Fryser du? Skrik!

Yo freezers.

Idag snackar vi andning här på bloggen. Varför då? Jo, för att den är livsviktig av uppenbara skäl men också för att den kan hjälpa oss när vi underlåtit att följa alla de guider som finns för vinterträning.

Kort sagt, om vi fryser så att våra händer känns som elefanter och vi ångrar allt vi någonsin sagt om tjusningen med frostig morgonlöpning.

Som jag gjorde idag, vid kl. 09.13 när jag kom hem från rundan.

Helvete. Alltså verkligen helvete. Det var en så vacker morgon! Så fulländad! Både utanför fönstret där solen gått upp, på de frostiga träden där varje gren fått sitt glimrande kristalltäcke, och inne i mig eftersom jag sovit optimalt och bara snoozat en gång och nu skulle ut på min gudomliga morgonlöpning. Hur pigg och livgivande skulle jag inte känna mig efteråt?

Det tog några kilometer innan jag insåg att jag aldrig skulle få upp värmen i händerna. Fötter och lår samt överkropp var inga problem, men de där händerna. Dit kom ingen värme. Den tynade sakta bort. Jag försökte skaka ner varmt blod i händerna, värma dem runt halsen, och på tusen andra sätt få dem att överleva.

Alla tolv minusgrader hade sett till att en böljande snörök rörde sig över ån. Hur majestätiskt. Minusgraderna hade säkrat den mest hänförande av utsikter och det tunna frosttäcket på marken tvingade mig att spänna musklerna runt skenbenet för att inte halka ned i ån.

Jag ville njuta av snöröken, jag försökte verkligen!

Vid en kilometer kvar ökade jag takten. En snubbe på cykel jagade på mig med en kommentar om just mitt tempo. Men för mig gällde: ju fortare jag sprang, ju snabbare skulle jag komma hem.

Jag kunde till slut se huset och låsa upp dörren och ta mig in. Och stänga av garmin. Fingrarna var frusna, men de kunde röra sig.

Sedan började helvetet.

Det som börjar när en nedkyld kroppsdel ska värmas upp igen.

Ni vet hur det känns. Ni vet hur ont det gör. Ni vet varför det gör ondare ju varmare vatten man sköljer fingrarna i. Och ni vet kanske till och med varför man inte alls ska skölja fingrarna i varmt vatten.

För att det går för fort. Det finns ingen quick fix här, som om det någonsin fanns någon någonstans för alla våra problem. Är fingrarna tillräckligt nedkylda så måste man oundvikligen gå igenom en fas av att ha ont. Förbannat ont.

Så där stod jag, och hade så ont i de tinande fingrarna att jag ville skrika och gråta. Smärtan var okontrollerbar och eskalerande, och eftersom ingen var hemma utom katten så gjorde jag det. Jag skrek. Jag stönade. Jag skrek. Jag stönade.

Och vet ni varför detta gjorde det hela mer uthärdligt?

För att det hjälpte mig att andas. Så fort jag slutade skrika så höll jag andan.

Och när vi andas så får vi in mer syre som kan stabilisera kroppens funktioner och få oss att stå ut.

Därför skriker vi när något gör ont.

På morgnarna brukar jag göra en serie rörelser som kallas ”De fem tibetanerna”. Det är enkla rörlighetsövningar som inleds med att man står och snurrar med armarna utsträckta och känner centrifugalkraften tills man måste stanna för att inte trilla omkull. Då sätter man händerna i sidorna och drar tre djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.

Och vips är man mindre snurrig. Sedan drar man igenom de fyra resterande övningarna i serien.

Andningen hjälper oss att stabilisera, att lugna ner oss, att se klarare, att slappna av, att klara av kyla, massor av bra saker.

Så nästa gång du har underlåtit att klä dig enligt guiderna där ute

SKRIK.

Gör det.

Gör det bara.

Kram!

Så blir du snabbare såhär glad

Hålet.

I slutet av min löprunda finns ett hål som jag ska krypa igenom. Det finns där för att jag behöver något trångt och skrovligt att böka mig in i och ut ur, som inte är löpning och inte är cykling och inte är yoga och inte är något annat än just detta hål.

Hålet utgörs av en (1) stor stock, troligen al, som fallit ner från stående position av någon rimlig eller orimlig anledning. Kanske blåst och kanske tusen små tandtroll som med tandtrolls vrede gnagt sig in i barken och varit i vägen för eventuella bävrar som ville samma sak just då.

Under stocken finns en gammal plåt-sliper. Eller en del av ett staket, jag vet itbe så noga. Den är sliten utan att vara rostig, gammal utan att vara kletig, lite som en övervintrad landsvägscyklist där bibsen fortfarande sitter bra. Den har kilat sig in på bägge sidor trädet och bildar nederdelen av hålet.

Under den är det någon decimeters mellanrum innan marken tar vid.

Det är över den jag ska krypa.

Jag förstår att det just är det jag ska göra i samma ögonblick som jag kommer dit. Det har tidigare bara funnits en alternativ väg att komma till andra sidan, dit man ska om man tidigare var på den ena.

Och det är man ju oftast.

Och det är att klättra över trädstammen. Har man cykel med sig, så färdas även den i en fin båge över stamman.

Men idag öppnar sig hålet för mig, och idag finns ingen annan väg.

Jag har sovit länge, förbi morgonkaoset, drömt mig bort med mina öronproppar, från att ha somnat sent, till att ha legat och dragit mig länge i min mjuka säng. Ju längre morgonen förflutit, desto mer pockande har novembersolen smugit sig in genom fönstren och genom mina stockholmsvita gardiner. Jag gräver in mig i mina täcken och ligger så med mosig hjärna och mjuka tankar innan jag går ned och ut.

Det är löpning som gäller. Ett pass innan jobba hemma-dagen kickar igång. Benen är sega, kroppen tung, men solen skiner som en galning och jag ska ut. UT. Ute är krispigt och frostigt, jag vill ut för att smälta samman, rasta benen och lufta hjärnan och få solen i ögonen.

Benen är så tunga. In i skogen, någon backe fäller psyket som går uppför utan att springa, så tunga ben nu! Vänder i en backe, vill ha sol, är inne i skogen och till slut kommer jag över det sista krönet vid ån och kan minnas något som alltid funkar:

Om man bejakar tröttheten i benen/psyket, så sprider den sig till psyket/benen. Men om man tar i och kutar, så sprider sig istället endorfiner.

I den känslan var jag när jag krasade mig över det frostiga kristallgräset på ytan mellan ån och järnvägen. Där fanns stocken, och där fanns hålet, och genom det skulle jag och genom det kröp jag. Händer och armar kravlade medan lår drogs över slipern som om den varit bindvävsmassör. Ena knäet i den frusna leran, trycket på andra låret lättar, och så det andra knät på marken, krypa ihop –

UTE

Häva sig upp, studsa över järnvägen till gångvägen, upp till huset och en extra vända med högre tempo.

Stoppa klockan. Stanna tiden. Sju kilometer. Benen hade gjort det, igen.

Och hålet fanns där, när jag behövde det som bäst.

Vad allting handlar om

Skrivet måndag kväll 26 november, publicerad morgonen efter

Yo, kollade fel på tågen från Stockholm och var tvungen att dricka en öl på Bishops. Under denna öl formulerade jag klart några tankar jag fått under kvällen.

Vi var ett gäng kollegor på ett event som DN roddat, om klimatfrågan. Jag lever med denna fråga, och får betalt för att driva den, och jag behöver ofta fylla på mitt förråd av inspiration att ta till när allt är skit. Eller när jag behöver skriva en snärtig artikel eller formulera en inledning till något anförande som ska hållas. Kort och gott, klimatfrågan är så långsiktig och ger konsekvenser så långt ifrån mig själv om så lång tid att jag behöver förstå varför jag ens kämpar. Och varför så många gör det vid min sida.

Ibland vill jag fly. Det vill nog alla. Eftersom jag spenderat mycket tid i just flykt, från mina luftslott, så tycker jag att denna känsla är extra intressant att utforska.

För vad är det egentligen jag flyr ifrån?

Varje gång jag flyr från klimatfrågan, ställer jag numera den frågan till mig själv. Och jag kommer oftare och oftare fram till samma sak.

Men först säger jag hej då klimatfrågan, skitfråga, skit skit, jag orkar inte med dig, är så trött på dig

Men det är ju sällan klimatfrågan i sig jag flyr ifrån. För det går inte. Hur långt jag än cyklar på planeten, så kommer jag inte kunna cykla ifrån klimatfrågan. Den finns i vågorna som slår mot stranden och den finns i solstrålarna som värmer mig när jag ligger nybadad på en västkustklippa.

Det jag flyr ifrån är min egen oförmåga.

Och det jag behöver är ett perspektiv och förhållningssätt till klimatfrågan som får mig att känna mig tillräcklig. Modig, snygg, välkommen och allt annat som är viktigt.

Det handlar inte om frågan.

Det handlar om förmågan att förhålla sig till den så att man samarbetar bra med andra.

Det går inte att klicka sig fram mellan ekoshopparna och tro sig kunna köpa sig fri från samarbete. Iallafall inte för mig.

På samma sätt lönar det sig sällan numera att göra en ät-insats för det växtbaserade köket genom att länsa wraphyllan på 7-eleven. Eller lussebullehyllan. Det är så löjligt lätt att vara vegan idag att det helt enkelt inte är särskilt radikalt att köpa en falafel på centralen längre.

Ätandet en sen kväll när man missat tåget är inte längre en politisk handling. Tyvärr, eller kanske tack och lov.

Slut på inlägget, cykla hem i kalla natten och smyga uppför trappen och sedan –

Bedgasm

Over and out.

Måste.

Morrn då!

Sällanbloggaren här. Sitter på tåget till jobbet och försöker vakna. Gnuggar mig mentalt i ögonen. Försökte vakna redan 05.47 i morse när jag tryckte ett stilla morgonpass i löparskorna. Mörkt var det, krispigt och fruset, yum, jag hann med två av åtta broar över ån. Har blivit så att bloggen legat nere medan löparskorna fått jobba och crossen stått och väntat i källaren. Den har snällt fått göra det ett tag. Som min team-mekaniker Jocke påminde mig om i fredags, ibland måste man vila från cykeln och nu är en bra tid och då blir det så.

Ungefär samtidigt som han sa det så började dock känslan av att vilja cykla återvända. Den kom krypande sakta som en mjuk liten älva. Lockandes och pockandes. Jag gick ner i källaren och såg crossen stå och frusta av otålighet, den klippte med styrstammen och sa kom, som man gör när man väntat och tjatat och kompisen äntligen fattar.

Så längtan finns där, redo att längta av och drömmas om och när dagen är inne, förverkligas.

Det finns något annat som ska förverkligas.

I fredags kväll började jag kolla kartan inför vårens begivenheter. Dessa går av stapeln i april då vi tydligen ska köra Flandern runt, av alla runt som finns. Jojo, det ska skallras runt på 237 km kullersten, tyckte klubbkamraten. Och från Flandern började jag dra streck på kartan i olika riktningar.

1453 km söderut fanns Barcelona. 8h österut från Barcelona finns Mallorca. Ön med allt av det mesta av det där som alla cyklister som vet något pratar om. Klättringar från andra världar. Cykla genom Frankrike, käka baguette och vara glad. Rädda försäsongen, om man så vill, eller iallafall andra halvan av den.

1023 km nordväst ligger något annat. Karga, blöta kullar av slingrande vägar där man kör på fel sida och tappar andan när hav slår mot klippor. För att komma dit åker man antingen fraktbåt från Amsterdam till Newcastle, eller sätter sig på ett rullband i tunneln under engelska kanalen. Sedan trampar man norrut på engelska landsbygden och dricker öl i skitiga industristäder tills man kommer till Skottland.

Där börjar allt.

Man tar en rar liten båt. Till något som kanske heter Vatersay. Man cyklar medan man kippar efter luft av hänförelse. Man kommer till norra öarna och vänder, efter lagom många dopp i havet och kan tänka på Färöarna som ligger därute.

Där finns en 297 km lång sträcka som går över ögruppen yttre Hebriderna. Med en tågbloggares morgontunga nylles förmåga, kan man säga att den är lika vacker som Nya Zeeland hade varit om man hade åkt dit. Fast bara mycket närmare. Och så får man åka fraktbåt, som en annan påse bananer.

Gnuggar mig i ögonen. Håret reser sig på armarna. Hjärtat slår fortare. Crossen frustar.

Jag. Måste. Dit.

Lite så går det till när det karga lockar över mig från drömmen om Medelhavet.

Hålla andan.

Måndag på er!

Hoppas att ni inte haft lika stress-ont i magen som jag har haft idag. Om ni har haft det, så hoppas jag att ni med hjälp av kollegor och frisk luft ändå överlevt dagen och kanske rentav haft en produktiv en.

Med det sagt.

En reflektion från helgens bindvävsmassage!

Vi har en mycket pedagogisk lärare. Tydlig, ärlig, passionerad och full av respekt för tekniken. Hon är PT, driver gym och är instruktör samt allmänt produktiv. Under en av de många frågestunderna, berättade hon om ett smart sätt att ordinera vila.

Detta med vila kan nämligen slå helt fel. En person med träning som en naturlig del av sitt liv, för att den mår bra av det, kan bli otroligt stressad av fysisk vila. Hjärnan på denna person är inställd på rörelse och den utmaning detta innebär. Som både är fysisk och psykisk. Så att ordinera vila till en sådan personen kan få motsatt effekt.

Läraren hade nu träffat på just en sådan person. Istället för att tvinga honom att vila utifrån lilla gumman-tänket ”du vet att det är bra för dig, egentligen”, så hade hon gjort annorlunda. Hon hade ordinerat en andningsövning för att få ned hans stressnivåer, psykiskt och fysiskt. Övningen gick ut på att han skulle klara att bada isvak i totalt 90 sekunder, och fick x antal månader på sig att träna upp denna färdighet.

Han började genast träningen med att duscha kallt medan hans mamma sågade upp ett hål i isen där de bodde.

Läraren visste att isbad i den mängden kräver en ordentlig kontroll över andningen. Likaså att duscha kallt. Genom att ordinera isbad till personen, hade hon givit honom både en fysisk och en psykisk utmaning. Något hans hjärna kunde förstå. Som dessutom hade andra positiva effekter på hälsan.

När hon berättade denna historia föll en pusselbit i mig på plats.

Jag förstod plötsligt varför jag för ett par veckor sedan börjat höstbada.

Jag behövde en utmaning att ta till när träning i min normala mängd inte var möjligt.

Jag satt länge och njöt av denna pusselbit.

Njuter fortfarande.

Och jag har äntligen hittat en bekräftelse på att vi som har cykling eller annan träning så djupt inkilad i våra liv, vi är inte träningsnarkomaner. Vi har bara ett sätt att leva där rörelse är något naturligt för kropp och hjärna. Vi måste inte vila på det klassiska sättet. Måste inte promenera.

För vi kan bada isvak!!

Novemberbad går naturligtvis lika bra, iallafall i början av vinterbadarkarriären

Bindväven.

Hur börjar ett inlägg om bindväv?

Hur förklarar man ödmjukheten inför och känslan av att bli väggad så fullständigt av en dröm som så länge legat och formats i hjärtat?

Bindväven.

Den väven. Just den!

Det är där det börjar.

Bindvävsmassagen.

Bindvävsmassagen är inte som annan massage. Den är sin egen kategori. Sin egen liga. Allt du kan om klassisk massage måste du tänka bort. Du ska inte trycka, du ska inte leta muskler, du ska inte dra långa, mjuka, flowiga drag på din kund.

Du ska däremot veta exakt vilka muskler du drar bindväven över.

Kunden ska inte somna. Den kan inte somna.

Din kund ska inte ligga ner. Och du ska inte stå. Bara ibland. Annars får du inte grepp i bindväven. Du tappar den. Och då har du förlorat effekten av hela ditt noggrannt utförda drag.

Du ska inte ta i, och ändå ska du gå mer på djupet i kunden än någonsin. Du kan bota inre och yttre stress som satt sig som kroniska kramper i blodkärlen, de allra småttigaste minikärlen som ska transportera syresatt blod ut i kroppen.

Du ska öva tekniken. Träna träna. Träna. Startar du från fel ländkota kan effekten utebli. Följer du fel benkam är du borta.

Går du för hårt fram på en djupt krampande kropp kan den börja krampa ännu mer. Dra ihop sig, frysa. Du vill riva upp och dra isär, öppna upp och frigöra värmen från syresatt blodgenomströmning.

Ger du en rätt utförd behandling till en gravid kvinna kan du framkalla en abort.

Bindvävsmassagen är inte som andra massager. Den är inte som någon annan färdighet du någonsin behärskat.

Den är inte mysig, inte snäll, inte skön och inte särskilt elegant.

Den är ingen snäll ridskolehäst som lägger mulen i din hand och blåser varm luft i ditt ansikte. Ingen katt som kryper upp under din armhåla när du behöver någon att fälla tårar över.

Den är ingen damtralla som transporterar dig till tågstationen varje morgon.

Bindvävsmassagen är ingen dammvippa eller färgsorterad bokhylla. Ingen förrättssnitt med dillvippa och citronskiva.

Bindvävsmassagen är inte ens den dyraste champagnen. Om ens sabreringen av den dyraste champagnen. Och inte heller Vätternrundan, eller ens uppvärmningen till den.

Den är beska droppar från Tyskland. Förrådsrensning i dödsboet, storstädning på vinden, draggning efter cyklar i ån, där ingen cykel tillåts ligga kvar.

Den är ett GP-lopp, den är GP-loppets snävaste kurvtagning som ser lätt ut för att den har tränats in med minutiös teknik och den är spurt och backryck och inombordsvrålet som tyst tyst tar dig över krönet när du jagar vidare mot mål med krafter du inte trodde att du hade.

Kunden sitter rakt upp med en vit handduk över axlarna och mintgrön filt över knäna och vad majestätiskt elegant hon är, din kund

Bindvävsmassagen har en integritet från andra världar.

Den låter sig inte läras in hur som helst. Den märker direkt om du tappar greppet, bindvävskroken, den ser exakt hur du ska rätta till fingrarna och du kommer aldrig undan med mindre än nittio graders vinkel mellan tummen och greppet mot färdriktningen. Om det är det greppet som krävs just då enligt tekniken.

Är det ett annat grepp som ska användas, kommer den märka även det.

Du kan inte lura den.

Den går inte på det.

Allt den vill är att utföras rätt. Då kan den bota djupgående förtätningar som krampat sönder psyket hos din kund. Då befriar den din kund från sin trånga kostym av förtätningar, sitt fängelse, och ger den hoppen och de lätta stegen tillbaka. Kanske leendet.

Då går den på djupet. Städar. Det är det som är dess Flow. Men du måste göra klart. Städa rent. Göra klart på hela vindsförrådet innan du börjar med cykelgaraget.

Annars är det inte städat. Då är det inte rent. Alla kommer märka det.

När du har accepterat det, så kommer bindvävsmassagen att låta sig utföras nästan helt utan ansträngning.

Då kan du lindra stenhårda cyklistrumpor, krampande löparvader och psyken med kronisk stress.

Då kan du sitta på din pall och noggrannt, med ett perfekt handlag och stabila proffsgrepp, rita upp dragen enligt kartan och tränga djupt in i bindväven. Med stor integritet drar du de korrekta greppen och metodiskt jobbar du dig igenom kundens vävnad likt en konstnär. Ja, inför varje grepp doppar du fingertopparna i lite lite vatten. Bara lite, för rätt fukthalt och grepp.

Som en klättrare häver du dig uppåt.

Efteråt är kundens hud lite mindre trång och stum, och lite mera vidgad och syrerik. De små små blodkärlen som krampat så länge har äntligen börjar släppa på rikligt med syrerikt blod från hjärtat igen. Efter rimligt många behandlingar har du åstadkommit något på djupet.

***

Yes.

Yes.

Yes!

Det är målbilden, kursdag två av sex.

***

En vandrarhemskatt på det, och den bedövande estetiskt tilltalande duscherskan som Katja skickade till mig i rätt ögonblick

Mossa, massa, människa.

Sorry Naturskyddsföreningen, titeln på er årsbok för x år sen var för bra för att inte bli snodd

Nu jävlar ska jag matblogga.

Jag som lovade er att aldrig göra det, faller nu till föga eftersom jag inte ätit på några dagar. Och inspirationen kommer från något så anspråkslöst som lite hederlig mossa!

Mossan väntar tålmodigt nära marken. Den tar näring från luften och breder lugnt och stilla ut sig och sina kompisar över stora arealer, täcker stenar och stammar och grenar med sitt gröna fluff. Ett vitare fluff hänger nonchalant och majestätiskt från granen, den känns sladdrig och blöt mellan fingrarna. Bägge luktar intensivt av skog.

Vi har tillverkat mosschips. Ja ni läste rätt! Vår fantastiska guru har lärt oss hur man plockar mossor och lavar, rensar och blandar med strimlad grönkål, blandar tre sorters dressingar och kramar in dessa i lav-mossa-kål-blandningen.

Grön med spirulina. Gul med gurkmeja. Och röd med rödbeta.

Alla tre med samma krämiga, förföriska grund.

Och alla tre så groteskt färgrika.

Så vi bredde ut dem på ollar, japp detta pikanta namn är namnet på torkugnens plåtar. Och så in i ugnen på 40 grader och imorgon är de klara.

I bastun övervägde jag allvarligt att börja lägga ut en del levande föda-recept här på bloggen. Bloggen som aldrig skulle kasta recept i nyllet på folk. Men först nu har jag insett hur enkelt och roligt detta är. Så färgrik och smakrikt. Och kreativt, och vardagsnära.

Det är först nu jag har insett att raw food:are inte bara är glassiga brudar som skrattar. Eller övertända gå på:are med kritvita leenden. Det kan lika gärna vara vitskäggiga, ödmjuka, lågmälda 74-åringar. Som också skrattar. Och som också kladdar runt när de lagar mat!

Att hitta råvaran i skogen, rensa den varligt, ta del av den 74-åriga röstens mjuka instruktioner och få massera in rödbetsdressing i dessa lavar och mossor. För att sedan breda ut det på en plåt.

Det går inte att inte matblogga om en sådan sak.

Det går inte att inte.

Så får vi se vad bloggen bjuder på imorgon.

Här kommer några matblogg-bilder.

Sedan säger jag ett eftersvettande bastugodnatt. Ta hand om ert novembermörker, så ses vi snart igen.

Syrad, saltad, badad: dag 4 i Närke

Jahaja, så var det dags att trycka ett blogginlägg om dag 4. Jag har nämligen ägnat de senaste timmarna åt något så tålamodsprövande som att hacka grönsaker. Och inte vilka som helst, utan vitkål och morötter!

Den som någonsin sett mig hacka morötter vet att jag alltid tar fram dubbelt så många eftersom hälften hamnar i min mage. Detta sker under själva hackandet. De fastnar på mina fingrar som i samma ögonblick dras till min mun med magnetisk kraft. Formeln gäller även vitkål, palsternacka, fänkål och selleri. Dock inte potatis, så vill man säkra produktionen ska man sätta mig på potatis när det ska lagas middag.

Idag skulle dock inte en endaste liten morotsslymmel åka magnetbana ner i svalget. Vi fastar och konsumerar därmed morot enbart i flytande form. Så jag fick motstå varje impuls och istället snällt bese de små orange godingarna försvinna bli till vackra konstverk som sedan åkte ner i glasburkar.

Vi syrade!

Mjölksyrning går ut på att göda goda bakterier i syrefri miljö och sedan äta upp dem och låta dem göra nytta för kroppen. Matsmältningen. Där all hälsa sitter.

Först hackade vi vitkål. Efter att vi hackat den, masserade vi sönder dess cellväggar med händerna för att ge fri lejd till bakterierna att ta för sig när sedan miljön blev syrefri. Enligt sägnen fick sig också vår burk lite av vårt eget, unika DNA med sig på syrningsfärden. Sedan blandade vi i en matsked salt, ett litet äpple, en halv hackad rödlök, lagom med ingefära samt de fasansfullt lockande morotsskivorna.

Vi instruerades att skära hjärtan av dem. Jag gjorde ett, sedan tog jag dekorationskniven och gjorde ett räfflat snitt tvärs igenom.

Hah.

Den försvann sedan ur minnet och ner i någons burk.

Vi körde ner en knuten näve i burken och pressade samman grönsakerna så tätt att jag nästan tyckte synd om dem. Men manövern gjordes för bakterierna skull. Vätskan som pressades ur användes till nästa sats.

Så lade vi ett vitkålsblad som lock, på med en morotsstubbe och så var det klart.

Nu skulle de syras i några veckor och sedan används det kvarvarande spadet i burken, för allt kan inte pressas ur, till vår nästa sats hemma.

Som kombucha!

Älska när goda ting får fortsätta leva.

Men de får det inte av sig själv. Vi måste underhålla dem då och då.

Livet är inte, det byggs, som Are Waerland ska ha sagt. Och hälsogurus citat ska även de få leva vidare.

Det var därmed dagens tålamodsprövande insats.

*Radioövergång till det som krävde mindre tålamod mer hände till följd av en röst som sa:*

Bada.

Jo. Vi hade just druckit 12-juicen, med grönkål och äpple, då rösten i mitt huvud sade just detta ord. Jag hade väntat, den hade bara viskat det till mig innan. Men nu sade den det, klart och tydligt utan att sluddra. Det gick inte att misstolka. Så det var bara att lyda.

Vi gick vår promenad, jag och min rumskamrat Freja, en hund gick med i koppel, och när vi diskuterat syrning och groddning och implementation av dessa element i vår vardag, så dök sjön upp i mitt synfält. Jag vinkade hej då till Freja, hon önskade mig lycka till och jag stövlade ut över den blöta ängen till en rastplats med brygga. Av med paltorna, trippa ner i det halvmeterdjupa vattnet och luta sig bakåt.

Novembervattnet.

Kroppen lät sig genomsköljas och jag hävde mig upp på bryggan. Fötterna var lite kalla men resten av kroppen fnös åt temperaturen. Eller snarare omfamnade den. Var skönt ju!

Men framför allt uppfriskande för hjärnan.

Väl uppe i huset var det brasa, och yoga stod nu på schemat. Vi gjorde Tibetaberna, fem enkla yogarörelser som gör underverk för den långsiktiga rörligheten. Läraren hade tidigare under dagen setts jogga förbi vår lilla sovstuga med en tallkvist i näven. Han hade hämtat in lite mat. Jag tror att han ska ha den i juicen, som han pressar med sin 15 000 kronorspress. Den borde ta tallbar för det priset.

Nåja.

Ikväll efter sista juicen vid 18, blir det bastu och sedan ska jag besöka helvetet för att sedan komma in i himlen. Väl där ska jag tumla runt med salivsträng i mungipan och huden vibrerande av liv. Saliven torkar och jag sätter mig upp och får kanske en kopp te och definitivt en filt om axlarna. Jag kommer att ha skrikit, gråtit, andats hårt för att överleva smärtan och därmed stimulera syretillförseln.

Jag ska få bindvävsmassage. Av vår andra lärare, Johan. Detta kommer mer än lägligt då jag ämnar fördjupa mina massörfärdigheter med denna teknik nu i helgen.

Mer om det imorgon, jag kommer inte kunna skriva efter den behandlingen.

Huset vilar. November är mjuk och varm, brasan glöder och snart ska vi dricka juice igen. Med ingefära.

Sådan är min tredje dag på kuren.

Ah men just det. Glömde säga att jag inledde dagen med att 06.35 spy upp två liter saltvatten, så att jag fick dricka två liter till. Undrar om det var en passning från min mor som ständigt förfasar sig över mina saltstänkta matvanor. Hon ställer undan saltet, jag plockar fram det. Så är våra roller.

Notera för övrigt hur spontant grönsakerna trillar ur burken på fotot.

Dag 3: Ride of Hope

Hej igen.

Sitter mosig av blöt bastuvärme och ska här sammanfatta dag 3.

Katterna jagar varandra eller sitter eller ligger i diverse soffor.

Igår somnade jag till ljudbok och vaknade efter att ha sovit som en stock. Vi pinnade upp till huset för dagens första dryck 06.00: två liter saltvatten. Sedan var det dags för utrensningen att ta fart, och efter det slumrade jag med ljudboken i en fåtölj. Under tiden fick min rumskamrat massage, sedan fick jag det och efter detta samlades vi i en gemensam meditation. Vi drack sedan färskpressad äppeljuice med citron, morotsjuice med gurkmeja och ännu mera annan juice med massor av näring resten av dagen.

Gurkmeja ska tydligen vara bra för leder. Värt att lägga på minnet. Sägs bli 500 ggr så tillgänglig ihop med svartpeppar… Perfekt för scrambled tofu!

Sedan kollade vi på What the Health, som är en dokumentär om kostens påverkan på folkhälsan och då specifikt cancer och diabetes.

Filmen påminde mig om att människans normala tillstånd faktiskt är att vara frisk. Men vi vägrar ju bota oss, vi fortsätter göra fel. De som försöker göra hälsosamma val blir utskrattade. Eller skjutna, om man är en person i Amazonas som protesterar mot att djurindustrin förstör livsmiljöer.

Efter att jag hade sett filmen kontaktade jag en vän som jag vet kört Ride of Hope ett par gånger. Jag har själv gjort det, Västerås-Uppsala T/R, men ogillar välgörenhet så det blev bara en gång. Det löser inte problemet om man inte samtidigt sprider kunskap. Det har jag alltid saknat hos Ride of Hope, men de kan ju ha ändrat sig.

En sak började jag fundera på när jag såg filmen. När ska Ride of Hope börja använda den plattform de har byggt upp för att lyfta växtbaserad kost som en av lösningarna på folksjukdomar inklusive cancer? De samlar ju massor av cyklister, och det finns tonvis med vanliga cykelcommunities om man nu enbart vill cykla utan att bry sig om något annat. Nu samlas det mest in pengar, men vad forskas fram av dessa pengar? Kan Ride of Hope jobba mer effektivt genom att sprida kunskap om hur vi förebygger sjukdomar, istället för att fokusera på hur vi hanterar cancern när den slår till? Kan de åtminstone bjuda på hälsosam mat vid events istället för korv och burgare gjorda på kött när detta är produkter som orsakar cancer?

Så gick mina tankar.

Sedan var det dags för skogspromenad och på det fastedryck med gurkmeja.

Och sedan var det bastu. Vi satt på varsin stubbe, jag och rumskamraten. Vi torrborstade varandra, svettades och pratade om ditt och datt i brasans sken. Bastun var en ombyggd skrubb med ett vedeldat aggregat. Fönstret vette mot himlen. Kanske i öst, jag vet inte riktigt.

Nu sitter jag på massagebänken och bloggar klart det här och snart är det dags för säng och ljudbok.

Imorgon blir det kanske löpning. Jag kom just ihåg att jag ju körde ett par aggressiva regnpass på cx förra gången jag fastade i november. Jag jobbade till och med!

Men inte den här gången. Imorgon är en ny, jobbfri dag. Får se vilken värld jag kliver in i då. Läsa bok om tankens kraft för läkning, bläddra i Dans kursbok om vilda växter och hur man syrar mossa. Och lära mig ännu mer om de fantastiska kompisarna, våra livsavgörande vänner mikroberna.

Godnatt på det!

Mellow!

Yo lovers!

Kort hej från mellowbloggaren.

Jag är i Närke på fastekur. Djupaste Närke, mellan Hallsberg och Askersund. Vi dricker färskpressad juice, saltvatten och sötvatten med citron. Och så sitter vi framför brasan, i likhet med husets hundar och katter. Hela poängen är att göra kroppen mer mottaglig för näring. Detta i sig syftar till att skärpa våra förmågor så att de bättre jobbar för oss.

Bra va?

En av våra lärare är en guru inom levande föda. Han heter Dan Uhrbom och ser precis ut som på bilderna i länken. Han portionerar ut sin kunskap i aptitretande smakbitar. Flera gånger per dag lockar han oss med den buffé vi ska laga för att bryta fastan sista dagen. På den finns såklart groddar och levande bröd, men även något så kittlande som havreost.

Och såklart mjölksyrade grönsaker. (Alltså kombucha på burk. På tal om kombucha kom jag till insikt om varför jag blir så sugen på min kombucha. Det beror på att jag har ungefär trippelt så mycket socker i som Dan har. He he.)

Idag berättade Dan om hur varmt han har det i sovrummet. Eller hur kallt. Det är nämligen ofta runt nollan. En gång minus fjorton. Han brukar då gå upp och lägga en filt över knäna och känna värmen sakta återkomma. Han duschar också kallt. Allt handlar om att inte vara rädd för kylan, menar han.

Idag när vi går en promenad blir jag blöt om fötterna. Jag vill instinktivt vända men tänker på det han sa om att inte vara rädd. Så jag blir blötare och kallare men behåller sinnesnärvaron och går hela promenaden.

Väl inne, lägger jag strumporna på tork. Det gick ju bra.

Dagern är mulen och ljuvlig. Jag har lärt mig uppskatta mulet och de nya färger och sinnesstämningar som. Det släpper fram. Mulet sätter ingen press. Mulet är prestationslöst. Mulet låter oss vara riktigt mellow, om vi vill. Så att vi sedan kan vara glada.

Vi går upp varje morgon och dricker saltvatten. Två liter. Salt som Östersjön ungefär, så att det bildas omvänd osmos som sätter tryck på systemet. Sedan går vi in på de färskpressade juicerna med fasted ryck. Hittills har det varit juicer på morot, äpple, ingefära och citron.

Dan har en juicepress som kostar 15000. Det är lätt att haja till vid summan, men lika lätt är det väl att haja till vid summan som cyklister lägger på cyklar. Ger saken tillräckligt mycket tillbaka i form av vardagsglädje och livskraft, ja då lägger man gärna 15000. För en cykel är det dessutom i underkant, om man nu ska vara sån.

Förutom Dans aptitretare har jag just nu svårt att ta in någonting av värde. Eller, snarare så orkar jag inte sända ut något. Sedan jag kom hit igår kväll har jag knappt sagt ett enda ord. Det finns inget att säga. Jag har nöjt mig med att lyssna. Och känt hur avslappnande det är.

Så är läget just nu. Jag och en kvinna sover i en liten röd stuga, resten sover i stora huset. Dagarna kommer nog att fyllas med mycket tid för reflektion och böcker samt sömn.

Löprutinen? Yes, skorna är med så när gifterna börjat lämna kroppen på allvar och benen börjar skrika efter motion, då bär det av.

Till dess, ut och lapa novembermörker, snart blir det ljusare.

Försiktig kram från er

fastande,

slöande,

bloggande

Anna