Dagens minipendling och väderstreckstricket

Loverz!

Idag gjorde jag något uppiggande och det var att pendla mig till Bollstanäs. I ryggsäcken fanns dator och jobbkläder, här skulle distansjobbas med syster och familj i deras hus!

Lite efter sju trampade jag iväg på crossen och efter tjugo minuter var jag knäckt. Motvinden var total mot den isblå himlen och mitt nyvakna fejs. Men eftersom jag skulle någonstans, som bara råkade vara rakt in i vinden, så knegade jag på och kom fram. Om än via andra vägar än jag hade tänkt.

Jag stapplade in i huset runt kvart i nio. 90 minuter hade de 27 kilometerna tagit mig att cykla. Huden var solkysst och vindbiten, jag dunkade in dagens första möte och flydde in i duschen.

Så betade vi av en jobbdag.

Hemvägen var mer följsam. Vinden hade mojnat, kom den så var den fortfarande nordlig, och jag tog vägen förbi Väsjöbacken. Sedan greps jag av en intensiv längtan att bestiga den, så jag trampade uppför de faktiskt ganska flacka serpentinerna till toppen. Och så hände något trevligt!

Och det var att precis när jag pressade fram ett leende ur min flåsande kropp, så kom en löpartjej över krönet och började snacka! Hon trodde jag var downhill-brud, alltsååååååååå, och så kunde vi konstatera den markanta ökningen av folk som gjorde saker utomhus. För visst har ni också märkt att folk är mer ute?

Tjejen var skittrevlig och gav sig sedan av för att inte frysa i den förföriskt nedåtgående kvällssolen. Jag tog en genväg ner som ledde till nån sorts hoppbacke och fick vackert kliva av cykeln och leda. Så mycket dödslängtan har jag inte.

Sedan nådde jag så småningom Edsbergs slott och körde längs vattnet lite. Fint fint. Och det var här jag återigen drog fram tricket man kan köra om man inte pallar kolla rutten på mobilen: man tar ut riktningen! Och så ställer man in Garmin och kollar att man kör rätt väderstreck!

Det har hjälpt mig förut, och hjälpte mig nu med. Söderut, skulle det stå.

Och så körde jag äntligen in i stan vid Norrtull, och så äntligen var jag på cykelbanan mot St Eriksplan. Och då kände jag mig på något sätt så hemma att jag nästan blev rörd. På bron över till Kungsholmen var solen ljuvlig precis i trädtopparna, och himlen rosa åt andra hållet.

65 km med ryggsäck hade jag tillryggalagt totalt. Och tänkte att det här var ju faktiskt en sak som helt klart kunde pigga upp coronadeppen rätt rejält.

Så det vill jag göra igen.

Med de positiva orden avslutar jag detta inlägg och vill nu somna sött och vakna när klockan ringde ringer.

Distansarbetets tjusning

Yo hörni, vet inte om ni liksom jag börjat tugga i mig distansarbetets frukter mindre och mindre motvilligt. För mig börjar de smaka ganska gott, till konsistensen olika och några lite beskare än andra men ändå värda att svälja.

Jag råkade droppa detta till en av er läsare, och fick då uppmaningen att skriva ett inlägg med den rubriken. Så ok då!

Jag trodde personligen att jag hatade distansarbete, eftersom jag älskar kollegor. Men ju längre denna andra vecka av nedstängt kontor går, ju mer inser jag att alla sitter i samma lilla roddbåt som vickar omkring på havet. Alla sitter på distans eller hemma eller borta, och kämpar lika mycket som jag för att få arbetet gjort.

Så då får man skära upp dagen och arbetsuppgifterna i små, små bitar och metodiskt ta sig an dem.

Ok nog med liknelser, frukter hit och dit. Här kommer mina tre tjusningar med distansarbete:

Ett. Jobba från vackra ställen. Till exempel någons landställe! Internetdelning och ett djupt fokus över en enda arbetsuppgift, när hade ni det senast? Och odelad uppmärksamhet på samma tema från den närmaste projektkollegan eller -orna? Genom distansarbete kan vi, om vi inte är för många, dra till skogs och sitta och skriva rapporter i en stuga. Hur värt. Glöm inte kvällsdoppet. Och glöm inte att Espresso House på Södertälje Station kan kännas minst lika spännande, det är miljöombytet som är grejen med distansarbete.

Två. Västerbron. Ok jag erkänner, idag var jag på kontoret eftersom min surf börjar ta slut här i mitt wifi-fria hem. Men rent teoretiskt, så hade jag kunnat spara en halvtimmes pendlingscykling som sedan hade kunnat omvandlas till kvalitetscykling! Vilket det också gjorde idag! Jag körde helt enkelt tur och retur Västerbron, via jobbet och Skeppsholmen. Så vit och uppfordrande naiv solen var på bron i morse, lika mjuk och drömmande var den vid halv sju-tiden på vägen hem. Och innan förde mig en begagnad strump-affär med en cykeltjej, till Skeppsholmen och dess vindlingar. Jag trampade uppför backar, testade balansen i leran nedför, stannade vid en klippavsats på Kastellholmen och studerade måsarna. Jag tittade på ståtliga af Chapman, så vit och vältrande i mälarvattnet, innan jag ökade farten och tog mig över till fastlandet. Frisk luft, fågelkvitter och lite crossteknik en vanlig stockholmstisdag!

Tre. Utsikt över cyklarna, utan att du behöver ta hand om dem. Nix pix! I alla fall inte medan arbetspasset pågår. Efteråt är det fritt fram, säger de som kan något om produktivitet. Resultat kräfva fokus, må det vara mek eller arbete. Multitasking dödar, det är sedan gammalt.

Det var tre rätt bra tjusningar såhär långt tycker jag ✌️✌️✌️

Cyklister i coronatider, förenen eder

Cyklade till jobbet idag!!

Fel. Jag cyklade inte. Jag flög! På med cykelvänliga vårjackan, vårskorna, på med urbanista hjälmen och så iväg mot den lilla backen till höger om porten, eller vänster om man kommer från det hållet. Jag körde nedför den branta asfaltsslänten och tog av mot den halvleriga grässlänten. Crossade mig nedför och utåt mot cykelbanan.

Benen trampade med hög kadens, nu slipper vi tunnelbana och bussar, nu kan vi ta genvägar mellan Kristineberg och Marieberg och Västerbron och var vi vill, vi behöver inte längre anpassa oss utan styra själva!

När jag stannade vid de gängse rödlysena så var det uppenbart hur vardagscyklingen slår mot humöret. Det slår så jäkla positivt!

Så nu uppmanas vi att stanna inne och hemma och inte träffa våra föräldrar om de är gamla. Det digitala ska temporärt ersätta sociala jobbkontakter och det är väl ok, även om jag alltid kommer att ha detta som akut-lösning. Och när det är tomt på kontoret är det lätt att trilla dit på apati-liknande humörsvängningar. Men fan ta dem! De bryter långsamt ner oss och gör alla andra människor till fiender, eftersom vi blir våra sämsta jag.

Är det något som oroar mig med coronakrisen, så är det att vi ska bli deprimerade i vår ensamhet. Vi som bor själva och inte med nån eller några. Det gäller alla åldrar. Jag själv är ett högriskobjekt!

Så låt oss snälla cykla!

Om så bara till jobbet, eller till stationen till tåget som ska ta oss till jobbet. Men också ut på grusvägarna, landsvägarna, gräsbackarna och de gamla nedlagda, omgjorda järnvägsvallarna. Förundras över gruskompisarna, omfamna regnet och vänd huvudet mot solen om det finns nån, annars vänd huvudet mot molnen, solen må vara borta men himlen finns alltid kvar.

Dra med varandra på turer. Dra med mig på turer! Fråga, messa, ring, hör av er och dra ihop små gäng som drar ut och kör, lapa ljus och mörker och regn och sol och allt.

För vi vet ju det uppenbara.

Allt känns lättare från cykelsadeln.

20200318_0914169040086307674279379.jpg

Så gick det i morse

Jamen hur var den då, första cyklingen till jobbet??

Ja ni. Inte var den särskilt njutbar. Som premiärer är, så var den både tung och avig. Kläder hit och dit, cykel som skulle ha sitt av den kärlek den förtjänade, packa ner slang och pump och däckavtagare. Så många moment för så få kilometer!

Men det är också hela uppkittandet och framtagandet som skapar glädjen och drömmarna om cykelvåren. Inte så mycket att man får ta av alla breda däck och tjocka kläder, det har jag ingenting emot.

Mer då drömmen om den återvändande cykelformen.

Som uppnås genom cykling.

Sambandet är logiskt, och det känns betryggande att jag i vart fall inte formtoppar i förtid.

Så hur var rutten?

Den gick genom villakvarteren till Flemingsberg, sedan började det vara skyltat. Jag hade glömt hur väl man kan lita på skyltning i Stockholm, så jag körde fel en gång. Resten gick fint förutom ett vägarbete som gjorde att jag fick byta lite rutt.

Fasiken dock. Vad mycket avgaser jag lär ha sniffat i mig. Av de 24,7 kilometrarna så måste 22 ha varit invid en trafikerad motorväg. Allt detta uppvägdes dock av västerbron såklart ❤

Men saknade såklart min gamla Ryttterneväg mellan Västerås och Eskilstuna där fåglar alltid sjöng, där gräset alltid vajade och där motorvägleder endast utgjorde fartsträckor

Och att ha ryggsäck var mysigt också, gav feeling att vara på väg någonstans.

Och cykelparkeringen i Älvsjö var häftig.

På jobbet kom jag in efter nio, herregud. Folk satt och jobbade redan. Har alltid gjort mitt bästa för att inte blanda ihop jobb och privatliv, och jag misslyckas till slut alltid. Så ock denna morgon.

Tog en lång varm dusch. Det var ändå runt fyra plus och jag frös lite.

Kroppen gick runt och betedde sig vibrerande iallafall. Vet inte om det gynnade eller missgynnade produktiviteten riktigt. Kan bara konstatera att detta var premiären, detta var första gången på drygt två månader och då får det kännas hur det vill.

Sådan är premiären, amen och over and out.

Och ja, det är en lånad hjälm, brorsans mer specifikt, min var borta så jag fick testa svart igen, man kan ju fylla sitt syfte som svart hjälm också

Bergsunds strand, interrupted.

Jag och någon ska gå en promenad i skymningen. Rakt emot mitt nyårslöfte, är jag för sen hem och skymningen har blivit kväll. Kvällen är regnig och stormig, jag är lugn. Jag vet inte hur vi ska komma dit vi ska, jag låter mig ledas i mörkret och de evigt rinnande vattendropparna.

När man låter sig ledas i mörkret, stannar tiden. När tiden stannar, går den samtidigt snabbt. När tiden går snabbt, betyder det att man har levt den på ett sätt som gör att man kan leva länge, eftersom den snabbt gående tiden inte lämnar fåror utan bara krusningar på hjärnans tunna yttre hinna men desto större inuti hjärtat.

Menlöst från sjuksängen

Vilket perfekt inne-väder!

Tänkte jag när jag kom hem från tjänsteresan i morse. Nu, några timmar senare, har ju dock solen börjat lysa och den är så sällsynt denna månad att det gör lite ont att vara just inne. Men inne och stilla måste man vara om man ska bli frisk från den där jäkla flunsan som trängde sig på mitt under tjänsteresan.

Har ni tänkt på hur mycket energi man gör av med när man är sjuk? Det måste ju vara så eftersom varje liten ansträngning gör en så himla trött. Kroppen lägger allt på att bekämpa det onda.

Det gillar jag. Fokus.

Men två svettnätter på raken! Med bankande hjärta det ena, med djupsömn den andra. Med svettig skalle bägge. Det är faktiskt rekord i peak-svettning, om nu någon undrar. När jag väl började känna mig bättre, blev det till att dricka ikapp allt vatten jag förlorat. Sedan fick jag snällt acceptera att både cross med Robert och besöket på Dirty Vegan idag fick ställas in.

Jahaja. Så blev det med det. Ibland måste man vila, och nu tänker jag vila mig i form med lite mysiga jobbgrejer, till ikväll då barnen i huset har beställt popcorn och mello.

Är popcorn veganska? frågade de.

Ja, så klart det är, bara man inte får för sig att dränka dem i smör, som de brukade göra på o’Learys tidigare.

Nu: enklare researchjobb som jag själv kan styra över, senare: kanske en bloggpost med lite mera djup, indisk mat och sallad på rester barn och mello och hoppas kunna somna i soffan, för första gången på typ tusen år.

//Mvh,

jäkligt skönt att vara sjuk ibland också, och slingra ihop sig som en katt på sin säng ovanpå träningskläderna

 

 

Läsaren på nattåget

Igår kom det fram en läsare när jag stod i baren på nattåget. Först trodde jag att han bara ville smöra, vilket gjorde mig sjukt obekväm. Sedan framgick att han faktiskt hade intressanta saker att säga om min blogg och även en del diskussionsämnen som kändes meningsfulla att ge sig in i.

Först frågade han var jag får min inspiration från. Det kändes som en fråga som en groupie ställer till sin idol. Men den här killen verkade på riktigt undra, så jag tog chansen att förklara:

Jag sätter mig med mobilen, öppnar appen och frågar mig själv: vem är jag just nu? Och sedan flyter det på. Extra fort går det om jag runt mig ser en berättelse som jag vill återge, då kan inlägget ta en kvart att få klart.

Detta har jag redan skrivit om, så det vet ni ju. Men han behövde höra det igen.

Mer intressant var det när han började berätta hur han, som inte räknade in sig själv i cyklist-kategorin på det sätt som en stor del av mina läsare gör, läste mina inlägg. Eller krönikor, som han envisades med att kalla dem.

Han gillade bäst de inlägg som inte handlade om rundorna. En runda var för honom bara cykling utan syfte. Från A tillbaka till A. Han tyckte det var rätt trist att läsa mina race rapporter, eftersom de handlade om tävlingar utan varken särskilt kända eller särskilt snabba personer. Och han tyckte det var lika trist att läsa cykelspecifika inlägg om mek och kadens, sådant som andra läsare verkar gilla.

Faktum är att de inlägg som får flest likes är mina race rapporter.

Jag började misstänka att han ingick i den oformliga kategorin av hemliga följare. De som aldrig trycker like på inlägg men läser noggrannare än alla andra.

Så varför läste han då?

Jo, han läste för att jag skrev tillräckligt många inlägg där cyklingen möjliggjorde en berättelse. Gav upplevelser, väckte tankar, känslor. Cyklingen i sig var för honom något som var att ta sig snabbt från A till B, men som ett medel för upplevelser blev den intressant.

Jag frågade honom varför han kallade inläggen krönikor. I min värld är krönikör en lågatatusposition på en random tidning. Blogg för mig är en självständig plattform där man kan förverkliga sina skrivdrömmar.

Han såg det helt tvärtom. Bloggare var för honom dåliga skribenter som maskerade sin litterära inkompetens med foton i överflöd och som ägnade sig åt att smöra för sponsorer. Han sa också att många cyklister inte verkade vara särskilt intresserade av att njuta av omgivningen. Att döma av vissa inlägg på bloggar han läst, var cyklister ena trångsynta ena som bara nötte asfalt.

Jag sa, de cyklisterna är kanske bara helt enkelt inte särskilt kommunikativa berättare.

Kan så vara, replikerade läsaren.

Jag undvek att gå in på den del av cykelupplevelsen som handlade om atr utforska vad som händer med psyket vid långcykling. Han skulle inte förstå.

Istället berättade jag, medan han bjöd på vin, en gullig grej som hände i somras när jag tagit racern till jobbet. Den ska inte vara i stan egentligen, förklarade jag, den ska vara på landsvägarna, men just då var crossen på verkstaden och racern fick rycka in.

Jo, sa jag, jag tog ut racern från kontoret och efter ett par tramptag upptäckte jag en svart piratpeng på Garminfästet. Pengen passade perfekt i fästet, och hade jag inre upptäckt den hade den inte ramlat av utan nog suttit kvar ett tag.

Så perfekt passade de ihop, piratpengen och Garminfästet.

Gillar du lakrits, frågade jag.

Ja, sa min läsare, och gav mig en utforskande blick.

Jag vill tro att han var tagen av den till synes lilla gesten som piratpengen i fästet utgjorde. Det var nämligen jag, i all dess vardagligt uttänkta enkelhet.

Där slutade vår konversation.

Jag hade fått mig en egotripp och några tankeställare, och min läsare hade kanske gjort något han tänkt på länge.

Oavsett, så är jag glad att han kom fram.

Cykel och Stilla havskust, en oskiljaktig kombo

Hej!

Hej cykla hem från stationen över Västerbron

Hej komma ihåg koden och stiga in i hej, svala trappuppgången

Hej släppa allt och smaka på nybryggd kombucha

Hej tack-lapp från min senaste Warm Showers-gäst som fick sova ut i måndags när jag drog till Alperna och lämna nycklarna i brevinkastet

Hej ännu ett återupplivningsförsök av grönkålen

Hej fimp i blomlådan och lagom arg lapp med fimp i kuvert till grannen ovanpå

Hej trevliga matta som ramlat ned från grannen ovanpå

Hej morötter i kylen

Hej cykelställ där Amiran hemtamt rullar in

Hej lagom städade badrum

Hej sommarsvettig juli-feeling

Hej tömma väskan och packa den igen och dra till Ingarö för lite bad och häng

Och hej, solränder

Hej, diskade disk

Hej, älskade älskade

hemma.

Och hej och på återseende Emilie som kikar upp från Kullabergsklippan och tog sista kortet

Havet. Havet. Havet.

I måndags kväll på nattåget till Hamburg meddelade konduktören mig att mitt interrailkort var ogiltigt. Detta beroende på att jag skrivit in mitt gamla passnummer som nu alltså inte matchade mitt nya pass. Jag fick åka för denna gången, men måste gå till luckan i Hamburg och lösa problemet dagen därpå.

Sa konduktören med tysk beslutsamhet.

Orden sjönk in. Jag hade alltså plankat mig ner till Alperna. Ingen av konduktörerna hade någonsin kollat pass och kort samtidigt förrän nu. Och nu skulle jag ju åka till Danmarks västkust och Atlantnjuta. Stilla mitt havsbegär. Men hur skulle det gå till om jag inte hade giltig biljett?

Helvete också.

I Hamburg sken solen. Jag trampade till en av sjöarna och slog mig ned. Hur stor var risken att konduktören på tåget till Puttgarten gjorde sitt jobb? Liten, kom jag fram till efter att ha rådfrågat några vana tågluffare.

Däremot ville jag fortfarande till havet. För Danmark fick ju bli en annan resa, palla resa runt och planka. Jag lade ut några krokar och fick till slut ja från två ljuvliga gamla klasskamrater från högskoletiden. Som råkar bo två mil från ett ställe jag plötsligt kom på var en dröm sedan länge: Kullaberg!

Hur berusande!!

Så jag plankade mig genom Danmark, kutade till Öresundståget med cykelväskan i högsta hugg. Och köpte en gilitg biljett. Snabbtåget till Stockholm som jag skulle tagit fick bokas av och hemresan lösas senare. Jag skulle få uppleva de magiska klipporna och äntligen bada benen i saltvatten!

Så det gjorde vi. Och det ska vi göra imorgon också för det finns några vikar och klippor och vågor vi vill till, som ännu är obadade. Och tempot är semesterlugnt på klipporna för man kan inte skynda sig på vassa stenar.

På fredag morgon tidigt åker jag hem till Stockholm. Då blir det hemmadopp igen! Och jag omfamnar min plan B, min lilla skärva Skåne med sitt hav, mina raraste högskolevänner som tar emot en svettig tågluffare med cykel på kort varsel.

Bilder för likes, over and out och kärlek till dig mitt havet du livets peppar och salt yo!!

💓💓💓

Emilie tog bilderna med mig

Vi besökte konstverket Nimis av Lars Wilks, byggt av drivved, vi bytte buss och satt på Piren i Höganäs, och framför allt så fick vi oss förfärande bad och vyer längst ute på Kullaberg. Tackar konduktören på nattåget å mitt allra varmaste för örnblicken som ledde mig hit!!