Chile #40: Pichilemu

Det har blivit dags för mig att fylla 40.

Havet drog vinstlotten. Det är här vid havet som det kommer att äga rum, fyllandet. Faktum är att det redan pågår.

Jag fyller redan 40, precis nu och fyra timmar till!

Jag fyller när jag äter frukost innan bussen. Vattenmelon, avokado och hommous. Jag fyller när jag åker buss. Fel på motorn, skitmotor, måste byta buss, kommer i samspråk med två surfare som låtsas jobba som journalister. Ta mitt nummer, hör av er om ni vill hitta på något!

Jag fortsätter fylla när jag checkar in på mitt vandrarhem. Dela med en till tjej, amerikanska, perfekt. Vinden drar och rycker i fönsterluckorna. Saker smäller. Vinden är herre. Utan vind, inga vågor och ingen surf.

Jag fyller när jag kollar mobilen och det har börjat trilla in grattisönskningar, den ena rarare än den andra ❤

Elementet vinden skapar enorma vågor som bryts mot sanden. Sanden är mörk, svart, djup. Det är en sand att fylla 40 i.

Vattnet är kallt. På riktigt är det det. Stilla havs-tempererat. Måsar trippar upp och ned längs vågorna som drar in över stranden mitt när jag fyller 40. De jagar middag. Vinden ger dem vågor som ger dem små, små kräftor och kanske alger för att stilla hungern.

Vinden dånar i vågorna och blåser upp sandkorn ända upp på terassen där jag dricker michelada.

Jag fyller år i Pichilemu, fyra timmars resa sydväst om Santiago.

Vad hände med södern?

Södern förvred hjärnan på mig. Jag kunde inte fylla där. Berget lugnade mig, men så snart jag kom ner, drog det igång. Södern gröpte ur mina hjärnceller och stekte dem till frukost. Södern plockade nogsamt ut varje klarsynt tanke och mosade den under klacken.

Jag fick nåt fel.

Jag pallade inte.

Jag vände. Jag åkte hem. Jag åkte tillbaka till Santiago, till nyfunna vänner och kända gator. Santa Lucia, Alameda, tunnelbaneträngseln.

Chile-hemma.

Där, mellan förskottsfirande och små förskottspresenter från mina värdefulla chilenare, och ett värdefullt jobbmöte, kunde jag i lugn och ro börja förbereda psyket på att fylla 40.

🐬

Vad hände med Leo?

Leo hittade min lapp i Puyuhuapi, blev kanske lite negativt överraskad men skakade det av sig. Tänkte kanske, Anna ville så gärna till Coyhaique, jag vet att hon ville det. Sedan liftade han vidare, och nu tror jag att han är någon dagsetapp söder om Chile Chico. Han stannar om han gillar ett ställe, om inte drar han.

Sådan är Leo.

Jag tror att han minns mig som hon som fixade lift på tre minuter, efter att han själv försökt i 50.

Vad hände med Shane och Anna?

Shane och Anna delade rum med mig på vandrarhemmet i Coyhaique. Två britter. De tog direkt mig till sig, som vandrare gör. De begav sig senare att göra en tredagars vandring i Cerro Castillo. Med tält, sovsäck och vandrarkängor. Jag hade så gärna gjort dem sällskap, men deras rutt krävde utrustning jag helt enkelt inte hade tillgång till.

Det jag däremot har tillgång till, är sanden och vågorna i Pichilemu. Jag har morgondimman, kvällssolen, dånet och bruset och bubblorna som skummar när vågen slår.

Här ska jag fortsätta att fylla 40.