Spökskrivarpodden

Tjena, spöket Anna här. En kort uppdatering från mobilen.

Har sovit noll inatt pga en privat käftsmäll. En sådan där strid som jag valde att ta fast det gjorde ont. Ibland kan det vara värt att ta strider bara det är rätt strider. Det visar sig väl. Oavsett så går jag runt med rödsprängda streck till ögon och bölar för allt.

Men idag är en speciell dag!

Idag provpoddade vi nämligen, jag och Katja. Ditten och datten avhandlades på det där poddigt snackiga sättet som faktiskt tog sig riktigt bra! Tyckte såklart iallafall vi, i klubben för inbördes beundran.

Varför cykelpodd? Tja, för att det är kul att snacka cykel och kul att snacka cykel tematiskt. Vräka ut sig en hel halvtimme och hetsa varandra! Liksom.

Vi har fått in kul idéer via Katjas inlägg på några cykelsidor. Ämnen som även kommer avhandlas är såklart grus och backar, klungcykling, jämställdhet, cykelfeminism, miljövänlighet, grönsaker, machokultur, cykelkultur, cykelmek, cykelmat och så tävling. Och givetvis grus! Ur vårt gemensamma perspektiv.

Så är det! Nu landar jag snart i Eskilstuna och får snart rå om mina cyklar igen. Och det är ännu en anledning till poddandet: att vi behöver bevaka vad som händer på den där andra sidan Mälaren.

Kom gärna med tips på vad ni vill ska poddas fram. Och om ni tröttnar på oss så ska det tydligen startas ännu en ny cykelpodd, med våra bloggkollegor Helena Enqvist och Elna Dahlstrand. Bra va!

Nu ska jag boa in mig här i Eskilstuna.

Vi hörs!

Annonser

Hur kontoplanen räddade min höst

Idag körde jag stig med stiglöpargänget här i Västerås, WTRS. Is, lera och pannlampor. Och igår körde vi dito med Micke och Conny. Noll vurpor igår, två idag. Terrängskorna får jobba när vi svassar fram över rötter, stenar och isgator och genom vattenpölar stora som små insjöar.

Att vi håller oss på benen som vi gör är egentligen ett under. Kroppen och psyket jobbar tillsammans intill taktfast perfektion. Sikten är som mest en meter och tempot är runt 6 min/km. De flesta knattrar fram på isdubbade skor, men med rätt teknik klarar man sig utan: spänna magmusklerna, om man har några, slappna av i kroppen och läsa underlaget. Den som istället spänner benen och vobblar med sinnet dör snart isdöden. Precis som med vilken cykel som helst alltså. Och då kan man åka på spännande små nacksträckningar, som jag verkar ha gjort idag.

Dessa stigpass! Man kan tro att cyklisten Anna fullständigt har ballat ur, inte cyklat sedan 3 december! Ridleyn står i Karins källare och saknar. Längtar. Stampar med framhjulet, nöter dubb på källargolvet. Gråter, hänger med styret. Tror jag. Måste den ju göra nu.

Jag lever den här veckan ungefär som jag levde min julledighet: somnar sent, upp vid nio, långfrukost, tittar ut på dagern, tar en kaffe till, går promenad eller gör ärenden på stan, löpning när mörkret faller på, gott käk och så softa på det. Nyårslöftet tarvar groddar så det får det bli minst en gång per dag. Har jag tur klämmer jag in en massagebehandling. Och jag är inte sugen på onyttiga grejer utan mest på de där groddade linserna och solrosfröna. Så knallgula och knapriga! Så klyschigt hälsosamma! Jag har försökt göra chokladbollar, med jordnötssmör, tro mig! Men de frestar inte. Inte nu. Inte längre. Synd för dem!

Min fina vän Micke, som jag brukar stiglöpa med, och morgonfika med, frågar ibland hur jag märker på mig själv att jag är glad. Då brukar jag säga att jag dansar till pojkband i vardagsrummet. Micke hatar pojkband, men det säger han inte. Istället förstår han på sitt tysta, diskreta vis att det inte alls är pojkbanden som är grejen. Det är all musik på den spellista som råkar rulla. Varje låt. Grejen är dansen. I just vardagsrummet.

Och det har blivit mer och mer dans den senast veckan. Idag efter löpningen trippade jag till och med uppför trapporna nynnandes de där pojkbanden.

Det som är sig olikt jämfört med innan julledigheten är att det finns ett mystiskt inre lugn inuti mig. Det har liksom letat sig in och parkerat sig närmast hjärtat. Myst in sig, med en självklar auktoritet. Lite som Emil Jensens vinterprat. Som visar sig genom danssteg på min slitna fiskbensparkett. Och så alltså som denna hunger efter groddar.

Den här veckan präglas inte bara av löparglädje och kontoplaner. Eller för den del flyttstädning inför min nya hyresgäst. som för övrigt också heter Emil. Den präglas också av offertskrivning för en frilansgrej jag hoppas få jobba med i februari, vid sidan av min kurs! Det är såklart skitläbbigt första gången man lämnar anbud på en offentlig upphandling och begär ett pris för det man anser sig kunna utföra. Men vill man frilansa så vill man!

Dessutom har jag nu levt snart exakt en månad utan telefon. Lika länge som utan cyklingen alltså. Den nya ligger i sin kartong sedan en vecka och ska packas upp. Snart. Den har varit till Vallentuna och vänt, stackarn. Herregud, detta är min sämsta sida. Jag blir extremt otrygg av nya grejer. Så därför drygar jag mig gentemot dem som försöker få tag på mig, egentligen helt utan anledning. Pengarna för abonnemanget och telefonen tickar ju på! Men nu har det gått så långt att jag inser att jag måste ha bank-id för att kunna föra över pengar från mitt hemliga back up-konto till mitt sargade vanliga konto. Som inte ens har tillräckligt på sig för att jag ska kunna betala för Basemile!

Fy på sig, knäppis-Anna. Men det har ju blivit lite av en utmaning. Ska jag bli en vanlig mobilflipprande jävel igen? Liksom.

Jag har ju för övrigt självklart redan insett att den gångna hösten har krävt en åtstramning av utgifterna. Folkhögskola, ingen kommunlön som trillar in med sitt trivsamma thud och så ännu ett pendlarkort. Till Katrineholm av alla ställen. Så vad har jag gjort?

Jag har ärligen försökt sälja av mina tävlingshjul, och faktiskt lyckats prångla iväg ett par bibs, som visserligen var ett felköp. Men de kändes som en intäkt!

Jag har totalstoppat uteätandet. Nästan. Matlådor och någon ärtsoppa för 9:90 på Coop i Katrineholm då och då. Och handlat whiskey på taxfree, när vi ändå var i Tyskland. För att inte tala om den kubanska rommen, hur billig var inte den nyårsfyllan??

Men i övrigt:

Jag har tänkt fram pengarna!

Ett sätt att göra det har varit tanken att denna höst finansieras genom rimliga utportioneringar av mina surt förvärvade slantar på back up-kontot. Det konto där mina fuck you-stålar finns. Dem man använder när man behöver en paus från snubben, jobbet eller annat som råkar skava just då i tillvaron. Eller då man behöver uppfylla sin längtan till det där. Jag har kämpat hårt för slantarna på det kontot och därför har jag under hösten spenderat dem med stor glöd.

Det är ju dessutom olika konton! Kuba går på historielektionskontot, Tyskland på äventyrs- och solcellskontot, triggerpunktskursen på utbildningskontot. Och så vidare. Övriga utgifter finansieras genom de pengar jag sparat historiskt på att inte äga en bil. Och genom att aldrig gå på bio (som jag ändå inte hade gjort). Och så täpper jag till luckorna genom massagebehandlingar, som även innebär insättning på mitt personliga glädjekonto, och tar emot allmosan från CSN på någon tusenlapp i månaden. Plus studentrabatten på tåget!

Sweet.

Jag har försökt parera genom lägre boendekostnader och totalstopp på uteluncher. I övrigt har jag köpt julklappar som vanligt, fikat som vanligt, handlat nyårsmat som vanligt, druckit öl och käkat tacos med Smestan som vanligt.

För man vill ju leva.

Så nu sitter jag här med mitt sargade bankkonto och älskar hur tomt det är. Hur mycket jag andats och tappat andan för de slantarna som inte finns där längre!

Och imorgon blir det en överföring till Basemile-kontot. Och så lite till biokontot, för faktum är att jag planerar att se om den enda film jag sett under hösten: The Square, som mamma bjöd mig på.

Se trailern för detta skruvade, intelligenta, snygga mästerverk där en kock äntligen får lacka ur på gästerna på vernissaget, här nedanför:

Så kan ni berätta för mig sedan om ni tror att Oleg blev nedslagen på riktigt och om Terry Notary då blev skadad. Och om ni, likt mig, känner en djup längtan att se Terry Notary där han inte är en gorilla, så kan ni titta på den här trevliga intervjun. Jag har personligen svårt att just nu se framför mig en mer ödmjuk människa än denna fantastiska Terry Notary.

Vill man inte bara krama sönder honom?

God natt!

Hej!!

Idag var det sådär spännande att vakna som det kan bli ibland på nyårsdagar. Först får man börja med att i ryggläge utforska sin förskräckliga andedräkt. Sedan är det dags att kontrollera att man har rätt nattlinne, på sig. Sedan följer man de ut- och invända klädeshögarna från soffan, till vardagsrumsgolvet, till hallgolvet och ändå upp på skohyllan, för att sedan med lite svart kaffe i kaffekoppen förmå sig att pussla ihop händelseförloppet. Eller så låter man dem förbli en geggig nyårssmet av vänskapskärlek och nöjer sig med att lampan i badrummet är trasig så man fortfarande får ha kvar illusionen om hur snygg man är.  

Men hej alla! Och gott nytt år!

Bakisbloggaren här.

Såhär fram på eftermiddagen har det blivit dags att gnugga sig i ögonen och se vad 2018 har att bjuda på.

2017 är avklarat. Det var året då jag slutade tycka synd om folk och på riktig insåg att man aldrig vet hur något blir. Med den vetskapen har jag blivit bättre på att glädjas i nuet, som det så klyschigt heter. Och att stå ut med mina demoner. Det var året jag fördjupade min kärlek till crossgruset och fick pluspoäng hos Karinfamiljen för mina lårmuskler. Karins man påstod nämligen att de syntes. Det var året då min utvecklingskurva äntligen började peka uppåt, mycket tack vare diverse Eskilstunacyklister som fick för sig att jag är värd att cykla med.

2018 kommer att inledas traditionsenligt med dans i Skultuna. Om någon timme bär det iväg. Hej finklänning och bakisdanskväll!

Det är rätt bra att ha den dansen, som en backup om nyårsafton skulle gå åt helvete.

Inte för att den på något vis gjorde det i år, men ändå.

Och jag känner mig faktiskt laddad för det här nya året. 2018. Det blir is, det blir grus, det blir landsväg, och så blir det överkroppsträning på boxningsklubben och en längre vända till någon lämplig ögrupp med packväskor i juli. Och kanske något trevligt sällskap.

Mer än så vet jag inte nu, och det känns faktiskt helt ok. Rentav befriande.

Med de orden går jag nu och borstar tänderna.

Gott nytt år, igen!

Men skriv en exposé över cykelåret 2017 då för h-ete.

Ja ja ja, ok då. Gruset, isen, leran, Smerundan, Grusrace 32 och standardrundan för CX och MTB. Får man bli lite pretto och säga att jag upplevt syftet med cykling detta år, starkare än någonsin? Midsommarturen till Långholmsbryggan där folk tog med sig stärkande och värmande drycker i ryggfickan och vi cyklade hela natten och mötte gryningen med kraftvärmeverket i fonden? Måndagskörningen med Smestan där vi pausade noll gånger på knappt fyra timmar? Lördagskörningen med Smestan där jag fick köra med livs levande triathleter eller hur det stavas? Sommarens ö-cykling som provocerades fram av mina demoner? Tisdagsrundan där vi jagade ikapp runt Strömsholm och jag dog av kärlek till mina ben? Båven runt? Min nya pendlingsrutt längs väg 214 i djupaste Sörmland? Som jag trodde skulle leda fram till en ny karriär men som kanske bara blev just ännu en pendling och en till sak att älska? 

Finns det gränser för hur många företeelser det går att älska? Kan man ha breda resårer på tröjan och smala bibsen med hedern i behåll? När ska det här kursiverade dravlet ta slut? 

 

Hej bloggen!

Idag är det nyårsafton!

Jag får nog lov att erkänna att nyårsafton alltid har anlänt med ett visst ångestpåslag. Årets sista dag som liksom måste bli kul. Och rätt. Så många luftslott jag har byggt! Det ska jag definitivt sluta med, även om jag har byggt dem av mina förväntningar på livet. Och sådana måste man få ha! Så länge man kan garva åt luftslotten i efterhand. Så här sitter jag med nyårskroppen som knyter sig runt demonerna, redo för asgarv. Och det har funnits minnesvärda nyår också såklart.

Som 2016, när jag och Magnus och Jocke drog iväg i 15 sekundmeter motvind mot Svalboviken och jag bånkade på det sugande gruset. Medan de stod där och drack kaffe och käkade bars! Men det ledde till att jag skärpte mig, ignorerade min dåvarande högtidsförkylning och drog på mig min kortkorta och satte mig på tåget till Stockholm och brorsan.

Men de ångestfyllda blir ju alltid på något sätt bättre historier.

Som när vi lekte världens bästa placeringslek där man skriver kontaktannonser och svarar på dem, utan att veta vem som har skrivit. Alltså ursäkta mitt småborgeliga påbrå men jag älskar placeringslekar. Syrran som är partyfixare hade som vanligt dragit ihop ett stort gäng. På festen fanns en stackars före detta till mig från parallellklassen i gymnasiet, vi kan kalla honom Per. Han var skitsnygg och lite inbunden, med ett hjärta av renaste guld. Det insåg jag såklart inte då, utan behandlade honom som tuggat tuggummi. Jag tyckte det var superfestligt när lappen

”Som Per fast snyggare”

lästes upp, och tog den.

Sympatiskt av mig, eller hur?

Jävla nyår!

Ikväll ska jag på 90-talsfest. Jag brukar hata maskerader, men ikväll känns det skönt. Jag ska låna en klänning som jag inte vet hur den ser ut, så jag slipper tänka på den. Och så ska jag skåla i kubansk rom med bubbelvatten på tolvslaget.

Det som däremot är värt att tänkas på är det kommande cykelåret. Jag önskar att jag haft humör nog att skriva en gladare nyårskrönika, som Maddes till exempel.

Den får ni imorgon. Eller dagen efter imorgon. Eller livet efter detta.

En bakis-krönika över cykelåret 2017. Jag ser redan fram emot den! Den kommer att bli fuktdrypande och handla om Sörmland, eller midsommarafton. Eller Vad. Eller vadmuskler. Jag känner det på mig.

Ja.

Nyårskram på er. Fortsätt att älska, skyll på rätt saker och kom ihåg att ett bra samtal är grunden till allt.

img_1577

 

När man är så glad över något att man glömmer döpa inlägget om det

men HEJ!!! alla

Måste bara berätta lite om en av julhelgernas wow-upplevelser.

Nämligen den här finfina lilla provstickan som jag har gjort!

Och kan ni gissa vad den är gjord av? Ja, jag tänkte väl att ni kunde det!!

Jo. Min pappa är en otroligt fiffigt och pedagogiskt lagt person, så när jag såg DEN hänga i köket bredvid originalet anno 1937, så drog han med mig ut i garaget. Där har han sitt skruvstäd och en massa andra bra-att-ha-prylar som pappor har i garage. Och så drog han ut en låda med ett gammalt flottigt band runt.

Ekrar!

Gamla!

Från cyklar som sett tiden gå!

Och så tog han fram den STORA TÅNGEN. Knipsade bort bägge ändarna på en eker, både den krokade och den gängade. Han satte fast den sargade ekern i skruvstädet, tog en tång från hyllan och BÄNDE tre gånger tills han fått en finfin liten rundel med lagom synliga kanter. Och så tog han metallfilen, och med den filade han till en lagom vass egg, och så tog han sandpapper och finputsade eggen och nötte ner änden vid kroken.

Så att ingen hugad bagare, stor eller liten, skulle skära sig.

Han rätade ut den en sista gång i städet, och putsade med sandpapperet igen.

SÅDÄRJA!

Nu var den klar!

Och jag stod som en fågelholk.

WOW. HELVETE. JÄVLAR VAD ROLIGT.

Så kan det gå när man jobbar med händerna.

Sedan bakade jag små söta morotsbakelser med filadelfiatopping. Kakorna blev perfekta tack vare att jag provstack dem med stickan.

Så det så!

Och idag är det skitfint väder här i Västerås, sådär krispigt-isigt-friskt, och imorgon fyller inte mindre än TVÅ viktiga vänner år, varav Katja är en.

Vad hon ska få i present?

GISSA.

 

Räddningstjänsten

Hej alla fina människor!

Jag kom just hem från en 54 min lång skymningsrunda längs Mälarstranden. Benen släpade ut psyket, eller var det psyket som släpade benen? Bar de varandra?

Jag vet inte, men båda är förjäkla uthålliga.

Förmodligen blev det säsongens sämsta km-tid, enligt löparklockan, det var en sådan dag! En dag som kroppen kan behöva tänka tillbaka på när andra dagar och andra km-tider kommer och kroppen pressar sig och längtar till softar-rundorna. Eller, sådana där rundor där kroppen räddar psyket och psyket räddar kroppen och alla andra antagonister liksom bara räddar varandra för att det är det enda som räknas.

Bara det.

Inte km-tiden. Utan de totalt 54 minutrarna och 18 sekunderna och de små viktiga hundradelarna som utgjorde själva räddningsinsatsen.

Ja, en sådan runda var det.

Efteråt stod jag på innergården vid vårt vitmålade utebord och stretchade. Ljumskar, framsida lår och lite mer ljumskar. Sedan traskade jag upp i lägenheten. Jag tände ett par krokiga, hemstöpta ljus, satte på Queen och satte mig att stirra in i det som uppdagades framför ögonen när jag slöt dem och bara lyssnade på musiken.

Och nu stundar lite packning inför den sista skolveckan innan jul, och sedan lite packning igen, och så hem till Stockholm via Västerås på torsdag. Mamma och pappa lovar att bjuda på middag på fredagen den 22:a. Och då POFF är det kanske jul! Och då får jag mysa med mina syskonbarn och ta löparrundor runt Vallentunasjön. Undrar hur långt ett varv är?

Nu säger benen och psyket att de vill ha en dusch och veta hur det går för Kafka och alla katterna i Kafka på stranden.

Vi tar några timmars paus, vi får se om vi återkommer ikväll när jag landat hos Karin igen.

Tills dess, kram på er fina läsare.

Jaså ni undrar varför jag la upp den där bilden från i somras som förstabild för det här vinterinlägget? Jo, det är från mitt sista ledarledda pass med VCK för 2017, innan jag blev sörmlänning och började träna backe istället. Det är Daniel, Lars och Gunsan som har tagit det obligatoriska cykeldoppet ihop med mig en kväll i augusti! Gunsan står bakom kameran. SÅ värt!! 

Jag posar i ledarvästen, eftersom det tar ett tag innan den åker på igen. 

Återigen, kram. För stundande, historiska och kommande cykelminnen och cykelfantasier och cykeldrömmar och allt som blir av och allt som förblir dagdrömmeri och allting annat som rullar omkring på två hjul. 

Lucas tog bilden i fb-inlägget. 

 

 

 

 

Trappor.

Sådärja!

Då har jag fått vad jag behövde:

ett rehab-pass och lite snabb tillfredsställelse.

I form av trappintervaller i Djäkneberget.

Yes, jag har känt mig sjukt seg idag hela dagen. Fikade på stan med en kompis, satt kvar lite på kaféet sedan hon hade gått till bussen, liksom kände in hur långsam jag var och hur forcerad min röst måste ha låtit.

Jag behövde trappor. Hade jag haft Ridleyn inom räckhåll hade jag behövt Hugelstabacken.

Väl hemma, satte jag mig och klappade på min pepparkaksmage. Särskilt brun är den inte, men däremot lite pepparkaksrund, som pepparkakorna jag trixade ner i den igår framför Al Gores nya film, En obekväm uppföljare. Det var en på kursen som hade laddat ner den på Pirate Bay till klassen och nu alltså även till mig. Det är väl folkhögskola!!

Jag hade kunnat säga att den var ungefär som ettan, kul att ha sett den liksom, och det var den på flera sätt. Men med ett viktigt undantag:

solenergi.

Jag kan inte komma ifrån att det allra mest underhållande med solenergi är att den har börjat locka Tea Party-rörelsen i USA. Det finns en frontfigur i Florida, Debbie Dooley, som skulle kunna personifiera Trump, som hon faktiskt röstar på för att han är en bra kille, eller nåt. Hon skulle kunna välja att ansluta sig till devisen Put the coalminers back to work  så att de ska få leva på bidrag fram till pensionen, eftersom kolindustrin är så olönsam.

Men hon väljer att göra en helskön grej istället. Och det är att bli en anhängare av solenergi!

För att den pekat finger åt stora energibolag som bestämmer över ”vanligt folk”!

Jag som snarare blir lite matt av att behöva producera min egen el. Räcker det inte med att man ska baka sitt eget bröd, odla sin egen persilja och bygga sin egen cykel? 

Under tiden, eller samtidigt, så har Debbie Dooley förstått greppat att det är bra med ren energi, och så har hon petat Tea Party-rörelsen i en grönare riktning, med lite stöd av Sierra Club, USA: s äldsta miljöorganisation.

Nu ska egen elproduktion, där man själv bestämmer och ingen politiker ska komma och lägga näsan i blöt, promotas.

Vad rörelsen heter?

Green Tea förstås!

Jag kan inte annat än älska det.

Så mycket att hela det här inlägget får handla om Green Tea, istället för om min trapplöpning i Djäkneberget, för jag går nu in i en ny fas av solcells-förälskelse:

Den där en ren energikälla vinner anhängare oavsett politisk dialekt, och där jag kan le i smyg åt det faktum att Debbie Dooley så skickligt får ihop terroristbekämpning med klimatfrågan, utan att någonsin nämna den senare.

Läs mer om Debbie Dooley och spana in henne i full sydstatsdialekt i The Guardian, eller läs om hur hon bekämpat energibolagets förslag om en avgift för kunder som har solceller på taket, i The New Yorker.

Sådär!

Nu blev bloggen äntligen lite grön igen.

 

Andra advent

God morgon!

Jag sitter och laddar för en löprunda på Björnön här i Västerås. Han-på-torpet ville maxa den backiga 5:an därute så då hänger jag på som moraliskt stöd. Jag tänkte värma upp genom att småjogga ut dit. Vad gör man inte. Dessutom ville jag passa på, eftersom han har bestämt sig för att göra sig av med sitt torp – och därmed inte kommer vara lika rolig att omnämna i inlägg.

(Faktum är att han tidigare i somras frågade mig om jag ville dela torpet med honom. Jag sa dock nej, eftersom torpet visserligen har världens mysigaste uteplats men överlag är för skuggigt.)

Hursom.

Det var i fredags som han frågade om jag skulle med till Björnön. Vi hade varit på julbord och satt på det efterföljande glöggfikat och pratade långpass; helt naturligt ja rentav normalt!, efter ett julbord. Och efter ett glöggfika med snickers så sockerstinna och lussebullar så saffransdoftande och apelsinsmetigt degiga, att vilken cyklist som helst hade brustit ut i spontandans.

För en gångs skulle kände jag mig just normal. Historiskt har jag alltid varit pigg och fräsch efter julborden, eftersom det växtbaserade utbudet har varit minimalt. Jag brukar lida med dem som tuggar i sig alldeles för mycket av det köttiga för att sedan sitta där med putande magar och tycka synd om sig själva. Men nu är det nya tider! Nu går det att bli däst även efter ett julbord från växtriket!

Då blir man sugen på långpass.

Så det blir det nu, för klockan är slagen och löparskorna står och stampar och julbordet ligger som ett varmt och gosigt minne i magen.

Glad andra advent på er!

 

Den fjärde dagen

det här är vad jag låtsas göra på dagarna om någon undrar: gräva guld under solpaneler

Och så har snart en dag till utan mobil gått av stapeln. Visst är det konstigt att dagarna flyter på utan det ständiga fipplandet?

Jag njuter i fulla drag. Idag har jag enbart begränsats av att behöva köpa tågbiljett på stationen (hallå stenåldern ringde) samt att Swish inte är tillgängligt. Jag skulle till exempel håva in ett par sedlar (vad är det??) för ett gäng kubanska cigarrer jag sålt på svarta marknaden, och vi hamnade i den hårresande frågeställningen:

vad händer om han swishar mig när jag inte har någon mobil och mitt nummer är avstängt?

Jag kan följaktligen inte heller swisha till någon annan.

Det får bli cash från och med nu.

JA!! Jag kan ta ut alla mina pengar från banken och se vad som händer. ALLA. hah.

Och så är det spännande att varje morgon se om jag ska försova mig.

Hittills har jag trots öronproppar vaknat lagom i tid av barnen som kutar upp och ner för trappan.

Imorgon har jag officiellt en långlunch inbokad vid 12 här i Västerås, den borde jag hinna till.

Nu är det dags för en sån där helkväll med grabbarna grus (Micke och Conny): löpning, triggerpunktsmassage och på det gemensam fika. Låter som en orgie i vänskap eller hur? Det är det!

Har inget skojsigt slut på det här inlägget, jag är slut i hela kroppen av gårdagens överkroppsträning.

Jo! Ni kanske undrar vad som hände med Forest, min allt-i-allo-och-navigatör på Tysklandsresan? Han bygger buddhistgård i Grand Canyon! Här kommer en bild på hur han mekar fram-racks på Johannes cykel under vår Tysklandsresa någonstans i Danmark.

img_1775

 

 

Hejdå hemma, hej hemma!

någon vecka efter att den här bilden togs åkte jag till Tyskland fyra veckor. Det var också hemma, på något vis

Idag åkte jag hem till Eskilstuna. Jag hade varit hemma några dagar själv, så jag behövde komma hem och vara hemma lite.

Inte minst för att gulla med Ridleyn, som inte är hemma utan står hemma i källaren med blänkande kedja.

Hemma har jag träffat kompisar, diskuterat viktigheter, käkat på veggoköket, glott på serier och gett massage samt gått i skolan. Och haft mamma och pappa över och njutit av tystnaden i min lägenhet.

När jag har varit hemma ett tag, kan det kännas som en barriär att faktiskt packa väskan och åka hem. Men så träffar man en från cykelklubben på tåget, och så är man plötsligt hemma, och när katterna stryker sig runt benen och Karins små barn kommer fram och kramar om mig och allt är precis som vanligt mitt i renoveringskaoset –

Då är det skönt att vara hemma.

Och så får man träffa cykelklubben på kvällen och vara mitt bland alla fina medcyklister flera timmar.

Byt ut hemma i ovanstående meningar mot Västerås respektive Eskilstuna så förstår ni vad jag menar.

Jag har slutat försöka hitta hem. Jag orkar inte. Hjärnan blir galen. Demonerna festar loss på allt härj och jag vill inte gå på den festen.

Därför har jag flera hem!

Ja.

Så är det.