Från Katrineholm till Eritrea 

Tjena!

Jag har fått tillgång till en egen dator här i renoveringskaoset så förhoppningsvis blir det lite mer frekvent bloggande nu mellan pluggronderna.

Ber om ursäkt för den ärmlösa wannabe-tri-looken från gårdagens pendling. Glömde tröjan hemma men fick med mig västen. Det ska inte hända igen. Kompenserar med en solcell.

Igår var en bra dag! Jag körde hem från kursen i medvind och sol, fick mig lite soppa och macka och laddade för kvällens runda med Tami. Tami är en junior från Köping som ville bekanta sig med oss i Sméstan. Han har en bakgrund i Eritrea, och ville fortsätta sin tävlingskarriär nu när han flyttat från Köping till Eskilstuna.

Vi möttes upp och fick en fin kvällsrunda tillsammans under den ljumma och sakta mörknande augustihimlen. Han kände till lite vägar som jag faktiskt inte hade kört, så vi hamnade långt upp mot norra mälarstranden vid Hensta-Trollskär.

Skitfint.

Smestan har inga juniorer, så det kändes extra värdefullt att få frågan från hans tidigare tränare om vi ville köra en provrunda med honom.

Vi snackade givetvis tävling och träning, och även cykling i Eritrea såklart. Tydligen var det italienarna som passade på att mula ner cykelintresset i eritreanerna när de ändå skulle kolonisera. Och 2015 var tydligen första året någonsin som ett afrikanskt (herr-)lag deltog i Tour de France. Och där fanns Tourens två första eritreanska cyklister: Daniel Teklehaimanot och Merhawi Kudus, varav den första tydligen fick bära KOM-tröjan flera dagar (är tyvärr inte tillräckligt insatt i vad det innebär exakt, men antar att det är en grymt bra merit). Och deras lag är det sydafrikanska Team MTN Qhubeka

Och ordet qhubeka betyder tydligen framgång!

På Nguni.

Såja, nu fick ni en genomgång av min kortkorta googling på eritreansk cykling. Hälften är väl förmodligen fel. Och allt kom att handla om herrar.

Så hur ser det ut bland de eritreanska damerna?

Här tar det längre tid att få fram nånting läsbart för den som inte behärskar Nguni.

Jag hittar en fan-sida på Facebook som i alla fall antyder att en Meron Teshome vann några etapper av Tour of Rwanda 2016. Och från den sidan kommer också lagbilden nedan.

Det får avsluta dagens inlägg.

Nu ska jag fortsätta på min hemuppgift att ta reda på hur isbjörnar och andra djur och ekosystem påverkas av den globala uppvärmningen. Eller rättare sagt, vilka källor som är användbara att vifta med framför dem som hävdar att isbjörnarna inte alls påverkas av smältande isar.

På återhörande, och glöm inte att det är crossväder ute idag.

 

eritrea damcyklister

Annonser

Dagen då jag förstod begreppet watt 

Idag har jag tävlat mot en solcell. 

Jag satt på en damtralla med sned och för låg sadel och punka fram och skulle trampa liv i sex 42-wattslampor. Varje lampa bestod i sin tur av många små LED-lampor (se bild). Framför mig satt en solcell med effekten 260 watt monterad. Den var också inkopplad till lamporna. Lyckades jag hålla liv i lamporna i fem minuter skulle jag få ett pris.

Jag lyckades med samtliga i kanske sammanlagt 1:30, ivrigt påhejandes av de andra kursdeltagarna. Efteråt googlade jag på watt och kom fram till att det ju var helt ok tröskelintervaller jag skulle kunna få till på den där trallan. 

Syftet var såklart att visa hur mycket trampenergi som motsvarar solcellens förmåga. Den omvandlar ju dessutom solstrålar till el helt utan ansträngning. 

Till skillnad från cyklisten. 

Myntet som trillade ner i min hjärna var just poängen med watt-mätare, som ju alla snackar om/har/vill ha. Och återigen blev jag påmind om att ju längre man håller den höga effekten, ju lättare blir det att bibehålla den så att den tjänar ens eget syfte.

Backsyfte. Intervallsyfte. QOM-syfte. 

Och nästa tanke som slog mig, näst efter ”jag måste laga punkan finns det slang??”, och ”tur att det bara var på nedre sidan av däcket!!” var ju såklart att meka ihop en sån där grej och ha med på lopp. Koppla en trainer till ett gäng lampor eller nån annan random apparat som används på lopp – Kaffekokare? Mikrofon? – och låta folk göra lite nytta. Eller bara mäta watt!

För övrigt kan det vankas backe imorgon. 

Vi får se.

Godnatt på förhand!!

Tack Vendela för bildbeviset 

Oj, råkade visst slinka in en bild på en sörmländsk backe ❤ 

Är du bäst eller? 

Idag körde jag till Katrineholm via väg 214. Jag skulle dit på min kurs och fick tipset att hålla mig borta från väg 56, som man hamnar på efter väg 214 från Eskilstuna. Men tips på rutter är för mig som recept; jag blir inspirerad av koncept och smakkombinationer, men följer dem aldrig. 

Eller gör som jag själv vill ändå. Så det blev väg 214 söderut förbi Näshulta, och en bra bit på den bespottade 56:an mot målet i Katrineholm. 

Jag måste ändå säga till dess försvar att det fanns både vägren och backar. Långtradarna kunde man nyttja för baksuget. Och segment fanns det, även om jag med min cross och min ryggsäck inte hade för avsikt att ta några. 

Det visade det sig däremot att jag skulle göra på hemvägen. Två grus-QOM blev det, varav det ena var rätt lättplockat i och med att jag var första kvinna på segmentet. Första stravakvinna i gruset vid Svalboviken, på östra sidan av Näshultasjön.

För övrigt kände jag mig ovanligt backsugen, och gjorde avstickare både i svalboviken och hållsta för att plocka höjdmeter och rasta låren. Väl på gruset fokuserade jag på att hålla hårt i styret, trampa fort nerför och inte låta mig distraheras av alla soppar som betraktade mig från vägrenarna. Cykling är cykling, svamptur är svamptur. 

Ändå var jag faktiskt tvungen att stanna vid en särskilt mörk hatt och se efter så att det verkligen inte var en Karl Johan.

I morse tog det säkert 30 km innan psyket stabiliserade sig. Då kom jag på vad jag egentligen ska ha den till, den där cyklingen som ibland känns så egoistisk, utestängande och konsumistisk. Vore jag en verkligt grön cyklist skulle jag sälja cyklarna och börja med en mindre materialkrävande sport. Långsistans och äventyrsälskare kan man vara som löpare också. 

Men cyklingen fyller faktiskt ett syfte som inte bara är transport, cykelbränna och backar.

Jag ska ha den till att föra över post 30k-psyket till fler delar av livet. 

Tål att fila på formuleringen men ni fattar. För att hjärnan ska kunna fatta bra beslut så krävs det balans. Cyklingen bidrar till det. Sen skulle jag kunna dra nytta av fler av cyklingens karaktärsdrag i mitt övriga liv, men nu ska vi inte snurra in oss i min hjärnas vindlingar såhär på kvällskvisten. 

Sörmland däremot, där kan man snurra in sig. Vira in sig. Värma sig med. Lägga över fötterna. Sörmlands cykelmöjligheter för både landsvägar, backar (ex-västeråsare…) och grus är närmast oändliga. Hade jag varit en bättre fotograf hade jag tagit fler kort, men det blir rätt coolt när man lägger på ett litet filter så här kommer ett filtrerat Sörmlandsfoto innan ni kramar varandra godnatt och funderar på morgondagens cykelvindar:

Det underbara funkisgörat

Funkisbloggaren här, dråsar snart i säng, nej fan är redan där ju!, dråsar snart in i sömnen och drömmer om bromsar som ska kollas, hjälmspännen som ska klickas i och nummerlappar som ska matchas med rätt sifferkombinationer.

Triathlon.

Alla cyklar, människor, förväntansfulla ansikten som mosar ihop sig till en enda röra av sol och skugga blandat med asfalt.

Slutflummat. 

Det var kul idag! Vår uppgift var att checka in cyklar och hålla målområdet fritt från obehöriga samt slussa folk rätt. Det gick bra och vi lärde oss mycket, kanske främst att tydlighet varar längst. I gengäld fick vi beröm för vår proffsighet! 

Varje ny person med sin cykel som kom till incheckningen var ett nytt ansikte, nytt möte, ny utmaning. 

Kolla bromsar, kolla hjälmspännet, kolla nummerlapparna, önska lycka till och så iväg. Nästa. Kolla bromsar, skicka till meken, nästa.

Nästa. Nästa. Nästa.

Flera timmar i sträck. Hur kan det vara roligt?  Hur kan man vara glad så länge? 

Svar: man gör det tillsammans, det är ansvarsfullt och samtidigt hyfsat avgränsat. 

Och ens teamledare kokar kaffe. 

Efteråt käkar man falafel och pizza i solen ihop och sen kommer man hem till blöta cykelskor. Som stått i vägen för nåt haveri med trädgårdsslangen. Men eftersom det finns värre haverier så löser man problemet genom att stoppa tidningspapper i skorna och sätta på te och äta delicatobollar. Sen löser sig problemet igen genom att bakdäcket på scotten äntligen smäller så att det får bli en annan cykel imorgon till pendlingen. Med andra skor. Så bra när cyklarna löser ens vardagsproblem.

Det får räcka för idag. 

Imorgon blir det sol och sådär augustikrispigt och jag ska pendla söderut. 

Inlägget avslutas med en ekorrre.

Kram!!

Backbenen

Men vad gör den där kajakbilden på förstasidan hallå

Man brukar ju snacka om pannben inom cykel, men idag var det istället backben som räddade mig. 

Så härefteråt har jag insett att det är helt normalt att stå och böla på en grusväg eller hysteriskt springa runt och krama folk på jobbet, på samma dygn som man morgoncyklar. Jag har ju faktiskt både bytt cykelklubb, bostadsort och snart sysselsättning inom loppet av ett par veckor. 

Det brukar vankas onsdagsträning med Smestan på onsdagar, men idag var det manfall (lite senare såg jag att folk hade kört solo i 4-5 olika varianter, bra med de möjligheter till spionage som Strava erbjuder). Så jag drog på mig lycran för att se om Ridleyn ville rulla någonstans med min förvirrade hjärna. 

Redan när vi kom ut genom porten visste jag att det skulle bli backe. Så vi trampade ut på strängnäsvägen i kvällssolen och efter tre repitioner bestämde jag mig för att köra tio. Mellan femte och sjätte fick jag ett sms som borde värmt mitt hjärta men som nu gjorde att jag bölade istället. Efter tio bestämde jag mig för att köra tills leendet kom tillbaka. Efter tolv gjorde det det, och efter femton var jag återställd. 

Då kunde jag återigen njuta av minnet från den överjordiskt ljuvliga kvällspaddlingen hos min kära kollega ute i Björsund. Här samsas en och annan ekonomiskt oberoende globetrotter ihop med folk med hederliga jobb. Björsund ligger på rätt/fel sida bron som utgör gränsen till Strängnäs kommun, beroende på hur man ser det.

Riikka lånade ut sin kajak och vi skvätte runt på Mälaren i kvällssolen. Vattnet var ljummet, fiskarna slog i vassen och vi pratade inte, vi bara paddlade. Mina mungipor drog iväg upp mot himlen ju längre ut vi kom på den soldränkta vattenytan.

Riikka var klok nog att ha införskaffat sig en cykel så att vi kunde cykla de två trevliga milen till Björsund. Hon förstod säkert också att det var rätt lockbete för att få med sig mig. För att inte tala om linsgrytan hon bjöd på. Morgonen därpå blev jag dessutom matad med nattsvart kaffe och havregrynsgröt, redo för morgoncykling!, medan hon var tvungen att ta bilen till jobbet på grund av något ärende. 

Så var det. Så imorgon ska jag ta en mindre sovmorgon, och nu ska jag tacka mina backben för demonutdrivningen. 

Tack, benen, tack.

Tack. 



Länge sen jag skrev om mek och lagning på bloggen. För er kännedom så har jag givetvis redan slitit ett hål i vänster insida på dessa mina favoritbibs ovan, men de gick faktiskt att laga! 

Och som en bonus så fick jag veta att peloton, som det står på ländryggen, betyder orädd. På finska. 

Nertjärad i kvällssolen 

Råkade visst hävda mitt ursprung på bilden

Fan vad jag luktar man. Det beror på att jag har varit nyttig och tjärat in några stolpar på Karins nya veranda. Så blir det när man norgoncyklar; tid över för nyttigheter. Seriöst, kvällen har varit så lång! Är det sånt här folk gör varje dag när de inte cyklar?

Tjärblandningen var tillräckligt lättapplicerad för att jag med måndagströttheten från själva helvetet skulle undvika att ramla från stegen och köra nyllet i tjäran. Eftermiddagen på jobbet gick mest ut på att dra dåliga skämt för att inte somna eller råka förolämpa fel person. Som att gå runt och säga att jag skulle kära ner mig lite senare, när jag egentligen menar tjära ner mig. När jag tvättat händerna med såpa fick jag mig en skvätt whiskey medan vi satt tysta tillsammans vid köksbordet. Jag sniffade handflator. Det var en bra kväll.

Innan dess hade jag kommit hemcyklandes från Mesta, där vi haft möte om helgens stora händelse: funkisgörat på Stockholm triathlon!

Yes! Så är det; min Eskilstunaklubb Sméstan har ett gäng aktiva triatleter som tagit på sig att sköta incheckningen på söndagen. Vi ska samlas 0545 och dra igång det hela nån halvtimme senare. Kaffe och tajta funkiströjor utlovas.

Så idag satt vi hemma hos Alex: Miche, Pär, Jeff och jag och så Alex såklart, och gick igenom viktigheterna.

Uppgiften är att alltså att kolla igenom så att allt står rätt till med de tävlande och slussa dem och deras cyklar och tri-pryttlar rätt. Och kanske visa vägen till toan, lägga en hand på en behövande axel och se till att de inte pinkar i Riddarfjärden.

Jag var faktiskt på väg till Stockholm triathlon ett år med kära syster. Nu minns jag inte varför jag blev sjuk, men jag minns att hon fullföljde i strålande sol och hade skitkul. Så jag hoppas på bra stämning och massor av glada motionärer och det känns kul att få göra en insats för nya klubben.

Man mår bra av att tillsammans underlätta tävlandet för andra.

Jag är astrött. Nu ska jag sova. Får se hur mycket tjära jag luktar imorgon. Då blir det cykling till Björsund för lite kajak på kvällen hos min finska kollega.

Återstår att se om det finns några segment i Mälaren.

Godnatt!

De här blommorna stod på mitt rum när jag kom hem. Innan jag tjärade ner mig. Det var så jävla gulligt att jag nästan dog. Vill du göra någon glad, köp blommor och skriv ett enkelt budskap på en lapp, oki? ❤

Hållsta!!

Ber om överseende för den gröna fläcken men bloggen heter ju ändå grön cyklist 

Fyyyy vad seg jag var i morse. Jag märkte det direkt på morgonen när klockan ringde. Ögonen liksom… sådär små som glipor. Jag visste ju att det skulle bli en morgonsol, och att jag älskar morgoncykling, men kroppen borde fått sova den där timmen. När jag nu äntligen börjar få snurr på sömnen. Och magen var i olag. Nej, kroppen var inte med mig idag.

Det var däremot backlustan, och jag fick mig några repor i Hållsta trots att benen och psyket hade gaddat ihop sig mot resten av kroppen.

I dessa lägen är det bara att retirera. Det brände liksom i benen på ett sådant där sätt som kladdar ned psyket. Som jordnötssmör. 

Som tur var fanns morgonsolen från andra världar med mig under rundan. Dimman över kolundakärret och det klarblå undret över tunafors fabriker. Det var ju därför jag hade ställt klockan, och när jag klickade ur hemma vid huset för att studera segment, visste jag att det inte skulle finnas några QOM där.

Men rundan är jävligt fin!!

Här är den!
Kram på er!


En QOM-lös dag är ingen riktig cykeldag 

Fan, jag har blivit strava-biten. Jag är nere i segment-träsket. Som alla tjatat under alla dessa cykel-år, och som jag har stått emot.

Folk har länkat rundor, tankat ner siffror och snackat topplistor och jagat segment. Jag har gett fan i allt det där. Lackat ur på folk som tryckt på i backar för att ta nåt jävla rekord på nån.

Varför har jag stått emot?

Svar: för att folk har tjatat.

Men så tog jag mig i kragen och har inte ångrat det en sekund. Jag borde ha gjort det för många år sen, ihop med allt det andra.

Saker som bara ska fixas. 

För har jag lärt mig en sak, så är det att de där sakerna som ska fixas, problemen som ska lösas, drygheterna i livet – de ska ordnas, fortast möjligt. Hanteras, så att de kan läggas till handlingarna och sluta stjäla livskraft.

Inte minst med tanke på vännerna som lyssnar, kommer med råd och peppar. Även de vill ha belöning i form av resultat. Så att man kan garva tillsammans sen igen.

Älta, det ska man göra med de bra sakerna. Med vännerna eller för sig själv. Minnet, hjärn- och hjärnkapaciteten ska ägnas åt att älta det man vill ha, minnen som värmer, stärker och lyfter. 

Som i fredags. Strava må vara ett kommersiellt jippo, men som jag njöt av mitt hugelsta-QOM. Det var som att jag hade fått en present! Jag stod utanför porten och riktigt fnissade av tillfredsställelse, helt för mig själv. 

En bra sak att älta är just det här med backtekniken, hur det känns när det går rätt till. Hur kraften suger sig ner i pedalerna. 

Det är fan mäktigt. Sen är det ännu roligare med QOM:et i slutet av rundan, som belöning. Och spionaget på alla andra såklart.

Fan vad ytlig man är. 

De som vet nåt säger att först är det mycket med segmenten, sen blir det mer intressant att kolla rundor. I ljuset av dessa erfarna cyklister blir jag omogen och naiv som jagar segment, men jag bjuder på det. Jag växer väl upp en dag jag också, och börjar då intressera mig för rundorna. 

Annars har det varit en bra dag; jag har skjutsat runt Karins barn i cykelkärran, med fartpartier längs eskilstunaån ner mot skjulsta. De ville gunga så jag la mig på ett pingisbord och stirrade upp i himlen och knäppte ett kort. Senare blev det lite finfin sidvindskörning med Lucas till sanda-avfarten, innan jag släppte iväg honom österut och vände hem till Karins falafel. Och min kanadensiska tahinidressing. Och ännu ett QOM. Och när jag stod och hängde tvätt bland syrsorna så kändes allt så bra, och senare på kvällen gav jag massage till Karins man. Det var en delbetalning för två kedjor och en bunt sportdryck som han hade klickat hem åt mig.

Imorgon blir det första morgonkörningen i Eskilstuna på länge. Tänkte damma av min gamla höstrunda stenkvista-hållsta-Skogstorp. 

Jag får väl länka till den sen.

Ha det så backigt, så ses vi bland segmenten. 

Backfredag

Kära träningsdagbok!

Idag har jag kört backintervaller i hugelstabacken. Mitt mål var 5-10 repitioner och eftersom jag är ny på strava så ville jag även runda av veckan med ett skönt QOM i just den här backen.

Hugelstabacken är speciell för mig. Det var nämligen i den här backen jag för första gången blev tillsagd av en Eskilstunacyklist att jag var stark. Jag blev sedd. Det var i november under ett helgpass på grus. Jag tog åt mig och sakta men säkert, i takt med att jag nu börjat träna mer medvetet på olika moment, har jag börjat gilla den här backen på riktigt. Gilla backar på riktigt.

Tidigare har jag tagit i på fel sätt. Kraften har försvunnit ut genom låren. Under alla dessa år! Nu har jag istället börjat fatta att den ska ner i pedalerna. Inte ut genom en vaggande överkropp eller någon annan kroppsdel. Låren ska bränna, och magen. Överkroppen ska vara stilla och tankarna fokuserade på uppåt. Återhämtningen konmer som belöning efteråt.

Så jag började köra, och de tre första gångerna ställde jag mig upp efter ett tag, men det tog längre och längre. En stolpe längre upp för varje gång. Ett tag önskade jag att jag åtminstone tagit bort crossdäcket fram. Jag flåsade och skrev mentalt ner målet till tre repetitioner. Sedan fokuserade jag. Tänkte lite tankar. Jag satt, stilla. Jag tog i rätt. Och plötsligt var det roligt och utmanande istället för jobbigt, och plötsligt hade jag kört mina tio gånger. Och tagit mitt skitnödiga, underbara första Eskilstuna-QOM flera gånger om.

Det krävs bra förebilder och rätt inre styrka för att ha kul i backar. Bägge fanns idag, jag hörde röster och såg cyklister framför mig fast jag var helt själv och det var knäpptyst. Inte en vindpust. 

Första gången är aldrig bra, men fjärde-femte börjar likna nåt, och faktum är att jag efter min tionde kände mig piggare än jag gjort på hela dagen i benen. Och faktiskt sugen på tio till, så det hade jag nog gjort om inte tja, jag hade längtat hem till min nyfunna lilla gemenskap med Karin och resten hemma i huset.

Benen behövde genomköraren. Psyket behövde rensningen och Ridleyn behövde rulla av sig. Så nu somnar jag snart lite lagom backtränad, och låren drömmer om höjdmeter.

Hur ska jag avsluta? Det här är ju ett rätt så torrt, egotrippat inlägg om min egen begynnande backform. En backform som borde varit på väg för länge sedan. Vem bryr sig liksom.

Kanske med en kvällsbild av den estetiska delen av Eskilstuna vid ån, som man kör över mot Fors kyrka:


Och så en bild på mitt nya hem. Ett helt vanligt rött hus. Renoveringskaoset är bortklippt för allas trevnad.


Och så en bild på Henrik som pumpar i ny luft efter en genomslagspunka i onsdags. Faktum är att jag funderar på att sno hans stil.

Godnatt!