RR #3: Orrestaloppet 2018

Bilden visar mig och Ida som övar spurter på Gröndal. Visst är vi ruggigt synkade? Lotta tog bilden!

Men hej!

Dags att återge essensen av mitt livs första linjelopp på cykel. Lite hög av prestationen och av att ha minglat runt bland cyklister hela dagen gör jag nu mitt bästa för att värka ut den här rapporten.

Jag har varit på ett två dagars mingelparty känns det som. Alltid speciellt att återse alla kära nyllen i reflexväst, klubbkläder och grillandes vegoburgare som om det inte fanns nån morgondag.

Men ok, nu tar vi på oss Smestan-tröjan och kör den här rapporten.

Loppet började redan på lördag kväll, kan man säga. Jag hade ju fått stränga order efter start-failen på Arlanda GP om att inte missa klungan. Så det var ett av mina mål, att inte låta något skapa en lucka mellan mig och den. Därav stegade jag fram till mina forna klubbkamrater i Västerås, och ställde mig längst fram. Alla D30-50 formade tillsammans en klunga på 13 cyklister, så vi var ett lagom gäng. Jag fick pedal-fail i starten, men lade mig snart tätt bakom VCK på rulle. Längst fram låg CK Skoghall, och vi tre fortsatte så ett bra tag. Resten lekte därbak. Skoghall drog och drog, gjorde nåt ryck och försökte få nån annan att dra. Jag höll mig noga bakom. Jag hade nämligen fått ännu en order om att inte ta några onödiga förningar. Så hon fick väl köra slut på sig, här var det inte läge att leka motionsledare och vara snäll.

Det ville däremot en CK Vårgårda, som gick upp och sympatidrog med Skoghall.

Det pågick så ett tag, tills jag insåg att VCK hade strategier för sig. Det var ingen slump att en viss cyklist ibland drog upp farten, eller lade sig till höger, eller drog ett backryck. Jag observerade, analyserade och gjorde mitt bästa för att följa även den sista ordern: att spara på krutet till spurten på slutet. Och det gjorde jag genom ständig återhämtning i tramptagen, och genom att trycka mig uppför backen på den i övrigt platta backen för att vara pigg på krönet.

Det började komma fler utspel från VCK. Jag blev också påmind om att CK Stockholm låg därbak, för plötsligt var de framför mig, och plötsligt låg jag nästan sist. Så kom mitt andra pedal-fail, precis efter att några gjort ett ryck framåt. Jag tappade ryggar, men klickade i pedalen och insåg att jag skulle behöva köra med viss pedalanpassning och inga aggressiva, stående spurter på slutet.

Jag körde ikapp klungan och insåg att mina ben börjat darra.

Vi var på sista varvet och det var nu allt skulle hända.

Det var nu D40-vinnaren från VCK, Anna Wikström, skulle rycka och köra en tempo-seger solo in i mål först av alla. Det var nu det sista backrycket skulle ske, det var nu jag skulle höra stockholmarna flåsa av andhämtning medan jag själv andades lugnt. Det var nu VCK:s Cecilia skulle glida upp bredvid mig med sina backben, det var nu jag skulle använda mina sparade spurtkrafter!

Vi kom över den sista knixen in mot målrakan. Febril aktivitet rådde i leden. Runt mig kom de farandes, damer av olika åldersklasser och huller om buller, tajt och hungrigt trampade vi in oss mot upploppet vid Orresta skola.

Mina ben gnällde lite av det sista backrycket men psyket ville annorlunda. Jag tryckte, bände, tvingade mig över mållinjen med ett vrål. Framför mig tjöt Erica från VCK att hon vunnit, och CK Skoghalls rygg var framför så hon måste kommit tvåa.

Och jag blev trea.

Mitt mål, att köra snyggt och tryggt och få mig en spurtstrid på slutet och aldrig släppa klungan, hade uppnåtts.

*slut på race rapporten, över till eftersnacket*

Lite senare insåg jag att VCK: s avgörande strategi var att få fram rätt cyklist i spurten genom att öppna en lucka. Man kan vara hur stark som helst under alla varv, blir man instängd i slutet hjälper det inte hur gärna man än vill vara med i slutstriden.

Detta är linjeloppets själ. Man kan aldrig vara säker på hur någonting ska gå. Första varven känner man in varandra, sedan är det dags för lite kraftmätningar, och så kommer fler och fler strategier och utspel.

Och så kommer slutspurten.

Jag tror att spurt blir veckans ord.

Slut på inlägget!

Och lite blandade bilder.

Resultat här

Anders Lindström, klubbkamrat, laddar i startfältet

Exemplarisk källsortering i Orresta

Vännen Sebbe lånar min cykel på väg till starten

Så att jag ska få testa tempocykel, såhär dagen efter tempoloppet

Annonser

RR #2: Orrestatempot 2018

Tjena, post race-brallan här. Känner mig soft, mosig, nöjd och blommig. På alla sätt olik själva racet.

Idag var en bra dag! Lucas och jag drog iväg med Alex etanolbil (tack Alex!!) till Orresta utanför Västerås. Min gamla trotjänare gömde sig bakom Lucas’ tempospjut på taket. Som sig bör!

Loppet var roligt. Luften var full av hägg. De första kilometrarna var vidriga med ben som lårkakor. Efter första kurvan släppte det och jag fick in ett fint arbetstempo. Kunde både trycka på och hushålla.

Hushållade väl lite väl mycket kanske, när hon bakom kom ikapp. Lite senare hade hon fått punka på sitt tempospjut, inte kul.

Vinden var gynnsamm och mitt fokus var på arbetstempot. Som var ok, och räckte till att bli omkörd två gånger till men ändå knipa en fartökning och en pallplats.

Glad Anna på pallen sen! Även om två av fyra inte startade respektive inte fullföljde, så måste jag bara le på pallen. Fatta stå på prispall!!

Jag var nöjd, och Lucas hade krigat bra han med såklart. Hsn frågade om jag hade kunnat öra något annorlunda, och det säger sig självt att jag hade kunnat mosa ännu mer.

Sådant är tempot. Mosa, hushålla, mosa, hushålla, mosa…

Imorgon är det linje.

Jag somnar trött och död och taggad.

Erica Danielsson högst upp på pallen, välförtjänta 1.37 snabbare än mig

Kort om allt och inget

Snabbt hej alla!

Såhär såg jag ut igår vkl 09.37 i toakön på Bondtorget i Västerås. Lätt skitnödig men glad ändå för dagen och fotografen (Katja). Hon tyckte dessutom att jag såg snäll ut! Det var ett par minuter innan start på det trevliga motionsloppet Västeråscykeln. Jag hade tagit på mig att leda en klunga, och kom trampandes med min Eskilstuna-trio som skulle dra en långrepa på 125 km, plus de tio vi avverkade dit och hem.

De var väl sugna på att fajtas lite med den västmanländska vinden.

Vad kul det var att se alla kända nyllen! Så bekanta, så fjärran samtidigt. *nostalgisk*

Jag fick fullt hus i min grupp, och med tre duktiga ungdomar på rulle slet vi oss igenom 82 km kantvind och gick i mål på Bondtorget.

Vi var stabila! Trygga, snygga, tydliga. Vi hjälptes åt när det behövdes, tajtade till oss när det krävdes och fick oss rejäla doser klungsnack. Jag lekte VCK:are och marknadsförde min klubb så gott jag kunde. Ingen behövde veta att jag nu i helgen byter färg till Smestans böljande vitt och vinrött.

För i helgen blir det dubbelt upp med starter. Tempo på lördag morgon, och linjet på söndag. Här ska tävlas, slantarna och benen ska jobba för mig. Men framför allt ska hjärnan jobba. Den ska fokusera och tänka klart och klokt, snyggt och tryggt, och den ska ta kurvor jävligt snävt och snabbt.

Så nu står cykeln och stampar, så tvättad den kan bli, i källaren och väntar. Den mäter sig inte med Lucas tempospjut, och det är heller inte meningen.

Men godnatt hörni, måste packa, och få mig några timmars sömn.

09.27 imorgon går starten och man vet först efteråt hur det har gått.

Vi avslutar med ett skojsigt litet citat, säsongen till ära.

Och en bild från den propagandacykling vi genomförde på väg till Västerås.

Foto Alex Boström.

Min nattsvarta morgondejt.

Men god middag på er kära ni!

En av de bästa sakerna med min blogg är att den är receptfri. Tycker jag iallafall! Jag är nämligen kass på att skriva ner hur jag går tillväga när jag fixar käk. Bloggen måste ha NÅN frizon liksom. Och dessutom är jag en sju helvetes kass fotograf.

Jag älskar däremot att laga mat! Och att äta den! Både på min egen kammare framför nån random dramaserie och ihop med andra.

Och jag guidar gärna till det växtbaserade köket om någon av er läsare vill det. Eller om någon vill snacka djur och människa-relationen vid tillfälle så lyssnar jag gärna. Bara att höra av sig i så fall. ❤

Men att plåta förföriska sallader och beskriva receptet på klafsiga chiligrytor här på bloggen, nej. Den är och kommer alltid vara receptfri.

Däremot finns det massor av andra spännande perspektiv på matfrågan. Historik, matkultur och klass t ex, för att inte tala om alla jävla ätstörningar som dyker upp som käftsmällar när man minst anar det.

Åter till receptperspektivet.

När jag blev vegetarian för 20 år sen fanns knappt internet. Sojamjölk var något äckligt som skar sig i teet. Men nu! 2018 finns ju massor av bloggare som har det växtbaserade kökets inspirationsgåva, jag passar med glädje bollen över till dem!

Här kommer två jag gillar.

Happy food by Petra. Petra jobbar på förskola och lagar mat till barnen. Grym skribent dessutom. Vad sägs om planetdrömmar eller grekisk linsgryta? Eller gnocchi med broccoloco för den som vill äta nåt häftigare?

Jessica Claren. Cykelprofil och grym kock som det verkar! Vem vill inte hem och rosta spetskål nu?? Blåbärsmuffins till efterrätt tack!!

Omslagsbilden kommer förresten från min morgon. Älska nattsvart kaffe ihop med några riktigt kladdiga jordnötssmörmackor! Ibland en för mycket, ibland en för lite. Ibland n+1.

Puss på er, nu ska jag på kurs och sedan ska vi podda Cyklistpodden med cyklistpappan Fredric!

Titta förresten vad jag gjorde med det gamla kaffepaketet! En praktisk liten burk att ha saker i!man klipper av toppen, viker ner kanterna och stabiliserar. När mamma visade mig denna innovation var jag glad i flera dagar.

Att få ihop vardagslogistiken.

Glad nattmössa på er!

Jag är uppåt men lugn inuti. Det beror till stor del på att jag lyckats transportera min present till mina föräldrar i Stockholm via en ängel som heter Henrik. De ska nämligen iväg på fjällsemester imorgon bitti och presenten kom med posten först idag och de behöver den i fjällen.

Så det blev ikväll på Västerås tågstation som min kära vän Katarina frågade denna ängel om han ville hjälpa oss. Uppgiften var att transportera gåvan, så fint förpackad i en kasse med krulligt presentsnöre, till Stockholm för överlämning dagen därpå. Eftersom inget fik, fulmatställe eller resebutik var öppen eller hjälpsam nog, så föll lotten på denna människa.

Ängeln Henrik bar hörlurar, och strax innanför hörlurarna måste det ha suttit en hjärna som pumpade runt av ett hjärta av guld. För han planerade om sin pendlingsvardag för att få tiden att passa, och imorgon kommer mamma och pappa få den berömda dåndimpen när de inser att han inte alls är en nära vän till mig, utan en ängel med så vita, vackra vingar att Katarina frågade honom om hjälp.

Så var det.

Sedan flög jag iväg med mitt Eskilstuna-tåg, och Katarina med sin buss, och om jag inte skulle nöjt mig med att skriva om Henrik, så hade jag skrivit om sjukgymnasten i Fröslunda. Så mån om min hälsa var han att han med sina intelligenta frågor fick mig att flyga ut från besöksrummet på moln redan på förmiddagen.

Så nu har jag fått tre övningar för magen, som ska hjälpa höften, som i sin tur ska hjälpa ljumsken. Som i sin tur skickar glädjepilar rätt in i hjärtat.

Lite som Henrik, tåget och Katarina.

Alla med sina speciella vingar.

Johan!

Detta är ett spontant grattisinlägg till nya ordföranden i Västerås cykelklubb. Kort innan jag ska ner på Biografbaren och dricka rödtjut.

Johan Lindkvist!

Fan vad glad jag blev när nyheten kom. Johan, som är soft och tydlig och rättvis samtidigt! Johan, som har en glädje för cykel oavsett om det är landsväg, MTB eller cykelcross!

Johan, som arrangerar den föredömligt enkla och därför så opretentiösa serien Helgmys. Som genom sand, grus och stig förenar cyklister från alla läger!

Johan, medarrangör till det oklanderligt trevliga cx-loppet groopencross. Loppet där man vill vara med som funktionär för att alla har så kul och stämningen är så hög!

Oavsett hur mkt man har möjlighet att hjälpa till är man lika välkommen och uppskattad.

Johan är en reko person, en stark cyklist med ett balanserat sinne – som dessutom har en förföriskt mjuk radioröst! Denna har vi alla ynnesten att ta del av i Cyklistpodden, närmare bestämt det allra första avsnittet där Johan och Katja pratar cx-vm!

Johan inspirerar mig genom sin vardagscykling. Speciellt morgonpendling. Han bara kör. Och sedan beskriver han hur det var på sin blogg. Det kan låta som en klyscha, men jag har insett hur viktigt det faktiskt är för mig med cyklister som ganska avskalat beskriver hur de tuggar på oavsett väder. Han är dessutom en jävel på cx-teknik.

Så heja Johan, heja cykelglädjen och heja Västerås cykelklubb som gjort ett så fint val av ordförande!

Det får bli en vinterbild, för jag vet att Johan även gillar skidor.

Fredag 17.48

Tjena mittbena, tusen tankar i skallen här. Har gjort två dagar på jobbet och en dag i löparskorna. Det är ovant och trevligt att ha en chef igen som bryr sig om vad man pysslar med om dagarna. Jag har dessutom fått ännu en chef i mitt liv! Min eminente cykel-PT Johannes. Så det finns en person som börjat bry sig om hur jag tränar för att jag ska bygga upp det som krävs för det jag vill göra på cykeln.

Johannes kokar ihop ett program som jag anpassar lite och så får han rapporter. Idag var det en avvikelserapport med förslag på kompensationspass. Det är omåttligt spännande att ha ett så medvetet upplägg.

Så i helgen blir det exempelvis trappor i djäkneberget på lördag. På söndag har grabbarna Grus lovat göra mig sällskap på reflexbanan och så har jag lovat Johannes några spurter på slutet.

Sedan ska det poddas med Katja på måndag! Det avsnittet ser jag fram emot. Då ska vi snacka olja, proffsbibs och aluminium. Och träningsresor!

Sedan ska det jobbas lite och sedan drar träningsveckan igång igen på boxningsklubben!

Ikväll ska det drickas rödtjut med lite nya bekantskaper i Västerås.

Glad fredagsfys på er så hörs vi.

podd podd PODD!! och en tillbaka-kaka på det

Nämen titta vilken söt potatis naaaaw

Sorry, är lite podd-hög. Det är så sjukt kul att podda. Vi satt idag på förmiddagen, jag och Katja och Ivar, med mikrofonen hemma i Katjas soffa, och spelade in lite ditt och datt. Vi tog om en del grejer, sparade en del godbitar till senare och kom på idéer till kommande avsnitt. Planerade var vi skulle klippa. Micken var så proffsig. Som i en musikstudio!

Det roliga med podd-formatet är just att man kan snacka med varandra på ett sätt som inte går att göra i blogg-format.

Såklart.

Innan vi gjorde klart slutklämmen av inlägget käkade vi lite av Katjas canneloni med gudomlig tomatsås och snackade vardagsgrejer. Sedan värkte vi fram den där viktiga slutklämmen innan jag drog iväg på min kurs, och Katja och Ivar på sitt mor-och-sonande.

På boxningen hände sedan lite roliga grejer. Jag guidade en ny kille runt cirkelträningen, men det var inte det roligaste. Det roligaste var när jag plötsligt erhöll ett tips om slagteknik av en annan jag körde med, som inte alls hade koll på helheten. Jag hade på nolltid kunnat peka ut minst tre saker han själv skulle behöva putsa på i sin teknik. Nej förresten, som han själv skulle behöva korrigera rätt rejält. Skulle han för övrigt ha tipsat mig om jag hade varit man? Hann jag såklart tänka. Men ok, han kanske behärskade just den teknik han tipsade mig om.

Så hur reagerade jag?

Först blev jag skitförbannad och tänkte, honom vill jag aldrig köra med igen. Med sur uppsyn körde jag klart övningen.

Men sedan klurade jag ut en hämnd. I nästa rond skulle vi öva smidighet och reaktionsförmåga. Här visste jag att han hade brister i var han placerade blicken samt lyhördheten i fotarbetet. Så jag tillbaka-tipsade metodiskt om detta medan vi körde, vilket ledde till att han fick en helt annan kvickhet och vi fick en helt ny typ av kontakt där vi dansade runt varandra på golvet.

och DÅ

började vi skratta. Medan vi dansade.

Så jävla vackert och svettigt.

Det är träning när den är som bäst. Svett och glädjetårar. Dansa omkring och slå på varandra och skratta.

YEZZZZ

Det får avsluta dagens bloggande.

Nu ska jag ladda för natten. Imorgon fyller finaste Karinvännen tillika hyresvärden min år, och då vankas tulpaner och specialbeställd indie-gryta. På kvällen, för jag tänker sova ut imorgon.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tipsa om tre veganska bullsorter. Tillbaka-tipsa mig gärna om ni blir förbannade på dem.

Kort datum!! Skynda fynda
Klassikern. Say no more.
Och så en semla!! Assa brassa mandelmassa och sprutvegangrädde på det ba YUMYUMYUM

Manges gastronomiska vykort från Östersjön

Då var det dags igen att hissa gomseglet med allas vår cykel-Mange!

Såhär frampå nattkröken när man drumlar hem från kvällspasset kan det kännas lämpligt med en matrecension. För bästa påfyllning av glykogendepåerna vid halt väglag, rekommenderar Mange idag ett besök i Gdansk. Där finns nämligen utsökta dumplings. Ni vet de där små delikata degknytena fyllda med gotte som ingen världsmedborgare med självaktning kan tacka nej till.

Innan vi skruvar på kranen till Manges utläggning om dessa ljuvliga små knyten, kan det vara på sin plats att skvallra lite om Polferries. Alltså färjan man åker med till just Gdansk.

Det var nämligen här, ombord på detta flaggskepp, denna Östersjöns kronjuvel!, som jag träffade mitt livs första cyklist. Jag satt på däck och återhämtade mig efter en klättringresa, när en snubbe på Balkanengelska kom fram och bjöd på sprit. Sprit. Alltså cyklister. Han var tydligen touringcyklist med siktet inställt på Nordkap. Det ena gav det andra och vi utvecklade en fin vänskap. Jag fick chansen att besöka Slovenien och uppleva hur han smög iväg tidigt i gryningen för att få sig dagens cykelmil och andra saker som jag idag betraktar som fullständigt normalt. Han gjorde sig sedermera ett ärende till vårt sommarställe varpå min kära mor i ett för henne kullkastande ögonblick, viskade till mig att han var den mest vältränade människa hon någonsin träffat.

Han kanske hade ätit dumplings på samma ställe som Mange.

I sådana fall skulle han ha lagt märke till hur krispiga bambuskotten var. Och hur ledigt shiitakesvampen letade sig ner genom svalget på sin väg mot magsäcken. Hur den smektes genom läpparna fram till de väntande smaklökarna.

Han skulle ha tuggat njutningsfullt på den korianderlindade grönkålen och sakta dragit in doften av ångad vitlök.

Han skulle ha doppat sin dumpling i sesamolja och vägt den mjukt på tungan.

Sedan skulle han inte ha kommit på fler sätt att beskriva den känsla av nirvana som gärna infinner sig efter en riktigt mjäll dumpling.

Han skulle ha avslutat det här inlägget, tackat Mange för hans engagemang och vevat iväg.

Han skulle, likt Mange, inte ha hunnit ta fram kameran innan käket var uppätet.

Ja, så skulle han ha gjort.

Nu tycker jag att vi alla ska sova och drömma om sesamfrön och äventyr.

Kram och godnatt!

På besök i hemstaden

Jamendåså!

Då var man i Västerås igen. I min strävan efter att försöka hålla mig på en sida Mälaren känner jag mig duktig som lyckats med denna konst i exakt 24 dagar!

Men den här helgen är det valkonferens med Miljöpartiet i Västmanland och jag är inkallad inom mitt uppdrag som revisor. Och när Partiet kallar så inställer man sig! För vem vill missa ett tillfälle att dra på sig finkavajen och höra det senaste skvallret? Och sätta listorna.

Men herregud människa ska du outa din partitillhörighet nu också ah men guuuuuu

Jag var aktiv i MP i förra valrörelsen och då en mer bidragande del av partiet. Det var mycket givande och jag hoppas såklart att jag lyckades tillföra något. Efter att jag tog ett steg tillbaka från just den arenan har jag insett att det går att göra nytta för miljön på många olika arenor. Och engagerad kommer jag alltid vara. Beror på vad man vill och tycker är roligt. Till exempel kan det vara roligt med en arena man känner sig hemma i. Miljöarbete behövs ju överallt. Överallt där saker konsumeras, produceras och handhas. Visas upp och lever vidare. Såsom cykelklubbar!

Nog om detta. Jag ska även hälsa på vänner och få mig lite stiglöpning.

Nu är det dags att dra in Västeråsluften och gå in på mötet.

So long!