Så bloggar jag

Fick en utmaning från min cykelvän tillika bloggförebild Katja, som driver Cykelkatten. Det blir ett meta-inlägg: en bloggpost om hur jag bloggar!

Jamendåså:

Medan jag cyklar en runda, väntar jag ofta in känslan för vilken sorts inlägg rundan kommer att föda fram. Känslan kommer starkare och starkare och till slut är den där. Då vet jag. Sådana inlägg skriver jag helst direkt. De kan då ta någon liten kvart. Ju mer endorfiner, eller ju större känsla av misär under en runda, eller ju större känsla av ingenting, desto viktigare att skriva ner det på studs.

Efter en långrunda kan jag mysa i tanken på att få komma hem, tvätta cykeln, duscha länge, laga en stor portion mat och inte hänga med någon utan att få ❤ BLOGGA ❤ .

Jag kan uppleva en stark frustration om jag på något vis hindras att skriva ner ett inlägg av den typen.

Tåg är överlägset bästa fordonet att blogga från. Mången gång har jag tryckt iväg slutorden ”framme slut på inlägget!”. Varför? Jag är på väg någonstans.

Morgnar är bästa bloggtidpunkten om jag vaknar på fel sida. Får jag så blogga, så vänder humöret ofta. Detta sker då innan frukost, kanske med en kaffe bredvid. Men ibland kallnar även den.

Kvällar är bra. Men ibland lite stressat, har jag tryckt iväg ett inlägg blir jag ofta så nyfiken på om någon har läst, att jag spenderar resten av kvällen med att uppdaterar mobilen.

Bilder försöker jag ta men borde bli bättre. Är otroligt nojig med att be att få fota folk, försöker ta snygga kort när ingen ser men… cyklister älskar ofta bli plåtade så borde fråga mer. Annars lånar jag gärna andras bilder – tack till Robert för omslagsbilden här t ex!! Vill överlag såklart att de ska matcha det skrivna. Och med det skrivna kompromissar jag mycket mera motvilligt än med fotona..

Guider skriver jag sällan. Jag kanske är för lat. För dels så använder jag sällan guider, om de inte är rutter. Men jag tänker att jag istället skriver om en upplevelse på ett sätt som får någon att vilja testa det jag skriver om. Och jag vet inte riktigt vad jag skulle anse mig vara så bra på att ett guide-inlägg var berättigat.

Växtbaserade recept har jag funderat på. Är dock för kass på att fota snyggt och själv följa recept. Har skrivit ett inlägg om frukostar och ibland om egna bars. Men… Det finns så många som är bättre på att receptblogga än jag!

Tusen gröna tankar finns för bloggen. Varje år lovar jag bättring. Kommer göra även 2020. Samarbeten, rankingar, åka tåg med cykeln och visa hur, miljöanpassade produkter… Jag har fått önskemål om att länka till miljögrejer. Som sagt, tusen tankar finns.

Jag vill inte bli avbruten när jag bloggar. Bästa inläggen skrivs i ett flöde. Försöker stänga av eller trycka bort notiser.

Om jag saknar inspo men ändå vill blogga. Då ställer jag mig frågan som en vän ställde till mig vid ett sådant tillfälle: ”vem är du idag?”

Det vet jag oftast. Så så utgår jag från det. Och så börjar jag skriva och får se var det slutar.

Den allra finaste komplimangen jag kan få för ett inlägg är: jag hör din röst när jag läser din blogg, Anna.

Om jag får igenom prövningar på det privata planet så talar ofta bloggen med en annan röst. Vädrar, luftar, vilar. Här skiljer vi oss åt, mitt privata och mitt blogg-jag. Mitt privata kanske bölar. Och när det bölat klart, så kommer blogg-jaget och formulerar, sätter ord på. Ser sakerna utifrån och skriver berättelsen. Som ofta får stanna som utkast, och ibland bli ett riktigt inlägg och publiceras.

Jag gillar andra bloggar. Försöker uppdatera mig och även länka till sådant jag vill sprida. Men kan alltid göra mer av det. Som Katja skrev, så är det ett sätt att ge tillbaka till skribenten.

Vilka utkast ligger kvar som ännu inte publicerade? Två me too-inlägg, ett om kollektiv-livets vedermödor och gemenskap, ett om hur jag önskar att folk bemötte folk som kanske haft ätstörningar, och så ett om meditation. Och ett gäng till. Yey. Där kan de ligga och mogna…

Just det, alla touring-inlägg! Här har vi mitt absoluta favoritbloggtema. Bäst är att cykla från A till B med väskor och ta in på trevliga boenden. Dusch och käk, sömn och sen blogg morgonen därpå. Älska hotellfrukost-bloggandet. Här har vi mitt absoluta favvo-upplägg. 2-3h svart kaffe, finfrulle och spana på främlingar utan att behöva känna någon. Här föds många drömmar fram.

Slutligen: jag lägger mycket tid på att hitta ord som beskriver, snarare än att bara skriva kul, bra, dåligt. Varför var det bra? Vad gjorde det kul? Hur blev det så in i helvete dåligt?

Yeeeezz vilket ego-inlägg. Tack för att ni läste. Är helt slut! Och tur är väl det, för nu stannar pendeln på Arlanda C.

🌟🌟🌟

Imorgon kommer första inlägget av Chile-bloggen, missa inte det! 🇨🇱

Mitt oundvikliga nyårslöfte

Hej Tullinge!!

Kommer jag säga om cirka 39 minuter. Då har jag nämligen landat i mitt tillfälliga boende.

Tullinge är ett bra ställe. Där finns både pendeltåg och en sjö 💕 samt bästa huset med Wi-Fi och tio solpaneler på taket, där jag ska bo i sex veckor.

Alltså inte på panelerna dårå utan inne i huset yo.

Igår skurade jag lägenheten för hand! Yes. Det blev så. Det var för dammigt och grusigt för att borsten jag hade till förfogande skulle få upp allt så att moppen kunde göra jobbet. Har ju vägrat dammsugare. Därav nyårslöftet. Löftet är att fixa en sådan, alternativt köpa in städning av nån som kan sånt. Det ska man stötta.

Fast å andra sidan. Att skura och städa och gno på något kärt (cykel, golv, skåpluckor) kan vara mediterande. Rentav välgörande.

Varför?

Man gör det av omtanke om något eller någon. I det här fallet, min hyresvärd (och ok då, min egen heder…)

🐬

Cykelfallet har räddat många ensamma kvällar i mörker för mig historiskt. Med två cyklar uppställda i köket, är det lätt att se något som kan putsas och fixas, rengöras, medan man drömmer om nästa runda.

När jag för drygt tio år sedan gick i behandling för mina ätstörningar, blev detta rentav en del av min rehab. En strategi i behandlingsprogrammet var att skriva en lista med aktiviteter som flyttade fokus från det ätstörda till det ostörda. Det normala. Och på den listan skrev jag:

Byta däck.

Och helvete vad jag bytte däck och pumpade slangar den våren.

Andra dagar kunde jag få ett otroligt behov av att just städa. Behovet kom som en craving, och då passade jag på. Jag dammsög, gick loss på luckor och dörrkarmar, och bäst av allt: rensa avloppet. Avloppen. Antingen fiska upp grejer med nagelsax, eller skruva loss alla delar och låta allting rinna ut i en hink. Torka och ta bort all gammal skit som kläggade igen flödet. Mentalt och fysiskt. Tills den känslomässiga förstoppningen släppte och jag kunde andas.

Nu blev det djupt.

Är framme i Tullinge. Vi ska käka svampmackor jag och svägerskan medan resten tältar (!) i Lida.

Vintrig sista utsikt från Kristinebergstvåan på det!

Flytt och feber

Lillördag och resfeber!

Idag flyttade jag fem Ikeakassar och ett par vinterdäck till Tullinge. Jag testade för första gången bildelning och hämtade upp en rar liten Zoe från Aimo där jag lastade kassarna. Aimo är smidigt, man bokar och har en kvart på sig att hämta bilen, låser upp och kör. Betalar per minut. För två timmar blev det 306 kr. Värt för eldriven flytt!

Brorsans äldsta kramade om mig så länge att jag började fundera på om jag någonsin skulle kunna flytta därifrån. Hur skulle detta gå? Skulle jag få smak på flerboendelivet igen eller kommer jag med glädje packa väskorna igen om tre månader när jag får tillbaka lägenheten i Kristineberg?

Man vet inte. Men helt klart finns det något djupt hälsosamt i att komma innanför dörren och mötas av kramar. Och det kan inte vara ett egenvärde eller slutmål att bo själv i en om än så ljuvlig ljus och fräsch tvåa på Kungsholmen.

Iofs! I mars är det åter säsong för Warm Showers-gästerna. Då kommer det börja komma förfrågningar igen och så blir det dags för Flandern igen och så rullar försäsongen på och så säsongen och så är det… SVERIGETEMPOT.

Omg. Vad långt fram man kan tänka sig in.

Sannerligen är det Lillördag. Om exakt tre dagar sitter vi på planet mot Chile och då ska lägenheten dofta citronsåpa.

En stor uppgift gjordes idag med Ikeakassarna helt klart. Och så har jag ju städat ur och torkat ur två garderober!

Och här sitter jag med rester på tallriken och resfeber i kroppen. På jobbet vill jag göra tusen saker och får inget gjort. Nästan. Tänk vad mycket smågrejer man kan få gjort medan man undviker att fatta de större besluten som ibland måste tas?

Godnatt. Jag ska kanske diska och sen hämta en sista tvätt och sen sova.

Mvh,

Er resfebrigt rosiga cykelbloggare

Packa städa yeah!

Min söndag är full av belöningar!

För ja: Idag har jag packat och tvättat och röjt. Jag har burit grejer upp och ned från vinden och lyckats nästla till mig extra tid i torkrummet med hjälp av en sopkvast som agerat dörrstopp. Därnere hänger nu lakan och handdukar och örngott.

Häruppe sitter jag och har pausat musiken! Städning kräfva musik, och det gärna en låt på repeat, medan man klär sig i sina allra bästa röj- och städkläder och motiverar sig med syftet.

All flytt har ett syfte. Ofta är det ett gott syfte, ibland flyttar man isär mot någons vilja och ibland blir man hämtad bölandes i en Volvo 245, från någon stadsdel i Eskilstuna. Been there done that.

Denna gång är syftet jobbresa och korttidsboende i Tullinge. Ett bra syfte, om än med dubbla känslor av olika skäl, att vara borta sex veckor från nära och kära är på gott och ont.

När jag letar bland cykelprylar hittar jag ett nyårslöfte. Nio punkade slangar! 2020 är året då jag lagar slangar oftare, och kanske oftare ihop med andra i form av laga punka-häng med er cykelfolk? ❤ tänk vad många bromsbelägg man kan köpa för de sparade slantarna.

När jag så går till soprummet med plast och glas, tittar jag ned i en av tunnorna och ser min belöning: ett par väskor i toppskick, sådana jag tänkt köpa men inte gjort än whaat!! Med en guldtia och en lakritsgodis i! En grågrön matta som passar perfekt i mitt kök! Och så två andra snygga väskor som är helt intakta!

Älska sopdykningsbelöningar. Älska mina konsumistiska grannar med sådan underskön smak att slänga saker jag gillar. Som de ju eg borde sälja på loppis men lever man i nuet så ligger väskorna där och är intakta och då tar jag dem gärna!

Så nu är jag fyra väskor rikare och många gnuttor gladare och kan faktiskt påstå mig ligga i fas med planeringen. På onsdag går lasset med en Aimo till Tullinge. Sedan en sista städning på torsdag och så tack och adjö lägenheten vi ses mars 2020!

🐬

Novembergrusets sista suck

Vi körde väl Barva!

Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.

För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.

Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!

Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.

Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.

Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.

77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.

Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!

🌟🌟🌟

Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019

Thoughts right now

Hej helgen!

Sorry muppig bild. Saker är både roliga och skrämmande nu.

Jag har en deadline!

Sitter på tåget mot ❤️Eskilstuna❤️ från ❤️Stockholm❤️ för att cykla decenniets sista Sörmlandsgrus. Banvallen mot Strängnäs here I come! Decenniets sista inflyttningsfest ska avnjutas innan jag vänder hemåt på söndag morgon. Decenniets sista söndagmorgon i Sverige.

Crossen gör premiär i cykelväskan och står tryggt i tågets bagageutrymme. I all hast glömde jag att både fram- och bakhjul skulle tas av. Fick lätt förhöjd puls, men löste problemet och gick på tåget.

Det blir nu till att göra massor av saker för sista gången innan flytt till Tullinge och sedan Chile. En sak per dag. Deadline är fredag kväll, då jag dundrar in hos brorsan.

Decenniets sista klippbad, decenniets sista Hornsberg strand-bad, decenniets sista kombucha innan behållarna diskas och kulturen hälls på burk och sparas i sex veckor. Decenniets sista städning!

Driver. Decenniets första. Hatar städa. Men ska väl moppa lägenheten för första gången på söndag, för att den ska vara fin tills han jag hyr av kommer hem.

Over and out, nu kör jag decenniets sista ryck på en debattartikel, Västerbron för likes.

Syftescykling tisdag kväll

Yo,

Körde väl Amiran till vinterförvaringen i Vallentuna ikväll!

Älska cykla med ett syfte. Packa lilla väskan, titta ut kartan, se fram emot navigeringsmissar och noga med laddade lampor ty mörkt. Är det plusgrader, hur blåser vinden, väderstreck och så nostalgifaktorn att cykla genom Täby på det!

🌟

I Vallentuna bor föräldrarna som lovat förvara Amiran i garaget över vintern. Yes, detta är första steget mot vintern och första steget till Chile. Tio dagar kvar, nu stundar pack och flytt till brorsan lite temporärt innan jag får lägenheten åter i mars.

🐬

Nu stundar även tvätt av lägenheten, fint ska det vara när Johan som hyr ut till mig ska bo i den medan jag är i Chile på jobb och hos brorsan sen. Jag ska skura golven, tvätta alla sängkläder och puffa kuddarna och lägga fram en fin blomma eller något med välkommen till Stockholm på eller nåt.

Men först och främst och värst, så ska jag tvätta mattan som cyklarna står på, amen.

🐬

Men ikväll var det jag och Amiran, norrut trampade vi på fina cykelvägar mot Vallentuna. 28 km knåpade vi ihop i mörka novemberkvällen. Så nu står Amiran i garaget och väntar på våren.

God novemberkväll och -natt på det!

Händer, fortsätt tjäna mig för alltid och för evigt

Att plöja november

Hej leran!

Var den obligatoriska tanken som snurrade i cykelskallen under gårdagens gruspass. Ett pass som tog oss från gubbängens tunnelbana och söderut på vägar och stigar och spänger som jag njöt av att slippa ha den geografiska kollen på.

Jag hade det outsägliga nöjet att istället helt foka på att plöja genom lervällingen och över de stora och små gruskornen som lika aggressiva som Sörmlandsgruset bjuckade på en skön dubbelpunka.

Yes!

Men det som självklart hände då var att hjältar i klungan både hjälpte mig pumpa och hålla psyket i schack. Samt att en överhjälte stack till mig sin slang vid den andra punkan. Men ska man premiärpunka i Stockholm så ska man väl göra det dubbelt och i blötaste november?

För ja. Än en gång hade några av Stockholms cyklister visat sin generösa sida och bjudit med mig på grusrally i söderort.

Och vilket sjujäkla rally.

Leran satte ribban och när den femtioelfte vattenpölen tornade upp sig slutade jag väja. Och när den mjuka genomträngande lervällingen bjöd på sånt där mjukt och stillsamt sladdande, och när miniregndropparna föll från skyn och någon tvingade sig igenom en vägbom genom att välja det lilla mellanrummet, så var dagen fullbordad. Vi konstaterade samfällt att grus och stig och lera är svaret på alla ifrågasättanden av hösten.

Så blev det fika, och medan jag huttrade i värmen slogs jag av hur man hjälper varandra. Vem behöver en extra tröja, jag har en i ramväskan? Vill du låna mina extra handskar, visserligen kanske lite fuktiga men kanske ändå lite varmare än dina dyngsura?

Ja.

Det fick bli rull till Tumba för en del inklusive mig medan resten körde klart rutten. 47 km grusrus räckte gott, och på vägen hem gjordes flera andra reflektioner. Och så hem från södra station, hej då sen och tack för rundan!!, och så all tid man lägger på att rengöra allt: cykeln ska duschas, kläderna av och sköljas från lera, tills slut står man där och har bara sig själv kvar.

Lång dusch. Lååååång.

Tack söndag och alla sällskapande Stockholmare och stigfinnare!

Hör ni det. Ett stort jäkla supertack Stockholm.

🐬

Bilderna tagna under gång ärligen snodda från Danny’s strava ty hade fullt sjå att styra lervälling

Med skitväder och längtan på Lidingö

Hej november och crosslängtan!

Så kände jag i söndags när jag fått med mig Robert på att köra Lidingöloppsvarvet i snålblåsten. Robert hade lackat om sin gröna Kona till diskret svart, och vi behövde all crosslängtan vi kunde uppbåda för att palla vädret denna dag.

Det var runt nollan, vinden var tio i byarna och vita flingor föll från skyn.

Vita, blöta novemberflingor.

Vi möttes upp vid Karlaplan, Robert var svart och slick och jag hade lagat mitt ena skoskydd med silvertejp. Sånt kan man kosta på sig under crossäsongen. Vi knattrade cykelbanan till Lidingöbron och såg ner på vattnet, helvete vad kallt det såg ut.

Sen ledde jag oss ut på stigarna och vi tryckte på i grus och lera. Vi väjde för hundar med människor i koppel, hejade på flanörer och förundrades över att någon ens frivilligt kunde vara ute denna dag – utan cykel. Ett gäng hade fattat posto vid en brygga där en food truck pumpade musik och på fjärden utanför seglades kappsegling i dyra båtar. Vi hejade och hejades tillbaka på, i skitväder på Lidingö blir alla trevliga.

Det kom partier av lera. Här gällde det att inte tveka. Det kom partier av löv, här gällde det att inte bromsa. Det kom partier av kurvor, här gällde det att svänga snyggt och tryggt och modigt.

Sedan kom partier av att vara vilse, som det blir när man navigerar med Garmin bland stigar. Och då tog Robert genvägen över fältet som den crossryttare han är född till, och ihop hittade vi andra vägar som ledde till målet: macken vid brofästet.

Här intogs te och kaffe. Här spolades leriga crossmaskiner av. Här mjukades frusna tår upp och här delades stort och smått och garv och vedermödor.

Som sig bör efter en runda i november.

🍁🍁🍁

Robert plåtade och plåtades och löven gjorde nästan samma

Allhelgonabaden

November!!

Det är november. Denna kalla, mystiska, unikt mörka samling dagar och nätter.

Sitter på tåget till Stockholm och vibrerar lite. Har firat in november i Hälsingland med släkten som sig bör. Riktigt mycket mörker har vi lapat och sol också. Gräset har frasat sig sådär som det bara gör ett par månader under året. Stjärnorna har blinkat som galningar och vi har låtit oss förundras. Trattkantarellerna i skogen var frysta vilket underlättade plockandet, och temperaturen gjorde plockandet självreglerande: efter en stund blev man helt enkelt för kall.

Och tre bad skrapade vi ihop!

Första var ett skymnings, efter löpningdopp. 6 km i skogen, hem och ner till ån som var den möjlighet till helkroppstvätt som stod till buds. Kläder på, var ju den årstiden. Men helvete vad kallt det var när kroppen fattat var den var. Och så ruschen när den var uppe.

Andra var Allhelgonadoppet. Jag och mamma. Mörkt, mörkt skulle det vara hade vi bestämt. All mat skulle vara i ugnen och pappa skulle vänta med brasa och varsin whiskey. So be it, och denna gg med sju minus i luften och fem plus i vattnet där i mörkret, var skillnaden plötsligt mer än tio grader! Vattnet kändes varmt och mamma skrek inte som jag gjorde och vi var bägge varma inifrån när pappa bjöd på stärkande drycker framför brasan.

Nu måste jag slå upp jobbdatorn, tack november för mörker och dopp och stjärnor och syskonbarn!

❤️🍁🐬

Där från bryggan hände det, tre gånger, och ja den sista var ju 0630 I morse och när jag tassade upp på bryggan mot gräset så hörde jag att det frasade i det tunna istäcke som täckte de inre delarna av ån