Bakisstädningen, din bästa demonutdrivare

Hej alla fina läsare!

Fick mig en liten finfin aw-bläcka igår. För dig som också har förmånen att få uppleva detta vid rimliga tillfällen kommer här min guide till hur du motar demonerna i grind när du vaknar dagen efter.

För: får jag presentera bakisstädningen!

För att lyckas med din bakisstädning behöver du först och främst en mångfald av trevliga och otrevliga minnen från kvällen. Du bestämmer sedan ett tema för städningen, t ex män som inte kan ta ett nej eller en känslig politisk fråga såsom rut-avdraget. Du behöver också en stor yta att städa och en partner in crime, med vilken du kan dryfta detta tema. Det kan vara någon du bor med. Ni bestämmer sedan rollerna, vem moppar och vem dammsuger, och så drar ni igång demonutdrivningen genom att rensa avloppet i duschen. Slafsa runt med fingrarna i avloppsslammets gegga för att ordentligt känna hur du själv blir redo att gå från klarhet till klarhet. Gegg är gegg, du är du.

Töm sedan komposten. Noggrannt.

Ta därefter dammsugaren och fokusera på de allra mest avlägsna vrår som går att komma åt.

Ha snygga örhängen eller en lustig hatt och var gärna barfota. Du jordar dig mot golvet du rengör och höjer ditt värde genom att bära någon av ovan nämnda accessoarer.

När halva temat är utforskat med hjälp av er ömsesidiga varsamhet i formuleringarna, börjar du känna hur demonerna sakta lämnar kroppen.

Akta, det kan göra ont. Men fortsätt, så kommer snart en belöning.

Tillåt dig att nockas av diverse insikter. Låt dem flyta runt i sinnet utan att direkt fastna. Fortsätt utforska dem med samma känsliga varsamhet som du använder i utforskandet av det valda temat.

Gå in på ditt rum.

Vädra alla sängkläder, skaka alla mattor, klappa katten eller något annat mjukt som finns till hands.

Gå sedan på de städmoment som du vet att resten av hushållet hatar. Det kan vara mikron eller skåpluckorna eller kanske kylens innersta, kletiga, levande vrår.

För varje sådan uppgift som du slutför med stor noggrannhet, fortsätter demonutdrivningen.

När sista mattan är skakad, dra på dig lycra för valfri lycrasport i februarisolen. Det kan vara löpning, det kan vara cykling, eller någon annan lycrasport. Vad viktigt är: det ska vara tajta kläder. Se dig i spegeln, omfamna dina kärlekshandtag. De kommer hjälpa dig att pressa ut den sista demonen.

Lycraaktivera dig sedan, ut ut ut, känn hur benen sjunger och hjärtat klappar! För varje steg och tramptag blir du lite friare, och insikterna som skvalpar runt i sinnet landar mjukt på plats likt pusslet du fick i julklapp av din väna släkting.

Le åt dem du möter. Ställ dig i någon av de enklare yogapositionerna du kan, någon du behärskar. Det kan vara tranan. Stå där ett tag. Hälsa på förbipasserande, stretcha och avsluta med det rimliga.

En iskall dusch.

Så!

Demonutdrivningen är klar och huset städat.

Ni har gjort det, igen.

Annonser

Om massageditten och fredagsdatten

Lovers!!

Gud vad jag älskar mitt massageyrke. Det får mig att le varje fredag och jag tror att jag vågar påstå mig ha förstått varför.

Jag gör konkret nytta varje behandling. Jobbet är handfast och kräver en behaglig närvaro där jag både analyserar kundens behov och sedan får den unika möjligheten att lösa kundens problem utifrån dessa behov. Om jag inte gör nytta, är det högst medvetet eftersom jag vet exakt vad jag behärskar och inte. Om en kund kommer in och vill ha djupgående behandling i en armbåge, kan jag hjälpa lite men personen behöver troligtvis stötvågsbehandling. Och då redogör jag för detta innan, för att undvika missförstånd och krossade förhoppningar.

Kan jag inte lösa någons problem, ger jag råd om andra kompetenser som kan behöva kopplas in.

Jag kan styra över mina arbetstider och fortsätter inte jobba när jag går från jobbet. Att gå från jobbet ger mig snarare vingar, som man säger, eftersom jag vet att jag gjort nytta.

Och det märks också efter varje behandling. Jag har få missnöjda kunder. (Får man säga så?) Det är sant! Jag är helt övertygad om att det beror på att mina kunder vet vad de får, och de kommer till mig för att de vill ha just det.

Vill de sedan prata, pratar vi. Vill de sova, somnar de.

Extra roligt är det att behandla vänner och bekanta. Som idag, när en kick-ass MTB-cyklist från grannklubben hade bokat tid. Det blev då prat om det ena och det andra på flera nivåer i viktighetsskalan medan jag successivt jobbade mig igenom problemområdena.

Träning, HVO och snabbtåg till Barcelona* avhandlades. Och så prat om dansens förlösande kraft, såklart.

De återkommande kunderna är också extra tillfredsställande att jobba med. Mitt mål är ju att varje kund jag får äran att behandla ska vilja komma tillbaka till mig och mina händer i framtiden.

omg vad säljigt detta börjar låta. Fattas bara en länk till Fysio3:s hemsida (och en uppmaning till alla nöjda kunder att sprida ordet om hur nöjda de är). Men just analysen av vad som gör att ett jobb får oss att flyga inombords, jämfört med vad som ger oss en klump i magen och skrynklad panna, tycker jag är intressant rent metaforiskt!

För de flesta av oss vet vilka situationer vi trivs i och inte, och lyckas vi rama in de gemensamma nämnarna för respektive situation är vi ett steg närmare FLOW.

Och alla älskar flow, eftersom man känner sig så levande.

OK slut på säljet, dags att fredagsfixa lokalen, låsa och larma och sen aw:a.

Kram och Katjabild på det! Älskar omtanken i vänner på besök ❤

Från Barcelona åker man båt till Mallis, vi får se när detta blir verklighet….

Att välja glädje

God kväll!

Hoppas ni gett cykelkärleken mycket bränsle idag. Själv har jag masat mig till gymmet. Helvete vad jag svettades. Vi kan ju låtsas att det beror på monarkens tunga motstånd hah. Dessvärre tror jag det beror på ryttaren.

Men fem stycken blev det. Viktigt att göra alla, om än sega, än att banga och minska antalet.

Faktum är att de första är vidrigast. Och därmed viktigast. Alltid. Belöningen är de sista omgångarna, när svetten riktigt droppar.

Älska svett.

Efter de fem intervallerna körde jag lite rörlighet och hantlar. Sedan försökte jag knäppa peppiga selfies till det här inlägget. Till slut hittade jag en position där kroppen äntligen fick sig ett leende.

Hur peppigt hade det blivit annars.

Man måste välja glädje.

Så bastade jag i en dryg timme. Somnade till och vaknade av min egen (!) snarkning, wtf!

Hemma gick jag ner i källaren och lyfte cyklarna i ramen. Finhjulingarna. De ska nog få vara med om en del äventyr de också när det beger sig.

Slut på inlägget yo, gymselfies för likes.

❤️❤️❤️

Power me Finland

Yo, gjorde ett kick ass-skidpass i konstsnön ikväll. Den var hård, kall skimrande och förförisk. Den svarade perfekt på den fuck you-stämning som jag hade arbetat upp under dagen och gav lydigt fäste när jag diagonalade uppför de två motluten i mitten av varvet, med tyngdpunkten perfekt placerad i spannet.

Spåret höll troget formen i nedförslöpan när jag låg tillräckligt mycket i kurvan. Sviktade jag i balansen, eller underlät att njuta fullt ut av farten, skulle spåret försvinna under mig.

Snön frasade i motluten när jag tryckte till. Vallan älskade mig. Steget avgudade mig. Någonstans på andra varvet kände jag något i magen. Från att ha varit en halvgräddad, degig pizza med tomatsås blev jag en skiva efterugnslimpa. Jag gick från att vara en pösig baguette med skåra i mitten till snittad rågbit. Jag gick från blek och fluffjäst, med konstgjorda kratrar, till syrlig och saftig och ärlig.

Jag blev finsk.

Jag var inte längre en varm dusch, jag var ett vinterbad och skidorna min vak.

Genom näsborrarna drog jag in lukten från skogaholmslimpa eftersom vinden låg på från det hållet. Jag blåste ut den lika fort och frustade mot snödrivan.

Den log åt mig, blinkade med sina frostiga ögonbryn, och gav mig en slängkyss som jag fångade i farten.

Fyra varv, och slut på liknelserna, ni finnar och finskor som läser förstår.

Power me Finland.

Hjulet och jag

God kväll.

Har ni tänkt på hur prylar ofta hjälper oss att hålla kontakten?

Det tänkte jag på idag, när jag klev på ettans buss från Borsökna. Med mig hade jag Jockes hjul, som med en mellanlandning i Borsökna i ett ärende hade hämtats upp från Alex i Mesta och nu äntligen skulle få återse sin Jocke.

Hjulet är ett vinnarhjul. Ett lite kaxigt 10-delat tävlarhjul, som Jocke lånade ut till mig förra våren då Scotten och jag gjorde vår första (och sista) tävlingssäsong. När man frihjulade med det, gav det ifrån sig en ekersång så mallig att varenda kotte i klungan måste höra oss. Här kommer vi, bara så du vet så trampar vi inte som du verkar behöva göra utan vi tar oss fram lika fort ändå. Vi ligger här på rulle tills du släpper förbi oss i spurten. Ha en bra dag!

Lite så.

När jag sedan bytte upp mig till Amiran, så ställde jag av hjulet. Det hamnade i Alex garage eftersom vi avgick därifrån på väg till SM. Amiran lastades på etanol-saaben och jag åkte hem med Scotten, som på något vis då fått ett annat hjul.

Jockes hjul blev sedan stående i garaget medan jag och Amiran nötte backar i Stavanger.

Tiden gick.

Eftersom Jocke är diplomat till sinnet så frågade han inte mycket om sitt hjul, utan lät det bero i hopp om att hon som lånat det, alltså jag, skulle lämna tillbaka det självmant.

Men nej.

Så för någon månad sedan bad jag Alex svänga förbi mig med hjulet när de ändå skulle på ett ärende. Jag bar det till Jocke, som såg en chans att få bjuda mig på fika och skvallra lite. Sagt och gjort. Efter fikat gick jag hem, och fick ett mess där Jocke upptäckt att hjulet var fel hjul. Vinnarhjulet var fortsatt kvar i Alex garage och detta stackars dussinhjul var avslöjat, jag hade givit fel beskrivning till Alex, hjulet som likt pannkakan i Sagan om pannkakan bara ville ut i världen var nu ertappat och skulle snart rulla tillbaka in i sitt garage igen.

Jag stämde åter träff med Alex, och med Jocke igen för att utföra bytet. Under dessa två möten hann vi både diskutera boende för Flandern runt, samt förevisas två nya MTB som Jockes barn hade förvärvats.

Så att de kunde testa, för att sedan fatta beslut om huruvida de ville fortsätta.

På promenaden hem från Jocke, med det vilsna hjulet åter i min vänstra hand slog det mig så.

Alla dessa hjul, insexnycklar, sadlar, västar, lampor, batteripack och allehanda däck och styrstammar som byter ägare och lämnas åter.

Vad vore lågsäsongen utan dem?

Och när skulle man annars få sig en kopp rivet kaffe i Borsökna om inte när man lämnar igen biogasbilen som man lånat för diverse äventyr och som dessutom fått soppatorsk precis efter järnvägsövergången och inte rakt på den?

Att överlista nackspärr

Morrn då!!

Är lite uppåt. Nackspärret är på väg bort! Tänkte berätta hur jag gjorde, för det var första gången jag lyckades få nästan bort det utan kiropraktor.

1. Motivation

9/10 saker man aldrig gör som man borde göra, beror på bristande motivation (typ). Målet finns där, och medlet, men vad ska man med resultatet till? I det här fallet skulle jag använda min nacke till dans. Check.

2. Nån som säger åt dig

Hushållet var i detta fall tydlig i budskapet. De sa: ”ta på dig varma kläder, gå en promenad, sen bastar du. Punkt.” ja då gör man ju det. Och internet var också tydlig: håll dig i rörelse för att inte stelna till. Det var lätt att bara sitta med huvudet framåt för att det gjorde minst ont. Men nej, håll dig i rörelse och stretcha, sa internet. Ok då. För en gångs skull lydde jag råd och instruktioner! (hann med en liten sväng på myrorna också he he)

3. Bastu och övningar

Huvudnumret. Hej bastun. Värmen. Svetten. Ut med det onda. Tre timmars varierat bastande hann jag med och testade olika sätt att stretcha och massera mig själv. Nåt som funkade var att luta sig mot ett handtag inne i bastun och placera spetsen på ondaste stället mellan skulderbladen. Nåt som inte funkade var att placera vattenskopans skopade ända i ett hörn och sedan trycka handtaget mot ryggen. Svårt att balansera och få in rätt punkt. Handtaget i bastun var bättre, det vann, heja det.

4. Uthållighet

Tre timmar. Ut och in ur bastun, kolla råd på internet och kolla tiden, nedräkning till dansen, stå utanför och inne i bastun och röra armar och axlar och lyssna på knastrande ljud. Notera olikheter och felsöka: höger knastrar mer, exakt hur mkt kan jag vrida huvudet och vilka vinklar, funkar alla dansrörelser, ner på rygg på britsen och testa lyfta huvudet, skulle det funka om en dansare ville lägga ned mig på golvet för att avsluta sådär snyggt?

5. Slutligt test

En sista genomgång av samtliga möjliga och omöjliga dansrörelser och dusch på det. Mer av de rörelser där skuldror knastrar, ju mer knaster desto mer uppmjukning. Traska hem och känna efter. Titta på stjärnorna som började komma fram. Skulle dans hjälpa eller stjälpa nacken?

6. Spikmatta och test igen

Ligga på spikmatta, ordentligt med tryck på nacke och skuldror. Känna efter lyfta huvet vrida nacken stretcha

JA

det duger. Blev svaret.

På med danskläder, fantisera om kvällen och drömma om att flyta fram på golvet och

AJ

Alla rörelser skulle inte funka men tillräckligt många skulle det. Nu kör vi.

Smink, hår, parfym, resten och så hej då hushållet och iväg.

Så var det.

Från spärrad till jävligt stel men dansbar på sex timmar ✌️✌️✌️

Nacken och skottet

God eftermiddag!

Säg hej till mitt ledsna jag. Mitt sura jag. Eller arga. Sitter utanför bastun, det låter ju nice. Vaknade efter tio timmars underbar sömn förskonad från drömmar och skulle göra morgonyoga. Ljuvlig jävla dag som låg framför mig. Husfix, långfrukost och dans på det. Biogasbil lånad för miljösamvetets transport till dansen och allt var bäddat för lite nödvändig glädjepåfyllning.

Mitt i morgonyogan kommer den.

Nackspärren från helvetet. Eller säger man nackspärret?

Oavsett så kommer den och lägger en fet jävla komocka på min dag. Lägger en blöt filt. Ett ekerbrott. Punka på upploppet. Ni vet. Ni fattar.

Vem ska man ens rikta ilskan mot?

Så nu blev jag av hushållet ordinerad bastu och av internet ordinerad stretchövningar och rörelse. Sitter man still blir man stel och herr nackspärr spottar i nävarna och hugger klorna i skuldran.

Vänta, det finns en låt som passar här:

Jag vill ha en kiropraktor

Som jag kan åka till

Så jag kan glömma att du spärrat mig

Jävla nackspärr. Det finns ingenting positivt med dig. Lära sig att sova färre timmar? Vara gladare varje dag man inte har nackspärr?

Inte vet jag.

Slut på inlägget.

Sorry deppen, kolla på det här klippet med rara snubbar istället.

Wherever I lay my home, that’s my train

Jag är beroende av tåg. Tågberoende.

Denna insikt nådde mig igår kväll då jag skulle hem, efter lite grejer med Sara på jobbet. Modern dans a la Dansens hus, närmare bestämt.

Innan vi går vidare i beroendefrågan stannar vi lite i dansen. Det var en svindyr dans i en trång källarlokal där en instruktör med spansk brytning styrde och ställde. Hon hade alternativa kläder och ett fokus från andra världar. Ju mer hon styrde, ju fler otroliga grejer gjorde våra kroppar. Vi var kraftfulla och mjuka, snabba och koncentrerade, flowiga och explosiva. När vi skuttade längs golvet med låg tyngdpunkt, böjda ben och stolta huvuden insåg jag att jag skrattade.

Vi var djungeldjur. Urfolk. Smidiga. Så sviktande. Så kontrollerade, så återhållet sprudlande vibrerande.

Efteråt analyserade jag och Sara varför vi var så glada och lätta i hjärtat. Vad f-n hände? Hur gick det till? Och varför satte jag koreografin nu, när jag som tonåring hatade allt vad dansinstruktörer hette?

Analysen landade i rörligheten. Hela kroppen räknas. Ingen del lämnas efter, alla har en uppgift och ingen är fel. Alla är. Och får njuta av belöningen när man smyger längs golvet som ett djungeldjur.

Vi bytte om och gick hem, jag svor åt tågförseningen som uppdagades när vi kom in på T-centralen. Sara tog det med jämnmod, hoppade på sin tunnelbana och vinkade hej då till mig som fick sova hos brorsan.

Tågberoende är en ovärdig livskomponent. Den suger blodet ur sitt värddjur och sprutar in det förgiftande vardagsgnället i venerna.

Ut kommer det som svordomar och rynkad panna.

Jag stod på centralen och Sara var borta och jag var fast i mitt beroende.

F-n.

Då började mitt pendlar-jag vädra morgonluft. Pendlarjaget satte mig på pendeltåget och fick humöret att pendla från gnäll till mys när jag klev av i Tullinge. Världen var fluffig. Vit, mjuk och inbjudande. Jaget tassade den dryga kilometerna över krönet ner i dalen där brorsan bor med fru och barn. Jag fick en dusch och gjorde mig en lämplig sallad och en kopp te. Bjöd på pepparkakskryddade dadlar som jag rotat fram ur väskan och fick mig ett par timmars kvalitetshäng med bror min.

Så sov jag nästan inget ty jag hade glömt mina öronproppar, men det får gå ändå.

Danskroppen blev djungeldjuret som blev pendlarjaget som blev min lösningsfokuserade räddare i beroendenöden.

Så blev det!

Poliskroppen och jag

Morrn, vinkade just av en favoritkund på massagestudion. En polis. Bär väl tunga bördor på sina höfter. Ny på studion, men sökte för de kroppsdelar jag älskar mest att göra nytta för: ländrygg och säte.

Jag började med att känna efter längs ländryggen för att bedöma spänningsnivån. Huden var hopdragen och det ryckte i musklerna. De var på helspänn. Hög spänningsgrad.

Jag tog mig an denna högspänningsledning med största försiktighet och finaste precision. Jag skulle mjukt känna mig fram till det perfekta stället för triggerpunktsbehandling. Handloven löpte längs sätet och muskeln ryckte till. Där var det.

Jag lät armbågen sakta jobba sig ner till den överansträngda polismuskeln i sätet. Den lite tyngre andningen, återhållen men ändå hörbar, sa mig att det var rätt. Muskeln höll emot, den ville fortsätta ha makten över polisen, jag släppte lite på trycket och till slut började den ge med sig.

Jag hittade nästa punkt, längre ned i sätet, även här genom en blixtsnabb muskelryckning. Där. Armbågen jobbade tålmodigt vidare med den stingsliga polismuskeln som vägrade släppa från sig makten.

Högre upp på ländryggen var det samma sak. Stenhårt och motståndskraftigt i den långa muskeln som löper längs ryggraden och håller kroppen upprätt. En kraftig ryckning i höger sida fick mig att sänka tempot ytterligare. Denna muskel skulle aldrig ge med sig genom strid och konflikt. Ingen av musklerna på denna poliskropp skulle det. Så jag lät armbågen löpa långsamt, målmedvetet och med närvaro i varje massagemillimeter på den överspända muskeln. Genom att närma mig den så, skulle jag bli insläppt för att kunna hjälpa den knut som jag visste satt och skrek sig blå efter syre.

Plötsligt halkade jag. Den spända gitarrsträngen hoppade till under min armbåge och muskeln var åter i givakt. Åter misstänksam. Förtroende tar tid att bygga upp, men kan raseras fort, jag släppte långsamt på mitt tryck och tog till min vänster hand. Den blev ett styre för armbågen och säkrade på detta vis riktningen och farten och precisionen i trycket. Och se, det funkade. Samarbetet bar frukt, jag fick åter tillträde till muskeln och kunde återta behandlingen. Muskeln ville ha syre, och syre skulle den få.

Färden gick sedan över skuldror och bröstrygg med samma strategi, men det mest krävande var över. Några stilla strykningar längs nacken och de sista utslätande dragen i ansiktet, så var behandlingen slut och polisen fick sätta sig upp.

Hon var nöjd, om än svettig av fajten, men bokade en ny tid.

Och jag hade åter fått förtroendet att armbåga mig ner och ge syre till polisen.