Drömmen om Singö, unfulfilled.

Kalhyggen och skrytbyggen.

Det är vad jag skulle ha berättat om Singö om någon frågade.

Och kanske den ensamma lilla bryggan bakom skylten här slutar allmän väg.

Om någon hade bett mig vara lite mer positiv, hade jag nog ändå lagt till de två broarna man körde över, den till Fogdö och den till faktiska Singö. För broar till öar är alltid broar, och öar alltid öar.

Vad förde mig dit?

Drömmen om utposten. Lokaltrafikens östligaste kanske nordostligaste hållplats. Kartan där Singö var så långt man kunde komma, förutom Örskär.

Så i söndags var det av. Jag kände direkt när idén kom, att den fick mig att flyga. Tyvärr kom den för sent för att någon skulle ha en ärlig chans att planera för att följa med. Men nu i efterhand, så är jag rätt glad att ingen gjorde det, helt enkelt på grund av hyggena och byggena.

Jag ville uppfylla drömmar att minnas, inte försöka glömma minnen jag inte ville ha kvar.

Som den spikraka vägen med oljegrus längs hyggen på östra Väddö. Som rutten ledde mig till på hemvägen. Till slut vek den av, och vägbanan blev slät igen, tur för den.

En del av bakgrunden till att jag tog mig upp till Roslagen, var vindriktningen. En annan del var mitt överväldigande behov av att trycka ett långpass i mitt eget tempo. Resultatet blev buss mellan Östra station och Älmsta, via Norrtälje, med cykeln fint packad i sin packpåse. (att denna var överflödig blev jag varse när buss 637 mot Norrtälje hade ett rymligt bagageutrymme, som chauffören glatt öppnade åt mig.

Jag åt frukost på bussen strax efter 07.10.

Från Älmsta cyklade jag 33 km i motvind-sidvind, vände strax bortom Vässarö brygga på norra Singö, och fick mig sedan 152km av sol i ansiktet, och vind i ryggen.

Någonstans i trakterna runt Rimbo började jag få lite knappt om vatten. Jag hade vid det laget ätit en av de tre sesamkakepaket jag haft med mig samt några hasselnötter. Jag stannade för att ladda min Garmin med det mobila batteriet när en kvinna kom ut från sitt stora gula hus.

Hej, sa hon, hej, sa jag, hoppas jag inte skrämde dig, la hon till, nej då sa jag.

Kvinna berättade att vägen som gick förbi huset fanns med i någon typ av cruisingkarta för mc-knuttar. Jag sa att jag hade mött några, och vi skrockade lite. Så erbjöd hon sig att fylla min flaska med vatten, såklart hon fick. Hon kom tillbaka och berättade om charmen med att bo i en liten by, jämfört med nybyggen vid havet.

Hon älskade havet.

Jag tänkte på Singö.

Så blev det dags att vända ansiktet mot solen igen. Jag tackade å det finaste för vattnet och trampade iväg.

Någonstans vid Finsta började skyltar mot Stockholm dyka upp. Lite out of the blue, om ni frågar mig. Men jag vände snällt styret ditåt, och batteriet i både mobil och Garmin var nästintill döda och sladden till laddaren var glapp.

Jag trampade på. Tömde lite glupskt ett andra paket sesamkakor när klockan slog 14. Tog några hasselnötter till och lite torkad frukt.

Snart började skyltar mot Vallentuna och Upplands Väsby dyka upp och vid den söta lilla kringelvägen mellan flygfältet och Frestavägen, behövdes ingen musik längre. Det sjöng av sig själv, från benen.

Jag var nästan framme hos min syster där jag skulle få mig lite förfriskningar, när det där tillståndet uppstod.

Att vilja fortsätta cykla, länge.

Uppfylldes drömmen om Singö? Ja, jag valde Singö för att den fanns till hands och man ska inte vara helt orättvis mot detta lilla stycke Roslags-ö.

Lite gulligt var det allt när jag vågade mig bortom vägbommen vid Vässarö brygga.

en bra vecka för crossen.

Som ett underbart litet vårtecken har crossen fått en rejäl ansiktslyftning. Hjul, drivpaket, sadel, styrlinda, allt är utbytt, säg något som finns KVAR av originalcykeln förutom den mystiska lilla skråman på överröret? Efter ett par hårda år som både stadscross, tävlingsmaskin och grusraket var den värd det.

Ekersången är ljuvlig att lyssna på. Jag kramar en ny styrlinda, bromsarna nyper perfekt och Hunt-hjulen ger mig redan gåshud.

Därmed var det också dags att komma ut och snurra på hem-stigarna i Nackareservatet och bryta ny mark i solnedgången runt Järfälla/Hässelby. Dessutom hann den grönaste blogg-sponsen EVER dimpa ner i brevlådan lagom till helgen. Hur ljuvligt!

Låt oss börja med att konstatera att grusrallyt i Hellas var mer än välbehövligt. Av flera skäl. Mitt nyväckta lilla cykelhjärta fick pumpa blod som besatt för att hänga med när brudarna sprätte iväg på gruset. Ändå lät jag dem löpa ibland för att hinna hämta andan. Men rutten hade hunnit sätta sig i ryggmärgen och sådant gillar jag – kan man rutten känner man sig hemma.

Att få återse alla nyllen (som inte får plats på bild ety lagringsutrymme morr) efter min lilla tremånadersutflykt till landet* var såklart extra välkommet. Nog för att vi cyklister brukar ses mer sällan på vintern, men för mig som boende 25 km söderut var det plötsligt extra tydligt.

Till mitt naggande lilla bloggspons. OMG jag kan bara inte hålla mig. Genom mitt samarbete med Tooorch har jag fått hem ett par däck tillverkade av maskrosor. MASKROSOR NI LÄSTE RÄTT. Jag darrar av hur coolt detta är. Varför? För att denna lilla superöverlevare till blomma kan användas inte bara till att gnugga gult i nyllet på kompisen, och göras marmelad och vin av, den kan även användas som råvara i DÄCK!

Varför ska man göra det? Continental, som har däcken, gör det för att minska beroendet av gummiträd. Dessa växer vid ekvatorn och eftersom produktionen sker i Tyskland, blir det stora utsläpp från transporter. Dessutom kan konkurrensen om råvaran öka, och då blir det smart affärsutveckling att använda nya, mer närproducerade råvaror. Det borde också betyda att den fossila andelen i gummiblandningen kan minska. Därför har Continental alltså utvecklat maskrosdäck, som produceras av reko ryska maskrosor, odlade i Tyskland.

Det blir inte punkigare.

Hur rullar de då?

Ja, dessa däck är gjorda för urban körning och ska passa standardcyklisten. 35 mm-bredden med dess diskreta mönster (av maskros såklart) passar crossens urbana look perfekt (å andra sidan kan det hända att de hamnar på en stadscykel. Jag har ju faktiskt fortfarande inte spenderat hela min löneförhöjning).

Hur de rullade? Vet inte! Eftersom de var så förbannat slitstarkt hårda att få på, gick jag bet och testar rullet en annan dag.

Fram tills dess är jag sjukt nöjd med att få gotta mig i detta lite grönare däckval.

Framtiden, mina vänner, är gul.

*Tullinge

Fotokudos till Marre, Mattias och mig själv