Läsaren på nattåget

Igår kom det fram en läsare när jag stod i baren på nattåget. Först trodde jag att han bara ville smöra, vilket gjorde mig sjukt obekväm. Sedan framgick att han faktiskt hade intressanta saker att säga om min blogg och även en del diskussionsämnen som kändes meningsfulla att ge sig in i.

Först frågade han var jag får min inspiration från. Det kändes som en fråga som en groupie ställer till sin idol. Men den här killen verkade på riktigt undra, så jag tog chansen att förklara:

Jag sätter mig med mobilen, öppnar appen och frågar mig själv: vem är jag just nu? Och sedan flyter det på. Extra fort går det om jag runt mig ser en berättelse som jag vill återge, då kan inlägget ta en kvart att få klart.

Detta har jag redan skrivit om, så det vet ni ju. Men han behövde höra det igen.

Mer intressant var det när han började berätta hur han, som inte räknade in sig själv i cyklist-kategorin på det sätt som en stor del av mina läsare gör, läste mina inlägg. Eller krönikor, som han envisades med att kalla dem.

Han gillade bäst de inlägg som inte handlade om rundorna. En runda var för honom bara cykling utan syfte. Från A tillbaka till A. Han tyckte det var rätt trist att läsa mina race rapporter, eftersom de handlade om tävlingar utan varken särskilt kända eller särskilt snabba personer. Och han tyckte det var lika trist att läsa cykelspecifika inlägg om mek och kadens, sådant som andra läsare verkar gilla.

Faktum är att de inlägg som får flest likes är mina race rapporter.

Jag började misstänka att han ingick i den oformliga kategorin av hemliga följare. De som aldrig trycker like på inlägg men läser noggrannare än alla andra.

Så varför läste han då?

Jo, han läste för att jag skrev tillräckligt många inlägg där cyklingen möjliggjorde en berättelse. Gav upplevelser, väckte tankar, känslor. Cyklingen i sig var för honom något som var att ta sig snabbt från A till B, men som ett medel för upplevelser blev den intressant.

Jag frågade honom varför han kallade inläggen krönikor. I min värld är krönikör en lågatatusposition på en random tidning. Blogg för mig är en självständig plattform där man kan förverkliga sina skrivdrömmar.

Han såg det helt tvärtom. Bloggare var för honom dåliga skribenter som maskerade sin litterära inkompetens med foton i överflöd och som ägnade sig åt att smöra för sponsorer. Han sa också att många cyklister inte verkade vara särskilt intresserade av att njuta av omgivningen. Att döma av vissa inlägg på bloggar han läst, var cyklister ena trångsynta ena som bara nötte asfalt.

Jag sa, de cyklisterna är kanske bara helt enkelt inte särskilt kommunikativa berättare.

Kan så vara, replikerade läsaren.

Jag undvek att gå in på den del av cykelupplevelsen som handlade om atr utforska vad som händer med psyket vid långcykling. Han skulle inte förstå.

Istället berättade jag, medan han bjöd på vin, en gullig grej som hände i somras när jag tagit racern till jobbet. Den ska inte vara i stan egentligen, förklarade jag, den ska vara på landsvägarna, men just då var crossen på verkstaden och racern fick rycka in.

Jo, sa jag, jag tog ut racern från kontoret och efter ett par tramptag upptäckte jag en svart piratpeng på Garminfästet. Pengen passade perfekt i fästet, och hade jag inre upptäckt den hade den inte ramlat av utan nog suttit kvar ett tag.

Så perfekt passade de ihop, piratpengen och Garminfästet.

Gillar du lakrits, frågade jag.

Ja, sa min läsare, och gav mig en utforskande blick.

Jag vill tro att han var tagen av den till synes lilla gesten som piratpengen i fästet utgjorde. Det var nämligen jag, i all dess vardagligt uttänkta enkelhet.

Där slutade vår konversation.

Jag hade fått mig en egotripp och några tankeställare, och min läsare hade kanske gjort något han tänkt på länge.

Oavsett, så är jag glad att han kom fram.

Cykel och Stilla havskust, en oskiljaktig kombo

Mitt nyårslöfte 2020

Hej pendeltisdag!

*gnuggar sömnen ur ögonen*

Är trött. För första gången sedan jag kom hem, och faktiskt med ett enda undantag sedan jag åkte till Chile, hade jag svårt att somna igår.

Jag låg och tänkte på mitt nyårslöfte.

Jo jo lite sent är det för nyårslöften. Men allting är sent i år.

Vad ska man lova egentligen?, var det jag funderade på. Sedan kom jag att tänka på hur mysigt det är att gå och lägga sig. Jag har ett fint rum i ett hus som är lika delar tyst och lugnt och lika delar full av trygghetsskapande röster. Och så har jag ett rosa nattlinne köpt på second hand i Santiago.

Jag låg och tänkte på hur skönt det är att kunna ägna sig åt en sak i taget. Och inte behöva slöskrolla mobilen det sista man gör innan natten och det första man gör på morgonen. Istället kunna titta på sitt lilla nattduksbord där det nu står grattis-tulpaner och fina kort som utlovar upplevelser i sällskap av vänner.

Och hemgjorda saker i fina förpackningar.

Det är sådana saker jag vill tänka på innan jag somnar. Inte all förbannad oro som kommer krypande och snor min sömn.

Oro kan bero på faktiska problem. Då vill jag lösa dem istället för att oroa mig för hur det blir om jag inte löser dem. Vissa problem är ovissa. Man vet inte hur det går med dem. Låt det gå så då! Jag kan inte påverka det!!

Kort sagt, inget mer självskadebeteende.

Over and out, nu kör vi 2020.

Jag vill nog egentligen bli lite mer av mitt Chile-jag, mitt december Chile-jag, som blir rånad dag ett men fixar nytt pass och gör en polisanmälan istället för att gå runt och vara en pain in the ass för min omgivning

Och ja, jag vet att bilden med mig på stranden i Coronel är återanvänd, men den symboliserar återerövrad vardagsglädje för mig och det är fan det viktigaste vi har här i livet och Mattias tog bilden

Jag och min dipp

Hej dippen.

Du är inte efterlängtad, men väntad.

Om fem minuter är det onsdag och teoretiskt sett en vecka sedan jag kom hem.

Du dippen brukar komma tidigare, men du väljer fem i tolv på den sjätte dagen.

Vad gjorde jag under den senaste dippen som jag minns extra starkt?

Den senaste dippen tror jag var när jag kom hem från Tyskland efter fyra veckor på cykel. Då gick jag runt i min lägenhet och nötte ner golvet i en cirkel.

När jag trampat samma varv tills jag blev yr, bytte jag varv. Det var i den stunden det enda logiska.

Jag fortsatte tänka samma tankar varpå hjärnan reagerade på samma sätt. Och levererade samma resultat. Detta trots att jag bytt håll på min cirkel.

Till slut gick jag ner i min trädgård och luktade på mina tomater som växte där.

Nej, det kan inte ha varit Tyskland. För då kom jag hem i november. Det måste ha varit en somrig hemkomst. Försomrig.

Jag minns. Det var 2015 års post-Kanada depression.

Jag gick ner och luktade på mina tomater och drömde mig tillbaka.

Nej, fel igen.

Tomaterna måste redan ha blommat ut eftersom det måste varit augusti eftersom det var då jag kom hem.

Allt blir hopblandat när man förtvivlat försöker damma av alla sina minnen av olyckliga stunder.

Dippjävel.

Jo nu minns jag en annan grej. En dag på jobbet för fyra år sedan när jag hade fått nog av att vara tillbaka-på-jobbet-trött, lade jag upp fötterna på kontorsbordet och sa till mig själv: nu tar vi och dunkar in lite förbannade miljöframgångar här.

Och så gjorde vi det. Som man gör.

Det funkade bättre på hjärnan än att fortsätta tänka samma tankar som sekunden innan.

Jag bara konstaterar det.

Mattias tog kortet i Coronel efter vårt studiebesök i gruvan där, och konstaterade därefter helt neutralt att det mest säkra sättet att få mig glad om jag inte skulle råka vara det, är ett vatten

Tankar från pendeltåget

Morrn från pendeltåget.

Vad mysigt det är att bo med folk igen. Detta upptäckte jag så snart jag börjat boa in mig hos bror min. Brorsbarnen hjälpte till att packa upp och sedan var det godnattkram och sedan godmorgon och kram på morgonen. Och så alltid små och stora röster runt om i huset som inger trivsel och trygghet.

Vardagens viktigaste beståndsdelar.

Det slog mig att jag varit ensam de senaste två veckorna, när jag reste själv. Men innan dess varit extremt o-ensam under den huvudsakliga tiden i Chile när vi jobbade och ju umgicks nästan hela dygnet.

Hur kul är det egentligen att vara ensam?

När man reser själv så gör man ju det inte för att man vill isolera sig. Utan för att själv kunna bestämma mer om sin resa. Sedan träffar man alltid folk under färden och det är bra för oss sociala varelser.

Sedan kan man ju ibland eller ofta ha behov av att vara själv. Men man kan också omge sig med de personer som ger samma luft att andas som man letar efter när man just vill vara själv.

Och det är väl det som är det värdefulla, tänker jag när rösterna i huset där jag ska bo lite tillfälligt nu myser in sig i min vardag.

Katten bor i Tongoy, men den hade lite samma effekt där den under nyårsnatten lade sig på min säng och verkade somna

Hemma.

Hej spritindränkta festklänning!

Och blodutgjutelse på golvet.

Det var meningen som flög ut munnen idag när jag äntligen fick hem min väska från Arlanda. Väskan hade blivit fördröjd och efter tusen samtal kom den så äntligen levererad.

I den fanns fyra glasflaskor. Ett finvin och tre flaskor pisco, chilensk folksprit. Tre flaskor var intakta, och den fjärde fanns utspridd i väskan, som glassplitter och spritdoftande klädesplagg.

Mina kläder hade sugit upp en hel liter folksprit. Som jag hade tänkt blanda med lika delar honung och citron.

Första dagen i Chile hade jag blivit av med min lilla ryggsäck. Och här satt jag med min stora full av glassplitter.

Cirkeln var sluten.

Jag hade kommit hem, på riktigt.

Chile #45: Livet efter Chile

Hur mycket form kan man tappa på sex veckor?

Det är frågan som mitt cykel-jag ställer sig nu när 45 dagar har gått. På min ena hand skrapar jag ihop till tre cykelturer, tiotalet löprundor på diverse strandremsor och ett gäng yoga-liknande rörelsekombinationer på olika underlag. Samt en hel del överkroppsunderhållande rörelser i samband med surfning.

Det ska inte underskattas, men det ska heller inte överskattas.

Mitt salsa-, havs- och spanska-jag vädrar däremot morgonluft. Det skulle inte förvåna mig om jag skrev upp mig på en spanskakurs och tvingade någon stackars chilenare i Sverige att prata spanska med mig regelbundet. Det skulle heller inte förvåna mig om jag regelbundet började krydda min dansvardag med salsa. Typ salsascenen på HOrnsberg strand som jag passerar på vägen hem från jobbet. Jag kan ju salsa nu!! Iallafall om man frågar mina kavaljerer på salsoteket i Santiago, och dem på vardagsrumsgolvet hos Mattias vänner. Ibland måste man utgå ifrån att folk faktiskt inte smörar, utan bjuder upp en andra och tredje gång för att de faktiskt tycker man är något att ha.

På tal om havet har det även blivit dags att damma av dykcertet. Eller kanske befästa kärleken till havet genom direkt aktion. Det finns nämligen en kille som heter Magnus som dyker efter skräp i Riddarfjärden. Han och hans team gör de mest häpnadsväckande upptäckter, om man får tro deras instagram. Kundvagnar och bilbatterier till exempel, ligger där på botten och skvalpar. De dyker helt enkelt ner och drar upp skiten på marken, för att både städa och väcka opinion. För mig är logiken enkel: jag älskar mina badvikar, jag vill att de ska vara rena, jag vill bidra till det.

Denna tanke hade jag redan innan jag åkte, men då hade de dykt färdigt för vintern, som Magnus sa i ett mejl.

Som resenär stannar man ju sällan tillräckligt länge på samma ställe för att kunna göra mer än sporadiska insatser på diverse stränder. Man kan på sin höjd ta med sig någon man lärt känna och börja plocka på sig skräp, medan man pratar om plast och återvinning. Man kan tacka nej till plastpåsar i affärer, man kan bli positivt överraskad av plastpåseförbud i affärer och man kan förklara sitt nej med ordet för plast.

Man kan också undvika att köpa färdigskuren vattenmelon i en plastmugg, och istället köpa en hel vattenmelon som man sedan bär på huvudet hem från marknaden.

Och man kan gråta inombords över hur för jävla mycket plast och annan skit det ligger i vägrenarna när man tar bussen norrut. Ska hästarna beta i hagen där det ligger plastpåsar i dikena? Ska rovfåglarna leta bomaterial här? Ska pelikanerna fiska där det flyter upp plastkorkar på stränderna och ska de små trippande supergulliga minifåglarna jaga krabbor på den här stranden?

Och ska jag stå här och bara se på i en livstid?

Ungefär där stannar det. Sedan är det upp till en själv som resenär att agera på sin egen hemmaplan, som med så mycket annat.

Och berätta för världen vad man upplevt.

Chile #44: historien om Matapaco

Yo lovers och glad måndag!, här kommer ett efterlängtat inlägg om Matapacos!

På väggar, planscher och alla möjliga demonstrant-tillbehör finns den: silhuetten av en svart hund med röd sjal. Rasen liknar labrador, och det budskap man läser in är en sorts hyllning till de hundar som sluter upp i demonstrationerna.

Som besökare i ett land där människor demonstrerar för sina rättigheter undrar vi såklart: vem är denna hund? Och varifrån kommer dyrkan av den?

För några år sedan var det protester i Santiago och flera delar av Chile. Som alla stadens invånare, så deltog också hundarna, om än mer eller mindre frivilligt. Vi kan säga att de involverades, drabbades, inkluderades, kanske stördes. Då som nu jobbade polisen med både tårgas, vattenkanoner och direkt våld som verktyg för att preja undan demonstranter.

Vattenkanoner är ett roligt och uppfriskande inslag i tillvaron, var det flera hundar som då tyckte (kanske innan polisen hade börjat blanda in kaustiksoda i vattnet). Så roligt var det när polisens vattensprutningsbil kom krypande på Alameda, att man som hund med stor behållning kunde hoppa upp och svalka sig i vattenstrålen. Eller som man så vill, attackera strålen och dess ondsinta uppsåtsmakare: polisen, eller los pacos, för att använda demonstranternas språk.

Om jag hade fyllt mitt nyvaknade chilenska ordförråd med slagord, hade det blivit rätt våldsamt.

Men dag efter dag kunde de som var med i protesterna för några år sedan, notera hur en av de svarta hundarna på gatan, alltid var först att attackera strålen, och alltid var först att visa sitt ilskna missnöje med hur polisen behandlade människor som sa ifrån. Och en dag var begreppet ett faktum:

Matapaco. Hund som dödar snutar.

Sedan dess har denna hundikon som nu får symbolisera mer ett sätt att vara som hund, eller kanske som hund och människa tillsammans, fått evigt liv. Denna relation mellan människa och hund, enade mot polisens övervåld, verkar ha samma status som en cykel.

Hund, människa och cykel, tillsammans.

Väggarna är fulla av Matapaco-tags. Många med uppmaningen att döda en snut. Men alla gånger vi varit på Plaza Dignidad och andra protester har bilden varit en annan; den av mängder med fredliga demonstranter som kräver rättvisa. Visst finns det några få stenkastare men inget värre än så – det är istället poliserna som står för provokation och övervåld, synligt för alla.

Visst, det är bara mina intryck och kanske färgat av chilenska vänner – men det är i linje med vad Amnesty och andra rapporterar.

Bilden av Matapacos som står vid demonstranternas sida må förstärka chanserna att budskapet når fram till dem som måste lyssna.

Däremot kanske det behövs en ny generation hundar i Chiles demonstrationer, som snarare kan få polisen att lugna sig.

Jag är emot all form av auktoritet, förutom den från min mamma

Chile #43: Emelie

40 år och genomblödig.

Det är så jag känner mig när jag går till bussen med tårar i ögonen. Jag ska lämna Pichilemu och för sista gången ta en buss tillbaka till Santiago. Kvar på vandrarhemmet i Pichilemu finns Emelie, som jag från dag ett har delat alla dygnets timmar med.

Så känns det iallafall.

Emelie.

Hur träffades vi?

Jag checkade in sen eftermiddag, och fick veta att jag skulle dela rum med en tjej från San Diego. Jag stötte ihop med henne i dörröppningen och efter 30 sekunder hade vi bestämt att vi skulle surfa tillsammans nästa dag. Sedan gick jag min födelsedagspromenad, och bloggade mitt födelsedagsinlägg, och njöt av mina två födelsedagsmicheladas på strandbaren, och gick och lade mig – och från morgonen därpå har Emilie och jag gjort allt i Pichilemu ihop.

Vi har ätit frukost, vi har surfat, vi har ätit melon, vi har legat i varsin hängmatta, vi har delat vinflaska, vi har lånat pengar av varandra, vi har tagit en öl på strandpuben, vi har delat solkräm, vi har delat solnedgång, vi har surfat igen, vi har ätit middag, vi har ätit varandras matrester, vi har delat livsberättelser, vi har hyrt cyklar och cyklat till wow-upplevelser, vi har frusit, vi har virat in oss i filtar, vi har till och med delat språk eftersom hon visade sig vara halvsvensk och kunna prata svenska med en sådan där finstämd amerikansk brytning. Som jag lärt mig uppskatta.

Vi har genom att dela resevardagens små och stora beslut och ögonblick, hjälpt varandra till upplevelser och blivit varandras självklara sällskap.

Om jag har föreslagit något, så har Emelie sagt ja. Om Emelie har föreslagit något, så har jag sagt ja.

Det enda hon sa nej till, var dagens morgonlöpning med dopp och yoga på stranden, innan frukost.

Jag sa visserligen bara att jag skulle ta ett dopp, löpningen och yogan la jag till spontant.

Men jag förstår henne. Vattnet var så in i helvete skitkallt, fast ju självklart underbart och ljuvligt också. Löpningen på stranden gick i morgondimma, sanden var så grå, fåglarna som jagade krabbor så små och talrika, så skyndsamt trippande när vågen kom och längre upp på stranden vilande i flock. Skyddandes varandra mot faror som pingviner.

Att resa är att ständigt träffa nya människor. Att lära känna för att sedan ta adjö. Många träffar man aldrig igen, särskilt om man reser långt bort och genom flygresor har bränt av sin klimatkvot för lång tid framåt.

Här ligger förvisso en stor fördel. Och det är, att man kan dela saker utan att riktigt behöva bry sig om lyssnarens eventuella relation till det man berättar. Ens berättelse blir för lyssnaren universell.

Lite som att gå till frisören i en annan stad.

Man får också alltid tänka; vad var det som jag gillade så mycket med den här personen, vad var det som gjorde att vi trivdes så och delade så mycket?

Man listar de sakerna, och så letar man bland sina närmaste vänner och finaste cykelkamrater, och så kan man ge sig sjutton på att de egenskaperna finns där. Fast omsatta i det som är viktigt för att vara just ett kick-ass cykelsällskap, en kollega man funkar med, eller en bra vad-det-nu-är.

För egenskaper i sig är universella. Det är kombinationen av egenskaper hos en människa som blir det unika. Och det som den unika kombon får en att uppleva och känna, tänka och bli.

Så får man resonera, medan tårarna rinner för att man än en gång lämnar bakom sig en kombination av egenskaper som man råkar gilla.

Chile #42: surfarna

Får jag presentera vistelsens maffigaste Stilla havs-upplevelse.

Punta de Lobos.

Punta de Lobos är en udde med två stora klippblock, en mil söder om Pichilemu. Längst ut på det stora klippblocket vilar pelikaner och fiskmåsar. Hur ser man att det är en pelikan? Jo för den är större än en vanlig sjöfågel och flyger nästan likadant som en häger fast utan att vara en och mycket snabbare.

Nedanför vippar surfarna. De trippar nedför den torra rödbruna sluttningen i sina neoprendräkter, ut på den svarta klippan, ner i det skummande havet och över till andra sidan, vid klippblockets fot. Runt klippan går de med sina brädor, och slänger sig i havet med ett magskutt livsbejakande som en utter.

När de sedan kommit i vattnet, paddlar de försiktigt och avvaktande.

De är ute efter den perfekta vågen.

När den perfekta vågen kommer, paddlar de upp farten och fångar den. Upp på brädan, så kommer vågens skummande vita som slår, man tror att surfaren här ska slungas i havet men nej! Surfaren fortsätter, står fortfarande och svänger istället upp på själva vågen.

Så fortsätter det tills surfaren dyker i, eller vågen tar slut.

Man kan sitta i timtal och studera surfarna som surfar längst ut vid udden. I de riktigt stora vågorna.

Står man istället och tittar rätt ut, är där hav som slår mot karga klippor. Och längre ut, ännu mera hav.

Hav, hav, hav, glittrande skummande bubblande världshav.

Jag surfar lite längre in på stranden. Emilie väntar med en bok och en empanada på stranden. Vattnet är varmare än i morse, vågorna beter sig som surfvågor ska och min bräda är stabilare.

Dessutom har jag konstiga superkrafter i axlarna och blir inte så trött som jag borde.

Kort sagt, det går bra att surfa här.

Precis intill vistelsens maffigaste havsupplevelse.

Emelie tog kortet på mitt neopren-jag, bilden på surfaren som går ned mot sina vågor fick vara med två gånger bara för att

Chile #42: 2020 ge mig till dig

Hej från hängmattan!

Det är spännande att märka skillnaden på sig själv de dagar man morgonsurfat, och de dagar man inte morgonsurfat. Idag t ex morgonsurfade jag, och gick sedan hem till frukosten. Därefter kunde jag med frid i sinnet barrikadera en hängmatta på terassen. Det var havet och vågorna som flöt i mitt Chile-hjärta. Psyket kunde äntligen få luft att tänka drömmiga tankar om 2020.

Det till och med trots att två tjejer bredvid mig sitter och spelar nån jävla SKITMUSIK högt på sina mobiler utan att bry sig om att jag uppenbarligen vill vila i min hängmatta. De tycker att deras musik är viktigare att lyssna på än att bry sig om huruvida jag vill höra den eller inte.

Men de morgnar som man morgonsurfat är detta ingenting, det är en vindpust, en distraktion man stänger av med sitt vässade, selektiva lyssnande.

Så vad vill jag 2020?

Jag vill träna långdistans, och starta i Sverigetempot. Jag vill längta efter Sverigetempot. Däremellan vill jag glädjecrossa Dalsland Runt och flyga över den kullersten som råkar komma i min väg. Och så vill jag kötta kampfys på Kalvhagen. Jag vill sätta slag och sparkar med de där perfekta, snygga smällande ljuden på säcken samtidigt som svetten rinner ner i ögonen och smakar salt på tungan.

Jag vill fortsätta stå på händer mot en vägg och en dag kunna stå själv, utan vägg. Hej då väggen, vill jag en dag kunna säga.

Varför kommer cykel-2020 bli drömmigt?

För att jag i varje liten cykling eller stor cykling, vet att det kommer att finns något värt att cykla för. Som att trampa syran ur benen medan regnet strilar, eller solen skiner.

Sverigetempot kommer att bli långt. Jag tror att första dagen blir en blandning av första dagens wow och första dagens 30-milasmärta. Första natten sover man som en stock, vaknar upp stel och uschlig, stretchar och kickar igång dagen. Andra dagen blir avgörande: pallar kroppen sju dagars långdistans i rad? För att inte tala om psyket.

Hur ska psyket palla?

Genom att jag ska tänka på hur det blir att gå i mål i Skåne. Varma, mjuka, juli-Skåne. Hur det kommer bli att ligga och flämta på nån sandstrand, tills jag sedan KANSKE lyckas trampa ut till Atlantkusten i Danmark, möjligen på tåg. Eller kanske iaf släpa mig ut till Bornholm, på ett litet återhämtningsäventyr.

Och så ska jag titta ner på mina ben och tänka hej benen!

Cykelvåren 2020 kommer att handla om att tugga många mil på olika underlag. Så den 4 juli ska vi stå på startlinjen i Riksgränsen för att tugga oss igenom hela Sverige. Gamla och nya meriter ska jobba.

Cykelsommaren får handla om att återhämta kraft och cykelglädje. Det görs bäst i vatten och kanske till fots.

Cykelhösten får handla om det som det visar sig att den ska handla om. Men jag tror lera och grus.

Det räcker gott för 2020.

Så 2020, tillåt dig att rinna över glasets kant som den bubblande ytspänning du föddes till att vara.

Jag står nedanför och fångar dig.

Hur fint att dela solnedgång med Emilie, som med sina tjugofem år på jorden bjuder på mera livsvisdom och surfkunskap än vad jag rimligen kan lyckas skrapa ihop på en livstid