Att komma över sin premiär

Premiär!!

Det var vad Katja och jag begick i veckan. Jag hade dragit på mig munskyddet och satt mig på tåget till min gamla hemstad och såg fram emot att känna nostalgins vindar smeka mitt nylle. För vilken stad vore inte bättre för racer-premiären om inte staden man lärde sig cykla?

På det där snabba, pålycrade sättet.

Hursom, vi skulle ju köra vo work, så vi satte alarmet på tidigt, Katja satte mig på sin drömmiga gravel, och sig själv på sin ännu drömmigare racer, och så drog vi iväg norrut.

Det var tio ton grus på cykelbanan. Vi svängde av mot kurvorna till Anundshög och tryckte några miniryck. Där var cykelklubbens lilla klubbhus, där var fina kafé Anund, där var fickan i vägbanan precis efter korsningen med stoppskylten där passen brukade sluta och jag ibland brukade få skäll för att jag inte lät ett sista backryck ingå i passet.

Vi korsade vägen. Himlen var grå. Vägen var torr, och premiärens alla element tog tag i psyket och svepte det med sig. En premiärens kamp fördes mellan cykelglädjen och betongen i benen.

Så kom vi till en välkänd korsning där vänster ledde till Kärrbo och höger till Gäddeholm och vi tog höger och lät vägens kurvor utgöra fonden för de obligatoriska premiär-bilderna.

Alltid bilder på premiären. Race face på. Fota sig stark.

Söta lilla grusvägen hem med vinden i ryggen medelst mysigt prat förbi äppelträdet där vi brukat palla äpplen och så slutligen så fick jag sitta på den styva racern jag också.

Varningslampa blinkade – farligt testa dyra cyklar i början ac säsongen.

Så kom vi hem.

Vi hade genomgått premiären i alla dess faser och fejsen var rosiga och cykelglädjen hade vunnit fajten.

Sådan är racer-premiären.

Alltid, oavsett var.

❤️

Katja fotade allt utom första, vid korsningen, med sitt estetiska öga

Min kamp mot gaspedalen

Har jag berättat hur knubbis satte mig på prov i söndags? Nej, det har jag inte omg gör det nu då!

Knubbis är alltså min supergulliga lilla hyrbil från Elbilio. En BMW I3 med fyrhjulsdrift och snabbladdarförmåga och min vapendragare under helgens begivenheter i Falun.

Att den var fyrhjulsdriven blev jag varse först i måndags på jobbet, då jag berättade den historia jag ska berätta för er nu.

Historien går såhär:

Jag älskar att köra fort. Jag älskar att köra om fort. Och jag älskar att göra det med en elbil eftersom den alltid accelererar snabbare än förbränningsbilarna. På så sätt kan jag fatta snabba beslut när jag kör. Det här brukar jag roa mig med att nyttja när jag kör elbil. Oftast leder det till att jag gör en del halv-ok omkörningar och mängder med fortkörningar. Givetvis är jag aldrig vårdslös, jag bara maxar fordonet när det är lugnt runtomkring. Jag saktar in duktigt också, men ruset av att accelerera väger nästan alltid över. I söndags var det nära att jag fick betala dyrt för detta rus.

Jag hade tagit vägen hem över Västerås för att fika med mina chilenska vänner som hyr min lägenhet. Efter detta begav jag mig till en semisnabb gratisladdare för att fylla på batteriet inför hemfärd. Jag bloggade samtidigt ut min RR, som ni säkert kanske åtminstone skummat. Jag beslöt mig sedan att fylla på det sista på en snabbladdare på Klockartorpet eftersom jag väldigt gärna ville komma hem innan midnatt. Så upp till Circle K och låta I3:n sörpla i sig av kWh: arna så det räckte till hemfärd.

124 km. Det skulle ta mig de 109 km hem, och de sista 6 km till Solna för att lämna bilen. Med marginal dessutom. Ut med sladden, ratta mot motorvägen och iväg.

På vägen skulle jag kanske stanna till vid Lidl i Kungsängen 76 km bort, för att dumpstra lite och under tiden fylla på med lite finfin gratis snabbladdning (de har fått statligt medel för detta, fyra snabbladdare yey!).

Men så är det ju detta med mig och min högerfot. Den vill hela tiden till gaspedalen. Tyngdkraften är så oemotståndlig. Denna drift gör att laddningen sjunker dramatiskt. Att köra ryckigt och för snabbt har som bekant den effekten på bränsletillgången och med bara några mil körda från Västerås har jag plötsligt halverat räckvidden. Men elbilen har den fiffiga egenskapen att man kan spara in på laddning om man kör mjukt och motorbromsar samt undviker högre hastigheter och omkörningar. Så detta tvingas jag göra när inser att jag faktiskt inte bara vill, utan snarare måste, stanna och ladda i Kungsängen.

Jag rullar in med 16 km kvar i batteriet och ser att alla laddare är ur funktion.

Helvete. Jag kollar laddkartan. Ur funktion, det står ju där, varför hade jag inte kollat det?

Kartan säger att det ska finnas en på OKQ8 400 m bort men nu ringer jag och dubbelkollar. Personalen i luren säger att det inte finns någon. Men kanske i Kalhäll? Jag tar ett djupt andetag och tackar för informationen, lägger på och lutar pannan mot ratten. Kalhäll? Hur långt är det till Kalhäll?

Jag öppnar appen igen och hittar en snabbladdare på Preem i Jakobsberg (bra att de avbröt sin fossil-ansökan om raff i Lysekil btw, in och läs mer och det här!). Jag väntar flera sekunder med att titta på vägbeskrivningen som kartan föreslår. Jag vågar inte ta reda på om mina 16 km kommer att räcka, ens med eco-driving.

13 km.

Jag startar motorn.

15 km i batteriet. Att parkera och starta har stulit en km av mig, och den blir nu viktigare än allt annat. Min utmaning blir nu att köra så in i norden bomullsmjukt att jag inte tappar en enda km fram till laddaren i Jakobsberg.

Kommer det att lyckas? Det måste lyckas. Därför kommer det att lyckas.

Ut. Jag tassar iväg genom rondellen och ut på motorvägen där jag lägger mig till höger och vill smälta in i asfalten. 60 km/h, ibland 70. Inte mer, alltid blicken på att batteriet återladdar sig och varje minut kolla hur många km jag har kvar till laddaren.

Sakta kryper vi fram, jag och elbilen i vårt race mot kilometrarna. Inte en enda bil kör vi om, inte en enda fartökning och ständigt blicken på mobilen, batteriet och vägen. Mina knän är lika mjuka som när jag var hemligt störtförälskad i en kvinnlig kollega 2007.

Och se, min mjuka körning ger resultat. Jag knaprar in två km och snart kommer avtaget. Nästan framme nu. Snart ska du få el, kära bil.

Men jag svänger inte. Jag missar avtaget, min hjärna har slutat fungera. Vad i hela..?? Men laddgudarna är med mig och det kommer ett nytt avtag, google maps räknas om rutten och jag kan rulla av vägen med laddaren inom räckvidd. Det är folktomt på parkeringen och laddaren är ledig. Jag parkerar sakta, sluter ögonen och kopplar in laddhandsken.

4 km kvar i batteriet.

Vi lyckades. Vi lever. Att ladda är att leva. Att köra elbil är att leva. Att lyckas med det man måste lyckas med är att leva.

Man borde göra det oftare.

***

Innan jag lämnade tillbaka bilen på måndagmorgonen körde jag runt lite extra i Solna för att känna in accelerationen. Den var nästan som Tesla, nästan.

Laddblogg: prylar

Hej från en gammal trotjänare till snabbladdare!

Står och tuggar kilowattimmar på Lidl i Kungsängen. Med några mil kvar till Kristineberg är det ett lämpligt laddstopp från Västerås. Här har jag tidigare stått med Zoen och haft crossen bakpå, och det är ett mycket kärt återseende. Gratis är gott och dessutom snabbladdning är jättegott om man kör elbil.

Denna söta lilla svartnos, Seat electric Mii, kan både snabbladda och frakta prylar. Lagom mycket prylar.

Det gillas.

H-ete vad med prylar jag fortfarande har kvar på vinden till min lägenhet i Västerås. Ändå har jag proppat lilla Mii full av dem idag på min blixtvisit i lägenheten. Men prylar och kläder måste ju jobba, inte ligga på vinden som död vikt!

Så det blir till att köra en rensning under nån helg här under våren, är jag rädd. Typisk coronaaktivitet som säkert dessutom kan kombineras med cykling i gamla hoodsen.

***

En fika med en kär vän ägde rum på Steam hotel vid Mälaren. Utanför det otroligt smakfullt renoverade gamla ångkraftverket fanns gratis laddning. Lagom snabb. Gillas.

Så åkte jag tillbaka för ännu ett ryck i lägenheten. Prylar prylar. Hur mycket tid och energi ska man egentligen lägga på dessa prylar?

Men ett hej till mina rara små chilenskor till hyresgäster, skörda i havet av mynta och persilja i rabatterna och sedan hemåt.

Så nu står jag här och kan konstatera att snabbladdning verkligen är grejen.

Visste ni förresten att Seat Mii förresten ska vara marknadens billigaste elbil? Kostar typ 265 000 kr. Räckvidden är runt 250 km, men det räcker faktiskt bara man kan snabbladda. Med mindre batterier räcker också batterimaterialet till fler bilar, tänker jag.

Over and out, batteriet är laddat till 80 procent så snart jag har laddat upp det här inlägget!

Alltså min gamla solhörna på Vallingatan i Västerås🌹🌹🌹

Helgens fyra cykel-wows

Helgen!!

Riders,

Här kommer en kärnfullt recap av min Mälarhelg. Väska och transport får anses avhandlat, nu till det andra och det är Eskilstuna central, Fröslunda, Sörmlandsgrus och Haga parkgata!

Låt oss värma upp på stationen i Eskilstuna där Lotta mötte upp för att få sin skinsuit levererad. Mitt felköp fick ny, snabb ägare och vi fick en liten mysig pratstund. Älskar hur en skinsuit får detta att hända!

Vi drar oss sedan till Fröslunda. Fröslunda är bäst, för här bor nämligen Karin och Rudde som jag bodde med förut. Och inte nog med det, när de för ganska länge sedan sålde bilen, så kom en trehjuling in i hushållet:

Babboe!

😍

Vad jag önskar jag hade behov av en lådcykel. Denna känsla av att ha så viktiga och skrymmande saker att frakta, att ägandet av en sådan vore befogat, riktigt spritter runt den som har det!

Karin har aldrig fattat vad de menar, de som säger att en familj med tre barn, tio höns och en katt inte kan leva utan bil.

Vänligen se filmsnutt:

Sedan tar vi oss runt på gruset och träffar Eskilstunas mest matchade brillbärare*: Lucas! Än en gång hade en ny cykel vuxit ut på Lucas kropp, och denna gång hade jag på riktigt svårt att ibland känna igen honom. Men som ni vet: när man cyklar med nära, kära cykelvänner, så ser man snart de välbekanta dragen och sättet de rör cykelbenen – oavsett fordon.

Jag fick återse mitt favoritgrus och cykla banvallen och ta en avstickare till den och den backen, och Lucas fick bli trött. Vi valde vägar och vände nån gång, fattade nya beslut och trampade på. Vi båda fick reflektera i solen vid banvallen och snacka stort och smått och vad ska jag ha för färg på hjälmen och vad är meningen med cyklandet.

Meningen fick inte bli för konkret. Att lära sig cykla på olika underlag och lutningar och väderlekar och miljöer räckte inte. Då kunde vi ju hitta den, och vad fanns kvar att söka då? När solen värmt oss och vinden började kyla, tog vi fart på de stora gruskompisarna och trampade oss upp för banvallen.

Och den betedde sig som den skulle, inte som ett hinder utan något man bara tar sig uppför.

Efter tre timmars rulltid och fyra timmar i solen, sa vi hej då och jag spurtade in i duschen.

Dags för tåg till Västerås!

Katja hade precis kommit hem från en runda med finaste Ivar i vagnen, jag fick träffa dem bägge på ett skönt after bike-häng. Jag matades med falafel och vi drömde om ställen i Sverige man skulle kunna använda cykelvåren till, nu när bergen var stängda. Jag fick höra historien om Stålis återkomst. Och så förevisade jag väskan såklart!

Allt medan crossen stod parkerad bredvid den återfunna stålisen. Ich Ivar förevisade köket med sitt nya pappkassetrick.

Sedan var det virtuell kram och vi ses och vi hörs och cykeldrömmar och Katja som alltid sticker till mig en bra bok!

Till stationen i mörkret, packa in cykeln, upp på tåget, landa och kliva av i Stockholm.

Packa upp cykeln, på med lampor, rulla hem och nattmacka och däcka.

Från hemstad, till hemstad, till hemstad.

🦋🦋🦋

*hans brillbågar matchade ju mina

Och såklart att Roberts cykliga födelsedagspresent fortsätter att jobba, och påminna, och glädja!

Frihetsgudinnan

Loverz,

Kort shout out om min underbara fantastiska

FRIHETSKUDDE!

I helgen har jag (snart, sitter på tåget hem) varit runt Mälaren med cykel, på tåget! Att få köra ombord crossen på mälartåg är såklart oslagbart, men på något vis är det en ännu större frihetskänsla att kånka på cykeln inuti väskan.

Varför?

Jag är helt enkelt oberoende!

På två minuter har jag lyft av hjulen, vridit styret och dragit upp dragkejdorna på väskan, och då är den plötsligt välkommen. På fem minuter har jag monterat på dem igen när jag kommer fram. Och då kan jag plötsligt cykla till Katja från Västerås central, eller till Kristineberg från Stockholms central, eller från Eskilstuna central till Karin, eller från vilken jäkla central som helst till dit jag ska.

Detta fyller mig med en obeskrivlig vardagsglädje.

Dessutom tvingas jag packa smart i ryggsäck och inte ha för mycket med mig.

Denna kudde ger mig en svårslagen mängd frihet!

***

Jag är tagen.

***

Dessutom har flera av er läsare undrat var man kan köpa denna frihetskudde och jag delar såklart gärna med mig!

KÖP KÖP KÖP

Och snälla snälla, när ni köper den och tar tåget medan bilen får stå, meddela mig! Plåta, filma, berätta! För då blir jag ännu gladare över er denna nyvunna frihet.

Over and out, ride report från Sörmlandsgruset med Lucas på mtb (!) kommer ihop med andra viktigheter som denna vänskapsfullsmetade marshelg har bjudit på.

Måste ju passa på innan vi Stockholmare hamnar i karantän för att vi per se är virusets epicentrum.

🐎🐎🐎

Att duscha kallt

Bild som Katja tog från Västerås dit jag begav mig idag efter att jag gjorde det som beskrivs här i inlägget

LOVERS.

måste bara pusha lite för kallvatten här.

Jo. För att i morse gjorde jag just det, duschade kallt. Och det finns en anledning. Jag skulle iväg på uppdrag och mys på skerike bygdegård som höll julbord, och tåget gick så tidigt att jag inte skulle hinna både sova och springa innan.

Så då tog jag en kalldusch istället!

Det var ingen vanlig ljummen lite kall dusch, riktigt kall var den. Riktigt kall måste den vara för att ersätta en löprunda.

För då blir den en litet äventyr jag kan se fram emot.

Så jag stod där med morgonmörkret utanför fönstret och lät vattnet strila. Jag andades ordentligt för att stå ut, och i faktiskt flera sekunder stod jag där.

Efteråt fick jag upp både cirkulation och hjärnkapacitet.

Och detta gav mersmak.

Så för den som inte hinner träna, ta en dusch ändå, och ta en kall dusch.

Kram så ses vi på andra sidan lördagsnatten!

RR #19: Groopencross och CX-premiär

Men alltså!!

Vad jag älskar cross. Vad jag älskar min cross och vad jag älskar Groopencross!

Igår gjorde jag nämligen efterlängtad premiär: cx-premiär. Det var det mest krävande och kanske snyggaste och definitivt gladaste och vurptätaste jag åstadkommit på riktigt länge på cykeln. Kanske sedan jag älskade sönder min gruslängtan då jag körde banvallen med stenkompisarna för några veckor sedan.

De stora stenkompisarna.

Groopencross däremot (deltävling #2 i cx-cupen så ni har koll), hade inga stora stenkompisar. Här var det istället litet och nätt som gällde, och det i massor. Huller om buller. Vi snackar sand!!

Vilken sjusärdeles sandfest banan bjöd på! Det var först en snäll uppförslöpa, följt av farthöjande slakmota in mot skogen. På detta en spårig sandbacke som togs bäst om cykeln själv fick välja spår och slapp bromsas. Vänsterkurva på det, uppför nästa sandbacke, som blandad med något lite fastare faktiskt gick rätt bra att köra uppför. En liten stund innan toppen var det dock brukligt att gå av och skjuta cykeln. På krönet körde man som sig bör det crossiga påhoppet: de som till fullo behärskar detta hopp skuttar upp på sadeln från sidan och klickar i pedalerna direkt, och låter kraften i hoppet ge cykeln en extra skjuts. Rookien famlar lite men finner pedalerna till slut, och låtsas spara kraften tills man är på okänt ställe utom synhåll.

Man är alltid snabb och smidig efter ett sådant påhopp.

På hoppet följde en fartökning, och sedan svängde banan höger.

Man hade då kommit till Serpan Från Helvetet.

Det var en uppkörd sandsväng med mysiga små rötter, perfekt att haka fast trampan i. Sandspåren var breda och djupa och väl anpassade att OTB: a i, vilket jag lyckades med om än bara en kvarts varv. Vad fin cykeln var mot himlen! De andra gångerna lade jag mig stiligt ner på sidan. Sedan tog jag sikte på nedförslöpan, och här var det bara att köra för kung och fosterland så fort tygen höll: bromsar du eller tänker på kompisens kärleksproblem är du död. Då ligger du och sprattlar. Här gäller att hålla balansen till varje pris och gärna tynga lite extra på bakhjulet. Bli för allt i världen inte framtung. Frihjula gärna, men börja trampa så fort du vågar. Allt för balansen, och credden.

Publiken ser dig överallt på en crossbana

Så ett fartparti. Du trampar som en furie eftersom du kan, alltid öka farten när du kan i cross!, och ta kurvorna genom att se framåt och trycka dig igenom dem med hög kadens.

Aldrig bromsa.

Så kommer en liten uppförsmota, mosa mosa mosa, du får chansen att sona dina brott i den förlåtande skogen, och

SEDAN

kommer du ner på platten igen. Kurvor! Hjulspår! Sand!

Du har kommit till något av det mest tekniskt krävande på banan, om du gillar att hålla dig på benen. Det är en sandbacke som sluttar åt det håll du inte klickar ur från, följt av ett sand-drop (sorry MTB-term), som under dagens alla crosshjul holkats ur till något som mest kan liknas vid Lejonkungens klippa. Du kan köra nedför, om du inte bromsar, och därnere finns…

…ännu mera sand!

du hoppar av och kutar med cykeln, är ju ändå en backe upp mot knotiga trädet sedan.

På krönet är det dags för påhopp igen, yes vad stark du är nu kör vi!!

Ta vänster, följ hjulspåren och se framför dig en backe som slutar i självaste groopen. Men snälla undvik vattnet, sväng höger och vurpa för guds skull inte utåt. Trampa dig vidare och upp till krönet igen, för att sedan svänga vänster och ta dig ner till det publikfriande området vid kaféet: sandstranden och kurvorna som leder till hopphindrena precis framför pantstationen.

Här sitter funkisarna på första parkett. De ser åkare som kan något och flyger över hindren, åkare som de vill något och hoppar lite skevt och de ser hipstersarna som givetvis inte ens kliver av cykeln.

Hipsters tar hindren som de skulle ta en liten rot i skogen. Lyfter framhjulet, låter det klättra sig över den 30 cm höga plankan och tar sedan vigt med sig bakhjulet utan att slå i pedalerna. Som om de inte har gjort annat, vilket de självklart har. Men de får det att se ut som att de alltid har kunnat det, vilket de alltså inte har. Och när metoden blir för vanlig bland medåkarna, ja då kommer de tillbaka och gör något annat hårresande cross-tekniskt och får det att se ut som om de inte gjort annat!

Du vill också lära dig det där

Upp i skogen en sista gång, gosa in dig i höstlöven och så sista vänsterkurvan in mot upploppet.

Här spurtar du. Alltid. Oavsett om du är med andra eller bakom eller för långt framför någon så lägg dig i bocken, dra i en lägre växel och

KÖTTA

dig in över mållinjen.

Du, publiken och alla dina fans och hatare kommer nämligen då att älska dig ännu mera.

Så kör du tre varv till, tar varje kurva lite snävare, kör utför lite mer dödsföraktande och håller dig på benen några centimeter till i sanden. Och behåller vurpfrekvensen.

Du har öst som den cross-åkare du äntligen har blivit, som du alltid har varit och aldrig kommer sluta att känna dig som.

Du har gjort cx-premiär.

Fy f-n vad du äger.

Lite snabba fakta om Groopencross hittar du här

VCK-bilder från loppet där vi tar kurvor, vurpar, hoppar över hinder och står på podiet hittar ni här

Grattis Camilla Mårdh från Tullinge som snodde förstaplatsen före mig i mastersklassen och grattis Katja som knep bronset och ser nöjd ut här ovanför och Ewa som delade ut pokalerna och gav podiekramen (foto Katja)

Tack alla fantastiska funkisar i VCK som gjorde detta lopp möjligt, ni byggde bana halva natten!!

Och tack till alla som hejade och kokade kaffe och delade ut pokaler och var speaker och kom med kramar och kom med ”bra Anna!!” och kom med sårtvätt och ni som tömde toaletterna och ni som plockade skräp och ni som flippade vegoburgare och ni som kom med allting annat man behöver och till er som tävlade.

Ni är bäst.

RR #11: U6 prologen, backtempo 3,2 km

Här kommer en race report på ett lopp som pågick i 6 minuter och 40 sekunder.

Yes, så långt tog det att köra ned från rampen i Tidaholm, mot vändningen, vända, trampa tillbaka, ta höger mot backen och knega sig upp till målet på krönet.

Jag körde tempo utan tempopinnar dagen till ära, vilket flera gjorde. Jag hade värmt upp för lite, vilket kanske flera hade. Jag behövde väcka ben och psyke, vilket säkert många andra också behövde.

Det gick ok! Syran kom direkt, vändningen var kul, kurvan var bra, backen var inte så farlig. Och efter SM i Båstad var nog ingenting längre farligt i backbemärkelse.

Backen var snarare för kort! Jag hushöll för mycket, höll på krafterna, tänkte att backen skulle mäta många höjdmeter!

Men den var slut innan jag ens hann fatta det och inte hade jag tagit ut mig.

Jag tog en sväng in bakom avspärrningarna och käkade lite blåbär. Goda! Sedan rullade jag ner och pratade med medcyklister om just uppvärmning. Detta medan vi besåg flera lag som inte gjorde annat än att sitta och trampa på sina trainers i tälten. Slutsatsen var att trainer gjorde kroppen redo för ett upplopp, vilket var precis vad detta var.

Vilket påminde mig om när vi körde tempo vid anundshög I Västerås och folk sa just så:

Man ska flåsa redan på uppvärmningen så att loppet I sig blir ett upplopp.

Då kan man kanske bli som de starka cyklister som majestätiskt trampar iväg och har trycket i varje tramptag. Varje muskel gör precis det den ska och fördelar energin ner i pedalerna.

Jag vill också kunna det!!

Nej, det vill du inte. Om du ville det skulle du värma upp ordentligt.

VCK har visst ett tält också. Kanske vore värt att försöka nästa sig in där på nån trainer som uppvärmning på lördagens avslutande tempolopp.

När blev cykling något man gör stillastående??

Ja ja. Antingen det, eller trycka ett par rejäla spurter med massor av flås.

Sedan rullade vi iaf morgondagens linjebana jag och Alva.

Och det blir maffigt imorgon med 76 pers i starfållan. 76!! alla samtidigt. H-ete tänk ljudet av fruhjulen.

Nu sängen. Jag lånar en pytteliten etta här i Skara och drömmer mig tillbaka till forna dagars studentlyor som man älskade fast de hade dusch i källaren och man måste välja mellan att dra igång spisen och mikron.

Godnatt på er, imorgon är en annan dag.

En ljus dag.

En linjeloppets dag!

Till alla Eskilstunaläsare: ursäkta klädseln, verkligen, det är givetvis bara tillfälligt

RR #3: Orrestaloppet 2018

Bilden visar mig och Ida som övar spurter på Gröndal. Visst är vi ruggigt synkade? Lotta tog bilden!

Men hej!

Dags att återge essensen av mitt livs första linjelopp på cykel. Lite hög av prestationen och av att ha minglat runt bland cyklister hela dagen gör jag nu mitt bästa för att värka ut den här rapporten.

Jag har varit på ett två dagars mingelparty känns det som. Alltid speciellt att återse alla kära nyllen i reflexväst, klubbkläder och grillandes vegoburgare som om det inte fanns nån morgondag.

Men ok, nu tar vi på oss Smestan-tröjan och kör den här rapporten.

Loppet började redan på lördag kväll, kan man säga. Jag hade ju fått stränga order efter start-failen på Arlanda GP om att inte missa klungan. Så det var ett av mina mål, att inte låta något skapa en lucka mellan mig och den. Därav stegade jag fram till mina forna klubbkamrater i Västerås, och ställde mig längst fram. Alla D30-50 formade tillsammans en klunga på 13 cyklister, så vi var ett lagom gäng. Jag fick pedal-fail i starten, men lade mig snart tätt bakom VCK på rulle. Längst fram låg CK Skoghall, och vi tre fortsatte så ett bra tag. Resten lekte därbak. Skoghall drog och drog, gjorde nåt ryck och försökte få nån annan att dra. Jag höll mig noga bakom. Jag hade nämligen fått ännu en order om att inte ta några onödiga förningar. Så hon fick väl köra slut på sig, här var det inte läge att leka motionsledare och vara snäll.

Det ville däremot en CK Vårgårda, som gick upp och sympatidrog med Skoghall.

Det pågick så ett tag, tills jag insåg att VCK hade strategier för sig. Det var ingen slump att en viss cyklist ibland drog upp farten, eller lade sig till höger, eller drog ett backryck. Jag observerade, analyserade och gjorde mitt bästa för att följa även den sista ordern: att spara på krutet till spurten på slutet. Och det gjorde jag genom ständig återhämtning i tramptagen, och genom att trycka mig uppför backen på den i övrigt platta backen för att vara pigg på krönet.

Det började komma fler utspel från VCK. Jag blev också påmind om att CK Stockholm låg därbak, för plötsligt var de framför mig, och plötsligt låg jag nästan sist. Så kom mitt andra pedal-fail, precis efter att några gjort ett ryck framåt. Jag tappade ryggar, men klickade i pedalen och insåg att jag skulle behöva köra med viss pedalanpassning och inga aggressiva, stående spurter på slutet.

Jag körde ikapp klungan och insåg att mina ben börjat darra.

Vi var på sista varvet och det var nu allt skulle hända.

Det var nu D40-vinnaren från VCK, Anna Wikström, skulle rycka och köra en tempo-seger solo in i mål först av alla. Det var nu det sista backrycket skulle ske, det var nu jag skulle höra stockholmarna flåsa av andhämtning medan jag själv andades lugnt. Det var nu VCK:s Cecilia skulle glida upp bredvid mig med sina backben, det var nu jag skulle använda mina sparade spurtkrafter!

Vi kom över den sista knixen in mot målrakan. Febril aktivitet rådde i leden. Runt mig kom de farandes, damer av olika åldersklasser och huller om buller, tajt och hungrigt trampade vi in oss mot upploppet vid Orresta skola.

Mina ben gnällde lite av det sista backrycket men psyket ville annorlunda. Jag tryckte, bände, tvingade mig över mållinjen med ett vrål. Framför mig tjöt Erica från VCK att hon vunnit, och CK Skoghalls rygg var framför så hon måste kommit tvåa.

Och jag blev trea.

Mitt mål, att köra snyggt och tryggt och få mig en spurtstrid på slutet och aldrig släppa klungan, hade uppnåtts.

*slut på race rapporten, över till eftersnacket*

Lite senare insåg jag att VCK: s avgörande strategi var att få fram rätt cyklist i spurten genom att öppna en lucka. Man kan vara hur stark som helst under alla varv, blir man instängd i slutet hjälper det inte hur gärna man än vill vara med i slutstriden.

Detta är linjeloppets själ. Man kan aldrig vara säker på hur någonting ska gå. Första varven känner man in varandra, sedan är det dags för lite kraftmätningar, och så kommer fler och fler strategier och utspel.

Och så kommer slutspurten.

Jag tror att spurt blir veckans ord.

Slut på inlägget!

Och lite blandade bilder.

Resultat här

Anders Lindström, klubbkamrat, laddar i startfältet

Exemplarisk källsortering i Orresta

Vännen Sebbe lånar min cykel på väg till starten

Så att jag ska få testa tempocykel, såhär dagen efter tempoloppet

RR #2: Orrestatempot 2018

Tjena, post race-brallan här. Känner mig soft, mosig, nöjd och blommig. På alla sätt olik själva racet.

Idag var en bra dag! Lucas och jag drog iväg med Alex etanolbil (tack Alex!!) till Orresta utanför Västerås. Min gamla trotjänare gömde sig bakom Lucas’ tempospjut på taket. Som sig bör!

Loppet var roligt. Luften var full av hägg. De första kilometrarna var vidriga med ben som lårkakor. Efter första kurvan släppte det och jag fick in ett fint arbetstempo. Kunde både trycka på och hushålla.

Hushållade väl lite väl mycket kanske, när hon bakom kom ikapp. Lite senare hade hon fått punka på sitt tempospjut, inte kul.

Vinden var gynnsamm och mitt fokus var på arbetstempot. Som var ok, och räckte till att bli omkörd två gånger till men ändå knipa en fartökning och en pallplats.

Glad Anna på pallen sen! Även om två av fyra inte startade respektive inte fullföljde, så måste jag bara le på pallen. Fatta stå på prispall!!

Jag var nöjd, och Lucas hade krigat bra han med såklart. Hsn frågade om jag hade kunnat öra något annorlunda, och det säger sig självt att jag hade kunnat mosa ännu mer.

Sådant är tempot. Mosa, hushålla, mosa, hushålla, mosa…

Imorgon är det linje.

Jag somnar trött och död och taggad.

Erica Danielsson högst upp på pallen, välförtjänta 1.37 snabbare än mig