Mossa, massa, människa.

Sorry Naturskyddsföreningen, titeln på er årsbok för x år sen var för bra för att inte bli snodd

Nu jävlar ska jag matblogga.

Jag som lovade er att aldrig göra det, faller nu till föga eftersom jag inte ätit på några dagar. Och inspirationen kommer från något så anspråkslöst som lite hederlig mossa!

Mossan väntar tålmodigt nära marken. Den tar näring från luften och breder lugnt och stilla ut sig och sina kompisar över stora arealer, täcker stenar och stammar och grenar med sitt gröna fluff. Ett vitare fluff hänger nonchalant och majestätiskt från granen, den känns sladdrig och blöt mellan fingrarna. Bägge luktar intensivt av skog.

Vi har tillverkat mosschips. Ja ni läste rätt! Vår fantastiska guru har lärt oss hur man plockar mossor och lavar, rensar och blandar med strimlad grönkål, blandar tre sorters dressingar och kramar in dessa i lav-mossa-kål-blandningen.

Grön med spirulina. Gul med gurkmeja. Och röd med rödbeta.

Alla tre med samma krämiga, förföriska grund.

Och alla tre så groteskt färgrika.

Så vi bredde ut dem på ollar, japp detta pikanta namn är namnet på torkugnens plåtar. Och så in i ugnen på 40 grader och imorgon är de klara.

I bastun övervägde jag allvarligt att börja lägga ut en del levande föda-recept här på bloggen. Bloggen som aldrig skulle kasta recept i nyllet på folk. Men först nu har jag insett hur enkelt och roligt detta är. Så färgrik och smakrikt. Och kreativt, och vardagsnära.

Det är först nu jag har insett att raw food:are inte bara är glassiga brudar som skrattar. Eller övertända gå på:are med kritvita leenden. Det kan lika gärna vara vitskäggiga, ödmjuka, lågmälda 74-åringar. Som också skrattar. Och som också kladdar runt när de lagar mat!

Att hitta råvaran i skogen, rensa den varligt, ta del av den 74-åriga röstens mjuka instruktioner och få massera in rödbetsdressing i dessa lavar och mossor. För att sedan breda ut det på en plåt.

Det går inte att inte matblogga om en sådan sak.

Det går inte att inte.

Så får vi se vad bloggen bjuder på imorgon.

Här kommer några matblogg-bilder.

Sedan säger jag ett eftersvettande bastugodnatt. Ta hand om ert novembermörker, så ses vi snart igen.

Annonser

Syrad, saltad, badad: dag 4 i Närke

Jahaja, så var det dags att trycka ett blogginlägg om dag 4. Jag har nämligen ägnat de senaste timmarna åt något så tålamodsprövande som att hacka grönsaker. Och inte vilka som helst, utan vitkål och morötter!

Den som någonsin sett mig hacka morötter vet att jag alltid tar fram dubbelt så många eftersom hälften hamnar i min mage. Detta sker under själva hackandet. De fastnar på mina fingrar som i samma ögonblick dras till min mun med magnetisk kraft. Formeln gäller även vitkål, palsternacka, fänkål och selleri. Dock inte potatis, så vill man säkra produktionen ska man sätta mig på potatis när det ska lagas middag.

Idag skulle dock inte en endaste liten morotsslymmel åka magnetbana ner i svalget. Vi fastar och konsumerar därmed morot enbart i flytande form. Så jag fick motstå varje impuls och istället snällt bese de små orange godingarna försvinna bli till vackra konstverk som sedan åkte ner i glasburkar.

Vi syrade!

Mjölksyrning går ut på att göda goda bakterier i syrefri miljö och sedan äta upp dem och låta dem göra nytta för kroppen. Matsmältningen. Där all hälsa sitter.

Först hackade vi vitkål. Efter att vi hackat den, masserade vi sönder dess cellväggar med händerna för att ge fri lejd till bakterierna att ta för sig när sedan miljön blev syrefri. Enligt sägnen fick sig också vår burk lite av vårt eget, unika DNA med sig på syrningsfärden. Sedan blandade vi i en matsked salt, ett litet äpple, en halv hackad rödlök, lagom med ingefära samt de fasansfullt lockande morotsskivorna.

Vi instruerades att skära hjärtan av dem. Jag gjorde ett, sedan tog jag dekorationskniven och gjorde ett räfflat snitt tvärs igenom.

Hah.

Den försvann sedan ur minnet och ner i någons burk.

Vi körde ner en knuten näve i burken och pressade samman grönsakerna så tätt att jag nästan tyckte synd om dem. Men manövern gjordes för bakterierna skull. Vätskan som pressades ur användes till nästa sats.

Så lade vi ett vitkålsblad som lock, på med en morotsstubbe och så var det klart.

Nu skulle de syras i några veckor och sedan används det kvarvarande spadet i burken, för allt kan inte pressas ur, till vår nästa sats hemma.

Som kombucha!

Älska när goda ting får fortsätta leva.

Men de får det inte av sig själv. Vi måste underhålla dem då och då.

Livet är inte, det byggs, som Are Waerland ska ha sagt. Och hälsogurus citat ska även de få leva vidare.

Det var därmed dagens tålamodsprövande insats.

*Radioövergång till det som krävde mindre tålamod mer hände till följd av en röst som sa:*

Bada.

Jo. Vi hade just druckit 12-juicen, med grönkål och äpple, då rösten i mitt huvud sade just detta ord. Jag hade väntat, den hade bara viskat det till mig innan. Men nu sade den det, klart och tydligt utan att sluddra. Det gick inte att misstolka. Så det var bara att lyda.

Vi gick vår promenad, jag och min rumskamrat Freja, en hund gick med i koppel, och när vi diskuterat syrning och groddning och implementation av dessa element i vår vardag, så dök sjön upp i mitt synfält. Jag vinkade hej då till Freja, hon önskade mig lycka till och jag stövlade ut över den blöta ängen till en rastplats med brygga. Av med paltorna, trippa ner i det halvmeterdjupa vattnet och luta sig bakåt.

Novembervattnet.

Kroppen lät sig genomsköljas och jag hävde mig upp på bryggan. Fötterna var lite kalla men resten av kroppen fnös åt temperaturen. Eller snarare omfamnade den. Var skönt ju!

Men framför allt uppfriskande för hjärnan.

Väl uppe i huset var det brasa, och yoga stod nu på schemat. Vi gjorde Tibetaberna, fem enkla yogarörelser som gör underverk för den långsiktiga rörligheten. Läraren hade tidigare under dagen setts jogga förbi vår lilla sovstuga med en tallkvist i näven. Han hade hämtat in lite mat. Jag tror att han ska ha den i juicen, som han pressar med sin 15 000 kronorspress. Den borde ta tallbar för det priset.

Nåja.

Ikväll efter sista juicen vid 18, blir det bastu och sedan ska jag besöka helvetet för att sedan komma in i himlen. Väl där ska jag tumla runt med salivsträng i mungipan och huden vibrerande av liv. Saliven torkar och jag sätter mig upp och får kanske en kopp te och definitivt en filt om axlarna. Jag kommer att ha skrikit, gråtit, andats hårt för att överleva smärtan och därmed stimulera syretillförseln.

Jag ska få bindvävsmassage. Av vår andra lärare, Johan. Detta kommer mer än lägligt då jag ämnar fördjupa mina massörfärdigheter med denna teknik nu i helgen.

Mer om det imorgon, jag kommer inte kunna skriva efter den behandlingen.

Huset vilar. November är mjuk och varm, brasan glöder och snart ska vi dricka juice igen. Med ingefära.

Sådan är min tredje dag på kuren.

Ah men just det. Glömde säga att jag inledde dagen med att 06.35 spy upp två liter saltvatten, så att jag fick dricka två liter till. Undrar om det var en passning från min mor som ständigt förfasar sig över mina saltstänkta matvanor. Hon ställer undan saltet, jag plockar fram det. Så är våra roller.

Notera för övrigt hur spontant grönsakerna trillar ur burken på fotot.

Dag 3: Ride of Hope

Hej igen.

Sitter mosig av blöt bastuvärme och ska här sammanfatta dag 3.

Katterna jagar varandra eller sitter eller ligger i diverse soffor.

Igår somnade jag till ljudbok och vaknade efter att ha sovit som en stock. Vi pinnade upp till huset för dagens första dryck 06.00: två liter saltvatten. Sedan var det dags för utrensningen att ta fart, och efter det slumrade jag med ljudboken i en fåtölj. Under tiden fick min rumskamrat massage, sedan fick jag det och efter detta samlades vi i en gemensam meditation. Vi drack sedan färskpressad äppeljuice med citron, morotsjuice med gurkmeja och ännu mera annan juice med massor av näring resten av dagen.

Gurkmeja ska tydligen vara bra för leder. Värt att lägga på minnet. Sägs bli 500 ggr så tillgänglig ihop med svartpeppar… Perfekt för scrambled tofu!

Sedan kollade vi på What the Health, som är en dokumentär om kostens påverkan på folkhälsan och då specifikt cancer och diabetes.

Filmen påminde mig om att människans normala tillstånd faktiskt är att vara frisk. Men vi vägrar ju bota oss, vi fortsätter göra fel. De som försöker göra hälsosamma val blir utskrattade. Eller skjutna, om man är en person i Amazonas som protesterar mot att djurindustrin förstör livsmiljöer.

Efter att jag hade sett filmen kontaktade jag en vän som jag vet kört Ride of Hope ett par gånger. Jag har själv gjort det, Västerås-Uppsala T/R, men ogillar välgörenhet så det blev bara en gång. Det löser inte problemet om man inte samtidigt sprider kunskap. Det har jag alltid saknat hos Ride of Hope, men de kan ju ha ändrat sig.

En sak började jag fundera på när jag såg filmen. När ska Ride of Hope börja använda den plattform de har byggt upp för att lyfta växtbaserad kost som en av lösningarna på folksjukdomar inklusive cancer? De samlar ju massor av cyklister, och det finns tonvis med vanliga cykelcommunities om man nu enbart vill cykla utan att bry sig om något annat. Nu samlas det mest in pengar, men vad forskas fram av dessa pengar? Kan Ride of Hope jobba mer effektivt genom att sprida kunskap om hur vi förebygger sjukdomar, istället för att fokusera på hur vi hanterar cancern när den slår till? Kan de åtminstone bjuda på hälsosam mat vid events istället för korv och burgare gjorda på kött när detta är produkter som orsakar cancer?

Så gick mina tankar.

Sedan var det dags för skogspromenad och på det fastedryck med gurkmeja.

Och sedan var det bastu. Vi satt på varsin stubbe, jag och rumskamraten. Vi torrborstade varandra, svettades och pratade om ditt och datt i brasans sken. Bastun var en ombyggd skrubb med ett vedeldat aggregat. Fönstret vette mot himlen. Kanske i öst, jag vet inte riktigt.

Nu sitter jag på massagebänken och bloggar klart det här och snart är det dags för säng och ljudbok.

Imorgon blir det kanske löpning. Jag kom just ihåg att jag ju körde ett par aggressiva regnpass på cx förra gången jag fastade i november. Jag jobbade till och med!

Men inte den här gången. Imorgon är en ny, jobbfri dag. Får se vilken värld jag kliver in i då. Läsa bok om tankens kraft för läkning, bläddra i Dans kursbok om vilda växter och hur man syrar mossa. Och lära mig ännu mer om de fantastiska kompisarna, våra livsavgörande vänner mikroberna.

Godnatt på det!

Mellow!

Yo lovers!

Kort hej från mellowbloggaren.

Jag är i Närke på fastekur. Djupaste Närke, mellan Hallsberg och Askersund. Vi dricker färskpressad juice, saltvatten och sötvatten med citron. Och så sitter vi framför brasan, i likhet med husets hundar och katter. Hela poängen är att göra kroppen mer mottaglig för näring. Detta i sig syftar till att skärpa våra förmågor så att de bättre jobbar för oss.

Bra va?

En av våra lärare är en guru inom levande föda. Han heter Dan Uhrbom och ser precis ut som på bilderna i länken. Han portionerar ut sin kunskap i aptitretande smakbitar. Flera gånger per dag lockar han oss med den buffé vi ska laga för att bryta fastan sista dagen. På den finns såklart groddar och levande bröd, men även något så kittlande som havreost.

Och såklart mjölksyrade grönsaker. (Alltså kombucha på burk. På tal om kombucha kom jag till insikt om varför jag blir så sugen på min kombucha. Det beror på att jag har ungefär trippelt så mycket socker i som Dan har. He he.)

Idag berättade Dan om hur varmt han har det i sovrummet. Eller hur kallt. Det är nämligen ofta runt nollan. En gång minus fjorton. Han brukar då gå upp och lägga en filt över knäna och känna värmen sakta återkomma. Han duschar också kallt. Allt handlar om att inte vara rädd för kylan, menar han.

Idag när vi går en promenad blir jag blöt om fötterna. Jag vill instinktivt vända men tänker på det han sa om att inte vara rädd. Så jag blir blötare och kallare men behåller sinnesnärvaron och går hela promenaden.

Väl inne, lägger jag strumporna på tork. Det gick ju bra.

Dagern är mulen och ljuvlig. Jag har lärt mig uppskatta mulet och de nya färger och sinnesstämningar som. Det släpper fram. Mulet sätter ingen press. Mulet är prestationslöst. Mulet låter oss vara riktigt mellow, om vi vill. Så att vi sedan kan vara glada.

Vi går upp varje morgon och dricker saltvatten. Två liter. Salt som Östersjön ungefär, så att det bildas omvänd osmos som sätter tryck på systemet. Sedan går vi in på de färskpressade juicerna med fasted ryck. Hittills har det varit juicer på morot, äpple, ingefära och citron.

Dan har en juicepress som kostar 15000. Det är lätt att haja till vid summan, men lika lätt är det väl att haja till vid summan som cyklister lägger på cyklar. Ger saken tillräckligt mycket tillbaka i form av vardagsglädje och livskraft, ja då lägger man gärna 15000. För en cykel är det dessutom i underkant, om man nu ska vara sån.

Förutom Dans aptitretare har jag just nu svårt att ta in någonting av värde. Eller, snarare så orkar jag inte sända ut något. Sedan jag kom hit igår kväll har jag knappt sagt ett enda ord. Det finns inget att säga. Jag har nöjt mig med att lyssna. Och känt hur avslappnande det är.

Så är läget just nu. Jag och en kvinna sover i en liten röd stuga, resten sover i stora huset. Dagarna kommer nog att fyllas med mycket tid för reflektion och böcker samt sömn.

Löprutinen? Yes, skorna är med så när gifterna börjat lämna kroppen på allvar och benen börjar skrika efter motion, då bär det av.

Till dess, ut och lapa novembermörker, snart blir det ljusare.

Försiktig kram från er

fastande,

slöande,

bloggande

Anna

so much for the happy ending

Du sitter uppe på ditt rum i huset, dörren står på glänt som alltid. Sängen är varm, och katten har tagit sig in genom dörren och lagt sig till rätta under din armhåla. Den purrar, har vikt benen under sig och myser med ögonen som bara katter kan, som vi skulle må bra av att göra, som vi borde ta efter. I alla fall en stund per dag. Du stryker den över ryggen, lägger örat tätt, tätt intill den lilla kattkroppen och känner hur spinnandet vibrerar i dig.

Du gråter. Läser meddelandena fast du inte vill och skriver sådant du inte borde. Katten tittar upp på dig när tårarna droppar ned på den spinnande motorn under pälsen. Du stryker den över huvudet, mellan öronen. Fina, fina katten lilla.

Du fryser. Det är tårarna som transporterar bort värmen ur kroppen.

Vattenburen värme.

Ni har varit ute på en mörk promenad i novemberkvällen. En promenad som slutade med en kyss på pannan. Så vacker kvällen är, sa du, och ville älska kvällen och mörkret och de gula löven tillsammans. Dela känslan. Njuta ihop, som man gör. Löven på marken, några fortfarande kvar på träden, gula och novemberblöta, stilla ljummen vind bland trädtopparna.

Tassa upp i skogen, utforska stenar och mossor och mjuka tuvor som ni kanske kan stå på utan att bli blöta. Men om ni skulle bli det så gör det ingenting, ingenting gör någonting, för trots mörkret är det ljust, så ljust, och allt är lätt trots molntunga skyar. Som att skyarna har tagit över tyngden från er.

Så kommer den, på pannan. Lätt, lätt, händerna runt ditt huvud och så läpparna ovanpå din grå, stickade mössa. Du har längtat så efter just den kyssen.

Där slutar det. Där tar det slut. Wtf! Eller, om det hade varit en film, hade det slutat där. Det hade varit ett snyggt slut, teatraliskt och tårfyllt! Biobesökarna hade tittat på varandra i salongen, kanske kramat en arm eller hand, dröjt sig kvar i eftertexten och velat lämna salongen sist för att få gömma sina rödgråtna ansikten. Så rörda de är! Kvinna med grå mössa lämnad i novemberskog med kyss i pannan. Tårar som rinner ner i mascaran och skapar effektfulla mörka ränder på kinderna. Som inte syns, eftersom det är just november och mörkt. Gå hem sakta, sakta, huvudet nedsänkt, zooma in och ut. Allt för effekten.

Gråta tills man kommer till den punkten att man garvar.

Men som sagt, det slutar inte med en kyss på pannan. Hemma i huset väntar nämligen hushåll och städning, moppning och dammsugning. Först gråta med katten, bli kall, sedan moppa golven mer noggrannt än någonsin, och bli varm igen.

Brasan väntar. Hushållet väntar med nödvändiga kramar och nödvändig känsla av vardagstrygghet.

Ja.

Det är så filmen slutar. Så att biobesökarna slipper gömma sig bland eftertexten.

Inte med en kyss på pannan från rätt person som sedan fattar fel beslut och lämnar kvinna med grå mössa i ensam gråt och hutter. Vi har sett det så många gånger, är så trötta på detta offerspel. Verktygen på bilden har också sett det, de har för länge sedan tröttnat och vill använda sina stirrande ögon till annat.

Det är istället katten som spinner, hushållet som kramar om och golvmoppen med sin vardagstrygghet.

Luftburen värme.

Så slutar filmen, avsnitt 112.

Vi ses i avsnitt 113.

Göteborg!!

Hej från bron!

Jag bloggar mig hem från jobbresan till Göteborg. Hjärnan är degig, smått mobildampig, men nöjd. På flera plan.

Jag körde min morgonlöpning som planerat. Den funkade! Benen skrapade ihop fem gryningkilometrar från centrala stan och upp på bron till Hisingen, ner på Hisingen och så tillbaka igen med en extra vända för att få ihop de fem.

Den stora chocken var allt liv som redan börjat 0530 på morgonen. Bussar, spårvagnar, cyklister. Jag var väl i en stor stad helt enkelt.

Senare cyklade jag hem från svenska mässan på hotellets lånecykel. Eftermiddagen var disig, himlen ljuvlig, jag trampade mig långsamt fram och tänkte på cykelbanor. Markeringarna i gatan. Och vägvisningsskyltarna för cyklister. Det är dessa faktorer som får mig mest att känna mig välkommen som cyklist i en ny stad.

En speciell krydda med att cykla i Göteborg är såklart alla spår i gatan. Kanske något som bidrar till ökad disciplin bland cykelburna; separationen från spåriga vägar som drivkraft att hålla sig i cykelfilen…

När jag nådde hotellet och hade tid innan tåget gick, körde jag upp på bron från gryningens löpning. Den var oemotståndlig, så turkos och förföriskt insvept i novemberdis!

Högst uppe på bron stannade jag och tog kortet. Sedan körde jag mot enkelriktat tillbaka ner för att hinna till tåget. Hade jag kört vidare i jakt på ett vettigt ställe att korsa vägen och vända, hade jag missat tåget.

Jag tänkte då på hur det skulle blivit om cyklister på riktigt varit en stor trafikantgrupp. Som bilist hade jag aldrig kommit undan med att köra mot enkelriktat. Men nu gjorde jag det, för det kom bara två mötande cyklister. Jag hoppas de såg mitt uttryckligt långsamma trampande och hotellets logga på cykeln.

En turist att ha överseende med, inte en tidsoptimist som jobbar för ökad cykling.

Jag hann med tåget. Jag körde min löpning. Jag avverkade mina möten och roddade min del av resten av det vi gjorde med jobbet.

Så bra gjorde jag allt detta att jag var värd första klass i tyst avdelning hem.

Slut på inlägget, på återseende Göteborg du broars, gräsbevuxna spårvagnsrälsars och lånecyklars stad.

Kvällen innan morgonlöpningen

Inlägget handlar om kvällen den 6 november men hängde sig och gick i tryck först morgonen efter, då jag redan varit ute 

Hej från hotellrummet.

Sitter i nattlinne som matchar sängens överkast och laddar för en löjligt nyttig sallad. Till detta en vidrig dryck som är fermenterad och smakar fasansfullt. För att balansera upp det hela har jag gudskelov min lilla reseplunta med fin-virre, så ni kan vara lugna.

Men åh. Alltså! Denna tahinidressing! Så krämig och fulländad i sin lenhet! *njuter*

Imorgon blir en spännande dag. Klockan 0800 ska jag vara på plats för jobb, och innan dess ska jag ha ätit hotellfrukost, klätt på mig power-suit och sovit. Jag ska också ha gjort det mest spännande: sprungit min morgonrunda.

Yes! Det blir första konferensgången med nya löprutinen! Jag brukar ju alltid ta med löparkläder för att just få in det innan hotellfrukosten vid jobbresor, men ändå. Detta blir speciellt eftersom den håller på att bli en del av min vardag på ett nytt sätt.

Räknar jag bakåt kommer klockan att ställas på 0515. Då är jag ute i Göteborgsgryningen 0530, tillbaka 0615 och färdigklädd till frullen 0630. Och så kan jag hoja iväg på en av hotellets lånecyklar vid 0730.

Det är spännande just för att se hur kroppen reagerar på 0515 även då den vet att den inte får vare sig å-dopp eller brasa. Ingen bastu heller eftersom den som finns på hotellet öppnar först på eftermiddagen. Jag testade bastun, utan att ha sprungit den minsta meter eller frusit i ett enda vattendrag. Här fanns även en pool, som jag efter moget övervägande tog två längder i. Klorfyllt, varmt och genomskinligt. Fjärran från fyragradigt rinnande åvatten.

Jahaja.

Nu behöver hjärnan sluta arbeta.

Den behöver somnas, nattas, få lyssna på ljudbok, innan klockan blir 05.15.

Glad tisdags virre på er, så hörs vi säkert imorogn.

Kolla fina veterantåget på Göteborg central förresten!

Ni har väl en power suit? Precis, det är den där outfitten som med sin skottsäkra väst skyddar dig mot mindervärdeskomplex när du ska föreläsa för massor av potentiellt kompetenta människor

Första morgonlöpningen!

Yey!

Jag har härmed tagit en trevande novembervana ett steg närmare att bli en rutin. Idag ställde jag klockan på 0645 och körde 40 min taktfast morgonlöpning runt ån. Jag gjorde små fartökningar vid minnet av svågerns röst: såja Anna! Uppvärmningen var kort trots tiden på dygnet. Det måste bero på att jag genomfört de första passen och nu kommit över en typ av puckel. Tre dagar tog det!

Jag tassade över broar och kullersten, asfalt och grus. En mulen morgon; solen var uppe men bakom molnen. Jag minns att jag tänkte på hur maffigt diset är. Det gråa! Så kompakt! Färgerna; andra färger än dem som solen lyfter fram.

7 kilometer blev det. Rätt lagom, även om den med fördel kan förlängas. Den kan också ökas, för att locka fram mer svett så som svågern fick fram med sin fartökning.

En dusch i brist på å, upp och packa ner konferenskavajen och hoppa på tåget till Göteborg.

Jag ser nu fram emot att utforska vad denna nya vana gör med mig. Den klänns lagom lågsäsongsmässig. Jag har redan märkt att den blivit något jag ser fram emot och som gör mig pigg även med få timmars sömn i kroppen.

Avslutar med lite disigt novemberfoto:

När Anna gick ner i ån.

Det kommer alltid finnas ett före och ett efter novemberbadandet.

Före är när du står på brotrappen lutad mot piassavakvasten. Den borrar sig in, som den ska. Du vrålar inombords och står kvar för den förlösande känslan efteråt.

Före är när du känt rörligheten återvända i höften och går in i huset för att hämta handduken. Varmt och skönt inne, kyligt ute. Rått, dimmigt. Brasvärme inne, sprakande mys. Du får det när du kommer in om bara några minuter. Av med alla tajta morgonlöparkläder, svepa handduken runt sig och tillbaka ut i hallen. I med svettiga fötter i träskorna. De kommer vara blöta om några minuter och ska då ställas framför kaminen för att torka.

Ned mot ån. Förbi syrenen, vattennivåmätaren och slutligen sälgen vid bryggan.

Det är kallt. Svetten har slutat värma kroppen och övergått till kyla. Vattnet kommer att vara kallare än någonsin. Kliva upp med träskor på bryggan, inte halka. Trippa trippa. Försiktigt. Inte ned i dyn under vattenytan. Handduken ska läggas på räcket, träskorna ska ställas i färdriktningen för att kunna klivas i direkt från stegen. Då kommer du att skaka och ha lite sämre balans, så skorna behöver kunna klivas i direkt.

Hänga handduken på räcket. Av med skorna. Nedför stegen. Inte halka. Första steget ned i vattnet, iskylan, andra foten, ett steg till, och sen –

Kasta sig bakåt.

Ett simtag, doppa huvudet, två till, tillbaka vid bryggan, uppför stegen, upp på bryggan, i med kylda fötter i träskorna och vita handduken runt sig.

Lugnet. Du fryser inte trots nollgradig luft och tregradigt vatten. Upp upp, in till brasan, värmen, sprakandet, knäppandet från veden, på med alla kläder i lådan.

Fast egentligen behövs det inte. Värmen kommer ändå, inifrån.

Ruset i blodet. Lugnet, värmen.

Det är det som är efteråt. Efter badet.

Sker badet kvällstid är magin total när ni tassar ner tillsammans, du och mamma. Gräset krispigt av frost. Håller varandras handdukar, kalkylerar bryggans halkrisk, tittar upp på stjärnorna och lyser en rundel med lampan på gräset.

Ruset efteråt, gå upp i mörkret, skratta och sjunga!

Kroppen vibrerar. Lever. Älskas.

Före badet är det kallt. Svetten kyler. Efter är det varmt, alltid. Och nu, på femte dagen i rad med ett eller två bad per dag fördelat på gryning och skymning och kväll, ja…

Då är kroppen ett vibrerande, sjungande, slängkyssande novembermonster som äntligen hittat sitt knark.

Det icke förhandlingsbara

Yo lovers!

Novemberbloggaren här.

Har redan börjat älska denna månad. Dimman, mörkret, gryning, himlar.

Det mjuka diset, den runda månskäran och den plirande solen.

Att röra sig på stigar med löv vars konstverk av vattendroppar inte kan fångas på bild. Inte heller det diskreta fågelkvittret eller lukten av skog låter sig fångas.

Eller smaken av det insmickrande vinet man dricker tillsammans innan middagen medan man lagar den.

För så här är det.

Jag är på andra sidan kvällsdoppet och vill blogga. Skriva. Kroppen är mjuk, älskad och vibrerande i varje cell.

Inlägg gror när man har spännande samtal med svågern under morgonlöpningen.

Vi ger oss ut i gryning. Ena dagen 0650 och andra dagen 0635. Jag vill fånga mörkret och möta gryningarna i löparskor. Svågern vill hålla uppe sitt löparflow och ställer villigt klockan.

Den första rundan är vidrig. Rent hemsk. Jag vill vända, lägga mig i diket och böla. Gå hem och dricka mitt kaffe. Jag är relativt svagare, tyngre, långsammare och slöare. Benen är kvicksand.

Första 3k är uppvärmning, sedan ska det kännas bättre. Jag vill testa något. Så två gånger ökar jag, och två gånger belönas jag med ett leende. Det är mitt eget, avfyrat i fartökningen. Av fartökningen!

Hah…

Svågern peppar. Jag fortsätter utforska vad fartökningarna gör med leendet. Gör med kroppens hållning och psykets vindlingar. Efter 8,4 km ska vi vända. Ta gruset tillbaka. 200m innan vändning ställer jag den förbjudna frågan. Den jag aldrig ställer annars. Som andra ställer till mig, men jag aldrig till andra.

Hur långt är det kvar?

Och svågern säger vänd, så blir det 12 km, och jag vänder och han fortsätter lite på muskulösa ben och kommer snart att komma ifatt och om mig. Han är så lätt, så svävande, så glad!

Jag hör honom. Han flåsar mig i hasorna. Han orkar svettas, jag slöar. Jag ökar lite, några sekunder håller vi jämn fart och han peppar. Bra Anna, såja. Så är han förbi, och jag ser honom springa i kurvan på sista svängen in mot huset.

Släkten möter i morgondiset. Svågerns fru och små hoppar och tassar, kramar och kisar, morgonmysiga. Han fyrar av armhävningar, core och chins. Svettas. Jag gör lite men börjar till slut istället flowa. Gå på snöre. Triggerpunktsbehandlar höfterna med piassavakvasten. Knarkar kvastens genomborrande smärta som förlöser mig.

Dag 2. Stela och stumma. Låren, fötterna. Nej, inte fötterna, de mår bättre än igår. Benen också. Uppvärmningen 3k, check. Dags att öka, utforska, öka, utforska. Vi kommer in i ett arbetstempo strax under 6 min/km. Tuggar på.

Svågern pratar träning. Vi tar ett motlut. Filosofin kring sitt eget upplägg. Morgonlöpning, styrka efteråt och så frukost och fixa med barnen och till jobbet. Rutinen sitter. Mår bra så. Tränar så för att må bra. Lägger upp sin tid så för att må bra och ha tid för det och dem som är viktiga.

Han kan inte längre förhandla med det. Det ingår. Det kan inte sluta ingå. Han är inte sin träning, men den gör honom till en bättre version av sig själv. Han gillar det. Så han låter den fortsätta göra det.

Jag motargumenterar. Vill ha min sömn. Är så trött på morgonen. Så stel. Hatar morgonlöpning. Blir ännu tröttare.

Men det som händer under dagen efter andra morgonpasset är motsatsen. Jag har ju sovit skit och borde vara sömnig, trött och fel, otrevlig och ful, men kroppen säger emot. Vill inte. Är pigg och glad, fungerande.

Fyra dagar löpning. Två i eftermiddagsmörker, två i gryning. Längre och längre, tugga tugga. Ställena på kroppen som mjukas upp och börjar flyga över gruset.

Jag längtar nu till nästa steg. Jag vill fortsätta utforska tempon, ökningar, sträckor, underlag. Vill ha dopp och kaffe och brasa som väntar efteråt. Vill låta piassavakvasten borra in sig i min höft när vi är klara, innan doppet.

Ja.

Hur slutar det, hur slutar inlägget, hur slutar gryning, dimma, sol och mörker?

Jo.

Med att ställa klockan.

För det finns ingen annan utväg. Det är inte förhandlingsbart. Inte än, inte nu.

Lägga fram pannlampan.

Klockan är nu ställd.

Den ringer 05.15.