Tjena.

Gryningsbloggaren med sand i ögonvrån här. 

Iallafall känns det som gryning fast klockan är närmare nio då jag börjar skriva det här inlägget.

Silen steker på mitt morgotrötta fejs. Sådär het i ansiktet som man är på morgnar som börjar för tidigt utan nån annan anledning än att just solen gör sig påmind. Och det är ju den jag längtat efter. 

Gårdagen! 

Gårdagen skulle, efter lite härjig frukost med diverse bestyr, bjuda på intervaller och backe. Först var tanken att köra till Karin och måla fasad, men den planen dog av olika skäl (hon visste aldrig om det så hon slapp sörja). För skojs skull drog jag på mig tempodräkten och fick mig två viktiga koppar kaffe hos min kompis Micke på Gryta. Sen bar det av mot Lillhärad där jag räknade gruspartier och blåste benen pigga från lördagens distanspass. Av nån anledning kände jag mig sådär mystiskt urstark.

Meddelande till allmänheten: Vägen mot Lillhärad har pågående vägarbete och det finns 5-10 gruspartier där de lagar hål. Man får drömma sig tillbaka till sommarens (Vafan det är ju fortf juli!!) stigkörning. Omplåstring pågår och vi ser ju såklart fram emot resultatet. 

För övrigt hittade jag en ny väg till Västerås i Lillhärad, trodde jag. Rak och fin var den men efter några km intervall kom man fram till 66:an. Fail.

Sen blev det Falafelpizza från nåt no name-hak på Gryta med lite bra snack om blästring och sånt som husägare tydligen pratar om på söndagar. Lyssna och lär, stadsråtta! Som vanligt fick jag gliringar om hur mycket pizza jag lyckas trycka ner i min lilla cyklistkropp:) 

Gryta är för övrigt en oregelbunden labyrint av vägar värre än tja, Skogstorp i Eskilstuna? äh va fan för trött för bra liknelser. Man kör lätt vilse. 

Idag vet jag inte riktigt vad som händer. Kanske får för mig att jobba lite, så att jag kan vara lite ledig imorgon när det är sol. 

Ledig och ledig, den här ledigheten är ledighet på papperet. Min hjärna har aldrig jobbat så hårt med att processa olika beslut som det här året. 

Jag får leva med att den här sommaren är som den är. 

Om jag var moderat skulle jag kunna säga att det är ett skitår, och på så vis intala mig själv och er att alla underbara fantastiska glädjebringande äventyr och vardagligheter aldrig har ägt rum eller kommer hända igen: Gotland, Öland, basemile, midsommarens nattcykling, gruset i Vad… all iskörning på längs hällbergavägen. Och allt det ocykliga. Nej, något skitår är det inte, även om en för tidig gryning med sand i ögonvrån kan få det att kännas så.

På onsdag kan det bli tal om att spionera på Smestan igen, denna gg för att testa deras onsdagsträning. 

Och faktum är att igår kändes racern bättre än på flera dagar.

Vi får se! 

Inga foton idag, surfen är slut tyvärr 

Annonser

Min triatletiska distansdräpare

Alltså Rytternevägen ❤

Ibland händer ingenting på två dagar, och ibland händer lite mer.

Det här ska handla om det där lite mer. Det lite mer som ledde till att jag dagen efter jag börjat ta adjö av rytternevägen, återigen trampade just den vägen, tillbaka över Mälaren. 

Så hur gick det till? 

Jo:

I fredags kväll satt jag med pms och hatade livet och racerns sittställning. Solen sken obarmhärtigt och jag önskade att jag satt på nån strandkant med rätt dryck och njöt av tillvaron i rätt sällskap. 

Så var det inte. 

Men så började min gamla konsultkollega Kaj skriva på chatten om en distansrunda med Smestans triatleter som han tyckte att jag skulle hänga med på. Rundan gick över hallsta via Ramnäs till Västerfärnebo och upplägget var att nöta. Inte klunga, utan enskild körning på minst 180 km som Iron man föreskrev. Och jag kunde skarva på vid Hallstavägen.

Jag sa ja, och så frågade Miche, ordförande i Smestan och initiativtagare till rundan, om jag även ville haka på en konsert i Torshälla. Och kvällens ljuvlighet ihop med möjligheterna att spionera bakom kulisserna på grannklubben gjorde att jag åter satte mig på scotten. Och jag kom på mig själv med att trivas med livet, igen. 

Och efter lite magisk kvällskörning befann jag mig på Patrik Kolars ösiga storbandskonsert i krusgårdsparken. Och några timmar efter det däckade jag hos Karin för att senare stiga upp och dra på mig lycran, igen.

Och när jag nu, 160 km senare klev av cykeln har jag trampat runt i lägenheten och försökt förstå vad det var som ledde till mitt tillstånd av tyngdlöshet.

Och jag tror såhär: jag var tillräckligt nära väggen för att må illa och ta snedsteg, men av optimalt med utmattning. Jag var så att säga salongsberusad och skitsnygg och supertrevlig just för att jag undvikit att dricka för mycket.

Och dessa triatleter… de är ju så gruvligt tjusiga. Deras sätt att ligga framåtlutade på sina tempostyren med rejält avstånd till framförvarande och metodiskt trampa på med jämn kadens på starka ben är… ja, majestätiskt. 

Blåser det? Trampa. En bil? Trampa. En dumskallebil? Skaka sakta på huvet och trampa.

De rör ingenting annat än benen.

En triatlet låter sig inte provoceras. 

Foto Lucas

Jag blir absolut inte sugen på att bli en, eller på att köra tempo. Att ligga själv och nöta asfalt är det sista jag vill. Men upplägget idag gav mig ett lugn som jag tror beror på just detta: alla kör sitt tempo, ibland bredvid, eller själva, eller långt i horisonten, men aldrig för att jävlas eller spela starka. Det är så triatleterna tränar helt enkelt. Och de väntar alltid in.

Lite som att köra cx i skogen.

Och vet man det, så är det lugnt. 

Foto Lucas

Så jag fortsätter trampa runt i lägenheten, men nu långsamt, fokuserat. Och med stadig blick.
Som triatleterna. 

Tack Smestan för denna fantastiska genomkörare: Miche, Lucas (spana in hans instakonto monostoic!), Sabine, Kaj och Pär

Foto Lucas


Något om pendlingen 

Det har blivit dags för en klassisk uppryckning. Jag måste vila från de stora beslut som ska fattas inom ett par veckor. Istället tänker jag uppehålla mig vid kvicksundsbron och göra en recap av första jobbdagen och höstens sista cykelpendling.

Och hylla pendlingen lite.

Det är mysigt att pendla med cykel. Man får något att se fram emot vid arbetsdagens början och slut. Man får höra morgonfåglar och se soluppgång och kanske solnedgång beroende på årstid. Rytternevägen är vacker, man är röd och mosig och fräsch när man kommer till jobbet, ibland glömmer man deon eller underkläderna och får en anledning att förnya garderoben (men inte förrän affärerna öppnar vid 10) etc etc. 

Men det fuckar upp cykelträningen med sina skräpmil och man blir en ensamvarg som är ack så mystisk och beundransvärd men fy så ensam.

Ja ja allt det där vet ni. 

Igår skulle jag fixa lite grejer i Eskilstuna och bestämde mig för att jobba första dagen efter semestern. Bokade in lunch med Anna (som fick mig att köpa racer en gång i tiden!) för att mildra jobbchocken. Vi hamnade på Spicy Hot och deras veganmeny, jag tog V5 med gul curry NOM och Anna nudlar. MVG! 

Det var rätt somrigt; jag klapprade runt i de klackskor som jag har i reserv på jobbet när jag inte får plats med skor i ryggsäcken. Och Anna hade vikt upp jeansen sådär somrigt. Och vi käkade oumph i solen och avhandlade diverse viktigheter som man alltid gör med denna min kloka Anna. 

Word hängde sig så jag fick göra annat än det jag hade tänkt. Men jag var trevlig mot dem som förtjänade det och smög runt i korridorerna för att spana in våra nya källsorteringsmöbler. De var skitsnygga!

Men innan jag kom till jobbet hade jag redan fått uppleva lite somrigheter: först var 56:an tom på bilar efter rytternekorset och jag kunde sladda runt på hela vägbanan, och sen insåg jag att det berodde på Kvicksundsbrons reparation. 

Och så fick jag åka båt på morgonkvisten! 

Jag rullade ombord och satte mig tillrätta, och det var nästan som ölandsfärjan eller Ölandsbron och cykelfärjan Dessi, fast det var gratis och kortare färd.

Och sen på vägen hem var det båt igen! Och nån käkade glass på bryggan. Och sen var benen tyngst i världen och racerns sittställning så framåtlutad att jag funderade på att sälja den.

Så är det alltid när jag varit borta från den ett tag. Antingen så vill jag sälja den, eller så vill jag sluta med den. Det brukar gå över, ibland. 

Sen körde jag över Strömsholm och mötte de ack så torkade men vackra vägrenarna som NÄSTAN såg ut som Öland och då var det verkligen läge för ett bad. 

Och det blev det, på lögarängen. 

Och nu ska jag ner på stan för en liten brunch med Marléne som är en kär vän från politiken.

Och ikväll ska det bli sol! 

Bara en sån sak. 

Kram! 

Hård mot de hårda 

Hej kära läsare! 

Här sitter jag och bloggar på väg hem.

Jag började skriva något högtravande om karma, sol och moln och om hur högre makter till sist belönade mig med en soldränkt båtutflykt till Hemliga stället. Med elmotorn! Och hur jag inte tog bilder till inlägget för att jag ville ha minnen som bara är mina och inte filtrerade genom en mobilkamera. Men sen hörde min massagekund av sig och frågade om de har veganska gifflar på Ica och jag kom tillbaka till viktigheterna. 

De har det! 

Så nu ska tydligen jag brygga en termos kaffe och han ska köpa gifflar, och så ska jag ge massage till honom och sambon i äppellunden vid Svartån. Så outsägligt somrigt. För att vara ocykligt alltså. Och min första utomhus-session!

Nu får vi hoppas att småkrypen håller sig borta. Och sen blir det spännande att lyfta de ädlare cykeldelarna ur avfettningsbadet och montera på dem så att Ridleyn är redo för nästa grusrunda till Vad. 

Men ikväll blir det dans.

Det är en sån kväll.

Hur avslutar man ett såhär intetsägande inlägg som skulle bli djupt men istället handlade om gifflar som lämnar djuren i fred?

Jag vet inte! 

Det kom ett brev… eller Ok, jag döper dig till Puff


Hej Bullen, 

Jag är en tjej på trettiosju jordsnurr som har ett problem. Jag har just varit på Öland och uppfyllt en dröm och nu när jag är hemma igen så går jag runt och önskar att jag fortfarande var på Öland! 

Detta trots att jag vet att sådana tankar bara gör mig ont.

Jag vill tillbaka till solen, de vita grusvägarna med gräsremsa i mitten där jag får spänna vaderna, och jag vill tillbaka till saltvattnet.

Ingen förstår mig.

Vad ska jag göra? 

Mvh, 

”Piff”

PS. Ja, det är solen och benen och de vita stenarna och sanden på bilden som är med i inlägget. Och det regniga fastlandet, som jag ju egentligen älskar. Till råga på allt så har det kommit muppiga linjer och markeringar här i inlägget som jag inte blir av med. DS

 

Hej ”Piff”!

Tack för ditt brev.

Först vill vi på redaktionen understryka att det är helt normalt att känna som du gör.

Och vi lovar att inte be dig välja glädje.

Och sedan vill vi gå in på några delar av ditt brev.

Det första handlar om det här med att förstå. 

Du skriver att ingen förstår dig. Det är helt normalt att känna så! Men hur kan du kräva att någon, som inte delar samma erfarenhet av ö-sol och gruscykling ska kunna förstå? 

Ta din bror till exempel. Han älskar att gå i skogen, plocka bär och svamp och pyssla med insektshotell. Och annat mysigt med förstås. Och han har aldrig upplevt glädjen i (eller Gud förbjude haft intresse för!) en cykelbränna.

Men igår när ni gick promenad hade han svårt att slita sig från blåbären. Han plockade och plockade. Du gnölade och ville hem till badet för att solen äntligen behagat sig fram. Ni hittade inte en enda kantarell, till din brors stora besvikelse. Du sket i vilket, bara du fick bada.

Idag på din löprunda, som du tog när de åkt hem från ert gemensamma lantställe där ni var, hittade däremot DU kantareller. Och din bror åker hem för att bege sig till Gotska sandön.

En ö full av sand, kust och saltvatten.

Du hittade det som han längtar efter, medan han snart strövar runt i det som du längtar efter.

Så kan det vara kära ”Piff”!

Sedan undrar vi på Bullen-redaktionen också lite varför det är viktigt att just han ska förstå. Eller att någon ska förstå! Kan det inte få finnas saker som bara du förstår? Minnen som bara är dina? Som du kan plocka fram en regnig dag när löparskorna gjort sitt och myggen gnager hål i cykelbrännan? 

För syftet med minnen är att påminna dig om det du älskar, och det du har kapacitet till.

Vidare konstaterar vi att du inte delar det här inlägget på sociala medier. Det är helt normalt att inte vilja dela allt på sociala medier. Det är även helt normalt att vilja dela allt på sociala medier.

Till sist föreslår vi att du döper det här inlägget till Puff. Inte något ångestframkallande jävla dravel om sand eller saltstänkta grusvägar yada yada. För det är ju Puff du längtar efter – oavsett om Puff är han, hon, den, det eller någon annan form av det vi som du vill ha.

Och så tänkte vi lägga upp några bilder. Dels är det bilden på dina hallonröda löparskor och rosévinet på kylning i vattenhinken. Det får bli omslagsbild. Vi tycker det ser så somrigt ut och vi vet att dina föräldrar som snart kommer på visit också tycker det.

Det andra är såklart kantarellerna, som du bar hem i ditt linne.

Det tredje är en film där din favoritkrasse bombarderas av sommarregnet. Dropparna studsar så fridfullt. 

Regn är liv, precis som sol är det. Och vattnet studsar på krassen precis som havet slår mot land i ditt förra inlägg. 

Ner till ån och bada med sig nu!

Mvh,

Bullens red.

Resandets mentala tystnad vs post-äventyrsdepressionen

Jag sitter på tåget mot Lingbo. Jag var hemma cirka 13 timmar innan jag drog iväg igen, norrut. Utan cykel. Jag hann med allt jag ville: nattmacka med vinslatt, räkningarna, sova ut, morgonkaffe i fönstersmygen, halsa iKaffe, vårda kedjan, tvätta bakgaffeln, skörda kryddgrönt, vattna tomater, knapra sokerärtor. 

Lämna tillbaka väskan till Tony på väg till bussen, komplettera ö-packningen och byta ryggsäck, ta med iKaffe och vinslatt, cykelkläder i tvättkassen, skura handfatet. 

Skura duschkabinen. Faktum är att hon-då-det-begav-sig lärde mig specialknepet som får badrummet att se rent ut: skrubba duschkabinen så den blänker. Så det gör jag alltid inför avfärd någonstans, så att jag kommer hem till ett rent badrum. Det får gärna vara en illusion, inte mig emot. 

Jag fick ju allt gjort hemma som jag ville. Ryckte upp myntan som gjorde livet svårt för gräslöken och pumpan i rabatten. Vattnade kaprifolen. Hur kan man hinna så mycket på ett fåtal timmar? 

För att det som ska göras sitter i händerna. 

Jag glömde inte ens att spola i toaletten! 

Jag kände först ett lugn. Själva transporteringsfasen av en resa brukar ha den effekten. Transporten vaggar mig till mental tystnad. Men det började röra på sig igen. Därinne. Så många intryck. Uppsala stationen, latten. Mitt inre klättrar på väggarna. Jag är sugen på allt: glass, en sojalatte, smoothie, pizza, socker, salt, bad, cykel, kollar mobilen i ett, vill dra på mig bibsen och spänna vadmusklerna och kränga mig genom sanden. Spänna lårmusklerna. Vill upp i någon rå, backig miljö och bara springa.

Så fort jag börjar känna begär efter något, vet jag att jag måste hantera det genom att motstå. Det enda begär som får stillas är begäret efter ett bad, ett dopp. 

Postäventyrsdepressionen! 

Och nu är det nåt rötägg som spelar spanska dansband på tåget på sin jävla telefon. 

Om det är nåt jag stör mig på så är det när EN person sabbar för FLERA, för att tillfredsställa sitt eget begär. Det är egoismen som stör mig, nonchalansen, hur mkt jag än gillar dansmusik. 

Lite som att 

Ah men JAG har sikt i kurvan så JAG kan göra en tvär sväng oavsett vilka signaler det sänder bakåt i klungan.

Ah men JAG är stark så JAG kan ligga en halvmeter framför och stressa den bredvid. 

Ah men JAG vill åka fyrhjuling på isen trots att det låter fan flera hundra meter omkring och skidåkarna/gångarna/skrinnarna bara sprider sina ljud i några meters radie. 

Jag är medveten om att jag själv är egoistisk på en massa sätt jag inte ens är medveten om. När jag är det, säg till snälla! 

Så fort jag stör mig på ett beteende hos någon, så är det en hälsning från mitt sinnes djup och beteendet som ligger gömt hos mig själv, ytligt eller djupare. Så fort jag stör mig, så blir jag påmind.

Men nu vill jag ha min mentala tystnad i fred. 

Den hjälper mig mot rösterna som spökar i hjärnan. 

Mental tystnad, kom. 

Kom bara.

Liten film från Havet för att lugna, sned horisont för igenkänning ❤

Öppet tacx-brev till Tony 

Ursäkta Gbg-humorn 

Hej Tony!

Tänkte bara säga tack för lånet av väskan.

Den har varit min följeslagare under två veckors tid nu och burit viktiga saker på färden. Mestadels har cykelkläderna fått resa här. Färden har gått från Västerås till Upplands Väsby, Södermalm, Farsta, Gotland, Öland och slutligen Oskarshamn och snart är vi hemma i Västerås igen.

Hemma och hemma.

Med en väska på cykeln är man på nåt sätt alltid hemma. Det viktigaste är alltid med. Frihet!

Här kommer ett axplock av smultronställen vi inte hade kommit till utan varandra.

🦋 stäketbron, strax innan avfarten till Rotebro. Regn! Väskan höll nästan tätt, men eftersom det var första gången jag upptäckte att den matchar Ridleyns ränder så förlåter jag den. Och regnets fläckar gick lätt att tvätta bort. Bra inledning!

🦋 Skanstull. Nyss käkat lunch på Chutney och sugen på att tråckla mig ner till Farsta för att hoppa på pendeln till Nynäshamn. Foto: Elisabeth-kusinen

🦋 Åminne, nordöstra Gotland. Paus för påfyllning av socker, koffein och batterikapacitet. Google Maps guidade genom tonvis med grus!! Olämpligt nog har jag crossdäcket på väskan och inte på cykeln. För övrigt satt ju däcket rätt tajt mot ländryggen på grund av konstruktionen på resårbandet, men det märktes bara så länge man tänkte på det.

🦋 strandpromenaden, Visby. Glassigt värre. Taget strax innan jag doppade huvet i morgonhavet och trampade på fram till Leva kungslador där Ingela och jag tuggade i oss brunch. Den var ovanligt köttig, men helt ok; jag kompenserade med extra påtår kaffe. Solen gassade och strax därpå kom även Anna och Jan förbi med sina små kottar.

🦋 nåt random bad på norra Gotland, tror det är strax väster om Fleringe där jag hälsade på bekanta. Eller kanske precis innan jag hoppade på kvällsfärjan till Oskarshamn! Ja så var det nog. Där sov jag på hotell och cykeln följde givetvis med in på rummet. Dock inte in till frukostmatsalen.

🦋 Gotlandsfärjan! Älska åka båt med cykel, rulla förbi bilarna.

🦋 bussen från Oskarshamn. Cykeln inpackad i paket i bakgrunden.

Hur väskan har fungerat? I stort bra! Inte helt regntät, ett plus för att den är smidig och inte vaggar så mycket från sida till sida som man skulle kunna tro. Möjligen tynger den lite väl på sadelstolpens fäste, kan ge slitage där i längden. Men snygga färger; känner sig stilig!

Så ut och toura med sig Tony!

Och tack för att du möjliggjorde så bra äventyr. Jag lägger två cykelkakor i väskan så har du lite matsäck. Förvara dem i frysen fram till avfärd.

Här kommer avslutningsbilden, från morgondoppet precis innan färjan till Oskarshamn från Byxelkrok på Öland. Jag trampade fram över stenvallen, trippade försiktigt ner till yttersta klippkanten och blev ett med vågorna, fällde en nostalgitår och vevade till färjan. 🦋

Sand!

Dags att ta en paus i nostalgifabriken och snacka lite sand.

Sand är ett skojsigt underlag som det går att bemästra och lära sig att njuta av. Sanden runt Ölands östra sandstränder bäddar in stigarna i ett mjukt täcke som ger en stabilisetsträning inte helt olik den som lössnön på Hällbergavägen levererade i vintras.

(Sand är också ett underlag som kräfva skötsel och underhåll, vilket jag ska ägna mig åt imorgon)

Efter några sandvurpor lärde jag mig trampa rätt och balanserat. Det ska vara precis lagom kadens och tryck vid rätt tillfälle. Genom att morra och visualisera tog jag mig över sanden.

Stigen var slingrande, smal och ljuvlig i den glesa tallskogen. Varje tall i en kurva krävde ett mjukt krängande med överkroppen och jag började förstå varför de som älskar MTB, älskar just MTB. Jag började förstå varför de som älskar cross, älskar just cross. Jag älskar cross för känslan av att kunna ta sig fram. Och mellan dessa insikter fanns havet alltid bakom nästa sanddyn.

Och jag vrängde överkroppen och lät tramporna och psyket dra mig genom sanden.

Jag började kräva sanden, och kände mig lika hungrig på den som jag började göra på isen när Magnus lotsade runt mig på gruset i vintras.

Så var jag vid Fagerör, som är Ölands nordöstra udde. Två pensionärer i solstol plirade ihållande på mig. Jag sa hej.

Så öppnade sig tallskogen och den bleka gulmåran bredde ut sig på det sträva gräset som barnfötter sticker sig på när de springer.

Och havet var precis intill.

Efter 22 km och flera timmar i sadeln, chillade jag i bibs på stranden. Det hade varit långt till dagens första dopp.

Havet.

Alltid havet.

Men det är faktiskt fantastiskt vad lite pannben kan göra för cyklingen. Vilka underlag man tar sig fram på. Och jag har aldrig njutit så mycket av känslan att just kunna ta mig fram som när jag kör just cross.

Stigen var för övrigt en gåva från en okänd granne till min barndomsvän. Jag körde stigfinnarpass och kom fram till en röd stuga full med smålänningar. En gav mig denna gåva.

Det är semestercykling. Dra iväg med lätt ryggsäck och liten matsäck, cykla så aggressivt grus att ena flaskhållaren skakar loss, ha glömt punkagrejer men skonas en punka. Bad och saltvatten på det.

Då är vagabondlivet bra, om man kan njuta av det, och det kunde jag.



Ser ni spåren? De små, små spåren i sanden?

Öland #2

Jag ligger i sängen och planerar min hemfärd i huvudet. Jag ser mig själv på cykeln tidigt i gryningen. Trampa iväg försiktigt på den gräsbeklädda grusvägen; en sista blick på huset.

Ett sista bad på favoritklipporna. Ett sista dopp i favoritvågorna. En sista tur på stenvallen. Sista turen på favoritstigen till bageriet jag besöker för sista gången. Jag köper tre bröd så att det ska räcka.

Allting för sista gången.

Jag börjar packa mina väskor.

Jag vill inte göra saker för sista gången.

Jag kan inte packa väskan, alla saker är utspridda. Mina händer kan inte vika ihop kläder eller boka biljett till bussen. Fingrarna lyder inte.

Jag cyklar mot färjan. Styret vrider sig, tramptagen är tunga. Väskan är inte med.

Planen fungerar inte. Planen att gå upp i gryningen och cykla 93 km söderut har spruckit.

Kvar finns havet. Vågorna. Solen. Barndomsvännen som låter mig bo kvar två dagar till och köper mer kaffe så att det räcker till två extra frukostar.

Detta är Öland.

Nu börjar nutidens Öland. Magin vävs in i tramptagen jag tar från och med nu, dåtid vävs samman med nutid och fläktar av framtid.

Mer Öland.

Mer nutid.

Mer grusväg.

Mer hav.


Jag har härmed slutat göra saker för sista gången. Havet finns kvar, alltid. Bagerier finns på fler ställen. Solen skiner på hela jordklotet. Myggor och fästingar kommer att älska mig var jag än är. Kommande somrar är öppna för nya resor till öar. Och kan man inte resa på sommaren, så finns det en södra hemisfär där sommaren är på vintern.

Jag kanske inte cyklar exakt samma stigar igen, men jag lär mig känna igen vilka stigar jag gillar. Och vilka vågor jag trivs i. Och vilka egenskaper hos människor jag trivs med. Vilka leenden som lockar fram de förlösande skratten. 

Och vilka egenskaper som knyter ihop magen och skrynklar pannan och skapar fåror av tvivel.

Och när man vet allt det, då går det knappt att sakna något. Och det går inte att känna obehag inför något, eftersom man ignorerar det man inte vill ha. Och då finns det inte.

Allt man gillar kan finnas på andra platser. Alla egenskaper man gillar kan finnas hos andra människor. Alla vågor man gillar kan skapas vid andra stränder. 

Ja. 

Fast såklart man ändå saknar dem man trivs med, så buddhistisk är jag inte än.

Men ändå, visst är det en fin tanke att lära sig se sina näras värdefulla egenskaper hos nya människor man träffar?

 

Stenstranden

Det kommer alltid att finnas Annas Öland och Anna, grön cyklists, Öland. 

Annas Öland är klippornas och vågornas och nakenstrandens Öland. 

Annas Öland är morgonbadets, vattenlekens och det vita grusets Öland. 

Annas Öland är den stora bummelstenens Öland.

Den vita grusvägen till Hällarna som asfalterades blir aldrig grusväg igen. Havet däremot är alltid havet. Förälderns förmaning om att bada i hög vågor lever kvar även via sms.

Annas Öland är dåtid, och nutid.

Grön cyklists Öland är nutid, och framtid. 

Båda är alltid. 

Havet, vågorna, minnet av de gamla grusvägarna och ridleyns framfart över de nyfunna. 

Ja. 

Öland

Öland

Öland. 

IMG_0880