Dagen då undanflykterna tog slut

Det var i söndags jag bestämde mig. Det hade blivit dags att vända ansiktet mot något jag länge vänt ryggen.

Sträcka händerna mot något jag länge varit bakbunden att nå.

Sverigetempot 2020.

2100 kilometer genom hela jäkla Sverige, från Riksgränsen till Ystad. På sju dagar.

Jag pratade med mig själv:

Det är långt, men inte för långt.

Jo det är det

Det kommer göra ont, men inte för ont.

Jo det kommer det

Man kommer bli trött, men inte för trött.

Jo det kommer man

Sådär höll jag på.

Och nu finns beslutet där. Januari öppnar anmälan. Den 4 juli startar jag och Robert och Sophie och alla andra som har åtaganden eller preferenser som gör sista startdagen till vår. Och innan oss, alla andra som redan finns på startlistan.

Så Sverigetempot 2020. Ät mig levande, så lovar jag att kräla, mosa, trycka, vråla, skrika, slåss och trampa.

För dig.

🐎🐎🐎

Återanvänder en post back-selfie från Alperna och jobb-Mattias tog övre bilden när vågorna dundrade mot Visby under Almedalen

En radda Eskilstunagåvor på en fredag

Yo bloggen, älskar man inte när gåvor kommer på en fredag?

Det var just fredag. Jocke min gamla team-mek hade bjudit in lite lokalt cykelfolk han gillar på hej då-kväll. Han skulle flytta till Rom där hans fru Renée fått jobb. Vi satt på puben. Jag hade precis dealat till mig lite finfin chorizo av kocken som inte hade veganskt på menyn. Tills han träffade mig. Och kvällens första gåva var denna kock som med stor kärlek till hantverket skar upp en ajvar- och gurksallad och lät den samsas med krispig klyftpotatis, oliver från himmelriket och två heta chorizo som han grävde fram från frysen. För 2/3 av priset för kött-menyn.

Bredvid mig på disken hade kocken färdigställt en annan kunds rätt. Fem sorters kött på en träbricka, och så en liten miniskål med marinerade oliver.

”Chefen sa att vi skulle få något veganskt på menyn i somras men det har inte blivit så”, ursäktade han sig medan jag peppade.

Sedan kom han ut med min vackra tallrik, som jag drog i mig innan jag hann fatta att jag borde fotat den i PR-syfte, men orka plåta mat, allt på tallriken var ju vackert och det enda som inte var vackert var hur kockens uppenbara vego-talang tvingats in i det fördolda och inte fick synas på menyn.

Kvällens andra gåva kom från vänster. Där satt Pär. Han berättade en historia om frihet för mig. ”Jag har sålt min bil”, sa Per, ”och är nu bilfri sedan ungefär ett halvår”.

Pär hade fått vara med om att krossa en del fördomar under detta halvår genom att få svara på många frågor från bekanta. En del frågor var såklart hur han klarade av detta nya liv med tanke på de två barnen. En annan vanlig fråga var: ”Om du vill åka till Ikea en söndag när du har tid över, vad gör du då när du själv inte har bil?”

Pär brukade då få förklara att han helt enkelt inte åkte till Ikea på söndagar. Det sättet att spendera en söndag fanns inte längre som alternativ. Han hade helt enkelt slutat att ens komma på tanken att åka till Ikea på söndagar eftersom det ändå inte skulle kunna gå att genomföra utan bil.

Jaha, hade vännerna sagt. Jaha!!

Pär berättade också att han numera cyklade lopp som var mer i närheten av Eskilstuna än tidigare. Hans livsradie hade krympt rent geografiskt. Och han sa det på ett sätt som fick en att förstå att han var väldigt nöjd med det.

Så oavsett om Pär sålt sin bil till någon som kanske körde dubbelt så mycket, eller som konverterade den till etanoldrift för klimatets skull, ja oavsett om klimatet gick plus eller minus på affären, så är det en berättelse om frihet. Ett liv utan att äga en egen bil kan ge en stundtals provocerande dos personlig frihet. Och när man bestämmer sig för att det är ett liv som man vill leva, så hittar man lösningar och vänjer tanken vid nya sätt att ta sig an sin tillvaro. Man lever in nya vanor, och när dessa nya vanor väl är där och väl förknippats vid en skön vardag så är det lätt hänt att de sitter där.

Och detta oavsett om man har barn eller inte, bor i en stor- eller småstad, eller bor utanför eller inne i denna stor- eller småstad med x antal cyklar som ska cyklas.

Kvällen fortsatte till en finsk pub vid ån. Älskar dig ån. Och så slutade den när alla insett att det var okej att vara fredagstrött, och jag insåg att jag var en del av en enda stor sjuhelvetes cykelgåva: allas vårt cyklingens vänskapsband som ständigt knyts närmare när någon samlar dem den gillar och dem den gillar låter sig samlas.

Kram och lite lagom suddig selfie på det!

Suddig är det nya svarta som man säger, Pär och jag och Renée på Makkara Yksi och resten mittemot

Warm Showers!!

Men yo!

Sitter lagom utsövd och har precis vinkat av Philippe, som just nu checkar in på finlandsbåten till Åbo. Han har cyklat sig från Belgien till Danmark och sedan till Sverige och hit till Stockholm och Kristineberg.

Jag känner lätt separationsångest eftersom ett avsked till en person på resande fot är så definitivt. En som reser, kommer en dag att resa iväg. Jag känner glädje över att ha kunnat erbjuda en säng och gjort någon glad. Och jag känner längtan efter egna äventyr. Men främst, som efter varje gång någon har packat ihop väskorna och gett hej då-kramen, så är jag så fascinerad av hur Warm Showers tar fram det goda i människor.

Philippe kom hit i måndags kväll från Linköping, han hade plöjt 220 km. Han var slut, och jag var vid Västerbrons fäste i ett bad-ärende. Därför hade jag lämnat nyckeln till honom. Den låg i blomkrukan utanför min dörr, och han fick koden och instruktionerna via sms. Innan tio måste han komma, för då låstes porten.

Han fick en dag att besöka Stockholm, och jag hade skrivit en lista på bra ställen: Djurgården, Södermalm, Gamla stan, Stikki Nikki på Mariatorget, Västerbron. Han bockade av nästan alla ställen!

Igår kväll, när han packade sina grejer och jag åt algsallad i fåtöljen, frågade han om jag brukade lägga fram nyckeln till gäster på det sättet. Jag sa att jag ju såklart helst släpper in folk personligen, men ibland får man hitta lösningar. Som vid bad-ärenden. Vi pratade då om vad det är som gör att Warm Showers kan bygga den tilliten mellan okända människor. Dels finns ju betygsystemet, där man skriver recensioner på folk. Hur ofta de svarar på förfrågningar, om de var trevliga och om det var ”ett nöje att vara värd för denna gäst”. Sedan är det ju ett lite mer nischat bo gratis-community än vad t ex vanlig couch- surfing är. Det kan göra att man känner igen sig och vet att de som kommer till en, kommer att vara glada över att ha kommit in och fått en säng och någonstans att landa. Att ha fått ta in cykeln, ta av väskorna och packa om, ta en dusch och kanske bli bjuden på mat om den är hungrig.

För att man själv känt så varje gång man själv kommit in till någons hem.

Och så har vi det sista. Att det bygger på en glädje att dela med sig, och utan betalning. Man bjuder på det man har och vill dela med sig av.

Det finns något mänskligt här. Som man inte alls borde vara fascinerad av, utan snarare betrakta som normalläge. Gästfriheten gör medmänniskor av främlingar.

Philippe bad mig skriva en lista med grejer från Ica. Han ville köpa det som en gåva till mig. Jag skrev havregryn, havremjölk, kokosmjölk, morötter och broccoli. Sedan lagade jag morotssoppa och algsallad. På bordet ihop med matvarorna hade han även ställt en flaska vitt vin.

Hur generöst!

Hade han ju inte behövt alls.

Slutet på det här inlägget närmar sig. Det är kul att genom Warm Showers själv för en gångs skull få vara den bofasta.

Over and out, upptempomusik och cykla till jobbet längs Norr Mälarstrand.

Kram och Tranebergsbron vid morgondoppet för likes!

Känslan just nu.

Torsdag 15.21, jag och mamma.

Sommarstugan.

Pappa poar med något när vi hör regnet tillta. Han är på övervåningen, vi på nedre när jag kastar en blick på mamma och hon en tillbaka på mig.

Det är dags. Av med allt och på med träskor. Ute regndroppar stora som dasslock i flockar om miljoner.

Vi går mot ån. Nej, vi springer. Det är dags. Mamma vill lyssna på regnet. I våra träskor når vi bryggan och trippar ut mot badstegen.

Allt är så halt och blött i detta augustiregn. Hud och himmel, droppar och luft, finns det ens någon gräns dem emellan?

Nu hoppar mamma i, och nu jag.

Regnet plaskar mot vattenytan. Det blir tio droppar av en stor eftersom droppen är så tung och faller med sådan kraft. Plask. Nej, säger mamma, inte plaskar, det prasslar. Och då hör jag det också. Prasslar är faktiskt precis vad dropparna gör. Och vi simmar och jag lägger ansiktet i vattenytan i nivå med näckrosorna. Jag kisar bland prasslande droppar.

De förblindar mig.

Mamma går upp, jag väntar i min prasslande vattenyta och vi springer upp tillsammans och är hud och luft och himmel och sjö och vatten och regn samtidigt.

Och om inte det är kärleken till livet, så vet jag nog varken vad kärlek eller liv ens är.

❤️

Sorry pretto, blir så med bad i ösregn

Om bibs och hängslen

Ah men lovely!!

Det var känslan jag just klev in i. Anledningen?

Något så ytligt som ett par nya bibs.

Dessa bibs, köpta i superduperresursen Cykelkläder för tjejer på Facebook, där man säljer och köper begagnade kläder, är helt jäkla fantastiska.

Lite för att de är svarta och långa och möjliggör att jag äntligen kan använda fem tröjor jag gömt i garderoben i avsaknad av svarta bibs. Lite för att de är just svarta och äntligen passar min kropp. Men kanske mest för att det eminenta företaget Dhb verkar ha fattat något.

Att hängslen mellan bysten äger.

På riktigt, vem vill att hängslena ska ligga precis ovanpå sport-behån och ta bort det lilla av form man har fått till låns?

Med hängslena i mitten slipper man detta.

Och magen älskar det. Den slipper ju få en bib-resår mitt i sig. Oavsett dag i månaden så är det en fantastisk gåva till magen.

Jag älskade sönder två par Decca-bibs för flera år sedan och har sedan inte sett denna lösning förrän nu.

Slut på inlägget, och till den bib-designer som eventuellt läser detta kan jag bara säga

Kör!

Over and out, bibs-kort för likes och bibs-kommentarer.