Att slippa vilja vilja

Strömavbrott vare här!

Ho ho. Som tomten sitter vi här framför brasan och gör diverse mysgrejer. Såsom tömmer knäckförrådet och är glada att vi har rinnande vatten.. Precis när avbrottet kom så drog vi på småbarnen jackor och gick ut för att skåda stjärnor. Ett reflextest hann vi pedagogiskt nog också med innan vi började frysa och gick in för att fortsätta vänta där.

Tänk att man upplever sig vänta bara för att det är mörkt och tyst.

Nu har strömmen varit borta i en och en halv timme. Jag och Karin är överens om att ett avbrott i avloppssystemet vore värre. Speciellt för folk i lägenhetshus. Och speciellt för dem högst upp. Eller längst ner, beroende på vad som är viktigt i ens liv.

Men strunt i det nu!

Över till dagens julklapp.

Den stod Jocke för. Mekar-Jocke, bästa team-meken som står att finna söder om Mälaren!

Jocke kom över i morse med två dubbdäck som monterades på under uppdaterande prat i rimliga ämnen. Det ena däcket var en gåva, det andra sålde han till mig. Under monteringen lyckades jag vika slangen, vilket uppdagades i slutet av rundan då en liten pyspunka gjorde sig påmind.

Men innan dess lyckades Jocke med något så elementärt som att få igång mitt cykelhjärta!

Julklappen var en runda med fika vid en rivningstomt. När dubbdäcken var på och vi skulle dra sa han, som riktiga cykelvänner säger till dem som behöver komma igång efter ett uppehåll:

”Så, vad har du saknat mest?”

Att känna mig lätt, lycklig och snabb

Vi drog kringelikrokvägar härs och tvärs genom kjulaskogarna. Dubbdäcken smattrade fram över isgatan mot Hällberga, så kom en bil och vi svängde vänster. Lite darriga av balansövningen tog vi oss an knölig skogsväg där ingen fick något gratis i snön. På detta följde en sönderhackad travbana, som alla andra årstider bjussar rejält med motstånd. Idag var den frusen och lättåkt, och en häst med kusk kom travandes. Vi log såklart brett och fick ett tillkämpat leende, en streckmun, till svar.

Stick från min bana era slapptaskar

Så kom den fruktade smala tunneln, och jag tog rygg på Jockes reflexer medan jag höll andan i mörkret och så var vi igenom.

Hade det varit samma bredd utan tunnel hade det av någon anledning känts bättre.

Några upp och ner och mera is, en PP vid rätt gran, och så plötsligt var vi framme vid ödetomten. Höger in på snötäckt stig. Här skulle julklappen fullbordas med termos och sesamkaka.

Sista turen med Ridleyn gick hit

Vi avhandlade sådant man avhandlar när man sitter två cykelvänner på en ödetomt och dricker te i blek decembersol. Vi klickade i och morrade oss iväg i den frusna snön där trampa trampa trampa var enda sättet att hålla sig upprätt. Värmen återvände till finger efter finger medan vi kryssade mellan halvfrusna vattenpölar, forsade nedför hugelstabacken och så kände jag det: det olycksbådande sviktandet från bakdäcket.

Bara tur att pyspunkan kom först nu, med någon kvart kvar att trampa.

Hej då vid stålforsrondellen, och hem till huset.

Vi var nöjda. Tre timmar och 49 km vinterdistans. Sommartid hade vi hunnit dubbla sträckan på samma tid, om nu någon skulle vilja påminna sig om en sådan sak, som Jocke resonerade.

Innan kaffet drog jag iväg på ett ärende bort mot närjeholme. Jag skulle lämna grejer inför morgondagens nyårslöpning på gyllenhjelmska leden. På vägen dit passerade jag två av Eskilstunas mer befogade fallossymboler: kraftvärmeverkets skorstenar och kyrktornen på Kloster kyrka. Jag korsade en väg lite för långsamt och blev åthutad av en bilist med för liten fallos, och så var jag vid järnvägen och där kände jag åter min pyspunka.

Snyft. Att pumpa upp däcket innan ärendet hade inte hjälpt.

Slangbyte fick bli något att inleda 2019 med.

Och nu gäller fokus fram till CX SM i Varberg om två veckor. Min träning kommer bestå av lugna turer på dubbdäcken så ofta jag kan, varvat med potentiellt svettiga innepass.

Fokus på crossglädje.

Nu har vi haft strömavbrott i mer än två timmar. Jag ska publicera detta och sedan ladda upp batteriet från min laptop. Sedan krama kudden.

…och somna med känslan av hur skönt det är att vara på cykeln igen, skönt att slippa vilja vilja cykla framgent.

Godnatt på det, och så några wow-bilder:

Annonser

Fredag

Hej från tekoppen.

Vardagen har återvänt och jag ska cykla på söndag! Kära min bästa mek-Jocke ska skänka mig ett dubbdäck och visa en runda, jag har tvättat crossens ram och saker börjar falla lite på plats.

Imorgon är det lördag och ska jag städa huset. Hela huset. Vi har nya rutiner där varje vuxen tar hela städningen var tredje vecka, vilket ger större frihet att göra man vad man vill två av tre lördagar. Vissa av er har reagerat på att vi städar så ofta och att det styr min vardag. Ja, det gör det, men jag låter mig gärna styras av att ta hand om det gemensamma.

När man bor med dem man gillar skärper man sig. Det tråkiga blir lite roligare. På våra städdagar poar varje vuxen och barn med sitt och så fikar man tillsammans. Nån kanske åker och gör något med någon. Men sedan kommer de hem. Och sen gör man vad man vill på söndagen. Sen softar man järnet eller reser bort de två veckor man själv inte har städningen.

Det låter väldigt bra rent teoretiskt.

Förut bodde jag själv. Städade när jag fick feeling, kom och gick som jag ville och hade en annan typ av frihet.

Nu har jag istället människor runt mig som skapar den vardagstrygghet jag så länge försökt skapa på egen hand. När jag mitt i all min frihet satt och la på sten efter sten i mitt luftslott.

Tillsammans river vi istället luftslotten.

I ett sådant hus städar jag gärna.

Juldag

Tjena, ledsen att det här kommer så sent. Men min dag började sent efter att ha slutat sent.

Idag har jag legat i matkoma. Yes, det kostar på att vara vegan 2018 med en så givmild och påhittig släkt! De fullkomligt vräker fram den ena växtbaserade rätten och godsaken efter den andra. Alla så mån om att just jag ska älska den!

Vid halv tolv drack jag mitt morgonkaffe. Med dopp. Inte för att jag var hungrig utan för att det skulle göras. Sedan fipplade jag runt i koma fram till tre då pappa lyckades locka ut mig på skymningsspaning vid Vallentunasjön.

Det var vilsamt att gå bredvid och lyssna på hans kommentarer om olika små saker i naturen.

Titta på den där trädstammen som slingrar sig över diket och kajan och korpen de klipskaste fåglarna och det här var väl en maffig samling gråsiskor?

Sedan var det dags för dagens löpning. Det tog tio minuter att knyta skorna. Sen satt jag och stirrade på ytterdörren lika länge. Från vardagsrummet hördes trivsamma ljud från folk som åt praliner och bläddrade i böcker. Motivationen på topp yey.

Men plusgraderna hade ordnat upp vägarna så det blev standardrundan.

På det satte jag rekord i tranan. Alltså den där yogapositionen man tränat på sen barnsben fast man inte visste att det var yoga. Sedan flowade jag pyttepyttelite och dagens träning var genomförd.

Och så fick jag äntligen effekt av duschen. För att jag skruvade till kallaste. Skitkallt!! Tio andetag, vibrerande hud, check.

Under förmiddagens rastlösa matkoma kom jag fram till att det kunde få vara ok med koma ibland. För att må så mycket bättre efteråt rent relativt.

Godnatt på det!

Bloggens första julblogg

Glad jultomte på er!

Kort blogg från kollektivtrafiken. Åker pendel till brorsan från syrran där en mugg hemkörd glögg rann ner. Samt ett stort paket öppnades, innehållandes året julklapp återbruksklappen! Älskar att min syster är så trendig.

I det bruna paketet fanns fyra supersöta likörglas. Eller whiskeyglas, eller mitt i veckan-glas, eller förmiddagsglas, eller glas för vad som helst när man vill med dem man vill. Ni fattar.

Jag brukar ha fet julångest, men jag har slutat med det. Hej då, sa jag en jul och sedan dess har den inte hälsat på igen.

Den här julen tänker jag som vanligt på klimatfrågan, och undrar varför vädergudarna plötsligt har fått för sig att belöna oss med snö och minusgrader. Vad har vi gjort för att förtjäna det? Förväntas vi bli hoppfulla (älska snö, ställ bilen) eller passiva (snö, yes jag har ju alltid sagt att klimatfrågan är en bluff), eller har det ingenting med någonting alls av det att göra? Förväntas vi öva vår löpteknik när fötterna halkar runt? (spänn magen och känn hur benen bär dig, på riktigt det funkar!)

Oavsett. Tomten på bilden kör tyvärr fossilt men han kanske kommer på bättre tankar inom kort.

Glad skymning på er, låt kylan nypa era kinder och ta en pepparkaka, så ses vi på andra sidan.

Beundrarbrevet

Hej, vill bara berätta om ett så gulligt mejl jag fick från en följare!

Han heter Johan och skrev så rart så jag nästan blev tårögd. Det var den ena komplimangen efter den andra! Jag hade gärna lagt upp en skärmdump av hans mejl men då skulle jag nog gjort er generade.

Främst handlade brevet om hur jag tog mig an klimatfrågan i ett specifikt inlägg. Det gör mig glad, eftersom jag ständigt klurar på de många perspektiv det finns på denna fråga. Annika Lantz sa en gång att hon alltid tar upp den i sitt program. Så viktig är den för henne att hon har en deal med uppdragsgivaren att hon bara gör programmet om hon får ta upp klimatfrågan varje program (Lantzkampen).

Hon sa också, utifrån sin roll som komiker, att det är oerhört svårt att skämta om klimatfrågan. Det beror enligt henne på att det saknas en gemensam förståelse. Skämt bygger på igenkänning och just gemensam förståelse. Som saknas bland tillräckligt många i denna fråga.

Vissa tycker att de själva inte behöver bry sig. Andra tycker att de själva inte gör tillräckligt. Eller att andra gör otillräckligt. Återigen andra tycker att vissa gör överdrivet mycket. Hur ska man veta vem man har att göra med?

När hon sa det trillade någon typ av polett ner hos mig. Ju svårare en fråga är, desto större behov att skämta om den så att man får skratta och på så vis hämta kraft.

Fast egentligen är den ju så enkel. Vi har gjort oss beroende av fossila bränslen, vi föder upp för många djur som idisslar och vi låter några få företag få fortsätta tjäna pengar på det.

Men när hörde du senast ett intelligent skämt om klimatfrågan? Och när hörde du senast att det gjordes narr av någon som faktiskt försökte göra något? Eller kastades skit på den som försökte?

Vad handlar klimatfrågan om egentligen?

Rättvisa? Pengar? Makt? Snö? Inkomst? Cykelresor? Följebilar? Någon som tar livsutrymme från många? Bilspons? Värmerekord och översvämningar? Förlorade korallrev? Branden i Hälsingland?

När det finns många perspektiv på en fråga blir det extra viktigt att vara ärlig. Och att ha ett lösningsfokus.

Jag kör ogärna fossilbil till lopp. Varje meter i en sådan bil bidrar till klimatförändring. Det är svårt för mig att motivera ett utsläpp med någon obetydlig pallplats eller lärdom. Men är vi så få utövare som vi är och inte kan arrangera lopp på hemmaplan eller cykelavstånd så krävs biltransport. Därför åker jag fossilt fast jag vet att det är fel. Men därför letar nu jag och Karin efter en elbilsägare som vill dela bil med oss. Då kan jag köra elbil till lopp, och Karin kan skjutsa dottern till träning på lördagarna.

Som exempel.

Man måste vara en del av lösningen.

Jävlar! Mamma ropade just från köket att pepparkakorna blev jättegoda. Spröda. Hon hade bytt ut kogrädden och smöret mot sojagrädde och margarin. Så nu ska vi baka enbart veganska pepparkakor nästa år. Sa mamma. Kanske med lite mer nejlikor bara.

Yey.

Man måste glädjas åt de små sakerna.

Som beundrarbrev och pepparkakor.

Och den här osannolikt synkade bilden som Lotta tog, på mig och Ida när vi spurtar på Gröndal.

Kallduschens Big no no

Hej i stöket, kort rapport från duschkabinen.

Idag tog jag en efterlängtad löprunda i snön. Vallentunasnön, där jag firar julledighet. Satans fint, provocerande halkigt och som vanligt frigörande för tanken.

När jag kom in var klockan skymning. Mina föräldrar donade runt och var fikasugna så vi skulle få oss lite lussebullar när jag duschat.

Jag skulle raka mig, så jag duschade hett. Ångande och varmt. Lite konstigt kändes det, och jag tänkte på en vän som pratat i drömmande ordalag om sina varma mysduschar. Som tog lång tid och alltid slutade med att hon klev ut och frös.

Jag stod i min heta duschkabin, len och fräsch under armarna. Så vred jag om kranen till kallaste. Jag ville bli varm.

Räknade andetagen, vattnet strilade från huvudet ner över kroppen. Andetagen kändes ovant lugna. När tio hade gått, stängde jag av. Jag var klar, stod och väntade in ruschen. Men huden kändes inte som vanligt. Det vibrerade inte. Huden var tyst. Blodet var stilla.

Levde jag?

Efteråt kom jag på mig själv med att frysa. Wtf! Så insåg jag mitt misstag.

För ljummet vatten! Eller kallt nog, men för kort tid!

För även om tio andetag var tio andetag under strålarna, så var kroppen för varm. Huden fick aldrig den chock som behövdes för att blodet skulle rusa. Jag hade haft det för mysigt i kabinen och nöjt mig med för få andetag under strålarna.

Ett uteblivet rus!

Så outsägligt mjäkigt av mig.

Imorgon är det julafton. Klockan 0700 ska det juljoggas, Karin hakar på distans från Eskilstuna. Pannlampa på, hålla balansen och hem till duschen. En riktigt jäkla julkall en. Lång. Intensiv.

Och värmande.

Am der Zug

Goder morgon från tåget!

Jag börjar komma in i tågluffarmode. Steg på tåget i Hamburg två minuter innan avgång efter att jag legat vaken sedan 04.58, tagit en löprunda runt vattnet och sett staden stilla vakna. Tagit min kalldusch, känt huden vibrera, packat, rullat iväg med väskan för att köpa billig whiskey på hörnet, fått hög puls i kassakön, ännu högre innan jag hittat rätt spår på stationen, skyndat på stegen för att hinna ta ut pengar som jag visste skulle behövas för att köpa kaffe och fralla på stationen, och sedan då som sagt trippat på tåget med en suck av lättnad.

Puh. Helt enkelt.

Nu sitter jag här en kaffe senare och känner mig blödig. Att träffa vänner från andra sidan jordklotet är fantastiskt och tårfyllt samtidigt just på grund av avståndet. Man garvar och uppdaterar varandra på varandras liv och garvar igen tills man gråter, sedan gråter man när man inser att det finns ett slut.

Då blir man grötig på rösten och kan inte uttala engelskan på det kanadensiska viset eller ens uttala någonting alls. För då kommer spårvagnen och man ger en snabb kram som chauffören måste vänta på och så hej då älskar dig min vän vi ses!

Ungefär så går det till.

Sedan händer något rätt så moget på tåget från Prag. Och det är att jag börjar prata med en av de skrevande männen i kupén. Anton. Han är djupt artig och har ett lite lekfullt, pojkaktigt skratt som hela tiden rinner ur strupen. Vi har skittrevligt och till slut kommer frågan: vad gör du ikväll? Ställd från båda till båda, eftersom tåget kommer till Hamburg vid 18 och det regnar och man bör fly in i närmsta bar.

Dricker öl med dig, säger jag då inte.

För jag vill inte bryta magin som vi har skapat på vår stapplande engelska. Och det verkar inte han heller vilja, för vi slår följe till den geografiska punkt där vi ska gå åt motsatt håll, och så trippar jag till mitt hotell och han till sitt, och efter att jag checkat in så tar jag en vidunderligt jävla ljuvlig löprunda i snålblåsten. Strava vägrar spela in den, så mystisk är denna kväll. På sjön jag springer runt åker en liten båt där folk myllrar och förmodligen äter räkor och dricker öl, som man gör om man är många. Och jag är en del av detta kvällsmyller genom ljudvågorna som skickas mellan deras röster från båten och mina öron på strandpromenaden.

En Palestinasjal från marknaden som snart ska stänga, och en falafel från hörnet. Upp och duscha kallt, ner med falafeln i magen och sen –

En skitnatt på det!

Yes, det är belöningen! Jag som bokat dyrt hotell och tänkte få mig lite sömn till livs, det fick jag inte. Men jag fick en morgonrunda runt sjön, motsatt varv, som började i mörker och slutade i morgondis.

Och så på tåget två minuter innan avgång, och allt det andra som ni redan hört.

Så nu sitter jag alltså här i tågluffarmode och ska snart rulla på färjan i Puttgarten, och då måste man vara närvarande för det är inte ofta man får vara med när tåget åker båt! Så jag avslutar med den här, i mitt tycke, rara lilla bilden av en synkad julkör:

Man är blödig, ba ”every time we say goodbye I die a little”

I min tågkupé

Yo.

Sitter och kommer på mig själv med att älska mina medresenärer. De är artiga, tysta, tar av sig skorna när de ska sätta upp fötterna på sätet mitt emot och har den fina egenskapen att placera sig så att jag får massor av plats att ha just mina fötter på sätet mitt emot. De luktar inte illa och snarkar inte. Visst skrevas det, men på ett artigt sätt. Sofistikerat och hänsynsfullt. Försynt och intagande.

Jämfört med på vägen hit. Australiensiska paret som helt ogenerat satte upp sina skitiga fossingar med skorna på, på sätet. Alltså wtf uppfostran?? De lovordade hur man kunde ta tåget så smidigt mellan länder i Europa. Varpå de drog upp varsin ost- och skinkmacka och sa att de dock föredrog att flyga mellan Sidney och Melbourne framför att ta tåget. På den sträckan, eftersom det var fullt och smällhett på tåget.

Jag frågade om tågen var elektrifierade, vilket de ”nog var”, varpå jag blev tyst och mina tankar började vandra.

Varför i helvete säger du inte att klimatet är vår ödesfråga och att Australien kommer förlora stora barriärrevet för att de här små snorvalparna tar flyget vilket verkligen borde vara en hjärtefråga för dessa små valpar?

Ingen väljer ressätt eller föda för att plåga andra eller medvetet förstöra miljön. Man löser ett problem, eller väljer det som erbjuds med stolthet och anses genuint. Som i Prag, där kötträtt efter kötträtt trängs på menyerna för att besökarna ska få uppleva det sanna tjeckiska köket. Men hade dessa ställen lyft fram växtbaserade måltider som typiskt tjeckiska, ja då hade ju folk valt dem. Som om det bara är köttet som räknas, när tusen rotsaker och grönsaker är minst lika viktiga i den tjeckiska dieten, eller skulle kunna vara det om de fick sin rättmätiga plats.

Vår andra dag i staden sprang vi rätt in i en gudomlig vegansk restaurang med träbord. Mitt i smeten. Stället var fyllt till bredden av de mest genuina rätter från växtriket. Gulaschgrytor, röror, biffar, syrade grönsaker, pålägg, såser, kakor, tårtor, juicer, glass och öl. I mängder. Mer prisvärt än någon stackars knödel med sås på de köttiga ställena. Juicen var dessutom så färsk att man kunde höra enzymerna dansa.

I den billiga pilsnern dansade istället kolsyran.

Slut på detta inlägg. ✌️

Socialrealism.

Varje gång vi sågs var en gåva. När jag öppnade dörren och såg dig stå där var det som att få en värdefull present.

Men varje gång jag sakta drog isär snöret och började öppna denna gåva, försiktigt för att inte förstöra något, så kom det upp en clown och slog sitt bedrägliga fejs i mitt nylle.

Dess grinande ansikte och hattprydda skalle hade legat och laddat där i lådan och fick nu kraft av att jag öppnade den.

AJ.

Sa jag, oftast. Ibland sa jag men då!

Så vände jag andra kinden till, och blåmärket i hjärtat hade alltid precis bleknat när du stod i dörren nästa gång. Som samma gåva. Som jag öppnade, försiktigt, för att sedan mötas av samma clown och käftsmäll.

AJ.

Sa jag, lite oftare nu. Nästan varje gång, tills jag fick kyssen på pannan och du gick.

Då sa jag inte aj.

Då gick jag, åt motsatt håll.

Jag och min tid.

Morrn!

Sitter på tåget till Prag och njuter av min senaste insikt. Insikten handlar om effekten av tiden på tåget, den riktigt långa tiden med många timmar.

Tågtiden.

Min tid för att packa till en resa är ofta över på nån halvtimme. Innan dess har jag processat fram behoven under några dagar och gått igenom vad jag kommer att göra under resan och därmed vad jag ska ta med. Som vanligt gäller multi-syfte med allt, ju fler användningsområden ett plagg har desto större chans att det kommer med.

Sedan lägger jag upp allting i två högar på sängen. En hög med måsten. Fina nattlinnet, träningskläderna. Ska med. En hög med bonus. I måstehögen finns både nödtorften och guldkanten, de små sakerna som gör att jag är hemma även när jag reser. Ett extra fint örhänge, favvolinnet som tar liten plats, osv. I bonushögen finns kanske-sakerna som jag egentligen klarar mig utan.

Sedan packar jag ner de saker som kommer att gå åt under resan. Såsom gåvor. Alltid ha ambitionen att resa lättare på hemvägen. Sedan provpackar jag, packar om, och går en runda för de små, viktigaste sakerna. Pass, biljetter, kort och öronproppar. Rätt öronproppar.

Väl på tåget är jag stissig. Flipprar med mobilen, kollar jobbmejl fast jag kompat ut, slösurfar och kan absolut inte koncentrera mig. Tittar ut genom fönstret, ner i mobilen, ut, ner, ut, ner, ut. Flipper flipper scroll.

När jag bytt tåg till det med gratis kaffe till SJ prio-kunder är jag lite lugnare. Går till bistron, fyller på koppen 2-3 gånger och skriver kanske ett blogginlägg.

Sedan kan jag känna plötslig saknad över något jag prioriterade bort i packningen. T ex nåt par skor. Vid nästa tågbyte har jag kommit till sans, saknar dem inte längre.

Och vid det ögonblick där tåget kör på en färja, i de fall där båt ingår i rutten, byts lugnet mot pirr.

Att åka båt är att resa! Att åka båt med tåg är att leva!

Lite så.

Sedan börjar jag kunna koncentrera mig. Se de där serierna jag läst om, inte avbryta för att chatta med någon, ta in det som berättas. Eller försvinna in i en bok. Japp, så långt har det gått vid andra tågbytet och vid inslaget av färja.

Sedan är jag lugn, och fokuset på att göra en sak i taget gör mig även pigg. Och där kommer känslan att vilja utforska! Observera, titta och lyssna! Lukta! Ta en kvällspromenad och checka in på nåt billigt eller dyrt ställe där jag sover gott eller illa.

Sedan, morgonlöpningen. Idag: Hamburg. Pannlampa, reflex, lager-på-lager och kolla kartan i varje gathörn. Öka lite, stanna, spana på cykelbanor och ha koll på tiden.

Duscha kallt, en sjal blir handduk, packa ihop i sovsalens mörker, dubbelkolla avgångstiden, en dubbel espresso i loungen och så –

Mot tågstationen.

Knattra fram med rullväskan. Hamburg-Prag. Sex timmar på tåget. Vita dukar i bistron, östkänsla på perrongen och iväg.

Chatta med vännen i Prag. Vi ska träffas på Karlsbron, hur romantiskt, ska jag köpa en röd ros så du ser mig?

Och där kommer insikten.

Utan denna tid på tåg hade jag varit ett nervvrak på Karlsbron. Men nu var jag istället det mellan Eskilstuna och Linköping, och lite i Nässjö eftersom det var där jag började sakna mina skor. I Köpenhamn frös jag om fötterna och köpte ett par sockor. Där kom lugnet. Nu var jag riktigt redo.

Så funkar det med tiden.

Så nu sitter jag här på narodni dopravce och har det bra.

Allt på grund av tågtiden.