Nockebybron måndag 16.07

Till raddan av skithändelser 2020 kan nu läggas ännu en av materiell art.

Jag var på ett ärende i västerort och ville testa brillorna med nya hjälmen. Varför brillor i grått regn och mörker? Tja, hjälm utan brillor är som kaffe utan socker, om man nu hade druckit kaffe med socker. Det går helt enkelt sällan. Brillorna ska med, oavsett väder, och de får gärna sitta på hjälmen hela rundan om vädret är på det humöret.

De satt bra, men lite långt ner i pannan kanske. Därav testade jag olika placeringar på hjälmen, och på krönet av Nockebybron fick jag för mig att byta. För att de skulle sitta bättre och inte blåsa av. Så av med brillorna och ny position på hjälmen, var tanken.

Men sisomså ville inte brillorna. Nixom pixom, de små svindyra brillorna som matchar alldeles särdeles diskret och snyggt med både favoritstrumpor och -skor, ville leka en annan lek. De ville dansa iväg med vinden som förföriskt fattade tag om skalmarna.

Vinden vann. Mina glasögon med den perfekta linsen för alla väder flög som en virvlande fjäril på sommaräng mot broräcket och jag såg dem precis falla över kanten när jag bromsat in för att vända mig om.

Borta.

Jag hade med mitt fåfänga beteende förlorat dem.

Tankarna virvlade. Visst hade jag någon gång baktalat dem och skyllt dem för att vara för breda för mitt fejs? Eller var detta en förlust med samma syfte som när jag tappade min favoritkeps på torget i Kalmar, att inte sörja det materiella för det går att ersätta?

Tårar och ilska kan inte riktas mot döda ting. Starka känslor ska tillägnas dem som är värda dem.

Ungefär så gick mina tankar, medan jag tröstlöst spanade ner i det kalla Mälardjupet under bron.

Sedan lade jag in en köpes-annons på Happy Ride och konstaterade att det blott voro tio dagar till min födelsedag.

***

Senare körde jag samma väg tillbaka och spanade efter dem i strandkanten. Klafs klafs. De hade rent teoretiskt kunnat flyta i land där med hjälp av vinden och vågorna och lite egen välvilja.

Chansen var mikroskopisk.

De var inte där.

Eller ännu värre, de kanske var precis där jag inte letade. Helt nära, trotsigt plirandes mot mig eller kanske med en sorgsen saknad.

Oavsett, så hoppas jag att någon människa med stil hittar dem och klär jävligt bra i dem. Skicka gärna en selfie!

Till dess: må de ha en lustfylld färd på Mälaren.

💔

Man vill vara mer som en katt. Äger ingenting utom håren på kroppen och tilliten till rätt människor.

Fem kriterier för en riktigt bra podd

Hatten av för duktiga poddare!

I tider av promenader och ofrivillig ensamhet både av och på cykeln, fyller poddar och ljudböcker en större roll än någonsin. Jag kör ju vanligtvis ljudbok vid långpass, och poddar när jag gör sysslor eller rehab. Då jag (ännu?) inte har just en cykelpodd som favoritpodd, så vill jag här ringa in det som krävs.

Låt mig således sälja in min favoritpodd till er i fem steg. Den heter Lucas Rockwood show och görs av just Lucas Rockwood.

Vem är han då? En yogalärare från Kalifornien med studio i Barcelona som fått yoga att bli tillräckligt konkret och tillräckligt långt ifrån rökelse och mantran för att bli tillgängligt, för mig.

Här kommer då säljet för Lucas podd.

Relevant tema för varje avsnitt där man alltid får med sig något. Ämnet introduceras i början och han går rakt på sak med att kärnfullt presentera frågeställningarna och personen han intervjuar. Det är att hushålla med både sin, intervjupersonens och lyssnarens tid. Varje avsnitt blir en värdefull liten present som alltid muntrar upp och skapar hopp.

Lagom längd och antal frågor på varje avsnitt. Lucas introducerar och ringar in varje fråga med att referera till både allmänmänskliga utmaningar och aktuella hälsotrender. Ensamhet, otrohet, rädsla, periodisk fasta, sex, vårt förhållande till alkohol, att komma över sitt ex, meditationstekniker och pessimism som verktyg för hopp. Den som intervjuas ges ett antal frågor, men inte för många, mer som en smakbit som man får mer av om man klickar på personens hemsida eller sociala medier. Totalt är varje avsnitt 30-40 minuter.

Trevlig röst och inget flams. Rakt på sak, mjuk och konkret, alltid någon personlig referens men aldrig för mycket fokus på honom själv. Han fattar helt enkelt att han själv är förmedlare av temat ifråga och lyfter personen han intervjuar. Han späder inte ut avsnitten med massa flams, som bara är roligt och relevant för dem som känner honom (vilket förvisso säkert är en ynnest).*

Ödmjuk avsändare med tyngd och självdistans. Lucas Rockwood har jobbat inom yoga- och hälsobranschen mer än 15 år, han är ingen övermänniska och jobbar med sig själv på flera plan och står för det. Han kör podden för att göra kunskap från forskare och förebilder tillgängliga för andra. Och också för att sälja sina tjänster såklart, på ett snyggt och transparent sätt.

Avslutar snyggt. Alltid med en lyssnarfråga för delaktighet, och ber alltid lyssnaren att recensera och dela podden i sociala medier. Han kryddar med info om tjänsterna som hans yogastudio erbjuder på ett naturligt sätt.

Resultatet?

Jag blir uppåt. Jag liksom skärper mig. Dels för att jag är svag för trevliga, nordamerikanska dialekter, men också för att varje avsnitt utforskar sitt tema på ett konkret sätt som känns relevant.

Den här podden bryr sig om mig.

Den är lågmält konstruktiv och mjuk.

Och då faller jag.

*eller om de pratar om nåt relevant på ett underhållande sätt eller har sjukt mycket självironi

Tullingesjön yo!!

Jag måste ju berätta om julens två kallbad.

För det första gläder det mig oerhört att flödet fylls med badare. Alla utan undantag har ett stort leende i fejset ty de har varit modiga och fått en stor belöning. De har insett hur nära ett stort rus de varit så länge tills de äntligen tog steget. Kanske med mössa, kanske med vänner, men garanterat inte för sista gången.

Bra där!

I lockdown-tider när man inte ids åka till fjällen trots att det kan göras nog så Coronasäkert, får man möta elementen på andra sätt.

Och sig själv.

Så enkelt är det.

Kallbad kan göras nära där man bor, kräver kanske bara någon kort transport, ingen utrustning krävs och det kan göras oavsett väder. Ju ruggigare, desto mer cred. Ju vackrare dager, desto snyggare bilder att skryta med och förmodligen desto lägre tröskel om det är första gången.

För bilder talar när man pratar kallbad. Och filmer. Skriken och skratten och ruset.

❄️

Igår var jag ensam i huset. Konstigt hur fort man vänjer sig vid sällskap; tystnaden fick mig att vilja klättra på väggarna. Jag kunde till slut koppla av med en inbunden julklappsbiografi fram till skymningen. Då väcktes tanken på ett dopp. Under tiden jag planerade, spelade jag lite piano och dansade vals med en låtsaskavaljer och två timmar senare var jag på väg.

Stendalsbadet ligger 2km härifrån med sandstrand. Vinden ven, jag slirade i gräset ner till vattnet och pratade klart med min syster medan hjärnan jobbade upp tempot.

Det skulle ske. Jag skulle bada för andra gången i Tullingesjön och sand var trevligare än grund slembotten. Min utmaning var att händerna skulle frysa mindre än vid julaftonsdoppet då de skrek av kyla (jag chockade dem med att direkt ts några simtag, borde stått i en sekund och låtit kroppen vänja sig först). Mörkret gjorde det hela ännu mera åtråvärt för mig och ljudet från en segelbåt som låg förtöjd vid bryggan skapade en avskalad, rå stämning.

Vem hade stulit den?

Var den övergiven?

Hade ägaren drunknat precis vid avmastningen?

Jag gjorde en hög av mina tillhörigheter så att ingenting blåste iväg i den tilltagande vinden. Hårsnodden låg på ett säkert ställe i ena skon. Så tog jag några foton som skulle komplettera vinden och klucket från vågorna och båtens duns mot bryggan.

Sedan gick jag i, till knäna ungefär. Botten var i huvudsak sandig, med lite större stenar, men helt klart att föredra då det var en tillgjord badplats där man ändå kan förvänta sig en schysst botten. Jag kan faktiskt rekommendera det, eller en brygga med djupt vatten och stege där man slipper känna botten.

Jag sänkte mig bakåt ner i vattnet, doppade huvudet, tog ett simtag och var uppe.

❄️

Utmaningen för händerna lyckades. Jag ökade farten och höll mig på så sätt varm. Händerna värmde jag dessutom regelbundet i det varma utrymmet mellan halsen och halsduken. Hemma väntade dessutom en varm bastu.

Och badet på julafton då?

Det var av den mer estetiska sorten, med badkläder och mössa och sällskap av både släkt och svanar. Bryggan saknade stege och vattnet gick till midjan, jag fick häva mig upp och ingen stege hjälpte till. Julafton bjöd på pangväder med sol ju, men mina händer fick sig en duvning och blev så där kalla så att de värkte när de väl blivit varma.

Ni som varit riktigt kalla om händerna vet exakt hur jag menar.

Man kan inget göra. Bara rida ut smärtan och kanske skrika lite. De mer välförsedda kan sedan sätta sig i en bastu, eller vara hard core och klara sig utan. Men om bastun nu finns där, vore det ju kapitalförstöring att inte låta den jobba, tänker jag.

❄️

Ja, så var det med de kallbaden.

Glad 27 december och måtte vinden och vågorna vara med er.

20201228_1309588130999661797123787.jpg20201228_1310591999222933137397350.jpg

Saffranskladdkaka ftw!

Good grief.

Ska ni käka en enda julig, växtbaserad kladdkaka så låt det bli denna.

Det var känslan idag när jag äntligen fick ta den första tuggan. Av vad? Min nya jultradition. Så knäckig på ytan, så perfekt kletig inuti och så mjuk i sin saffranssmak.

Och hur praktiskt att den görs ett par dagar innan och håller sig. Slipper man baka allt a la minute och behöver inte äta den flera dagar i rad i rädsla att den ska bli torr.

Det måste vara kladdkakans vinnaregenskap och jag ger den gärna förstaplatsen bland kakor.

Receptet? Här! Och byt ut lite av havregrädden mot kikärtsspad för extra saftighetsgrad.

Och ja, allt på bilden är veganskt. Utanför rutan döljer sig något så numera elementärt i mitt gottestall som kikärtsmaränger. Med ett tuggmotstånd från andra världar måste den slå ägg-ditona med hästlängder. Ha i lite extra citron så kan du lura dig själv att de inte alls är fulla med socker.

Och ja igen, tiden då växtätare gick hungriga från julborden är förbi.

Ville bara säga det!

20201222_2228374503465538150329032.jpg

Fem julklappar inslagna med tid, paketerade i omsorg

Måndag lovers! 

Drar igång den här veckan med fem sista minuten julklappstips som kan fixas på distans. Och då snackar jag inte om nån komponent eller skojsig cykelpryl som skickas på posten, även om det kan vara nog så fint att få. För de kommer helt enkelt inte fram i tid.

En radda rutter 

Vi börjar med en klassiker. Inspot från denna har jag fått från Katja, som fick detta i gåva en gång; uttänkta rundor som plötsligt fanns i cykeldatorn. Hur rart! Och att döpa dem till nåt gulligt också hade gjort det ännu finare, ännu mera omsorg. Så vad gillar din vän? Kanske några ni aldrig hann köra ihop men som du vill kunna dela med vännen ändå, någon du vill att ni kör när de sopat gatorna, nån mysig nattrunda eller en med wow-utsikt. En bra regel är att den ska kunna genomföras inom två veckor för att hålla inspot vid liv. Så ta och lägg in en handfull fina grusrundor lagom långa som kan köras med dubb. Har vännen flyttat? Kolla i det nya området! Och ladda upp i några olika format och erbjud dig att hjälpa till om det tekniska med filer strular. 

Nätets bästa mekarvideos

Hur många gånger har man inte suttit och googlat videos eller tips på allt mellan himmel och jord? Svar: för sällan. Jag har definitivt ett behov av ett länkbibiiotek där de enklaste grejerna finns beskrivna. Nätet är en guldgruva där kunniga cyklister lägger ut instruktioner och berättar detaljerat, men hur ska jag veta om det är just mina problem som kan lösas? Och om det är pedagogiskt? Hur lång tid tar det? Osv. En otroligt fin gåva är just listan på bra videos, eller bra kanaler, för de vanligaste mekargrejerna, till någon som inte har tiden eller kunskapen att leta reda på rätt instruktioner. (NOTE! Självklart ska inte IRL-träffarna där du mekar medan din kompis står och pratar av sig om viktigheter inte underskattas. Bägge behövs!)

Motivations-kombo för rando-året 2021

Känner du någon som vill kära j-igt mycket rando 2021? Som just nu är i rehab och inte ens har bestämt sig för vilken cykel hon ska köra på? Bra, då googlar du fram en kombo som gör att personen kan hålla motivationen uppe fram tills att det ska ske. Inte för mycket prylsnack, mixa känslofyllda ögonblicksbilder med naturupplevelser. Horisonter och spelande muskler. Sedan rehab-inspo, eller kanske träningsinspo? Ja, och så lite pryl- och randomekartips på det. Men först på slutet.

Blogg-teman

Känner du nån med en blogg? Då finns digitala julklappar att fixa! Antingen kan du köpa ett betal-konto om du tycker att personen borde göra sig kvitt reklam på bloggen, eller så kan du köpa något snyggt tema. Kan du dessutom guida i lite snygga tips och tricks för att göra bloggen mer levande eller skojsiga funktioner, har du garanterat hittat rätt julklapp för att liva upp bloggaren! 

Lista på ljudböcker och cykelpoddar

Ni vet hur det är på poddmarknaden. Man blir mer och mer kräsen och har svårare och svårare att släppa in nya poddar i sitt liv. Samtidigt suktar man efter fler mysiga röster som pratar om viktiga saker man har nytta av och kan finna tröst i. Jag blir personligen mer och mer intresserad av peronporträtt och hur människors liv har utvecklat sig utifrån de val de gjort och beslut de fattat. Och jag har fortfarande inte någon favorit-cykelpodd! Trots detta har jag mängder av podd-tid att fylla. Just nu rullar en ljudbok med historien om tonårens popidoler i öronen när jag springer långrundor och går kvällspromenader. Har du bra audio-tips att ge i gåva, kanske dina tre favoritpoddar listade med en trevlig beskrivning av varje? Så kan ni rentav kanske lyssna bägge två och sedan diskutera under en promenad på telefon? 

Där har ni mina fem immaterialla julklappstips. Såklart och uppenbart tagna rakt av från min egen önskelista.  

Och om man kunde önska sig ett bättre lokalsinne, så hade det förstås stått högst upp på listan.

Marre tog omslagbilden såklart, tror faktiskt det var exakt samtidigt som crossen fick sitt slut senaste ekerbrott

April 2020

Som tuggat tuggummi i håret.

Det är hur 2020 allt som oftast känts. Eller iallafall kändes ofta i våras. Den ständiga handen som ju far upp och vill dras genom fräscht och luftigt svall, fastnar i gråvitt klet. Man trodde hela tiden att det skulle kunna putsas till guld, men det var inte riktigt guld. Det var tuggat tuggummi, inte som i filmerna om guldvaskning där det tuggade tuggummit faktiskt är guld.

Nej, det är tuggat tuggummi på riktigt och det måste klippas bort i flera centimeter långa stycken för att försvinna helt ur håret. 

Men vänta. Det är ju inte året i sig. Någon har ju tuggat det där förbannade tuggummit med sötningsmedel istället för riktigt socker och det är jag själv. 

Kan man otugga tuggat tuggummi?

Nej.

Man måste klippa av de där hårtestarna, låta hårets lockar dölja livets ojämnheter och klicka i på nytt. 

Skapa nya minnen.

Under filten.

Hej nattugglor.

Igår gjorde jag något jag borde göra oftare.

Jag satt och skulle jobba men kunde inte. Tankarna på det ena och det andra blev för många och högljudda. Tusen skrikande skator slet min motivation i stycken. Till slut korkade allt ihop och jag gjorde det enda rimliga.

Drog ner rullgardinen och gömde mig under en filt. Stängde dörren, stoppade in öronproppar och blundade mot kudden.

Sedan låg jag och lyssnade på mitt eget hjärta.

Slog det? Ja, det gjorde det. Hårt, och fort.

Sedan slumrade jag.

Sedan blev jag rörd över något. Sedan gick jag nästan upp. Sedan blev jag ledsen över något som kanske var på väg att hända. Sedan låg jag kvar medan de andra lagade lunch som de åt, jag hörde dem pyssla och slamra hemtrevligt genom öronpropparna, sedan var deras lunch slut och det blev tyst och sedan vaknade jag, nästan.

Jag gick upp, fyllde på kaffe i köket och messade med en kompis från soffan.

Kaffet kallnade i takt med att vi navelskådade oss själva.

Klockan slog två.

Då åt jag lite jordnötssmör och fyllde på kaffemuggen.

Sedan producerade jag, intensivt.

Klockan 1830 ish drog jag en löprunda runt Albysjön med först min syster, sedan ljudbok, i öronen.

Efteråt vittjade jag Strava. Sex sekunder snabbare snitt per km.

Så var det med den tisdagen.

Mellow and loving it.

Lördag yo, jag har nackspärr light och det suger såklart. Huvudvärken kommer som ett ovälkommet bihang, men berättar samtidigt att det är spärret, inte corona, som är orsaken.

Sitter med en svalnande vetekudde och längtar in i en bastu.

Igår kväll efter middagen gick jag en lång promenad. Telefon- och videosamtal med tre närstående personer ingick i promenaden.

Jag har lärt mig att älska dessa mörka promenader. Övat in en längtan till dem. Tränat, genom att göra det ofta. Just formen, i det att den kan berikas och fyllas med dessa samtal på distans, är så enkel.

Poddar har förstås sin plats också, och ljudböcker.

När hände nackspärret? Troligtvis på cykeln hem i torsdags från stan, eller under själva arbetsdagen då jag kanske huttrade lite och spände mig.

Nackspärr ger huvudvärk.

Och en längtan efter händer som känner, vrider och knäcker.

Min knä-rehab pågår också för fullt med trixiga små övningar.

Och ute är det jämngrått. I min älsklingspodd pratar en psykolog om att vi behöver sänka förväntningarna och kanske låta det gråa vinna. Kapitulera. Jag märker att det gråa som sedan går över i det svarta mörkret ger mig just längtan av att kapitulera. Till vad? Till lågsäsong.

Lågsäsong, ät mig! Jag kravlar vid dina fötter, äter dina skosulor och kräks upp min 2020-skit. Får jag? Hej då, förmultna i frid. Förbränn dig, bryt ner dig, bli till bränsle, lämna mig och låt mig snälla spela piano på nåns 43-årskalas.*

Promenadsäsong. Säsong av kika under lugg genom stor halsduk och sluta längta in i vitt vinterfluff som ändå kanske inte kommer.

Njuta av det ständigt mjuka, dunkla, gråa, svarta utemörkret.

20201210_184530.jpg

*nä, jag har såklart inte lärt mig spela piano än, så långt har inte lockdown gått ännu, även om det står en synth och ett riktigt piano här i huset, men läsa dikter är jag fortfarande bra på

Pendlingens faser och pretto-slutet

Men torsdag kväll yo!

Sorry smått hög. Fått cykla min lilla trotjänare till stadscross både in och ut ur stan idag. Vi knixade omkring lite i Vårby gård innan vi hittade farleden mot Liljeholmen. Ville komma på Liljeholmsbron vidare in i Hornstull till Västerbron och verkligen känna hur jag cyklade in i Stockholm.

Målet var ett kontorshus där jag och Katja skulle co-jobba på säkert avstånd från oss själva och alla andra.

Men desto närmare i själen såklart.

🌹🌹🌹

Alltså cykelpendlingen. Att få trampa iväg på gnälliga morgonben när det är mörkt och tidigt med bejakande radioröster i öronen och sakta känna kroppen vakna. Låta cykelbaneskyltar guida rätt/fel medan Garmin är i väderstrecksmode och sedan komma in i stan.

Seriöst. Hur belönande är inte just in- och utfarten?

Ut från stan: peppen att turen drar igång, man lämnar rödlysen och trängsel bakom sig, snart nog skog och grus och landsväg yeah!

In i stan: nu är vi hemma, bra jobbat benen/lungorna, snart i duschen/baren/sängen, vi gjorde det yo!

Eller för pendlaren: nu får jag cykla hem och tänk vad mycket nytta/onytta jag åstadkom på jobbet idag.

Lite som skymning, eller gryning. Gränslandet mellan faser.

De olika ut ur stan-faserna. Pålycring, cykeln packas och preppas för lampor, första rödlyset och första bron och andra bron och sista rödlyset och sedan färjan mellan Ekerö och Slagsta. Upptempo i lurarna. Tjoho!

Att rulla ombord på ett annat fordon har alltid givit mig rysningar av välbehag.

Särskilt som att cyklar åker gratis medan bilister betalar. He he.

(mest maxat är såklart att rulla på cykeln på tåget i Köpenhamn som i sin tur rullar på färjan mellan Rödby och Puttgarden)

Sedan kommer man iallafall hem, och kan i bästa fall konstatera att de dubbla ekerbrotten bak är lika akuta som när man drog iväg i morse. I värsta fall har de blivit ännu mer akuta, och i allra värsta fall har de snart dragit med sig ett tredje ekerbrott i fallet.

Lilla crossen med för alltid ohotat störst underhållskonto i hela mellansverige.

Jag älskar det du ger mig genom att förlänga min kropp med din.

❤️

Fotocred omslagsbild Katja

Cred också för hennes bjussiga förevisning av den estetiskt tilltalande och ergonomiskt riktiga sitt-puffen på det ödsliga kontorets tolfte våning

Och det mystiska foto med sig själv speglad i den för evigt storslagna storstadsutsikten

14,81 distanskilometer hell yeah

Mitt löparpsyke vädrar morgonluft.

Idag var det dags. Jag lämnade brorsan med sitt styrketräningsprogram och drog iväg själv för att upptäcka närområdet. Det var dags att lufsa förbi Flottsbro runt Albysjön och få till en fin liten loop med pannlampa. Enligt kartan skulle detta ta mig uppför Masmo, där vi kört intervaller förra våren med echelon-teamet.

Pannlampan fick jobba, det fick den. Och ljudboken i öronen som skulle räcka nästan hela vägen runt fick jobba, och mitt lilla skavsår på vänsterfoten som kom sig av alla backar jag först sprang uppför och sedan nedför.

Backar finns det ta mig tusan gott om här i Tullinge. Är de inte branta, så är de långa. Slingrar de sig inte ned mot vattnet, så plöjer de genom skogen. Upp, ner, upp, ner…

Det blev till att tugga några motlut och jobba på skavsåret emellanåt. Backhunger, ät mig!

De sista två kilometrarna plöjde enligt kartan rätt in i mörka skogen. Rak, lerig, grusväg under grå decemberhimmel. Check. Min pannlampa gav ett tryggt ljussken och två kilometer senare fanns en trevlig asfaltsväg som ledde tillbaka in i villaområdena.

Sweet.

14.81 km rejäl jäkla distansnjutning, slut på inlägget!!