RR #19: Groopencross och CX-premiär

Men alltså!!

Vad jag älskar cross. Vad jag älskar min cross och vad jag älskar Groopencross!

Igår gjorde jag nämligen efterlängtad premiär: cx-premiär. Det var det mest krävande och kanske snyggaste och definitivt gladaste och vurptätaste jag åstadkommit på riktigt länge på cykeln. Kanske sedan jag älskade sönder min gruslängtan då jag körde banvallen med stenkompisarna för några veckor sedan.

De stora stenkompisarna.

Groopencross däremot (deltävling #2 i cx-cupen så ni har koll), hade inga stora stenkompisar. Här var det istället litet och nätt som gällde, och det i massor. Huller om buller. Vi snackar sand!!

Vilken sjusärdeles sandfest banan bjöd på! Det var först en snäll uppförslöpa, följt av farthöjande slakmota in mot skogen. På detta en spårig sandbacke som togs bäst om cykeln själv fick välja spår och slapp bromsas. Vänsterkurva på det, uppför nästa sandbacke, som blandad med något lite fastare faktiskt gick rätt bra att köra uppför. En liten stund innan toppen var det dock brukligt att gå av och skjuta cykeln. På krönet körde man som sig bör det crossiga påhoppet: de som till fullo behärskar detta hopp skuttar upp på sadeln från sidan och klickar i pedalerna direkt, och låter kraften i hoppet ge cykeln en extra skjuts. Rookien famlar lite men finner pedalerna till slut, och låtsas spara kraften tills man är på okänt ställe utom synhåll.

Man är alltid snabb och smidig efter ett sådant påhopp.

På hoppet följde en fartökning, och sedan svängde banan höger.

Man hade då kommit till Serpan Från Helvetet.

Det var en uppkörd sandsväng med mysiga små rötter, perfekt att haka fast trampan i. Sandspåren var breda och djupa och väl anpassade att OTB: a i, vilket jag lyckades med om än bara en kvarts varv. Vad fin cykeln var mot himlen! De andra gångerna lade jag mig stiligt ner på sidan. Sedan tog jag sikte på nedförslöpan, och här var det bara att köra för kung och fosterland så fort tygen höll: bromsar du eller tänker på kompisens kärleksproblem är du död. Då ligger du och sprattlar. Här gäller att hålla balansen till varje pris och gärna tynga lite extra på bakhjulet. Bli för allt i världen inte framtung. Frihjula gärna, men börja trampa så fort du vågar. Allt för balansen, och credden.

Publiken ser dig överallt på en crossbana

Så ett fartparti. Du trampar som en furie eftersom du kan, alltid öka farten när du kan i cross!, och ta kurvorna genom att se framåt och trycka dig igenom dem med hög kadens.

Aldrig bromsa.

Så kommer en liten uppförsmota, mosa mosa mosa, du får chansen att sona dina brott i den förlåtande skogen, och

SEDAN

kommer du ner på platten igen. Kurvor! Hjulspår! Sand!

Du har kommit till något av det mest tekniskt krävande på banan, om du gillar att hålla dig på benen. Det är en sandbacke som sluttar åt det håll du inte klickar ur från, följt av ett sand-drop (sorry MTB-term), som under dagens alla crosshjul holkats ur till något som mest kan liknas vid Lejonkungens klippa. Du kan köra nedför, om du inte bromsar, och därnere finns…

…ännu mera sand!

du hoppar av och kutar med cykeln, är ju ändå en backe upp mot knotiga trädet sedan.

På krönet är det dags för påhopp igen, yes vad stark du är nu kör vi!!

Ta vänster, följ hjulspåren och se framför dig en backe som slutar i självaste groopen. Men snälla undvik vattnet, sväng höger och vurpa för guds skull inte utåt. Trampa dig vidare och upp till krönet igen, för att sedan svänga vänster och ta dig ner till det publikfriande området vid kaféet: sandstranden och kurvorna som leder till hopphindrena precis framför pantstationen.

Här sitter funkisarna på första parkett. De ser åkare som kan något och flyger över hindren, åkare som de vill något och hoppar lite skevt och de ser hipstersarna som givetvis inte ens kliver av cykeln.

Hipsters tar hindren som de skulle ta en liten rot i skogen. Lyfter framhjulet, låter det klättra sig över den 30 cm höga plankan och tar sedan vigt med sig bakhjulet utan att slå i pedalerna. Som om de inte har gjort annat, vilket de självklart har. Men de får det att se ut som att de alltid har kunnat det, vilket de alltså inte har. Och när metoden blir för vanlig bland medåkarna, ja då kommer de tillbaka och gör något annat hårresande cross-tekniskt och får det att se ut som om de inte gjort annat!

Du vill också lära dig det där

Upp i skogen en sista gång, gosa in dig i höstlöven och så sista vänsterkurvan in mot upploppet.

Här spurtar du. Alltid. Oavsett om du är med andra eller bakom eller för långt framför någon så lägg dig i bocken, dra i en lägre växel och

KÖTTA

dig in över mållinjen.

Du, publiken och alla dina fans och hatare kommer nämligen då att älska dig ännu mera.

Så kör du tre varv till, tar varje kurva lite snävare, kör utför lite mer dödsföraktande och håller dig på benen några centimeter till i sanden. Och behåller vurpfrekvensen.

Du har öst som den cross-åkare du äntligen har blivit, som du alltid har varit och aldrig kommer sluta att känna dig som.

Du har gjort cx-premiär.

Fy f-n vad du äger.

Lite snabba fakta om Groopencross hittar du här

VCK-bilder från loppet där vi tar kurvor, vurpar, hoppar över hinder och står på podiet hittar ni här

Grattis Camilla Mårdh från Tullinge som snodde förstaplatsen före mig i mastersklassen och grattis Katja som knep bronset och ser nöjd ut här ovanför och Ewa som delade ut pokalerna och gav podiekramen (foto Katja)

Tack alla fantastiska funkisar i VCK som gjorde detta lopp möjligt, ni byggde bana halva natten!!

Och tack till alla som hejade och kokade kaffe och delade ut pokaler och var speaker och kom med kramar och kom med ”bra Anna!!” och kom med sårtvätt och ni som tömde toaletterna och ni som plockade skräp och ni som flippade vegoburgare och ni som kom med allting annat man behöver och till er som tävlade.

Ni är bäst.

Annonser

RR #11: U6 prologen, backtempo 3,2 km

Här kommer en race report på ett lopp som pågick i 6 minuter och 40 sekunder.

Yes, så långt tog det att köra ned från rampen i Tidaholm, mot vändningen, vända, trampa tillbaka, ta höger mot backen och knega sig upp till målet på krönet.

Jag körde tempo utan tempopinnar dagen till ära, vilket flera gjorde. Jag hade värmt upp för lite, vilket kanske flera hade. Jag behövde väcka ben och psyke, vilket säkert många andra också behövde.

Det gick ok! Syran kom direkt, vändningen var kul, kurvan var bra, backen var inte så farlig. Och efter SM i Båstad var nog ingenting längre farligt i backbemärkelse.

Backen var snarare för kort! Jag hushöll för mycket, höll på krafterna, tänkte att backen skulle mäta många höjdmeter!

Men den var slut innan jag ens hann fatta det och inte hade jag tagit ut mig.

Jag tog en sväng in bakom avspärrningarna och käkade lite blåbär. Goda! Sedan rullade jag ner och pratade med medcyklister om just uppvärmning. Detta medan vi besåg flera lag som inte gjorde annat än att sitta och trampa på sina trainers i tälten. Slutsatsen var att trainer gjorde kroppen redo för ett upplopp, vilket var precis vad detta var.

Vilket påminde mig om när vi körde tempo vid anundshög I Västerås och folk sa just så:

Man ska flåsa redan på uppvärmningen så att loppet I sig blir ett upplopp.

Då kan man kanske bli som de starka cyklister som majestätiskt trampar iväg och har trycket i varje tramptag. Varje muskel gör precis det den ska och fördelar energin ner i pedalerna.

Jag vill också kunna det!!

Nej, det vill du inte. Om du ville det skulle du värma upp ordentligt.

VCK har visst ett tält också. Kanske vore värt att försöka nästa sig in där på nån trainer som uppvärmning på lördagens avslutande tempolopp.

När blev cykling något man gör stillastående??

Ja ja. Antingen det, eller trycka ett par rejäla spurter med massor av flås.

Sedan rullade vi iaf morgondagens linjebana jag och Alva.

Och det blir maffigt imorgon med 76 pers i starfållan. 76!! alla samtidigt. H-ete tänk ljudet av fruhjulen.

Nu sängen. Jag lånar en pytteliten etta här i Skara och drömmer mig tillbaka till forna dagars studentlyor som man älskade fast de hade dusch i källaren och man måste välja mellan att dra igång spisen och mikron.

Godnatt på er, imorgon är en annan dag.

En ljus dag.

En linjeloppets dag!

Till alla Eskilstunaläsare: ursäkta klädseln, verkligen, det är givetvis bara tillfälligt

RR #3: Orrestaloppet 2018

Bilden visar mig och Ida som övar spurter på Gröndal. Visst är vi ruggigt synkade? Lotta tog bilden!

Men hej!

Dags att återge essensen av mitt livs första linjelopp på cykel. Lite hög av prestationen och av att ha minglat runt bland cyklister hela dagen gör jag nu mitt bästa för att värka ut den här rapporten.

Jag har varit på ett två dagars mingelparty känns det som. Alltid speciellt att återse alla kära nyllen i reflexväst, klubbkläder och grillandes vegoburgare som om det inte fanns nån morgondag.

Men ok, nu tar vi på oss Smestan-tröjan och kör den här rapporten.

Loppet började redan på lördag kväll, kan man säga. Jag hade ju fått stränga order efter start-failen på Arlanda GP om att inte missa klungan. Så det var ett av mina mål, att inte låta något skapa en lucka mellan mig och den. Därav stegade jag fram till mina forna klubbkamrater i Västerås, och ställde mig längst fram. Alla D30-50 formade tillsammans en klunga på 13 cyklister, så vi var ett lagom gäng. Jag fick pedal-fail i starten, men lade mig snart tätt bakom VCK på rulle. Längst fram låg CK Skoghall, och vi tre fortsatte så ett bra tag. Resten lekte därbak. Skoghall drog och drog, gjorde nåt ryck och försökte få nån annan att dra. Jag höll mig noga bakom. Jag hade nämligen fått ännu en order om att inte ta några onödiga förningar. Så hon fick väl köra slut på sig, här var det inte läge att leka motionsledare och vara snäll.

Det ville däremot en CK Vårgårda, som gick upp och sympatidrog med Skoghall.

Det pågick så ett tag, tills jag insåg att VCK hade strategier för sig. Det var ingen slump att en viss cyklist ibland drog upp farten, eller lade sig till höger, eller drog ett backryck. Jag observerade, analyserade och gjorde mitt bästa för att följa även den sista ordern: att spara på krutet till spurten på slutet. Och det gjorde jag genom ständig återhämtning i tramptagen, och genom att trycka mig uppför backen på den i övrigt platta backen för att vara pigg på krönet.

Det började komma fler utspel från VCK. Jag blev också påmind om att CK Stockholm låg därbak, för plötsligt var de framför mig, och plötsligt låg jag nästan sist. Så kom mitt andra pedal-fail, precis efter att några gjort ett ryck framåt. Jag tappade ryggar, men klickade i pedalen och insåg att jag skulle behöva köra med viss pedalanpassning och inga aggressiva, stående spurter på slutet.

Jag körde ikapp klungan och insåg att mina ben börjat darra.

Vi var på sista varvet och det var nu allt skulle hända.

Det var nu D40-vinnaren från VCK, Anna Wikström, skulle rycka och köra en tempo-seger solo in i mål först av alla. Det var nu det sista backrycket skulle ske, det var nu jag skulle höra stockholmarna flåsa av andhämtning medan jag själv andades lugnt. Det var nu VCK:s Cecilia skulle glida upp bredvid mig med sina backben, det var nu jag skulle använda mina sparade spurtkrafter!

Vi kom över den sista knixen in mot målrakan. Febril aktivitet rådde i leden. Runt mig kom de farandes, damer av olika åldersklasser och huller om buller, tajt och hungrigt trampade vi in oss mot upploppet vid Orresta skola.

Mina ben gnällde lite av det sista backrycket men psyket ville annorlunda. Jag tryckte, bände, tvingade mig över mållinjen med ett vrål. Framför mig tjöt Erica från VCK att hon vunnit, och CK Skoghalls rygg var framför så hon måste kommit tvåa.

Och jag blev trea.

Mitt mål, att köra snyggt och tryggt och få mig en spurtstrid på slutet och aldrig släppa klungan, hade uppnåtts.

*slut på race rapporten, över till eftersnacket*

Lite senare insåg jag att VCK: s avgörande strategi var att få fram rätt cyklist i spurten genom att öppna en lucka. Man kan vara hur stark som helst under alla varv, blir man instängd i slutet hjälper det inte hur gärna man än vill vara med i slutstriden.

Detta är linjeloppets själ. Man kan aldrig vara säker på hur någonting ska gå. Första varven känner man in varandra, sedan är det dags för lite kraftmätningar, och så kommer fler och fler strategier och utspel.

Och så kommer slutspurten.

Jag tror att spurt blir veckans ord.

Slut på inlägget!

Och lite blandade bilder.

Resultat här

Anders Lindström, klubbkamrat, laddar i startfältet

Exemplarisk källsortering i Orresta

Vännen Sebbe lånar min cykel på väg till starten

Så att jag ska få testa tempocykel, såhär dagen efter tempoloppet

RR #2: Orrestatempot 2018

Tjena, post race-brallan här. Känner mig soft, mosig, nöjd och blommig. På alla sätt olik själva racet.

Idag var en bra dag! Lucas och jag drog iväg med Alex etanolbil (tack Alex!!) till Orresta utanför Västerås. Min gamla trotjänare gömde sig bakom Lucas’ tempospjut på taket. Som sig bör!

Loppet var roligt. Luften var full av hägg. De första kilometrarna var vidriga med ben som lårkakor. Efter första kurvan släppte det och jag fick in ett fint arbetstempo. Kunde både trycka på och hushålla.

Hushållade väl lite väl mycket kanske, när hon bakom kom ikapp. Lite senare hade hon fått punka på sitt tempospjut, inte kul.

Vinden var gynnsamm och mitt fokus var på arbetstempot. Som var ok, och räckte till att bli omkörd två gånger till men ändå knipa en fartökning och en pallplats.

Glad Anna på pallen sen! Även om två av fyra inte startade respektive inte fullföljde, så måste jag bara le på pallen. Fatta stå på prispall!!

Jag var nöjd, och Lucas hade krigat bra han med såklart. Hsn frågade om jag hade kunnat öra något annorlunda, och det säger sig självt att jag hade kunnat mosa ännu mer.

Sådant är tempot. Mosa, hushålla, mosa, hushålla, mosa…

Imorgon är det linje.

Jag somnar trött och död och taggad.

Erica Danielsson högst upp på pallen, välförtjänta 1.37 snabbare än mig

Kort om allt och inget

Snabbt hej alla!

Såhär såg jag ut igår vkl 09.37 i toakön på Bondtorget i Västerås. Lätt skitnödig men glad ändå för dagen och fotografen (Katja). Hon tyckte dessutom att jag såg snäll ut! Det var ett par minuter innan start på det trevliga motionsloppet Västeråscykeln. Jag hade tagit på mig att leda en klunga, och kom trampandes med min Eskilstuna-trio som skulle dra en långrepa på 125 km, plus de tio vi avverkade dit och hem.

De var väl sugna på att fajtas lite med den västmanländska vinden.

Vad kul det var att se alla kända nyllen! Så bekanta, så fjärran samtidigt. *nostalgisk*

Jag fick fullt hus i min grupp, och med tre duktiga ungdomar på rulle slet vi oss igenom 82 km kantvind och gick i mål på Bondtorget.

Vi var stabila! Trygga, snygga, tydliga. Vi hjälptes åt när det behövdes, tajtade till oss när det krävdes och fick oss rejäla doser klungsnack. Jag lekte VCK:are och marknadsförde min klubb så gott jag kunde. Ingen behövde veta att jag nu i helgen byter färg till Smestans böljande vitt och vinrött.

För i helgen blir det dubbelt upp med starter. Tempo på lördag morgon, och linjet på söndag. Här ska tävlas, slantarna och benen ska jobba för mig. Men framför allt ska hjärnan jobba. Den ska fokusera och tänka klart och klokt, snyggt och tryggt, och den ska ta kurvor jävligt snävt och snabbt.

Så nu står cykeln och stampar, så tvättad den kan bli, i källaren och väntar. Den mäter sig inte med Lucas tempospjut, och det är heller inte meningen.

Men godnatt hörni, måste packa, och få mig några timmars sömn.

09.27 imorgon går starten och man vet först efteråt hur det har gått.

Vi avslutar med ett skojsigt litet citat, säsongen till ära.

Och en bild från den propagandacykling vi genomförde på väg till Västerås.

Foto Alex Boström.

Min nattsvarta morgondejt.

Men god middag på er kära ni!

En av de bästa sakerna med min blogg är att den är receptfri. Tycker jag iallafall! Jag är nämligen kass på att skriva ner hur jag går tillväga när jag fixar käk. Bloggen måste ha NÅN frizon liksom. Och dessutom är jag en sju helvetes kass fotograf.

Jag älskar däremot att laga mat! Och att äta den! Både på min egen kammare framför nån random dramaserie och ihop med andra.

Och jag guidar gärna till det växtbaserade köket om någon av er läsare vill det. Eller om någon vill snacka djur och människa-relationen vid tillfälle så lyssnar jag gärna. Bara att höra av sig i så fall. ❤

Men att plåta förföriska sallader och beskriva receptet på klafsiga chiligrytor här på bloggen, nej. Den är och kommer alltid vara receptfri.

Däremot finns det massor av andra spännande perspektiv på matfrågan. Historik, matkultur och klass t ex, för att inte tala om alla jävla ätstörningar som dyker upp som käftsmällar när man minst anar det.

Åter till receptperspektivet.

När jag blev vegetarian för 20 år sen fanns knappt internet. Sojamjölk var något äckligt som skar sig i teet. Men nu! 2018 finns ju massor av bloggare som har det växtbaserade kökets inspirationsgåva, jag passar med glädje bollen över till dem!

Här kommer två jag gillar.

Happy food by Petra. Petra jobbar på förskola och lagar mat till barnen. Grym skribent dessutom. Vad sägs om planetdrömmar eller grekisk linsgryta? Eller gnocchi med broccoloco för den som vill äta nåt häftigare?

Jessica Claren. Cykelprofil och grym kock som det verkar! Vem vill inte hem och rosta spetskål nu?? Blåbärsmuffins till efterrätt tack!!

Omslagsbilden kommer förresten från min morgon. Älska nattsvart kaffe ihop med några riktigt kladdiga jordnötssmörmackor! Ibland en för mycket, ibland en för lite. Ibland n+1.

Puss på er, nu ska jag på kurs och sedan ska vi podda Cyklistpodden med cyklistpappan Fredric!

Titta förresten vad jag gjorde med det gamla kaffepaketet! En praktisk liten burk att ha saker i!man klipper av toppen, viker ner kanterna och stabiliserar. När mamma visade mig denna innovation var jag glad i flera dagar.

Att få ihop vardagslogistiken.

Glad nattmössa på er!

Jag är uppåt men lugn inuti. Det beror till stor del på att jag lyckats transportera min present till mina föräldrar i Stockholm via en ängel som heter Henrik. De ska nämligen iväg på fjällsemester imorgon bitti och presenten kom med posten först idag och de behöver den i fjällen.

Så det blev ikväll på Västerås tågstation som min kära vän Katarina frågade denna ängel om han ville hjälpa oss. Uppgiften var att transportera gåvan, så fint förpackad i en kasse med krulligt presentsnöre, till Stockholm för överlämning dagen därpå. Eftersom inget fik, fulmatställe eller resebutik var öppen eller hjälpsam nog, så föll lotten på denna människa.

Ängeln Henrik bar hörlurar, och strax innanför hörlurarna måste det ha suttit en hjärna som pumpade runt av ett hjärta av guld. För han planerade om sin pendlingsvardag för att få tiden att passa, och imorgon kommer mamma och pappa få den berömda dåndimpen när de inser att han inte alls är en nära vän till mig, utan en ängel med så vita, vackra vingar att Katarina frågade honom om hjälp.

Så var det.

Sedan flög jag iväg med mitt Eskilstuna-tåg, och Katarina med sin buss, och om jag inte skulle nöjt mig med att skriva om Henrik, så hade jag skrivit om sjukgymnasten i Fröslunda. Så mån om min hälsa var han att han med sina intelligenta frågor fick mig att flyga ut från besöksrummet på moln redan på förmiddagen.

Så nu har jag fått tre övningar för magen, som ska hjälpa höften, som i sin tur ska hjälpa ljumsken. Som i sin tur skickar glädjepilar rätt in i hjärtat.

Lite som Henrik, tåget och Katarina.

Alla med sina speciella vingar.

Johan!

Detta är ett spontant grattisinlägg till nya ordföranden i Västerås cykelklubb. Kort innan jag ska ner på Biografbaren och dricka rödtjut.

Johan Lindkvist!

Fan vad glad jag blev när nyheten kom. Johan, som är soft och tydlig och rättvis samtidigt! Johan, som har en glädje för cykel oavsett om det är landsväg, MTB eller cykelcross!

Johan, som arrangerar den föredömligt enkla och därför så opretentiösa serien Helgmys. Som genom sand, grus och stig förenar cyklister från alla läger!

Johan, medarrangör till det oklanderligt trevliga cx-loppet groopencross. Loppet där man vill vara med som funktionär för att alla har så kul och stämningen är så hög!

Oavsett hur mkt man har möjlighet att hjälpa till är man lika välkommen och uppskattad.

Johan är en reko person, en stark cyklist med ett balanserat sinne – som dessutom har en förföriskt mjuk radioröst! Denna har vi alla ynnesten att ta del av i Cyklistpodden, närmare bestämt det allra första avsnittet där Johan och Katja pratar cx-vm!

Johan inspirerar mig genom sin vardagscykling. Speciellt morgonpendling. Han bara kör. Och sedan beskriver han hur det var på sin blogg. Det kan låta som en klyscha, men jag har insett hur viktigt det faktiskt är för mig med cyklister som ganska avskalat beskriver hur de tuggar på oavsett väder. Han är dessutom en jävel på cx-teknik.

Så heja Johan, heja cykelglädjen och heja Västerås cykelklubb som gjort ett så fint val av ordförande!

Det får bli en vinterbild, för jag vet att Johan även gillar skidor.

Fredag 17.48

Tjena mittbena, tusen tankar i skallen här. Har gjort två dagar på jobbet och en dag i löparskorna. Det är ovant och trevligt att ha en chef igen som bryr sig om vad man pysslar med om dagarna. Jag har dessutom fått ännu en chef i mitt liv! Min eminente cykel-PT Johannes. Så det finns en person som börjat bry sig om hur jag tränar för att jag ska bygga upp det som krävs för det jag vill göra på cykeln.

Johannes kokar ihop ett program som jag anpassar lite och så får han rapporter. Idag var det en avvikelserapport med förslag på kompensationspass. Det är omåttligt spännande att ha ett så medvetet upplägg.

Så i helgen blir det exempelvis trappor i djäkneberget på lördag. På söndag har grabbarna Grus lovat göra mig sällskap på reflexbanan och så har jag lovat Johannes några spurter på slutet.

Sedan ska det poddas med Katja på måndag! Det avsnittet ser jag fram emot. Då ska vi snacka olja, proffsbibs och aluminium. Och träningsresor!

Sedan ska det jobbas lite och sedan drar träningsveckan igång igen på boxningsklubben!

Ikväll ska det drickas rödtjut med lite nya bekantskaper i Västerås.

Glad fredagsfys på er så hörs vi.

podd podd PODD!! och en tillbaka-kaka på det

Nämen titta vilken söt potatis naaaaw

Sorry, är lite podd-hög. Det är så sjukt kul att podda. Vi satt idag på förmiddagen, jag och Katja och Ivar, med mikrofonen hemma i Katjas soffa, och spelade in lite ditt och datt. Vi tog om en del grejer, sparade en del godbitar till senare och kom på idéer till kommande avsnitt. Planerade var vi skulle klippa. Micken var så proffsig. Som i en musikstudio!

Det roliga med podd-formatet är just att man kan snacka med varandra på ett sätt som inte går att göra i blogg-format.

Såklart.

Innan vi gjorde klart slutklämmen av inlägget käkade vi lite av Katjas canneloni med gudomlig tomatsås och snackade vardagsgrejer. Sedan värkte vi fram den där viktiga slutklämmen innan jag drog iväg på min kurs, och Katja och Ivar på sitt mor-och-sonande.

På boxningen hände sedan lite roliga grejer. Jag guidade en ny kille runt cirkelträningen, men det var inte det roligaste. Det roligaste var när jag plötsligt erhöll ett tips om slagteknik av en annan jag körde med, som inte alls hade koll på helheten. Jag hade på nolltid kunnat peka ut minst tre saker han själv skulle behöva putsa på i sin teknik. Nej förresten, som han själv skulle behöva korrigera rätt rejält. Skulle han för övrigt ha tipsat mig om jag hade varit man? Hann jag såklart tänka. Men ok, han kanske behärskade just den teknik han tipsade mig om.

Så hur reagerade jag?

Först blev jag skitförbannad och tänkte, honom vill jag aldrig köra med igen. Med sur uppsyn körde jag klart övningen.

Men sedan klurade jag ut en hämnd. I nästa rond skulle vi öva smidighet och reaktionsförmåga. Här visste jag att han hade brister i var han placerade blicken samt lyhördheten i fotarbetet. Så jag tillbaka-tipsade metodiskt om detta medan vi körde, vilket ledde till att han fick en helt annan kvickhet och vi fick en helt ny typ av kontakt där vi dansade runt varandra på golvet.

och DÅ

började vi skratta. Medan vi dansade.

Så jävla vackert och svettigt.

Det är träning när den är som bäst. Svett och glädjetårar. Dansa omkring och slå på varandra och skratta.

YEZZZZ

Det får avsluta dagens bloggande.

Nu ska jag ladda för natten. Imorgon fyller finaste Karinvännen tillika hyresvärden min år, och då vankas tulpaner och specialbeställd indie-gryta. På kvällen, för jag tänker sova ut imorgon.

Avslutningsvis kan jag inte låta bli att tipsa om tre veganska bullsorter. Tillbaka-tipsa mig gärna om ni blir förbannade på dem.

Kort datum!! Skynda fynda
Klassikern. Say no more.
Och så en semla!! Assa brassa mandelmassa och sprutvegangrädde på det ba YUMYUMYUM