Blickfånget.

Tröttisbloggaren här. Sover knappt dessa dagar och nätter, sätter sig i huvudet men även i benen. Det huvudet inte orkar ta tag i, får benen åtgärda.

Sörmland! 

Backarna.

Gårdagens runda med Smestan och vad som gjorde den så … livgivande. 

Gemenskapen.

Hur kan gemenskap bli till utan att man pratar? 

Räcker skrattet, ekersången?

Räcker tilltäppandet av luckor som sker på kommando? 

Vad tänker en cyklist när blicken ligger på baknavet, eller på bakväxeln, eller på framnavet, eller på ländryggen på framförvarande? 

Någonstans runt avfarten mot Flodafors, i den där backen, tänker jag: Lucas rycker, jag drar ikapp. 

Sekunden innan tänker jag: meningen med landsvägscykling uppfylls nu.

Efter tre sekunder släpper jag. Lucas är redan långt borta.

Vid en backe som heter knektbacken, eller nåt, säger Niklas: ta ditt QOM nu, ok säger jag och trycker på fast låren redan bränner.

Sedan rycker Inge och Lucas och vi träffar på dem först vid toppen av backarna vid svalboviken.

Hur orkade jag? Vi?

Någonstans vid överfarten av tandlaån längs väg 214 nynnar jag. Sedan käkar jag en sesamkaka.

Någonstans mitt i alla dessa fragmenterade minnen från gårdagen och med de förstummade låren som fortfarande tillhör min totala kroppsmassa, den som är jag, när jag skriver detta sittandes i trädgården, så tänker jag:

Var låg blicken? 

Kristin! 


Sitter och laddar för lite ängsö-intervaller och tänker på varför det är så roligt att låna ut sin cykel till andra. 

Jag har ju lånat grejer av kompisar för att kunna haka på löpning, vandring etc, lånar nån varm tröja vid kyla etc. Lånat ut ryggsäck, lånat random prylar. Men varför är det så roligt att låna ut just cykeln? 

Som igår! Kristin kom på besök från sitt säsongande i fjällen och vi körde en snutt, lite avvägar till Tillberga och tillbaka. Syftet var att göra lite ärenden längs grusvägarna. 

Varför blir jag så glad över att se någon, nära eller kär eller ingetdera, någon man vill väl!, fara fram på mitt eget fordon? I mina skor? Katjas hjälm? *tack raring* I mitt favorit-kit? Mina favvo-proffsbrillor?

Jag vet inte! 

Men kul är det och glad blir jag och det räcker.

Så är det, faktizkt. 





Flen triathlon: heja heja!

Flen!! 

Idag tävlar några nyfunna cykelvänner från Eskilstuna i Flen triathlon. Kolla in bilden ovan, ok att varje gudsförgäten plats är vacker i kvällssol, men det är ändå sjukt frestande. 

Idag kl. 13 går starten – en timme kvar!! – och jag har tydligen cyklat med minst fyra av deltagarna. Hur jag lärde känna dem?

Jo:


Miche, Smestan. Jobbar på Tumbo husvagnar och har tydligen spionerat rätt länge på mitt cykelpendlande. Gjorde sitt bästa för att snacka upp mig efter Smerundan i maj. Så gör en ordförande som vill locka folk till klubben! Vi körde tillsammans första gången 29 juli på distans till Sätra brunn. Stabil rygg, som Sabine han kör bredvid på bilden.

Charlotte, Smestan. Triatlet som var funkis på Smerundan. Hon fifflar med vattendunken bakom mig på bilden. Vi snackade tävling och träning och cyklade ihop första gången vid samma distans som ovan. Snygg vill ha-cykelfläta och starka ben.

Lucas, Smestan. Cyklist med backstyrka från andra världar. Syns längst fram här på bilden. Jag har tydligen cyklat med honom från stoppskylten i Råby-Rekarne till Gränsta utan att veta om det för några år sedan. Jag ville verka geografiskt kunnig och visa nya vägar på andra sidan Mälaren, vilket ledde till att jag omedvetet lurade med stackars Lucas in på grusvägarna vid Barkarö golfklubb. Höll på att skriva grusklubb. Jag hoppas han inte fick punka och att han förlåter mig.

Henrik, EIK. Grusryttare med äventyrshjärtat på rätta stället. Tackar gärna ja till diverse mer eller mindre spontana slask- och isturer genom Eskilstuna. Bilden kommer förvisso från en av de mer soldränkta, där Henrik tagit täten. Cred för att han körde runt solo under Smerundan i motvinden från helvetet. Snygga kompislappar.

Så ge järnet i Flen idag ni härliga sörmlänningar. 

Tack för alla hittills körda mil på vintern, våren, sommaren och gruset.

Hinner inte komma på nåt snärtigare slut än just:

Heja heja!! 

Fredag morgon 09.37

På tåget mosig, och lycklig. Solen skiner och har omkullkastat och tillbakakastat mina morgonplaner. Först tänkte jag sova och vila benen, sen såg jag solen och tänkte cykla, sen fick jag nackspärr och då insåg jag att kroppen talade: vila Anna, vila. 

Så jag vände vid Hemköp efter 2 km och tog tåget. Sagt och gjort, nöjd är jag trots solen. 

Jag har sovit alldeles för lite den här veckan. Min hyresgäst har flyttat in och med detta påminnelsen om att min flytt närmar sig. 

Eskilstuna! Efter elva år som pendlare händer det. Men nu till veckans cykling. För det verkar som att sömnrubbningens humörsvängningar har gett utslag på cykelstyrkan: benen har älskat denna vecka. Partempot från Eskilstuna i måndags, danslyckan i tisdags, cx-premiären i Gropen i onsdags, pendling och intervaller igår.

Jag hade på ett sätt tänkt att det här skulle bli en hej då-vecka. Men sen började allting lännas definitivt och jag kom fram till att det fanns andra sätt att se på tillvaron som skulle skapa mera lugn. 

Inga hej då-bölar-nostalgi-cyklat denna stig för sista gg-inlägg. 

Nej. 

Inga hej då alla älskade ledare i VCK-ledarkoordineringen-inlägg. Jo ett.

Jag tar avsked genom att tänka på att varje ögonblick någon gång kommer att inträffa igen. Varje ögonblick av styrka och gemenskap kommer att infalla igen, om än på andra stigar med andra människor eller med samma människor på andra stigar. På andra cyklar men med samma skor. Med samma skor och nya bibs och kanske annat tryck på tröjan. Jag har lärt mig vad jag älskar.

Som gårdagen. Älskade cykellivet mitt. Jag lägger ut ett back- och intervallpass en solig kväll som alla blir glada av. Upplägget flyter på, benen är pigga och jag ler. Ett ljuvligt gäng hänger på bad efteråt medan ett annat dricker öl i solen. Svalka som svalka. 

Jag kommer hem, lilla hyresgästen har lagat linsgryta – älskar linsgryta!! – och vi garvar åt nånting tillsammans varefter jag somnar, lycklig och lugn.

Vaknar, dåsig och mosig. 

Minnena. Nuet. Framtiden.




DEN. DET. DU. VI.

Gårdagsglädjen som fick låren att sprängas i partempot och det inte gick att sluta vara jämnstark.

Meningen med landsvägscykling.

Ja, den finns. Fortfarande.

Att aldrig sluta le.

Tack.

Och tack till Rytternevägen ❤ som alltid ställer upp med vyer och bjuder på sig själv.

 

Båven runt 2017: punka och ösregn

Yo, distansbloggaren här. 

Ligger i sängens kuddhav och njuter av det bästa med långkörningar: dagen efter. Regnet vräker ner på sallaten i mina välsignade pallkragar och kroppen, ja… den är mosig, mjuk, vibrerande.

Dagen efter finns inga måsten, bara vila. Vid hemkomst ska ju lite grejer ordnas innan ryggläge: ramskrubb, fälgputs, kedjebad. Trädgården ska inspekteras och det ska lagas bisarra mängder post-distanskäk. Kikärtor med blomkål i olja och salt. Vitlök. Spenat i grädde. Choklad. Med havssalt. Det kanske slöchattas lite om loppet, det skickas lite bilder och det kanske garvas. Viktiga vänner som inte kört får en första uppdatering.

Så nu. Dagen efter. Slöheten! De halvöppna ögonen och mjukheten i armarna och benen, stumheten i låren, vaderna. Jag vaknar och somnar, dåsar. Går upp, sätter på gröten, tar kedjan ur badet, sätter tillbaka på Ridleyn. Bränner gröten. Kryper tillbaka ner under täcket. In i kuddhavet.

Loppet. Man tänker tillbaka på loppet. Ok loppet, lite skärpning här så kommer en recap. 

Jo. Loppet, Båven runt, denna sörmländska pärla! Ok.

Jag och Lucas värmde först upp med 41 km asfalt ner till Sparreholms kiosk, där starten gick. Det duggade lite men utan att motivera regnjacka. Väst. Ärmar. Efter 18 km kom regnet och punkan. Några snälla funktionärer försåg mig med silvertejp till däckets lilla reva medan jag bytte slang. Glada motionärer med termos i ryggsäcken körde förbi. 

Punkan hade stulit 20 minuter av mitt liv. Fan. Det är då man ska tänka rätt tankar, enligt dem som kan nåt. Fel tankar är: helvete, nu skiter jag i det här. Rätt tankar är: ok, jag delar in racet i delar. Vissa är jag stark i, andra ska jag träna på. Lyckas man i sina olika partier så har man vunnit.

Jag hade som vanligt lite olika tankar flygandes runt i skallen. Och Lucas var som vanligt helt sinnesrubbat backstark (”som vanligt” är i det här övertydliga fallet efter tre pass). 

Jag kände mig väl helt ok i kroppen annars, gruset gjorde sitt och psyket trivdes ganska bra.

Medan vi trampade på i gruset – så livgivande! – kom mer regn. Och ju mer regn, ju mer leenden. Till sist öste det ner. Länge. Och eftersom det var en ljummen sommardag så trampade vi bara på, och gladdes åt greppet på vägen som regnet bidrog till. Sen gladdes vi lite extra åt backarna som med sin pulshöjande inverkan värmde våra ändå lite tilltagande frusna överkroppar.

Att sedan bananerna i depån simmade runt på brickan vara bara rart. Det går inte att vara missnöjd när bananer badar. 

Sedan började solen värma, och vi nötte på de sista 12 km asfalt och rullade in vid kiosken på ca 3.30h med stopp. En bra dag ändå. Hembygdsföreningen kunde tyvärr inte uppbåda någon djurfri korv så det fick bli bananer och saltgurka. Nom nom. Glass, kaffe och vegoburgare slafsade vi i oss från kiosken. 

Sedan smordes skrikande kedjor in, funkisarna i Hyltinge hembygdsförening tackades av och vi drog hemåt. Ett par kända ansikten från Sörmland fick sig lite cykelsnack och benen ville både vila och fortsätta. Ingen VCK:are i sikte. Vi klickade i. Efter fem minuter började det droppa. 

Vid Kvicksund började insikten om att vi skulle passera 200 km-strecket att sjunka in. Som någon slags omen hade även bron öppnats efter renoveringen. Den sa väl välkommen tillbaka, nu drar vi igång den här cykelhösten. Och vi log mot den.

Ah men det är faktiskt fortfarande sommar! Ja det är det.

Vi vinkade hejdå, och jag körde hem över Majholmen för att kräma ut det sista gruset ur turen.

Sedan satte jag mig vid Rytterne kyrkoruin och älskade livet lite extra.

Och ännu lite mera sedan så tog jag ett dopp vid lögarängen. 

En bra dag.

Vi körde sten-sax-påse om vem som skulle pumpa i den sista luften. Lucas förlorade. Jag vann.

Båven runt! 

Imorgon ska jag le på cykeln. Och äntligen återgå till en rimligare sittställning. Det är dags att bege sig till hjärtat av Sörmland. Till förrädiska kurvor och frestande backar: södra Mälarmården. 

Loppet Båven Runt startar vid kiosken i Sparreholm och arrangeras rart nog av Hyltinge hembygdsförening. Som sig bör erbjuds både fästingvaccin och massage i samband med loppet. Till ett förmånligt pris såklart. Orka få TBE eller stumma vader liksom. 

Loppets 82 km sträcker sig runt östra Båven och ska enligt dem som vet nåt bjuda på en del härj. Och i fjol kom vissa in på runt 2:30. Det kan bli tjocksått med manligt motstånd, och tunnsått med kvinnligt. Jag kommer oavsett att hushålla med benen och fredagsmysets rusdrycker. Jag vill köra klokt. 

Vi startar kl. 07.00 från Eskilstuna, jag och Lucas. Återstår att se om fler kända ansikten dyker upp vid starten. Solskenscyklister finns på båda sidor Mälaren. Det blir iallafall en uppvärmning för distansbenen. Lite cykelsnack längs 53:an, finns det ett bättre sätt att dra igång en mulen lördag? 

Så det blir till att välja finaste lycran, dra åt alla skruvar och förlita sig på grusglädjen. 

Som Dalsland, fast i Sörmland. Här är banan för er som vill komma och heja! 

Förnedrings-teve när den är som bäst: gästspelet hos Smestan

Eftersom jag fortfarande skakar av nervositet över passet igår så väljer jag att vara rätt kortfattad. Fåordig. Humorbefriad. Utan den distans-eufori som just distanspass skapar. Inga wow. Rätt trist, men jag måste få NÅGOT ur mig. Det kanske kommer mer sen.

Jag känner mig ovanligt sammanbiten.

HURSOM FFS nu kör vi. På med lite utropstecken och nya tag!!

Vi samlades alltså ett litet gäng cyklister i kvällssolen vid Cykelcenter. Där fanns Niklas, Anders, Elias och Lucas. Starka, tajta typer som fick gå med på att dras med mig. En outsider vars namn inte slutade med s.

Och det gjorde de!

Vi körde en övning som kallades ”haren”. Vi turades om att göra ryck, varpå gruppen skulle formera sig och jaga ifatt. Detta åstadkom vi på vägen mot Råby-Rekarne, en sträcka lagom fantasilös för att den här typen av övning ska kunna genomföras gissar jag. Det får inte vara för vackert för att man ska tappa fokus från bocken.

Det som däremot var vackert var medvindskörningen från Tumbo över Solvik. Vägen var ganska lagad, så det blev att ligga och mysa i runt 45 km/h innan spurterna på slutet.

Det var starka typer i Smestan.

Hur det gick? Tja… det gick väl helt ok. Syftet, att bli trött och väcka benen, uppfylldes. Målet, att undvika avhängning i övningen, var väl inte realistiskt och uppnåddes ju heller inte. Men det var inte benen det var fel på. Benen höll. Det var förmågan att fånga hjulet. Och det är inget FEL. Det beror på att jag inte tränat tillräckligt mycket på det. Och det är en bra sak eftersom det får mig att inse att cykel är så mycket mer än lårmuskler.

Det ska jag ta i beaktande.

Det är såklart psykande att vara den som blir avhängd. En avhängd cyklist är en ensam cyklist. Och tillräckligt många avhängningar kan bryta ner mig. Det är inte kul att se de andra försvinna i horisonten, oavsett hur många ”bra jobbat” man får kastade efter sig.

Men de kan också bygga upp mig. Skapa revansch.

Prat om damklunga kom givetvis upp. Poängen med det är såklart flera. En viktig poäng är att bilda en klunga av cyklister som man faktiskt kan träna ihop sig med för att sedan tillämpa strategierna på riktiga tävlingar. En annan är att känna sig jämnstark, men det kan ju uppnås oavsett kön.

Jag har i alla fall gjort det nu. Kört både distans och onsdagspass med Smestan. Jag bjuder på avhängningarna. Nej förresten. Jag bjuder på lagom många avhängningar. Och om jag ska fortsätta med den här cykelsporten så är det såhär jag vill träna.

För att bli bättre. Smartare. Starkare.

Så… TACK.

To whom it may concern: Junis inre styrka, och augustis fördelar

Solen skiner obarmhärtigt. Det gör den alltid så fort jag bestämmer mig för göra inne-aktiviteter eller gå till jobbet. Motvinden tilltar tillfälligt då jag tvekar, men mojnar när jag bestämt mig.

Och när jag studerat SMHI och inser att det är Byxelkrok, Öland eller Storulvån, Duved, jag kollat på, så har jag redan ställt klockan eller ställt om den.

En solig morgon med nordliga vindar kan omkullkasta hela min veckoplan.

Och då är det ju såklart befogat att ställa sig frågor såsom:

Är det vädret som styr min cykling eller min cykling som styr vädret?

Är det solen som styr mig eller jag som styr min cykling?

Solen må styra cykelbrännan, men den skarpa linjen skapas av bibsen.

 

Jag minns min junimånad. Jag tror att juni minns mig också. Jag tillhörde juni. Jag var Junis. Målet var att köra klubbpass oavsett väder, nej inte oavsett väder för det gör jag alltid, pendlar numera t.o.m i regn och älskar det. Nej, detta var att köra oavsett vad som kommer och pockar på: säga nej till sovmorgnar och dans och andra förströelser. Pyjamasparty med dryck till småtimmarna? Ut och trampa. Favvobandet spelar i Skultuna? Ut och intervalla på Julpavägen. Nordlig vind och sol mellan 06.00 och 08.00? Ta tåget, så kan du köra backe med VCK på kvällen. Styr benen istället för att omständigheterna ska styra din tillvaro.

Syftet med det var ju att maxa distanserna på Dalsland Runt. Men nu efteråt, när vissa tankar om juni tillåts härja fritt i min skalle, inser jag klyschigt nog att det fanns ett annat syfte. Ett högre, om man så vill.

För det är när man väljer något, och väljer bort annat, som man kan få belöningar. Plötsliga känsloattacker vid samlingsplatsen där Julpavägen korsar Salavägen så att man flåsande lutar sig över styret. Man bara ler. Och folk säger bra jobbat och de säger det för att de vill att man ska älska sig själv lite mer. Och då gör man det.

Att cykla många mil är inget unikt för mig, men att fokusera denna milmängd med ett syfte och utan undantag, är det. Jag insåg det inte i juni, eftersom målet med Dalsland Runt inte uppnåddes. Men kanske var det ändå något där inuti som stärktes, på vägen.

Jag hade ju även målet att köra styrketräning under juni månad. Att även styrketräningen skulle vara junis.

Det målet uppnåddes inte.

Det är ok.

Jag kom tillräckligt nära. Det innebär att jag undvek att bläddra förbi Amelias ”5 steg till starkare core”-sidor med uppmaningar som ”Le medan du gör kissande hunden så känns det bättre!”.

Sådant jag hade slitit tidningen i stycken för tidigare, men nu istället bejakade. I tanken alltså.

Man ska vara där tanken är.

Lätt att säga, svårt att tillämpa.

Men om man säger det tillräckligt många gånger, kan man till slut hamna där. Munnen säger orden som öronen börjar lyssna på och fingrarna börjar välja rätt lycra och benen börjar röra på sig och till slut är man DÄR. Utan att hjärnan egentligen har tagit ut sig eftersom det var munnen som började säga orden i rätt ordning.

Och nu, när jag är junis, men också resultaten av mina egna val och inte har ett Dalsland Runt att träna för, så har jag åter möjligheten att välja. Att låta just solen, och andra omständigheter av mer världslig karaktär, styra mina cykelval.

Och det är då jag skulle kunna lyssna på munnen när den rakt ut säger de här orden.

Fan vad jag helst av allt skulle vilja –

Man köper inte tågbiljett till Örebro och inträde till dansen när man egentligen vill cykla mot Flen, via Hälleforsnäs och svalboviken. Eller bara ut till Sundbyholm och glo på vattnet och smygfota Teslaladdarna. Man sitter inte inne i tåget och tittar ut på solen, när det är den man älskar. Eller cyklandet i den man älskar.

Jo, man gör det en gång.

Jag gjorde det tre gånger igår: första, enda och sista.

 

Nu tänkte jag rulla ner till samlingen för att gästspela hos team Smestans onsdagsträning. Jag är skitnervös, men det kommer gå bra. Solen skiner ju.

Klungcyklisterna

Trött på inlägg om sol som speglar sig och sakta går ner i övergödda innanhav? 

Trött på euforiska wow-utbrott och schizofrena veckoplaner som aldrig håller? 

Varsågod, här kommer ett inlägg om lagtempo när det funkar som bäst.

Det vill säga, ett inlägg om syftet med att cykla landsväg. 

Ja, det finns faktiskt ett sådant.


Idag när jag körde till jobbet i sidvinden, smög två svartklädda typer upp bredvid mig. Det hände i höjd med fågeltornet strax söder om Rytterne 9-skylten och avfarten till asköviken. Jag är mycket ovan vid sällskap denna tid på dygnet så jag hajade till, men fann mig och hälsade på dem.

De skulle visst till Strömsholm, och jag skulle ju till Eskilstuna så jag sa jag ska till Eskilstuna.

Och så sa vi inte mer.

Det jag istället gjorde var att försiktigt, med en alfahonas självklarhet i varje tramptag, börja köra lagtempo med dem. Jag lade mig bakom dem och noterade hur de körde korta, jämna förningar med rimligt hög kadens. När hon gick upp framför honom för andra gången bestämde jag mig för att dra igång mitt eget deltagande.

Om de ville köra med mig, skulle de låta mig dra en lika kort stund som om det hade varit någon av dem, och sedan lösa av mig i vinden.

Så jag smög sakta upp, och undvek att titta bakåt i syfte att verka självklar. Och efter den där lagom avvägda tiden i vinden, så kom han mycket riktigt glidande på vänster sida för att smita in framför mig. Och efter ett tag kom hon, och när jag själv gick upp en andra gång, så förstod jag att de hade accepterat mig.

Så vi körde lagtempo till rytternekorset, och jag glömde fullständigt bort den PP jag hade planerat bakom 60-skylten vid Tidö-avfarten.

Och jag kunde fokuserat studera deras jämna, identiska kadens och konstatera att närmare själen i två främlingar går det inte att komma på de 23 minuter det tog att köra till korset.

Och när det kom en backe, så ställde sig den ena upp, och det var tecknet för den andra att göra detsamma. Och exakt samtidigt på krönet satte de sig ner.

Så frågade hon:

Är du från Umeå?

Och jag nästan dog av stolthet som jag alltid gör när någon tror att jag är från Norrland. Hon hade sett att det stod Le Peloton, Umeå, på mina älskade bibs (tack Camilla Lundberg för bra affär!!) och jag ville vara därifrån för att jag ville infria alla önskningar och förväntningar som de här två anonyma, superklungkompetenta cyklisterna hade på mig.

Men jag sa ju såklart att nej, jag har köpt dem på sajten Cykelkläder för tjejer från en i just Umeå och jag har inte ens varit i Umeå!

(Jag funderar fortfarande på bästa sättet att använda hennes fråga till att framstå som creddig)

Och så vände jag mot Kvicksund, och de rakt fram mot Strömholm, och ett anonymt cyklistmöte hade tillfälligt förgyllt min dag.

Eller ännu bättre, kanske blivit en del av min vardag.

Sen var det båt och solotramp till jobbet.

I medvind.

Ja.