Förförd.

Det har kommit in en ny kust i mitt liv.

Sedan ett par dagar tillbaka är jag hänförd, bländad och tillintetgjord. Jag trampar omkring i ett vibrerande tillstånd som mest kan liknas vid berusning.

Jag trodde jag hade hittat det vackraste i Stockholms skärgård. Skär, hav, horisonter och solnedgångar så glödande att jag vill dö och leva för evigt samtidigt.

Klippbad som tar mig till himlen och tillbaka från första simtaget.

Men så kom då denna nya kust in i mitt liv.

Det började vid infotavlan någonstans söder om Strömstad. Strömstad var ok, mest kul att cykla direkt dit från NM-silvret. Fyra äldre semesterfirare tipsade mig om Gerlesborg och kustvägen. Jag körde på den, körde till Gerlesborg och checkade in på mitt pensionat i spöregn. Jag badade i spöregn, handlade i spöregn, sov dåligt och vaknade för tidigt. Något ville att jag skulle vara vaken för att hinna med så mycket njutning som möjligt. Fick ett morgondopp och fortsatte söderut, mot Orust.

Jag hade tänkt att morgondoppet fick bli dagens dopp, är ju ändå cyklingen som kommer först, men kroppen ville annorlunda. Jag vände vid Brovallsstrand, gick in vid spöregnsviken och fick dagens andra dopp. I sol.

Där hände det.

Jag var fast.

Jag kunde inte få nog av detta klara blågröna vatten och denna höga salthalt. Jag ville se och blunda samtidigt och stanna i vattnet och köra därifrån på samma gång.

Jag simmade.

Jag gick upp.

Jag spd-vurpade och slog knäet i backen som för att få ett blodsband till denna kust.

Dagen bjöd på ännu mera kust blandat med sköna långa utförslöpor och gnagande, stigande motlut. Amiran tuggade vilsamt på under mig och jag kom till en färja i närheten av Bokenäs.

Där hände det igen. Den intensiva förförelsen tog mig ner från färjan på andra sidan viken över några klippor till dagens tredje dopp. Kroppen plöjde genom vattenmassornas sälta. Hjärtat sjöng. Färjan gick fram och tillbaka på sin lina medan vågorna glittrade.

Trampa vidare. Måste. Vill. Badet är flyktigt, cyklingen närvaron. Strax kom jag till ett sund och ett brofäste med skylten cykelväg till Orust. Jag dog brodöden när jag cyklade högt, högt över sundet och kom lite närmare himlen.

Orust.

Havet.

Alltet.

Matstopp på Haere Mai med nachos. Yum. De hade dykning också. Alltså!! Allas vår directeur sportif Fredric Johansson från VCK hade guidat hit och till och med messat och sagt att det skulle komma en vegan på cykel och vilja käka chili.

Sweet. Brygghäng. Tack Fredric.

Navigeringsinkompetensen ledde mig österut genom Bohusläns skogar och söta småvägar. Kasst batteri tvingade mig att navigera med ett par memorerade ortsnamn och garmin inställd på väderstreck. Jag skulle ju söderut, varför göra det mer komplicerat.

Laddade ändå batteriet lite hos en skön mackexpedit i Tegnebo. Fick mig några garv och info om stället jag hade bokat på måfå, sa hej då till henne och trampade vidare.

Batteriet var halvdött och ingen musik i lurarna. Men vad gjorde det? Jag hade syrsorna, den nedåtgående solen och mina egna upptempolåtar som aldrig ville sluta stiga ur strupen.

Jag hade trampande ben och nyfikna ögon.

Ett sund kom. Jag stannade på bron. Välkommen till Tjörn. Jag drog efter andan. Tjörn. Jag tittade ner i sundets blågröna kristallvatten och ville hoppa ner men visste att jag inte skulle.

Jag cyklade vidare.

Jag kom fram till mitt B&B 2130 och insåg att det måste vara Tjörns bästa smultronställe. Självplock av jordgubbar under säsong. Ett hav av solrosor. Ett stillsamt lugn och nyckeln i min dörr, rum 2. Stockrosor och pelargoner. Egen uteplats till Amiran och dubbelsäng till mig.

Lycka.

Frukost med hett kaffe och tips om klippiga Tjörnbad. Taget. Jag vill kräma ur så mycket klippbad jag kan ur denna kust.

Men du vill ha många kvar att drömma om och komma tillbaka till också

Den här kusten har helt fullständigt förfört mig. Och ja, man kan ha flera kuster nära hjärtat samtidigt. Det går bra!!

Älskade, finaste, böljigaste västkusten vad jag kommer att längta tillbaka till dig.

Idag går färden via klippbad till Göteborg. Om allt klaffar via en färja från Tjörns sydostspets till Kungälv. I Göteborg ska jag hälsa på en bekant som bor i kollektivhuset Stacken. De har solceller och ett intressant delningsupplägg för boendet som totalt sett känns jävligt hållbart. Så man får lite rysningar av hur fantastiska vi människor är när vi lägger energin på att göra det som är bra för oss.

Sedan ska jag sätta mig på bussen till Stockholm. Och därifrån trampa hem till fina, fantastiska underbara Eskilstuna.

Staden vid ån.

Ny blåser vindarna och saltvattnet väntar.

Kram!!

Kram.

Kram.

Annonser

Dag 3: jaga fjord och tugga motlut

Jag är i Haugesund, en ort ute i havsbandet norr om Stavanger. Den som kollar på strava kanske undrar hur jag tog mig hit. Jo, jag råkade sätta mig på en färja in i en fjord. Vägen dit var krokig som en serpentin. Ungefär såhär gick det till:

Kl. 0800 käkade jag frukost och kollade öppettider för oljemuseet.

0830 kollade jag färjor till Lysebotn och boende på ett högfjällshotell i närheten. Det gick en om dagen, platser kvar, check.

0900 försökte jag boka tågbiljett från Bergen till Oslo i mobilen, betalhaveri, fan.

0945 gick jag till en sportaffär och köpte ett par skor på rea. De gamla skulle åka brev hem ihop med en cykeltröja, mitt nattlinne och den ena cykelkepsen. Hårdbantad packning ett måste.

1000 gick jag till tågstation och frågade efter turistinformationen.

1030 stämde jag av min cykelplan med turistinformationen och fick ett annat tips om en färja till Sauda, varifrån man kunde få en fin tur till Haugesund. 110 km. Jag köpte ett par handledsvärmare och gick mot posten.

1100 la jag ner de bortprioriterade plaggen i ett kuvert och lämnade in för brevtransport hem.

1107 sprang jag tillbaka till posten, öppnade kuvertet som fortfarande var kvar på bandet och tog ut min cykelkeps. Måste ha två om jag tappar den ena.

1120 konstaterade jag att biljetterna till färjan till Lysebotn var slut. 1125 kollade jag att färjan till Sauda gick 1230 och hade platser kvar.

1140 var jag tillbaka på hotellet för att checka ut. 1145 målade jag om tånaglarna.

1159 checkade jag ut.

1205 var jag på tågstation och köpte tågbiljett till en senare avgång än jag ville eftersom cykelbiljetterna till den tidigare avgången tagit slut. Skulle missa lagmötet som jag själv hade tagit initiativ till, fan. Men men. Den var ombokningsbar.

Ut på kullerstenen igen.

1217 var jag vid färjeläget.

1230 gick jag ombord och började googla vägar till Bergen. Drömmen om Lysebotn levde så jag kollade vägar dit också, men det var för långt. Jag skulle inte hinna. Nu stod det mellan bergsvägar eller kustvägar till Bergen. Kusten var kusten med karga klippor, eventuellt några färjor och lite flackare, fjället var fjället med maffiga vägar och långa stigningar och mindre havskontakt.

1430 gick jag av i Sand, 30 km från Sauda. Man skulle ta en buss över berget, men jag tog cykeln. Vägen till vänster gick mot Haugesund, höger mot Sauda längst inne i fjorden.

1440 stod jag och lyssnade på vinden och drog in doften av fjorden. Så tyst det var. Jag klättrade över den lilla klippan och drog av mig kläderna och dök ner i fjorden. Det luktade hav. Jag plöjde genom vattenmassorna.

1450 var jag ombytt och cykelredo. Hjärtat sjöng. Lycran var ljuvlig. Regnet kom som stänk. På med jacka och skoöverdrag, hej då fjorddopp och iväg.

Jag susade fram högt över fjorden. Sidorna stupade neråt. Jag smög uppför, jag frihjulade nedför, jag trampade på och dog fjorddöden där på vägen. Att dö den innebär att ett rus går genom hela kroppen så kraftfullt och intensivt att du måste skrika och ropa glada saker och sjunga favoritupptempolåtar för att inte darra sönder och tappa styret.

Så jag gjorde det.

Fjorden därnere, så djup. Jag häruppe, så snabb och flygande.

Kl. 1530 åt jag en energikaka och kollade kartan. Var det verkligen klokt att cykla fjällvägen till Bergen? Skulle jag sakna havet?

1535 cyklade jag en liten extra backe för att samla tankarna.

1550 åkte jag återigen mot Sauda. Först dlt, sedan beslut. Dagen var solig och varm, det skulle kvällen också bli. 180 km var ingen match en sådan dag.

1555 kom jag till en tunnel. Den såg mörk ut och hade en stig bredvid för gående och cyklister. Jag tvekade. Skulle jag sätta på lampor och cykla i tunneln ihop med långtradare och Teslor? Men tunneln var mörk och saknade vägren. Jag tog stigen.

Grusigt. Jag med tunna däck och packning.

1605 vände jag. Kusten var ändå kusten. Det karga. Älskade vattnet.

1608 vände jag tillbaka. Fjället var fjället. Norge var fjordar och fjäll, hav skulle jag få mig sedan vid västkusten från Ås till Göteborg.

1610 vände jag igen. 1611 igen. Vart ville jag? Hav eller fjäll? Fjord! Var fanns mest fjord?

1615 fattade jag beslutet. Haugesund.

Jag tuggade mig tillbaka och susade fram på samma vägar fast åt andra hållet. Kändes säkrast. Han på turistinformation hade ju rekommenderat turen. Och hur bra klättrade inte Amiran trots packningen? Hur snabba var vi inte nedför och hur djup var inte fjorden?

Dog fjorddöden igen och trampade på.

En timme senare ångrade jag mig. Jag kände en intensiv längtan efter fjälluft. Jag ville klättra på slippriga bergsstigar, bada i fjällsjöar och se fjorden från ovan, inte i nivå med den som nu. Jag ville ha branta sluttningar, inte sandiga strandhugg. Här var dessutom för många byar, för mycket ängar, för mycket bilar.

Då sprack det plötsligt upp en lucka i trädpartiet vid vägen och fjorden syntes i motljus. Majestätiska landmassor som dök ner i havet ända ut till horisonten. Skarpa nära, dimmigare på håll.

Fjäll? När jag kunde cykla med denna utsikt?

Jag trampade på, slagen till marken av fjorden.

Kl. 19 hade jag 60 km kvar till Haugesund, 12 procent på batteriet och inget boende bokat.

Kvällssolen flödade. Benen var pigga och nyfikna, vinden en bris. Jag kom att tänka på att jag faktiskt kunde ta en buss tillbaka till Stavanger från Haugesund för att cykla till Lysebotn. Om jag ville. Tanken på detta fick mitt hjärta att rusa och jag sjöng alla uptempolåtar som fanns i hjärnan, och även de långsamma och intensiva.

Nuet.

Fjorden fanns där, ibland försvann den bakom jordbrukslandskapet men vid 2015 hände något.

Kvällssolen blev rosa och började skina på bergssidorna. Fjorden kom närmare och plötsligt var det öar och karga klippor överallt i den. Jag stannade på ett krön och kikade över det ned på vägen jag snart skulle susa. Motljuset skapade ett dis och gav berget till höger om mig skarpa kontraster mot den illblå himlen. Jag klickade i och susade ner.

2130. Cyklar på sidan av motorvägen på förstklassig cykelväg på inrådan från annan cyklist. Mobilen död sedan länge och inget boende. En mataffär! Stanna, ladda mobilen och handla kvällsmat. Bananer, gurkmejashot och avokado. Boka hotell, välja mellan två, ta den med bäst frukost enligt recensionerna, ladda lite till medan två bananer slinker ned, tacka personalen och iväg.

Haugesunds skönhet som en kompakt vägg när jag anländer. Böljande gator, oregelbundet byggda trähus och gränder. Ner till viken, bron!, båtarna vid kajen, rosa himmel, folk som liksom jag försöker föreviga hänföreseln i något så simpelt som ett mobilfoto. Cykla sakta fram och tillbaka på strandpromenaden. Andas djupt. Segelbåtarna. Infarten från horisonten där en båt kommer puttrande. Små vågor som ber om ursäkt för att störa den tysta, stilla yta.

Havsbrisen.

Upp till hotellet, checka in, upp till rummet. Titta på utsikten, taken, viken, rosa himlen.

Däcka. Duscha. Äta. Ladda mobilen. Torka och tvätta kläder. Smörja kedjan.

Sängen.

Och nu, sista kaffekoppen innan dagen drar igång.

Hur drar den igång?

Jag vet inte. Kanske med en utcheckning, så en tur i gränderna för att dra in synen av det osymmetriska, skymta havet, öarna, skären.

Det karga.

Ja, kanske precis så.

Därför tävlar jag.

Hej!

Tågbloggaren här. Älska blogga på tåg, särskilt när väskan är full med cykelkläder och tävlingsprylar och när hjälm och skor utanpå vittnar om resmålet.

Detta är andra gången i år jag sätter mig på tåget på väg till en tävling. Det är fjärde gången jag cykelpackar väskan för tåg till någon typ av cykelresa. Jag har fått hyfsad rutin och kan nu packa det viktigaste i väskan på rätt kort tid.

Cykeln åker bil med lagkamraterna till Skara och U6 cycle tour i Tidaholm. Jag har äran att köra för Västerås cykelklubb denna vecka, så det blir Blårange som de säger, vck: arna.

Det blir sex race på sex dagar. Varje start kommer bli hård, svettig och lärorik. Den kommer kräva sitt pannben och sin benstyrka.

Men framför allt kommer den kräva sin cykelglädje. Och ge cykelglädje. Och där någonstans kommer vi in på vad det här inlägget ska handla om.

Nämligen vad som kan hända med just cykelglädjen när man tävlar. Och vad den kan uträtta! För psyke och kropp, för sporten, och för den lokala cykelklubben.

En självklar första anledning att tävla är just skillnaden mot all annan cykling jag ägnat mig åt tidigare. Som att leda motionsgrupper, cykla hem från Stockholm mitt i sommarnatten eller toura på kontinenten. De tre sätten kräver sitt alldeles speciella fokus precis som tävling kräver sitt. Och nu får jag träna på nya saker, som kurvor och taktik. Jag får älska varje kroppsdel eftersom den är delaktig i att sätta varje kurva och krön. Tävling kräver en annan medvetenhet, ett nytt fokus, finslipning av nya tekniker så att man med stolthet man mäta sig med andra.

För det är ju det som är tävling.

Att utvecklas genom att mäta sig med andra, att mäta sig med andra medan man utvecklas!

Tävlingscykling har gett mig nya saker att slipa på i min cykling. Utan tävlingarna hade jag inte upplevt de sakerna som meningsfulla att träna på. Vem vill attackera samma kurva 20 gånger? Jag vill. För när jag gör det så är jag redan på nästa race, fast i huvudet. Då blir det meningsfullt.

Pallen då? Ja, självklart är pallen en drivkraft. Det är ett pirr av högsta sort att stå där! Att drömma om under loppet. Gärna högst upp, men om man kört skiten ur benen och verkligen tryckt max, då räcker trea och tvåa långt.

Tidningsartiklarna? Ja, klart de är kul för egot! Klart det är grymt för självkänslan när man blir uttagen att köra NM för självaste landslaget och lokalblaskan gör en intervju. Med någon proffsig bild. Under rubriken CYKEL.

Men de artiklarna är främst till för att locka andra till startfållan, och till klubben. En cyklist gör inget lag, om man som jag älskar linjet och GP:et. Jag vill ha sällskap. Därför låter jag mig intervjuas.

Om jag hade cyklat jorden runt på 1000 dagar och älskat det, hade jag velat berätta det också

När de frågar om jag kör för medalj blir jag alltid reserverad. Klart jag gör, på ett sätt. Men allt kan hända under ett lopp, och har jag bidragit till lagkamraten medalj så har även jag vunnit den, på nåt sätt.

En cyklist utan lag kan däremot lugnt ta åt sig hela äran av sin pallplats, det får man som ensam tycker jag, så länge man hjälpt till i klungan

Så jag har alltid svarat kryptiskt på den frågan. Och jag har alltid tänkt fan va ofeministiskt att svara att man främst vill köra snyggt och snabbt, och att man får se hur långt det räcker. Men om nu tävlandet är min motivation att köra just så, och den gör att jag kör just så, och det är just så jag vill köra, varför inte säga det då? Jo jo klart jag vill vinna också det är klart, men jag minns Kringelloppet och där körde jag fult, vann men med en olustig känsla, jo jo...

Om frågan kommer igen så har jag ett svar. Och det är att vi ska köra smart och snyggt ihop, och köra för medalj, alltid för medalj – och framförallt ska vi ha jävligt kul.

För det allra främsta som tävling gör för mig, är cykelglädjens effekt på trycket i benen och trycket i benens effekt på cykelglädjen. Det bildas en växelverkan och en positiv spiral som kokar ner till syftet med hela alltet:

Att cykla bara för att det är så kul. Och att vilja göra det igen och igen, mer och mer, snyggare och starkare och smartare.

Så nu vet ni. Ni som undrar. Ni som kanske tror att det är en hård värld där man bara jagar pokaler med något vilt i blicken.

Och ni som läser som kanske är nyfikna på att börja tävla, ta kontakt med er lokala klubb för att höra er för om någon lämplig tävling. Eller hör av er till mig. Så kan ni få praktiska tips som kanske gör att ni tar steget till den första starten.

Om ni vill alltså.

Tipsen är egentligen det lilla. Det stora är att få upptäcka en ny värld och hitta det roliga i den. För mig tog det sju år, för att jag hade massor av annat för mig på cykeln innan som var roligt och som krävde sitt fokus.

Blir lite väl pretto det här märker jag.

Vi avslutar med en tempobild. Älska spegla sig i snabba medcyklister.

Lotta Kinell tog kortet på omslaget av mig och Ida som spurtar på Gröndal dagen efter jag gjorde tävlingspremiär på Arlanda TT som gick åt helvete men ändå var skitkul

RR #10: Masters-SM i linje 2018

Någon gång i februari satt jag på en pub och planerade vårens klubbträningar med min tränarkollega Johannes. Jag var mest ledare, han var mest tränare. Tillsammans skulle vi rodda klubbens onsdagspass, och i mitt i öldrickandet kläckte Johannes plötsligt ur sig något som skulle få stora konsekvenser för min cykling:

Om du vill så tycker jag att vi gör ett träningsprogram och kör en satsning på SM för dig.

Jag blev kollrig av lycka, det rusade i blodet. Hörde jag rätt? Hade jag fått en tränare? Hade min klubb fått en tränare? Skulle jag få stå på startlinjer och ha en ny mening med min cykling, ta kurvor snyggt och snabbt och bära klubbdräkt?

Ja, det skulle jag tydligen. Så det började gymmas, det började innetränas, det började köras trainer, det började göras medvetna intervallupplägg och kurvtagningsträningar och annat som gjorde mig mer och mer sugen på att ställa mig på den där startlinjen. Klubbträningarna förflöt och jag hoppades varje gång att alla som deltog hade lika kul som jag. Jag hoppades också varje gång att någon skulle vilja bilda lag med mig och tävla, att Johannes skulle få ett större team att coacha, men så blev det aldrig riktigt. Folk var nöjda ändå, och Johannes skötte klubbens onsdagar och jag log nästan varje tramptag. Scotten glänste med sin skitiga styrlinda, jag stod på den första startlinjen och lärde mig något på varje start och till slut anmälde jag mig till SM. Masters. Vi åkte ner fyra Pers från klubben, tre tempoåkare och jag. Det blåste satan, vi bodde på golfhotell och Björn tog SMsilver i H-50. Det gick åt helvete för mig, men jag hade ju linjet. Jag skulle ge allt på linjet.

Här kommer min RR.

Direkt efter vi kom tillbaka till golfhotellet efter tempoloppet befriade jag Amiran från tempopinnarna. Jag monterade ny styrstam för att sittställningen skulle få mer drop, mer lämpad för spurt och backar. Med tempopinnarna förpassade längst ner i väskan kom jag successivt bort från tempot och närmare det efterlängtade linjet.

Efter morgonkaffe och vegofrulle checkade vi ut från golfhotellet. Hej då alla pikétröjor! Det bar av mot Båstad stadskärna, mot starten och kullerstenarna, mot backar och motvind och motstånd och massor av klubbtröjor jag både kände och inte kände.

Några ryggar hade jag mött förut, andra var nya. Var de starka? Var jag stark? Var jag klok? Skulle jag bli kompis med Amiran i backarna? Skulle jag positionera mig rätt? Skulle jag spurta i tid? Skulle jag hänga med i utbrytningarna och skulle jag köra på min kapacitet?

Samtliga av dessa funderingar fick sina svar i backen, direkt efter första högergiren ut från start. Eller backe och backe, vägg kanske är mer rättvisande. Detta på sina ställen nära 14-procentiga motlut var en 2 km lång klättring som kunde få varje mälardaling att darra. Dylik backe fanns inte vid Mälaren, och jag som bara för alldeles för länge sedan kört i Klevaliden och Vidablick, började inse att klättring var det enda moment vi inte riktigt tränat på, alls.

Och det var psyket som fick jobba i klättringen.

Att sega sig uppåt, att tugga höjdmeter tramptag för tramptag med ett snitt på runt 8km/h, det var psyket.

Och medan mitt började jobba, så forsade ryggar fram och om mig, och jag kunde vinka hej då till pallplats och taktikmetoder.

Det var helt andra kvaliteter som gällde.

Det var dags att börja tänka praktiskt. Jag såg en D30 stupa för backen i första svängen, och körde ikapp en Rocket racing, bildade partempo och körde pep-talk ett tag i motvinden. När vi körde ikapp en klunga försvann hon i den, och jag lämnade dem bakom mig då jag träffade en ny parhäst: CK Skoghall. Vi var rätt jämna, och körde ikapp ännu en D30 som vi satte bakom oss. Rätt snart märkte jag att hon var snäppet långsammare, så vi hängde fräckt nog av henne och körde vidare själva.

Upp på åsen for vi, nedför mot havet rullade vi, genom tvära kurvor susade vi och uppför Tarrabacken tuggade vi oss. Det var ett lopp fyllt av så mycket mer än motvind att den knappt märktes. Tarrabackens brutalitet krävde fullständigt fokus, och trots att vägrenen likt älvorna i Mattisskogen viskade sitt förföriska KOM så gav jag inte efter. Jag skulle upp.

Och upp kom jag, alla fyra gånger. Jag kanske lutade mig från sida till sida, jag kanske stod och trampade långsamt, jag kanske körde på högsta växeln för länge. Men ingenting spelade någon roll förutom att komma just UPP.

Alex sa efteråt att det inte spelade nån roll om man vaggade

Det var intressant att följa hjärnans förändring under loppet. Ett första mål var att hänga med i utbrytningar och spurta klokt, men inget av detta var ju aktuellt. Ett andra mål blev att täppa luckan till täten, vilket inte hände. I den tredje backen blev målet att klara alla fyra backarna.

Och efter första passeringen vid kullerstenen, då mitt styre skakade loss och började röra på sig, blev målet att hålla det intakt.

I fjärde backen var det jag och Skoghall som tampades med vår tredje, upphinnande följeslagare, CK Hymer. Vi kom in backen och kände oss jämna, starka, vi hade bra hushållning och skulle partemponöta in i mål, hade jag tänkt. Men i fjärde backen märkte jag att avståndet mellan oss ökade lite för mycket, lite för snabbt.

Detta var inte bra. Jag körde ikapp och försökte peppa igång CK Hymer för att få hjälp att komma ifatt Skoghall. Men Hymer var för långsam. Så fort hon drog, ökade avståndet till Skoghall. Så jag drog, och till slut drog jag om henne. Jag ville så gärna ikapp den blåvita Skoghall, jag trampade och nötte och mosade och vevade, jag susade och forsade.

Det räckte inte.

Två D40 trampade taktfast förbi mig. I nedförslöpan mot havet bromsade jag för mycket och kom mer och mer efter och skulle kanske inte ens få spurta mot NÅGON på mitt livs första SM.

Men jag hade lovat att köra snabbt och snyggt, så jag tuggade på. Hej då alla andra, jag ska köra fort in i mål! Jag ska spurta på målrakan, jag ska stå upp och mosa mig över mållinjen med ett leende, jag ska –

och där vid den sista tvära kurvan hörde jag det välbekanta KÖTTAAAAAAA

från vägrenen. Och detta blandat med alla andra hejarop och bra kämpat och starkt Anna, bra Anna, heja Anna, från klubbkamraterna i backen, ja –

Jag kom in i sista nedförslutet, sista kurvan, sista rakan in mot mål. Jag rättade till kepsen och ställde mig upp, körde min superspurtposition och dundrade in över kullerstenarna på den älskade Amiran med händerna i bocken för att hålla styret på plats. Jag log med hela SM-fejset och fortsatte över mållinjen, in på asfalten, förbi avspärrningarna. Jag slog av på takten, lugnade Amiran.

Och började skaka.

Som jag grät! Jag skakade i hela SM-kroppen, SM-benen var som gel och jag grät och grät och grät.

Jag var inte ledsen, inte besviken, inte arg och inte sur.

Nej.

Jag var i mål.

Tog ju inga bilder under loppet men den här utsikten hade jag under uppvärmningen. Ser ni havet?

Resultat här

Smérundan 27/5 2018. Dvs imorgon.

Tjena.

Tänkte berätta lite om vårt stundande motionslopp, Smerundan i Eskilstuna.

Smerundan har en 104 km lång sträckning söderut mot Hälleforsnäs. Vid pizzerian i H-näs viker man av till vänster mot Flen. Man har dock förmånen att inte cykla in i Flen, utan istället veva längs byvägarna i Mellösa. Detta sker genom en tvär högergir efter kiosken i Mellösa. I byn finns ett par smaskiga segment att sätta tänderna i, bland annat i första backen efter järnvägen.

Efter Mellösa trampar man snart in i ett skogsparti med lite skugga. Njut av den, imorgon blir det varmt. Ur den mörka skogen reser sig två grindstolpar i sten, som tagna ur en saga från den tiden det var coolt att slåss med svärd till häst. Efter skogen kommer en sjö, och sedan ska ni titta åt vänster.

Harpsund.

Maktens boning!

Yes.

Här tar du makten över benen.

Trampa vidare mot Flodafors och Fjällskäfte, smaka på namnen, njut av gudomliga motlut och susa nerför böljande utförslöpor.

Ta höger.

Glo på rapsfält, dra in den sörmländska luften djupt i lungorna och andas ut strax innan Knektbacken. Den är längre än du tror, men här finns både segment och en depå. Med meny. Och vilken meny! Kaffe, flädersaft, ekobanan och någon slurk lättöl serveras här. Passa på att snicksnacka lite med oss funktionärer medan du käkar banan och källsorterar din pappmugg. Vi gör allt för er denna dag!

Rulla vidare. Trampa på, blås ur och andas ner nytt syre i benen. Slappna av mot styret. Snart är du i Svalboviken, och har ett par av banans mysigaste backar att se fram emot. Glöm inte att bese den magiska Näshulstasjön.

Ta i uppför, så kan du sen ta i nedför! Njut av nerför, njut av uppför, njut av böljande kullar och du är på krönet!

Rulla.

Snart når du väg 214.

Ta höger.

Kör då ett lagtempo bortom denna värld. Se snittet korsa 30, 32, 34, 37. Fortsätt. Veva, trampa, mosa, njut. Förbi Hållsta, förbi Eskilstunas största lantbruksmonterade solcellsanläggning och förbi vattenverket i Hyndevad. Njut över bron. Förbi Ryningsberg och allén och förbi segmentet Rosenforsvägen som jag spar till senare. Mosa uppför sista backen. Ta höger i sista rondellen, vinka till funkisen med flagga och ladda för sista segmentet från Alfa Laval till Skogaholm.

Missa sista delen av segmentet när du svänger höger till Vilsta.

Andas ut. Sakta ner. Målrakan är över, spurten är slut. Propagandacykla in i mål, förbi hästarna och löparna och livsnjutarna.

Var stolt.

Klicka ur, ta en banan, kasta skalet i gröna påsen och släng dig själv i ån, eller på gräset. Ta en macka! Ta en falafel och en saftig tomat från Granerfeldts! Drick rabarbersaft!

Lägg dig på massagebänken och få dina djupa vadmuskler välbehövligt knådade.

Ta en kaffe till. Snacka banan, krama om en funkis, snacka med en flaggis, spana på en Tesla, sitt i skuggan eller i solen.

Gå och lägg dig nu, eller stanna uppe, men var pigg och nyfiken och cykelredo imorgon.

För då ses vi.

Mvh,

Er soigneuse

Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤

Mellan krönen.

Lotta knäppte kortet

Herre. Min. Je.

Idag uppfylldes syftet med landsvägscykling.

Magnus hade knåpat ihop en 110km distans över ärla till Strängnäs. Smestans nya tillskott von Rosen hängde på, och vi drog iväg i lagom tid.

En grå dag, ett oskrivet blad!

I olika vindar trampade vi fram över de böljande sörmländska slättvägarna. Ärla, Rinkesta, Kjula. En kort PP, iväg igen, och så mera vind och lämpliga små backryck när det vankades ett motlut.

Jag trivdes.

Snart nådde vi Strängnäs, men något var fel ty Magnus körde förbi avfarten till fiket. Både jag och von Rosen insåg snart att den där hägrande kaffekoppen skulle få hägra ett tag till. Men hur länge?

Magnus drog iväg oss genom estetiska lundar och rappade hus i pastell, och snart nådde vi landsväg igen. Jag började surna. Detta var fel väderstreck. Vi skulle fika nu, extraloopen körde vi ju över Hässelbyholm, den var redan avklarad!!

Men Magnus gav sig inte.

Och snart förstod jag varför.

För när stigningen tornade upp sig och Magnus ställde sig upp i sadeln, och det var knix efter knix och sväng efter sväng, ja då mindes jag det han hade sagt om den verkliga extraloopen.

Löts backar.

När vi var nästan uppe så märkte jag hur mina ben plötsligt ökade frekvensen i tramptagen. Tryck på och återhämta samtidigt. Och då rullade jag om både Magnus och von Rosen och där tog gruset vid!

Backen var slut.

Och där försvann väggen och vreden och kvar fanns bara lyckan.

Vi var höga!

Fika på det, hemrull i medvind och backryck som träningsschemat föreskrev.

Jag låg först, Magnus smög om mig, jag låg bakom och bidade tiden, och innan krönet tryckte, vevade, tvingade jag mig om honom. Ursinnigt. I nästan varje motlut. Allt enligt plan. Och det var vidrigt, jag var arg och lycklig och trött och pigg och stark och svag samtidigt. Spyfärdig och lycklig, sur och skrattande.

Det var en sjuhelvetes, jäkla sugande distansdräpare på 138km.

Satans vad jag älskar min cykel just nu.

Slut på inlägget!!

Hej strängnäsvägen!

Har ni tagit något nytt QOM sedan de sopade gatorna?

Ha ha yes, så sant som det är sagt, våren är här och med den segmentsjakten.

Jag är i ett rus efter dagens cykling, och det beror delvis på segmenten. Men också något annat.

Sedan i onsdags har jag kört två intervallpass helt enligt plan. Jag har planerat rundan och lärt mig ta chansen att öva på olika saker under tiden. Det har lett till att passet har blivit meningsfullt på ett sätt jag inte upplevt innan.

Nu kör jag nämligen medvetet, och jag vet varför jag gör olika saker och jag tar vara på omgivningen.

Visst låter det grymt!! Så sjukt pepp alltså.

Seriöst.

Jag inledde med att jaga segment på strängnäsvägen. Vinden låg nämligen på från rätt håll och benen var sugna. Fel. De röda hornen i pannan var sugna.

Men gott så, jag käkade styrlinda fram till vändpunkten och första repan var helt ok. Strategin var att ha rätt kadens och spara lite kräm till slutet.

Benen ville ha mer, så det blev en andra.

Den kändes starkare.

Den tredje skulle bli den snabbaste. Och det kändes när jag körde.

Alla tre var QOM, på en sträcka jag jagat hela hösten.

Sedan blev det ner i bocken på Lilla klingan till Kjula, med någon fartökning. Där var motvinden kompakt, så det fick bli övning av rundtrampet.

Vid backarna övade jag istället att hålla en sådan fart att jag var pigg på krönet.

I kurvor hade jag blicken i färdriktningen.

Och så mosade jag från Sundbyhom in till stan och smet igenom rondellerna som en tiger.

Sedan tassade jag genom lunchrusningen hem till dusch och käk, och skördade mitt efterlängtade QOM.

Sammantaget gav detta mig ett rus eftersom jag tränade på olika bra saker.

Så simpelt kan cyklisten i mig glädjas!

Skål för fredagsfyset, nu tar vi helg.

Hej sjukgymnasten min, tänkte bara säga att jag gör mina övningar

Teknikens under

Tjena!!

Är lite smått jätteglad över kvällens klubbpass med Smestan. Känner mig som Lotta här på bilden, om än utan samma tjusiga cykelfläta. Men ja, lite hög och rentav full av skratt! Vi gjorde nämligen det enda rimliga, det enda kloka, helt enkelt det smartaste man kan göra i början av säsongen.

Tekniktränade!

Ni vet ju hur det är. Under vintern pågår ett kallt krig, man kikar under lugg på varandras konton för att se vad de tränar, man försöker själv toppa och så kommer första turen tillsammans.

Alla är extra nervösa och pirriga, ingen vill bli avhängd och ingen vill bli sist.

Men som vi gjorde idag, så motade vi allt detta i grind. För vi drog iväg mot en parkering och drog tre olika övningar. Balans, svängar och kurvtagning. Och alla gjorde ju efter sin förmåga och ingen blev efter. Och det finns absolut ingenting som kan få mig att älska min cykel så mycket som att träna just balans och kurvor för det kräver fullt fokus. Och då känner man sig duktig! Och det kräver en nära kontakt med cykeln, det kräver koncentration och det slutar med att man kommer närmare sitt fantastiska fordon.

Och där har vi det geniala! För det är precis så man kan känna efter en vinter där man antingen vevat sig blå på monarken, trampat ute på crossen eller kört helt andra grejer och kanske utan cykel alldeles.

Man känner sig ovan och avig, och då behöver man direkt komma nära och skaka av sig obekvämlighetskänslan, för den är just ett luftslott. Bara man undersöker den tillräckligt noga.

Och har man dessutom en person som agerar tränare och ger tips under tiden, då kryddas allting ytterligare. För det är kul när någon bryr sig på rätt sätt!

Och när vi segade oss uppför hugelstabacken på tyngsta växeln med kanske 30 i kadens, ja. Då var det ett tramptag i taget som utgjorde verkligheten och till slut var vi på krönet. Tre gånger.

Och jag kände en form av ödmjukhet inför teknikträningens nytta och glädje.

Och nu ser jag plötsligt så enormt mycket fram emot den här cykelsäsongen. Jag ser fram emot morgoncykling i fågelkvitter, intervaller på lunchen, lagtempo på kvällen och lampburna nattrundor när julivärmen kräver det eller andan faller på.

Nu ska huset nattas.

Imorgon vankas mera racer, korta hårda snabba intervaller står på schemat. Hej solen, hej matlåda framför datorn!

Nu klipper vi inlägget.

Godnatt!

Hej Lotta!

Hej Lucas!

Hej Johannes! Grymt upplägg idag.

Därför är det bra med cykelfil mellan bilfilerna 

Kolla på bilden här. Ser det läskigt ut? Inte då! 

Poängen med att förlägga cykelfilen mitt i smeten är att undanröja möjligheten för rötägg att parkera sin bil på cykelbanan. 

Så fick jag det sagt. 

Kom på det någonstans mellan Helsingör och Köpenhamn, efter min vurpa mot en bil. Bilen stod parkerad på cykelbanan och jag cyklade in i den. Det var riktigt puckat av mig, för den stod på höger sida och jag cyklade mot den på vänster sida. Alltså vänstertrafik. Henriks väskor fick gräsfläckar, hatar när det händer.




Ett annat alternativ är såklart att separera fullständigt från övriga trafikslag. Båda bilderna är från Stockholm. Slut på debattinlägget. Godnatt.