Chile-paus: nåt om 2019

Hej nyårskrönika!

Om man ska sammanfatta året utifrån hur nyårsafton kändes, så gör jag gärna det.

En dag då mycket ansträngning ledde till stora belöningar.

2019 var ju året då det stora beslutet om Stockholmsflytt, fattades. Kort därpå drogs det iväg till både Flandern, Mallorca och franska alperna med gamla och nya cykelvänner.

2019 var året då jag med hjälp av en cykelväska, övervann mysteriet med att kunna ta tåget med cykeln. Både cross och racer yeah!!

Och jag har därmed

rest mellan Eskilstuna och Stockholm med cykel.

Och Dalsland runt ffs! Det historiska beslut jag fattade ute på Ekerö på cykeln, ivrigt påhejad av nya vännerna och när jag sedan spurtade hem i 40 och det sjöng i hjärtat av att äntligen få crossa grus i dagarna tre.

Rent formmässigt har året varit något av en katastrof. Jag har inte ägnat mig specifikt åt något som skulle kunna kallas cykelträning. Må vara att jag glatt tuggade i mig de 4500 hm på Tour-etappen, och flög omkring i Dalsland, men det kan jag inte direkt skylla på formen.

Det är snarare ett uttryck för cykelglädje. Eller gamla meriter.

Ok då. 2019 var året då jag lärde mig hur man tuggar höjdmeter och cyklar kullersten.

Har 2019 varit ett år då jag frossat i cykelglädje? Eller använt den som ventil när det är ovant att vara ny i en stad?

Och sakta cyklat in mig på Stockholm, med nya vänners hjälp lärt mig rundor och sakta börjat skriva mitt namn i asfalten på dem. Och släppt in deras namn i mitt cykelhjärta. (Och sålt Scotten till Robert som sedermera vuxit in i cykelsporten med en imponerande formkurva!)

Är det kanske cykelglädjen, och det den gör med cykelprestationen (Dalsland Runt), som 2019 handlade om?

Eller är det glädjen och kämpatårarna (som vid mitt team Echelon-fail) som 2019 uppstått oavsett prestation?

Ja. Det var 2019.

2019 var cykelkänslornas år.

Sorry Chile-bild, men alla andra är ju gamla telefonen som stals just här i Chile den 1 december, ungefär hundra år sedan

Och österut fanns Lidingö

Hej bloggen och alla!

Tänkte delge vad som finns i det sista oupptäckta väderstrecket. För nu när jag inte längre är nyinflyttad är det rimligt att kunna cykla i alla fyra väderstreck och njuta av att känna till vad som där finns att cykla på. Och igår föll en östlig pusselbit på plats och det var Lidingö!

Lidingö är för mig mest känt för Lidingöloppet. (och att Katja är uppvuxen där). Jag körde loppet 2010 och var i mitt livs löparform tills kroppen skrek till vid 26 km, efter att ha tuggat på i ett skönt 5:50-tempo. Då skriket från höfterna var ett faktum, lät jag mig promeneras mjuk en stund, för att sedan med hjälp av målgångsvittringens superkrafter kuta över mållinjen och dundra in på 3:10.

Nog om 2010, 2019 är nu och det var Sophie som skulle guida mig och Alex på Lidingö. Bästa Mallis-Sophie! Och när vi tråcklat oss fram genom vägarbeten och bilister nådde vi Lidingöbron, och där fick jag gåshud: bro. Vatten. Rymd. Ö-cykling.

Vi nådde Grönsta gärde. Här börjar Lidingöloppet. Och vi tog in på spåret och en färgrik värld helt bortom alltings rimlighet tog emot oss:

Allting var gult. Hösten hade nått sin gula fas. På träden dallrade gula asplöv, på marken var stigen täckt av dem. I skogen var stigen en guldgulskimrande matta som vi flöt över. I leran var löven en blöt och kladdig röra som vi tuggade oss igenom.

Stenhällarna var hala. Alex erfor detta då han på crossen (lånad från Robin, tack!!) skulle trampa sig uppåt. Hamnar man en millimeter fel på blöta hällar ligger man där. För att sedan, mera farthungrig än någonsin, spinna loss och cykla nästa kurva intill perfektion.

Kurvorna var lövtäckta utmaningar. Inte bromsa, eller bromsa med tillförsikt, och låta kroppen hitta balansen med bibehållen fart.

Uppförsluten var fostrande. Fullt fokus krävdes. Rötter och stenar och procent utgjorde tillsammans grogrund för vurpor. Men crossen åt sig uppför varje backe trots den lilla lilla minivrängningen av framhjulet på den brantaste. Framför oss och bredvid gick föräldrar med barnvagnar. Bägge trafikanter verkade finna backens procent lika utmanande.

Så kom en snutt i luftig tallskog. Mellan träden skymtade Havet. Framför var Sophie och Alex. Ovanför fanns himlen och i våra lungor oktobersyret.

Och när vi nådde macken, så insåg vi att den var resans mål. Eller mening. Varje cross fick en dusch, och varje åkare en skrubbning. Lite renare men med diskreta minnen från Leran och Löven ville vi cykla mot stan.

Så rullade vi tillbaka över bron, jag en runda rikare och alla tre en höstdag vackrare.

Och Lidingö gav innehåll åt väderstrecket öster.

🐾🐎🦋

Warm Showers!!

Men yo!

Sitter lagom utsövd och har precis vinkat av Philippe, som just nu checkar in på finlandsbåten till Åbo. Han har cyklat sig från Belgien till Danmark och sedan till Sverige och hit till Stockholm och Kristineberg.

Jag känner lätt separationsångest eftersom ett avsked till en person på resande fot är så definitivt. En som reser, kommer en dag att resa iväg. Jag känner glädje över att ha kunnat erbjuda en säng och gjort någon glad. Och jag känner längtan efter egna äventyr. Men främst, som efter varje gång någon har packat ihop väskorna och gett hej då-kramen, så är jag så fascinerad av hur Warm Showers tar fram det goda i människor.

Philippe kom hit i måndags kväll från Linköping, han hade plöjt 220 km. Han var slut, och jag var vid Västerbrons fäste i ett bad-ärende. Därför hade jag lämnat nyckeln till honom. Den låg i blomkrukan utanför min dörr, och han fick koden och instruktionerna via sms. Innan tio måste han komma, för då låstes porten.

Han fick en dag att besöka Stockholm, och jag hade skrivit en lista på bra ställen: Djurgården, Södermalm, Gamla stan, Stikki Nikki på Mariatorget, Västerbron. Han bockade av nästan alla ställen!

Igår kväll, när han packade sina grejer och jag åt algsallad i fåtöljen, frågade han om jag brukade lägga fram nyckeln till gäster på det sättet. Jag sa att jag ju såklart helst släpper in folk personligen, men ibland får man hitta lösningar. Som vid bad-ärenden. Vi pratade då om vad det är som gör att Warm Showers kan bygga den tilliten mellan okända människor. Dels finns ju betygsystemet, där man skriver recensioner på folk. Hur ofta de svarar på förfrågningar, om de var trevliga och om det var ”ett nöje att vara värd för denna gäst”. Sedan är det ju ett lite mer nischat bo gratis-community än vad t ex vanlig couch- surfing är. Det kan göra att man känner igen sig och vet att de som kommer till en, kommer att vara glada över att ha kommit in och fått en säng och någonstans att landa. Att ha fått ta in cykeln, ta av väskorna och packa om, ta en dusch och kanske bli bjuden på mat om den är hungrig.

För att man själv känt så varje gång man själv kommit in till någons hem.

Och så har vi det sista. Att det bygger på en glädje att dela med sig, och utan betalning. Man bjuder på det man har och vill dela med sig av.

Det finns något mänskligt här. Som man inte alls borde vara fascinerad av, utan snarare betrakta som normalläge. Gästfriheten gör medmänniskor av främlingar.

Philippe bad mig skriva en lista med grejer från Ica. Han ville köpa det som en gåva till mig. Jag skrev havregryn, havremjölk, kokosmjölk, morötter och broccoli. Sedan lagade jag morotssoppa och algsallad. På bordet ihop med matvarorna hade han även ställt en flaska vitt vin.

Hur generöst!

Hade han ju inte behövt alls.

Slutet på det här inlägget närmar sig. Det är kul att genom Warm Showers själv för en gångs skull få vara den bofasta.

Over and out, upptempomusik och cykla till jobbet längs Norr Mälarstrand.

Kram och Tranebergsbron vid morgondoppet för likes!

l’Etape du Tour 2019: skärvor av en klättring

Varje race report börjar när vilopulsen går upp. Min går upp i startfållan. Alltid. I detta fall när vi kommit så långt att det började finnas vimplar ovanför våra hjälmskallar och dunka dunka i högtalarna. Darret. Pirret. Elden.

Nu.

Vi drog iväg, 07.37 var klockan och det var jag och Isa och Charlotte som var i samma fålla och därmed skulle köra lagtempo till första klättringen 20 km norr om Albertville.

Vi susade och rullade över kullarna i morgonljuset, benen värmdes upp men mina skrek ändå lite så vi saktade ner, och så var vi vid första klättringen.

Och eftersom l’etape du Tour handlar om att klättra dryga 4000 hm, så handlar denna RR mest om dem.

Dessa höjdmeter.

Min strategi var klar: jag skulle komma in i det klättertempo som jag haft i onsdags när vi körde Col de Marocaz från andra hållet. Den rytmen skulle jag ha uppför. Den var bekväm och kunde varieras upp och ned i tempo med bibehållen ansträngning. Från rätt muskler. Med rimlig variation i sittställning. Och den rytmen skulle underhållas genom flytande kolhydrater och lagom av annan cyklistföda. Och genom svalka i nacke och panna i fontän vid behov.

Och tänka sig, det höll.

Loppet handlade också egentligen om de två långa klättringarna, första på 20 km och andra på 30 km.

Den första gick mycket genom skugga. Mys. Jag tryckte på enligt plan och drack drack drack, fyllde på i en fontän och njöt av varje rygg jag passerade. Jag hade hittat ett tempo där jag närsomhelst kunde köra om någon, eller sakta ner om jag ville det. Bägge var lika ansträngande, precis som jag ville ha det. Ett lager av reservkraft fanns ständigt tillgänglig och fylldes ständigt på.

Klättringen var snällare i lutning än vad vi kört innan, men längre. Mitt i körde vi längs en turkos sjö. Även den mest sammanbitna snubbe stannade och tog kort. Och så gick det lite nedför.

Men när det gick riktigt nedför märktes det.

Det var långa lutande rakor med hårnålskurvor. Som gjort för hastighetsrekord om man skötte sig. Och det gjorde vi. 75km/h toppade jag, innan jag tog kurvan lite snävare än den innan och åter började trycka på i nästa raka.

***Peter toppade galna 108km/h***

Sen var det lite blandad körning, det blev mitt på dagen och temperaturen kröp uppåt. Svetten rann nedför kinder och ben. Isa och Charlotte var någonstans framför mig, jag jagade några britter ett tag och efter 100 km började helvetet.

Det var dags för den 30 km långa klättringen upp till Val Thorens.

Jag stannade i depån vid foten. Det fanns nötter, torkad frukt, sportdryck såklart, köttiga påläggsgrejer och så kokt potatis yey! Allting langat av fantastiska volontärer som direkt avslöjade min icke franska nationalitet. Fick dem väl så länge de svarade på franska!

En sväng till damrummet, spruta vatten i nacken och iväg.

Men helvetet som började var ett ganska trevligt helvete. Visst var det väl ett svettigt och soligt helvete, men benen tuggade på i den nyfunna backrytmen. Och medan cyklister flockades i dikesrenarna, den ena mer väggad än den andra, så trampade vi bara på. En kurva till, en lutning till, två ryggar till, ska du om då ökar jag!, stå upp lite, sitta, stå sitta stå, sitta, sitta, vatten i nacken och ta sportdryck istället för väggen.

Såklart vi skulle!

Och när nedräkningen till depån i klättringen var klar efter 17 km, fick jag nästan hybris. Jag kunde köra på! Det kunde bli min längsta non stop-klättring någonsin! Men så blev jag klok och tänkte på min strategi, fyllde flaskorna och åt nötter i depån och lät några barn spruta ner mig med vattenslangen. Lade ner nån näve nötter i ryggfickan och svängde ut.

13 klättringskilometer kvar, och så fem och en halv anonyma på slutet som ingen riktigt visste vad de var.

De 13 gick bra tills det var fyra kvar. Då började backpsyket ledsna. Det krävdes extra mycket sportdryck extra mycket vatten i nacken, och så kom en nedbrytande utsikt: synen av de sista två kilometrarna. De åmade sig som serpentiner längs berget och gick in i en tunnel och de små prickarna man såg som var cyklister verkade knappt röra sig. Tdf-feeling! Så jag tryckte, och rörde mig i samma hastighet som dem, nu var det tuffare att vrida upp tempot, nu fanns det inget reservlager mer att ta av, och när vi nådde Val Thorens så var det ändå mer att köra!

De hade lett vägen i ett nedförslut med banderollen you’re soon a finisher! och sedan kom det om möjligt ännu fler höjdmeter.

Vägen mot mållinjen var torr, dammig och lutade lätt uppför.

Där började jag tänka på nära och kära. Och folk längs upploppet var som galna, och ju mer jag tog i ju galnare blev de. Och vid synen av 100 m kvar-skylten, så sprack något inuti mig. Det var min reservdunk. Bränslet flöt direkt ut i tramporna, jag lade mig i bocken och tryckte mosade spurtade mig över mållinjen.

Till åhörarna stora glädje, när man spurtar förbi fem snubbar i ett väldigt snubbtätt lopp.

Och där stannade jag, nån glädje fanns inte, bara en darrande skakande snyftande cykelkropp dom inte ville kunde klicka ur och skiljas från sin cykel eller skilja kropp från cykel.

Jag hade gjort det.

Om än med det riktiga helvetet mellan benen: skavet från svettiga bibs som klättrat 4250 hm brann som helvetets eldar.

Det fick man ta. Ingen chamois i världen skulle ha hjälpt i den 37-gradiga hettan.

Och så var det vattenmelon, och så var det pasta med tomatsås, och så var det vatten vatten vatten, och Ena låg och fick massage i nåt tält och jag snackade med nån och de flesta av oss var nu uppe på berget och en kom senare.

Och vi rullade ner genom den magiska förtrollade Val Thorens tillbaka till Albertville.

Där slutar denna RR.

Men höjdmeterna bär jag med mig in i döden ✌️✌️✌️

Roslagsdistans

Cykelbakisbloggaren här!

Gäsp.

Jag och min cykelbränna sitter på bussen från Vaxholm. Vi har stumma ben och försöker undvika att irritera oss på luftkonditioneringen i bussen som gör att vi huttrar.

Vi har spenderat dagen med min syster på deras båt. Tre syskonbarn har myllrat runt på däck medan syster och svåger navigerat mellan midsommarfirade båtmänniskor som tuffat tillbaka mot stan. En lagom blåsig dag med lagom mycket bad.

Älska btw båtbad! Medan svågern styr båten mot vinden och farten avtar, tar man sats och flyger huvudstupa över relingen. Vattnet i fjärden är svalt och kraftigt och välkomnande och kroppen plöjer utåt, uppåt.

Sedan fattar man linan, eller badstegen, och vinkar att de kan köra. Så hänger man där i draget som ett annat säldjur.

Älskar!!

Midsommar har flutit på som en tvåstegsraket. Dag ett, midsommarafton, spenderades i goda cyklistvänners lag på Kristinebergsklipporna. Det var hälften av påföljande dags klungstyrka som laddade tillsammans.

Det vankades ju nämligen ett finbesök i Roslagen!

Såklart var det Ena och Emil som styrt denna tur, älskar deras ruttbyggarförmåga! Och Alex hade rest från Eskilstuna för att delta, som för att knyta ihop denna treeggade nostalgitripp: min barndom i norrort, cykelklubben I min förra stad och cyklister från staden där jag bor nu.

Och nostalgin var total. Om inte som en smocka, så kanske som en smekning. För mig som drog från Täby efter gymnasiet så fort tygen höll, var det stort ett återse allt efter nitton år.

Vi körde norrut från Roslagstull genom Stocksund, Djursholm, nådde nordvästra delarna av Täby. Och där var ju allt: där hade jag delat post, där hade jag haft min fodervärdshäst, där hade jag gått i högstadiet, där hade jag varit på klassresa i trean, där var min första ridskola, där var golfklubben som snodde marken vi ville rida på, där –

Och resten av klungan lyssnade, med det artiga men begränsade intresse som man gör när någon berättar sådant som andra kan ha svårt att relatera till. Skönt då att kunna rotera! Och jag har ju packat undan dessa minnen, men gläntade idag på locket till lådan, och nostalgin smekte sakta min kind med sina smygande, dröjande fingertoppar.

Och det gjorde även vinden. J-ar vilken kantvind vi hade, men även med-! För det var en sådan dag, ja, när vi vände andra kinden till på hemvägen, så hade faktiskt vinden nästan vänt!

Vad dagens klunga anbelangar, så var den jämn och ljuvlig. Vi flöt på till Norrtälje, käkade korv och glass och fick oss en kaffetår, och fortsatte mot målet: Grisslehamn. Och vägen dit gick över finaste grönaste Roslagens vägar som slingrade sig och åmade sig för att vi skulle trivas.Och det gjorde vi, sånär som på mitten av vägen ett stycke som var gropig för den som låg till vänster. Men den fick ju snart rotera fram till höger!

På vägen hem fick vi lätt sida-mot. Detta gjorde oss tajtare, mer fokuserade som grupp. Man låg i bocken, någon lång sa något skämtsamt om att någon kort inte var mycket till vindskydd, sedan tryckte man igen. En enda liten dipp hade jag, fyra mil från Roslagstull, och skyllde såklart detta på vägen, gropiga vägjävel!, men detta gick över snart och vi var hemma.

Vi rullade in på Stocksundsbron och tog av söderut.Vi tryckte det sista segmentet. Vi nådde ruttens slut. Vi sa hej då och tack. Klockan var åtta och solen sken som en galning och det var hem och vi tryckte det allra sista segmentet uppför och det var folköl och chips och falafel på Hornsbergs strand.

Vilken j-a dag. Tolv timmar på väg, knappt nio på rull och var de andra timmarna försvann vet ingen. Jo, på glass och lunch och någons ekerbrott vid Älmsta. Ekerbrott, den värsta sortens brott!

Man kan lätt glömma att det är ekrarna som tillsammans håller ihop hjulet. Skapar den nödvändiga spänningen. Man ba ”men du kan väl tejpa ihop ekern?” i ett försök att verka händig.

Amiran vilar nu snällt i sitt ställ. Benen har fått sin dagen efter-vila och brännan sitter där den sitter.

Vilket är lite för långt ner för att korta kjolar ska sitta riktigt snyggt.

Japp, tiden där en skarp bränna var eftersträvansvärd är förbi. Hade hellre haft en svanktatuering med tribe-mönster. Jag gratulerar alla som lyckats kombinera kortkort med bibs i rätt längd, själv är jag inte där! Blir att snällt få låta kortkort vila.

Nu hemåt. Kristineberg tunnelbanestation, de få minutrarna till Onkel Adams Väg. Och där två trappor upp, låta minnena från Roslagens barndomsfamn få fortsätta sin färd längs huden.


Alex knäppte mittenkortet, och någon tittar bak där framme

AW-rull och finsällskap

Man måste älska när rätt cykel hamnar hos rätt cyklist!

Robert och scotten är som gjorda för varandra. Det märks i varje tramptag! Ett ekipage som snart kommer ta cykel-Stockholm och hela världen med storm.

Idag efter jobbet vankades nedrull för både mig och Robert. Yes. Han hade kört sitt första halvvättern och jag hade sura ben. Så vi begav oss ut mot Tyresta nationalpark genom Älta dit Ena visade vägen i lördags med le Mond-gänget. Jag ville trampa ur benen i en speciell backe som kom efter 28 km, och andas syrerik luft.

Och det fick vi!

Robert lotsade scotten uppför och nedför och runt kurvor som om han inte gjort annat.

Lite mindre sura var benen på hemvägen och supernöjda var både jag och Robert när jag lämnade honom på söder.

Sedan körde jag hem via Skanstull och Västerbron. Älska stadskörningen som får avsluta en runda!

Västerbron var sitt vanliga pampiga jag, lite blåsigare än vanligt. Jag stannade som vanligt på krönet för att beskåda Stockholm. Sedan körde jag in till en mack vid Kristineberg för att nyttja tvättfaciliteterna.

Det blev väl lite rent, men Amiran hade egentligen behövt en rejäl avsköljning. Med stark vattenstråle. Tänk vad lite stänk från himlen kan göra ändå.

Hem och däcka, ny dag imorgon, vilodag för mig och kanske för andra och för andra inte.

Kram och Robert och scotten för likes!

Förförd.

Det har kommit in en ny kust i mitt liv.

Sedan ett par dagar tillbaka är jag hänförd, bländad och tillintetgjord. Jag trampar omkring i ett vibrerande tillstånd som mest kan liknas vid berusning.

Jag trodde jag hade hittat det vackraste i Stockholms skärgård. Skär, hav, horisonter och solnedgångar så glödande att jag vill dö och leva för evigt samtidigt.

Klippbad som tar mig till himlen och tillbaka från första simtaget.

Men så kom då denna nya kust in i mitt liv.

Det började vid infotavlan någonstans söder om Strömstad. Strömstad var ok, mest kul att cykla direkt dit från NM-silvret. Fyra äldre semesterfirare tipsade mig om Gerlesborg och kustvägen. Jag körde på den, körde till Gerlesborg och checkade in på mitt pensionat i spöregn. Jag badade i spöregn, handlade i spöregn, sov dåligt och vaknade för tidigt. Något ville att jag skulle vara vaken för att hinna med så mycket njutning som möjligt. Fick ett morgondopp och fortsatte söderut, mot Orust.

Jag hade tänkt att morgondoppet fick bli dagens dopp, är ju ändå cyklingen som kommer först, men kroppen ville annorlunda. Jag vände vid Brovallsstrand, gick in vid spöregnsviken och fick dagens andra dopp. I sol.

Där hände det.

Jag var fast.

Jag kunde inte få nog av detta klara blågröna vatten och denna höga salthalt. Jag ville se och blunda samtidigt och stanna i vattnet och köra därifrån på samma gång.

Jag simmade.

Jag gick upp.

Jag spd-vurpade och slog knäet i backen som för att få ett blodsband till denna kust.

Dagen bjöd på ännu mera kust blandat med sköna långa utförslöpor och gnagande, stigande motlut. Amiran tuggade vilsamt på under mig och jag kom till en färja i närheten av Bokenäs.

Där hände det igen. Den intensiva förförelsen tog mig ner från färjan på andra sidan viken över några klippor till dagens tredje dopp. Kroppen plöjde genom vattenmassornas sälta. Hjärtat sjöng. Färjan gick fram och tillbaka på sin lina medan vågorna glittrade.

Trampa vidare. Måste. Vill. Badet är flyktigt, cyklingen närvaron. Strax kom jag till ett sund och ett brofäste med skylten cykelväg till Orust. Jag dog brodöden när jag cyklade högt, högt över sundet och kom lite närmare himlen.

Orust.

Havet.

Alltet.

Matstopp på Haere Mai med nachos. Yum. De hade dykning också. Alltså!! Allas vår directeur sportif Fredric Johansson från VCK hade guidat hit och till och med messat och sagt att det skulle komma en vegan på cykel och vilja käka chili.

Sweet. Brygghäng. Tack Fredric.

Navigeringsinkompetensen ledde mig österut genom Bohusläns skogar och söta småvägar. Kasst batteri tvingade mig att navigera med ett par memorerade ortsnamn och garmin inställd på väderstreck. Jag skulle ju söderut, varför göra det mer komplicerat.

Laddade ändå batteriet lite hos en skön mackexpedit i Tegnebo. Fick mig några garv och info om stället jag hade bokat på måfå, sa hej då till henne och trampade vidare.

Batteriet var halvdött och ingen musik i lurarna. Men vad gjorde det? Jag hade syrsorna, den nedåtgående solen och mina egna upptempolåtar som aldrig ville sluta stiga ur strupen.

Jag hade trampande ben och nyfikna ögon.

Ett sund kom. Jag stannade på bron. Välkommen till Tjörn. Jag drog efter andan. Tjörn. Jag tittade ner i sundets blågröna kristallvatten och ville hoppa ner men visste att jag inte skulle.

Jag cyklade vidare.

Jag kom fram till mitt B&B 2130 och insåg att det måste vara Tjörns bästa smultronställe. Självplock av jordgubbar under säsong. Ett hav av solrosor. Ett stillsamt lugn och nyckeln i min dörr, rum 2. Stockrosor och pelargoner. Egen uteplats till Amiran och dubbelsäng till mig.

Lycka.

Frukost med hett kaffe och tips om klippiga Tjörnbad. Taget. Jag vill kräma ur så mycket klippbad jag kan ur denna kust.

Men du vill ha många kvar att drömma om och komma tillbaka till också

Den här kusten har helt fullständigt förfört mig. Och ja, man kan ha flera kuster nära hjärtat samtidigt. Det går bra!!

Älskade, finaste, böljigaste västkusten vad jag kommer att längta tillbaka till dig.

Idag går färden via klippbad till Göteborg. Om allt klaffar via en färja från Tjörns sydostspets till Kungälv. I Göteborg ska jag hälsa på en bekant som bor i kollektivhuset Stacken. De har solceller och ett intressant delningsupplägg för boendet som totalt sett känns jävligt hållbart. Så man får lite rysningar av hur fantastiska vi människor är när vi lägger energin på att göra det som är bra för oss.

Sedan ska jag sätta mig på bussen till Stockholm. Och därifrån trampa hem till fina, fantastiska underbara Eskilstuna.

Staden vid ån.

Ny blåser vindarna och saltvattnet väntar.

Kram!!

Kram.

Kram.

Dag 3: jaga fjord och tugga motlut

Jag är i Haugesund, en ort ute i havsbandet norr om Stavanger. Den som kollar på strava kanske undrar hur jag tog mig hit. Jo, jag råkade sätta mig på en färja in i en fjord. Vägen dit var krokig som en serpentin. Ungefär såhär gick det till:

Kl. 0800 käkade jag frukost och kollade öppettider för oljemuseet.

0830 kollade jag färjor till Lysebotn och boende på ett högfjällshotell i närheten. Det gick en om dagen, platser kvar, check.

0900 försökte jag boka tågbiljett från Bergen till Oslo i mobilen, betalhaveri, fan.

0945 gick jag till en sportaffär och köpte ett par skor på rea. De gamla skulle åka brev hem ihop med en cykeltröja, mitt nattlinne och den ena cykelkepsen. Hårdbantad packning ett måste.

1000 gick jag till tågstation och frågade efter turistinformationen.

1030 stämde jag av min cykelplan med turistinformationen och fick ett annat tips om en färja till Sauda, varifrån man kunde få en fin tur till Haugesund. 110 km. Jag köpte ett par handledsvärmare och gick mot posten.

1100 la jag ner de bortprioriterade plaggen i ett kuvert och lämnade in för brevtransport hem.

1107 sprang jag tillbaka till posten, öppnade kuvertet som fortfarande var kvar på bandet och tog ut min cykelkeps. Måste ha två om jag tappar den ena.

1120 konstaterade jag att biljetterna till färjan till Lysebotn var slut. 1125 kollade jag att färjan till Sauda gick 1230 och hade platser kvar.

1140 var jag tillbaka på hotellet för att checka ut. 1145 målade jag om tånaglarna.

1159 checkade jag ut.

1205 var jag på tågstation och köpte tågbiljett till en senare avgång än jag ville eftersom cykelbiljetterna till den tidigare avgången tagit slut. Skulle missa lagmötet som jag själv hade tagit initiativ till, fan. Men men. Den var ombokningsbar.

Ut på kullerstenen igen.

1217 var jag vid färjeläget.

1230 gick jag ombord och började googla vägar till Bergen. Drömmen om Lysebotn levde så jag kollade vägar dit också, men det var för långt. Jag skulle inte hinna. Nu stod det mellan bergsvägar eller kustvägar till Bergen. Kusten var kusten med karga klippor, eventuellt några färjor och lite flackare, fjället var fjället med maffiga vägar och långa stigningar och mindre havskontakt.

1430 gick jag av i Sand, 30 km från Sauda. Man skulle ta en buss över berget, men jag tog cykeln. Vägen till vänster gick mot Haugesund, höger mot Sauda längst inne i fjorden.

1440 stod jag och lyssnade på vinden och drog in doften av fjorden. Så tyst det var. Jag klättrade över den lilla klippan och drog av mig kläderna och dök ner i fjorden. Det luktade hav. Jag plöjde genom vattenmassorna.

1450 var jag ombytt och cykelredo. Hjärtat sjöng. Lycran var ljuvlig. Regnet kom som stänk. På med jacka och skoöverdrag, hej då fjorddopp och iväg.

Jag susade fram högt över fjorden. Sidorna stupade neråt. Jag smög uppför, jag frihjulade nedför, jag trampade på och dog fjorddöden där på vägen. Att dö den innebär att ett rus går genom hela kroppen så kraftfullt och intensivt att du måste skrika och ropa glada saker och sjunga favoritupptempolåtar för att inte darra sönder och tappa styret.

Så jag gjorde det.

Fjorden därnere, så djup. Jag häruppe, så snabb och flygande.

Kl. 1530 åt jag en energikaka och kollade kartan. Var det verkligen klokt att cykla fjällvägen till Bergen? Skulle jag sakna havet?

1535 cyklade jag en liten extra backe för att samla tankarna.

1550 åkte jag återigen mot Sauda. Först dlt, sedan beslut. Dagen var solig och varm, det skulle kvällen också bli. 180 km var ingen match en sådan dag.

1555 kom jag till en tunnel. Den såg mörk ut och hade en stig bredvid för gående och cyklister. Jag tvekade. Skulle jag sätta på lampor och cykla i tunneln ihop med långtradare och Teslor? Men tunneln var mörk och saknade vägren. Jag tog stigen.

Grusigt. Jag med tunna däck och packning.

1605 vände jag. Kusten var ändå kusten. Det karga. Älskade vattnet.

1608 vände jag tillbaka. Fjället var fjället. Norge var fjordar och fjäll, hav skulle jag få mig sedan vid västkusten från Ås till Göteborg.

1610 vände jag igen. 1611 igen. Vart ville jag? Hav eller fjäll? Fjord! Var fanns mest fjord?

1615 fattade jag beslutet. Haugesund.

Jag tuggade mig tillbaka och susade fram på samma vägar fast åt andra hållet. Kändes säkrast. Han på turistinformation hade ju rekommenderat turen. Och hur bra klättrade inte Amiran trots packningen? Hur snabba var vi inte nedför och hur djup var inte fjorden?

Dog fjorddöden igen och trampade på.

En timme senare ångrade jag mig. Jag kände en intensiv längtan efter fjälluft. Jag ville klättra på slippriga bergsstigar, bada i fjällsjöar och se fjorden från ovan, inte i nivå med den som nu. Jag ville ha branta sluttningar, inte sandiga strandhugg. Här var dessutom för många byar, för mycket ängar, för mycket bilar.

Då sprack det plötsligt upp en lucka i trädpartiet vid vägen och fjorden syntes i motljus. Majestätiska landmassor som dök ner i havet ända ut till horisonten. Skarpa nära, dimmigare på håll.

Fjäll? När jag kunde cykla med denna utsikt?

Jag trampade på, slagen till marken av fjorden.

Kl. 19 hade jag 60 km kvar till Haugesund, 12 procent på batteriet och inget boende bokat.

Kvällssolen flödade. Benen var pigga och nyfikna, vinden en bris. Jag kom att tänka på att jag faktiskt kunde ta en buss tillbaka till Stavanger från Haugesund för att cykla till Lysebotn. Om jag ville. Tanken på detta fick mitt hjärta att rusa och jag sjöng alla uptempolåtar som fanns i hjärnan, och även de långsamma och intensiva.

Nuet.

Fjorden fanns där, ibland försvann den bakom jordbrukslandskapet men vid 2015 hände något.

Kvällssolen blev rosa och började skina på bergssidorna. Fjorden kom närmare och plötsligt var det öar och karga klippor överallt i den. Jag stannade på ett krön och kikade över det ned på vägen jag snart skulle susa. Motljuset skapade ett dis och gav berget till höger om mig skarpa kontraster mot den illblå himlen. Jag klickade i och susade ner.

2130. Cyklar på sidan av motorvägen på förstklassig cykelväg på inrådan från annan cyklist. Mobilen död sedan länge och inget boende. En mataffär! Stanna, ladda mobilen och handla kvällsmat. Bananer, gurkmejashot och avokado. Boka hotell, välja mellan två, ta den med bäst frukost enligt recensionerna, ladda lite till medan två bananer slinker ned, tacka personalen och iväg.

Haugesunds skönhet som en kompakt vägg när jag anländer. Böljande gator, oregelbundet byggda trähus och gränder. Ner till viken, bron!, båtarna vid kajen, rosa himmel, folk som liksom jag försöker föreviga hänföreseln i något så simpelt som ett mobilfoto. Cykla sakta fram och tillbaka på strandpromenaden. Andas djupt. Segelbåtarna. Infarten från horisonten där en båt kommer puttrande. Små vågor som ber om ursäkt för att störa den tysta, stilla yta.

Havsbrisen.

Upp till hotellet, checka in, upp till rummet. Titta på utsikten, taken, viken, rosa himlen.

Däcka. Duscha. Äta. Ladda mobilen. Torka och tvätta kläder. Smörja kedjan.

Sängen.

Och nu, sista kaffekoppen innan dagen drar igång.

Hur drar den igång?

Jag vet inte. Kanske med en utcheckning, så en tur i gränderna för att dra in synen av det osymmetriska, skymta havet, öarna, skären.

Det karga.

Ja, kanske precis så.

Därför tävlar jag.

Hej!

Tågbloggaren här. Älska blogga på tåg, särskilt när väskan är full med cykelkläder och tävlingsprylar och när hjälm och skor utanpå vittnar om resmålet.

Detta är andra gången i år jag sätter mig på tåget på väg till en tävling. Det är fjärde gången jag cykelpackar väskan för tåg till någon typ av cykelresa. Jag har fått hyfsad rutin och kan nu packa det viktigaste i väskan på rätt kort tid.

Cykeln åker bil med lagkamraterna till Skara och U6 cycle tour i Tidaholm. Jag har äran att köra för Västerås cykelklubb denna vecka, så det blir Blårange som de säger, vck: arna.

Det blir sex race på sex dagar. Varje start kommer bli hård, svettig och lärorik. Den kommer kräva sitt pannben och sin benstyrka.

Men framför allt kommer den kräva sin cykelglädje. Och ge cykelglädje. Och där någonstans kommer vi in på vad det här inlägget ska handla om.

Nämligen vad som kan hända med just cykelglädjen när man tävlar. Och vad den kan uträtta! För psyke och kropp, för sporten, och för den lokala cykelklubben.

En självklar första anledning att tävla är just skillnaden mot all annan cykling jag ägnat mig åt tidigare. Som att leda motionsgrupper, cykla hem från Stockholm mitt i sommarnatten eller toura på kontinenten. De tre sätten kräver sitt alldeles speciella fokus precis som tävling kräver sitt. Och nu får jag träna på nya saker, som kurvor och taktik. Jag får älska varje kroppsdel eftersom den är delaktig i att sätta varje kurva och krön. Tävling kräver en annan medvetenhet, ett nytt fokus, finslipning av nya tekniker så att man med stolthet man mäta sig med andra.

För det är ju det som är tävling.

Att utvecklas genom att mäta sig med andra, att mäta sig med andra medan man utvecklas!

Tävlingscykling har gett mig nya saker att slipa på i min cykling. Utan tävlingarna hade jag inte upplevt de sakerna som meningsfulla att träna på. Vem vill attackera samma kurva 20 gånger? Jag vill. För när jag gör det så är jag redan på nästa race, fast i huvudet. Då blir det meningsfullt.

Pallen då? Ja, självklart är pallen en drivkraft. Det är ett pirr av högsta sort att stå där! Att drömma om under loppet. Gärna högst upp, men om man kört skiten ur benen och verkligen tryckt max, då räcker trea och tvåa långt.

Tidningsartiklarna? Ja, klart de är kul för egot! Klart det är grymt för självkänslan när man blir uttagen att köra NM för självaste landslaget och lokalblaskan gör en intervju. Med någon proffsig bild. Under rubriken CYKEL.

Men de artiklarna är främst till för att locka andra till startfållan, och till klubben. En cyklist gör inget lag, om man som jag älskar linjet och GP:et. Jag vill ha sällskap. Därför låter jag mig intervjuas.

Om jag hade cyklat jorden runt på 1000 dagar och älskat det, hade jag velat berätta det också

När de frågar om jag kör för medalj blir jag alltid reserverad. Klart jag gör, på ett sätt. Men allt kan hända under ett lopp, och har jag bidragit till lagkamraten medalj så har även jag vunnit den, på nåt sätt.

En cyklist utan lag kan däremot lugnt ta åt sig hela äran av sin pallplats, det får man som ensam tycker jag, så länge man hjälpt till i klungan

Så jag har alltid svarat kryptiskt på den frågan. Och jag har alltid tänkt fan va ofeministiskt att svara att man främst vill köra snyggt och snabbt, och att man får se hur långt det räcker. Men om nu tävlandet är min motivation att köra just så, och den gör att jag kör just så, och det är just så jag vill köra, varför inte säga det då? Jo jo klart jag vill vinna också det är klart, men jag minns Kringelloppet och där körde jag fult, vann men med en olustig känsla, jo jo...

Om frågan kommer igen så har jag ett svar. Och det är att vi ska köra smart och snyggt ihop, och köra för medalj, alltid för medalj – och framförallt ska vi ha jävligt kul.

För det allra främsta som tävling gör för mig, är cykelglädjens effekt på trycket i benen och trycket i benens effekt på cykelglädjen. Det bildas en växelverkan och en positiv spiral som kokar ner till syftet med hela alltet:

Att cykla bara för att det är så kul. Och att vilja göra det igen och igen, mer och mer, snyggare och starkare och smartare.

Så nu vet ni. Ni som undrar. Ni som kanske tror att det är en hård värld där man bara jagar pokaler med något vilt i blicken.

Och ni som läser som kanske är nyfikna på att börja tävla, ta kontakt med er lokala klubb för att höra er för om någon lämplig tävling. Eller hör av er till mig. Så kan ni få praktiska tips som kanske gör att ni tar steget till den första starten.

Om ni vill alltså.

Tipsen är egentligen det lilla. Det stora är att få upptäcka en ny värld och hitta det roliga i den. För mig tog det sju år, för att jag hade massor av annat för mig på cykeln innan som var roligt och som krävde sitt fokus.

Blir lite väl pretto det här märker jag.

Vi avslutar med en tempobild. Älska spegla sig i snabba medcyklister.

Lotta Kinell tog kortet på omslaget av mig och Ida som spurtar på Gröndal dagen efter jag gjorde tävlingspremiär på Arlanda TT som gick åt helvete men ändå var skitkul

RR #10: Masters-SM i linje 2018

Någon gång i februari satt jag på en pub och planerade vårens klubbträningar med min tränarkollega Johannes. Jag var mest ledare, han var mest tränare. Tillsammans skulle vi rodda klubbens onsdagspass, och i mitt i öldrickandet kläckte Johannes plötsligt ur sig något som skulle få stora konsekvenser för min cykling:

Om du vill så tycker jag att vi gör ett träningsprogram och kör en satsning på SM för dig.

Jag blev kollrig av lycka, det rusade i blodet. Hörde jag rätt? Hade jag fått en tränare? Hade min klubb fått en tränare? Skulle jag få stå på startlinjer och ha en ny mening med min cykling, ta kurvor snyggt och snabbt och bära klubbdräkt?

Ja, det skulle jag tydligen. Så det började gymmas, det började innetränas, det började köras trainer, det började göras medvetna intervallupplägg och kurvtagningsträningar och annat som gjorde mig mer och mer sugen på att ställa mig på den där startlinjen. Klubbträningarna förflöt och jag hoppades varje gång att alla som deltog hade lika kul som jag. Jag hoppades också varje gång att någon skulle vilja bilda lag med mig och tävla, att Johannes skulle få ett större team att coacha, men så blev det aldrig riktigt. Folk var nöjda ändå, och Johannes skötte klubbens onsdagar och jag log nästan varje tramptag. Scotten glänste med sin skitiga styrlinda, jag stod på den första startlinjen och lärde mig något på varje start och till slut anmälde jag mig till SM. Masters. Vi åkte ner fyra Pers från klubben, tre tempoåkare och jag. Det blåste satan, vi bodde på golfhotell och Björn tog SMsilver i H-50. Det gick åt helvete för mig, men jag hade ju linjet. Jag skulle ge allt på linjet.

Här kommer min RR.

Direkt efter vi kom tillbaka till golfhotellet efter tempoloppet befriade jag Amiran från tempopinnarna. Jag monterade ny styrstam för att sittställningen skulle få mer drop, mer lämpad för spurt och backar. Med tempopinnarna förpassade längst ner i väskan kom jag successivt bort från tempot och närmare det efterlängtade linjet.

Efter morgonkaffe och vegofrulle checkade vi ut från golfhotellet. Hej då alla pikétröjor! Det bar av mot Båstad stadskärna, mot starten och kullerstenarna, mot backar och motvind och motstånd och massor av klubbtröjor jag både kände och inte kände.

Några ryggar hade jag mött förut, andra var nya. Var de starka? Var jag stark? Var jag klok? Skulle jag bli kompis med Amiran i backarna? Skulle jag positionera mig rätt? Skulle jag spurta i tid? Skulle jag hänga med i utbrytningarna och skulle jag köra på min kapacitet?

Samtliga av dessa funderingar fick sina svar i backen, direkt efter första högergiren ut från start. Eller backe och backe, vägg kanske är mer rättvisande. Detta på sina ställen nära 14-procentiga motlut var en 2 km lång klättring som kunde få varje mälardaling att darra. Dylik backe fanns inte vid Mälaren, och jag som bara för alldeles för länge sedan kört i Klevaliden och Vidablick, började inse att klättring var det enda moment vi inte riktigt tränat på, alls.

Och det var psyket som fick jobba i klättringen.

Att sega sig uppåt, att tugga höjdmeter tramptag för tramptag med ett snitt på runt 8km/h, det var psyket.

Och medan mitt började jobba, så forsade ryggar fram och om mig, och jag kunde vinka hej då till pallplats och taktikmetoder.

Det var helt andra kvaliteter som gällde.

Det var dags att börja tänka praktiskt. Jag såg en D30 stupa för backen i första svängen, och körde ikapp en Rocket racing, bildade partempo och körde pep-talk ett tag i motvinden. När vi körde ikapp en klunga försvann hon i den, och jag lämnade dem bakom mig då jag träffade en ny parhäst: CK Skoghall. Vi var rätt jämna, och körde ikapp ännu en D30 som vi satte bakom oss. Rätt snart märkte jag att hon var snäppet långsammare, så vi hängde fräckt nog av henne och körde vidare själva.

Upp på åsen for vi, nedför mot havet rullade vi, genom tvära kurvor susade vi och uppför Tarrabacken tuggade vi oss. Det var ett lopp fyllt av så mycket mer än motvind att den knappt märktes. Tarrabackens brutalitet krävde fullständigt fokus, och trots att vägrenen likt älvorna i Mattisskogen viskade sitt förföriska KOM så gav jag inte efter. Jag skulle upp.

Och upp kom jag, alla fyra gånger. Jag kanske lutade mig från sida till sida, jag kanske stod och trampade långsamt, jag kanske körde på högsta växeln för länge. Men ingenting spelade någon roll förutom att komma just UPP.

Alex sa efteråt att det inte spelade nån roll om man vaggade

Det var intressant att följa hjärnans förändring under loppet. Ett första mål var att hänga med i utbrytningar och spurta klokt, men inget av detta var ju aktuellt. Ett andra mål blev att täppa luckan till täten, vilket inte hände. I den tredje backen blev målet att klara alla fyra backarna.

Och efter första passeringen vid kullerstenen, då mitt styre skakade loss och började röra på sig, blev målet att hålla det intakt.

I fjärde backen var det jag och Skoghall som tampades med vår tredje, upphinnande följeslagare, CK Hymer. Vi kom in backen och kände oss jämna, starka, vi hade bra hushållning och skulle partemponöta in i mål, hade jag tänkt. Men i fjärde backen märkte jag att avståndet mellan oss ökade lite för mycket, lite för snabbt.

Detta var inte bra. Jag körde ikapp och försökte peppa igång CK Hymer för att få hjälp att komma ifatt Skoghall. Men Hymer var för långsam. Så fort hon drog, ökade avståndet till Skoghall. Så jag drog, och till slut drog jag om henne. Jag ville så gärna ikapp den blåvita Skoghall, jag trampade och nötte och mosade och vevade, jag susade och forsade.

Det räckte inte.

Två D40 trampade taktfast förbi mig. I nedförslöpan mot havet bromsade jag för mycket och kom mer och mer efter och skulle kanske inte ens få spurta mot NÅGON på mitt livs första SM.

Men jag hade lovat att köra snabbt och snyggt, så jag tuggade på. Hej då alla andra, jag ska köra fort in i mål! Jag ska spurta på målrakan, jag ska stå upp och mosa mig över mållinjen med ett leende, jag ska –

och där vid den sista tvära kurvan hörde jag det välbekanta KÖTTAAAAAAA

från vägrenen. Och detta blandat med alla andra hejarop och bra kämpat och starkt Anna, bra Anna, heja Anna, från klubbkamraterna i backen, ja –

Jag kom in i sista nedförslutet, sista kurvan, sista rakan in mot mål. Jag rättade till kepsen och ställde mig upp, körde min superspurtposition och dundrade in över kullerstenarna på den älskade Amiran med händerna i bocken för att hålla styret på plats. Jag log med hela SM-fejset och fortsatte över mållinjen, in på asfalten, förbi avspärrningarna. Jag slog av på takten, lugnade Amiran.

Och började skaka.

Som jag grät! Jag skakade i hela SM-kroppen, SM-benen var som gel och jag grät och grät och grät.

Jag var inte ledsen, inte besviken, inte arg och inte sur.

Nej.

Jag var i mål.

Tog ju inga bilder under loppet men den här utsikten hade jag under uppvärmningen. Ser ni havet?

Resultat här