Smérundan 27/5 2018. Dvs imorgon.

Tjena.

Tänkte berätta lite om vårt stundande motionslopp, Smerundan i Eskilstuna.

Smerundan har en 104 km lång sträckning söderut mot Hälleforsnäs. Vid pizzerian i H-näs viker man av till vänster mot Flen. Man har dock förmånen att inte cykla in i Flen, utan istället veva längs byvägarna i Mellösa. Detta sker genom en tvär högergir efter kiosken i Mellösa. I byn finns ett par smaskiga segment att sätta tänderna i, bland annat i första backen efter järnvägen.

Efter Mellösa trampar man snart in i ett skogsparti med lite skugga. Njut av den, imorgon blir det varmt. Ur den mörka skogen reser sig två grindstolpar i sten, som tagna ur en saga från den tiden det var coolt att slåss med svärd till häst. Efter skogen kommer en sjö, och sedan ska ni titta åt vänster.

Harpsund.

Maktens boning!

Yes.

Här tar du makten över benen.

Trampa vidare mot Flodafors och Fjällskäfte, smaka på namnen, njut av gudomliga motlut och susa nerför böljande utförslöpor.

Ta höger.

Glo på rapsfält, dra in den sörmländska luften djupt i lungorna och andas ut strax innan Knektbacken. Den är längre än du tror, men här finns både segment och en depå. Med meny. Och vilken meny! Kaffe, flädersaft, ekobanan och någon slurk lättöl serveras här. Passa på att snicksnacka lite med oss funktionärer medan du käkar banan och källsorterar din pappmugg. Vi gör allt för er denna dag!

Rulla vidare. Trampa på, blås ur och andas ner nytt syre i benen. Slappna av mot styret. Snart är du i Svalboviken, och har ett par av banans mysigaste backar att se fram emot. Glöm inte att bese den magiska Näshulstasjön.

Ta i uppför, så kan du sen ta i nedför! Njut av nerför, njut av uppför, njut av böljande kullar och du är på krönet!

Rulla.

Snart når du väg 214.

Ta höger.

Kör då ett lagtempo bortom denna värld. Se snittet korsa 30, 32, 34, 37. Fortsätt. Veva, trampa, mosa, njut. Förbi Hållsta, förbi Eskilstunas största lantbruksmonterade solcellsanläggning och förbi vattenverket i Hyndevad. Njut över bron. Förbi Ryningsberg och allén och förbi segmentet Rosenforsvägen som jag spar till senare. Mosa uppför sista backen. Ta höger i sista rondellen, vinka till funkisen med flagga och ladda för sista segmentet från Alfa Laval till Skogaholm.

Missa sista delen av segmentet när du svänger höger till Vilsta.

Andas ut. Sakta ner. Målrakan är över, spurten är slut. Propagandacykla in i mål, förbi hästarna och löparna och livsnjutarna.

Var stolt.

Klicka ur, ta en banan, kasta skalet i gröna påsen och släng dig själv i ån, eller på gräset. Ta en macka! Ta en falafel och en saftig tomat från Granerfeldts! Drick rabarbersaft!

Lägg dig på massagebänken och få dina djupa vadmuskler välbehövligt knådade.

Ta en kaffe till. Snacka banan, krama om en funkis, snacka med en flaggis, spana på en Tesla, sitt i skuggan eller i solen.

Gå och lägg dig nu, eller stanna uppe, men var pigg och nyfiken och cykelredo imorgon.

För då ses vi.

Mvh,

Er soigneuse

Annonser

Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤

Mellan krönen.

Lotta knäppte kortet

Herre. Min. Je.

Idag uppfylldes syftet med landsvägscykling.

Magnus hade knåpat ihop en 110km distans över ärla till Strängnäs. Smestans nya tillskott von Rosen hängde på, och vi drog iväg i lagom tid.

En grå dag, ett oskrivet blad!

I olika vindar trampade vi fram över de böljande sörmländska slättvägarna. Ärla, Rinkesta, Kjula. En kort PP, iväg igen, och så mera vind och lämpliga små backryck när det vankades ett motlut.

Jag trivdes.

Snart nådde vi Strängnäs, men något var fel ty Magnus körde förbi avfarten till fiket. Både jag och von Rosen insåg snart att den där hägrande kaffekoppen skulle få hägra ett tag till. Men hur länge?

Magnus drog iväg oss genom estetiska lundar och rappade hus i pastell, och snart nådde vi landsväg igen. Jag började surna. Detta var fel väderstreck. Vi skulle fika nu, extraloopen körde vi ju över Hässelbyholm, den var redan avklarad!!

Men Magnus gav sig inte.

Och snart förstod jag varför.

För när stigningen tornade upp sig och Magnus ställde sig upp i sadeln, och det var knix efter knix och sväng efter sväng, ja då mindes jag det han hade sagt om den verkliga extraloopen.

Löts backar.

När vi var nästan uppe så märkte jag hur mina ben plötsligt ökade frekvensen i tramptagen. Tryck på och återhämta samtidigt. Och då rullade jag om både Magnus och von Rosen och där tog gruset vid!

Backen var slut.

Och där försvann väggen och vreden och kvar fanns bara lyckan.

Vi var höga!

Fika på det, hemrull i medvind och backryck som träningsschemat föreskrev.

Jag låg först, Magnus smög om mig, jag låg bakom och bidade tiden, och innan krönet tryckte, vevade, tvingade jag mig om honom. Ursinnigt. I nästan varje motlut. Allt enligt plan. Och det var vidrigt, jag var arg och lycklig och trött och pigg och stark och svag samtidigt. Spyfärdig och lycklig, sur och skrattande.

Det var en sjuhelvetes, jäkla sugande distansdräpare på 138km.

Satans vad jag älskar min cykel just nu.

Slut på inlägget!!

Hej strängnäsvägen!

Har ni tagit något nytt QOM sedan de sopade gatorna?

Ha ha yes, så sant som det är sagt, våren är här och med den segmentsjakten.

Jag är i ett rus efter dagens cykling, och det beror delvis på segmenten. Men också något annat.

Sedan i onsdags har jag kört två intervallpass helt enligt plan. Jag har planerat rundan och lärt mig ta chansen att öva på olika saker under tiden. Det har lett till att passet har blivit meningsfullt på ett sätt jag inte upplevt innan.

Nu kör jag nämligen medvetet, och jag vet varför jag gör olika saker och jag tar vara på omgivningen.

Visst låter det grymt!! Så sjukt pepp alltså.

Seriöst.

Jag inledde med att jaga segment på strängnäsvägen. Vinden låg nämligen på från rätt håll och benen var sugna. Fel. De röda hornen i pannan var sugna.

Men gott så, jag käkade styrlinda fram till vändpunkten och första repan var helt ok. Strategin var att ha rätt kadens och spara lite kräm till slutet.

Benen ville ha mer, så det blev en andra.

Den kändes starkare.

Den tredje skulle bli den snabbaste. Och det kändes när jag körde.

Alla tre var QOM, på en sträcka jag jagat hela hösten.

Sedan blev det ner i bocken på Lilla klingan till Kjula, med någon fartökning. Där var motvinden kompakt, så det fick bli övning av rundtrampet.

Vid backarna övade jag istället att hålla en sådan fart att jag var pigg på krönet.

I kurvor hade jag blicken i färdriktningen.

Och så mosade jag från Sundbyhom in till stan och smet igenom rondellerna som en tiger.

Sedan tassade jag genom lunchrusningen hem till dusch och käk, och skördade mitt efterlängtade QOM.

Sammantaget gav detta mig ett rus eftersom jag tränade på olika bra saker.

Så simpelt kan cyklisten i mig glädjas!

Skål för fredagsfyset, nu tar vi helg.

Hej sjukgymnasten min, tänkte bara säga att jag gör mina övningar

Teknikens under

Tjena!!

Är lite smått jätteglad över kvällens klubbpass med Smestan. Känner mig som Lotta här på bilden, om än utan samma tjusiga cykelfläta. Men ja, lite hög och rentav full av skratt! Vi gjorde nämligen det enda rimliga, det enda kloka, helt enkelt det smartaste man kan göra i början av säsongen.

Tekniktränade!

Ni vet ju hur det är. Under vintern pågår ett kallt krig, man kikar under lugg på varandras konton för att se vad de tränar, man försöker själv toppa och så kommer första turen tillsammans.

Alla är extra nervösa och pirriga, ingen vill bli avhängd och ingen vill bli sist.

Men som vi gjorde idag, så motade vi allt detta i grind. För vi drog iväg mot en parkering och drog tre olika övningar. Balans, svängar och kurvtagning. Och alla gjorde ju efter sin förmåga och ingen blev efter. Och det finns absolut ingenting som kan få mig att älska min cykel så mycket som att träna just balans och kurvor för det kräver fullt fokus. Och då känner man sig duktig! Och det kräver en nära kontakt med cykeln, det kräver koncentration och det slutar med att man kommer närmare sitt fantastiska fordon.

Och där har vi det geniala! För det är precis så man kan känna efter en vinter där man antingen vevat sig blå på monarken, trampat ute på crossen eller kört helt andra grejer och kanske utan cykel alldeles.

Man känner sig ovan och avig, och då behöver man direkt komma nära och skaka av sig obekvämlighetskänslan, för den är just ett luftslott. Bara man undersöker den tillräckligt noga.

Och har man dessutom en person som agerar tränare och ger tips under tiden, då kryddas allting ytterligare. För det är kul när någon bryr sig på rätt sätt!

Och när vi segade oss uppför hugelstabacken på tyngsta växeln med kanske 30 i kadens, ja. Då var det ett tramptag i taget som utgjorde verkligheten och till slut var vi på krönet. Tre gånger.

Och jag kände en form av ödmjukhet inför teknikträningens nytta och glädje.

Och nu ser jag plötsligt så enormt mycket fram emot den här cykelsäsongen. Jag ser fram emot morgoncykling i fågelkvitter, intervaller på lunchen, lagtempo på kvällen och lampburna nattrundor när julivärmen kräver det eller andan faller på.

Nu ska huset nattas.

Imorgon vankas mera racer, korta hårda snabba intervaller står på schemat. Hej solen, hej matlåda framför datorn!

Nu klipper vi inlägget.

Godnatt!

Hej Lotta!

Hej Lucas!

Hej Johannes! Grymt upplägg idag.

Därför är det bra med cykelfil mellan bilfilerna 

Kolla på bilden här. Ser det läskigt ut? Inte då! 

Poängen med att förlägga cykelfilen mitt i smeten är att undanröja möjligheten för rötägg att parkera sin bil på cykelbanan. 

Så fick jag det sagt. 

Kom på det någonstans mellan Helsingör och Köpenhamn, efter min vurpa mot en bil. Bilen stod parkerad på cykelbanan och jag cyklade in i den. Det var riktigt puckat av mig, för den stod på höger sida och jag cyklade mot den på vänster sida. Alltså vänstertrafik. Henriks väskor fick gräsfläckar, hatar när det händer.




Ett annat alternativ är såklart att separera fullständigt från övriga trafikslag. Båda bilderna är från Stockholm. Slut på debattinlägget. Godnatt. 

We’re in this together.

Dagens inlägg får handla om kraften i partempo.

Jag körde lätt distans med Alex idag. Vi drog iväg på Smerundans sträckning, och fick en fin tur med några klättringar på viktiga segment. Det blev lite prat om det ena och det andra och även lite om journalistik eftersom både han och jag, om än i olika omfattning, är ledarskribenter.

Vi körde nästan konstant partempo. Och här är en stor nyckel till framgång för mig. Jag gillar att cykla tillsammans. Och då menar jag tillsammans på riktigt, med det där samspelet då man verkligen drar nytta av varandra. Den ena vill ta nåt QOM och får draghjälp. Den andra vill mosa i medvinden och man turas om att dra. Eller så krigar man styre vid styre i nåt motlut.

När sällskapet ligger bredvid och ökar sakta, sakta, så får det mig att också vilja öka. I bästa fall leder detta till att jag blir starkare. Det i sin tur gör att jag kan hänga med ännu lite starkare cyklister. Om de har samma beteende, så blir det en god cirkel för mig. Och någonstans i den där goda cirkeln uppfylls syftet med klungcykling.

Vissa ligger och stressar några meter framför, vinnlägger sig om att jag ska ligga bakom och känna mig svag och inte få någon som helst psykologisk kraft. Det beteendet är helt ärligt jävligt irriterande.

Ibland försvinner sällskapet i horisonten. Cyklister i horisonten kan fylla andra syften.

Det finns ju så många syften med cykling.

Det var det för idag. För övrigt lyckades jag pricka in en PP mitt i ett segment.

Hepp.

Grus!! 

Idag var det äntligen dags att köra älskade Vad-rundan! Än en gång skulle jag på lånad Ridley dundra ut mot groparna och sanden. Jag hade skrapat ihop tre VCK: are som glatt hängde på: Tobbe, Johan och Fredrik. Alltid kul när folk gör det.

Det skulle dessutom bli strava-premiär på gruset. Bara en sån sak! 

Vägarna ut mot Vad var sina bästa jag. Tajta, hårda, packade. Inte en skymt av det där upprivna, sugande humöret som de kunde ha i somras när en maskin preparerat dem till porös oigenkännlighet. 

Vi öste! Som vi gjorde. Sällskapet uppskattade variationen på underlaget – grus, stig, rötter, nån avstickare bredvid asfalten som Erik lärt mig, och så månlandskapet vid en av groparna. 

Nedförslöpan mot månlandskapet! Hålla hårt i styret, raka vägen ner, följa spåret, ut på platten. Kasta med huvudet och skratta. 

Fredrik flög fram medan Johan och Tobbe kämpade tappert på sina raka styren och tog in när det blev stig. Jag manövrerade trion från bakre ledet med korta kommandon. De lydde.

Vi gjorde ett par tjusiga felkörningar. Vi tog nån extra loop. Johan skarvade på en ljuvlig skogsraka på slutet där vi forsade fram och jag belönades med första Västerås-QOM:et. 

Vi skuttade mellan stenar och bände oss igenom kurvorna. Fredrik körde bredvid stigen på ängen och gjorde snygga cross-hopp. Jag morrade mig över vallen vid skjutbanan. Tobbe mosade på, och Johan manövrerade MTB: n som att det inte fanns nån morgondag. 

Johan skrev att kvällar som den här är anledningen till att man cyklar. 

Jag ler fortfarande.

Sådant är crossgruset.

Och helvete vad jag älskar det. 

Blickfånget.

Tröttisbloggaren här. Sover knappt dessa dagar och nätter, sätter sig i huvudet men även i benen. Det huvudet inte orkar ta tag i, får benen åtgärda.

Sörmland! 

Backarna.

Gårdagens runda med Smestan och vad som gjorde den så … livgivande. 

Gemenskapen.

Hur kan gemenskap bli till utan att man pratar? 

Räcker skrattet, ekersången?

Räcker tilltäppandet av luckor som sker på kommando? 

Vad tänker en cyklist när blicken ligger på baknavet, eller på bakväxeln, eller på framnavet, eller på ländryggen på framförvarande? 

Någonstans runt avfarten mot Flodafors, i den där backen, tänker jag: Lucas rycker, jag drar ikapp. 

Sekunden innan tänker jag: meningen med landsvägscykling uppfylls nu.

Efter tre sekunder släpper jag. Lucas är redan långt borta.

Vid en backe som heter knektbacken, eller nåt, säger Niklas: ta ditt QOM nu, ok säger jag och trycker på fast låren redan bränner.

Sedan rycker Inge och Lucas och vi träffar på dem först vid toppen av backarna vid svalboviken.

Hur orkade jag? Vi?

Någonstans vid överfarten av tandlaån längs väg 214 nynnar jag. Sedan käkar jag en sesamkaka.

Någonstans mitt i alla dessa fragmenterade minnen från gårdagen och med de förstummade låren som fortfarande tillhör min totala kroppsmassa, den som är jag, när jag skriver detta sittandes i trädgården, så tänker jag:

Var låg blicken? 

Fredag morgon 09.37

På tåget mosig, och lycklig. Solen skiner och har omkullkastat och tillbakakastat mina morgonplaner. Först tänkte jag sova och vila benen, sen såg jag solen och tänkte cykla, sen fick jag nackspärr och då insåg jag att kroppen talade: vila Anna, vila. 

Så jag vände vid Hemköp efter 2 km och tog tåget. Sagt och gjort, nöjd är jag trots solen. 

Jag har sovit alldeles för lite den här veckan. Min hyresgäst har flyttat in och med detta påminnelsen om att min flytt närmar sig. 

Eskilstuna! Efter elva år som pendlare händer det. Men nu till veckans cykling. För det verkar som att sömnrubbningens humörsvängningar har gett utslag på cykelstyrkan: benen har älskat denna vecka. Partempot från Eskilstuna i måndags, danslyckan i tisdags, cx-premiären i Gropen i onsdags, pendling och intervaller igår.

Jag hade på ett sätt tänkt att det här skulle bli en hej då-vecka. Men sen började allting lännas definitivt och jag kom fram till att det fanns andra sätt att se på tillvaron som skulle skapa mera lugn. 

Inga hej då-bölar-nostalgi-cyklat denna stig för sista gg-inlägg. 

Nej. 

Inga hej då alla älskade ledare i VCK-ledarkoordineringen-inlägg. Jo ett.

Jag tar avsked genom att tänka på att varje ögonblick någon gång kommer att inträffa igen. Varje ögonblick av styrka och gemenskap kommer att infalla igen, om än på andra stigar med andra människor eller med samma människor på andra stigar. På andra cyklar men med samma skor. Med samma skor och nya bibs och kanske annat tryck på tröjan. Jag har lärt mig vad jag älskar.

Som gårdagen. Älskade cykellivet mitt. Jag lägger ut ett back- och intervallpass en solig kväll som alla blir glada av. Upplägget flyter på, benen är pigga och jag ler. Ett ljuvligt gäng hänger på bad efteråt medan ett annat dricker öl i solen. Svalka som svalka. 

Jag kommer hem, lilla hyresgästen har lagat linsgryta – älskar linsgryta!! – och vi garvar åt nånting tillsammans varefter jag somnar, lycklig och lugn.

Vaknar, dåsig och mosig. 

Minnena. Nuet. Framtiden.