Dag 3: jaga fjord och tugga motlut

Jag är i Haugesund, en ort ute i havsbandet norr om Stavanger. Den som kollar på strava kanske undrar hur jag tog mig hit. Jo, jag råkade sätta mig på en färja in i en fjord. Vägen dit var krokig som en serpentin. Ungefär såhär gick det till:

Kl. 0800 käkade jag frukost och kollade öppettider för oljemuseet.

0830 kollade jag färjor till Lysebotn och boende på ett högfjällshotell i närheten. Det gick en om dagen, platser kvar, check.

0900 försökte jag boka tågbiljett från Bergen till Oslo i mobilen, betalhaveri, fan.

0945 gick jag till en sportaffär och köpte ett par skor på rea. De gamla skulle åka brev hem ihop med en cykeltröja, mitt nattlinne och den ena cykelkepsen. Hårdbantad packning ett måste.

1000 gick jag till tågstation och frågade efter turistinformationen.

1030 stämde jag av min cykelplan med turistinformationen och fick ett annat tips om en färja till Sauda, varifrån man kunde få en fin tur till Haugesund. 110 km. Jag köpte ett par handledsvärmare och gick mot posten.

1100 la jag ner de bortprioriterade plaggen i ett kuvert och lämnade in för brevtransport hem.

1107 sprang jag tillbaka till posten, öppnade kuvertet som fortfarande var kvar på bandet och tog ut min cykelkeps. Måste ha två om jag tappar den ena.

1120 konstaterade jag att biljetterna till färjan till Lysebotn var slut. 1125 kollade jag att färjan till Sauda gick 1230 och hade platser kvar.

1140 var jag tillbaka på hotellet för att checka ut. 1145 målade jag om tånaglarna.

1159 checkade jag ut.

1205 var jag på tågstation och köpte tågbiljett till en senare avgång än jag ville eftersom cykelbiljetterna till den tidigare avgången tagit slut. Skulle missa lagmötet som jag själv hade tagit initiativ till, fan. Men men. Den var ombokningsbar.

Ut på kullerstenen igen.

1217 var jag vid färjeläget.

1230 gick jag ombord och började googla vägar till Bergen. Drömmen om Lysebotn levde så jag kollade vägar dit också, men det var för långt. Jag skulle inte hinna. Nu stod det mellan bergsvägar eller kustvägar till Bergen. Kusten var kusten med karga klippor, eventuellt några färjor och lite flackare, fjället var fjället med maffiga vägar och långa stigningar och mindre havskontakt.

1430 gick jag av i Sand, 30 km från Sauda. Man skulle ta en buss över berget, men jag tog cykeln. Vägen till vänster gick mot Haugesund, höger mot Sauda längst inne i fjorden.

1440 stod jag och lyssnade på vinden och drog in doften av fjorden. Så tyst det var. Jag klättrade över den lilla klippan och drog av mig kläderna och dök ner i fjorden. Det luktade hav. Jag plöjde genom vattenmassorna.

1450 var jag ombytt och cykelredo. Hjärtat sjöng. Lycran var ljuvlig. Regnet kom som stänk. På med jacka och skoöverdrag, hej då fjorddopp och iväg.

Jag susade fram högt över fjorden. Sidorna stupade neråt. Jag smög uppför, jag frihjulade nedför, jag trampade på och dog fjorddöden där på vägen. Att dö den innebär att ett rus går genom hela kroppen så kraftfullt och intensivt att du måste skrika och ropa glada saker och sjunga favoritupptempolåtar för att inte darra sönder och tappa styret.

Så jag gjorde det.

Fjorden därnere, så djup. Jag häruppe, så snabb och flygande.

Kl. 1530 åt jag en energikaka och kollade kartan. Var det verkligen klokt att cykla fjällvägen till Bergen? Skulle jag sakna havet?

1535 cyklade jag en liten extra backe för att samla tankarna.

1550 åkte jag återigen mot Sauda. Först dlt, sedan beslut. Dagen var solig och varm, det skulle kvällen också bli. 180 km var ingen match en sådan dag.

1555 kom jag till en tunnel. Den såg mörk ut och hade en stig bredvid för gående och cyklister. Jag tvekade. Skulle jag sätta på lampor och cykla i tunneln ihop med långtradare och Teslor? Men tunneln var mörk och saknade vägren. Jag tog stigen.

Grusigt. Jag med tunna däck och packning.

1605 vände jag. Kusten var ändå kusten. Det karga. Älskade vattnet.

1608 vände jag tillbaka. Fjället var fjället. Norge var fjordar och fjäll, hav skulle jag få mig sedan vid västkusten från Ås till Göteborg.

1610 vände jag igen. 1611 igen. Vart ville jag? Hav eller fjäll? Fjord! Var fanns mest fjord?

1615 fattade jag beslutet. Haugesund.

Jag tuggade mig tillbaka och susade fram på samma vägar fast åt andra hållet. Kändes säkrast. Han på turistinformation hade ju rekommenderat turen. Och hur bra klättrade inte Amiran trots packningen? Hur snabba var vi inte nedför och hur djup var inte fjorden?

Dog fjorddöden igen och trampade på.

En timme senare ångrade jag mig. Jag kände en intensiv längtan efter fjälluft. Jag ville klättra på slippriga bergsstigar, bada i fjällsjöar och se fjorden från ovan, inte i nivå med den som nu. Jag ville ha branta sluttningar, inte sandiga strandhugg. Här var dessutom för många byar, för mycket ängar, för mycket bilar.

Då sprack det plötsligt upp en lucka i trädpartiet vid vägen och fjorden syntes i motljus. Majestätiska landmassor som dök ner i havet ända ut till horisonten. Skarpa nära, dimmigare på håll.

Fjäll? När jag kunde cykla med denna utsikt?

Jag trampade på, slagen till marken av fjorden.

Kl. 19 hade jag 60 km kvar till Haugesund, 12 procent på batteriet och inget boende bokat.

Kvällssolen flödade. Benen var pigga och nyfikna, vinden en bris. Jag kom att tänka på att jag faktiskt kunde ta en buss tillbaka till Stavanger från Haugesund för att cykla till Lysebotn. Om jag ville. Tanken på detta fick mitt hjärta att rusa och jag sjöng alla uptempolåtar som fanns i hjärnan, och även de långsamma och intensiva.

Nuet.

Fjorden fanns där, ibland försvann den bakom jordbrukslandskapet men vid 2015 hände något.

Kvällssolen blev rosa och började skina på bergssidorna. Fjorden kom närmare och plötsligt var det öar och karga klippor överallt i den. Jag stannade på ett krön och kikade över det ned på vägen jag snart skulle susa. Motljuset skapade ett dis och gav berget till höger om mig skarpa kontraster mot den illblå himlen. Jag klickade i och susade ner.

2130. Cyklar på sidan av motorvägen på förstklassig cykelväg på inrådan från annan cyklist. Mobilen död sedan länge och inget boende. En mataffär! Stanna, ladda mobilen och handla kvällsmat. Bananer, gurkmejashot och avokado. Boka hotell, välja mellan två, ta den med bäst frukost enligt recensionerna, ladda lite till medan två bananer slinker ned, tacka personalen och iväg.

Haugesunds skönhet som en kompakt vägg när jag anländer. Böljande gator, oregelbundet byggda trähus och gränder. Ner till viken, bron!, båtarna vid kajen, rosa himmel, folk som liksom jag försöker föreviga hänföreseln i något så simpelt som ett mobilfoto. Cykla sakta fram och tillbaka på strandpromenaden. Andas djupt. Segelbåtarna. Infarten från horisonten där en båt kommer puttrande. Små vågor som ber om ursäkt för att störa den tysta, stilla yta.

Havsbrisen.

Upp till hotellet, checka in, upp till rummet. Titta på utsikten, taken, viken, rosa himlen.

Däcka. Duscha. Äta. Ladda mobilen. Torka och tvätta kläder. Smörja kedjan.

Sängen.

Och nu, sista kaffekoppen innan dagen drar igång.

Hur drar den igång?

Jag vet inte. Kanske med en utcheckning, så en tur i gränderna för att dra in synen av det osymmetriska, skymta havet, öarna, skären.

Det karga.

Ja, kanske precis så.

Annonser

Dag 2: Stavanger!!

Äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen äntligen ÄNTLIGEN.

Äntligen.

Resans första belöning har kommit och det är Stavanger. Beslutet jag fattade idag efter pappmuggskaffet var att hinna med bussen hit och det fick kosta en taxiresa när jag tappade kontrollen över navigeringen och i panik högg första bästa stackars taxi. Fälla säten, in med cykeln, en kvart till bussen går och jag ska hinna packa in cykeln och hitta rätt buss och även köpa biljett. Glatt betala överpris till taxichauffören som försöker lugna mig, hitta en annan men rätt buss och fnula in Amiran i bagaget.

Upp på bussen. Puh. Äntligen.

Det om min framförhållning och mitt skarpa lokalsinne. Nu: Stavanger.

Eller först: den nio timmar långa resan hit. Eller, den efter Kristiansand. För det var egentligen då som jag på riktigt började få Norge-feeling och kände håret resa sig på armarna. Det var broarna över de hisnande vattnen och det var de böljande vidsträckta kullarna med berg på. Det var hedlandskapet. Det karga.

Det var backarna som hemlighetsfullt slingrade sig upp längs dalgångar. Som blinkade förföriskt mot mig och älvlikt viskade sitt kommmmm som dikena i Tidaholm på U6.

Backarna svängde och försvann bortom någon kurva, liksom såg sig om som för att fråga om jag skulle med.

Imorgon, tänkte jag, imorgon.

Sedan: det tilltagande fjordlandskapet med gigantiska stupande öar ner i havet. Och vattnet; hav mot stenstrand och brygga och havets krusade yta och vågorna.

Och Stavanger självt? Känslan att sakta rulla ner mot hamnen tog andan ur mig från första stund. Jag lutade foten mot en blomkruka och bara glodde. Hamnen, havet, fjordarna och alla backar och kurvor därute. Allt det låg framför mig. Bron där jag skulle cykla, så nära himlen att hjärtat skulle snörpas ihop av hur stort och maffigt det skulle kännas för mig och Amiran.

Dessutom var det överdådigt skönt med hotell. Love it. Eget rum, rulla in cykeln, av med väskor, däcka på sängen och ut igen på stan.

Kolla in hamnen, de stora skeppen från Tall ship race, gränderna, fantisera om att sitta med rätt person vid nån av de mysiga barerna och kaféerna, elbilsspotting. Teslaspaning.

Tänka på mamma och pappa som skulle älskat stället

Stavanger. Härifrån kan man nå den hisnande Lysefjorden varifrån man kan cykla en asfet serpentine, enligt sägnen och enligt ett reportage i Bicycling. Jisses vad jag dog när jag såg bilden på serpan. Dessvärre går färjorna till fjordens ände Lysebotn så att man får börja cykla serpan runt 15.30 och sedan de återstående 130 km tillbaka till Stavanger om man vill göra det med lätt packning. Alternativt vänta ut färjan som går tillbaka 07.20 dagen efter. Och det gör jag inte själv, helt enkelt. Det får bli nästa resa.

Men geeeeeezzzzzz…. Att bara befinna sig här mitt bland alla fjordar och hemliga stigningar och serpor och elbilar och fläckfria hotellrum är hisnande. Verkligen hisnande. Så imorgon ska jag prata med turistbyrån för att ta ut en lämplig rutt till Bergen och sedan ska jag kanske gå på oljemuseet här och sedan cykla iväg. Norrut. I medvind och regnstänk.

Det susar i träden vid hotellet där jag sitter i utelobbyn.

Stavanger vore inte Stavanger utan lite hederligt skitväder.

Så imorgon blir det badass.

Vi ses då.

Godnatt från er

positivt överrumplade,

lyckliga,

överdoserade,

längtansfulla

Anna

Dag 1: billigt vandrarhem, regn och ingen frukost

Här sitter jag i Oslo på ett billigt backpackerställe med kaffe i pappmugg och längtar efter frukost. Som inte ingår och inte finns. Stället ligger x antal km från centrum. Känner mig utsövd men bortskämd som bara vill fly från den här typen av ställen. Jag vill bada!!

På bussen hit satt jag och skrollade utbudet på booking. Jag ville ju köra banan i Ås och sen bo nånstans. Som såklart gärna var billigt och bra, men detta är Norge så jag insåg ju att tusenlappar skulle flyga. Min övre gräns kröp uppåt och uppåt.

Det fick bli ett flådigt gammalt slott på en ö. Fan va härligt. Tusen spänn med havsutsikt. Jag skulle få bada på morgonen och kvällen. Yes den tar vi, första natten ska man skämma bort sig.

Jag skulle just boka när bokningssystemet sa ifrån. Slut på rum. Nån jävel hade snott mitt rum med havsutsikt och dubbelsäng! Den som jag skulle dyka ner i efter väl förrättat back- och rekvärv!

I samma veva frågade han jag satt bredvid vart jag skulle. Han såg väl att jag intensivt växlade mellan att kolla på karta, booking och kalendern. Han snackade ner sin hemstad Kristiansand och övertygade mig om att ta tåget till Stavanger och köra upp till Bergen därifrån. 210 km på fyra dagar. Utan så mycket som en enda backpacker i sikte. Han påpekade också att jag slarvat med en app och det var väderappen. Så visade han mig en app för tåg och buss och tyvärr var tågen slutsålda för cyklar men buss finns. Så nu ska cykeln packas in ännu en gång och jag ska sitta på en buss i nio timmar. En arbetsdag! Perfekt för trötta ben och massor av ljudböcker.

Så blir det tåg hem på fredag, och jag tackar min lyckliga stjärna för sista minuten-beslutet att ta med skoöverdrag och väst. 15 m/s medvind och regn i byarna på norska fjordvägar yeah!!

Nu ska jag rulla ut från den här kvalmiga lobbyn ner till stationen. Så får vi se om jag kommer med, allt kan fortfarande hända för de kanske inte har plats för cykeln.

Regnar gör det också. Började igår som störtskurar man fick gömma sig för. Sa jag att jag fick för mig att cykla till Drammen 46 km bort, sova där och ta tåget därifrån? Well, jag körde 16 km och sen vände jag för vägarna var för tråkiga. Sen kom det där regnet. Och jag bokade om till det billiga stället jag är på nu. Som tog aslänge att navigera till.

Är det något jag lärt mig av resande är det att fatta snabba beslut för att få dem ur världen och fokusera på själva resan. Och göra det enkelt. Har man noll koll på var man är så tar det massor av tid att navigera. Och det tar massor av tid att skrolla booking. Man slösar hjärnkapacitet. Bättre att ta nåt bara och boka så har man gjort det och kan dra! Så hej då skitställe, hej då kaffe i pappmugg och hej då störtskurar.

Oslo, förlåt mig, jag lovar att komma tillbaka och njuta av din skönhet en annan gång, då utan cykel.

Nu ska jag till fjordarna.

La till en bild; alltid fascinerad av hur mkt man får plats med i de här väskorna.

Norge.

Fotot är ärligen stulet från min klubbkamrat Frank som kör Viking tour i Lofoten. Södra Norge dit jag ska ser kanske inte ut så, men Lofoten är det norskaste jag varit med om så det får ändå bli den bilden och att ha den här utsikten, där man lutar sig ut mot kanten av Reinebringen, tar andan ur vem som helst. Återkommer när jag har egna Norgefoton, snart snart snart

Men hej!

Vagabondbloggaren här!

Jag sitter på bussen till Norge efter 87 medvindskilometer till Örebro. Yey vad det gick!! Man kan ju köra nästan hur långt som helst bara det är medvind. Snittet kröp upp mot 37 utan att jag tog i nämnvärt. Sweet.

Amiran ligger och vilar i bussens bagageutrymme. Det är en bra känsla att resa med den: packa väskorna, dra iväg, komma till bussen, köpa kaffe. Skruva av trampor, kanske skära sig på storklingan, av med framhjulet, sänka sadel och omsorgsfullt vrida styret och lägga hjul i en påse och resten i två andra påsar. Tejpa med lite svart silvertejp, klart!

Ofta under andras överinseende.

”Exemplariskt”, menade iallafall chauffören och log på värmländska åt mig. Då blir man glad!

Han sa även skämtsamt att det är fusk att skarva på rutten med buss. Ha ha ja! Det är det ju. Men jag tycker fortfarande det är barnsligt roligt att packa in cykeln och det får alltid någon att tänka till och då låter jag mig gärna skämtas om och skarvas på.

Jag ska till Norge.

Norge!!

Jävlar vad fint det ska bli. Som jag ska bada i havet! Glo på fjordar! Nöta backar! Som jag ska skölja av mitt salta svettiga nylle med det salta vattnet! Som jag sedan, i lämplig tid, ska infinna mig i Ås och stolt dra på mig blågult och ösa för Sveriges färger i NM med resten av damerna.

Det får erkännas att denna sommar har kullkastats en aning på grund av landslagsuttagningen. Inte förrän nu har det riktigt känts som semester. Det kanske inte är en så stor grej för andra som tävlar mycket att bli uttagna och de trallar kanske på som vanligt med cyklingen.

Jag kanske borde softat mer och gjort semestergrejer, nu när jag ser tillbaka på de två senaste veckorna. Typ badat i havet och gullat med syskonbarnen, hälsat på fjärran vänner i fjärran städer eller upptäckt något.

Istället för att simma i Eskilstunaån, tälta på Sörmlandsleden, gulla med Karinfamiljen, bada i Näshultasjön och garva med juggar på den fantastiskt blöta hemmafesten I huset vaaaa??

Men för mig som kör första säsongen är detta med NM stort! Det har tagit mitt fokus just för känslan jag fick efter Sverige-matchen då beskedet kom: rysningarna.

Men nu ska jag iallafall upptäcka Norge. Jag ska först cykla från Oslo lite lagom långt söderut. Via Ås och NM-banan. Köra banan, och sedan ta kväll någonstans. Med wifi. Där ska jag titta på kartan och fatta beslut om nästa dags rutt. Kanske tar jag en buss till Kristiansand eller så cyklar jag dit, eller så kommer jag inte alls dit.

Mitt fokus är hav, blogg och cykling. Så länge resan innehåller det så kommer jag att le. Sedan blir det väl en blandning av skitiga hotell och lyxiga vandrarhem, om jag känner mig och min planeringshorisont rätt.

Efter loppet den 5 augusti drar jag söderut mot Göteborg. Torsdag 9 augusti har jag en buss bokad till Stockholm och cyklar därifrån den sista etappen hem till Eskilstuna. Hade jag varit en riktig landslagsstjärna hade jag mötts av skumpa och hurrarop. Ha ha!!

Faktum kvarstår och det är att oavsett emotionell status dagarna innan en resa så går humöret alltid på topp när jag drar.

På med väskor, fatta ett sista beslut om den och prylen, packa om, glömma något, på med väskorna, stänga besluten, och så –

IVÄG

Snittet var som högst på sträckan Tumbo-Arboga där jag körde på E20 he he

När benen återuppstod.

Hej igen benen saknat er puzz!

Sa jag nån gång vid 0645 i morse när jag vände på väg 214. Det var nämligen så att jag hade haft avsikten att träna backe, och mer specifikt bege mig till Svalboviken för att ta revansch och få mig ett dopp.

Klockan på 0500, sov noll men vaknade ändå 0422, morgonkaffe och havregrynsgröt med kanel, upp å hoppa benen vad kul vi ska ha i gryningen!

Men se det ville inte benen. Herre min vad de skrek. Fast tyst. Krampen i magen satt som en sten och samverkade med benen i ett neggande som inte var av denna värld.

Fyra gånger stannade vi för pp. Vid tre krön rullade vi så sakta att jag trodde benen skulle få mig vurpad. Flera gånger bara stannade vi och hängde med huvudet, urklickade.

Så fort en bil kom klickade jag givetvis i och låtsades göra ett igångdrag.

Men det fanns ingenting att kräma ur.

Strax efter avfarten till nånstans innan Hedlandet tog jag ännu en pp i den frestande granskogen. Sedan vände jag cykeln och började trampa hemåt.

Jisses vilken fart vi fick. Hög kadens och tryck i pedalerna. Det var helt klart något med riktning och mål som inte stämt, så nu skulle jag bara mata lite i motlutet vid Hållsta så skulle vi hem och softa sen.

Trodde jag ja. Efter andra repetionen var kraften så fokuserad i pedalerna att det var omöjligt att motstå tre till. Varje gång hade sin utmaning och fem blev tio, blev tolv repetitioner med tryck från stora klingan eller kadens och puls från lilla.

Vad fan var detta?

Jag vände och tog backen på andra sidan krönet. Den är flackare men längre. Det var plötsligt spännande att testa muskelkraftens förändring vid stående backspurt med extra framåtlutad position. Musklerna jobbade annorlunda!

Fem blev åtta, eller nåt i den stilen.

Jag stod på krönet och dröp av svett.

Det hade kunnat bli massor av fler, men det fick räcka. Jag rullade ner mot järnvägen och laddade för ett par segment till, som jag inte knep, men var glad ändå för att benen kommit tillbaka på bara två dagar.

Sedan blev det bad i Eskilstunaån istället.

För man ska lyssna på benen, de vet oftast precis vad de behöver för att må bra.

shut up legs, ja, men även tvärtom.

Avslutar med en bild av en fet solcellsanlägggning i närheten av Tandla:

När benen dog.

Hej.

Idag dog mina ben. Detta skedde under vår propagandacykling som lystes för att eskortera en klubbkamrat till jobb i Katrineholm. Så klockan fem ringde klockan, tjugo över tippade jag ner en tallrik gröt i käften, och vid 0600 startade vi.

Flera av oss hade klubbkläder, damn vad snygga vi var, och hade vi inte det var vi snygga ändå.

Så svalt det var! Så mjukt och fuktigt julisomrigt, så daggigt I gryningen.

Eh nej, men svalt ja

Alla fem var pigga. Vi dansade iväg, och jag kunde bara hoppas att min magkramp skulle släppa eller mjukas upp av morgonritten.

Vägen mot Hälleforsnäs var sig lik, jag kände igen backarna, kunde kurvorna, så svängde vi av mot ny asfalt och tog plötsligt rakt fram mot Valla.

Där hade dina barndomsvänner sitt hem förut när ni alla familjer brukade hälsa på

Vallavägen var en böljande slingrande Sörmlandsdröm. En djup dal, på det en ås, på det ett krön.

Och löv som torra gula fallit till marken, skulle nya växa ut igen?

Katrineholm äntrades från sydost, och den tidiga timmen ledde oss till morgonfika på ett äkta konditori som hette sundet. Man såg dess äkthet på stolarna och på hur kunderna tog god tid på sig att beställa en av det, två av det, och så fyra av det och ett ögonblick, två av det där också och slå in fint tack!

Klart de slog in fint, var väl kondis.

Efter en slät surdegsfralla och för mycket blaskigt kondiskaffe var jag på G och de andra också.

Men benen var inte det. Och så skulle de fortsätta att sura hela vägen hem.

Och när vi tog doppet i Älgsjön med den där kvarglömda handduken som jag skylde mig för klungan med, så blev de ännu surare. De såg inte alls fram emot backarna i Svalboviken! De såg inte alls fram emot att ha fart kvar till krönet, krön var meningslösa vem bryr sig!

Sa benen.

Jag kunde inte säga emot. Så klubbkamraterna försvann i cykelglädjens bubbla och jag ställde mig vid vägkanten. Så rullade jag sakta ner till korset på väg 214 där jag trodde att de skulle vänta, vilket de gjorde. Och jag sa fy, jag sa fan va jobbigt, och jag insåg att jag aldrig skulle ta mig hem utan dem. Det var väggen jag skymtat, som benen ryggat inför. Så med ett avancerat lagtempo drog kamraterna mig hem och vi varandra hem.

Och hemma fick jag kaffe och macka och sedan var det slut på den gryningsdistansen, 139 km Sörmland.

Fotokudos Lucas

Känslan efteråt. Känslan just nu.

När du skakat av dig minnena av det surrealistiskt vackra som fick ett så abrupt slut, har du olika val. Du kan bestämma dig för att det aldrig hände på samma sätt som du bestämde de olika sluten och fortsättningarna som du skapade på de där händelseförloppen du igår låg sömnlös över. De som var din hemliga gåva till dig själv, din källa av ro och glädje som du skulle plocka fram och ösa ur när du ville. Du kan kasta ut gåvan genom fönstret och låta den flyga med vinden som en duva med en grön kvist i munnen till nästa idiot som behöver känslomässig låtsaspåfyllning.

Du kan på samma sätt ta bort delar av det som hände, så att du bara har kvar det du vill ha kvar. Du kan behålla kyssen och det naturliga mod du kände, och du kan lägga till att det var du som fick dissa. Fatta beslutet. Det var du, inte han, som bestämde att den andra skulle stötas bort och önskas en bra dag och att ni gärna skulle höras.

Höras?

Du kan gråta, visst. Du kan vara glad över att det var över på en vecka och inte en månad. Du kan också skita fullständigt i att göra en massa reduktionistiska jämförelser som ska få din vecka att framstå som kort, och din gråt att framstå som orimlig, och bara krasst konstatera att ja, man får vara jävligt nöjd med att man lyckats krama ur så mycket livsglädje ur den där förbannade skitveckan att den faktiskt framstod som betydelsefull. Eller att den livskraft man krämat ur den, de olika slut och fortsättningar man fantiserat ihop kanske kan ske i framtiden eller så kommer de alls inte att ske. Man vet ingenting, förutom känslan just nu, som är den totala närvaron med vila och sinnesstyrka i ett, eller den när man sitter på en förtorkad gräsmatta vid Eskilstunaån och bara bölar och undrar vad fan i helvete man skulle ge sig in i det här med hjärtat för, när man klarat sig så länge. För när man kände att man hade all tid i världen, så fanns istället ingen tid alls.

Som när Ridleyn stals.

Det finns ingen mening och det finns bara en mening. Och det är känslan just nu.

Det finns ingenting mer att förstå.

Over.

And out.

Känslan just nu.

Du är hemma. I huset; i köket eller om det är på trappan till trädgården. Du spelar upp händelseförloppet så många gånger att du kan det utantill och stannar till vid vissa partier som du vill uppleva igen. De blir så intensiva att de på riktigt sker igen. Vissa detaljer slipar du på och gör egna slut till.

Du stannar till vid de tillfällen i förloppet där elektriciteten i armarna och det konstigt fysiska mjuka blir överväldigande. När din puls är så hög att du knappt kan andas eller höra något annat.

Du vill röra vid, men gör det inte. Du vill vara nära, men sitter kvar. Du vill borra in dig, och måste nagla fast dina konstigt mjuka armar i bryggan.

Du stannar till när du hör hans röst i händelseförloppet. Meningar, frågor, resonemang. Du stannar till vid det där lilla han gör med läpparna ibland som du redan har lärt dig att tycka om.

När ni ses nästa gång vibrerar luften. Du vågar inte titta, men tittar ändå, ibland. Ibland blundar du. Du bara är. Du vilar inombords samtidigt som varje sinne är på helspänn.

Du vill röra vid. Du rör vid, lite lite. Det blir till ett nytt händelseförlopp som du spelar upp och lär dig utantill. Du stannar igen till vid detaljer, du gör nya slut, nya fortsättningar. Det blir din mysfilt och saga som du plockar fram närhelst du vill.

Som nu.

Och så kostar du på dig att avsluta inlägget med det lite klyschiga

Tre motstrategier för ovilliga backben

Men tjena fredagskväll, god glass från rätt person på omslaget, något kort om backe igen här. Det var ju dags att köra intervaller i Hugelsta, idag igen. Efter dem vankades nämligen glass i fint sällskap, och eventuellt ett dopp.

Backar alltså. Att köra dem i denna värme! Och denna mängd. Man kan lätt förledas att tro att all backträning är samma lika. Kötta upp och jaga segment liksom. Men nej, så är det inte.

Dagens utmaning var att hitta svagheter i backen och stärka psyket genom att övervinna dessa. Trycka på ordentligt för att göra dem till styrkor.

Att hitta dem har steg 1. Jag går alltid in starkt, full av tillförsikt. Det här kommer gå bra yeah. I första kurvan/stigningen tappar jag. Sedan kommer en liten återhämtning i ett plattare parti och sedan ännu en minimal procentuell ökning i stigning. Här blir det alltid lite tuffare. Och sedan kommer sista stycket upp mot krönet. Som följs av ett litet nedförslut som får en att må bra.

Steg 2 var motstrategierna. De ser rätt lika ut egentligen. Men första hindrets motstrategi är att hushålla och samtidigt hålla igång benen. Uppmuntra dem, som en ärlig förälder.

Andra hindret motstrategi kan vara att göra ett stående igångdrag för att variera ställningen. Det är dock riskfyllt att ställa sig upp mitt i backen, för det kan få benen att tro att allt är klart. Men med rätt hushållning är det en bra strategi att få upp lite fart inför kröntagningen…

…som utgör hinder 3. Och detta är den motstrategi jag faktiskt har övat mest effektivt på hittills. Jag har nämligen sakta men säkert vridit om hjärnan till att gilla krön. Det finns numera en längtan efter kröntagningshindret. Det innebär att jag lyckas uppbringa krafter för att jag vill trycka mig över och ha kraft till påföljande nedförslöpa.

✌️✌️✌️

Sorry självgod.

Att jobba med krönhindret är belönande på så vis att det ger en god eftersmak. Man minns sig själv som stark och viljestark. Som vill upp.

Den viljan behöver ju alltid finnas där som en grund för backtekniken.

Sedan underlättar det att köra tre till än man trodde man pallade. För att coachen sa det I ett mess. Vilket jag gjorde efter de 11 första, när jag trodde jag var klar för dagen.

Så trots värme och en begynnande ovilja och känsla av att tiden stannade på ett negativt sätt, så blev det Anna-hugelstabacken 1-0 idag.

🙋🙋🙋

Sorry stolt. Slut på inlägget. Glöm inte att dricka ordentligt! Det vi försöker lära nya minikatten här hemma.

Grus!!

Jag börjar äntligen få fason på min NM-laddning. Hjärnan har som vanligt inte fattat grejen, men det kommer. Det blir omroddning för att cyklingen ska få plats i semester-pusslet och jag har gett mig fan på att köra korta, intensiva back- och intervallpass minst varannan dag. Och då gärna på morgonen, chocka kroppen rejält så att jag kan vara trevlig på eftermiddagen, eller hitta på kul sommarsaker.

Åker jag någonstans, ska cykeln med.

Så idag körde jag backstyrka i Hugelstabacken. På detta skulle nämligen följa några timmars belönande grusväg som Lucas hade fått korn på i trakterna kring Gillberga.

Jag skulle få testa nya crossen!

Backträningen gick ut på att jag efter uppvärmningen körde repetitioner på riktigt låg växel. Det skulle tydligen vara bra för backbenen, enligt coachen. Sedan körde jag tillbaka via ett av mina favoritsegment, la in tre spurter och fick upp ett rejält flås.

En dryg timme, en bra förmiddag.

Hem och byta cykel, käka lite musli och så iväg på nytt.

Trampa upp mot rondellen där 214 möter 230, köra mot Katrineholm och leta rätt avfart till gruset.

Grus fanns det runt Gillberga, massvis. Vi for fram, tog höger när höger såg bra ut och vänster när vänster såg bra ut. Det var ett upptäckarpass, och benen log av att susa fram i den dammiga värmen. Först allvar, sen belöning. Cykeln kändes ok, första riktiga turen på den sedan köpet, kanske några inställningar som måste göras bara.

Vi letade oss ut till Biby, som enligt sägnen och de som kan nåt, ska vara hem åt ett brofäste. Och inte vilket brofäste som helst, utan ett brofäste till en rejält nedgången och fallfärdig bro över sundet. Sundet var smalt, vi besåg betongfundamenten och vattendjuret i mig skulle såklart i och plaska lite. Nyllet fick sitt, skönt att svalka halsen. På andra sidan sundet firade eskilstunaborna sin semester, och vi ju våra. Tillbaka på gruset, hej då Lucas som skulle ut på lvg; kvar fanns några oupptäckta stigar mellan väg 230 och Borsökna. Jag hade vatten och en påse pumpafrön, jag skulle klara mig.

Så började dagens andra äventyr som skulle leda mig till slingrande stigar och utmanande sandbackar utmed Borsöknasjöns östra strand. Jag misstänker att det MTB: as en hel del här, stigarna var smala och backarna branta och det var sand, småsten, rötter och kurvor i en enda röra.

Jag kom på mig själv att spänna mig när stigen blev stenfylld sand i snett nedförslut. Men så påminde mig kroppen om att slappna av, och jag skuttade runt och tryckte mig över de flesta hinder som kom i min väg på de små stigarna. Fram och tillbaka ibland, men framför allt tekniskt och långsamt. Skönt att slippa framväxel också.

Så var det hej då Borsökna.

Jag fortsatte in mot det som kanske var Lagersberg via en grässtig som mest såg ut att leda till en soptipp. Men se det gjorde den inte, utan den vindlade sig långt in i en mjuk trädtunnel där jag kunde susa fram på crossen i full fart. Det kom åter en grusväg, jag tog väl vänster, eller höger, uppför ett krön och så in i skogen igen. Denna gång via en grässtig som var smal, så smal! Genom två gångtunnlar, mer stig och så

VOILA

var jag framme vid en rondell.

230-rondellen där väg 214 går söderut!

Vilken fantastisk belöning för backbenen att crossa lite. Jag hade kostat på mig att justera sadel och styre, så jag styrde glatt mot Skjulsta för ett sista stigflow via Vilsta och hem.

Helvete vad roligt det var att susa runt i den mjuka skogen. Och backarna uppåt satt ju, nästan alla! Bara att bända cykeln klokt, låta bakhjulet sladda och fram hålla riktningen.

En sak jag däremot inte blev klok på var den förfärliga styrlindan samt den lätt räfflade ytan på reglagehandtagen. Det kan ha varit kombon med lite framåtlutad sadel, men händerna var röda och irriterade efter rundan. Inte ett dugg skönt alls. Skumt, får kolla sadelvinkeln, alt. vinka hejdå till handskfria cross-turer hädanefter.

Överlag gick cykeln väldigt bra på grus och sand, gräs och stig och upp och nedför.

Så tack för det singelklingan!

Nu ser vi bara fram emot ett standardiseringstvång på cykelskruvar. Cannondale (eller är det SRAM?) verkar nämligen genomgående ha valt skruvar som kräver den tillplattade stjärnmejslen. Alltså inte den gamla vanliga, trevliga insexnyckeln.

Och sadelns skruvar är dessutom en storlek större tillplattad stjärnmejsel än den jag har.

Wtf!

Men men.

Kram på er nu, och crossa snyggt.

Bibybrons fäste, en plats för kontemplation av olika slag