Vreden, ventilen och veckoplanen

Dags att ventilera detta med ventiler. (Ursäkta Gbg-humorn)

Sitter på tåget till Västerås och konstaterar att min veckoplan spruckit på grund av just en ventil.

Det hela började med en pyspunka på kontoret inför turen till svalboviken. Jag bytte slang, men lyckades punka även den och bytte tillbaka till den första eftersom jag inte hade fler. Luften höll och jag vevade på till svalboviken. Morgonen därpå, efter brudmys med vitt och kikärtssallad, toppat med perfekta mängder vaniljglass, skulle jag kontrollera trycket. Det var ok men inte perfekt. Så jag skruvade på pumpen, pumpade och skruvade av pumpen.

Då pyste all luft ur.

Den övre delen av ventilen hade följt med pumpen.

Jag gjorde om det fyra gånger med stigande nivåer av ilska i kroppen. Armarna fick sin välbehövlig styrketräning medan jag blev mer och mer skitförbannad.

Till sist tvingades jag ge upp och haka på cykeln på Helenas cykelställ.

Det är i dessa lägen man märker sårbarheten.

Och uppskattar vänner med bil.

Och inser att ilskan över det som man skulle vilja kalla f***-ventilen bara gör saken värre.

Bilden ovan beskriver för övrigt morgondagens väder, som jag enligt veckoplanen ska cykla hem i. Just nu är det ostlig sidvind och klarblå himmel, men jag har inte psyke att bryta veckoplanen. När jag för en gångs skull har en. Och det är lika bra att köra badass rakt igenom imorgon: varför gneta på i sidvind och sol när det finns motvind och regn?

Ja. Så får det bli. Det måste bli så om cykeln ska kunna cykla grus med mig och Katja på lördag.

Dessa ventiler.

Nu tar vi och avslutar det här inlägget med en hälsning från hästarna ute vid Kärrbo ❤

Annonser

En helt vanlig tisdagsrunda i Eskilstuna

Igår körde jag grus med Jocke och Magnus. Det blev lite stig och rötter också. Rundan gick över Hugelsta-Kjula-Hällberga-Tummelsta-Hållsta. Som förra gången alltså. Jag la ut blänkaren dagen innan (som vanligt), vi samlades vid vanliga platsen, vi körde i vanligt tempo och jag hade för många lager på mig, som vanligt.

Det var därmed en vanlig tisdagsrunda i Eskilstuna!

Så det fick bli den titeln på inlägget. Titeln är värd att älskas av två skäl:

  1. Rundan är just en runda. Alltså en sammanhängande helhet med varierande underlag, lutning och topografi, samt erbjuder diverse geomorfologiska mysterier (hur bildades egentligen åsen vid korsningen under dubbelspåret mot Strängnäs? Och hur lång tid tar det för en rot att bli så nedcyklad att cx-ryttare icke göra sig besvär?). Rundan går österut över grusiga backar i Hugelsta, över Kjulas grästäckta småstigar och Hällbergas kurvor, via Tummelstas sugande uppförslut ner till Hållstas knotiga stigar i söder, och så norrut genom leriga Skogstorp för att avsluta med en snutt i Vilstaskogens ganska cx-vänliga MTB-spår. Och så är man tillbaka i Eskilstuna. Jag vågar dessutom påstå att jag hittar hela rundan. Och det är en sak att hitta på landsväg med vägskyltar och fri sikt, där vägarna finns i Google maps. Det är en annan sak att hitta på obskyra vägar och stigar i skogen. Därför alltid lika kul att lära sig känna igen kurvor, avtag, korsningar, lerpartier…
  2. Rundan börjar bli vanlig. Den blir det nästa gång vi kör den i alla fall, eftersom varje runda/sak som körs/görs tre gånger blir just en vana. I detta fall en Eskilstunavana. En grus- och stigvana i Eskilstuna. Som jag dessutom, till skillnad från morgoncyklingen, har sluppit etablera på egen hand. Vanor ihop med andra cyklister ger samhörighet och gemenskap ❤

 

Det som också får anses bli vanligt på rundan i framtiden, är de olika momenten som finns att förbättra sig på. Som man alltså kan köra igen och igen och bli bättre och bättre på att cykla: den där grovkorniga åsen vid järnvägen. De där vattenpölarna strax efter skjutbanan i Kjula. De där fartpartierna med kappkörningen som kan bli ännu mer aggressiv och lurpassande. De där lergroparna i Skogstorpsdjungeln som kan forceras ännu smidigare. Den där leran som kan stänka upp ännu mera.

För när man har en runda att köra, när man har passerat stigfinnarmomentet (som kan vara nog så lyckobringande!), då kommer nästa fas: att bli bättre och bättre på varje moment. Som att rundan varje gång erbjuder en ny utmaning. Ny, för att du gör den till det. Utmaning, för att du vill det.

I all sin vanlighet finns detta i våra rundor.

För skogscykling ger oanade möjligheter till glimtar av kortvariga – men ständigt återkommande och bestående – stunder av lycka.
Nu ska jag cykla till svalboviken.

OBS: det är bara en av cyklisterna på bilden som deltagit i bägge rundorna av denna runda 

Jag har en veckoplan!!

Ja jag vet det låter helt rubbat, inte alls jag, men det är sant. Här kommer den:

Måndag: cykla hem Ridleyn, check. Få reda på felet med kvittret, check, störa sig som f-n på det men kvitta kostnaden mot priset för peak-ramen, check.

Tisdag: cykla astidigt i nordligt och sol för att hinna till möte där det inte är ok att komma upplycrad. Grus och rosé i Eskilstuna på kvällen.

Onsdag: cykla grus ❤ till svalboviken där min kompis Helena har stuga, hänga där över natten med några rejäla brudar.

Torsdag: cykla till Eskilstuna i motvind, cykla hem cykeln, byta kassett och kedja, hänga med svägerskan som tar med sig äldsta dottern på fotbollscup.

Fredag: chilla sista dagen på jobbet innan semestern, kanske köra en nattcykling, ta hand om svägerskan och dottern.

Lördag: kolla fotbollscup och tussa ihop svägerskan med bästa Caroline.

Söndag: kolla fotbollscup

Sen är det måndag och det är LITE VÄL att planera mer än en vecka i taget.

Kram!

En midsommarnatts-dröm, som man säger 

Tjena, bakisbloggaren här. Måste bara få ur mig något om några av de ämnen som det skulle kunna skrivas inlägg om en dag som denna.

Midsommar firades med ett gäng stabila barndomsvänner. Till detta en grill och lagom mycket rosétjut. Barndomsvänner på så vis att vi har följt varandra genom cykellivet. Från trevande och naivt frälsta till vuxet cykelpassionerade. Vi har köpt våra första cyklar, vi har sålt dem, vi har uppgraderat cykelgarderoben, vi har blivit kära, vi har flyttat till hus, vi har tävlat, vi har varit flaggvakter, vi har bakat ekologiska sockerkakor till Anundsloppet och vi har svettats på engelbrektsloppet och cykelbadat i sjön Noren efteråt. Vi har skattat åt interna cykelskämt, vi har köpt mtb och cx, vi har lett motionspass och vi har firat varandras födelsedagar och burit varandras flyttkartonger.

Vi har sett varandra bli glada och ledsna, vi har tröstat, vi har skrattat, vi har sålt cyklar och däck till varandra och etablerat Stockholmsturen tillsammans. Vi har hjälpmekat åt varandra och garvat tillsammans och gjort massa annat viktigt och oviktigt.

Vi har inte gjort allt detta tillsammans. Alla har inte burit allas flyttkartonger. Men vi har ändå på nåt sätt funnits med varandra.

En av de viktiga sakerna som allt detta har bidragit till är det vardagliga kittet av självklarhet som finns mellan oss. Som att vi på något sätt alltid kommer att följa varandra genom livet även om vi ibland måste ta pauser för att göra andra viktiga saker och då vara frånvarande under en period eller flera perioder.

Vi vill varandra väl.

Det har blivit så för att vi vill det.

Fan nu bölar jag. Det där förlösande bakisbölandet!

Det här inlägget som skulle handla om nattcykling, om att möta soluppgången och om att sitta på en sten och torka efter ett cykeldopp medan samhörigheten gör tillvaron värd att fortsätta upplevas.

Det som skulle handla om hur jag har lånat Katjas Ridley när min egen är på verkstaden på andra sidan Mälaren och hur jag känner omsorgen i denna cykelutlåning genomborra hela min kropp. Det lånet har möjliggjort nattcykling, gryningspartempo, midsommarkörning i Vad och en känsla av att vilja finnas till som är starkare än diamanteggen på brynet som krävs för att vässa porslinskniven som hackar rödlöken till skagenröran på midsommarafton; kladdig och dilldoftande och vegansk och uppskattad av alla.

Nattcyklingens förfarande? Jo. Dagen innan midsommarafton lockade jag med mig några hugade från klubben till Frösåkers brygga. Där fick vi oss en styrketår och lite cykelsnack. Magin var total i det tilltagande mörkret som ju egentligen inte var ett mörker, och när allas glada hejarop fick avsluta turen vid Ica skrapan i Västerås, då var livet så bra. Och sen när vi kom på den briljanta idén att våga inse att vi ville fortsätta nattcykla, trots att jag egentligen frös, så gick glädjen in i en ny fas: vi blev en taktfast trio som körde lagtempo på tidövägen och tillvaron gick in i en meditativ navtystnad där allt oviktigt slutade finnas. Vi körde oavbrutet jämnstarka till rytternekorset, där Lennart sa:

”Nu är det 3 km kvar till energipåfyllning i Kvicksund”

Och när han sa det insåg jag att min nattsömn skulle bli morgonsömn, och att det skulle vara värt det.

Och när Pär och jag och Lennart nådde Kvicksund och blev bjudna på knäckemackor och ännu en styrketår, ja, då gick tillvaron åter in i en ny fas. För när Lennart försökte locka oss att bejaka sömnen genom att slagga över på hans extrasängar, då sa jag och Pär att vi skulle fortsätta. Och trots att det SPD-vurpades på grusuppfarten och en växelförare fick böjas tillbaka i körbart läge, så trampade vi oss uppför backen och svängde vänster mot Strömsholm. Och nu sjöng fåglarna, och vi passerade Strömsholms slott 03.22 och en knapp halvtimme senare gjorde vi DET.

Vi cyklade in i soluppgången.

Och det blev midsommar och vi önskade varandra glad dag vid Ica Skrapan och jag var tröttast men lyckligast och hade träningsvärk i käkmusklerna av leendet vid soluppgången.

Och vi hade haft ett förbannat tryck i pedalerna.

Ja.

Och att sen få spendera midsommarförmiddagen på den röda Ridleyn för ännu en tur runt Vad med Erik och torka på den där stenen igen, det var bara för somrigt. Och även om det var lite huttrigt så var ju vattnet sådär turkost. 

Och påföljande efterlängtade grillkväll med tryggheten i den gemenskap vi bildat under våra cykelår – ja, det var värdefullt.

Så nu sitter jag här och torkar mina bakistårar och är så glad för även en annan sak! Och det är att min första ram, min trotjänare Peak, ska få ett nytt hem på måndag på andra sidan Mälaren. Han-då-det-begav-sig gillar nämligen att bygga cyklar så det ska han få fortsätta med.

Ja.

Jag kan inte skriva mer nu.

Jag avslutar med några bilder från den tiden på dygnet då till och med jag lyckas få det att se bra ut.

Kram, och ta hand om varandra.

Och vårda era självklarheter.

Ser ni? Ser ni honom? Ser ni cyklisten som snart ska bländas av soluppgången? 

Rytternevägens gruskorn, del #1: Majholmen 

Som ni vet så cykelpendlar jag då och då mellan boet i Västerås och jobbet i Eskilstuna.

Jag kör ut via värmeverket, svänger in mot Tidö förbi Mälarenergis bränslehögar och kör sedan genom åkrar och ängar och hagar genom Rytterne för att landa i korset vid 56:an. Ofta stannar jag där och tycker synd om bilisterna som far förbi. Sen tar jag oftast vänster, har jag 5 minuter extra kör jag rakt över och trampar över Sanda fram till Kvicksundsbron. Jag kör genom rara lilla Tumbo med skylten Eskilstuna 13, tar lite backar vid Hällbyanstalten och vinkar åt Team Smestans Miche på Tumbo möbler. Efter lite härj i rondellerna vid Tuna park landar jag på stadshusets bakgård.

Det är 45 km asfalt.

Trodde jag fram tills idag.

Då bestämde jag mig nämligen för att upptäcka vägen till Majholmen, baserat på de två skyltarna som verkar leda just hit:

Den här skylten sitter mellan Kvicksund och Rytternekorset
…och sen här sitter strax innan/efter själva Rytterne

 

I måndags morse när jag startade lite sent (förlåt chefen) så mötte jag en hund med kvinna i närheten av den nedre skylten. Jag frågade om Majholmsskyltarna ledde till samma ställe, och det gjorde de, så idag på vägen hem så svängde jag helt enkelt av på avfarten strax norr om Kvicksund.

Gruset omfamnade mig. Det krävde tillräckligt med koncentration för att skaka bort skjut mig-projektets våta filt, och det var tillräckligt fint för att anses cykelbart (ner till en viss däckbredd).

Vägen böljade sig fram, syret var oändligt, gruset härjade stillsamt under däcken och små stenar stänkte hemtamt iväg under mig.

Såhär skulle det kännas jämt.

Dagen hade fått sin välbehövliga gruskant.

För övrigt ska man svänga vänster när man kommer till den här skylten:

Annars kommer man nämligen inte ut på vägen som också har en skylt till Majholmen, och då har man ju inte kört skylt-till-skylt.

Och då blir det inte lika fyndigt att skriva ett inlägg om det.

Åtta skäliga skäl att bli varm i själen just nu 

Av olika skäl finns det anledning att göra en klassisk punktlista med glädjesaker idag. Sorry måndagen närmar sig och vi byråkrater börjar redan tänka i att göra-listor. Så här kommer en listig, cyklig övergång till den betalda delen av tillvaron (som för övrigt ska inledas med morgonpendling, se där redan en glädjesak att tänka på!)

Sommarens första cykeldopp. Men JA!! Det blev grusgropen i Vad som fick den äran i år. Och vilket dopp!! Vattnet var turkost (som man säger), botten underbart djupt ner och mina och Eriks fötter var gladast i världen. Sen torkade vi på varsin klippa under ett samtal om viktigheter och mumsandes cykelkaka. 10/10 för den obligatoriska sanden som SKA in överallt så att man måste dutta mellan varje tå innan påskoning. Mer fotvård nu!!

Nya stigar. Erik, som mestadels kör MTB, hade tagit ut en varierad runda som innehöll både grus, rötter, stig, äng (!) och sand. Och så nån snutt asfalt då och då. Och vi passerade förutom gropen i Vad även två andra glittrande oaser. Yeah!!

Tillökning. Katja och Jonas bäbis som snart (ganska) kommer och förgyller tillvaron med sitt bubblande bäbisjoller. Och annat bäbisaktigt. Och jag får två stolta, fantastiska, nyblivna föräldrar i min märhet. När goda människor förökar sig blir världen lite bättre. Oavsett var jag är i världen i oktober så ska jag sitta på nålar i väntan på utkomsten ❤ och de har redan skvallrat om vad det blir för sort! Japp, det blir en cyklist.

The talented Mr Ridley. Bästa investeringen efter lotto-ställen. Den var följden av en värdekedja (ah men sorry jobb imorgon) som började med (1) lån av Victorias cross på Dalsland följt av (2) grusrus som blev (3) annonskoll som till slut ledde till (4) det rimliga beslutet att Anna får köpa en DYR maskin. Med kompaktstyre. Och köra hem den genom Stockholmsnatten på midsommardagen för nästan precis ett år sen. Love it!!

Alla hästar. Hästar måste vara jordens ståtligaste varelser. Att de sedan behagar föla just som våren är som grönast är bara för rart. Det är lätt att bli ödmjuk inför dessa frustande mular, framåtvända öron och kloka, mörka blick.

Insikten om vikten av tajta fickor. Säga vad man vill om diverse åtsittande korvskinn till cykeltröjor, men de har en finess: fickorna. Insexnycklar, husnycklar och annat skrammel hålls på plats och studsar inte upp och ner. Rätt logiskt, men minnesvärt.

Säljsajter som Cykelkläder för tjejer. Här har jag bland annat hittat min rapha-jacka, den tajta Ale-tröjan och nyss sålt av ett par decca-värmare. In och glo där!

Den interkommunala cykelgemenskapen. Som den vilsna (eller ständigt välkomna?) själ jag är så bor jag ju på två ställen. Och med cykeln i näven har jag alltid en gemenskap. Bara att kontakta den lokala klubben för rundor. Så överljuvligt värdefullt för oss pendlare som mest bor på vägarna och ibland inte vet varken ut eller in. Med cykeln hör vi alltid hemma!

Alla historiska cykeldopp och alla kommande. Frösåkers brygga om helgen, det historiska vätterndoppet, Lögarängen på väg hem från jobbet, Gotlands norra udde i juli… listan kan göras lång.

Det finns många skäl att glädjas i cyklistsjälen just nu.

Ut och hitta era.


Om du dessutom har fått äran att ärva ett par bibs från din kick-ass kanadensiska landslagscyklist till barndomsbekant, så kan du passa på att tänka på det också 

Liten kvällsrecap

Ikväll tog jag en solorunda för att blidka magens avgrundsvrål. Rundan tog mig via Gäddeholm ut till Frösåkers golfklubb. 

I närheten av Gäddeholmsbackens krön finns en gul skylt med ett ortsnamn som jag redan har glömt men som man kan cykla till. Om inte vägen mot Frösåker redan var underskön, så blir den det med denna grusiga bullerbysträckning. 



Det är lätt hänt att man blir på gott humör när man svänger av här. Först är vägen normalt grusig, sen blir den lite gräsigt bucklig och sen kommer grus kantat av hagar. Och sen vid Kusta kommer man på stora vägen mot kärrbo och Frösåker. 

Jag fick vittring på nattcykling ikväll. Det var så ljummet! Fördelarna med nattcykling är att det oftast är lugnare, mindre trafik och fler älgar ute. Nackdelen är såklart att dygnsrytmen kan bli lite störd, men det har den klarat förr. 

Ikväll mötte jag några hästar i en hage som såg ut att trivas: 


Vid Karelen svängde jag som brukligt in till han-på-torpet för att inspektera odlingarna och ta lite paparazzibilder. Sallat som frodades, förvuxen dill samt prunkande sockerärtor noterades i protokollet. Trolig anledning till denna lyckade start på odlingssäsongen för han-på-torpet torde vara att tre (3) träd var fällda vilket gav erforderliga solglimtar till fotosyntesen i sallaten. 

Hursom. Jag trampade sedermera hem i kvällssolen, avnjöt en liten supé och ska snart däcka. 

Imorgon blir det grus. Erik ska visa mig några nya stigar. Det ska bli varmt imorgon också, bra för cykelbrännan. 

Nåja. Nu är det natt och ingen fest i mitt hus, så jag ska passa på att sova. Spana in sallaten, lite avis blir man: 


(Alla grymma som kört Vättern idag hälsas förresten välkomna till andra sidan!! Har sett många rapporter om PB som förverkligats idag.) 

Plötsligt händer det

Idag till exempel. 

På lunchen.

Det som hände var att två cyklister fick ökad självständighet: de lärde sig byta slang, kränga av och på däcket, pumpa samt sätta på och av fram- och bakhjul. Samt smörja kedjan. 

Jag hade lockat och pockat på den ena ganska länge, säkert ett år, ända sedan jag ledde en introrunda där hon och nån skulle köra Vättern och var oroliga för punka. När jag så fick veta att hon skulle börja på mitt kontor lockade jag och pockade ännu mera, och till slut blev det en spontankurs på stadshusets bakgård. 

Det tog en knapp timme att gå igenom och visa och prova alla moment. Under tiden hade vi bra snack kring standardrengöring efter rundan, kedjeskötsel och diverse terminologi och andra grundgrejer. 

Senare justerade jag styret på Ridleyn en gång för alla. Vi rullade hem i sidvinden och jag inkasserade ännu mera rabarber (tack Kjell!) och blev av med lite mynta. Och så finbesök av grabbarna grus som skulle ha massage igen.

Vad jag ville säga med det här inlägget? 

Tja, att jag blir glad av att få dela med mig av den typ av kunskap som ökar självständigheten hos andra. De sa att de kände sig tryggare nu, det är skitbra! 

Vi får se vad nästa lektion blir. Det vara bara det. Nu ska jag somna till minnena av gårdagens förtrollade gruskörning. 

Ha det bäst. 

Eskilstuna hjärta grus


Tja ba alla underbara vevtrampare.

Ikväll blev det grus med Henrik och Jocke: Hugelsta-Hällberga-Tummelsta-Hållsta. Det var precis så jävla underbart och fantastiskt som bilderna visar! Vi täckte in de flesta underlag: mjuka skogsvägar, böljande grus, svepande kurvor, sugande lera, knattrande åsar med stenar förklädda till grus. 

Det var vindstilla, syresatt, blomstrande, doftande – det var den grönskande sörmländska cykelkvällen i sitt esse. Det var stigfinnarkvällens Eskilstuna där vi med våra gemensamma minnen av vägval fick ihop rundan och där vi gav till igenkännandets  ”ja-ha!!” vid åsynen av en kurva man tagit förr. Eller cyklat is på förr. Eller snö.

Nu kantades vägarna istället av lupiner. Och jag råkade pricka vattenpölarna istället för att hoppa över dem som Henrik tyckte att jag skulle göra eftersom han låg efter mig. 

Jag känner mest för att ropa ut till hela världen hur underbart det var. 

Att stå i kvällssolen och garvande spänna åt mitt styre! Varv efter varv!

Att forsa nedför stigarna i Vilsta! Bara den inre kompassen som riktning bland de tusen löparspåren som korsade varandra. 

Jocke knattrade på med MTB:n och använde dess fördelar där jag och Henrik på våra smaldäckade crossar blev försiktigare. Men det gick bra i leran ändå. Och vice versa. Vi körde förbi Jonathans vedhög där växeln gått av, och allt var så somrigt. 

Vinden fanns inte! Det som fanns var ben som spann och grus som sprätte, ja så var det! 

Jag är så gruvligt ljuvligt lyckligt lottad över kvällar som ikväll: man skriver ”grus 2h” på nån Facebook-sida och så dyker det upp två glada eskilstunabor med vardagsäventyrshjärtat på rätta stället och man drar! Iväg! Och allt finns på en radie av några mil från stan. 

Ja. 

Och sen hade Karin ställt fram kikärtsbiffar som jag värmde och allt var bäst trots att kvällen var för sent för middag. *Förlåt magen* Sen garvade vi åt nåt och det blev ännu senare och nu somnar jag snart på min lilla madrass i ett hörn av äldsta sonens gamla rum. 

Så – godnatt. Jocke och Henrik hälsar.

12 juni 2017: nypendlad

En vän sa, jag önskar att jag en dag kunde vakna upp och kunna få välja helt själv vad jag ska göra utan ramar. Han sa, men man vill alltid ha det man inte har. Och ja såklart så finns det kanske sånt han har som jag vill ha men inte har, och sånt jag har som han vill ha men inte har, men skit i dessa föreställningarnas sinnevärldar nu. För när jag vaknade i morse hade jag precis det där jag ville ha precis just då och det var 

en (1) rengjord cykel och ett (1) par ben av rätt kvalitet.

Måndagsmagen var ett faktum, kroppen hade sömnbrist, cykling skulle hjälpa. Måste hjälpa. Och när jag slukat frukosten och tömt det nattsvarta, drog jag iväg med ryggsäck och en däckavtagare och extra slang och allt det andra. Morgonflåset som tampades med motivationen och magen, mensmagen! Just det! Det förklarar Dalsland! Att jag aldrig lär mig!, och benen tog mig förbi Hemköp, över bron mot Sjöhagsvägen och förbi värmeverket. Och när vi svängde av mot Tidövägen kom de. Smög sig på, en efter en, blev fler och fler, tills de helt samtidigt blev bombanfallet som fick mig att 

le

åt dessa droppar.

Jag insåg att det vankades ihållig väta, men försommarvärmen var där, och grönskan, och det skulle bli en ovanlig, och därför efterlängtad, morgonpendling. För det var nu som att mungiporna drabbades av en omvänd g-kraft som inte kunde stoppas och de drogs upp mot himlen som var ihärdigt välkomnande kommunalgrå och öppnade sig mot mig och världen och

JA!

Jag log. Jag log faktiskt, trots att det bara gått knappt tjugo minuter av min pendling och demonerna rent tekniskt borde vara i full gång och rent statistiskt skulle hålla på i tjugofem minuter till, men de hann aldrig börja och det fanns bara

FLÖDE

och jag konsumerade varje regndroppe allihopa samtidigt, jag åt dem var och en

Och fötterna blev blöta, västen smet kring överkroppen, och kring måndagsmagens kurvor, armvärmarna klibbade och mina korta handskar tog in vatten men

INGENTING

kunde rubba mungipornas färd mot himlen som var oskyldigt grå och öppnade sig och händerna satt som slickade på styret för att styra in mot alla vattenpölar samtidigt och  vattnet flög omkring oss och vid Rytterne så blev det sol sen blev det regn igen och inget neggande fick finnas för sen blev det grått igen och dropparna kom åter och så blev det sång av leendet som räckte ända in till tryggheten på andra sidan sundet in till Eskilstuna och sen –

Om jag lade lika mycket kraft på att bekämpa min mest ihärdiga demon som jag lägger på att älska försommarregnet, skulle jag vara fri för länge sen.

Demoner finns för att vi matar dem. Vanor finns för att vi gör dem till vanor. Vi har det som vi har det för att vi gör som vi gör. Vi bor där vi bor för att vi inte flyttar. Vi cyklar som vi cyklar för att vi cyklar som vi cyklar. Det går finfint att dra iväg på diverse retreats, fastekurer och fan och hans mosters olika events, men det är i vardagen vi gör dessa mönster till vanor. Eller ovanor. 

Som vi sår, får vi skörda. Som vi bäddar får vi ligga, om vi bäddar får vi ligga, som vi tränar får vi njuta.

För klyschorna blir sanna när vi inser varför klyschorna är sanna.

Ovanor är icke-vanor som vi gör till vanor för att en demonröst säger till oss att vi ska göra så. Den sitter på din axel i form av en tanke och pekar ut en riktning som du lyder när det istället är DU som ska styra TANKEN så att den JOBBAR FÖR DIG.

Vet ni att det tar i snitt två veckor att bryta en vana? TVÅ VECKOR. Då har till exempel barnen på förskolan lärt sig att det funkar minst lika bra med hummus på mackan som med ost från komjölk och så tog man ett hållbart skutt framåt alla tillsammans.

För att en vana ska brytas behövs en gemenskap på andra sidan där man kan känna sig trygg med den nya vanan. Ibland finns den på andra sidan sundet. Ibland på samma sida. Ibland mitt i, inne i själva Mälarens hjärta simmar den så att vi måste ner och dyka och så

HEJ VANAN!

och sen –

 

Vi stannar till.

Vi måste.

Vi måste stanna upp.

För jag är orubbligt cykelhög. Cykelkläderna hänger prydligt i kapprummet och torkar medan jag skickar en vänlig tanke till Jocke några rum bort som hjälpte mig lösa mysteriet kring friktionen i trissorna. Och det metalliska ljudet i frambromsen. Så nu kan jag med gott samvete påstå att jag kan allt om trissor och betydelsen av höjden på de små cylindrarna som sitter inuti. Äntligen. Kul va?

Imorgon vankas lite gruscykling med några hjältar från orten.

Jag vill bli skitig, för att sen bli ren.

Jag vill bli trött, för att bli pigg.

Jag vill bli glad, igen, för att bli glad, igen, för att bli glad, igen.

För att bli hög.

Igen.