Mellan krönen.

Lotta knäppte kortet

Herre. Min. Je.

Idag uppfylldes syftet med landsvägscykling.

Magnus hade knåpat ihop en 110km distans över ärla till Strängnäs. Smestans nya tillskott von Rosen hängde på, och vi drog iväg i lagom tid.

En grå dag, ett oskrivet blad!

I olika vindar trampade vi fram över de böljande sörmländska slättvägarna. Ärla, Rinkesta, Kjula. En kort PP, iväg igen, och så mera vind och lämpliga små backryck när det vankades ett motlut.

Jag trivdes.

Snart nådde vi Strängnäs, men något var fel ty Magnus körde förbi avfarten till fiket. Både jag och von Rosen insåg snart att den där hägrande kaffekoppen skulle få hägra ett tag till. Men hur länge?

Magnus drog iväg oss genom estetiska lundar och rappade hus i pastell, och snart nådde vi landsväg igen. Jag började surna. Detta var fel väderstreck. Vi skulle fika nu, extraloopen körde vi ju över Hässelbyholm, den var redan avklarad!!

Men Magnus gav sig inte.

Och snart förstod jag varför.

För när stigningen tornade upp sig och Magnus ställde sig upp i sadeln, och det var knix efter knix och sväng efter sväng, ja då mindes jag det han hade sagt om den verkliga extraloopen.

Löts backar.

När vi var nästan uppe så märkte jag hur mina ben plötsligt ökade frekvensen i tramptagen. Tryck på och återhämta samtidigt. Och då rullade jag om både Magnus och von Rosen och där tog gruset vid!

Backen var slut.

Och där försvann väggen och vreden och kvar fanns bara lyckan.

Vi var höga!

Fika på det, hemrull i medvind och backryck som träningsschemat föreskrev.

Jag låg först, Magnus smög om mig, jag låg bakom och bidade tiden, och innan krönet tryckte, vevade, tvingade jag mig om honom. Ursinnigt. I nästan varje motlut. Allt enligt plan. Och det var vidrigt, jag var arg och lycklig och trött och pigg och stark och svag samtidigt. Spyfärdig och lycklig, sur och skrattande.

Det var en sjuhelvetes, jäkla sugande distansdräpare på 138km.

Satans vad jag älskar min cykel just nu.

Slut på inlägget!!

Annonser

Skörda utan att så – ja!!

Tjena!!

Jag sitter här med oljiga post mek-fingrar och glor lite avslappnat på min skörd – nässlor. Nässlor är som ni vet supernyttiga. De finns närmare än du tror. De är uthålliga; plockar du på ett ställe kommer det snart nya. De sticks lite när man plockar dem, men med rätt handske/hud så rafsar du snabbt in en stor mängd av de delikata bladen till din soppa. Du ansar dem sedan och sköljer, kokar först en gång, häller bort vattnet och tar sedan nytt vatten. Lägg i lite buljong, mixa och i med en skvätt havregrädde – et voila! Din soppa är klar att serveras.

Våren är en tid för både sådd och skörd. Du kanske skördar frukterna av vinterns inneträning. Men du kanske också krattar löv, förbereder potatislandet och planterar spenat i pallkragarna. Du kanske klickar hem dillfrön och basilikaplantor mellan kedjeoljebeställningarna och ser fram emot all den TID du kommer att lägga ner på att vårda de små gröna bladen?

I så fall avundas jag dig.

Den här våren ligger mitt fokus på träning och tävling, inte trädgård. Och tur är väl det; här i villan finns annat på att göra-listan än just trädgården. På sin höjd hinner vi njuta av någon övervintrad piplök eller oreganoplanta. Vi kanske sätter lite smörgåskrasse.

Men det går att skörda utan att så! Och det finns mer att skörda därute än nässlor. Spana in min lista! För samtliga gäller att du sköljer noga, och för bäst smak och näringsvärde plockar dem innan blomning.

Då kör vi!

ETT. Svinmålla. Denna finfina lilla spenatliknande bladväxt växer oftast i drivor på mark som inte ännu är bevuxen med annat. Man använder den som just spenat. Och den är faktiskt släkt med quinoa! Bild längst upp till vänster.

TVÅ. Löktrav. Används i kryddsmör eller smaksättning i soppa och wok. Bilder näst längst upp till vänster.

TRE. Ängssyra. Ät som den är eller ha i smoothie. Smakar syrligt. Stora bilden till höger samt närbild längst ned.

Jag håller ibland guidningar om vilda ätliga växter. Ibland får jag frågor om näringsvärde och medicinalegenskaper. Jag frånsäger mig alltid sådan kunskap. Det viktigaste med vilda växter är att de överlag är nyttigare än sina tämjda syskon och att de finns därute att hämta.

Utan att du behöver så.

Smart va?

Go wild! Så ses vi snart i klungan.

Jag cyklar bara för att det är kul, jag lovar

I onsdags efter teknikpasset drack ett par av oss öl på Bishops. Det kändes kontinentalt och trevligt, och vi hade bra cykelsnack och tävlingssnack. Lite kyligt var det efter regnskuren, men värmen från personalen som lät oss ställa cyklarna inomhus gjorde sitt så allt var bra ändå.

Men det var ett uttalande under kvällen som fick mig att stanna upp och skrynkla pannan lite. Uttalandet kom från bartendern och löd som följer:

”Det var något cykellopp i Uppsala om några veckor, men ni cyklar väl bara för att det är kul?”

Det här uttalandet har jag hört förut och det förvirrar mig!

Vad är det som ligger i den där klyschan att cykla bara för att det är kul? Vad är kul cykling? Tror folk att cyklister som tävlar inte har kul?

Vad vet bartendern om vad jag tycker är kul?

Vad vet bartendern om att ligga i klunga och jaga hjul och ta kurvor snyggare och snävare än varvet innan?

Vad vet bartendern om att träna specifikt på vissa små minidetaljer som kommer att ge fördelar när det väl gäller?

Och vad vet bartendern om att vilja utvecklas?

Att tävla är ett sätt att cykla, att inte tävla är ett annat sätt att cykla. Att gå från att cykla på ett sätt till att cykla på ett annat sätt är att utvecklas. Och det finns minst lika mycket kukförlängeri i en vanlig tisdagsklunga som på tävling, om någon nu trodde något annat.

På onsdag ska jag köra min första tävling, Fiskartorpets GP i Stockholm. Jag är fruktansvärt taggad. Det ska bli skitkul!! Att knipa jumboplatsen om inte annat. Och bartendern ville ju bara hålla igång snacket med oss, menade bara väl. Den här utläggningen hade väl knappast gjort någon av oss på bättre humör. Så jag var tyst och utforskande istället.

Men jag hoppas verkligen att ni som tävlar, och ni som inte tävlar, gör det för att ni tycker att det är kul!

Dagens varvbana

Hell yeah idag var det kul att cykla!!

Magnus ledde nämligen ut mig mot Gillberga där det vankades varvbana. Regnet gjorde sig påmint så fort vi trampade iväg, och i efterhand medger jag att jag hade ett lager för lite på benen och ett för mycket på överkroppen. Men skit i det, vi tog oss runt de fem varven på den kurviga lilla finfina tempobanan.

Varje varv var unikt. Magnus gav instruktioner och tillrop och vi pratade tillsammans om olika moment längs banan: krön, kurvor, slätan, nerför. Partier för återhämtning och partier som inte fick förbigås.

Det första varvet var lära känna.

Det andra gav mig spykänslor. Jag gnydde och hade gråten i halsen, inte ofta någon lyckas få mig till det på cykel.

Det tredje var riktigt trevligt med uttänkta kurvtagningar och väl avvägda återhämtningar som ledde till bra med tryck i krönen.

Det fjärde var en blandning av andra och tredje.

Och i det femte var jag uthållig i sista krönet och tog i även om det sög i benen.

Samtliga kördes i regnstänk av varierande kaliber.

Väl hemma hade jag ett tvättbjörnsnylle av rang. Älska när smutsen leker bränna i fejs och på ben!

Cykeln fick sig en avspolning och jag och kläderna en lång dusch.

Och jag lät allting sjunka in.

Det här är cykelträning när den är som bäst. Olika moment att träna på intill förfining, analyser och förbättringar och fokus och känslan i benen när man lyckas smita genom en kurva riktigt snyggt och samlat.

För övrigt är säsongens första regnpass genomfört, check på den.

Vad jag gjorde i söndags medan alla andra körde distans i vårsolen

Jo det ska jag tala om för er, tvättbjörnsnyllen.

Jag skurade trappen. I skuggan. Sedan käkade jag glass på Fristadstorget med två Västeråsvänner. Och så lite algsallad på det.

Låter som en typisk bakisdag, eller hur?

Det var det!

Sedan vaknade jag tidigt dagen därpå, drog på mig lyran och körde ett kyligt morgonpass innan frukost. Jag rev av några jobbmöten och dagen avslutades svettdrypande på boxningsklubben. Sedan käkade jag kroppkakor och planerade tävlingsvåren. Nu ska jag sova. Så det så!!

Stulen cykel – så hanterar du det

Cykeltjuvar är den värsta sortens tjuvar, det vet alla. Och de slår till när man minst anar det. Man blir med rätta ledsen och förbannad! Om stölden händer dig, finns det några saker att tänka på för att du ska kunna få ut maximalt med pengar på försäkringen och gardera dig inför framtiden.

observera att detta inlägg vänder sig till dig som har hanterat själva sorgeperioden. Till dig som inte har det, finns bara ett råd: gråt ut. Böla, så mycket som behövs för att kämpaglöden ska väckas inför din dust med försäkringsbolaget. Och kom ihåg att alla minnen du har med din älskade cykel – alla stenvallar ni cyklat på, alla länder ni besökt, alla grusvägar ni forsat fram på – det kan du göra igen. Fortsätt prata om de minnena, dem ska tjuven inte få ta ifrån dig.

Ok, vi kör. Detta gäller alltså om du som jag, blev av med en begagnad cykel. Nya kanske går på någon sorts garanti, det vet jag inte. Steg för steg, eftersom det här är rejält pissigt tråkiga grejer så är en klassisk lista det enklaste. Jag bygger det här på råd jag fick när min Ridley stals, och sådant jag gjorde som ledde till att jag fick tillbaka en hygglig summa på försäkringen.

  1. Polisanmälan. Beskriv händelseförloppet så precist du kan, och beskriv vilken sorts lås cykeln var låst med. Ange ramnummer om du skrivit upp det, och ange alla speciella tecken och skavanker som cykeln var utrustad med. Skav vid sadelstolpen, vurpmärken på sadelns vänstra sida osv. Ange komponenter och växlar. Det är okej att gråta medan du skriver ner allting, låt det skvala.
  2. Skadeanmälan hos försäkringsbolaget. Inför att du gör detta bör du samla ihop alla kvitton du har på saker du köpt till cykeln, allt du bytt ut och alla slangar, däck och nya delar och komponenter du köpt in, underhåll du gjort, etc. Kedjeolja hör hit! ALLT. Har du inte sparat alla kvitton, kolla igenom kontoutdrag och summa så brukar cykelbutikerna kunna rota fram kvitton åt dig som du kan bifoga. Både Cykelcenter i Eskilstuna och Bianchi i Västerås ordnade detta mycket smidigt för mig! Naturligtvis bifogar du också kvitto på själva cykeln. Jag köpte min begagnad, så jag angav årsmodell och bifogade skärmdump på en swish-överföring. Den godtogs inte, men det var det jag hade.

När du verkligen har skrivit ner allting, skickat med alla kvitton, skärmdumpar och kontoutdrag, så början en väntan från ditt bolag. De kommer sedan att bedöma nuvärdet av din cykel och alla tillbehör, och deras värdering kommer att få dig att ilskna till – hur kan de värdera min guldklimp till så lite!! Jag som skött om den så! Och så tar de ofta ut en självrisk, som verkar vara runt 25 procent. De räknar ofta med en värdeminskning på 15 procent per år, oavsett hur väl du vårdat din älskling.

Typ så.

Sedan börjar den konstiga, sneda processen att köpa ny cykel.

Du kan med fördel vänta några dagar tills den största sorgen lagt sig, när känslan av att men det finns ingen annan, bara den!! lagt sig.

Det är här du har två val att göra:

Ett. Köp första bästa nya motsvarande, så slipper du fatta så stora beslut.

Två. Köp något dyrare, fetare och nyare. Nu har du chansen!

Det finns ett val till. Det som kommer att göra dig olycklig. Och det är att vänta flera månader med att köpa ny cykel för att du inte vet varken ut eller in. Vill jag ha en samma lika, eller är jag värd nåt dyrare, ska jag satsa på gravel eller ren cx, ska jag ta kolfiber eller canti-bromsar och hur många klingor vill jag ha?

Lite där jag är nu alltså.

Jag hade en Focus Mares AX 2.0 dagen efter stölden, singelklinga och rätt storlek i carbon, men underlät att köpa den. Jag vet fan inte varför. För att den var i Upplands Väsby? Jag ångrar det än idag, då hade jag inte behövt sitta här med mina gravel-funderingar och annat skit som stökar till det i hjärnan.

Men sedan började racer-säsongen så då kan jag fokusera på det istället.

Och jag tror att det blir en gravel faktiskt, och kanske en cx också. Det blir åtminstone något som jag kan montera fyra väskor på, så att jag kan trampa iväg på äventyr om andan faller på.

Vad du ska säga till den som nyss blev av med cykeln?

Tja. Du ska inte fråga om cykeln var låst.

Du ska finnas där, precis som du brukar.

Det räcker med att sitta på grindstolpen och vänta på att få ge en kram och spinna lite.

Att cykla när det borde vara kul

Oh my. Idag var det inte kul att cykla. Men ändå gjorde jag det, för att få vara ute i den magiska vårsolen och för att testa mitt nya sommar-kitt samt eventuellt skörda något QOM.

Sagt och gjort. Jag hade en seg, lång vårmorgon med kaffe på bron, solen i ögonen och lite innefix innan jag tog mig an kedjan. Den låg i badet och skulle på. Efter det sista lilla knäppet när kedjelåset hamnade på plats, tänk poppa en vinflaska, så rullade vi iväg.

Helvete vad tajt jag var i mitt kitt! Som jag matchade min cykel! Och som jag väntat på denna dag!

Sedan märkte jag hur stumma mina stackars ben var. Gårdagens vila med massageuppdrag i Västerås hade satt sig som ett smäck i låren. Det tog år att få ut! Jag var tvungen att blåsa ur dem redan på segmentet ut mot golfbanan. Sedan tänkte jag ta några vändor i Hugelstabacken, men det låg grushögar i prydliga strängar längs hela backen så jag körde bara en gång. Orka gå omkull under fredagsfyset.

Det var en annan cyklist i backen! En väl påpälsad kvinna på hybrid trummade taktfast upp och ner i backen. Jag undrar hur många vändor hon körde. Det får jag aldrig veta.

Sedan var det dags att blåsa på mot Ramshammar och vidare mot Sundbyholm, och vika av österut på böljande vägar mot Björsund.

Björsund är just ett sund som delar Strängnäs och Eskilstuna mitt itu. På Strängnässidan sundet finns en skylt som anger 22 km till Strängnäs. Det är en rar väg, slingrande och böljande. Jag körde kanske hundra meter på den, sedan vände jag.

Redan där hade jag tagit totalt fyra PP, och en mängd dåliga selfies. Det var en sådan dag, en solig aprildag med strejkande ben och stumheten från helvetet. Jag tog inte i, alls.

Helvete vad det blåste motvind.

Med motvinden är man aldrig utan sin träningskompis, som någon sa. Den är en pålitlig följeslagare som ständigt ser till att man får bygga pannben.

Och det fick jag.

För i motvinden är det ett tramptag i taget. Stannar man, så blir det inga tramptag, och då kommer man inte framåt. Och när vägen svängde till medvind var jag så frestad att jag tog chansen, och fick in en fartsträcka på lagom buckliga asfaltsvägar förbi Bränne. Och sedan svängde vägen till motvind igen. Och igen. Helvete vad bred Kjularakan är. Men jag tuggade på, och väl hemma vid grindstolpen satt katten och väntade och jag hade tuggat i mig nästan 60 km. Och slagit mitt gamla QOM mot golfbanan med fyra sekunder.

Massagekunden hade ställt in sin behandling, fick jag veta. Det blev till att sätta sig med te och macka utanför huset i solen. Lite ärenden på stan, hem och krama om lilla bonusfamiljen och fixa käk ihop med lite rödtjut till.

Imorgon ska en mer intensiv träning äga rum. Det ska bli någon form av intervallupplägg ut mot Sundbyholm igen. Först ska vi röja på gården här hemma, sedan ska det intervallas.

Jag gillar inte våren per definition. Den brukar alltid göra mig nyvaken på ett stressande sätt. Sorry våren, men du har massor av andra fans. Däremot vårcykling gillar jag. Tiden då man får cykla långa pass och på olika tider av dygnet och ibland flera gånger per dygn. Upptäcka allting på nytt.

Först morgoncykling, då fåglarna är som galna. Duscha. Pussa på cykeln, göra lite nytta på jobbet, och så ett pass på kvällen. Kanske med klubben. Solen som gör himlen rosa och benen som alltid vaknar i svalkan. Skönt slutkörda efter någon segmentsjakt somnar de sedan tillsammans med mig i det bästa sovhörnet.

Vakna, och planera en ny dag på cykeln.

Det är livet.

Det är det fantastiska, frihet-cyklist-singellivet när det är som bäst.

Dagens pass med Smestan

Tobias tog det här fina kortet på oss där vi står och klurar på olika spörsmål

Idag var det träningsdags med Team Smestan. PT-Johannes hade bestämt vad vi skulle göra men skulle på nåt årsmöte, så jag fick förmånen att valla runt oss.

Det är ett förtroende att få ansvaret för ett pass! Min ledarhjärna vill ju att alla ska ha det bra, och jag kan bara koppla av när jag vet att jag har valt rätt väg och cyklar snyggt genom stan och jag hoppas att alla ska tycka att det är kul och svettigt det vi gör.

Så att man vill komma med nästa gång också!

Vi drog iväg mot Ica Ekängens parkeringsplats. Älska dela hårdgjord yta med bilar. Här skulle tre teknikövningar äga rum:

  1. Plocka flaskan. Här ska man först ställa ner flaskan i farten, och sedan hämta upp den. Inte så lätt som det låter.
  2. Hands up. Här lyfter man händerna från styret i en antingen segergest eller för att ta av sig typ västen. Med lite tillit till cykeln och underlaget kan det funka riktigt bra, om man slappnar av och koncentrerar sig.
  3. Slutligen skulle vi cykla mellan två uppställda vattenflaskor i små tajta, väl avvägda svängar. Blicken framåt och hög växel i. Tillfredsställelsen när man lyckas är oändlig.

Detta är tre av många finfina teknikövningar som man kan träna på även hemma! Men det är ju såklart roligare att bese sina klubbkamrater försöka sig på konsterna.

Efter dessa tre övningar trampade vi iväg mot Kjula där intervaller skulle äga rum i ett motlut. På vägen dit började det svirra: en EIK-klunga kom forsande! Fick de väl göra! Vi fyrade av 20 intervaller uppdelat på 2 min, 1 min och 30 s.

Mitt i kom de igen, klungan! Fick de väl! Stackarna som bara fick köra en endaste gång, kände jag!

Alla flåsade i erforderliga mängder efteråt. Men alla log och skrattade också! Tror jag det! Ingen vill köra ett sånt upplägg på egen hand, men har man har ett gäng andra galningar flåsandes i nacken så blir det plötsligt meningsfullt.

Jag är alltid så nyfiken på vad folk har för strategier för att ta sig uppför backar i denna nötande form.

Rent pannbensmässigt alltså.

Personligen så är det exhibitionisten i mig som trampar iväg och ser jävligt snabb ut. Sedan tar andra identiteter över.

Fan vad trött jag är i mösspartiet.

Nu är det hög tid att stänga butiken. Imorgon är det vilodag och då kommer en del viktigheter äga rum, och på fredag är det korta spurter som gäller. Och då hoppas jag att massagekunderna bokar in sig så att jag får ett lagom hål mitt på dagen för mina timmar i solen.

Godnatt raringar, så hörs vi.

Skräpmil

Hej alla hjältar!

Fan vad jag nästan grät i morse. Jag hade vaknat tidigt efter en riktig skitnatt, och Karin hade heller inte sovit särskilt bra. Vi satt alla med streck till ögon vid råggröten. Jag dukade av, drog på mig lycran och kom iväg tidigare än vanligt. Drog som vanligt ut mot Lilla Nyby, i det svaga motlutet på väg 53 mot Örsta.

Benen var lite stumma efter helgens två kortare distanspass så det skulle bli en mjuk morgon för dem.

När vägen sakta svängde höger tillät jag mig att kasta ett getöga i vägrenen.

Där låg plastpåsar, gamla burkar och diverse saker. Ovanpå flöt vårfloden. Runt skräpet vilade fjolårsgräset, eller om det var skräpet som vilade i gräset. Allt som allt rann vägrenens skvalande vårflod över skräp i regelbundna mängder ända upp till Stenkvistarondellen. Stort som smått, gammalt som nytt. Kartong, plast, metall.

Min morgondeg till hjärna registrerade allt och försökte visualisera hur en ren vägren skulle se ut. Och om det verkligen var ok att en vägren skulle dras med all denna skit.

Det var då jag nästan grät!

För morgondegen tyckte inte det!

Degen vill inte beblanda synintrycken med plast. Plast ska göra nytta, inte störa vårfloden. Vårfloden ska porla långt borta från plasten.

Jag vill inte se detta. Jag måste göra något. Jag vill göra något. Jag vill ha en ren vägren.

Jag tillät mig att fundera vidare på detta tema under dagens förehavanden på jobbet. Jag litade på alla andras bedömningar och sa mest ”ja”. När jag sedan trampade iväg på min kvälls-sköljis, som varken var rolig eller medveten men rimlig och efterlängtad, fortsatte jag studera vägrenarna. Och så passade jag på att reka motorstadion i Gröndal, där jag och några till vill träna kurvor. Fatta att köra GP här!!

Jag tänkte på de där som ploggar, alltså joggar och plockar skräp samtidigt. De har tur som har en så fyndig term att samlas kring. Vad skulle vår motsvarighet vara? Plykla? Städa segment? Plocka segment?

ah men folk kommer ju slänga saker där igen, fattar du väl, orka bry sig, det är enklare att oja sig över dem som skräpar ner än att själv städa

Isåfall behöver vi nog en cykelkärra. Och väldigt breda leenden. Väg 53 från Skogsängens IP till Stenkvista-rondellen, kan det vara 3 km? Fatta att ha ett rent segment hela den sträckan.

Man borde städa alla QOM-segment!

Den här sträckan vill jag städa innan löven spricker.

Kanske med dig som läser detta?

En bra dag, interrupted.

Usch.

Idag körde jag till Strängnäs via Björsund med Smestan. Vi var en trogen liten duo som vevade på i snålblåsten. Jag körde kortbent, Niklas var vinterklädd och visst var det lite kyligt i luften jämfört med gårdagen. Vi träffade på ett par EIK-klungor på det exemplariskt mysiga fiket Grassagården. Allt var idylliskt.

Det hade kunnat bli ett riktigt mys-inlägg.

Men jag skulle ha kört östgötaloppet. Och ni som har ögonen med er vet att var det ett par damklungor som hakade i varandra vilket ledde till att åtta pers fick åka ambulans.

I detta läge tänkte jag rent egoistiskt ”vad skönt att jag inte var där”. Det blev en påminnelse om vad som spelar in på lopp förutom den fysiska formen. Sedan hörde jag av mig till dem jag kände för att höra om de var ok, vilket de var och av vilka vissa väntade på besked.

Det kan vara frestande för nervositeten att fokusera på styrkan, men det är minst lika viktigt att tänka till kring hur vi kör säkert. Allt kan gå så otroligt fort på ett lopp.

Detta är en påminnelse till mig och den som vill ta åt sig om hur viktigt det är att träna både sin styrka och sin teknik.

Jag klipper inlägget nu. Imorgon är en ny dag, och jag önskar alla tävlande och anhöriga en lugn kväll med rätt besked.

Kram.

Fast egentligen tänker jag också samtidigt att den totala hälsonyttan med att vi ändå trampar runt på våra cyklar och gör det på ett sätt vi älskar, till exempel genom tävling, väl måste vara större än om vi suttit inne och käkat godis framför en skärm hela dagarna utan risk att krascha