Grön Cyklist möter: tre till klädmärken med hållbarhetsmål!

Hej i hösten!

I det här inlägget intervjuar jag tre märken inom cykelsporten som har rätt högt ställda hållbarhetsmål för sin produktion. Jag har tidigare skrivit om Umeå-baserade Sigr och deras mål att ha 100 procent återvunnen polyester i sina kläder senast år 2025. Nu kan de ha fått ett par utmanare! Shimano, Pearl Izumi och Milremo har som mål att ha endast återvunnen och/eller organiska material i sin produktion redan 2022. De har alla flera linjer som redan är det, och jag ville såklart veta hur de kommer att nå sina högt ställda mål, deras drivkrafter och hur vi som konsumenter kan hantera våra kläder för att de ska hålla länge.

Jag vill också passa på att konstatera att så fort jag pratar med klädmärken, inser jag hur mycket jag har kvar att lära om klädtillverkning. Jag vill därför betona att syftet med detta inlägg är att lyfta de företag som agerar, inte göra den djupgående analys av branschen som en riktig journalist hade kunnat göra.

Jag vill också jättegärna ha tips på andra märken jag kan intervjua, och då gärna också sådana som tillverkar t ex slangar, däck eller styrlindor! Och jag vet redan två märken till jag vill intervjua, så fortsättning följer.

Vad är då min relation till de tre märkena i det här inlägget? Pearl Izumi har jag sett på andra men nästan aldrig burit själv, förutom en vinterjacka som jag även skidade i, vit och fin. Det känns som ett folkligt märke, precis som Shimano. Jag gillar det, vi ska vara både hipstriga och folkliga och allting däremellan, med hållbarhet som grund. Jag är just nu inne på mina tredje par Shimano-skor, men Shimanos kläder har jag aldrig burit. Milremo är en uppstickare jag aldrig visste fanns innan jag läste i Bicycling att team Sweden Mountainbike skulle kitta upp sig i ett kit med återvunnen polyester! Det var startskottet för den här artikeln.

Slutligen, vad är utmaningen för hållbarhet inom lycrabranschen? Tja, den stora utmaningen är vår älskade polyester, vår allra folkkäraste träningsklädesråvara, vår favvo-plastprodukt! Så för att kläderna ska bli hållbara så måste dels företagen fasa ut nyproducerad polyester från fossil olja. Istället behöver de tillverka kläder av återvunna polyesterfibrer, och samtidigt producera med en kvalitet som håller så länge som möjligt. Design är också ett verktyg; kläder som konsumenterna tröttnar på riskerar att slängas i förtid. Vi som cyklar behöver genom skonsam vård få kläderna att hålla länge och kräva garanti av företagen. Samtidigt som polyestern återvinns, behöver en förnybar motsvarighet forskas fram – råvaran behöver bli fossilfri och förnybar. I t ex strumpor är en vanlig kombination hampa ihop med återvunnen polyester eller ull (fåren kan det där med att hålla sig varma trots regn, här är jag kluven på grund av behandlingen av djuren, får de leva fina liv med sina familjer och man kan säkra detta så tja, eller man tar överbliven ull på något vis, men mer forskning på alternativen behövs).

Snabbkurs i hållbar cykelklädsel! Och vad bra det känns att vi redan idag har teknik och ”rå”vara för att tillverka kläder i återvunnet, och att det finns företag som gör detta även för beställningskläder. Då kan vi som är klädansvariga för klubbar redan idag välja det märket. Sedan kan vi stoltsera och känna oss ännu snyggare i grupp. Kanske något för nästa års säsong när vi nu sitter och funderar på leverantörer?

Vi kan också självklart mejla det märke vi gillar och be dem fasa in återvunnen fiber i kläderna.

Så vad säger företagen jag har intervjuat?

Företagens hållbarhetsmål och verktyg för att nå målen

Pearl Izumis mål är att 2022 ha 90 procent av produktlinjen tillverkade av återvunna, förnybara eller organiska material (vilket är bomull och ull, och som är en liten del av den totala materialåtgången). År 2020 uppfyller 30 procent av produktlinjen detta.  Pearl Izumi ser också över alla bitar som går att påverka och har exempelvis slutat trycka kataloger samt minskat sina etiketter till samma storlek som ett visitkort – den minsta storleken som fortfarande kan återvinnas. Dessa två insatser sparar tillsammans 247 träd,
387 935 liter vatten och 25 456 liter olja per år, uppger Pearl Izumi De erbjuder livstids garanti, vilket också innebär att plaggen antas ha lång livslängd. Garantin gäller inte normalt slitage, utan material- och produktionsfel, som exempelvis sömmar. Produkterna skickas i plastpåsar som är 100% återvunna och kan återvinnas igen.

Shimanos mål är att polyestern i alla tröjor och byxor ska vara återvunnen år 2022. Men redan till våren 2021 är en del plagg tillverkade i enbart återvunnen polyester. I vinterkollektionen, som är ute på marknaden nu, finns bland annat ECO primaloft där 55 procent kommer från återvunnet material. Hangtags, förpackningar och liknande är gjorda av återvunnet material. Produkterna har en garanti men inte på livstid. Shimano har nyligen flyttat större delen av  produktion närmare sina kunder i Europa, vilket kan minska klimatpåverkan från transpoterna. Man minskar på reavaror för att stävja överkonsumtion och använder design som ska vara tidlös för att kläderna inte ska slängas i förtid. 

Milremo tillverkar allt på beställning med i nuläget en helt igenom återvunnen linje. Råvaran för kollektionen är polyester från pet-flaskor. Just beställningssegmentet kan i sig vara en strategi som gör att man inte köper mer än vad man behöver, vilket kan minska onödig miljöpåverkan. Å andra sidan, tänker jag, kanske team-trycken på plaggen som specialtillverkas gör att de bara kan bäras under en kort tid eller av begränsat antal personer? Även Milremo tillverkas i Europa och man erbjuder lagning av plagg mot en kostnad.

Vilka är företagens drivkrafter för att satsa på hållbarhet?

Samtliga vittnar här om att det inte är kunderna som med sitt köpbeteende styr utbudet. Initiativen kommer snarare från företagen själva och de dialoger man har med olika användare som är med och utvecklar plaggen. Drivkraften är att företagen vill ta sitt ansvar, vilket fler och fler gör. Det finns alltså en växande diskussion inom branschen även om den är från låga nivåer. Outdoor-branschen nämns som en förebild. 

Förutom att vi som kunder kan välja de återvunna kollektionerna när vi köper nytt, vad mer kan vi göra? Företagen fick komma med varsitt tips. 

Pearl Izumis tips: plaggen slits mer om du tvättar dem ofta i maskin. Visst kan de lukta svett, men tvätta istället handtvätt direkt efter användning, det är mer skonsamt och plagget håller längre. 

Shimanos tips: ha i en skvätt ättika i sköljvattnet när du tvättar (för hand om man ska följa ovanstående råd), det hjälper till att ta bort svettlukt. 

Milremos tips: Kolla om du kan låna eller hyra begagnat när du först går med i en klubb, tills du vet om du gillar att vara med där. Så att du inte köper helt nya kläder och sen kastar efter en användning för att du inte tyckte det var kul. Precis som man lär sina barn –  testa på ett par gånger först innan man kittar upp sig helt. 

Mina kompletterande tips: klubbar kan tänka på att designa ett tidlöst kit som håller flera säsonger så att medlemmarna inte behöver köpa nytt varje år. Privat personer kan sälja av kläder du inte använder i någon av de många köp- och säljgrupper som finns på nätet. Köp där också. Tänk vilka spännande historier plaggen kan berätta för dig; själv har jag t ex kört både i Sara Pentons, Veronica Larssons och Sara Hedbergs kit! Eller ge bort till någon som nyss börjat cykla! Är det något plagg du absolut inte kan skiljas från, häng upp på väggen som en prydnad eller se till att ge bort till någon du cyklar med ofta. Plagg ska inte fylla år i byrålådan!

Är hållbarhet ett viktigt argument för just cyklister när vi handlar cykelkläder? 

Nej, det verkar inte så. Ingen av märkena har sett någon särskild reaktion eller köpbeteende kopplat till just återvunna eller miljömärkta produkter. Cykelbranschen (och cykelkonsumenterna) verkar ligga efter, trots att det ju borde vara tvärtom med tanke på hur mycket vi cyklar och hur duktiga vi därmed borde känna oss. 

På ett sätt gör detta hela arbetet lättare för företagen som ställer om, tänker jag. Då kan de bara fasa ut det fossila i godan ro, så länge kvaliteten är samma. Och återvunnet, med lång hållbarhet och inslag av mer och mer förnybara material som hampa och djurvänligt producerad ull, med livstids garanti, kan bli det nya normala.

Vad tror ni?

Återanvänder en bild från i somras, alla kläder köpta second hand och även hjälm ej kraschad och brillor också, förutom strumporna

Tack till:

Johan Carlsson, Brand Coordinator PEARL iZUMi

Jessica Bjelkmark, Brand Coordinator Shimano Clothing och Milremo

Åsa Eriksson, Marketing Coordinator Shimano/Milremo

… Och Marre för fotot från gryning på Järva

Kan inte få nog av dig gryning.

Hell!!

Jag måste ännu en gång slå ett slag för gryningen som cykelkrydda i vardagen. Körde min andra för veckan och flaskhalsen är alltid att 1. ställa klockan på 04.20 och 2. gå upp 04.21 när man vaknat.

Men sen rullar man bara!

Och bortom flaskhalsen flödar belöningarna: att första timmen få flyta fram i mystiskt morgonmörker, väja för vattenpölar för att sedan sladda bakhjulet över leran, skylla segheten i benen på klockslaget, på riktigt vem är pigg så tidigt?

Och sedan, när spurtsträckorna börjar torna upp sig, att få trycka på så att man får flås utan att bry sig om hastighet. Och uppför mörka lut och nedför krön, med spänning se var lampskenet leder dig. Ibland bländas av en med starkare lampa, ner med huvudet och låt då kepsen skärma av!

Så börjar det ljusna. I bästa fall, som idag, kommer klar himmel och sol. Då kanske man tar upp mobilen och fotar nån himmelsk utsikt. Dimma, tre färger på samma skymt av himmel. Utsikten är tillgänglig och ljuset gör den mest knapphändiga fotograf till proffs. Sådan är gryningens belöning.

Vägarna och stigarna är tomma när man rullar ut, och på vägen tillbaka in till stan har pendlarna rullat in på vägarna.

Sedan in med cykeln i duschen. Tvätta av, och så får den droppa medan man själv sätter på kaffet. Sedan ut med den och in med sig själv.

Priset man får betala för gryningarna blir en kostnad på sömnkontot, men det man får är regnbågens glitter i ögonen.

Och ett prickigt nylle.Tack Marre för foton, sällskap och pang i benen

Dagens vilodagsaktivitet

Hello!!

Idag är det vilodag och jag märker på mig själv vad det brukar leda till.

Det brukar leda till mysiga promenader, regniga promenader eller utflykter på cykel med vanliga skor och spännande syften.

Dagens aktivitet var att hämta grönsaker hos Rekoringen. Yes! De har hittat till Kungsholmen de också, eller jag har hittat dem, ekogrönsakerna. Man beställer innan, swishar och sen hämtar ut. Så jag satte på mig promenadkläder och en ljudbok och pinnade iväg. Med en omväg runtom Kristinebergsklipporna och vattnet såklart.

Det skulle ta dryga tjugofem minuter, och jag passade på att jobba upp en rejäl cykellängtan inför morgondagen. Då ska det äntligen cyklas gryningsrally igen på Järva. Samt jobba mig igenom promenadrörelserna ordentligt för jag promenerar nästan bara på vilodagen så bäst att passa på.

Sedan kom jag fram till Stadshagen och där var det mysig stämning. Odlarna stod med öppna bakluckor och spanade runt efter folk som ville hämta varor. Människor gick runt och kikade på bilarnas olika loggor i mörkret i jakt efter rätt företag. Bondens marknad har ställts in på många orter så då har reko-upplägget ersatt detta till del. Verkligen mys!

Jag pratade lite med min bonde. Faktum är att det var en av mina gamla arbetsgivare från marknaden i Västerås.

Sedan gick jag hemåt. Jag tittade på de bisarrt knallgula drivorna av höstlöv. Famnen full av grönsaker: grönkål, svartkål, mangold och rödbetor. Jag höll om dem som om de vore en liten vilsen hundvalp. Hos mig är du trygg, lilla grönkål med yvig uppsyn.

Det var min sociala irl-kontakt för dagen.

🥦

Guldbron och jag

I morse ringde klockan när jag redan var vaken. Alltid lika störigt, och händer alltid när man ska upp tidigt och göra viktiga saker.

Dagens viktighet var att Guldbron öppnade för cykel- och biltrafik kl. 05.00. Jag hade fått ett ryck och skulle dit, själv ty ingen lyckades jag locka med mig på att detta var viktigt en så mörk och duggregnshöstig oktobergryning som denna.

Tolv grader och regnjacka, lampor och vinterskor. Trampa mot Gamla stan och plötsligt var det fullt av folk i varselkläder! Jag blev visad, guidad, ”cykla på guldbron, varsågod!” i en ton som andades en värdighet jag inte mött på länge. Värdigheten riktades mot mig, mot världen, mot det mörka murriga oktoberdiset. Mot den egna yrkesstoltheten, mot alla kommande trafikanter med eller utan cykel.

Helvete vad de måste älska att den äntligen, äntligen används, guldbron.

Jag trampar försiktigt på den väl markerade cykelbanan. 04.57, är jag första cyklisten över guldbron, ja det måste jag vara, kepskillar med mobiler i gäng släntrar i mitten av bron, där kommer en till på cykel, och en till, var är pressuppbådet när klockan slår 0500?

Jag har övat repliker och uttalanden: Två hundra miljoner kronor för bron, och så frakt på det för den ingick väl inte?, ja gick ju åt en del fossilbränsle för transporten som ska ha tagit 69 dygn, så ju mer man satsar på ökad cykling, ju snabbare kommer klimatskulden betala tillbaka sig! Om jag åkt hit enbart för detta? Ja ja det råkade vara en del av min sedvanliga morgonträning, ha det gott!

Sen ska jag vifta med flätan och klicka i, trampa in i framtiden, utstråla frihet på cykel.

***

På slussensidan är det så mycket luftig yta. Text i gatan. Nytt. Nya tider. Nya slussen. Nya tramptag!

Jag är över. Skymtar guldets skimmer. Längtar efter att sitta på Hermans eller baren på Gondolen och ha utsikt över skimret.

Jag stannar vid rödljus. Massor av fler anställda i varselkläder, ni har jobbat hårt! Säger jag till dem, vad fint det blir. Sen hejdå, vinkar och trampar iväg.

Duggregnet fortsätter. Jag var den första cyklisten på guldbron. Var ska jag nu?

Liljeholmsbron. Köra runt en outforskad del av Gröndal, hem igen och sova ikapp.

Men när jag kommit till Vinterviken, kört ut och vänt på den outforskade udden jag sett fram emot, så svänger styret åt höger. Och jag följer. Vänster, hemåt, höger: söderut, mot Slagsta färjeläge via strandstigen.

Detta förföriska stycke flowgrus. Precis vid vattnet går det, man hör vågskvalpet, man är mitt i blöta virvlande gula löv, guldlöv, lövguld. Och tusen vattenpölar.

Man är extra snabb i mörkret, visst? Varje krön och kurva blir ett rafflande äventyr, backar extra kittlande.

Framme vid Slagsta. Hinner precis med färjan. Hjul- och cykelmessar lite med Lucas. Sedan av färjan, brrr, bli varm snart kroppen, ljudbok på föe nu är det asfalt. Och så ökar regnet, lika bra att pricka alla vattenpölar för vem vet när det vankas badass igen?, och plötsligt –

Är det ljust. Morgon. Ungefär vid Tappström, tror jag. Kanske lite tidigare.

Mera regn, pölar pölar, alla broar, all utsikt, färgerna! Nu fattar jag varför alla säger att man ska vara högt uppe på hösten, man cyklar ju i höjd med trädkronorna!!

Påfarten till den allra sista bron är alltid allra vackrast. Tranebergsbron. Den som leder över till Kungsholmen. Min bro.

Som jag badar under och cyklar över.

Pretto slut på inlägget va?

Sorry, jag skyller på oktoberdiset.

Till mina drömmar, tack som fan

I morse vaknade jag outsövd. Jag har haft ovanligt mycket hjärtklappningsliknande hjärtslag ovanligt ofta de senaste veckorna och så även de senaste nätterna och nästan varje morgon. Dunk, dunk, hjärtat vad vill du mig?

Därav sovit konstigt i natt och vaknat tidigt. Drömmer, mitt i min viktiga sömn, att exet skickar en väldigt poetisk dikt. Wtf? Vakar från halv fem tills klockan ringer sju ty kompiscross i Tyresta på menyn.

Blev inget Tyresta. Psyket var långt ifrån redo att utsättas för cross även med kompis- före.

Så jag meddelade återbud och råkade skrolla lite soc-medier. Någon har lagt ut ett foto av klipporna vid Moher och detta ger mig om möjligt ännu mera hjärt klappning. Fort fort, Google maps, zooma ut från Stockholm, in på den brittiska kontinenten. Och så väster om den.

Där.

Irland. Och där väcks min drömkust till liv. Jag pratade ju lite halvt på skämt om att det var Danmarks Atlantkust jag körde i somras. Fast det var ju Vesterhavets, inte Atlanten.

Men Skottland och Irland är f-n Atlanten.

Vidare på kartan, låter kaffet nästan kallna i min iver. Där!! Yttre Hebriderna. Karga hedar, gröna kullar, dimmiga klippavsatser och små ponnyer med tufsiga svansar och fluffig päls. Färgen på havet. Sandstränderna. Det ständigt växlande vädret. Vinden. Och rutten som går från Vatersay i söder till Isle of Lewis i norr på tio öar. 297 km som skriker efter att bli cyklade av mina hjul.

Längre västerut än så kommer man inte.

🍁

Jag flämtar. Kan inte se mig mätt på fotona i denna länk om rutten. Ögonen våta, blanka. Andningen tung. Flödet i mina medier har återuppväckt en ouppfylld dröm. Min outsövda psyk-morgon har fått ett syfte.

🍁

Plötsligt känner jag mig lite mindre ensam. Och påminns återigen om cyklingens kraftfulla, för evigt outsinliga källa av just det: förmågan att fylla tillvaron med upplevelser.

Hur man vet att något är en dröm som kommer uppfyllas?

Man skälver.

Foton ärligt stulna från internet och vill du frestas, följ kontot outer hebrides collective på Instagram

Ride this, then die ❤

Vilodag en torsdag

Vad mycket man upptäcker när man tar sig en extra vilodag.

Idag var t ex morgondoppet annorlunda. Dels inföll det senare än vanligt pga sovmorgon som jag belönade mig med efter urblåsningen på jobbet i onsdags. Dels var luften varmare, löven blötare och stämningen disigare än i tisdags. Tisdagens morgondopp kantades av kall, solig luft. Det blåste vitaktig rök ur munnen. Vattnet kändes varmt för att luften var så kall.

För ytterligare ett par dagar sedan hade vattnet tydligt blivit kyligare. Man visste man skulle frysa i dyket. Och sen fattades beslut om både vantar och halsduk.

Och i morse var luften varm och vattnet extra kallt. Tror till och med att det faktiskt regnade i morse vid kvart över åtta. Ja det regnade. Minns att jag kom ner extra djupt i dyket vilket gjorde kylan ännu mer påtaglig.

Men väl uppe var det varmare.

Vilodagen fortsatte på vägen hem från stan där aw tagit oss till en takterrass. Jag ville leda cykeln hem i höstmörkret. Det var något speciellt med dessa blöta löv på cykelbanorna och att färdas så långsamt. Regnet gjorde att jag ville fälla upp luvan och mörkret gjorde att man måste montera på lampor på cykeln om man skulle cykla.

Det där preppandet skapar en känsla av frihet. Mörkret stoppar oss inte. Luvan skyddar mot regn. Regnet stoppar oss inte. Sedan kommer kylan, då klär man sig efter den. Kylan ska heller inte stoppa oss.

🌟

Sedan kan man fantisera om alla mysiga hångelställen som bara blöta mörka höstar skapar.

🌟

Så kan tankarna sväva under vilodagar.

Och jag såg för första gången på två år hur linjen var dragen runt brunnen och inte över den.

Bara en sån sak.

Bara genom att vara sig själv, skapar hösten allt detta

Get up, dress up, show up.

Det var känslan idag på kompiscrossen i Flaten. Helvete. Det var några plusgrader, det var en ouppvärmd kropp och det var ett mycket ovilligt psyke som mötte den första backen.

(Kompiscross är en fin grej som ordnas i Stockholm: på olika crossbanor kör man fem-sex varv i tävlingsfart med tävlingsregler fast allt är egentligen på låtsas. Efteråt lägger man upp cyklarna i nummerordning och de som varvats har en egen liten rad. Så att man har koll på dem. Olika hjältar turas om att lägga banorna och här kan man läsa mer om den).

Psyket kunde inte vara mer emot mig. Kroppen hade varit riktigt duktig dagen innan, köttat en duktig timme på kampfysgymmet pp morgonen och sedan sprungit skog med svågern pp kvällen. Resultat? Grov träningsvärk i alla muskler.

Så idag rörde sig benen som sniglar. Första varvet ungefär fram till andra sanden funderade jag allvarligt på att skita i hela säsongen. Varför ”satsa” på något som man uppenbarligen är så dålig på? Varför försöka vara bra på något man inte tycker är kul? Hade jag tyckt det var kul hade jag varit bättre! Hade jag varit bättre hade jag tyckt det var kul!

Sådär vevade tankarna i hjärnan.

Jag åkte in i depån och hämtade extra vantar. Tre varv kvar. Upp i backen igen. Jag blev plötsligt varm, tog kurvan ner på första gräset lite snävare och stod på över ett dike. I sanden slappnade jag plötsligt av och lät cykeln hitta sitt spår. Som man ska. Så såg jag hur någon sprang på sanden medan jag själv cyklade på den.

Alla hade det lika skrattretande jävligt.

I mål var det snicksnack om misären i sanden och huruvida man borde hoppa upp på den hala bryggan eller inte. Allting kantat sv leenden. Det gjorde syftet med crossen lite mer framträdande. På vägen hem kunde vi konstatera att det var ungefär lika långt mellan stan och Täby park, som mellan stan och Flaten. Träna sand eller lera? Eller smyga omkring på hemmagräset i Stora Skuggan?

Ingen vet just nu.

Men jag vet att ibland måste man bara börja köra sig varm för att fatta att det faktiskt är kul.

Klädsim!

Lovers!

Klädsimmens vattentemperatur är här. Den är fortfarande dykbar, men kan göra lite ont i huvudet för den ovane som doppar huvudet. Och näckar man är det riktigt friskt.

Därmed:

Ett kom igång-tips till alla som alltid velat bada kallt är att börja med kläderna på. Och då gärna kläderna man nyligen tränat i eller på något sätt blivit svettig i. Tajta är bra och betyder oftast cyklat eller sprungit eller kanske gymmat.

Beroende på hur man känner sig så väljer man att outa eller gömma sitt dopp. Jag är alltid kaxig efter gymmet så då outar jag gärna mitt på Hornsbergs strand. Det kan också hjälpa att komma in i ett mood av att vilja visa upp sig och sitt dopp för hela världen.

Då badar man helt enkelt snyggare!Så idag vid lunch sladdade jag ner längs strandpromenaden på crossen och parkerade lite nonchalant på bryggan. Väl uttänkt placering som såg ut att vara slumpmässig, check.

Vill man visa upp sig stajlar man lite på bryggan tänk yogarörelse, och tar av sig yttre tröjan och strumpor. Sen kliver man i på stegen utan att tveka. Att visa upp sig har den effekten! Man vill vara graciös och bada snyggt!

Klädsimment är såhär års perfekt för att impa på folk: kliv i utan tvekan, de som går förbi tycker att vattnet ser kallt ut och du framstår som hjälte. Själv har du fått ett uppfriskande sim som tack vare förestående träningspass kyler lagom!

Slut på tips-inlägget, och behåll strumporna på om det är kompressions-, palla ta på och av sådana för ofta 🤙

20201017_1505541203012895038484946.jpg

Hej från morgondoppet!

Ibland är morgnarna lite extra minnesfyllda och idag är de det. För nu börjar det bli kyligt på riktigt och så även i Mälaren vid Tranebergsbron där jag badar varje morgon.

Ibland är jag orolig för att jag inte nog njuter av Stockholm och närheten till skärgården. Då brukar jag tänka dels att jag kan cykla till Älgö och faktiskt även få känning redan vid Duvnäs i saltis. Även rundan genom Tyresta där man skymtar klippor och hav ger havskänning. För att inte tala om andakten jag upplever varje gång jag cyklar Västerbron vilket är varje gång jag ska söderut. Så visst njuter jag av hufvudstaden.

Jag har ju både havet och Mälaren!

Mälaren är min vardag. Jag går upp mot höjden, Kristinebergsberget, där jag först har utsikt över bron och vattnet. Tråden är gröna, gula, orange och fortfarande så där bulliga så att allting ser frodigt ut. En trappa slingrar sig ner genom lagom påträngande växtlighet och når en promenadstig. En vägbom till höger leder till båthus och kajakuthyrning och brygga och det är här jag badar. Bredvid bron, under fåglarna och hopkopplad med himlen via huden.

Vattnet är fortfarande dykbart. Dessutom är det kyligare. Det ger ett större rus och tarvar större brådska att få ner fötterna i skor och händerna i vantar.

Jag laddar alltid i några minuter innan. Ser mig alltid omkring efter båtar och människor. Båtar kommer ibland men nästan aldrig människor. Sedan känner jag när det är dags och då sjunger jag och äger in bryggan.

Sedan dyker jag i. Sedna simmar jag. Sedan häver jag mig upp och sedan kommer ruset.

Typ så här morgondoppen till och oktobersolen lyser på husen på andra sidan vattnet precis när jag ska gå tillbaka.

Det var bara det jag ville säga. Inget mer.

Jag skulle kunna säga det varje dag, att vill du koppla upp dig mot himlen, så ta ett dopp, gör det bara.

🌟🌟🌟

Note to self efter dagens cx-träning

Saker som gick bra idag på stora skuggan:

🍁 Klarade Backen tre av fem varv varav ett pga gubb-fail då gubbe i fråga stod högst upp i backen och studerade oss noggrannt utan att flytta på sig. Resterande klarade gånger gick det bra pga jag hade lagom fart och tänkte på backen som ett helt vanligt inslag som jag skulle uppför. Done.

🍁 Cykeln på axeln kom smidigare för varje varv tack vare att jag fick med mig fart in i backen och kunde låta crossen flyta upp på axeln. Check.

🍁 Fattade äntligen varför det ibland går bra att hålla blicken långt fram i kurvor och därmed ta kurvorna snävare. Det beror på att man mentalt inuti är tillräckligt trygg med underlaget så man inte behöver titta ner för att kunna köra det. Detta inföll faktiskt flera ggr ✌️

🍁 Hade kraft att kötta till det lite i lövprasslet. Berodde väl på just löven, men de ska ju också ha något att bidra med.

🍁 Tog några bra kort när jag pausade medan de andra som kommit före mig redan körde in på sista omgången pga mörkret. Mitt (obs relativa!) snigeltempo gav mig alltså möjlighet att på bild fånga det vackra med cx: raden av cyklister som plöjer terrängen i jakt på fart och varandra medan de lyckas få det att se enkelt ut.

***

Ovan är exempel på sådant man kan behöva tvinga sig själv att tänka istället för att låta tankar såsom ”jag är för långsam och har för dålig teknik för att kunna träna” ta över.

Man tränar väl för att man just har något man behöver träna på?

Lektion 1.0 i hur man snackar ner hjärnspöken.

Varsågod, det var så lite.

🤙

20201015_1755537067214408460855722.jpg