Såna dagar.

Ni vet de där dagarna. Såna dagar.

Såna dagar när man besök och besöket jobbar lite vid ens köksbord och man själv har flera timmar att meka crosskassetter och racerdäckbyten

Man kan stå hur länge som helst och titta på luftbubblorna i glaset med rosor

Man sätter på musik och stänger om sig och besöket jobbar stillsamt på och plötsligt är det klart och ba

”jag e hungrig e du, ska vi laga nåt?”

och man går till affären sakta för att köpa aubergine och nåt gott att ha i såsen som man sedan svänger ihop. Med pasta till.

Och när besöket ätit upp och man tagit en välförtjänt paus och besöket sedan dragit hem, så börjar man kolla rutter inför morgondagen. Har tid att äntligen förstå hur man snor folks rutter och skapar rundor i strava yey!, och så somnar man. Kanske lite sent.

Och så dagen efter, alltså idag!, cyklar man ut till nån adress i Bromma för att köpa finskor, men de är för stora, typiskt. Så man vänder och kommer till ett rödlyse i Abrahamsberg. Står väl där och ser svårt ut tills nån gubbe på vinglig racer börjar gagga om ens kit, men såna dagar som denna är det extra lätt att skaka dem av sig, man ba med ett enkelt

”jag ska dra!”

och så vevar man iväg och kör mot rött i nästa lyse, fast bara lite lite mot rött.

Och så hem över Tranebergsbron, tänka ”här bor jag!!”

och landa i köket.

Och nu är det dags för grusrunda.

Såna dagar.

Ja, såna dagar.

Min sång till friheten

Älskade väska vad det äger att resa med dig!!

Det har varit den återkommande känslan under veckan i alperna. Min väska där jag packar ner cykeln har öppnat en dörr till frihet som jag tidigare bara sett andra kliva genom.

De som vet hur man gör.

Cykelsportens bilberoende är ett sår jag hela tiden försöker sätta ett nytt plåster på. Under ytan bubblar såret och växer inåt. Det skaver men är bekvämt. För visst gör det ont att läka ett beroende på riktigt. Men friheten när jag rycker bort det här plåstret är oändlig.

Med väskan tar jag med mig cykeln, gratis, på tåg i alla länder!

Givet att det finns plats, men det gör det oftast.

Såhär funkar väskan.

I hopvikt läge kan den fästas utanpå ryggsäcken. Den blir en mjuk liten fyrkant på ca 30*30 cm (som med fördel kan användas som resekudde!). Så kan man cykla till stationen. Väl där tar man av hjulen, vrider styret och vecklat ut väskan och stoppar i cykel och hjul. Även hjälm och flaskor kan stoppas ned, allt får plats. Jag lade den upp och ned, och så vrider man styret så att när man lägger väskan ner, ligger den inte på bakväxeln (självklarhet men ändå).

Upp- och nedmontering tar max fem minuter per gång, eller lite längre.

Ekipaget är sedan lätt att bära, inte supersmidigt men funkar om man inte har för bråttom eller för långt att gå.

Man ställer den på tågets barnvagnsplats i X2000. I första klass finns även minst en plats mellan sätena med mycket utrymme. Letandet efter ett utrymme kan ge lätt förhöjd puls, platserna är ju begränsade. På andra tåg i Sverige finns plats för cyklar att åka fritt om man köper biljett till den. Mycket enklare och inte jättedyrt.

Genom Danmark, Tyskland, Schweiz och slutligen Frankrike hade cykeln kunnat åka fritt, med biljett. Även på nattåget fanns platser, men här ville jag packa ner den pga stöldrisken. Men det finns alltid minst två vägghängda platser, ibland upp till 11. Man kan behöva reservera plats i förväg. I enstaka fall, t ex då cyklister väggar under l’etape du Tour och behöver åka lokaltåg några stationer, kan dock även den mest inbitne paragrafryttare till konduktör ta med upp till 40 (!) cyklar.

Är då cykeln skyddad i väskan?

Nej. Den kan närsomhelst ramla eller få något på sig. Väskan är snarare ett skydd mot vår frihet att ta med oss cykeln på tåget.

Den ger också friheten att få cykla till stationen och hem från stationen. Orka ta taxi eller buss dit! Och byter man tåg några timmar i en stad, monterar man lätt upp cykeln och cyklar runt lite. Kanske till Annecysjön, om man byter i Annecy. Eller om man åker ersättningsbuss till Genève och hamnar fem kilometer utanför stan, då monterar man upp och trampar iväg medan andra snällt får promenera eller ta taxi.

Väskan skyddar dig också från att hänfalla till flyget då den är på tok för bänglig för att kunna hanteras som bagage!

Väskan behöver också skyddas mot cykeln, märkte jag, när jag redan efter ett par dagar såg små hål. Så man kan alltid linda in vassa delar i nåt mjukt eller köpa till hjulväskor och kedjeskydd.

Sammanfattningsvis ger väskan mycket frihet för pengarna. Googla lite så hittar du säkert en för under femhundringen (märket är Scicon, obs smygreklam!). Slitstyrkan i själva materialet är något tveksam och den är inte jätterolig att bära runt på så man pallar nog inte att ta med vilken stålhäst som helst, men kolfiberspjutet går alltid.

Typ så!

Idolbilder i olika miljöer för likes.

Hej!

Hej cykla hem från stationen över Västerbron

Hej komma ihåg koden och stiga in i hej, svala trappuppgången

Hej släppa allt och smaka på nybryggd kombucha

Hej tack-lapp från min senaste Warm Showers-gäst som fick sova ut i måndags när jag drog till Alperna och lämna nycklarna i brevinkastet

Hej ännu ett återupplivningsförsök av grönkålen

Hej fimp i blomlådan och lagom arg lapp med fimp i kuvert till grannen ovanpå

Hej trevliga matta som ramlat ned från grannen ovanpå

Hej morötter i kylen

Hej cykelställ där Amiran hemtamt rullar in

Hej lagom städade badrum

Hej sommarsvettig juli-feeling

Hej tömma väskan och packa den igen och dra till Ingarö för lite bad och häng

Och hej, solränder

Hej, diskade disk

Hej, älskade älskade

hemma.

Och hej och på återseende Emilie som kikar upp från Kullabergsklippan och tog sista kortet

Havet. Havet. Havet.

I måndags kväll på nattåget till Hamburg meddelade konduktören mig att mitt interrailkort var ogiltigt. Detta beroende på att jag skrivit in mitt gamla passnummer som nu alltså inte matchade mitt nya pass. Jag fick åka för denna gången, men måste gå till luckan i Hamburg och lösa problemet dagen därpå.

Sa konduktören med tysk beslutsamhet.

Orden sjönk in. Jag hade alltså plankat mig ner till Alperna. Ingen av konduktörerna hade någonsin kollat pass och kort samtidigt förrän nu. Och nu skulle jag ju åka till Danmarks västkust och Atlantnjuta. Stilla mitt havsbegär. Men hur skulle det gå till om jag inte hade giltig biljett?

Helvete också.

I Hamburg sken solen. Jag trampade till en av sjöarna och slog mig ned. Hur stor var risken att konduktören på tåget till Puttgarten gjorde sitt jobb? Liten, kom jag fram till efter att ha rådfrågat några vana tågluffare.

Däremot ville jag fortfarande till havet. För Danmark fick ju bli en annan resa, palla resa runt och planka. Jag lade ut några krokar och fick till slut ja från två ljuvliga gamla klasskamrater från högskoletiden. Som råkar bo två mil från ett ställe jag plötsligt kom på var en dröm sedan länge: Kullaberg!

Hur berusande!!

Så jag plankade mig genom Danmark, kutade till Öresundståget med cykelväskan i högsta hugg. Och köpte en gilitg biljett. Snabbtåget till Stockholm som jag skulle tagit fick bokas av och hemresan lösas senare. Jag skulle få uppleva de magiska klipporna och äntligen bada benen i saltvatten!

Så det gjorde vi. Och det ska vi göra imorgon också för det finns några vikar och klippor och vågor vi vill till, som ännu är obadade. Och tempot är semesterlugnt på klipporna för man kan inte skynda sig på vassa stenar.

På fredag morgon tidigt åker jag hem till Stockholm. Då blir det hemmadopp igen! Och jag omfamnar min plan B, min lilla skärva Skåne med sitt hav, mina raraste högskolevänner som tar emot en svettig tågluffare med cykel på kort varsel.

Bilder för likes, over and out och kärlek till dig mitt havet du livets peppar och salt yo!!

💓💓💓

Emilie tog bilderna med mig

Vi besökte konstverket Nimis av Lars Wilks, byggt av drivved, vi bytte buss och satt på Piren i Höganäs, och framför allt så fick vi oss förfärande bad och vyer längst ute på Kullaberg. Tackar konduktören på nattåget å mitt allra varmaste för örnblicken som ledde mig hit!!

l’Etape du Tour 2019: skärvor av en klättring

Varje race report börjar när vilopulsen går upp. Min går upp i startfållan. Alltid. I detta fall när vi kommit så långt att det började finnas vimplar ovanför våra hjälmskallar och dunka dunka i högtalarna. Darret. Pirret. Elden.

Nu.

Vi drog iväg, 07.37 var klockan och det var jag och Isa och Charlotte som var i samma fålla och därmed skulle köra lagtempo till första klättringen 20 km norr om Albertville.

Vi susade och rullade över kullarna i morgonljuset, benen värmdes upp men mina skrek ändå lite så vi saktade ner, och så var vi vid första klättringen.

Och eftersom l’etape du Tour handlar om att klättra dryga 4000 hm, så handlar denna RR mest om dem.

Dessa höjdmeter.

Min strategi var klar: jag skulle komma in i det klättertempo som jag haft i onsdags när vi körde Col de Marocaz från andra hållet. Den rytmen skulle jag ha uppför. Den var bekväm och kunde varieras upp och ned i tempo med bibehållen ansträngning. Från rätt muskler. Med rimlig variation i sittställning. Och den rytmen skulle underhållas genom flytande kolhydrater och lagom av annan cyklistföda. Och genom svalka i nacke och panna i fontän vid behov.

Och tänka sig, det höll.

Loppet handlade också egentligen om de två långa klättringarna, första på 20 km och andra på 30 km.

Den första gick mycket genom skugga. Mys. Jag tryckte på enligt plan och drack drack drack, fyllde på i en fontän och njöt av varje rygg jag passerade. Jag hade hittat ett tempo där jag närsomhelst kunde köra om någon, eller sakta ner om jag ville det. Bägge var lika ansträngande, precis som jag ville ha det. Ett lager av reservkraft fanns ständigt tillgänglig och fylldes ständigt på.

Klättringen var snällare i lutning än vad vi kört innan, men längre. Mitt i körde vi längs en turkos sjö. Även den mest sammanbitna snubbe stannade och tog kort. Och så gick det lite nedför.

Men när det gick riktigt nedför märktes det.

Det var långa lutande rakor med hårnålskurvor. Som gjort för hastighetsrekord om man skötte sig. Och det gjorde vi. 75km/h toppade jag, innan jag tog kurvan lite snävare än den innan och åter började trycka på i nästa raka.

***Peter toppade galna 108km/h***

Sen var det lite blandad körning, det blev mitt på dagen och temperaturen kröp uppåt. Svetten rann nedför kinder och ben. Isa och Charlotte var någonstans framför mig, jag jagade några britter ett tag och efter 100 km började helvetet.

Det var dags för den 30 km långa klättringen upp till Val Thorens.

Jag stannade i depån vid foten. Det fanns nötter, torkad frukt, sportdryck såklart, köttiga påläggsgrejer och så kokt potatis yey! Allting langat av fantastiska volontärer som direkt avslöjade min icke franska nationalitet. Fick dem väl så länge de svarade på franska!

En sväng till damrummet, spruta vatten i nacken och iväg.

Men helvetet som började var ett ganska trevligt helvete. Visst var det väl ett svettigt och soligt helvete, men benen tuggade på i den nyfunna backrytmen. Och medan cyklister flockades i dikesrenarna, den ena mer väggad än den andra, så trampade vi bara på. En kurva till, en lutning till, två ryggar till, ska du om då ökar jag!, stå upp lite, sitta, stå sitta stå, sitta, sitta, vatten i nacken och ta sportdryck istället för väggen.

Såklart vi skulle!

Och när nedräkningen till depån i klättringen var klar efter 17 km, fick jag nästan hybris. Jag kunde köra på! Det kunde bli min längsta non stop-klättring någonsin! Men så blev jag klok och tänkte på min strategi, fyllde flaskorna och åt nötter i depån och lät några barn spruta ner mig med vattenslangen. Lade ner nån näve nötter i ryggfickan och svängde ut.

13 klättringskilometer kvar, och så fem och en halv anonyma på slutet som ingen riktigt visste vad de var.

De 13 gick bra tills det var fyra kvar. Då började backpsyket ledsna. Det krävdes extra mycket sportdryck extra mycket vatten i nacken, och så kom en nedbrytande utsikt: synen av de sista två kilometrarna. De åmade sig som serpentiner längs berget och gick in i en tunnel och de små prickarna man såg som var cyklister verkade knappt röra sig. Tdf-feeling! Så jag tryckte, och rörde mig i samma hastighet som dem, nu var det tuffare att vrida upp tempot, nu fanns det inget reservlager mer att ta av, och när vi nådde Val Thorens så var det ändå mer att köra!

De hade lett vägen i ett nedförslut med banderollen you’re soon a finisher! och sedan kom det om möjligt ännu fler höjdmeter.

Vägen mot mållinjen var torr, dammig och lutade lätt uppför.

Där började jag tänka på nära och kära. Och folk längs upploppet var som galna, och ju mer jag tog i ju galnare blev de. Och vid synen av 100 m kvar-skylten, så sprack något inuti mig. Det var min reservdunk. Bränslet flöt direkt ut i tramporna, jag lade mig i bocken och tryckte mosade spurtade mig över mållinjen.

Till åhörarna stora glädje, när man spurtar förbi fem snubbar i ett väldigt snubbtätt lopp.

Och där stannade jag, nån glädje fanns inte, bara en darrande skakande snyftande cykelkropp dom inte ville kunde klicka ur och skiljas från sin cykel eller skilja kropp från cykel.

Jag hade gjort det.

Om än med det riktiga helvetet mellan benen: skavet från svettiga bibs som klättrat 4250 hm brann som helvetets eldar.

Det fick man ta. Ingen chamois i världen skulle ha hjälpt i den 37-gradiga hettan.

Och så var det vattenmelon, och så var det pasta med tomatsås, och så var det vatten vatten vatten, och Ena låg och fick massage i nåt tält och jag snackade med nån och de flesta av oss var nu uppe på berget och en kom senare.

Och vi rullade ner genom den magiska förtrollade Val Thorens tillbaka till Albertville.

Där slutar denna RR.

Men höjdmeterna bär jag med mig in i döden ✌️✌️✌️

Pre-race day

Vi har sovit ryckigt

Vi har promenerat till bageriet och köpt baguetter

Vi har kikat över murar in på gårdar

Vi har hämtat nummerlappar

Vi har svettats på mässområdet i Albertville

Vi har pratat strategier

Vi har planerat vägen till start (24 km) och hem från mål (80 km)

Vi har druckit vår espresso

Vi har klättrat några mjuka kilometer uppför Col de Marocaz för att påminna benen om att det är kul

Vi har badat i sjön tre kilometer nedanför klostret

Vi har svettats

Vi har läst böcker

Vi har planerat den viktiga pre-race day-middagen (färssås med extra protein och extra grädde och extra ris och extra spaghetti) och köpt bubbel till målgång

De som skulle få massage har fått det

Jag har planerat min fortsatta resa när de andra drar till Rivieran

🦋🦋🦋

Ja.

Nu återstår bara en sista kväll på trappen under stjärnorna med cikadornas sång.

Klockan ska ställas på 05.00, starten går 07.37.

Imorgon kör vi l’Etape du Tour.

4000 hm på 135 km.

Henric tog kortet på min (j-igt snabba om jag får säga det själv) rygg som flög nedför Col de Marocaz vid lunch.

Over and out.

Klättra.

Kort hej från mitt kanske acklimatiserade alp-jag.

Idag var det dags att spinna benen lite inför söndagens etape-race. Emil hade fixat en finfin 44km-runda som vi drog iväg på. Det var varmt som i helvetet eftersom vi drog strax före tolv. Men vi trampade oss nedför och uppför över lite bygator och längs vinodlingar och så var vi framme vid dagens klättring.

Det var Col de Marocaz, första dagens helvetesklättring fast idag skulle den tas från andra hållet. Längden var oklar, kanske sju, och lutningen också.

Den började. Vi trampade. Bergsgetterna studsade iväg och jag hittade mitt tempo. Tempot varierade mellan sju och nio kilometer i timmen. Jag hade dock Garmin inställd på väderstreck, för att slippa psykas av siffror.

Serpentinerna erbjöd variation. Jag hade alperna i blickfånget varannan serpentin. Bergen hade lagt sig lager på lager, lite mera blånande och lite mera snötäckta för varje lager. Åt andra hållet fanns alltid en brant, ofta gräsfylld men också lummig med syrerik luft.

Ibland kom nån bil eller en kurva.

Tankarna var uppåt. Jag hade hittat rätt rytm. Rytmen. För varje kurva kände jag viljan att trampa på, även om jag inte visste längden på klättringen. Vilket ju var det sätt som Col de Marocaz hade knäckt mig på så sent som i onsdags.

Nu gjorde det plötsligt ingenting. Visst hade det varit trevligt om nästa kurva var den som de andra väntade bakom, men om det inte var den kurvan var även detta helt okej.

Jag insåg att jag hade börjat ta ett viktigt steg mot acklimatisering.

Och när jag senare nådde toppen och de andra väntade där, så kändes allt så naturligt.

Klättra, naturligt.

Flyga utför, naturligt.

Spinna loss innan nästa motlut, naturligt.

Dricka en slurk flytande kolhydrater under gång istället för att balla ur, helt naturligt.

Så vi fortsatte trycka och mosa och flyga, och när vi var hemma i klostret igen så böjde jag mig över styret och flämtade i insikten om att ett viktigt syfte med denna resa var uppnått:

Viljan att klättra var väckt.

Over and out, lite blånande alper för likes.

Col de la Madeleine hell yeah!!

Idag var en bra dag. Vi klättrade en TdF-klassiker vid namn Col de la Madeleine. En skönhet på 20 km med dödligt alpvacker utsikt både upp och utför.

Jag hade fått nya ben skickat till mig med posten. Aviseringen kom vid tretiden i natt, precis när jag, enligt min rumskamrat Henrik, tydligen hade snarkat till. I aviseringen stod: ”hej Anna! Igår kl. 1658 beställde du nya ben, vi hann precis skicka dem innan stängning. De finns nu för avhämtning på din cykel. Som en extra bonus lade vi i en portionspåse backpsyke, man brukar beställa både och. Ha en bra dag!”

Så jag hämtade ut benen och tackade för bonusen och vi drog iväg.

Det vankades alltså Tour de France-feeling. Rundan ledde oss på platten genom byarna fram till klättringens startpunkt. Startbyns namn var la Chambre. Vi tog en snabbfika och pratade strategier. Sedan doppade vi nyllen och skallar och kepsar i fontänen vid torget och fyllde flaskorna, och började trampa.

Jag och Henrik bildade tidigt en stabil eftertrupp. Bergsgetterna var där framme, fick de väl för våran del. Vi pratade oss uppför åtta kilometer och men efter ett par stopp kände jag att tempot skulle fucka med mina knän. Jag var tvungen att trycka mer för att inte upprepa knä-failet från Flandern. Så jag lämnade Henrik vid en fontän med 12 km kvar. Han fick lova mig dyrt och heligt att ta sig upp.

Jag började min solofärd. Den var trevlig och blev mer och mer meningsfull ju mer av de omgivande alperna som hamnade i blickfånget.

Var de inte snötäckta så var de blånande, var de inte spetsiga så var de böljande. De var överallt, och de blev fler och fler.

Vägen hade lagom lutning. Kanske åtta procent i snitt. En del serpentiner på så lång sträcka såklart och många som kom farande nedför med ett bonjour senare allt fler allez allez! ju närmare toppen jag trampade mig.

Vid 7km-skylten var asfalten nylagd och frestande. Jag stannade ty min puls behövde lugnas. I övrigt drack jag duktigt min sportdryck och åt väl lite iallafall, skulle ju ta totalt dryga två timmar och kanske lite mer.

Skyltarna räknade ner, och psyket omfamnade detta. Till skillnad från igår då jag trodde vi körde en kort klättring som visade sig vara 15 km, så visste vi idag exakt hur lång den skulle bli.

Jag lärde mig att variera sittställning, tryck och distraktioner (fota, äta, dricka) för att minimera störningar på backpsykets klättringafokus.

Det gick olidligt fort att komma till 1km-skylten. Cyklister forsade nu förbi mig nedför. Allez allez!!

Snart skulle jag få vara den som sa så.

Jag kom upp, var väl sjukt stolt ty min första säsong i bergen!! och mötte bergskvartetten på kafét: Peter, Ena, Isa och Charlotte. De hade redan skickat en hälsning till Emil som väntade i klostret pga knäproblem från en 1000km-runda inte alltför länge sen. Men en dag ska också Emil klättra denna väg.

Folk hade väntat ”en halv ostmacka”, jag beställde pommes och sallad, och vem rullade då in om inte Henrik!

Så var alla uppe och glada, bergskvartetten hade såklart kört kick ass nonstop men hey, alla ägde där och då.

Sedan flög vi nedför. 24 km ren utförsnjutning. Bergen så blånande, topparna så klippiga och serpentinkurvorna så inbjudande.

Sen tryckte vi raksträckor och miniklättringar och söta små bedårande alpbyar hem till klostret.

Och Isa får personifiera känslan vi nog alla delade.

🐎🐎🐎

Col de la Madeleine-fakta finns här, på franska vi är ju i Frankrike hallå

Serpentiner och backilska

Jahaja.

Ska väl klämma fram den här rapporten från första dagen i alperna.

Idag har jag varit förbannad. Riktigt jäkla skitförbannad. Ilskan slog till efter lunch med runt 52 km i benen. Innan hade jag varit glad nästan hela tiden. Att få vara här och tugga dessa höjdmeter ihop med bra folk! På bra ben som klättrade på rätt sätt! Med bra psyke!

Sedan blev jag arg. Det berodde på att serpentinerna efter lunch aldrig tog slut. Istället var det de som tog slut på mig.

Jag hade stannat i en sväng. Som man inte ska. Men som man ibland måste. Hade två cyklister framför mig och tre bakom. De tre kom tuggandes medan jag stod med feberliknande dunk från den 33-gradiga hettan, eller mer. Pulsen var så hög. På Garmins karta framför mig fanns bara serpentiner. Och allting bara lutade. Åt fel håll.

Så jag blev upplockad. Gruppen peppade. Distraherade pulsen och det som kändes som frossa. Charlotte coachade. Inget mer stopp. Bara ilska. Hon sa att man skulle prata. Men jag var så arg. Så så arg.

Så blev det lite flackare. Vägen lutade nu lite åt det rätta hållet, för att sedan plana ut och bli frodig. Grönskan var så syrerik. Nu lutade det mera uppåt och vi pressade och tuggade och distraherade och jag spurtade, oss upp till toppen.

Col de Marocaz, 958 över havet. Där var vi. Mitt huvud snurrade. Dunkade. Bultade. Jag kunde bara titta upp mot himlen för att lapa syre. Vatten var sekundärt, syret var prio.

En av oss låg i gräset. En annan stod i skuggan av något träd.

Så körde vi nedför.

Det var frodigt.

Så kom vi till vår by. Saint Pierre d’Albigny. Och det ombyggda klostret där vi bor. En raka. En sista klättring. Ett hav av solrosor och ändlösa rader av vinrankor. Kom igen nu. Snart skulle de framför vika av till höger för att komma in på klostrets gårdsplan.

Nu gjorde de det. En efter en. Och nu gjorde jag det.

Jag.

Var.

Vi.

Var.

Inne.

Isa stod bakom kameran så nästan alla fick plats på samma kort, taget i morse innan avfärd men som nog rätt väl speglar känslan vi alla delade vid målgång

Och för den som undrar tryckte vi 2055 höjdmeter på 86 km

Kort glädjerop från Schweiz

JAG TÅGLUFFAR!!

Hej från Zürich. Det dyra stationskaffets och fontän-med-gratis-dricksvattens stad!

Och staden där cyklar är välkomna. Upp på tågen alltså. Vilket de har varit från att jag bytte tåg i Malmö där Öresundståget tuffade mot Köpenhamn. På ersättningsbussen Köpenhamn-Rödby slängde chauffören lite väl omilt in väska med cykel i bagaget. Den klarade sig dock fint. Men efter det var det lugnt. Det fanns alltid från ett par platser till en halv vagn för cyklar, barnvagnar och annat viktigt på hjul. Inte minst på nattåget från Hamburg (där jag till och med lyckades få mig ordentligt med sömn).

Älskar!!

Efter att jag sett cykelskylten på rutan på samtliga tåg, och läst tidtabellerna där en överkryssad symbol snarare verkade indikera avsteg från normen, tog jag mod till mig här i Zürich. Jag packade upp och monterade min cykel.

Amiran är nu fri. Gnuggat tågsömnen ur bromshandtagen och passat in snabbkopplingarna. Blivit prydligt upphängd på en av de två lediga platserna som finns här på detta finfina lilla intercitytåg mot Genève.

Nu åker vi som folk. Precis som alla andra cyklister med cyklar.

❤️

Tågluff inträder när man reser med interrailkort utan att behöva boka platsbiljett, som jag gör från Zürich ner till Saint Pierre d’Albigny via Genève och en ytterligare ort på franska sidan, förmodligen supergullig