Socialrealism. Eller en kort beskrivning av känslan under hösten

Varje gång vi sågs var en gåva. När jag öppnade dörren och såg dig stå där var det som att få en värdefull present.

Men varje gång jag sakta drog isär snöret och började öppna denna gåva, försiktigt för att inte förstöra något, så kom det upp en sådan där clown och slog sitt bedrägliga fejs i mitt nylle.

Dess grinande ansikte och hattprydda skalle hade legat och laddat länge i lådan och fick nu kraft av att jag öppnade den.

AJ.

Sa jag, oftast. Ibland sa jag men då!

Så vände jag andra kinden till, och blåmärket i hjärtat hade alltid bleknat när du stod i dörren nästa gång. Som samma gåva. Som jag öppnade, försiktigt, för att sedan mötas av samma clown och käftsmäll.

AJ.

Sa jag, lite oftare nu. Nästan varje gång, tills jag fick kyssen på pannan och du gick.

Då sa jag inte aj.

Då gick jag, åt motsatt håll.

Annonser

Jag och min tid.

Morrn!

Sitter på tåget till Prag och njuter av min senaste insikt. Insikten handlar om effekten av tiden på tåget, den riktigt långa tiden med många timmar.

Tågtiden.

Min tid för att packa till en resa är ofta över på nån halvtimme. Innan dess har jag processat fram behoven under några dagar och gått igenom vad jag kommer att göra under resan och därmed vad jag ska ta med. Som vanligt gäller multi-syfte med allt, ju fler användningsområden ett plagg har desto större chans att det kommer med.

Sedan lägger jag upp allting i två högar på sängen. En hög med måsten. Fina nattlinnet, träningskläderna. Ska med. En hög med bonus. I måstehögen finns både nödtorften och guldkanten, de små sakerna som gör att jag är hemma även när jag reser. Ett extra fint örhänge, favvolinnet som tar liten plats, osv. I bonushögen finns kanske-sakerna som jag egentligen klarar mig utan.

Sedan packar jag ner de saker som kommer att gå åt under resan. Såsom gåvor. Alltid ha ambitionen att resa lättare på hemvägen. Sedan provpackar jag, packar om, och går en runda för de små, viktigaste sakerna. Pass, biljetter, kort och öronproppar. Rätt öronproppar.

Väl på tåget är jag stissig. Flipprar med mobilen, kollar jobbmejl fast jag kompat ut, slösurfar och kan absolut inte koncentrera mig. Tittar ut genom fönstret, ner i mobilen, ut, ner, ut, ner, ut. Flipper flipper scroll.

När jag bytt tåg till det med gratis kaffe till SJ prio-kunder är jag lite lugnare. Går till bistron, fyller på koppen 2-3 gånger och skriver kanske ett blogginlägg.

Sedan kan jag känna plötslig saknad över något jag prioriterade bort i packningen. T ex nåt par skor. Vid nästa tågbyte har jag kommit till sans, saknar dem inte längre.

Och vid det ögonblick där tåget kör på en färja, i de fall där båt ingår i rutten, byts lugnet mot pirr.

Att åka båt är att resa! Att åka båt med tåg är att leva!

Lite så.

Sedan börjar jag kunna koncentrera mig. Se de där serierna jag läst om, inte avbryta för att chatta med någon, ta in det som berättas. Eller försvinna in i en bok. Japp, så långt har det gått vid andra tågbytet och vid inslaget av färja.

Sedan är jag lugn, och fokuset på att göra en sak i taget gör mig även pigg. Och där kommer känslan att vilja utforska! Observera, titta och lyssna! Lukta! Ta en kvällspromenad och checka in på nåt billigt eller dyrt ställe där jag sover gott eller illa.

Sedan, morgonlöpningen. Idag: Hamburg. Pannlampa, reflex, lager-på-lager och kolla kartan i varje gathörn. Öka lite, stanna, spana på cykelbanor och ha koll på tiden.

Duscha kallt, en sjal blir handduk, packa ihop i sovsalens mörker, dubbelkolla avgångstiden, en dubbel espresso i loungen och så –

Mot tågstationen.

Knattra fram med rullväskan. Hamburg-Prag. Sex timmar på tåget. Vita dukar i bistron, östkänsla på perrongen och iväg.

Chatta med vännen i Prag. Vi ska träffas på Karlsbron, hur romantiskt, ska jag köpa en röd ros så du ser mig?

Och där kommer insikten.

Utan denna tid på tåg hade jag varit ett nervvrak på Karlsbron. Men nu var jag istället det mellan Eskilstuna och Linköping, och lite i Nässjö eftersom det var där jag började sakna mina skor. I Köpenhamn frös jag om fötterna och köpte ett par sockor. Där kom lugnet. Nu var jag riktigt redo.

Så funkar det med tiden.

Så nu sitter jag här på narodni dopravce och har det bra.

Allt på grund av tågtiden.

Mot Prag.

Hej, igen!

Jag åker tåg! Sitter på ett finfint litet danskt tåg som är på väg från Köpenhamn. Det är lugnt och trevligt, mysigt och rart. Kolla de små ugglorna på väggen ❤

Jag ska hälsa på barndomsvänner från British Columbia. Jag har slutat säga Kanada, för det är så stor skillnad mellan öst och väst att det knappast är samma land. Säger de som bor i väst iallafall, och vill hellre vara som Kalifornien än Montreal.

Men va fan. Alla i Sverige är inte heller dalmasar, alla cyklister har inte kört Vättern, alla som tävlar älskar inte att vinna, osv.

Vi är tre parter som ska sammanstråla i Prag, där vi ska bo på ett kloster i tre nätter. Fatta! Äntligen får jag bo på kloster, har aldrig gjort det!

Jag har extra varma sockor med, och pannlampa om det skulle vara kallt i klostret. Och mörkt. Massageoljan är med om någon skulle behöva få betalning i ”rygg och nacke 20 min”,?min behändiga resevaluta. Presenter som ska överräckas är en cykeltröja, en Palestinasjal och en ring. Och så en flaska bubbelkombucha såklart. Ja och så tre sorters knäckebröd.

Prag har jag oftast besökt på sommaren, så det blir en ny upplevelse.

Tåg är nice. Det tar ofta många timmar innan jag kan börja njuta av en resa. Därför är tåg perfekt. Så idag när jag bytte i just Köpenhamn så kom det by luft i lungorna när jag äntligen insåg att jag var på väg!

Annars hade morgonen varit speciell. Fifflat omkring på kvällen innan, beundrat Karins pepparkakor och hängt den sista tvätten. Norpat några överblivna rostade potatisar från en bricka och provsmakat kombuchan. Var mosig i nyllet efter bastun med alla doppen i sjön, sov djupt och studsade upp vid 0615. Sedan lyckades jag traska till stationen utan att ha det minsta bråttom, hänga på låset till Ica nyfors för att köpa knäckebrödsgåvorna, och så knata på tåget i lugn och ro några minuter senare.

Kors i taket.

Löparskorna är med också. Jag ska bo på hotell i Hamburg i natt och fortsätta med dagtåg imorgon till Prag. Det blir också mysigt.

Imorgon 1526 anländer jag till Prag.

Slut för nu.

Några tågbilder för att runda av:

Facing sustainability?

Att vilja vilja.

Jag har cyklat.

Såg på crossen i dess trygga varma fängelse i källaren och krängde på mig cykelkläderna. Ska det ske nu efter två månader? Rullade försiktigt ut. Blev varm för fort, flåsade för mycket för tidigt, tog favvosegmentets jumboplats och stannade tusen ggr för att ta selfies där jag log blixtrande lyckoleenden.

Nä.

Så var det inte. Jo det första. Men inte lyckoleendena. Det fanns inga sådana på mitt trötta fejs.

Jag ville så gärna vilja.

Det var så tungt. Det var så vingligt. Det var så blä. Men det var.

Något annat som var och är och händer, är gårdagens bastubad. I Borsöknasjön. Helvete. Vilken sjujädra energikick. Huden vibrerar fortfarande.

Först käka vännen Riikkas karelska piroger och bärsmoothie, jollra med vännerna Kaj och Evas barn, sedan trippa ner i fallande snö och nästan halka men lyckas få fatt i bastuns runda handtag. In. Värmen i förrummet, av med allt, på med handduk och mysa in sig i hörnet. Utsikten över sjön, prassel från veden i aggregatet blandat med barnjollret.

Dricka folköl och prata. Öl+bastu=sant. Uppdatera sig, kolla läget, hur är det på jobb och hur ska vi förhålla oss till riksdagens skitbudget som tar från de fattiga och ger till de rika? Kapar i klimatarbetet mitt under pågående klimatförhandlingar, belönar utsläppare och skär ner stöden för lösningarna? Varför är skatt på produktion av bränslen bättre som styrmedel än skatt på konsumtion av dem? Hur kan mer ärlighet göra tillvaron på jobbet mer spännande?

Baden. Svalka. Man svettas, måste gå ut och hoppa i Borsöknasjön för att kunna diskutera vidare! Måste trippa på halkig brygga, en håller handduken medan den andra utan tvekan som den naturligaste sak i världen typ som att cykla uppför banvallen går nedför stegen och kastar sig ut. (Om Kaj: hoppar. Om vi andra: går i från stegen.) Några simtag senare har kylan tvingat fram en PP i buskaget och sedan går man tillbaka in i värmen. Handduken är dyblöt av tinad kyla, svett och värme. Ligga på britsen och känna bindväven vibrera av liv.

Mera styrmedel!

Mera ärlighet. Stick ut hakan, säg som det är, vi har inte tid att säga som det är senare. Om du inte vet huruvida korallreven kommer att försvinna vid mer än 1,5 graders uppvärmning så ta reda på det!

Det är roligt att vara ärlig.

Bara man vet vad man vill säga. Men det känner man ganska lätt. I magen, I leendet eller i avsaknad av leende.

Gör så här. Börja prata om något. Börja skriva om något. Du märker snabbt om detta något får dig att le eller sucka! Eller någon annan känsloyttring som verkligen känns i kroppen.

Så enkelt är det. Alternativt, ta en kall dusch eller ett kallt bad. Aktivera din inre värmepump. Släpp loss din inre vrede. Böla. Garva. Dansa. Cykla.

Over and out. Bike for likes.

With love,

Anna

Hjälp mig vilja något

Julmat och cross-laddning

Morrn då!

Säger jag så här på förmiddagen från Eskilstuna. Magen är fulltankad med julmat från igår och koffeinet håller rimliga nivåer. Crossen står och frustar nere i källaren, vägg i vägg med kombuchabryggeriet i badrummet.

Snart snart snart cykla

En dag bara måste ni få en v-logg av min kombucha. Denna bubbliga drömdryck! Kombuchan står och puttrar nere i fyra glasburkar där svart te och socker under tio dagar låter sig ätas upp av mikroorganismer. Dessa små hjältar äter sig så mätta och tackar med att omvandla födan till massor av nyttiga mjölksyrebakterier som är bra för matsmältning och allmänhälsa. Typ. Så häller man av drycken till plastflaskor, så att de får kolsyra sig ett par dagar innan servering. När man häller dem genom tratten ner i flaskan bubblar den begynnande kolsyran ibland över om bryggningen är extra lyckad. Vilket den var idag. Några liter senare har man ett gäng flaskor med finfin bubblig dryck som med fördel kan smaksättas med citron och ingefära, det ska vara något syrligt.

Ja, en gång ska ni få en kombucha v-logg.

Något om gårdagens julmys med lite Eskilstunacyklister! Vi hade stämt träff hemma hos IM-Björn, som kört skiten ur motståndet på Hawaii för ett par månader sedan. Yup, samma Björn som i somras knep ett tempo-silver i sin klass för team Smestan! Han kör på 85 procent vegansk kost och är allmänt skön och trevlig, så han sa ja när jag frågade om inte vi kunde ha ett knytis hos honom. Hans fru Lena visade sig vara vegan, vilken bonus!, så vi drog ihop ett grönt knytis i deras charmiga funkishus. Där fanns Lotta, Jocke & Renée, Björn & Lena, Niklas samt jag själv. Resten kunde tyvärr inte komma, de får väl komma nästa gång! ❤

På bordet fanns veganska varianter av de gamla julbordsklassikerna: gravad morot och griljerade tofu-spjäll, rödbetssallad, skagenröra, senapsaubergine, grönkålssallad*2, julöl, hommous och massor av fantastiskt fint kokt potatis med lagom mycket dill. Ja, och så glögg, pepparkakor och knäcke med såklart. När sedan detta var avklarat, så dukades det fram en söndagslyxkaka av guds nåde (Niklas!!) med knäckkolafyllning, och två sorters chokladbollar (Lotta!!), samt marmeladbollar och närmalet kaffe. OMG! var tanken som slog mig när insikten om vad alla hade ansträngt sig, sjönk in. Dessutom var kaffet något av det fylligaste som runnit ner i mig på länge. YUM YUM YUM.

Vi sjönk sedan ner i soffan och fick en visning av Björns hemmabiosystem samt avancerade trainerupplägg med Swift (måste komma igång med träningen innan jag hamnar där…) medan husets katter patrullerade i förgrunden. Samtalsämnen som avhandlades under kvällen var givetvis proteinmyten, Anammas formbara färs samt kallbad och Iron Man. Och en hel del annat nödvändigt.

Tack alla ni som var med denna kväll! säger jag nu, med budskapet att det mesta går att veganisera: kolla bara sajten Jävligt gott där man kan läsa om de förföriska spjällen som Jocke & Renée hade med sig och även värdparets makalösa auberginesill.

Nog om mat och myter!

För nu har crossen frustat länge nog och jag ska ut och adventstrampa. Rapport kommer, kram!


Lotta tog bilderna utom den sista som är från min brorsas veganska knäckkok, barnhänderna tillhör hans ena dotter ❤

Uppvaknandet.

Åtta sekunder. Lika många andetag. Och dubbelt så många sekunder av idogt torkande med handduk på golven för att hålla rent och fint.

Så gick det till när jag reste mig upp från min sista jobbdag för året vid datorn. Tusen och en förseningar och inlämningar och tusen söndertänkta tankar och tröttaste hjärnan på denna sida evigheten.

I duschen mötte jag vreden.

Så efterlängtad den var.

Jag drog temperaturen till kallaste, kände strålarna isa i ben och fötter, fick riktigt fina djupa andetag och andades fram min allra nödvändigaste vrede lagom tills iskylan nådde huvudet.

Som den kylde. Som den isade. Som den värmde.

För med tillräckligt mycket extern kyla, så gör kroppen det finaste den kan och det är att starta stora värmepumpen inifrån.

Så nu skuttar jag ut i mörkret, finaste finaste luciamörkret som hade varit lika fint oavsett datum och tid, för att gå på visning. För en kompis räkning, följt av konsert, och sedan får vi se var denna väckta värme tar mig.

Förmodligen bara hem.

Men det är inte så illa det heller.

Glad Lucia på er, och passa på att böla, om än så bara ensam framför lussemorgon på SVT play ikväll under ett täcke.

Och om inte det hjälper, så ta för hela helvete ansvar för din egen intimhygien och dra igenom en riktigt jävla snabb och iskall dusch.

Nu.

Love you.

Over and out.

Stans snyggaste kaffefläck?

Måndagsexemplaret

Vem är du idag?

Det brukar en vän till mig ställa som motfråga när jag frågar honom vad jag ska blogga om. Jag brukar ligga på soffan, sucka och leta efter en känsla jag kan ta fasta på för att dra igång ett inlägg. När jag behöver en ingång, ett bränsle. Så att jag kan börja bygga mitt flow.

Jag har då dragit igång ett par teman, det ena mer intetsägande än det andra, eller med en eftersmak jag inte riktigt vill ha i munnen.

Om jag skulle få den frågan idag, skulle jag nog säga: en blandning av vrede, vilsenhet och veck i pannan.

Vilket gör mig helt väck, innanför pannan

Igår var jag på yogapass med cykelklubben. Jag hade då spenderat en bakissöndag med att möblera vårt skafferi. Som för att städa i min egen hjärna. Frukostgrejer här, örtkryddor där och kolhydrater där. Ned med kombuchabryggeriet i badrummet och upp med tvålmakeriet på högsta hyllan.

Det var rätt skönt, och snart drog jag på mig löparskorna och joggade på snabba bakisben ner till gymmet. Jag känner alltid ett spontant motstånd för gym, hälarna i golvet vaffan ska man sitta inne på nån jävla matta för. Men det brukar alltid ge sig. Något i rörelserna i yogan när man sträcker ut sig åt massor av omöjliga håll, är det som att man själv också tillåts att räcka till. Tänk själv, om man balanserar kroppen på enbart handflatorna, vad kan man då inte åstadkomma i resten av tillvaron?

Så efter de där första minuterna, när jag äntligen fattat att jag skulle ta vara på de där rörelserna, så kom en gryende känsla krypandes. Genom benen kom den.

Vrede.

Yes.

Där hade vi den. Kanske efterlängtad.

Så där satt jag och tänkte på följande citat.

Gråt inte mera – organisera.

Så jag organiserade min vrede genom bakisbenen så att de bar mig hem.

Det var inte mer avancerat än så.

Jo, det var det ju. Men det behåller jag för mig själv just nu.

Vilket menlöst inlägg! Vrede och vilsenhet, nu vet ni. Det är jag denna dag, denna nobeldag 2018. För det går inte att skriva om de två saker jag var så förbannad på eftersom de inte har ett enda dugg med cykel att göra.

Hej lilla morgonfrost, säger vi istället och önskar er en fin dag.

Att duscha kallt

Bild som Katja tog från Västerås dit jag begav mig idag efter att jag gjorde det som beskrivs här i inlägget

LOVERS.

måste bara pusha lite för kallvatten här.

Jo. För att i morse gjorde jag just det, duschade kallt. Och det finns en anledning. Jag skulle iväg på uppdrag och mys på skerike bygdegård som höll julbord, och tåget gick så tidigt att jag inte skulle hinna både sova och springa innan.

Så då tog jag en kalldusch istället!

Det var ingen vanlig ljummen lite kall dusch, riktigt kall var den. Riktigt kall måste den vara för att ersätta en löprunda.

För då blir den en litet äventyr jag kan se fram emot.

Så jag stod där med morgonmörkret utanför fönstret och lät vattnet strila. Jag andades ordentligt för att stå ut, och i faktiskt flera sekunder stod jag där.

Efteråt fick jag upp både cirkulation och hjärnkapacitet.

Och detta gav mersmak.

Så för den som inte hinner träna, ta en dusch ändå, och ta en kall dusch.

Kram så ses vi på andra sidan lördagsnatten!

Fredagsfeeling

Tja.

Ibland undrar jag verkligen varför jag ens låter mig anställas på en massagestudio. Jag menar, lönen är kass och man måste slänga sopor utan att få källsortera och dessutom låsa två grindar och två dörrar.

Men så kommer jag på det. Plötsligt. För dagarna jag har massage, de där ljuvliga fredagarna som avslutar arbetsveckan, det är guldkantade dagar. Jag har tider att passa och människor att ta hand om som oftast får det de vill ha och sällan blir missnöjda. Som somnar under mina händer och som jag kan vara alldeles anonym inför.

Bara lyssna. Låta händerna flyta. Cykelvasan? Gymmet? Stress över barnen?

Men då!

Jag hjälper. Händerna dansar. Allt kommer att bli bra.

Och jag slipper vara någon idag.

Lo.

Yo lo, hemma igen i det som känns hemma. Tvättkaos, oundanplockad disk och youtube-ljud och allt annat som hör hemma till.

Barnröster som kommer och kramar när man kommer innanför dörren och säger ”Ja!” när man föreslår deras favoritlinsgryta. 

Sedan äter de nästan ingenting av den, men det är ok. Ja:et från deras mjuka så röster när jag kommer hem och kramen jag får betyder mer. 

Hemma är alltid hemma. Man sover gott hemma, vet vad som gäller, man kan ligga raklång framför brasan och småprata som man inte kan någon annanstans än just hemma och man kan hinna tänka fan, vad unikt det är att bo med dem man gillar.

Det hinner man tänka, minst tre gånger per dag. Man skulle kunna säga det dubbelt så många gånger, men det skulle bli tjatigt.

Alltså seriöst, på riktigt, men alltså hörni, att jag älskar bo med er.

Jag är så trygg med er och vi är tillsammans ett mjukt varmt täcke med bomull.

over and out, fan jag älskar nuet nu