade regler som man tillämpar direkt och återkommande. Hur länge ska vi stanna vid stämplingen? Så länge som det känns bra för alla. Hur fort ska vi cykla? Så fort som alla gillar med möjlighet att trycka på och vänta. Är det ok att köpa en kaffe vid den sista stämplingen för att man är lite kall, dricka upp halva och sedan köpa en korv utan att stämma av med de andra för att på detta vis agera medvetet ineffektivt?

Ja – om de andra inte ännu druckit upp sitt kaffe, kanske pratar med nån annan och dessutom dricker kaffet långsamt och sitter på en stol med handskar och glasögon avtagna på bordet framför sig. Särskilt om de sitter bakåtlutade. Och med ett ansiktsuttryck som säger att de inte avser lämna halva koppen i iver att spara rando-minuter, utan avser dricka upp koppen och just göra det långsamt.

Om de däremot hade druckit upp koppen, stod med påfyllda flaskor och hjälmen på, beställer man inte den där korven. Särskilt som man vet att Circle K förvarar vegokorvarna i frysen och därmed grillar dem i ugn, vilket tar mer tid än en kött-dito som ligger och rullar på rullgrillen och kan fångas in direkt.

Ja, vi bildade en mycket effektiv och inkännande rando-trio. Två röda jackor var dessutom ett estetiskt inslag i höstfärgerna. Och som vi flög fram på Sörmlandsgruset!

Gruset var premium. Premium randogrus, snabbt och snyggt och stilrent. Det var tillplattade partier med gräs i mitten blandat med skogsstigar, gräspartier med sladdvänligt grepp i lera samt en snutt med dödsgrus på slutet, stora korn av grus med syfte att träna pannben på cyklister, och skydda marken från skogsmaskiners framfart. Och så en del asfalt som skarv däremellan. Randonneur Stockholm kan sitt ruttmakeri, det är uppenbart.

Äta bör man annars dör man! Burgeriet i Kjula utanför Eskilstuna bjöd på allt man önskade: för oss som går direkt på växtriket fanns en finfin kikärtsburgare med krispiga pommes. Detta är distansföda, bara är så. Vid matstopp stöter man dessutom på andra i loppet så man kan snacka loss och kolla läget.

Vi flög iväg från burgeriet. Dagen gick så fort, skulle vi till och med klara sub 10? Ett lätt regn avbröt mina tankar, det var dags för regnjacka, vad smidigt att den fick plats i ramväskan!

Regnet slutade snart, medan det pågick var det höstigt glitter, efteråt kunde man knäppa upp jackan och låta den fladdra. Så slapp man stanna.

I utkanten av Mölnbo bockade vi av den obligatoriska felkörningen. Vi hade då kört en del asfalt och kände grushunger, rutten visade vänster och där fanns en singletrack inbäddad bakom ett hus.

Vi svängde ivrigt av. Men hur trolsk stigen än var och hur väl den än hade passat in på Randonneur Stockholms vägvalstänk, så slutade stigen abrupt. Rutten blinkade rött och pep, det var fel, ner på cykelbanan med er sa rutten.

Och vi lydde, man lyder alltid randorutten, och till slut var det dags att sätta på lamporna. Faktiskt; klockan var ändå efter fem och död vikt vill ingen bära runt på, dessutom syns man bättre.

Plötsligt var vi tillbaka i Södertälje. Svängde in på den lilla villagatan, klockan var strax före sju. Vi stämplade våra brevet-kort en sista gång och lade dem i brevlådan. Nu fick de skickas till Randonneur Mondiaux i Frankrike för godkännande. Hej då kortet!

Det var ett odramatiskt slut på en hejdundrande dag. Prestationen och upplevelsen förstärktes av detta diskreta avsked. Det krävdes inte mer, randot hade talat för sig själv.

Cykla till pendeln, vinka av Erik och Magnus och ta en pp bakom en nerstängd kiosk. Trängas på tåget bland lördagsfirare och cykla sista biten från Spånga hem till P. Regnet började ösa när jag plottat rutten från stationen, på med alla kläder inklusive benvärmarna som väntat i ramväskan!

Under turen hem kom jag på mig själv med att mysa. Jag visste var jag skulle, jag hade lampor, jag var varm och torr i regnet, varm mat väntade dessutom hade P sett till ❤️ och sedan somnade jag i soffan.

Pressade jag några gränser? Ja, jag hade 9:47 i totaltid med 8:29 i rulltid, det betyder 1:18 i stopptid, vilket kändes som en förbättring inte minst i hur allt flöt på. På kantvindsrandot i våras hade jag en totaltid på 13:51 med 11:02 i rulltid, det ger en stopptid på 2:49 men var också 300km. Men ändå en förbättring och en gräns som kunde pressas.

Funkade väskan? Ja, lagom med utrymme, bara man kommer åt flaskorna! Sidoöppning på flaskhållare rekommenderas om möjligt.

Funkade mängden chamois? Nej, ska ta på mer kommande randon.

Funkade snackskombon? Ja, och måste komma ihåg att öppna förpackningar i förväg samt inte snurra in energibollarna i en för stor plastpåse så att man enkelt kommer åt dem nästa gång.

Resten flöt. Ett höstrando, ett riktigt kalasrando, ett Sörmland som blinkar förföriskt med ögonfransarna och vet att man kommer tillbaka.

🍁🍁🍁

Rutt från bästa Randonneur Stockholm finns här

Hej från Movitz!

Idag var det dags att sjösätta ett litet miniäventyr som legat och grott. Elbåten Movitz’ elbåtsvågor brukar jag ju se till att morgonbada i när jag kan. Nu åker jag istället båten!

Båten har två morgonturer mellan Riddarholmen och Solna strand. Den första angör Lilla Essingen kl 0643. Dit är det 1,9 km från Kristineberg där jag bor. Sen åker den till Alviks strand, Hornsbergs strand och slutligen då Solna strand. Så då drar jag på mig löparskorna och pinnar iväg 0620 och hoppar på i Lilla Essingen!

Båten är tyst och känns lugn. Särskilt när den svänger in för att angöra är den extra tyst. De bjuder på kaffe och folk sitter ner och läser riktiga böcker.

När den glider under Tranebergsbron blir jag hänförd. Blir alltid det när jag får färdas under den. Sedan beser jag mina morgonbadsklippor och längtar lite tills jag får simma i Movitz’ elbåtsvågor nästa gång. Och det kan dröja för imorgon tar Movitz sista turen för säsongen.

Snart är vi i Solna strand. Därifrån ska jag springa till jobbet, längs just vattnet, en runda på knappa halvmilen.

Det var det lilla äventyret det!