Plötslig vila

Idag efter jobbet kom jag på att jag inte njutit tillräckligt av min vilodag. Jag tog därför på mig kläder jag aldrin skulle kunna cykla i och gick till ett ställe jag aldrig skulle kunna cykla till: en hemlig bänk på andra sidan Tranebergsbron.

För att komma hit ”måste” man ta vägen över själva bron. Och eftersom det är den 30 september så kunde jag göra det i solnedgången. Så här sitter jag nu omgiven av pilar och ser ur över min älskade bro och drömmer om framtida morgondopp.

Att just ta totalt avstånd från cyklar och cykelkläder på vilodagen är ett effektivt sätt att senare längta tillbaka upp på cykeln. På så vis frigörs också utrymme i hjärnan för att njuta av det man åstadkommit pp cykeln t ex dagen innan. För mig var det en synnerligen flåsfylld månskensrunda i Hellas där mina ben på ett osedvanligt välkommet sätt, verkligen ville ta ut sig. Så det fick de och just den viljan sitter jag och reflekterar över nu.

För just när viljan att ta ut sig och kapaciteten för dagen att göra det sammanfaller, är cykling helt j-a fantastiskt.

Lite så kan man landa när man kommer på att det är vilodag och man plötsligt passar på att vila.

🍁

Min kamp mot gaspedalen

Har jag berättat hur knubbis satte mig på prov i söndags? Nej, det har jag inte omg gör det nu då!

Knubbis är alltså min supergulliga lilla hyrbil från Elbilio. En BMW I3 med fyrhjulsdrift och snabbladdarförmåga och min vapendragare under helgens begivenheter i Falun.

Att den var fyrhjulsdriven blev jag varse först i måndags på jobbet, då jag berättade den historia jag ska berätta för er nu.

Historien går såhär:

Jag älskar att köra fort. Jag älskar att köra om fort. Och jag älskar att göra det med en elbil eftersom den alltid accelererar snabbare än förbränningsbilarna. På så sätt kan jag fatta snabba beslut när jag kör. Det här brukar jag roa mig med att nyttja när jag kör elbil. Oftast leder det till att jag gör en del halv-ok omkörningar och mängder med fortkörningar. Givetvis är jag aldrig vårdslös, jag bara maxar fordonet när det är lugnt runtomkring. Jag saktar in duktigt också, men ruset av att accelerera väger nästan alltid över. I söndags var det nära att jag fick betala dyrt för detta rus.

Jag hade tagit vägen hem över Västerås för att fika med mina chilenska vänner som hyr min lägenhet. Efter detta begav jag mig till en semisnabb gratisladdare för att fylla på batteriet inför hemfärd. Jag bloggade samtidigt ut min RR, som ni säkert kanske åtminstone skummat. Jag beslöt mig sedan att fylla på det sista på en snabbladdare på Klockartorpet eftersom jag väldigt gärna ville komma hem innan midnatt. Så upp till Circle K och låta I3:n sörpla i sig av kWh: arna så det räckte till hemfärd.

124 km. Det skulle ta mig de 109 km hem, och de sista 6 km till Solna för att lämna bilen. Med marginal dessutom. Ut med sladden, ratta mot motorvägen och iväg.

På vägen skulle jag kanske stanna till vid Lidl i Kungsängen 76 km bort, för att dumpstra lite och under tiden fylla på med lite finfin gratis snabbladdning (de har fått statligt medel för detta, fyra snabbladdare yey!).

Men så är det ju detta med mig och min högerfot. Den vill hela tiden till gaspedalen. Tyngdkraften är så oemotståndlig. Denna drift gör att laddningen sjunker dramatiskt. Att köra ryckigt och för snabbt har som bekant den effekten på bränsletillgången och med bara några mil körda från Västerås har jag plötsligt halverat räckvidden. Men elbilen har den fiffiga egenskapen att man kan spara in på laddning om man kör mjukt och motorbromsar samt undviker högre hastigheter och omkörningar. Så detta tvingas jag göra när inser att jag faktiskt inte bara vill, utan snarare måste, stanna och ladda i Kungsängen.

Jag rullar in med 16 km kvar i batteriet och ser att alla laddare är ur funktion.

Helvete. Jag kollar laddkartan. Ur funktion, det står ju där, varför hade jag inte kollat det?

Kartan säger att det ska finnas en på OKQ8 400 m bort men nu ringer jag och dubbelkollar. Personalen i luren säger att det inte finns någon. Men kanske i Kalhäll? Jag tar ett djupt andetag och tackar för informationen, lägger på och lutar pannan mot ratten. Kalhäll? Hur långt är det till Kalhäll?

Jag öppnar appen igen och hittar en snabbladdare på Preem i Jakobsberg (bra att de avbröt sin fossil-ansökan om raff i Lysekil btw, in och läs mer och det här!). Jag väntar flera sekunder med att titta på vägbeskrivningen som kartan föreslår. Jag vågar inte ta reda på om mina 16 km kommer att räcka, ens med eco-driving.

13 km.

Jag startar motorn.

15 km i batteriet. Att parkera och starta har stulit en km av mig, och den blir nu viktigare än allt annat. Min utmaning blir nu att köra så in i norden bomullsmjukt att jag inte tappar en enda km fram till laddaren i Jakobsberg.

Kommer det att lyckas? Det måste lyckas. Därför kommer det att lyckas.

Ut. Jag tassar iväg genom rondellen och ut på motorvägen där jag lägger mig till höger och vill smälta in i asfalten. 60 km/h, ibland 70. Inte mer, alltid blicken på att batteriet återladdar sig och varje minut kolla hur många km jag har kvar till laddaren.

Sakta kryper vi fram, jag och elbilen i vårt race mot kilometrarna. Inte en enda bil kör vi om, inte en enda fartökning och ständigt blicken på mobilen, batteriet och vägen. Mina knän är lika mjuka som när jag var hemligt störtförälskad i en kvinnlig kollega 2007.

Och se, min mjuka körning ger resultat. Jag knaprar in två km och snart kommer avtaget. Nästan framme nu. Snart ska du få el, kära bil.

Men jag svänger inte. Jag missar avtaget, min hjärna har slutat fungera. Vad i hela..?? Men laddgudarna är med mig och det kommer ett nytt avtag, google maps räknas om rutten och jag kan rulla av vägen med laddaren inom räckvidd. Det är folktomt på parkeringen och laddaren är ledig. Jag parkerar sakta, sluter ögonen och kopplar in laddhandsken.

4 km kvar i batteriet.

Vi lyckades. Vi lever. Att ladda är att leva. Att köra elbil är att leva. Att lyckas med det man måste lyckas med är att leva.

Man borde göra det oftare.

***

Innan jag lämnade tillbaka bilen på måndagmorgonen körde jag runt lite extra i Solna för att känna in accelerationen. Den var nästan som Tesla, nästan.

RR cx-Swecup Falun: min växlande hand

Men yo, laddbloggaren här. Laddar bilen och passar på att få ur mig dagens lopp.

Swecup! På samma bana som igår men torrare, lägre tryck i däcken och revanschsugna ben.

Yeah!

Dagens ledord var balans. Detta ord hade jag mediterat på i stugan efter morgondoppet. Balansen skulle spara mig den tid som vurporna annars skulle kunna stjäla och ge mig möjligheter att köra om några åkare fler än igår. Dessutom skulle balansen stärka mitt ego, välbehövligt.

Och se, det funkade! Jag höll balansen! Så bra höll jag den att jag dessutom höll mig rullande uppför de branta gräsbackarna som under gårdagen försatt mig i backskräck. Dessutom var det ena skråpartiet mer lättkört så där kunde jag släppa på tidigare. Mer fart!

Balansen hjälpte mig även att undvika vurpa åt det fruktade högerhållet i en viss grässlänt ute längre ned på banan.

Något jag dock hade missat helt att meditera på var ordet växla smart. När egot fattade att det skulle cyklas och inte promeneras uppför backarna från gårdagen, hände det sig att jag växlade för aggressivt precis innan backen. Kedjan hoppade och f-16 bakom mig kom ikapp och förbi medan jag fipplade med kedjan. Illa!

Men jag körde snart ikapp och förbi henne.

Sedan hände samma sak nästa varv.

För i hela h-ete.

Hur kunde jag misshandla växelreglagen med sådan oförbätterlig ihållighet?

Återigen stod jag och fipplade tillbaka kedjan medan f-16 bakom mig körde om. Och återigen hämtade jag ikapp, alltmedan varvningarna var ett faktum.

Lärdomen är såklart att man ska växla varsamt. Tid tickar vid dessa mekaniska haverier. Tänk vad jag kunnat åstadkomma om jag fattat det tidigare!

Det positiva är att jag trots allt både orkade hämta igen, samt att jag ens ville hämta igen och inte gav upp. Bta där race-hjärnan!

En tredjeplats räckte det till och framför allt så har jag nu avverkat den första helgens race och sen! Så n jäklar!, känner jag, ska det fan förbättras en hel del. Och det med glädje. För nu är motivationen väckt, och jag vägrar tappa den.

Tvättfoto på det, glada funkisvakter och matchande cx-åkare och välkommen cross-hösten, nu kör vi.

Dagens Runn-dopp

Vaknar innan klockan, lyxar till med att ligga kvar i sängen. Benen sträcker ut sig tvärs över sängen som de gör när det vankas dubbelsäng. Klockan ringer först när jag kravlat mig upp, gnuggat sömnen ur ögonen och tittat ut.

Runn.

Bada.

Nu.

🍁

Jag bylsar på mig. Extra allt i denna gråa, skandinaviska höstmorgon. Går ned mot badplatsen, förbi elbilen som duktigt laddat fullt under natten.

Där.

Runn är stilla. Små krusningar, insjösand och långgrunt bredvid bryggan. I horisonten skog, böljande. Jag står där och vandrar med blicken över de bulliga träden med insprängda färgklickar. Har lönnarna hunnit bli röda först, eller är det asparnas illgula bladverk jag ser?

Hursomhelst så fastnar det inte på omslagsbilden.

🍁

Långt andetag. Utandning. Nu ska det ske. Av med nästan allt och planera påklädningen, där ska jag ställa mina kalla fötter och där är handduken. Andas it igen.

I.

Kylan tränger igenom huden och drar igång blodomloppet. Det rusar, men det går att ligga i och simma, än är det inte vinterdopp.

Upp. Andas. Klä på sig. Rusningen. Vaknandet.

Tack Runn.

🍁🍁🍁

RR CX-pokalen: Därför har jag mage att vara nöjd trots varvning

Japp, jag är nöjd, ni läste rätt. Ledsen, men jag vägrar att vara missnöjd första cx-tävlingen på säsongen. Kommer man till start på säsongens första cx-race så är man nöjd, punkt.

Det finns såklart rent objektiva skäl att vara missnöjd. Race-hjärnan kopplades på för sent så att fältet stack utan mig, tre onödiga vurpor kostade mig varvningen och jag satte några dumma, dumt nog väl inövade, reflexrörelser som bara måste ur crosskroppen. Jag har dessutom en inbyggd icke-förväntan på mig själv. Jag tänker alltid: låt dem hållas där framme, jag gör mitt här bak i ledet, lek ni så ses vi sen!

Jag antar att det där handlar om att befinna sig på en nivå där man rent tekniskt och fysiskt faktiskt är hyfsad jämnstark med resten av fältet. Ni vet den där känslan, det kan vara i början av säsongen, ”tänk om man vore lika stark som HON!” och en dag är man det! Och då var det inte svårt alls, helt naturligt att vara så bra och hur kunde jag ens tänka att jag var svagare och för alltid skulle vara det?

Det är en härlig platå att befinna sig på, eller utvecklingskurva.

Det finns också objektiva skäl att vara nöjd. Faktiskt. Jag körde till exempel om två åkare och hämtade hela tiden in den tid som mina vurpor kostade mig. Där kom race-hjärnan! Och race-flåset! Jag blev modigare i skrå-partierna för varje varv eftersom jag läste lerfållorna bättre för varje varv. Inget skäl att ängslas, bara hitta din rutt genom leran. Och håll den.

Gräskurvorna tog jag hyfsat. Jag var iallafall medveten om NÄR jag bromsade! Hoppen gick bra, med en trött kropp som behöver hopp- och studsträning. Nedförskörningarna gick bra, man letar sin rutt och kör med hjärtat i halsgropen.

Loppet gav mersmak. Det är det viktigaste. Så imorgon blir det ett race till, sedan bär det av hemåt.

Hur gick det för Anne då?

Helsikes skit, Anne fick ryggskott och är hemma och vilar sig i form. Jag saknar henne och önskar att hon fick vara här och köra precis som vi andra! Det hände precis innan vi skulle åka iväg med elbilen. Crossen var perfekt monterad där bak, Annes dyrgrip låg i ruffen och allt var perfekt. Då sköt ryggskottet Annes cx-planer i sank. Det var bara att vackert köra Anne tillbaka till Vasastan och sedan åt vi middag och bestämde att jag skulle köra trots allt. Jag ville ju på roadtrip och var konstigt nog, med tanke på crossformen, sugen.

Det regnade satan under bilresan men väl på startlinjen mojnade det.

Är även sjukt nöjd med vårt val av övernattning. Hade nog inte kört upp hit om vi bokat nån svennigt hotellrum. Jag bor på Främby Stugby, i en utsökt liten stuga med utsikt över sjön Runn, några kilometer utanför Falun. Runn kallar på mitt bad-jag. Det kommer, det kommer. Runt Runn går tydligen en finfin cykelled som heter Runn runt. Skulle jag lätt kört om jag varit här längre.

Som om inte det räckte så möttes lilla knubbis-elbilen som jag hyrt, av nyinstallerade typ 2-uttag för säker långsamladdning. Hur underbart. Och fräscht. Så laddande knubbis har jag också utsikt över från mitt fönster.

Efter loppet laddade vi på Coop i Falun. Batteriet hade 9 km räckvidd kvar, och sög girigt åt sig varenda kWh medan jag handlade middag. Hade jag vetat att det fanns vettig nattladdning i stugbyn hade jag skyndat mig mer.

Totalt landade notan för elen på 85 spänn, fördelat på en snabbis i Enköping och en semi-snabbis på just Coop. Helt ok, även om jag faktiskt hade hunnit ända fram till Främby på 9 km. Men jag har tidigare varit med om att en Zoe laddat ur på samma premisser: 5 km kvar i batteriet, jag går in och handlar och där står jag med fulla kassar och nästan dör när bilen vägrar starta, tills batteriet plötsligt skärper sig och vaknar.

Vad händer ikväll då? Jag sitter och tittar ut på en skymmande Runn, sedan blir det svampsås med pasta och till det, någon smarrig serie. Typ. Eller bok. 

Godkväll på det, jag är fortfarande nöjd med loppet och imorgon ska jag värma lite vid Runn.

Tack Falu ck för rolig bana och bra arrangemang och hejarop längs den corona-stängda banan!!

Och såklart ck Uni-damerna som värdigt stod på pallplatserna ovanför mig.

Och framför mig i tvättkön!

 

Tre saker som händer i Falun i helgen

Torsdag yo!

Ganska nyligen uppkommen från morgondoppet tar jag chansen att morgonblogga medan hjärnan fortfarande är lite småhög, på just doppet.

För vad händer i helgen egentligen?

Jo! Vi drar till Falun, jag och Anne. Vi ska göra tävlingspremiär på cx för i år och det kommer såklart att bli underbart! Underbart som i hög puls, sand och gräs och grus och kurvor och backar och vurpor och jumboplaceringar. Jag tror säkert att flera av er som läser också kommer att kötta runt på banan, vinka gärna!

Vi ska bo i en liten stuga vid vattnet. Invid stugan ska vår elbil laddas. Här vill jag ge ett uthyrningstips för er läsare som bor i Stockholm och det är Elbilio. De är ett bilpoolsföretag som har ett tiotal elbilar för uthyrning på Kungsholmen, i Vasastan och i Solna. Bilarna har olika räckvidd och laddförmåga och man hyr en hel helg för ofattbara 890 spänn. Lägg till att elen man kör på knappt kostar något. Cyklarna åker på ett cykelställ vi fäster på bakluckan då bilen inte har dragkrok (tack Robin för lånet!!).

Den tredje saken som händer i helgen är att min miljöranking ska få göra sin premiär. Jag vill främja miljötänk på cykelevenemang och tänker därför sprida information här på bloggen om hur mycket miljöhänsyn det tas ute bland klubbarna. Klubbar som redan gör detta är t ex Västerås CK och Team Sméstan cykelklubb i Eskilstuna. På listan för min ranking finns bland annat källsortering, vegoutbud och ekologiska/rättvisemärkta bananer och kaffe. Extra bonus för banor som ligger så till att man kan ladda elbilen om man kör en sådan, eller samåkning främjas, samt om ev. priser och spons har miljöprofil. Om nån undrar tänker jag även göra smygreklam för elbil. Kanske någon vill provköra och spana in det smarta cykelstället? Varsågod!

Det var de tre sakerna det. Nu är bloggrasten slut. Lite foton från morgonens gryningsrally på det så hörs vi mer imorgon, dagen innan premiärloppet!!

🔥 🔥 🔥

Ann-Sofie, Marre och Eeva på gryningsrally, tack för foton och sällskap i dessa dimmiga, drömmiga morgonrundor!

Pepp overload, please don’t go there.

Hello!

Brukar du bedöma eller bedömas?

I måndags blev jag utsatt för något jag naivt nog bara trodde fanns inom cykelsporten. Sånt där som får en att sakta bli mindre, sämre, mer irriterad och till slut, less. På sig själv, konstigt nog. Vilket gör att man inte presterar någonting alls och känner sig ännu sämre.

Japp.

Överpepp.

Har ni blivit överpeppade nån gång? Någon som i all välmening gett dig råd du inte bett om, berömt en gång för mycket, peppat dig till döds. Du står där i lokalen eller på tramporna och tänker fan, är jag så dålig att jag behöver alla de här råden? Av någon som inte ens är ledare eller instruktör?

I min roll som motionsledare inom cykling försökte jag motverka detta. Mina nuvarande gym-instruktörer försöker också motverka det genom att efter instruktionerna säga ”vi kommer runt och tittar och hjälper till”, ”coacha inte sönder varandra nu”.

Den hjälpen tar jag gärna emot. Något jag däremot inte är särskilt sugen på är när min partner står där med mitzar och ”coachar” och allt jag får höra är hur jag ska göra.

Det beteendet kan faktiskt dra åt skogen. Särskilt om det kommer från en snubbe, ni får ursäkta.

Jag fattar själv när jag gör rätt och när jag gör fel. Jag hör om slaget träffar rätt. Jag känner i foten om sparken sitter. Jag ber om hjälp när jag behöver hjälp.

Sisådär, det var kvällens gnällblogg i ett kärt ämne! Lite som att träffa på en gammal bekant man var rätt glad av att ha varit ifrån en längre period.

Träffar jag på hen igen vet jag hur jag ska agera, precis som med alla mönster man samlar på sig.

Gymkram på det!

(Några gymbilder blir det inte, där går gränsen även för bloggen)

Klinten.

Lördag 05.40. Klockan ringer och jag snoozar med van hand alarmet. Jag vaknar på ena sidan av en gigantisk dubbelsäng i ett rum som är på tok för dyrt för sin egen rimlighet. Plyschkuddar, snedtak, sittgrupp och stor spegel. 

Visby. Min sista dag. Min första septembergryning vid havet.

Upp. Tufsig i håret, mosig i ögonen, packa ihop alla saker och styra mot havet med stopp för utcheckning i receptionen. Tanten med gotländsk brytning som jag igår var onödigt snäsig mot i mitt begär att hinna till solnedgången på klinten innan lamp-fasen kickade in. Hon har bryggt kaffe till mig.

Cyklade jag igår?

Jag hade checkat in i mitt rum, fnyst åt det spatiösa och minibaren och snedtaket, vräkt ut alla kläder på golvet och snott runt för att få på mig allt och med mig allt. Inte en sekund fick spillas av min dyrbara egentid på klinten med crossen.

Vad var det som var så dyrbart?

Solnedgången. På klinten i höjd med bränslesilosarna hade jag stannat och lutat låret mot överröret medan solen gick ner. Den rörde sig snabbare ju närmare horisonten den kom. Sedan hade jag dundrat vidare över kalkstenshällarna i jakten på en väg jag sett ut. Den gick en nivå nedanför och såg så frestande ut att jag länge varit som besatt av att ta mig dit.

Crossen studsade fram på hällen. Skakade fram, nedåt skråande på en alltmer smalnande stig. Där fanns en brant trappa som ledde till min stig. Av, bära crossen ner och där var jag.

Stigen. Stigen var stenig, stora stenar där crossens nätta 33mm skulle sväva ovanpå och bära oss. Vänster, följa spåren och smyga ut till kanten. Syrsor. Havet. Vågorna. Ett par kilometer åt ena hållet färjeläget, åt andra klinten. Och rakt ut, bara hav och vågor och ett tilltagande mörker.

Med blicken åt rätt håll och med balans och benfokus skulle jag kunna inbilla mig att jag var långt borta. Långt borta i känslan, nära i geografin. Tiden skulle kunna stanna, oupptäckta delar av min hjärnkapacitet skapa upplevelser som skulle kunna tränga undan minnen jag inte ville ha kvar.

Inte lampa på än. Lampsken skapar alltid en kontrast till det oupplysta. Man kapslas in, och allting annat stängs ute. Jag ville vara ett med skymningen lite, lite till.

Stigen leder in i tallskogen. Krokiga ö-träd med integritet ser på mig, där står två bänkar på vilka kärlekspar måste ha suttit nära och löften kanske växlats medan ögon vätts och fingrar slingrats om fingrar. Jag fipplar med balansen och får ett hugg i sidan. Faller, åt höger, dit det lutar, tittar upp på den avbrutna grenen. Den säger kanske: dags att vända, så att du hittar trappan som tar dig tillbaka innan natten suddar ut den.

Jag vänder. Hej då bänkarna. Crossen skramlar tillbaka och snart är jag tillbaka på stenarna, och nu lutar stigen åt andra hållet. Träd kommer igen, det lutar ännu mer och stigen tar inte slut. Snåren av nypon river upp mina illa tilltygade ben. Jag plöjer fram, hög kadens och balans och nu är det mörkt, lampa på och jag måste ha kört förbi stegen. Vänder, igen, stigen lutar än en gång åt andra hållet och natten viskar, vill förföra och ha kvar mig nere på den nedre klinten kanske för alltid.

Där.

Trappan är brant, en ståltrappa där skor med klossar lätt kan slira, inte halka med crossen på armen nu, upp upp, hoppa på och plöja småstigar i rutmönster, visst har man cyklat långt även om det långa gått i sicksack, varje tramptag är nytt om det så bara trampas på det andra hjulspåret, åt andra hållet, i mittremsan eller i lägre eller högre tempo.

Jag är plötsligt tillbaka på asfalten mot färjeläget. Inte hemåt, inte än, jag tar en stig mot vindmöllan som tornar upp sig, förbi den leder stigen in i snåren, en till mölla! Och så är jag vid ringmuren.

Inte sluta riktigt än. Jag följer muren, den är smakfullt upplyst och stigarna böljar, jag är någon kilometer från mitt hotell och ändå mil på mil ännu längre in i mitt egna rikes runda. Jag vänder vid norra porten, smälter samman med stjärnhimlen och vänder, om än geografiskt. En sten som MTB-åkare hade kallat drop dyker upp i sista sekunden, av cykeln och bära försiktigt ner. Två motlut och två gräsbeklädda kullar till, in genom ringmuren och åter kullerstenen under crossens räfflor.

Klicka ur.

För sedan handlar jag, och sedan duschar jag, och sedan äter jag, och sedan stretchar jag, och sedan yogar jag, och sedan somnar jag och sedan vaknar jag, och sedan gryningsdoppar jag.

Och sedan rullar jag ombord på färjan.

20200918_1915264977065557421785224.jpg20200918_192922.jpg20200919_0739233371054889110403433.jpg20200919_0621236124150488682097731.jpg20200919_0651027835868594729188535.jpg20200918_2100185857832797064249723.jpg

Foto Emelie Waktell

Träna cx

Morrn!

Är det inte för lustigt hur psyket ibland gäckar oss med tankar som att ”nej, jag kan inte komma på träningen, jag är för otränad”?

I cykelsammanhang innebär det oftast att man känner sig långsam och inte vill sinka de andra, alternativt skada sitt känsliga ego med att pekas ut som den som kommer sist, eller ännu värre, utgör utfyllnad och mångfald, den som ingen räknar med ska prestera något (”vad kul med så många tjejer på passet!”). 

Varför säger man inte: ”Vad kul att just du kom till passet”? 

Det är dessa tillfällen, när man mycket riktigt kommer sist, utpekad i spåret som omkörd och sämst, när man kan behöva tänka om lite kring vad man vill uppnå med sin träning. Jag är nämligen trött på att känna mig misslyckad, så jag brukar istället tänka de här tankarna: 

  • F-n, jag blev omkörd här i kurvan. Hur kan jag ta denna kurva snävare nästa varv? 
  • Men för h-ete, jag pallade inte den här backen utan var tvungen att gå. Hur kan jag komma uppför den nästa gång? Vilken linje ska jag hålla och när ska jag ställa mig upp och hur ska jag använda vikten? 
  • Skit också, hon hoppade snyggare än mig och hade mer flyt när hon bar sin cykel. Kan jag förbättra mitt grepp runt ramen eller hoppa på cykeln snabbare nästa gång ett hinder dyker upp? 

Så där måste man hålla på för att inte bli dum i huvudet. CX är ju knappast en lagsport, även om man kör i samma tröja och blir extra glad åt en fin prestation som råkar vara lagkamratens. Så det är de egna momenten som det gäller att sätta. Och det gör man genom att träna på dem.  

I tisdags var inte en sådan dag när man tvingades tänka på det där, man bara tänkte på det eftersom det var så som träningen var upplagd. Klassisk crossmix av teknik, puls och tempo! 

Anne och jag körde pulshöjning, kurvteknik och backe. Målet för pulshöjningen var flås, för kurvtagningen att bli en snäv och smart kurvtagare och för backen att få backlen att bli en del av vardagen. För mig i alla fall.  

Vi körde tre övningar: 

  1. Upp i Backen, skråa och ta kurvor i gräsbacken nedåt, hoppa av och hoppa över små hinder och upp i Backen igen på repeat. 
  2. Jaga varandra runt träd tills någon kom ikapp. Det var såklart Anne som kom ikapp mig, men lite längre tog det för var gång, och för varje kurva där jag kom in brett, och ut snävt, som för att kunna ta sats och ta i för att slippa tappa fart. 
  3. Tempohöjning fartsträckor och bära cykel i motlut. 

Det blir snart ganska uppenbart att man måste hitta sina styrkor mitt i alla svagheter. Klamra sig fast vid dem tills man får sådan hybris att man helt plötsligt tror sig ha andra styrkor också. Hittills har jag identifierat två av mina. En är att vilja kunna köra riktigt snyggt utför.

Vi tar det därifrån, känner jag. Och efter tisdagens träning, när faktiskt avhoppen började sitta och jagandet av sin egen svans och Annes hjul runt de där träden gav mersmak, så finns det trots allt hopp. 

Lite, lite, lite miniihopp. 

Rambo.

Låt mig presentera ett första förband-tips!

Tipset kommer från Cecilia och riktar sig till er som, likt oss idag, ej har plåster eller första hjälpen-kit med sig. Aja baja. Detta ska jag hädanefter alltid ha. Åtminstone lite silvertejp lindat runt ramen och extra papper eller gasbinda vikt i fickan. Eller i värsta fall enbart silvertejp som kan lindas runt ett knippe vitmossa.

Följande hände idag den trettonde september, några mil in i rundan. Jag pratar rando med Cecilia och tar en högergir runt en bom. Sedan tar jag i lite för ivrigt och går omkull. Som sig bör, prickar jag exakt samma punkt på vänster knä där jag sedan just randot, fortfarande har ett köttsår (sorry detaljen men det ÄR ett köttsår).

Är det inte för jäkla finurligt hur kroppen lärt sig ramla och slå i exakt samma punkt vareviga vurpa?

Det började iallafall blöda, hur oestetiskt, så vi stannade och jag fick både papper och vitmossa och vatten av fina gruskamrater <3. Och blodet bara rann. Till sist tittade Cecilia på min hals, runt vilken det satt en buff.

Sätt den runt benet, sa hon.

När hon konstaterat att den var för liten för att lindas dubbelt, vek hon över den så att två testar bildades. Sedsn knöt hon en dubbelknut.

Rambo!

Det fick bli rambo-knä resten av dagen. Lite skrek och stramade det inifrån det köttiga, men det var ändå varmt och bra därunder. Snart lugnade det sig, och i duschen hemma tog jag försiktigt av det. Buffen fick duscha och bli blöt, viktigt för att inte riskera behöva rycka loss den med våld. Under fanns jacket, som fick plåstras om.

I fält hittar man lösningar.

Rambo-knät är en av dem.

Fotokudos Agneta och Marre