Åker vi snart? Ja det gör vi.

Nu börjar det äntligen kännas som att vi faktiskt ska iväg. Tror det främst beror på att cyklarna är redo: väskställ till Ridleyn ska hämtas imorgon efter racet (tack Henrik) och monteras med diverse väskor (tack Jonathan), kläder och skor till Forest har hämtats från Skogstorp (tack Magnus) och Johannes (tack!!) har fixat till det sista på Meridan för att göra den körklar. Plus att vi precis har monterat Lucas crossdäck på Ridleyn (görs bäst med lite rödtjut i systemet).

Vem behöver sponsorer när man har sådana vänner?

Ridleyn har bytt upp sig på trissor och bromsbelägg. Det är alltid intressant (eller inte) att titta på de gamla ditona. Trissor taggiga som rosenbuskar, bromsbelägg slitna som tja, klyschor.

Den senaste veckan har såklart varit en vecka av förberedelser: fixa cykel, fixa Ridleyn, fixa väskor, fixa rutt, fixa kläder, massa fix, detta ihop med research för artikel (som nog inte kommer bli något) och studiebesök (varför svarar de inte på mejl??) och bibehållandet av fokus på varför vi gör det här (vad i helvete håller jag på med??). 

Jag har aldrig spenderat så många dagar i rad med fix: normalt tar det någon dag, men det är när jag inte har någon att ta hänsyn till och alla grejer ryms i små väskor. Nu är det annorlunda. Vi ska iväg mer på riktigt. Och vi planerar tillsammans. Lägger tid på att vrida och vända, backa och gasa, boka och omboka. 

Att planera kräver även det ett visst fokus. Hjärnan ska inte ständigt behövs jobba med att lösa de grundläggande frågorna om rutt, cykelbestyr och studiebesök. Ibland måste man vila, så att man får vett att ordna dessa viktiga saker när man vilat klart.

Vi har större väskor, mer packning, vi ska färdas mellan länder och åka tåg med cyklarna. 

Vi ska leta efter människors drivkrafter till solenergi. 

Och så ska vi åka elfärja och kanske få tillfälle att diskutera veganism med någon. Om inte annat testar vi oss igenom falafelutbudet i Berlin och plåtar oss framför tjusiga solpaneler. Eller så lär jag mig ord jag inte visste fanns medan jag ställer om bloggen till engelska. 

Jag brukar bli flummigare på engelska, men ska försöka bibehålla fokus. 

Det finns alltid något av syftena som kommer att uppfyllas varje dag. Och varje dag ska jag dokumentera något av syftena här på bloggen.

Det gör en bra resa. Alltid något att göra varje dag. 

Och hittas inget sådant får vi väl nöja oss med att få punka, så att vi åtminstone kan laga den.

Eller glo på träd, som det på bilden. 

Helvete vad vackert det är när ett träd ändrar färg delvis sådär. Ett blad kan också vara delvis ändrat! Lite rött i kanterna; grönt i mitten. 

Det finns inget vettigare sätt att avsluta det här inlägget än att säga godnatt. 

Den som vill vara vaken längre kan glo på mina gamla trissor: 

Annonser

Solpanelen och jag 

Idag var en bra dag. En bra dag är när man som student lär sig någonting viktigt eller drar en slutsats. Att man lyckas förstå något.
Eller så är man bara nära det man gillar. Som idag. 

Idag har vi monterat ner paneler, felsökt ett montage och åtgärdat felen. Vi har arbetat systematiskt och noggrant och lyckats få montaget att generera el till vår växelriktare.

Men JA!!, som man säger.

Med stor stolthet satte vi oss att äta lunch, för att sedan ta oss an montaget av panelerna igen på våra övningstak. 

Att bara vara nära en panel idag var viktigt för mig. Nära omställningen, den rena energin, jobba med insexnyckeln, klättra på teglet och på plåttakets ställning och känna delaktigheten i framtidens energi.

När den ena raden var för långt åt vänster flyttade vi den. Skruvade och flipprade med bultar och skenor, måttade med vattenpasset och passade in panelen tills den satt perfekt. Om den nedre raden var för långt ner, flyttade vi upp den. Vi skruvade, höll emot och monterade ihop.

Motivationen. 

Tiden stannade. 

Lite som att montera på trissor för första gången eller byta styrstam när hela styret faller i golvet och du bara måste göra klart.

Tiden finns inte. 

Det gör ingenting.

Vi var vid panelerna hela tiden. 

Mitt i allt kom Forest på besök till Solparken, och nu dåsar jag i Sebastians soffa, där vi får övernatta ikväll efter en gudomlig middag. Katja kom över på grön tofu-curry och de vanliga, underbara cykel-äventyrsämnena avhandlades. Denna vidunderliga cykelgemenskap. Garven avlöste varandra och det slog mig att detta är sista gången jag nog ser min kära vän med denna mage. Sedan kommer den nya lilla människan! 

När vi kommer hem från Tyskland är den här. 

Känslan är hisnande. Även om Katja påminner mig om att de brukar säga att hon inte är den första att föda barn, och inte den sista.

Ja.

Detta är sista veckan innan resan, och nu återstår ett par sista dagar av intensivt fix och planering.

Sedan drar vi. 

Men först vill jag krama om panelerna, köra skiten ur mig på grusrace 32 på lördag och – ja, känna att jag lever. 

Bland annat genom att känna supporten från alla som lånar utrustning till oss så att denna resa blir möjlig. 

Mer om det i kommande inlägg.

Godnatt på er ❤ 

Forest fotade allt förutom den lilla raphabjällran som ska heja fram cyklisterna i det race som vi bara måste råka stöta på i Belgien 

Partempo!!

Det finns inget så livgivande för en cykelblogg som lite cykling. 

Ikväll körde jag landsväg för första gången på säkert två veckor, och cyklat har jag inte gjort sedan den kyliga kvällsrundan på crossen för en vecka sedan när lampan levde rövare vid Hällberga. 

Efter det har jag ju fått min fina barndomsvän Forest på besök. Och med en sådan gäst vill man ju anstränga sig och vara värd och vara närvarande. 

Och Eskilstuna har verkligen visat sig från sin bästa sida. Och Forest har fått plocka trattkantareller i Gästrikland, bada höstbad och åka kanot i en disig höst lika len och stilla som en punkad slang, fan vilken dålig liknelse. Åter till dagens tempo. 

Johannes (som lånar ut cykel till oss!) hade styrt en runda med tempo åt kjulatrakterna och jag ville lära känns hans cykeljag så jag planerade in det. Johannes är uppstyrd på så vis att han har ett upplägg för rundan, sånt gillas. Vi två fick oss en finfin lagom kurvig och lagomt flåsigt partempo i den helt gudomligt ljuvliga brittsommarkvällen. Och vägarna runt Eskilstuna är perfekta för cykling! Jag fattar inte hur jag under alla dessa år har negligerat detta faktum. 

Jag var rätt tveksam till min egen form, hade nog tryckt i mig en degig polarkaka för mycket innan start, men benen levererade och gladdes med flåset och hjärnan och hela MIG faktiskt. 

Ja, så var det! 

Det var så lagom. 

Två QOM blev det, skulle blivit tre om inte några ungdjävlar hade slirat runt på den SJUKT BREDA Strängnäsvägens cykelbana. Jag vevade in på segmentet i stadigt ökande fart helt enligt plan och när mätaren nådde 40 och benen skrek av glädje och hjärtat rusade av lycka var jag säker på vinst. Men efter det tredje gänget med nollor på trallor insåg jag att det var kört. Jag blev gruvligt innerligt förbannad på ett djupt plan eftersom jag kände mig starkare än någonsin. 

Jag ska aldrig mer jaga segment på cykelbanor. Bilar är tusen gånger mer pålitliga. Och Strängnäsvägen förblir ouppnåeligt. 

Jahaja! 

Vad skönt att jag aldrig skrev klart det inlägg på tåget hem idag som jag hade änka ge rubriken ”dipp”.

Jag är jävligt trött på att ge uppmärksamhet åt alla dippar hänt och ständigt. Dippar kommer och går ffs. Dippen berodde på att min hjärna, förmodligen genom avsaknad av cykling!, återigen försökte ta kontrollen och lägg upp en alldeles för överambitiös plan för vår resa som byggde på samordnandet av tusen viktiga personer, destinationer, solcellsanläggningar, färjor, datum och omvärldsspaningar och rapporter och mer kontakter och fan och hans moster (vem är egentligen den där mostern??). Dippar man inte på att off grid-lösningar bara lönar sig på båtar (kan driva färjor med dem!!) eller att man bara får plats med halva elbehovet på villataket – ja då finns det en uppsjö av andra dipp-triggers.

Fast ibland är dippar en källa till bra inlägg om det viktiga i livet också. 

Ja ja ja!! 

Jag vet det. 

Men nu. Cykel. Kommande planer, förutom att hämta grejer och utrustning inför resan! 

På lördag är det Grusrace 32 som Smestan ordnar. Om jag på något smidigt sätt kan byta bort min städtjänst den dagen tänker jag köra. I Smestans tröja som jag lånar av Lotta Kinell. 

Det ska bli kul! Dagen efter drar vi söderut. 

Mer om det senare, nu ska jag ner till sen middag med Karin och kanske sitta framför brasan.

Kram och låt cyklingen ta fram ert lite bättre jag ❤ 



Är skymningar vackrast eller? 

En bra måndag! 

Rubriken till det här inlägget har ett medvetet utropstecken. Måndagar brukar vara fulla av tvivel, men idag var en bra dag, utan.

För lika lite som man kan cykla backe samtidigt som man försöker sälja hjul via messenger, lika lite kan man montera solenergi utan fullständigt fokus.

Vi har återigen dimensionerat off grid-anläggningar. Alltså såna man kan ha till sommarstugan eller båten. Eller cykelförrådet, om man nu har ett externt sådant. Idag hade vi uppdraget att räkna ut hur många solpaneler, med en viss effekt, som krävdes för att ett batteri, med ett visst antal ampere-timmars kapacitet, skulle kunna driva en hiss mängd olika hushållsmaskiner. Eller laster, om man ska uttrycka sig fackmannamässigt. 

Vi satt först inomhus och räknade tillsammans i en mindre grupp. När vi var klara redovisade jag på ett blädderblock steg för steg, enhet för enhet, storhet för storhet, så att alla hängde med. Slutsatsen? Att batteriet vi hade skulle räcka till att koka sju omgångar vatten som varje omgång täckte behovet av en 2 dl kopp te till var och en av oss i gruppen på sex. 

Efter det gick vi ut och monterade. Under montaget diskuterade vi vad som hände i varje steg: från solpanel till regulator till batteri till växelriktare till last. 

Montaget levererade inte. 

Då tog vi lunch. 

Sedan hade vi klassråd, och just när vi upptäckte att en person var borta, kom han tillbaka och hade genom en avancerad felsökning hittat felet. 

Alla hurrade, sedan garvade vi åt oss själva och gjorde en lagom säker skarvning ihop med byte av en komponent så att det blev rätt. Slipmaskinen surrade, lampan lyste och någon trixade med en spegel för att höja effektuttaget ur solpanelen. 

Kombinationen av den teoretiska genomgången där alla hängde med, ihop med det praktiska montaget och felsökningen samt kopplingen till vattenkokaren och dess fika-leverans, var fenomenal. Hoppas bara att allt jag skrivit här ovan stämmer. 

Imorgon ska vi klura vidare på hur de olika variablerna i systemet som påverkar dimensionerandet av anläggningen. Och hur det påverkar vilka maskiner vi kan kombinera och därmed vad vi vill göra med energin som alstras. 

En kvot. Vars ramar kan sättas av solpanelen ihop med de andra skojsiga komponenterna i systemet. 

Man kan inte få allt.

I bakgrunden stod den punkade cykeln vars ryttare ska kunna veva upp en effekt på 260 watt.

Bara en sådan sak! 

Imorgon ska vi fortsätta räknandet, monterandet och de yviga diskussionerna. Personligen är jag fortfarande nyfiken på hur mer effektiv en växtätande cyklist är, räknat i något förståeligt mått, jämfört med en som tar omvägen över djurriket. Samt effektiviteten i själva fotosyntesen som växterna utför.

Fossil olja är ju lagrade växt- och djurdelar. Som från början kommit till via fotosyntes i något led. Som sedan någon gång orsakar tillräckligt med jävelskap för att sol, vind och vatten ska vinna.

Slut på sammanfattningen av denna pedagogiska måndag. Snart ska jag titta på cykel och väskor till Forest. Han som eventuellt ska få äran att låna ut sin dyrgrip till vår resa heter Johannes. 

En potentiell hjälte alltså. Utöver Jonathan, som redan har lämnat över sina väskor för att min Ridley ska ha något att kånka på.

Jag lovar att rapportera om denna cykel blir vår vinnare.

Bucket list mushrooms 

What if people are nothing but a set of character traits put together like components on a gravel bike.

Jag har återigen kommit på min hjärna med att vilja ta makten över situationen. Situationen är den känsla av ointelligens och improduktivitet som jag har känt de senaste veckorna på kursen eftersom det är så jävla komplicerat jämfört med hur min hjärna är van att lösa problem. 

För min hjärna innebär detta maktövertagande att låta sig triggas av begäret att känna sig intelligent och därigenom strukturera tillvaron på ett sätt som den är van vid. 

Alltså att rigga samordning, logistik och möten. Allt detta med en klar bild av den linje som ska drivas och nödvändiga samarbeten som måste till för att nå dit. 

Vem kan vi låna utrustning av, vilka kontaktvägar i solcellsbranschen har vi och hur ska vi lägga upp vår resa för att den ska kunna inkludera så många intressanta stopp son möjligt? Hur kan jag kombinera alla mina färdigheter så att dessa tre veckor utnyttjas maximalt för det syfte som är? 

Hur kan jag hitta en säljande vinkel för min tidningsartikel, bo gratis hos cyklister och få massagekunder under tiden så att det täcker utgifterna för resan? 

Hur kan jag fixa spons som kan vilja synas i fräscha sammanhang utan att sälja ut min själ? 

Hur kan vi hitta den mest bildsköna vägen längs Rehn som tar oss lagom snabbt till Bryssel där huvudkontoret för den förmodade återvinningsanläggningen för solpaneler finns samtidigt som vi bokar in exakt rätt politiker från EU-parlamentet för att prata stödstruktur för solenergi? Hur hittar vi boende och ro under den tredagars meditationsfestival i Berlin som vi hoppas kunna pricka in genom att beräkna exakt rätt antal cykeldagar mellan Helsingör och Rödby samtidigt som vi matchat in en tur med elfärjan från Helsingborg och hybrid-diton till Puttgarden där vi även intervjuar kaptenen och ombordpersonalen om deras erfarenheter? 

Hur hittar vi rätt bland Berlins falafel-djungel samtidigt som cyklarna håller och vi sitter på mysiga kaféer och renskriver intervjuer med solcellsägare vi träffat längs vägen? 

Osv.

Allt detta sysslar min hjärna med just nu. Själv sitter jag här och försöker intala mig att det är det pratiska hantverket kring montering av solpaneler jag går utbildning för att lära mig. 

Hur fan hamnade jag i den här logistikplaneringen?

Jag har tagit tjänstledigt för att lära mig om det praktiska med solceller. Och nu, en månad senare, sitter jag med all min logistik i knät och hjärnan är på högvarv och jag har lurat med mig barndomsvännen till Tyskland på cykel och jag kippar efter luft. 

Denna eviga logistik.

Vad i h-ete har jag gett mig in på? 

Om en vecka åker vi.

Jag guidar runt Forest i Gästrikeskogarna där vi kryssar Sverigemåsten: vi plockar trattkantareller, vi lyssnar på den regntunga tystnaden, vi får hö i håret när vi klättrar upp på ett höloft och det rusar i blodet när vi tar skymningsdopp i svarta åar. Däremellan skickar jag chattmeddelanden, tar djupa andetag och försöker bibehålla det fokus som krävs för att den här resan ska bli meningsfull: 

Solen. 

Vi ska träffa folk som på olika sätt berörs av solenergi. Dels dem vars vardag förenklats av politiken, och dels dem vara affärer blomstrar på grund av den. Vi ska träffa de beslutsfattare som gynnat detta och som vågar ta de beslut som krävs för att smutsig energi ska ersättas med ren.

Det finns en grov plan. Den är att cykla till Stockholm för att där lasta cyklarna på bussen till Malmö, cykla till Helsingborg, åka elfärja till Helsingör och sedan slingra sig nedåt kusten mot Köpenhamn. Finns det solanläggningar längs vägen stannat vi helt enkelt och pratar med ägarna. Har vi tur släpper de upp oss på taket eller bjuder på kaffe och erfarenheter.

Efter detta vevar vi mot Berlin med samma tema: stannar vid de panelbeströdda hus vi träffar på där folk är hemma. Vi dokumenterar och sammanställer och sover där vi kan och dundrar in i tre dagats meditation. 

Sen tar vi oss till floden Rhen. Vi cyklar överdådiga vägar längs floden, dricker bra öl och käkar god falafel, och pratar med folk.

I den bästa av världar landar vi sedan i Bryssel. Målet är att besöka en anläggning för återvinning av solpaneler. 

Sen tar vi kanske cyklarna på tåget till Gdansk och färjan över till Nynäshamn. 

Den 27 oktober flyger Forest tillbaka hem och jag ska bli bjuden på after work av kollegorna på kommunen för en uppdatering. 

Hur kan fem veckor kännas så långt? 

Varför kan jag aldrig nöja mig med en rimlig mängd logistikplanering?

Jag vet inte. 

Men planeringen fortsätter och imorgon prickar vi av kanot-punkten på Sverigelistan. 

Jag känner mig på något konstigt vis ändå lugn. Vi har vårt tema, vi har cyklarna och de oskrivna bladen som utgörs av den kommande månaden ska snart fyllas med engelska blogginlägg. Och som alltid när olika bra saker kombineras i en enda ljuvligt logistikmyller finns det alltid något kvar att glädjas av om en av sakerna går åt skogen.

Och vi har alla fantastiska vänner som kommer att följa oss genom att låna ut utrustning, tipsa eller bara önska lycka till.

Mer om det i kommande inlägg ❤ 

Heja Åkers pizzeria! 

Det är soligt, klart och kyligt utan en vindpust ute, jag gråter av saknad morgoncykling men stålsätter mig med att det kommer fler cykeldagar snart. Som den på bilden här, som jag med sökande blick och vidgade näsborrar försöker fylla ut med däck runt kroppen. 

Jag irrar runt i huset, diskar av mig lite rastlöshet, pratar solceller med en myndighetshandläggare och tar en macka till. Efter det här inlägget ska jag ut i vädret och göra ärenden innan Forest kommer med bussen.

Men nu kör vi ett inlägg om pizza.

Ett av stoppen under Jonathans överljuvliga runda över Sörmlands crossgrus var ett pizzastopp. Denna fantastiska Jonathan hade riggat så att pizzerian köpt in ost från växtriket till dem som ville njuta en vegansk pizza. 

Klart man ville!!

Medan Jocke beställde in två (2) marinara och Magnus lade ut texten om det fantastiska i blandningen av vatten och Cola, fick jag och Jonathan in våra runda, vackra, fulländade skönheter. 

Kletiga, smetiga, bubbliga, frasiga. 

Osten (eller vad man nu ska kalla den) liksom kilade in sig i gommen, smög runt i varje skrymsle i min mun och virade sig runt varje tand så snart jag tog ett bett. Jag skar ett proffsigt jack i pizzan, drog av en trekantig bit och osten flöt och drog sig loss sådär långsamt, segt och degigt som smälta ostar gör. 

Bagaren kom sjävklart fram och undrade vad vi tyckte, och jag lovade att göra reklam för deras pizzeria (varför vill den skriva puzzeria hela tiden utan autocorrect??). Så det är det jag gör nu.

Och just nu skiter jag i att osten vi åt kanske inte alls bör kallas ost, att den är tio gånger dyrare och att ingen jävel bryr sig om varför jag bryr mig om varifrån den där kletiga, beroendeframkallande smeten på konceptet pizza kommer ifrån. 

Just nu vill jag bara hylla alla kockar som anstränger sig för att få till det allra finaste, kletigaste, smetigaste bubblet från det fantastiska växtriket. 

Som Gud gav oss. Halleluja. För övrigt röstade jag i kyrkovalet. Hoppas de fortsätter sätta upp solceller på kyrkorna, som de här hjältarna som började med församlingshemmen. 

Kram!! 

Nom nom NOM, foton Lucas (det på mig) och jag (det på pizzan och cyklisternas ätande händer)

Mörkret.

Kom nyss hem från en kylig kvällsrepa i korta ben. För korta. Det skulle ha blivit 25+ repetitioner i hugelsta men efter tre var jag så frusen att jag styrde kosan mot Hällberga. 

Låren ville klättra men samtidigt inte ha kvällningens kalla fartvind mot sig. Dessutom var ett par harar med dödslängtan ute och skuttade en hårsmån framför mitt framhjul. 

Men det tyngsta skälet till den ändrade planen var ändå kvällens eget humör. Kvällen var kylig, lugn och tyst. Den hade som man säger börjat göra kväll, och tystnaden påminde mig om de stilla nattcyklingarna jag brukar ägna mig åt när juli är för varm att cyklas dagtid. Eller när jag har rumpskav och måste ligga en hel dag hos kära syster och vänta på bättre tider.

Mörkret är ingen tid för hetsig backkörning och jävlar anamma. Mörkret är en tid för älgspaning, lyssnande på tystnaden och solnedgångar. Allt medan man cyklar jättesnabbt fast det bara är mörkret som driver med en. Egentligen har man aldrig kört så sakta, men det är alltid hastighetsmätaren som har fel. Som att den fungerar på ett annat sätt i mörkret. 

Halvvägs till Hällberga la mitt lyse av. Det blev kolsvart, och medan rådjuren skällde i fjärran började jag skaka av minnet av turen över Tofta skjutfält i somras: gruskörningen från Gotlandsbåten som urartade i midnattsmörkerkörning i samma kolmörker utan vettig vägbeskrivning. 

Rudde, Karins man, som räddade mig klockan ett på natten med sitt sms. 

Det skulle inte hända idag. 

Fan vad kallt det var. 

Lampan flämtade till, och fram till samhället höll den på så och drev med mig. Jag flämtade tillbaka och kom äntligen ut på landsvägen där den plötsligt lyste klart igen.

Tyst tryckte jag på till korsningen vid stenkvista kyrka, där jag tog rakt fram i rondellen mot Skogstorp. Då började lampan flämta igen, och jag körde trekvarts varv i rondellen för att ta höger mot Eskilstuna via Lilla Nyby. Jag pinkade i ett dike, skickade ett meddelande på chatten (varför??) och trampade på hemåt. Eskilstuna 7-markeringen hånlog åt mig, eller ville den bara prata allvar om driftsäkerheten i min lampa?

Helvete vad kyligt det var. Lång tröja och väst kompenserade inte för nedkylda fötter och lår. 

Det är definitivt höst och dags för långbrallor. 

Och nu är klockan hundra och imorgon kommer Forest hit. Vi ska planera vår resa under den dryga vecka som är kvar tills vi drar lite söderut för att spana på solanläggningar. 

Lite overkligt är det såklart, men denna kära barndomsvän kommer att bli ett fint återseende och jag ser fram emot en spännande månad på cykeln. 

Kram på er! 

Och sov.

Gott. 

Titta vilken fin skälla jag fick i bragdpris i lördags när vi körde 19-milaturen på grus! Den ska med söderut om vi skulle råka på nån av de här cx-tävlingarna som verkar pågå under hösten. Undrar hur mycket värdet ökar när det står Rapha på den? 

Hej höjdmeter, hej då höjdmeter

Jag är på ett tåg strax utanför Katrineholm. Fast. Någon/några nolla/-or har sabbat min backträning genom att hoppa ner på spåret så att räddningstjänsten måste stänga av elen. Vi sitter på tåget tillsammans, men ändå ensamma i förseningen. Vissa är sådär fruktansvärt härliga så att de tar chansen till givande samtal med främmande människor och delar livsöden – som man gör! – men jag är inte intresserad av att snacka med en enda själ. Jag vill vara tyst ovh själv och inte träffa en käft. Bara tanken på kontakten med okända människor gör mig stelopererad. 

Jävla skittåg, vill jag skrika, för jag är inte en härlig människa som bara kan börja prata med folk obehindrat nu. Inte idag. 

Jag vill cykla backe. 

Men det går ju inte. 

Och imorgon ska jag laga middagen, så då går det inte heller. 

Varför måste man leva sitt liv med så små marginaler? 

Varför är man inte ett får i Solparken, som testar bärigheten på markmonterade solpaneler genom att hoppa jämfota på dem medan kompisarna tittar på? 

Varför sitter jag och jämför hur min kursare smygtänker på solceller med hur jag själv lärde mig laga punka? 

Vad är det som gör att man lär sig något? 

Varför lyssnar man på vissa, men stänger av öronen när andra pratar?

Varför får man inte laga sin egen punka? 

Varför garvar man åt det? 

Varför fortsätter man fingra på slangen och vilja hjälpa den som hjälper?

Varför garvar man åt det?

Hur ser den där jävla balansgången ut mellan att kunna själv och ta emot hjälp när man behöver? (Alla läsare utan hjärna ba ”men måste du vara så känslig”)

Varför skriker jag av stolthet nere i källaren när jag fattar hur kassettens sista kugg ska sitta trots att det halvtimmeslånga programmet av radiopsykologen är slut för 10 minuter sedan? 

Varför är SJ ljuvliga nog att dela ut raw food-bars till passagerarna? 

Varför har jag plötsligt börjat älska backar?

Varför säger jag ”ja, jag kommer!” Och sen kommer jag inte när Karin har bryggt kaffe och dukat fram och jag tvättar Ridleyn i solen? 

Livet är så fullt av frågor.

Och idag är det måndag. Jag sa till en kursare; det är måndag och då får jag alltid panik över tvivlet att jag verkligen valt rätt när jag valt bort mitt välbetalda jobb som jag behärskar för att lära mig nånting på nivåer jag måste skrynkla hjärnan som en murkla för att fatta. 

Fast idag gick det ju bra. Jag lärde mig konstruktionen i ett tegeltak och bokade ett möte med ett solcellsföretag och klättrade sen upp på tegeltaket för att förstärka mina drömmar om att jobba för nåt bra på höga höjder. 

Ja, vi slutar där.

Så många frågor. 

Lucas fotade. 

Varför ser man att det är Henrik på bilden? 

Och varför säger Karin alltid ”kom hem det finns soppa och brasa” precis när jag behöver höra det ❤ 

Tid.

Ni vet när man har cyklat tillräckligt länge med en person för att på avstånd se att det är just den som kommer? Kadensen, handledens böj och fingrarnas grepp om styret, armbågens krökning, huvudets och fotens vinkel, sätets och ryggens form och ansiktets konturer? 

Någons sätt att alltid dra iväg i backarna, någon annans framåtböjda hjässa eller utåtböjda armbåge.

Tiden. Tiden man lagt tillsammans. Med den, med dem, med cyklisterna.

Igår spenderade jag tydligen 8 timmar och 27 minuter i sadeln med sju andra under en överljuvlig grusrunda. Det kanske tillkom någon timme för punka (nåt däck som small), sårtvätt (nån som körde in i nån) och diverse trevliga pauser för PP och navigering (nån som ville pinka hela tiden och nån som skulle genskjuta).

Idag har jag lagt ungefär lika många timmar på rengöring. 

Jag kan kassettens kuggar lika väl som jag kan urskilja konturerna på medcyklisterna och nämna dem vid namn.

Jag kan trissornas överanvända spetsighet lika väl som jag kan bedöma det grovkorniga grusets rullmotstånd i kurvan.

Så blir det när man gör saker och ting länge.

Jag älskar att göra samma sak länge. För till sist börjar jag nynna och le.

Idag har jag tvättat cykeln i solen.  Gått promenad och diskuterat viktigheter, vridit och vänt på formuleringar och långt tänkta tankar. Långt tänkta, långa tankar.

Efter det stod jag och vek vårrullar jävligt länge. 

Sedan slog jag rekord i kassettmontering. 

Ett annat rekord jag skulle vilja undersöka är parlagning av punka. Kan man spara tid genom att öva upp sig tillsammans och sedan laga punkan tillsammans? 

Det bästa med gårdagens framforsande på grusvägarna var just framforsandet. Och hur tiden läkte mitt skrubbsår på knäet som orsakades av att jag körde in i Jonathan, som orsakades av oredan i hjärnan som orsakades av genomslagspunkan i kurvan efter krönet som orsakades av det för höga däcktrycket. 

Som jag ville ha för att kunna maxa uppför.

Pang! 

Sa det. 

Pang.

Vilken jävla smäll. 

Tiden som sedan fyllde detta hål med styrka genom grus och backar. Mer!!

Sa benen.

De fragmenterade minnena av alla som tillsammans var rundan: Henrik, Jonathan, Micke, Lucas, Jocke, Magnus, Per. 

Henrik, som lånade ut lagad slang!

Jonathan, som ledde rundan! 

Micke, som var stark och anonym! 

Jocke, som köpte två (2) pizzor!

Lucas, som kom med nytt däck runt halsen! 

Magnus, som underlät att köra fel en endaste gång! 

Per, som kom farande i nedförsbackarna när man minst anade det! 

Jag, som blev ett med däcket jag virade runt kroppen! 

Som Henrik sa: det finns många lärdomar. Silvertejp på rätt ställe, rätt däcktryck, rätt ventil, rätt verktyg, rätt rätt rätt. 

Men bäst är ändå rätt sällskap. 

Vilket fanns. 

Sådant är crossgruset. 

Jag skulle vilja avsluta det här inlägget med något blödigt om att bland er sju som körde igår så finns några av de Eskilstunacyklister som jag faktiskt känner allra bäst. Ni gör mig stark hörni. Jag känner redan igen er på håll. 

Så att ni vet.



Inställningen till omställningen.

Eskilstunas mest plåtade vy? Undrar om vinkeln på taken är gynnsamm för solel? Stavade jag fel nu?

Sitter med ryggen mot Fors kyrka i Eskilstuna och försöker mota bort känslan av ineffektivitet. Jag har precis röstat i kyrkovalet, lunchat med en kompis och köpt en finfin matta till mitt rum. Gul. Plus att jag har klippt mig och lagat mitt favorithalsband. 

Dessutom har jag mottagit diverse rapporter om solcellsåtervinning, nått intetsägande mejlsvar och unnat mig en sovmorgon. 

Ändå känns det som att jag slöar. Hjärnan är så grötig. Ögonlocken så tunga. Ineffektiviteten.

Varför? 

Hur kan tyngden på ögonlocken variera från morgonens revanschlusta i hugelstabacken till denna grötiga betong? 

Jag vet inte. Eller så vet jag precis. Det är omställningen och de mönster som min hjärna förknippar saker och ting med. 

Förut jobbade jag och gjorde någon form av nytta varje dag. Samtidigt tjänade jag pengar till uppehållet. Nu går jag kurs och lär mig saker för att kunna göra nytta med mer glädje. I framtiden. 

Alltså en investering. 

Fan vad jag ska skruva solceller när jag är klar.

Fram till dess gäller nya mönster. Ett av dem är att knappt alls vistas i något som liknar en stad. Jag rör mig mellan Karin-stationen-Solparken-stationen-Karin. Ibland affären för att köpa havremjölk och knäckebröd. Däremellan hänger jag runt harpsund, mellösa, hållsta och Tummelsta på asfalten och gruset. Och så skriver jag ledare, skickar solcellsrelaterade mejl och chattar med vänner. Och fikar med dem såklart. Förhoppningvis får jag också fler och fler massagekunder. 

Hjärnan grötar till det här inlägget. Jag vill komma fram till att stadslivet inte är mitt vardagsrum längre. Det är vägarna. Asfalten. Och om gruset ut till Hällberga är köket, där jag fixar käk ihop med vänner eller själv, så är sträckan mellan Ökna och avfarten till Tummelsta sovrummet. Där ligger vi och nöter asfalt tysta för att samla kraft till backarna. Och om allt det här kan ledas rätt så blir till slut hugelstabacken min garderob. Här hittar jag alltid något nytt som sitter bra. Jag väljer och vrakar bland galgar och lådor: träna svängar åt fel håll, öka kadensen, fokusera kraften till pedalerna. Slappna av i ryggen. Maxa hastigheten nedför. Eller uppför, fast det var faktiskt mest i början innan jag tog QOM:et. Hålla koll på exakt när den är som högst nedför (54,6 km/h hittills, i tisdags).

Alltid någon ny kombination att träna på. 

Och idag tog jag revansch på tisdagens skitrunda. Idag behövdes inga QOM som tröst, benen gjorde tillräckligt bra ifrån sig på de 25 repetitionerna och ju fler jag körde, desto starkare och smartare körde jag och desto mer ville jag köra. Desto skönare körning blev det. Faktum var att jag nog aldrig tidigare har njutit så av att backnöta Hugelsta som idag. 

Hade jag inte haft en sushi-lunch att se fram emot hade jag kört dubbelt upp. 

Och där nånstans uppfylls ett syfte: känslan av att rakryggat kunna sträcka på sig och känna sig stark. Känslan att man klarar något. Nu och framgent. 

Sedan plockade jag sju sekunder på ett viktigt segment. Fem kvar till QOM. Nej sex.

Nu blir det snart pizza med Karl Johan och lite fredagstjut i renoveringskaoset. Älskade kaos! 

Älskade fina människor som delar sin vardag med mig. 

Sen blir det däck- och sadelbyte och lite prepp och fix inför morgondagens grus ❤ 

Glömde förresten tacka Alex för racerdäcket. Det möjliggjorde vår fina söndagscykling. 

Tack Alex! 

Och tack alla långtradare vars drag hjälper mig att kapa sekunder på segmenten. 



Igår fick jag dessutom äran att åka till Irsta på massage-uppdrag till gode Jerker i cykelklubben. Efteråt bjöd han på gudomlig risotto med Karl Johan som han och Camilla hade plockat. Han messade just och sa att kroppen kändes bättre. Mjukare. Sådant glädjer en massör!