Allt kommer att bli bra Anna. 

Annonser

Tjena.

Gryningsbloggaren med sand i ögonvrån här. 

Iallafall känns det som gryning fast klockan är närmare nio då jag börjar skriva det här inlägget.

Silen steker på mitt morgotrötta fejs. Sådär het i ansiktet som man är på morgnar som börjar för tidigt utan nån annan anledning än att just solen gör sig påmind. Och det är ju den jag längtat efter. 

Gårdagen! 

Gårdagen skulle, efter lite härjig frukost med diverse bestyr, bjuda på intervaller och backe. Först var tanken att köra till Karin och måla fasad, men den planen dog av olika skäl (hon visste aldrig om det så hon slapp sörja). För skojs skull drog jag på mig tempodräkten och fick mig två viktiga koppar kaffe hos min kompis Micke på Gryta. Sen bar det av mot Lillhärad där jag räknade gruspartier och blåste benen pigga från lördagens distanspass. Av nån anledning kände jag mig sådär mystiskt urstark.

Meddelande till allmänheten: Vägen mot Lillhärad har pågående vägarbete och det finns 5-10 gruspartier där de lagar hål. Man får drömma sig tillbaka till sommarens (Vafan det är ju fortf juli!!) stigkörning. Omplåstring pågår och vi ser ju såklart fram emot resultatet. 

För övrigt hittade jag en ny väg till Västerås i Lillhärad, trodde jag. Rak och fin var den men efter några km intervall kom man fram till 66:an. Fail.

Sen blev det Falafelpizza från nåt no name-hak på Gryta med lite bra snack om blästring och sånt som husägare tydligen pratar om på söndagar. Lyssna och lär, stadsråtta! Som vanligt fick jag gliringar om hur mycket pizza jag lyckas trycka ner i min lilla cyklistkropp:) 

Gryta är för övrigt en oregelbunden labyrint av vägar värre än tja, Skogstorp i Eskilstuna? äh va fan för trött för bra liknelser. Man kör lätt vilse. 

Idag vet jag inte riktigt vad som händer. Kanske får för mig att jobba lite, så att jag kan vara lite ledig imorgon när det är sol. 

Ledig och ledig, den här ledigheten är ledighet på papperet. Min hjärna har aldrig jobbat så hårt med att processa olika beslut som det här året. 

Jag får leva med att den här sommaren är som den är. 

Om jag var moderat skulle jag kunna säga att det är ett skitår, och på så vis intala mig själv och er att alla underbara fantastiska glädjebringande äventyr och vardagligheter aldrig har ägt rum eller kommer hända igen: Gotland, Öland, basemile, midsommarens nattcykling, gruset i Vad… all iskörning på längs hällbergavägen. Och allt det ocykliga. Nej, något skitår är det inte, även om en för tidig gryning med sand i ögonvrån kan få det att kännas så.

På onsdag kan det bli tal om att spionera på Smestan igen, denna gg för att testa deras onsdagsträning. 

Och faktum är att igår kändes racern bättre än på flera dagar.

Vi får se! 

Inga foton idag, surfen är slut tyvärr 

Kort om att semesterskärpa sig 


Varning förföriska bilder från lilla Karlsö och det är inte pensionären på bilden som är med i inlägget

 

Äntligen börjar jag komma in i semestermode. Det beror på baden, vägrenarna och de små äventyren som jag lyckas locka folk med på.

(Och på att jag lägger ifrån mig telefonen)

Igår gjordes inte många cykelknop, men idag fick jag med mig Karins hälft på en dagstur till Lilla Karlsö, som är en fågelö utanför klintehamn. En rar guide berättade lagom mycket om allt medan solen sken som en galning. Allt var soft och semesterlångsamt. Det var som att jag glömde bort att tänka och fundera, och kände för att sitta i solen vid raststugan i flera dagar och bara ha det bra.

Jag lyckades med konststycket att vara avslappnad och nöjd med tillvaron.

Jag vill minnas detta ögonblick: När vi sitter i solen efter badet, smuttar whiskey och ljummen gotländsk IPA och tuggar mackor medan vi väntar på färjan.

Helst hade jag sluppit vänta på färjan eftersom stunden gärna fick stanna.

Vi hade cyklat till Klintehamn, och hälften vägrade cykelbyxor men gnetade stadigt på de 37 km enkel väg. Han lånade cykeln från svägerskan, en röd crescent. Och jag testade att ö-vandra i mtb-skor, något jag varmt kan rekommendera då de både är lagom mjuka för att vara bekväma men lagom styva för att ge fäste.

Inte så mycket mer cykligt att säga om den dagen. Ja, vi proppade såklart ryggsäcken full med bladgrönt från en gårdsbutik på vägen hem.

Däremot fanns det ju vandrarhem med ett rum på ön, och en snubbe hade hyrt hela stället för att få vara ifred med frun. Alla sex bäddar. Det tyckte jag var lite VÄL, medan Karins hälft tyckte det var helt ok.

Vill bara säga att jag mår bra här på Gotland, och att jag nästa gång ska sova över på lilla Karlsö.

Och att vi garvar mycket och glor på vindkraftverk.

Och så provar jag min nya menskopp, hoppas den håller.

Och att det går att nå semesterlugn, bara man lägger bort telefonen och plockar en blombukett och gör sig själv till en del av sammanhanget och anstränger sig lite.

Kram på er.

(Och om det bloggas mindre från FB så beror det på att jag helst slipper vara där just nu, jag vill inte ha alla intryck, bara egoistiskt minnas mina egna ögonblick) 

Påsk

Jahaja, så sitter man i soffan i Västerås igen, tillbakakommen med en dag kvar av ledigheten och käkar kvarglömt påskgodis. Yep, hade stått och rullat chokladrutor till släkten som givetvis glömdes kvar i frysen. Synd för dem, bra för mig. Och påskharen var nådig så jag fick mitt chokladbegär stillat ändå.

Det blir en del högtider med släkten för min del. Jag har flera ggr tänkt att jag skulle ta med mig cykeln upp till stugan när vi ses, köra lite sand och skog, men det har inte blivit av mer än en gång, i samband med en cykelsemester i Roslagen. (Då hade jag en avskedskomitté av syskonbarn, det var givetvis superrart

Jag brukar sakna cyklingen när jag är borta från den, och lida lite.

Ibland får jag för mig att det är träningen jag saknar, så då tar jag med mig löparkläder och drar iväg på små rundor. Men jag kommer liksom ur fas med släkten då.

Men sen brukar jag tänka att jag ska passa på att njuta av att göra allt det jag inte vanligtvis gör när jag cyklar. T ex hugga ved och stapla den (överkroppsträning), vinterbada (orka vänta till sommaren), slippa diska samt spela Fia (sällskapsspel utövar jag enbart i sällskap av minderåriga). Och jag brukar tänka att frånvaron av cykling är övergående. Och känna mig glad att ha något i vardagen som ger så mycket glädje, som väntar på mig när jag kommer hem (den väcker såklart en massa andra känslor också, men det är ju inget jag nödvändigtvis saknar och hålls därmed borta från detta inlägg)

Visst låter det präktigt och enkelt. Och det är det när man har testat och märkt att det gör en glad och lite lättare i sinnet. Många kanske redan tänker så, grattis, eller så gör många det inte, och det måste man inte heller.

Och så min sommar dårå. I sommar t ex kanske det händer något som gör att jag inte kan cykla på ett vettigt sätt på flera månader. Om detta skulle få för sig att inte hända, har jag därför en plan B, som går ut på att maxa allt det jag inte kan göra om det som kanske händer i sommar faktiskt händer. Typ cykla till Öland, cykla på Öland och bada massor i havet vid Ölands kust. Eller Gotlands. Och givetvis få en riktigt skarp cykelbränna och slippa alla mygg.

Lite som att dra ut på löprundan i en frisyr som inte funkar under hjälmen, men ändå funkar.

För övrigt lagade jag mina skoskydd på samtliga punkter efter att ha skrivit klart det förra inlägget om den stundande separationen. Det känns lite kristet när jag tänker efter, något man värdesätter högt som liksom återuppstår

Hej från fjällen

Ett kort hej innan jag kopplar ner några dagar och åker skidor. Det blir att gå mellan rara små stugor i Jämtlandsfjällen och hoppas på bra glid. Kära syster blev hastigt sjuk så jag åker själv. Ska ju dock möta upp Kristin på söndag, så det går ingen nöd på mig. Jag och syster får ta revansch på äventyret en annan gång.

Tog snälltåget upp, en ganska sömnlös men funktionell upplevelse. Snygg design på vagnarna, lite Berlin-känsla.

Nu sitter jag på transferbussen till Storulvån och längtar efter morgonkaffe.

Önska mig god tur, så är det vår när jag kommer hem!

Vegan means trying to suck less

image.jpgVi människor har en oändlig förmåga att hitta på sätt att förstöra vår planet och vår hälsa.

Denna blogg heter grön cyklist. Jag tog det namnet för att jag inte kan avhålla mig från att bry mig om miljön i allt jag gör. T ex nu när jag mobilbloggar från tåget till Mora för att spontanköra Öppet spår – bara för att han-jag-skärper-mig-med skrev på Facebook att han skulle det.

Det är ju trots allt rätt egoistiskt: lägga 2000 spänn på att köra 90 km på skidor i ett spår brett som en mindre motorväg. Så man lär ju anstränga sig lite för miljön.

Så håll tillgodo: här kommer min gröna Vasaloppslista.
1. Utrustningen: först hyrde jag min utrustning en säsong för att testa om det var kul, vilket det var. Då köpte jag ut den, dyrt för att jag ville ha kvalitet. Och den har hållit bra. Jag har inte köpt några nya prylar eller utrustning för specifikt detta lopp, (glasögonen som jag kör i kom med Ridleyn som jag köpte begagnad i somras)

2. Kläderna: vissa plagg är samma som jag använder på cyklingen, t ex merino-tröjan, långärmade cykeltröjan, vindjackan och mina korta tajts som jag har som ett extra lager.

3. Vallan: fästvalla är ingen stor miljöbov, men det är glidvallan. Mycket kemikalier där. Därför har jag en kuzminsickel som jag hyvlar belagen jämna och fina med. Alltså en typ av stålsickel. Lite som att rycka manen på en häst. Effekten är likvärdig som för giftvallan. Och så standard fästvalla, gärna också en gammal champagnekork, som tar mindre plats än dito standardklossen.

4. Transporterna: Vasaloppet är ett A- till B-lopp, vilket gör att folk måste ta sig till starten, och även om de flesta nog hellre sätter sig på en av Vasaloppets bussar så skapar det massor av transporter. Det är inbyggt i loppet. Dessutom kör folk bil till loppet. Jag äger ingen och tar tåget både till och från Mora i år. Och buss till starten eftersom jag sover på en soffa i Mora.

5. Käket: veganskt sen länge. Lågt avtryck på miljön. Jag skulle kunna köra 5:2-dieten för att pressa ner avtrycket ytterligare, men det får isf bli efter öppet spår.

6. Blåbärsoppan i depåerna: en vikmugg i bakfickan gör så att jag slipper använda engångsmuggar vid depåerna. Bara man sköljer av den lite i snön går det bra och kladdar inte så mkt.

7. Elanvändning för att koppla upp sig och lägga ut selfies under loppet: denna kan bli lurig. Kanske blir nån enstaka statusuppdatering, men brukar inte vara prio. Om jag ser nån kravmärkt banan längs banan kanske jag lägger upp en bild på den.

Nu kan jag inte komma på mer. Jo, kanske att jag (8) fick Magnus som jag åker med att ta tåget han också. Det kanske kan räknas som en bonus.

Lite som ett plushus.

Jag ska också (9) ge fan i att glömma mina skidor på tåget. Det har hänt förr. Då löste jag problemet via barndomsvänner och kollegors syskon. Men nu kanske jag skulle tvingas köpa nya skidor. Det vore ju inte så miljövänligt.

Iofs! De hyr ut skidor har jag hört. Det är ju bra.

Nä, nu kör vi. Jag lovar att (10) inte kasta godispapper längs banan; då får man nämligen tidstillägg har Vasaloppet lovat.

Och då kanske han jag skärper mig med får bättre tid än mig.

Cyklister ler.

Idag på lunchen diskuterade jag löpningens vinterfördelar med en stiglöpare. Närmare bestämt han som jag och Johan sett i skogen mot Sura häromveckan då vi körde lördagsdistans och Johan fick fundera flera minuter på vad det var han hade sett. Martin, som han heter, hade nämligen ett band runt magen och sprang med djupt koncentrerad min bakom ett motorfordon på ett ton som spydde ut avgaser (en bil). Senare har jag förstått att det var en form av nedförsträning där linan skulle hållas slak, och det var säkert bra. 

Men han såg ju så sammanbiten ut. 

Och vi som hade det så bra på våra sadlar, tyckte jag iallafall. 

Så idag frågade Martin om inte vintercykling var förenat med isvurpor, kyla och materialkostnader (det sista var mitt tillägg), och jag höll med honom på alla punkter. Cykling är inte optimalt på vintern och det finns många anledningar att snällt låta racern vila tills de sopar gatorna: löpning går att utöva under flest väderlekar, den gör dig snabbt varm i hela kroppen, den funkar ner till -15 (på mig iaf) och allt som krävs på vintern är lite tjockare kläder, en mössa och bättre balans.

Men som min kollega på förra jobbet sa, när jag tränade för Lidingöloppet: 

Vad är det för skillnad på löpare och cyklister?

Cyklister ler.

 

Hur jag skärpte mig och avverkade tusen höjdmeter 

I Västerås finns ett stiglöpargäng som kallar sig Westeros Trail Running Society, WTRS. De kör öppna turer som vem som helst kan hänga på, till exempel ut på Ängsö eller i Rocklunda. Ibland med pannlampor, ibland utan. Lite som en cykelklubb alltså, fast utan klungkörningen och dess bryderier.

Ibland får de också för sig att bjuda in folk till hotel Plaza som ligger i Skrapan, för att springa uppför trapporna. Alla 24 våningar. 17 gånger. Man åker hiss ner, och efteråt kan den som vill dricka nåt från baren.
Det blir totalt en höjdkilometer, fördelat på 7000 steg, och man klarar det faktiskt, genom att hetsa varandra, och återhämta sig i hissen. Som en extra krydda får man ibland dela hiss med nån stackars hotellgäst.

När jag kom hem från jobbet ville jag helst inte träffa en enda människa. Jag hade haft det rörigt i skallen med många lösa trådar och folk som egentligen var snälla och bara ville väl, men som idag lyckades locka fram mina dåliga sidor. 

Det är farligt att låta sig dras med i det där. 

Vid sådana tillfällen måste man hitta nåt som får en att känna sig som en bra människa igen. 

Och då passar en höjdkilometer ihop med andra lagom främmande gelikar ganska bra. 

Så det fick bli så. 

Jag tuggade i mig två morötter och dunkade på med buggmusik. Sen bestämde jag mig. Och så gjorde jag det.

Slut på inlägget.

Dagens ledamöter 

Shit, när jag skulle skriva ledarmöte så skrev datorn ledamöter. Men ett ledarmöte är väl nog så viktigt? Under dagens ledarmöte med cykelklubben i Västerås satt jag iaf och längtade ut på vintervägarna. Jag var inte ett dugg sugen på att cykla landsväg. 

Vi får väl se om det ändrar sig. 

Tack för att du kom hit, sa Frank, och Andreas frågade om jag hade flyttat till Eskilstuna. 

Man kan säga att jag veckopendlar, sa jag. Och så började jag längta enormt efter min cykelpolare i Eskilstuna som kan alla vägar och stigar i skogen. 

Hur länge jag ska fortsätta med veckopendlandet är oklart. Men det känns som nån typ av fristad. Sömnen och magen drabbas, skratten och gemenskapen vinner. Så när jag kommer till Västerås är det också nån typ av fristad, för lugnet och sömnen.

Vi får se. Om nu 2016 innehöll Nya Zeeland, så är jag helt säkert på att 2017 på något sätt blir äventyrets år.

En nyskodd fot

Idag skor jag om mina vita carbonskor. Jag håller dem varsamt men fast i ena handen, håller dem mellan knäna för att få extra kraft i greppet, lossar försiktigt klossen. Skon vränger sig; jag får ta i med insexnyckeln. Klossen är som ingrodd i sulan och ordentligt sliten. Jag tar fram nya klossar, röda tajtare, och monterar på; lite längre bak än tidigare enligt inrådan från medcyklister som hävdar att jag genom detta kan fördela kraften till större muskelgrupper.

Så jag får väl testa det då. 

Jag ställer skorna i fönstret. Bra gjort, tänker jag, nu var ni duktiga, nu är ni redo, och jag vet att jag borde ha gjort det här tidigare. 

Och det regnar ute, och jag kommer inte att cykla på någon av mina cyklar idag, men det gör inget för jag körde 89 ljumma försommarnattkilometrar igår så idag blir det vila. Däck som ska testas, punkade slangar som ska lagas, sadlar som ska justeras, flaskställ som ska monteras av och på, och jag älskar det. 

Jag tar ner skorna och tittar på dem. Nä, jag pussar på dem, vrider och vänder och smeker och klappar. Spänner och spänner upp spännena, på och av med kardborrebanden. Knackar och lyssnar på ljudet av pekfingernagel mot carbonsula. 

Skor gör så mycket för oss. Fötter gör så mycket. Fötter i skor. 

Slutflummat om skor, nu ska jag byta däck. Eller laga en slang, vi får se. Jag är jävligt nyfiken på varför de nya praktiska lagningslapparna inte fungerar lika bra som de där gamla old school som man limmar.