Ett viktigt snack om återvinning med Jenny Ferry.

Hej fina läsare.

Äntligen blir det miljö på bloggen igen. Det har hittills handlat om bland annat elbilar, cykelställ och det viktiga lokala miljöarbetet i en cykelklubb. Så idag är det klädtema! Eller ska man säga plast-, sugrörs-, och företagartema?

Jag har nämligen intervjuat Jenny Ferry, en av grundarna till klädföretaget Sigr. Sigr tillverkar cykelkläder med nordisk design för kvinnor och män. De är inte bara från den drömmiga staden Umeå, de har även helt nyligen lanserat två cykeltröjor som städar världshaven. Tråden till tyget är spunnen av plast som rensats ur haven, gamla fisknät och annan skit som kastats av människor och annars skulle spridit skräck i vattenlevande djur.

🐙

Det kanske snart finns mer plast i haven än det finns fiskar. Räknat i biomassa. Är det vad vi vill lämna till eftervärlden? Är det vad vi vill simma runt i när vi svalkar av oss efter långpasset?

🐳

Vi som lever med lycran närmast huden flera månader i sträck vet hur viktig den är. Hur snabba den gör oss samtidigt som den också går sönder vid minsta krasch. Men vi vet också att det är olja som går åt för att tillverka detta magiska material. Inte nog med att vi åker runt i oljedrivna fordon och smörjer kedjorna med olja, vi bär även olja inpå huden. För att inte nämna det ohållbara i att denna olja sedan förbränns och gör klimatpåverkan. Och därför blir jag extra glad när företag som Sigr, i gott sällskap av bland annat Puma och Adidas, har anslutit sig till målet att 2025 använda enbart återvunnen polyester i sina kläder.

🐬

Men det är inte bara att mala ner sina gamla kraschade/utnötta/sönderälskade cykelkläder och spinna nya. Processen är mer komplicerad än så.

Jag ville såklart veta allt om detta, så jag mig fick en exklusiv pratstund med Jenny Ferry. Det blev ett samtal om pant, vad man egentligen kan skryta om i Norrland och vad hon tycker om ordspråket ”Ensam är stark”.

Jag har tidigare skrivit om Sigr. Det var i maj 2018, när jag var på miniläger i regi av proffsiga Camilla Lundberg och hennes vapendragare i Umeå. Jenny Ferry berättade då för oss deltagare om deras strategi för ökad gemenskap inom cyklingen, varför de startade klädföretag och vad de som klädföretag gör. Budskapet om jämställdhet och varför det är avgörande för gemenskap och hur det syns i deras marknadsföring och hur folk reagerar på den, berörde mig så djupt att jag fick tårar i ögonen. De ville något som jag också ville. Läs det inlägget här.

Omg lovade tydligen i inlägget att nyttja bara deras kit för alla livets väsentligheter när de kör 100 procent återvunnet

Nåväl. Över till dagens intervju.

Hej Jenny! Hur kom det sig att ni tog fram tröjor av återvunnet material?

– Sigr är ett klädmärke inspirerad av naturen. Det märks på vår design, men det måste också märkas på insidan, på vad kläderna tillverkas av. Den som inspireras av naturen, måste också bry sig om naturen genom att ta ansvar. Det gör vi, och där är våra tröjor av återvunnen plast från världshaven ett första, litet steg. Ska vi hålla på med polyester, så är målet om 100 procent återvinning logiskt och rimligt. Det enda rätta.

– Sedan måste man vara ärlig. Vi ogillar att berätta om något som är nästan återvunnet. Vi är från Norrland och skryter bara när vi verkligen har åstadkommit något!

Varifrån kommer plasten till era återvunna kläder?

– Från världshaven. Mycket är gamla nät. Vi har en egen fabrik som får i uppdrag att leta upp tråd från återvunnet material som har rätt kvalitet. Det är paradoxalt nog brist på återvunnet material, trots att det finns så mycket plast i haven. Så leverantörerna hinner inte med och detta driver upp priserna. Vi är inte ensamma om att vilja ta ansvar.

– Sedan ska man alltid vara ödmjuk. Våra två modeller av återvunnet material är ett första litet steg. Förändring åstadkommer vi när branschen tillsammans påverkar politiken och agerar gemensamt.

Säg att vi gemensamt i cykelsverige skulle samla in alla kraschade cykeltröjor och bibs. Skulle ni kunna göra nya kläder av dem?

– Ja och nej. Inom textilåtervinning måste man veta allt om materialet man stoppar in i processen. Det kan vara giftiga kemikalier, och då har man ju inte vunnit något på att återföra dem till ett plagg som sitter närmast huden. Det krävs en noggrann kontroll av både det och av hur tyget beter sig rent kvalitetsmässigt i återvinningen. EU har dessutom hårda krav på vad textil som tas in hit från exempelvis Kina, där vi och många andra har vår produktion, får innehålla.

Ni gör en del politiskt påverkansarbete och nämner ofta EU. Vilka beslut behövs inom EU för att fler företag ska välja er väg?

– Ja, inom EU finns en enorm kraft. EU har t ex fattat beslut om att det senast 2025 ska finnas ett förslag på ett fungerande system för textilåtervinning. Tänk pant på kläder! Här måste vi företag hänga med, och de som kan måste gå före.

– EU fattade nyligen beslut om att förbjuda sugrör av plast och några andra plast-värstingar. Där använde man sin vi-kraft. Man sa inte ”EU har beslutat att..”, man sa ”Vi inom EU”.

– Det beslutet var viktigt. Det markerade att sugrör är något som gör mycket skada i naturen och som vi kan klara oss utan. Därmed kan vi förbjuda det, och näringslivet vet vad som gäller.

Vad kan vi konsumenter göra för att öka andelen kläder av återvunnet material?

– Fråga era klädmärken vad kläderna innehåller. Då känner de ett tryck, de börjar leta material och får upp ögonen för vad som är viktigt. För planeten och för kunderna. Sedan börjar de förhoppningsvis byta ut material och agera med oss andra inom branschen. Vissa går redan före, medan andra behöver mer press på sig för att vakna.

Vilka är era inspirationskällor?

– Det är människor omkring oss som sprider cykelglädje och gemenskap. Som inspirerar andra att cykla och ha kul tillsammans. Det är bara så enkelt för oss!

– Det är också så vi åstadkommer något i företaget. Det är så vi kommer att nå målet 2025. Vi har kul ihop! Att ha roligt när man gör viktiga saker är ingen motsättning, snarare en förutsättning. Det där konstiga ordspråket ensam är stark, vem har hittat på det? Någon som försökt med allt och sedan måste säga någonting inspirerande? Ensam är inte stark! Vi måste jobba tillsammans, utnyttja vårt vi.

Slut på intervjun. Vi lägger på. Tack Jenny. Tack Sigr. Här kommer en länk som beskriver vårt EU-gemensamma beslut om plastförbud, som kan bli verklighet redan 2021 och som fångar in höjdarna på plastnedskräpningens tio-i-topplista. Det har dessutom ovanligt starkt stöd hos medlemsländerna!

Behöver jag tillägga att jag aldrig vill se en sesamkakeförpackning i vägrenens vårflod igen ever?

❤️❤️❤️

Hand i ryggficka-bilden längst upp är en pressbild från Sigr, ovan ser ni kusten som vi väl vill ha den: ren, oskuldsfull och med mystiska fotspår i sanden att följa

…och på tal om tillsammans och gemenskap, för det är ju där man hamnar när man letat klart efter livets mening och även när man letar efter det starkaste vapnet för förändring. Vi:et, som kan se så annorlunda ut för varje unik individ om vi bara spräcker normerna lite.

Vad allting handlar om, är att vi måste lära oss att leva med varandra – då får vi vårt vi.

Hej från vårsolen

Vissa tycker att det är fel med vårsol i februari. Rent meteorologiskt kan vårsolen komma i februari om medeltemperaturen är på en viss nivå ett visst tag. Men idag kom den, tror jag, oavsett hur mycket klimatförändringar som ligger bakom.

Vi åkte skidor, jag och brorsan med familj. På min högra skidspets av trä satt mitt ofattade beslut och höll i sig. Det höll andan när vi plöjde genom det översta lagret vatten som fanns på vårisen. Det kisade mot solen och klippte med ögonen. Det log och mådde gott.

Det vilade.

Brorsan var inne i sin må bra-bubbla där han gnolade klassisk musik. Barnen gick i förväg. Svägerskan skidade på, och efter vår fikapaus bakom ett snår, vände vi.

När vi kom hem var det dags för ett snöbad. Nej, först fikade vi i solen, igen. Och tog en extratur bortåt skymningsljuset. Efter det var det dags för snöbad.

Mitt solvarma nylle var febrigt och mina armar darrade från den mycket ringa ansträngning som skidåkningen innebar. Hela jag var genomsvettig. Jag tog en handduk och slungade ut min mage på skaren. Gjorde en kravlande sälen, vände mig på rygg och såg att magen var rödrosig och täckt av barr. Den hävdes och sjönk, hävdes och sjönk. Som den ska vid snöbad. Skaren hade peelat mig och jag peelade vidare med de korniga snöklumparna runt nacke och hals. Så var händerna stela av köld, och badet var klart.

Upp till brasa och rörlighetsövningar.

Några soldränkta bilder på det, och ett febergodnatt!

Flykten till Frostmofjället

Hej alla, jag sitter med ett ofattat beslut och är på väg till släkten och skidsemester. Det blir mysigt, men beslutsångesten har gjort mig febrig. Jag är ett rosigt lakritstroll med trött uppsyn. På tåget sitter en snubbe med mobilen på. Det kommer ljud från något som kanske är vinterstudion. Bjällror och kommentatorspepp. Heja heja. Snubben har hörlurar så minimalistiska att de streamar ljudet direkt från mobilen in till hans öron utan sladd. Inne i örat sitter ett chip i form av en mitokondrie som fungerar som blåtand. I snubbens hjärna sitter också inopererad en liten blockering som gör att han inte inser att det han hör, hör alla andra i vagnen också. Chipet i hans öra har nämligen trillat ner i tågtoaletten, det hände nyss, när han sladdrade loss med kuken efter att han pinkat klart. Mellan stafetten och femmilen. När jag upplyser honom om allt detta, formas hans ansikte till ett frågetecken. Det finns en del formbart material i hans nylle, jag hade så gärna velat kleta ut ett leende där. Men jag får ett ”vasaru sa ru?” fast på dalmål.

Klart du inte hör något när du har så där högt, säger jag inte, men jag ber honom stänga av ljudet och efter lite tjafsande gör han det. Där tog denna roliga lilla historia slut, tyvärr. Jag läser min svenniga papperstidning i tio minuter till innan tåget kommer fram. I nästa kupé härjar någon barnfamilj med barnkanalen. Jag förbereder oneliners om snubben konfronterar tillbaka och undrar varför jag inte gillar skidor när de där borta kollar härj-teve. Kommer inte på några, och sannolikheten är så låg att den är försumbar och tåget kommer fram och jag tycker jag är värd ett unisont tack från resten av kupén för mitt civilkurage.

Men min febriga uppsyn skrämmer tant som gubbe i kupén, så jag tar min uppsyn och går av, hej då –

Nu fikar vi istället apelsin på stationen i Gävle. Det stinker subway. Här får ni en dikt.

Glad lördag!

Istället för gymmet.

I onsdags efter jobbet skulle jag ha gymmat. Eller om det var i torsdags. Ett mess till en gammal kursare ändrade dock tanken till skulle jag kanske ha och benen pinnar iväg mot Mosebacke.

Det är skymning och vi ska röka kubanska cigarrer. Med utsikt. Därav Mosebacke. Sjuhelvetes kallt är det när vi slår oss ner på ett av uteborden. Solen är nu nere alldeles och allt vi ser är upplyst av lampor.

Min kursare har drycken. Etiketten indikerar att innehållet är värdigt min kubanska cigarr. Den glasburk som jag använt som matlåda får agera champagneglas.

Korken poppar över staketet ned på gatan under. Bubblorna är mjuka och friska. Skål för kylan och vårmörkret!

I horisonten strax norr om nackamasterna finns månen. Den smyger upp över trädtopparna och är eldig ena halvan och fullkomligt guldskimrande. Stor. Hur kan den vara så stor? Som lamporna på Mosebacke.

Fram med tändsticksasken för att tända cigarren. Måste ta kontinuerliga bloss för att hålla liv i den. Den som blossar är tyst och drar in, den andra pratar. Allt för att hålla glöden vid liv eftersom tändstickorna är slut.

Sista biten är stark. Oklart om champagnen eller cigarren bidrar med mest surr i kroppen. Men kylan biter medan vi avhandlar den ena viktigheten efter den andra och vi måste in någonstans.

Hej då bord och utsikt. In i värmen på närmaste hål i väggen.

Hej meny med tre förrätter och en varmrätt. Lite finbubbel i bägges glas och snart är vi varma. När en förrätt är uppäten kommer nästa. Servitörerna turas om att med stor detaljrikedom beskriva vad vi äter. Det är syrligt, mjukt, tuggigt. Rentav utsökt. Raringar.

Prat och prat. Hur kan det finnas så mycket att prata om? Så många ord och meningar att lyssna på?

Ingen vet. Det bara är så. Och jag messar brorsan och får sova i Tullinge inatt och köper honom en påse rostade nötter. Vinkar hejdå till kursaren och dyker snart ner i brorsans varma gästsäng.

Det var väl en ok ersättare till gymmet, eller?

Bakisstädningen, din bästa demonutdrivare

Hej alla fina läsare!

Fick mig en liten finfin aw-bläcka igår. För dig som också har förmånen att få uppleva detta vid rimliga tillfällen kommer här min guide till hur du motar demonerna i grind när du vaknar dagen efter.

För: får jag presentera bakisstädningen!

För att lyckas med din bakisstädning behöver du först och främst en mångfald av trevliga och otrevliga minnen från kvällen. Du bestämmer sedan ett tema för städningen, t ex män som inte kan ta ett nej eller en känslig politisk fråga såsom rut-avdraget. Du behöver också en stor yta att städa och en partner in crime, med vilken du kan dryfta detta tema. Det kan vara någon du bor med. Ni bestämmer sedan rollerna, vem moppar och vem dammsuger, och så drar ni igång demonutdrivningen genom att rensa avloppet i duschen. Slafsa runt med fingrarna i avloppsslammets gegga för att ordentligt känna hur du själv blir redo att gå från klarhet till klarhet. Gegg är gegg, du är du.

Töm sedan komposten. Noggrannt.

Ta därefter dammsugaren och fokusera på de allra mest avlägsna vrår som går att komma åt.

Ha snygga örhängen eller en lustig hatt och var gärna barfota. Du jordar dig mot golvet du rengör och höjer ditt värde genom att bära någon av ovan nämnda accessoarer.

När halva temat är utforskat med hjälp av er ömsesidiga varsamhet i formuleringarna, börjar du känna hur demonerna sakta lämnar kroppen.

Akta, det kan göra ont. Men fortsätt, så kommer snart en belöning.

Tillåt dig att nockas av diverse insikter. Låt dem flyta runt i sinnet utan att direkt fastna. Fortsätt utforska dem med samma känsliga varsamhet som du använder i utforskandet av det valda temat.

Gå in på ditt rum.

Vädra alla sängkläder, skaka alla mattor, klappa katten eller något annat mjukt som finns till hands.

Gå sedan på de städmoment som du vet att resten av hushållet hatar. Det kan vara mikron eller skåpluckorna eller kanske kylens innersta, kletiga, levande vrår.

För varje sådan uppgift som du slutför med stor noggrannhet, fortsätter demonutdrivningen.

När sista mattan är skakad, dra på dig lycra för valfri lycrasport i februarisolen. Det kan vara löpning, det kan vara cykling, eller någon annan lycrasport. Vad viktigt är: det ska vara tajta kläder. Se dig i spegeln, omfamna dina kärlekshandtag. De kommer hjälpa dig att pressa ut den sista demonen.

Lycraaktivera dig sedan, ut ut ut, känn hur benen sjunger och hjärtat klappar! För varje steg och tramptag blir du lite friare, och insikterna som skvalpar runt i sinnet landar mjukt på plats likt pusslet du fick i julklapp av din väna släkting.

Le åt dem du möter. Ställ dig i någon av de enklare yogapositionerna du kan, någon du behärskar. Det kan vara tranan. Stå där ett tag. Hälsa på förbipasserande, stretcha och avsluta med det rimliga.

En iskall dusch.

Så!

Demonutdrivningen är klar och huset städat.

Ni har gjort det, igen.

Om massageditten och fredagsdatten

Lovers!!

Gud vad jag älskar mitt massageyrke. Det får mig att le varje fredag och jag tror att jag vågar påstå mig ha förstått varför.

Jag gör konkret nytta varje behandling. Jobbet är handfast och kräver en behaglig närvaro där jag både analyserar kundens behov och sedan får den unika möjligheten att lösa kundens problem utifrån dessa behov. Om jag inte gör nytta, är det högst medvetet eftersom jag vet exakt vad jag behärskar och inte. Om en kund kommer in och vill ha djupgående behandling i en armbåge, kan jag hjälpa lite men personen behöver troligtvis stötvågsbehandling. Och då redogör jag för detta innan, för att undvika missförstånd och krossade förhoppningar.

Kan jag inte lösa någons problem, ger jag råd om andra kompetenser som kan behöva kopplas in.

Jag kan styra över mina arbetstider och fortsätter inte jobba när jag går från jobbet. Att gå från jobbet ger mig snarare vingar, som man säger, eftersom jag vet att jag gjort nytta.

Och det märks också efter varje behandling. Jag har få missnöjda kunder. (Får man säga så?) Det är sant! Jag är helt övertygad om att det beror på att mina kunder vet vad de får, och de kommer till mig för att de vill ha just det.

Vill de sedan prata, pratar vi. Vill de sova, somnar de.

Extra roligt är det att behandla vänner och bekanta. Som idag, när en kick-ass MTB-cyklist från grannklubben hade bokat tid. Det blev då prat om det ena och det andra på flera nivåer i viktighetsskalan medan jag successivt jobbade mig igenom problemområdena.

Träning, HVO och snabbtåg till Barcelona* avhandlades. Och så prat om dansens förlösande kraft, såklart.

De återkommande kunderna är också extra tillfredsställande att jobba med. Mitt mål är ju att varje kund jag får äran att behandla ska vilja komma tillbaka till mig och mina händer i framtiden.

omg vad säljigt detta börjar låta. Fattas bara en länk till Fysio3:s hemsida (och en uppmaning till alla nöjda kunder att sprida ordet om hur nöjda de är). Men just analysen av vad som gör att ett jobb får oss att flyga inombords, jämfört med vad som ger oss en klump i magen och skrynklad panna, tycker jag är intressant rent metaforiskt!

För de flesta av oss vet vilka situationer vi trivs i och inte, och lyckas vi rama in de gemensamma nämnarna för respektive situation är vi ett steg närmare FLOW.

Och alla älskar flow, eftersom man känner sig så levande.

OK slut på säljet, dags att fredagsfixa lokalen, låsa och larma och sen aw:a.

Kram och Katjabild på det! Älskar omtanken i vänner på besök ❤

Från Barcelona åker man båt till Mallis, vi får se när detta blir verklighet….

Att välja glädje

God kväll!

Hoppas ni gett cykelkärleken mycket bränsle idag. Själv har jag masat mig till gymmet. Helvete vad jag svettades. Vi kan ju låtsas att det beror på monarkens tunga motstånd hah. Dessvärre tror jag det beror på ryttaren.

Men fem stycken blev det. Viktigt att göra alla, om än sega, än att banga och minska antalet.

Faktum är att de första är vidrigast. Och därmed viktigast. Alltid. Belöningen är de sista omgångarna, när svetten riktigt droppar.

Älska svett.

Efter de fem intervallerna körde jag lite rörlighet och hantlar. Sedan försökte jag knäppa peppiga selfies till det här inlägget. Till slut hittade jag en position där kroppen äntligen fick sig ett leende.

Hur peppigt hade det blivit annars.

Man måste välja glädje.

Så bastade jag i en dryg timme. Somnade till och vaknade av min egen (!) snarkning, wtf!

Hemma gick jag ner i källaren och lyfte cyklarna i ramen. Finhjulingarna. De ska nog få vara med om en del äventyr de också när det beger sig.

Slut på inlägget yo, gymselfies för likes.

❤️❤️❤️

Power me Finland

Yo, gjorde ett kick ass-skidpass i konstsnön ikväll. Den var hård, kall skimrande och förförisk. Den svarade perfekt på den fuck you-stämning som jag hade arbetat upp under dagen och gav lydigt fäste när jag diagonalade uppför de två motluten i mitten av varvet, med tyngdpunkten perfekt placerad i spannet.

Spåret höll troget formen i nedförslöpan när jag låg tillräckligt mycket i kurvan. Sviktade jag i balansen, eller underlät att njuta fullt ut av farten, skulle spåret försvinna under mig.

Snön frasade i motluten när jag tryckte till. Vallan älskade mig. Steget avgudade mig. Någonstans på andra varvet kände jag något i magen. Från att ha varit en halvgräddad, degig pizza med tomatsås blev jag en skiva efterugnslimpa. Jag gick från att vara en pösig baguette med skåra i mitten till snittad rågbit. Jag gick från blek och fluffjäst, med konstgjorda kratrar, till syrlig och saftig och ärlig.

Jag blev finsk.

Jag var inte längre en varm dusch, jag var ett vinterbad och skidorna min vak.

Genom näsborrarna drog jag in lukten från skogaholmslimpa eftersom vinden låg på från det hållet. Jag blåste ut den lika fort och frustade mot snödrivan.

Den log åt mig, blinkade med sina frostiga ögonbryn, och gav mig en slängkyss som jag fångade i farten.

Fyra varv, och slut på liknelserna, ni finnar och finskor som läser förstår.

Power me Finland.

Hjulet och jag

God kväll.

Har ni tänkt på hur prylar ofta hjälper oss att hålla kontakten?

Det tänkte jag på idag, när jag klev på ettans buss från Borsökna. Med mig hade jag Jockes hjul, som med en mellanlandning i Borsökna i ett ärende hade hämtats upp från Alex i Mesta och nu äntligen skulle få återse sin Jocke.

Hjulet är ett vinnarhjul. Ett lite kaxigt 10-delat tävlarhjul, som Jocke lånade ut till mig förra våren då Scotten och jag gjorde vår första (och sista) tävlingssäsong. När man frihjulade med det, gav det ifrån sig en ekersång så mallig att varenda kotte i klungan måste höra oss. Här kommer vi, bara så du vet så trampar vi inte som du verkar behöva göra utan vi tar oss fram lika fort ändå. Vi ligger här på rulle tills du släpper förbi oss i spurten. Ha en bra dag!

Lite så.

När jag sedan bytte upp mig till Amiran, så ställde jag av hjulet. Det hamnade i Alex garage eftersom vi avgick därifrån på väg till SM. Amiran lastades på etanol-saaben och jag åkte hem med Scotten, som på något vis då fått ett annat hjul.

Jockes hjul blev sedan stående i garaget medan jag och Amiran nötte backar i Stavanger.

Tiden gick.

Eftersom Jocke är diplomat till sinnet så frågade han inte mycket om sitt hjul, utan lät det bero i hopp om att hon som lånat det, alltså jag, skulle lämna tillbaka det självmant.

Men nej.

Så för någon månad sedan bad jag Alex svänga förbi mig med hjulet när de ändå skulle på ett ärende. Jag bar det till Jocke, som såg en chans att få bjuda mig på fika och skvallra lite. Sagt och gjort. Efter fikat gick jag hem, och fick ett mess där Jocke upptäckt att hjulet var fel hjul. Vinnarhjulet var fortsatt kvar i Alex garage och detta stackars dussinhjul var avslöjat, jag hade givit fel beskrivning till Alex, hjulet som likt pannkakan i Sagan om pannkakan bara ville ut i världen var nu ertappat och skulle snart rulla tillbaka in i sitt garage igen.

Jag stämde åter träff med Alex, och med Jocke igen för att utföra bytet. Under dessa två möten hann vi både diskutera boende för Flandern runt, samt förevisas två nya MTB som Jockes barn hade förvärvats.

Så att de kunde testa, för att sedan fatta beslut om huruvida de ville fortsätta.

På promenaden hem från Jocke, med det vilsna hjulet åter i min vänstra hand slog det mig så.

Alla dessa hjul, insexnycklar, sadlar, västar, lampor, batteripack och allehanda däck och styrstammar som byter ägare och lämnas åter.

Vad vore lågsäsongen utan dem?

Och när skulle man annars få sig en kopp rivet kaffe i Borsökna om inte när man lämnar igen biogasbilen som man lånat för diverse äventyr och som dessutom fått soppatorsk precis efter järnvägsövergången och inte rakt på den?

Att överlista nackspärr

Morrn då!!

Är lite uppåt. Nackspärret är på väg bort! Tänkte berätta hur jag gjorde, för det var första gången jag lyckades få nästan bort det utan kiropraktor.

1. Motivation

9/10 saker man aldrig gör som man borde göra, beror på bristande motivation (typ). Målet finns där, och medlet, men vad ska man med resultatet till? I det här fallet skulle jag använda min nacke till dans. Check.

2. Nån som säger åt dig

Hushållet var i detta fall tydlig i budskapet. De sa: ”ta på dig varma kläder, gå en promenad, sen bastar du. Punkt.” ja då gör man ju det. Och internet var också tydlig: håll dig i rörelse för att inte stelna till. Det var lätt att bara sitta med huvudet framåt för att det gjorde minst ont. Men nej, håll dig i rörelse och stretcha, sa internet. Ok då. För en gångs skull lydde jag råd och instruktioner! (hann med en liten sväng på myrorna också he he)

3. Bastu och övningar

Huvudnumret. Hej bastun. Värmen. Svetten. Ut med det onda. Tre timmars varierat bastande hann jag med och testade olika sätt att stretcha och massera mig själv. Nåt som funkade var att luta sig mot ett handtag inne i bastun och placera spetsen på ondaste stället mellan skulderbladen. Nåt som inte funkade var att placera vattenskopans skopade ända i ett hörn och sedan trycka handtaget mot ryggen. Svårt att balansera och få in rätt punkt. Handtaget i bastun var bättre, det vann, heja det.

4. Uthållighet

Tre timmar. Ut och in ur bastun, kolla råd på internet och kolla tiden, nedräkning till dansen, stå utanför och inne i bastun och röra armar och axlar och lyssna på knastrande ljud. Notera olikheter och felsöka: höger knastrar mer, exakt hur mkt kan jag vrida huvudet och vilka vinklar, funkar alla dansrörelser, ner på rygg på britsen och testa lyfta huvudet, skulle det funka om en dansare ville lägga ned mig på golvet för att avsluta sådär snyggt?

5. Slutligt test

En sista genomgång av samtliga möjliga och omöjliga dansrörelser och dusch på det. Mer av de rörelser där skuldror knastrar, ju mer knaster desto mer uppmjukning. Traska hem och känna efter. Titta på stjärnorna som började komma fram. Skulle dans hjälpa eller stjälpa nacken?

6. Spikmatta och test igen

Ligga på spikmatta, ordentligt med tryck på nacke och skuldror. Känna efter lyfta huvet vrida nacken stretcha

JA

det duger. Blev svaret.

På med danskläder, fantisera om kvällen och drömma om att flyta fram på golvet och

AJ

Alla rörelser skulle inte funka men tillräckligt många skulle det. Nu kör vi.

Smink, hår, parfym, resten och så hej då hushållet och iväg.

Så var det.

Från spärrad till jävligt stel men dansbar på sex timmar ✌️✌️✌️