Dagens eventbad

Idag var rätt dag att göra vinterbadet till ett event.

Jag hade fått ställa in vandringen vid havet ety magkramp. Och inte vilka som helst utan dem från helvetet. Snön knarrade där ute när klockan slog nio och den bleka januarisolen sken och inne satt jag.

Efter fem timmar gick jag en kort promenad till affären. Efter sex timmar åt jag en liten frukost. Sedan messade jag med badbrudarna om skymningsbad och så blev det.

Vinterbad är den oslagbara kryddan veckans alla dagar. Och kan man variera det med tid på dygnet, mängden is i vattnet eller temperaturen i luften, så blir varje bad just det där lilla eventet som får en att flyga efter en krampande dag.

Jag kom ner till bryggan innan Jenny. Kunde pulsa långsamt i snön vid badplatsen och titta på den övergivna båten som tydligen hette Karolin.

Jenny kom med pepp och fackla. Det var hennes andra bad för dagen men hon tog sig ett andra just för skymningens skull.

Vi preppade, och gick ner i vaken som Jenny hade hållit öppen tidigare idag. På bara sex timmar hade ett istäcke på någon centimeter redan frusit till på ytan.

Vi satt stilla i vantar och mössa bredvid varandra i vaken. Det var riktigt jävla skitkallt, min överkropp isade. Efter dryga minuten gick jag upp, och Jenny skrapade ihop mer än dubbla tiden, som den inspiratör hon är. Facklan brann stilla på bryggan.

Allt skulle sedan ske med vantar på, i syfte att hålla värmen kvar i händerna.

Påbylsade stod vi sedan där i facklans sken. Vi mös, tidernas kallaste temperatur och premiär med eldsken på bryggan.

Jag vinkade sedan av Jenny, trampade den snabba halvtimmen hem och satte på bastun. Det var en sådan dag.

En dag där till synes små vardagshändelser behövde skalas upp till kryddiga events.

Ja, det var en sådan dag.

Jenny en av de mer vardagliga vinterbadardagarna, kolla hennes Instagram för fler badbilder

Dagen då jag påmindes om vad inspiration är

Idag är ingen vanlig dag för idag är dagen då jag kallbadade en hel minut i sträck!

Det gick till så att vårt lokala lilla badgäng, med damer i olika åldrar, begav oss ner till Tullingesjön. Morgonen var stilla, krispig, förvånande soldränkt med tanke på prognosen. Jag hade spetsat in mig på att försöka sitta i länge, för att se hur kroppen skulle reagera på detta och för att jag visste att vissa kunde sitta tre minuter eller mer. Jag tänker att ju längre man kan sitta, desto större blir effekten. Och med effekt menar jag här inre värmealstring, större lugn, ökad tillfredsställelse och allt annat jag vill ha ut av ett kallbad.

Min tanke var alltså att kräma ur det väsentliga: hålla huvud och händer varma medan största delen av kroppen där värmealstringen sker, får jobba.

Strategin var att sitta just stilla, i vatten till ovanför axlarna, med händerna i vantar ovanför ytan. Inte minst för att det såg så stilfullt ut när hon i fb-gruppen Vinterbad gjorde det. Jag tänkte att vi, som varken hade stilfull fjällbäck eller pampig isvak, skulle kunna göra detsamma i vår långgrunda sandstrand vid Tullingesjön.

Vi gick i, jag och Jenny först. Birgitta tog tid från när vi gått ut så långt att vi kunde sätta oss som planerat. Där satt vi, och 15 sekunder av iskyla förflöt. Två snubbar joggade förbi, heja heja ropade jag till dem och de ropade tillbaka.

Ska vi pressa en minut, sa jag till Jenny, ja sa Jenny.

Sekunderna gick så långsamt i vattnet, mina fötter mina fötter, sa jag till Jenny, medan Jenny mest nämnde sina ben.

45 sekunder som kanske var de långsammaste i mitt liv, och femton senare reste jag mig, drog av mig mössan och doppade ansiktet och sen var jag uppe.

Men Jenny satt kvar. Medan jag fipplade med handduk och strumpor, gick en minut till. När jag satt upp håret och fått på mig understället, hade tre minuter gått. Birgitta gjorde då Jenny sällskap och så satt de båda där, och när fyra minuter var ett faktum reste sig Jenny.

Birgitta satt kvar, och klockade en minut innan hon var uppe.

Jenny var lugn och sansad nät hon kom upp. Hur f-n hade hon pallat?

Minut ett var värst, sa hon. Minut två och minut tre var lättare, då hade kroppen vant sig, och den fjärde minuten gick av bara farten.

Jag hade alltså gjort den värsta minuten och missat belöningen. Lite som att värma upp för att sedan kliva av banan.

Det som inspirerade mig med denna erfarenhet, var att jag visste att jag själv kunde göra samma sak.

Jag har många gånger varit med om att höra framgångssagor, goda exempel och så vidare, varts syfte varit att inspirera men som inte alls inspirerat. De har snarare fyllt mig med prestationsångest och en känsla av att det där borde jag också göra eller borde ha gjort. Inte ville, utan stress över ogjorda saker som jag borde ha gjort.

Så om jag ska borra i hur inspiration uppstår, så skulle jag nog säga att följande behöver klaffa:

  • man ser någon genomföra saken i fråga (sitta i flera minuter, dokumenterat med tidtagning)
  • man vill göra saken i fråga (sitta i länge)
  • man får kunskap som man tidigare inte hade (sitta stilla istf härja runt och simma, sitta med vantar, ha mössa)
  • man inser att denna nya kunskap räcker för att själv genomföra det, eftersom man har en grund att stå på (badsjö i närheten, viljan att sitta i längre)
  • Kort sagt, känslan av ogenomförbarhet har aldrig funnits, för om jag hade vetat det jag vet idag hade jag gjort det för länge sen, det som funnits är en hunger efter mer, och jag har nu fått kunskapen som ska ta mig vidare.

Easy!

Älska inspiration, när den sköljer över en såhär i sin renaste form.

Dagens kallbad

Nynäshamn, lördag.

Jag hade tvekat under hela vandringen om jag verkligen skulle bada denna dag. Bara för att tanken väcks och handduken är packad, så måste man inte till varje pris. Man får banga, är det något man får banga är det vinterbad.

Men är det något man heller aldrig ångrar så är det vinterbad.

Och dagen i solen vid havet var lång och jag kunde ångra mig fram och tillbaka flera gånger utan att någon skulle tycka det var konstigt.

Så när jag packade handduken på morgonen, ville jag bada. När jag satt på spetsen av Knappelskärs klippor, när jag klättrat upp så att jag kunde se hur skummet från det kalla Östersjön slog upp och stänkte, hur det kalla vattnet hungrande vräkte sig över stenarna, hur det åt allt i sin väg, hur skummets bubblor jagade varandra för att sedan slungas hårt mot klipporna och vila i kollisionen.

Då ville inte jag.

Det såg för jävla kallt ut bara.

Men när jag tog vägen norrut igen längs stranden, gick längs vägens kurvor och tog ner på en liten stenstrand, väcktes tanken, igen.

Och jag gick runt och hörde tanken prata med mig högt, bada!, och kände beslutet komma som ett förtida lyckorus, och precis när jag skulle knäppa upp jackan kom en finne gåendes, i sportig jacka.

Ska du bada, frågade finnen, glatt som om hon visste vilket härligt lyckorus som snart skulle skapas på den lilla stranden, som om det vore den naturligaste sak i världen där på stranden.

Så jag gick i, lade mig på rygg, och lät det bräckta vattnet av mitt älskade innanhav skölja över mig och mitt ansikte.

Sedan gick jag upp.

Ruset var starkare än på länge.

Jag stod och kände det pulsera.

Dagens hafsbad, completed.

2021 fortlöper med fortsatt glädje åt kallbad.

Jag kan inte få nog av glada nyllen vars kroppar nyss har badat kallt. Just nu fyller de mitt chattflöde med den där rena glädjen som uppnås när något så enkelt och så svårt uppnås samtidigt:

Det att stå vid ett vatten och veta exakt hur kallt det är, för att sedan, plagg för plagg, kliva ur sin varma bekvämlighetszon och hänge sig åt kylan.

Det glada nyllet kommer som ett brev på posten.

Vissa gör det tjusigt med mössa och vantar i en uppskuren vak med stege. Denna fulländning av stilistiska moment får jag sällan ihop, delvis för att jag oftast doppar huvudet. Men de som badar med både mössa och vantar verkar gilla det. Jag tror att det de gillar är just kontrasten till hur de vanligtvis badar på sommaren. Och kontrasten till hur de vanligtvis klär sig på vintern. Kontrasterna och den konstnärliga friheten är kallbadarens självklara uttryck: att toppa den bara huden med utvalda plagg som i normala fall bärs med varma kläder.

Andra kutar i från en sandstrand, iförda oklara mängder kläder, ihop med någon.

Jag älskar varje nybadat nylle.

Ett tredje nylle, jag själv, genomför idag nån sorts blandning av de två, ute vid Gålö havsbad. Mössa ty vill vara fin, vantar ty vill undvika frysa, sandstrand ty mer praktiskt än klippor, inget sällskap ty vännen vrickat fossingen.

Ovanan att bada med vantar tar fokus från den viktiga förberedelsen att ha ett smart ställe att stå på efter doppet. Efter att jag vandrat ut i sanden till ungefär knäna, och lagt mig ner med vantarna i vädret (varför? Jag har ju extra med mig just för att kunna simma med dem?) doppar jag nyllet (varför inte bara slänga av mössan och doppa hela huvudet som jag brukar?) går jag upp på stranden. Jag ställer mig på min jacka medan vattnet droppar in i jackan och handduken ligger i sanden och väntar på ja, vad?

Jag tar av mig vantarna och börjar frysa nåt så in i helvete om händer och fötter medan jag klär på mig underkläder och jeans. Till slut är alla kläder på men allt fokus ligger på mina händer och något rus känner jag alls inte.

Allt fokus som kroppen hade kunnat lägga på att känna blodet rusa, har nu istället gått till koncentrationen på att hantera mössa och vantar. Vinsten av att bära mössa har inte vägt upp avsaknaden av hur innerligt det alltid känns att ha doppat hela huvudet i det kalla. Fingrarna som inte ens fick bada för att de var i ett par vantar, fryser mer än lovligt.

Ett lite felriktat kallbad helt enkelt, som följaktligen sköljdes ner med stärkande rusdryck och som ju självklart ändå såg bra ut på bild.

20210117_1539136591577092151249661.jpg20210117_2055562569871102180392310.jpg20210117_2056534074389952471047138.jpg20210117_135201627777333485695299.jpg20210117_2057276765001031954289151.jpg20210117_2055253636303796956343759.jpg

Recept för dåligt humör

Men yo för guds skull vintern.

Att försöka kräma ut sin välbehövliga f*ck you-runda i den här slasken är som att se sin egen skit flyta upp ur toaletten.

Det var ju vackert och krispigt i morse. Rentav minusgrader, rosa soluppgång och snötuss på varje gren. Jag tassade runt på morgonpromenaden och hörde det knarra.

Med dagern kom slasken.

Och jag kröp ner i sängen, lindad i min omotiverat omotiverade måndagsångestfyllda måndag, för att spendera resten av dagen med att se ikapp missade webinarier, felstavade.

Sedan förberedde jag ett uppdrag, och sedan ville jag ut och tugga mil, för att bota apatin.

Men det halvdecimeter tjocka lagret av slask skrattade mig i ansiktet. Jag sjönk ner och gled iväg för varje fotsteg. Varje steg i detta lager av blöt snö var en så träffsäker spegling av mitt inre att jag blev rädd för mig själv.

Fel. Inte rädd. Irriterad och frustrerad, hopsnörpt.

Till och med ljudboken stängde av sig. Det fick bli en podd som vanligtvis får mig att skratta. Jag försökte, men de skräniga hånflinen från slasklagret på marken var för öronbedövande.

Vid det mysiga lilla skogspartiet en mil in i rundan försökte jag stanna och vara arg, verbalt arg. Men svordomarna dränktes av meningslösheten i mitt tilltag.

Jag halkade, snavade, snubblade hem.

Det kunde iallafall inte bli värre.

Eller kunde det det?

20210107_195401.jpg

Året då cyklingen fick tillåtelse att läka mig

Kära 2020.

Det finns en del skit jag önskar att jag hade ogjort. Prövningarna du utsatte mig för var himlastormande och kullkastande. Du har naglat fast mig vid bergsväggar utan säkerhetslinor och skickat mig nerför serpentiner med nedslitna bromsklossar.

Du har satt mig på prov, och jag har inte klarat proven.

Till en början.

Men något har jag klarat: att ta den utsträckta pedalen som cyklingen räckte mig när jag som bäst behövde återfå fotfästet.

🌹

2020 var året då även bloggen fick sig en snyting. Tufsades till, ett par ynka veckor innan femårsdagen.

Det blev inget firande. Bemärkelsedagen gick obemärkt förbi. Bloggen var för ledsen.

Men vi reste oss, både jag och bloggen, och det finns tre skäl till att vi gjorde det.

Gryningsrallyt på Järva. När våren gjorde sitt bästa för att hugga mitt hjärta i småbitar, fanns det en grupp tjejer som började dra med mig på rallyn i Järva. Det fanns ett varv i naturreservatet norr om stan med ett antal spurtsegment som kunde köttas i tur och ordning. När vi en dag stod och flåsade vid ett av dem, kom någon på idén att köra gryning. Sagt och gjort, gryningsrallyt var fött med start 05.00. Någon annan råkade tala lite väl drömmande om ett hotell som hade morgonsol, och rallyt hade fått en add-on. Gryningsrally med hotellfrukost. Långt in i oktober höll vi ut, där till sist den stora delen kördes med pannlampa och gryning kom när vi sladdade in på radisson i haga.

Vad gjorde dessa rallyn med mig? Jo, de tvingade mig upp och ut på något som alltid visade sig vara värt varenda tramptag. Tillsammans trotsade vi mörkret, sömnen, kylan, solen, benen, ja själva världsalltet, som det kändes.

Randot och det inställda Sverigetempot. Min allt i allo partner in cycling crime Robert var djupt besviken på att Sverigetempot ställdes in. Jag var i min osannolikt sköra vår-form lättad, men snart kom nästa förfrågan: vi skulle köra rando Södertälje 1000k, tyckte Robert, i augusti. Och vem kan tacka nej till det?

Randot skänkte hela min sommarcykling ett högre syfte. Att packa cykelväskorna och hoppa på x2000 söderut med Amiran tryggt vilande bland resten av bagaget var jag van vid, men den ihållande glädjekänsla och inre lugn jag fick av att varje dag cykla långt och länge tills solen gick ner, den hade jag tidigare bara läst om.

Jag kunde därmed på allvar börja jaga mil och samla timmar i sadeln, utforska allt som hörde rando-cyklingen till. Jag tuggade i mig 198 km av Kattegattleden innan mörkret tog mig i Varberg. Jag käkade styrlinda i motvindens Danmark under tiotimmarsdagar och dagsetapper på runt 180 km.

För mig var det en efterlängtad upplevelse att dagarna helt skulle gå till att trycka mil. Jag insåg att detta var det yttersta syftet med min cykling: att cykla länge varje dag och att under lång tid, i detta fall en vecka, göra just detta.

Däremellan bloggade jag tills morgonkaffet fick mina ben att darra av längtan.

Att packa cykelväskor med en lätt liten cykelpackning, trampa åstad och kunna ändra väderstreck och plan närhelst rätt impulser uppstår, ger mig en svårslagen känsla av frihet. Mitt lager av ouppfyllda drömmar förpackade med älvors förföriska viskningar, hjälper mig att njuta av de val som för en utomstående kan verka nyckfulla, oplanerade eller dumdristiga.

Som att hoppa på färjan till Danmark från Göteborg bara för att gränsen tillfälligt öppnats.

🎀

Av alla onödiga skithändelser, bland p-böter, bortblåsta lyxbrillor och inställda skärgårdsresor utan återbetalningsskydd, sticker ändå en sak ut som den mest illaluktande ruttengeggan.

Höger knä. Och i detta gömmer sig om möjligt något ännu mera onödigt och det är oinställda klossar. Och kanske ofullständiga analyser av min egen sittställning och kanske otillräcklig jäkla distansträning, trots att jag ju tyckte att distans för hela helsike var det enda jag någonsin ägnat mig åt, för i helskotta.

Det kom dessutom när jag gjorde min dagliga djupstretchrutin, som jag ju praktiserat sedan maj just för att göra kroppen mer och inte mindre rörlig!

Och jag bröt ju randot på grund av knäont och sitter nu ändå här på löpande rehabräkning med sju övningar att göra varannan kväll! Wtf!!

Men kanske var det inte så onödigt ändå. Det bästa sättet för mig att lära in, är ju just genom att göra fel. Och samtidigt veta hur det känns när saker blir rätt.

Så kära 2020, av alla fel jag gjort och misstag jag begått av tusen skäl som ristats in i avlägsna galaxer, så ge mig en enda färdighet.

Att ställa in min cykel rätt och träna medvetet så att jag pallar cykla långt och länge.

Ett rando.

Ett enda j-a rando. Och helger där man som jag, Anne och Robert drog genom Roslagen på cross en sommarhelg med väskor och bokat vandrarhem. Vardagsrando.

Det är vad jag vill ha av dig, du tassande, smygande, kritvita iskalla bländande, lovande, rusande i mina blodådror, kommande 2021.

Och låt mig fortsätta dra nytta av mina två hemliga bio hacks, kanske bär de tillräckligt med frukt 2021 för att avslöjas offentligt

Tack Eeva (7) Marre (2, 8) resp Robert (11) för foton

Kallbad med tumvantar

46 sekunder.

Så länge kunde jag tydligen vara i vattnet idag just för att jag hade tumvantar på mig. Det var en utmaning jag föresatt mig att anta då jag ville kunna spendera mer tid i vattnet. Jag blev inspirerad att testa tumvantar då jag dessutom ofta blir väldigt kall om händerna efter badet. Kanske för att jag ofta skjuter ut mig bakåt från bryggan och simmar in vilket går hårt åt händerna.

Jag hade läst om tumvantar i ett inlägg på kallbad.nu, en helt överljuvlig fb-sida fullproppad med entusiastiska kallbadare. Ett tips som gavs var att hålla i bryggan och doppa huvudet bakåt ner i vattnet. Kanske ska testa nästa gg.

Hursomhelst.

Min bror stod på land och tog tid. Jag hade en minut som nån sorts luddig tidsgräns. Från första foten till andra foten till ner till midjan på stegen gick kanske tio sekunder. Resterande sekunder bestod av att jag stod längre ned på stegen, sköt ut mig varsamt och simmade utan händernas hjälp in tillbaka. Samt doppade huvudet, var ju svettskalle efter löpningen.

Dessa två moment var mycket trixiga att fixa med händerna ovanför vattenytan. Man liksom sjönk ju. Jag fick till sist ta av vantarna och doppa huvudet med händernas hjälp.

Till slut kom jag upp och när jag satte fötterna i träskorna hade det gått 46 sekunder. I mörkret.

Brr. Min bror tog sitt fem sekunders dopp och så gick vi upp. Jag var rusig och ångande på vägen upp till stugan vi var i (25 meter), gick till och med ut i vedboden och lassade in ett fång ved. Väl inne var jag dock påtagligt mer nedkyld än de andra gångerna, som kanske varat tio sekunder eller femton totalt.

Och i fortsättningen?

Jag kan definitivt tänka mig att sitta en längre stund med både mössa och varma vantar just för att kroppen ändå gillar att vara i länge. Däremot var det för bökigt att doppa huvudet och simma med tumvantar ovanför ytan.

Kombon snabbt dopp med utskjut och insim och vantar vid uppstigning känns rimlig vid vardagsdoppen framgent.

Slut på recensionen av kallbad med tumvantar, gråa vinterbilder för likes (obs kramsnö, så bli inte för avundsjuka på hur det är i Hälsingland).

❄️

Brorsdottern tog fotot på mig, som är från nyårsafton