post äventyrsdepression

RÖDVINSFLUM

då kom den, som väntat. post äventyrsdepressionen. jag som trodde att jag skulle bli gladare av mina äventyr. men det är nån diskrepans. nån skillnad som blir för stor för att jag ska kunna hantera den. och mina äventyr följer alltid samma mönster. första dagen, så peppad, och samtidigt så osäker på hur starka de andra är.

första morgonen; magen i olag, vill veta vad som pågår, man klär på sig, vad ska du köra idag, ska vi köra långa eller korta, kommer jag bli avhängd, hur ser jag att de andra kommer vänta på mig.

ständigt denna oro. och samtidigt ständigt denna förväntan.

det kan bli underbart, jag kan bli avhängd.

och så går det som förväntat; skogen älskar mig, isen är ljuvlig, backarna suger, men klungan väntar.

sista morgonen: magen jublar. den vet vad som händer nu, har kommit igång, vill ha mer. mer cykling.

Men det är precis sista dagen, och efter att ha varit ute i tre dagar, åtta timmar i sträck, så känns det overkligt, men verkligt deppigt, att behöva gå till jobbet, som består av att sitta framför en skärm, sitta i en telefon, skriva i dokument, ordna möten, mejla folk som är på semester, ringa folk som är på semester, messa folk som är på semester, vad fan gör man när alla är på semester.

man själv som nyss var på semester, en dag, fast det blev ju tre dagar eftersom man fick göra samma sak i tre dagar.

cyklade åtta timmar per dag, hade utsikt över spelande vader åtta timmar per dag, alltså hur f-n skaffar man sig sådana spelande muskler?

som syns genom kläderna.

men så kom den, post äventyrsdepressionen, med all kraft. varför tänker jag alltid på hur det ska gå med livet under varje sekund som livet pågår?

och så kvarstår frågan: hur kan nånting kännas meningsfullt igen, när allt som nyss var meningsfullt var sådant som; kommer vi hinna innan mörkret? vilken väg ska vi ta? cyklade vi fel nu? är det is här?

alla äventyrsfrågor känns så mycket mer relevanta, eftersom de handlar om nuet.

och man får betalt för at jobba med frågor om framtiden.

fan också.

nu skickar vi post äventyrsdepressionen på soptippen och tänker på kommande äventyr.

(men seriöst, saker KAN bli annorlunda! jag har inget att förlora, allt att vinna, nu eller aldrig, det här och det här kan du göra innan du har barn, men tänk om det finns en aldrig sinande ström av saker att göra innan jag har barn, när ska jag då ha barn, eller är det bara ett svepskäl, kommer livet ånga på med alla dessa barnundanflykter?

nej, slut på detta rödvinsosande flum-inlägg, tillbaka till verklighetens skärmtittande och telefonsittande, tillbaka till projektmallar och kalenderbokningar, kalenderförfrågningar, kalenderavböjningar, osv osv)

kram nu.

Annonser

En SÅN – som jag skärper mig med


Tänkte bara beskriva varför jag trivs så bra ihop med en cyklist jag känner. Ja, en som jag kör en del med. Och som jag knappt vet ett dugg om, förutom det han berättar för mig utan att jag frågar.

Det kanske är just det som är grejen. Att allt vi pratar om handlar om vägar, stigar, dubbdäck, rutter.

Jag kan säga

”Nu kör vi lössnö”

Och han fråga

”Varför?”

Och jag svara

”För att träna balansen”

Och när jag säger ”nu vill jag nöta dubb på isen här”

Och han frågar ”varför?”

Så svarar jag ”för att öva stabiliteten”

Och så kör vi, och det är glansis, och ingen ramlar och vi är jättetysta och helt koncentrerade.

Efteråt kan jag utbrista i något sakligt konstaterande såsom

”Det går bra så länge man är tyst och koncentrerad”

varpå han svarar

”Ja”.

Men det bästa är när jag tittar åt höger in på en stig, dit vi inte svänger, och han säger ”nej”

För då menar han ”den är inte körbar, av olika anledningar, även om jag håller med dig om att den ser mysig ut”

Och när vi stannar i en solig glänta är vi alldeles tysta, alldeles stilla står vi med foten i backen och händerna vilande över styret, för det finns inga ord som beskriver den tacksamhet vi känner över livet just då.

Och om han nån gång frågar ”men kommer du från Fröslunda-hållet till samlingen, du bodde ju på Sveaplan för en vecka sen?”, och jag säger ”det gick åt helvete”, och han säger ”så kan det vara ibland”, så inser jag att tiden läker sår, och att alla inte behöver vara insatta i allt för att kunna trösta.

Och så säger han ”du har bra tryck i benen”, och han fortsätter att ligga 20, 40, 80 meter framför mig utan att det gör nånting. För vi kör ju tillsammans, var och en starka i sitt tempo.