Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.

Annonser

Äventyrskatalysatorn

Morrn!

Gryningsbloggaren här. Ska snart ut på distans, men först något kort om gårdagens mörker.

Jag hade haft lite sociala åtaganden i Sundbyholm och skulle cykla hem. Jag fick dock skjuts in till stan för att de tyckte jag skulle slippa köra de två blåsiga motvindsmilen själv. Det var stjärnklart och nästan fullmåne.

Jag släpptes av vid Kloster kyrka för att ta mig vidare hem, och monterade på väskan med kläder och lamporna.

Då hände det.

Jag kom rätt in i äventyret!

Jag var utomlands, kanske i Tyskland. Jag hade cyklat en hel dag, men den plötsliga hagelskuren och min navigeringsinkompetens hade försenat ankomsten till hotellet. Jag hade också tagit en lång falafelpaus i solen innan, och pratat sesamsås med ägaren.

Efter det hade jag snirklat mig ut ur den lilla byn in i ett bergsparti. Det blev bokskog, och backe efter backe tonade upp sig. Jag tuggade mig uppför och pustade på toppen. De gulnande löven fastnade i däckens mönster. Luften var så frisk.

Det var så höstigt!

Sedan kom haglet. Jag flydde in under ett litet infobås och väntade ut det. De små vita bollarna studsade mot marken. Jag satte på mig min vindjacka och tog lite vatten.

Så blev det mörkt och jag satte på mina lampor. Det började blåsa men jag hade min rutt så det var bara att trampa. Himlen var stjärnfull och magisk.

Osv.

Så hade det kunnat fortsätta i all evighet. Det tänkte jag på när jag trampade de 2 kilometrarna hem. Vad lampor, en väska med kläder och lite mörker kan göra för fantasin.

Nu ljusnar det och vi ska köra grusdistans. Lagom blåsigt blir det och många mil ska tuggas.

Mer om det sedan.

Kram!

Demonutdrivningen och mörkrets mjuka bomull

Men hej!

Hej hörni.

Bloggen har legat nere ett dygn för demonutdrivning. Jag fick nämligen besök av en gammal glädjedödare från förr, som jag trodde var förintad. Det var inte ätstörningen, utan en annan förgiftning som följt mig sedan jag var åtta år och borrade in mig i ett hörn och skrev lappar som ingen läste när saker blev jobbiga.

Det var dra-sig-undan.

Dra-sig-undan anföll mig på väg hem från tåget. Satte klorna i mig från axeln, åt sig, tuggade sig in bakom skulderbladet genom nackrosetten in i hjärnan. Jag tog en extra sväng runt kvarteret för att skaka av mig det bitande giftmonstret. Jag kom hem till huset, öppnade dörren, hälsade tillbaka på mina älskade kombos men såg dem inte i ögonen, mottog inte deras mjuka hur-är-det utan gick direkt upp på mitt rum.

Stänga dörren. Ensamheten.

Jag vred av mig väska och kofta och lade dem på sängen. Dra-sig-undan ställde mig mot min vackra byrå och lutade mina händer i huvudet. Länge stod jag så, Dra-sig-undan fyllde min hals med gråt och min mage med oro. Jag bara stirrade, andades. Lyssnade på hushållet som rumsterade om tillsammans på nedervåningen, vek tvätt och småpratade. Jag lade mig ner på sängen och Dra-sig-undan hittade en chatt på telefonen för distraktion och fortsatt undanglidande. Jag hörde hur någon därnere försökte göra tahini med den gamla mixern. Hittade han inte mixerstaven? Så ställde jag mig upp igen, och sakta men säkert kom ett litet bubblande skratt ur strupen.

Dra-sig-undan var på väg bort. Skrattet hade börjat förminska och driva ut Dra-sig-undan till en förtorkad, torr liten svamp. Förskrumpnad. Ett fnöske, redo att svepas undan av vindpusten från mitt öppnade fönster.

Skrattet dånade nu fram ur strupen, jag forsade nerför trappan med leende fejs, drog en rövarhistoria från en grej på jobbet och alla tittade upp från sin tvätt och sin tahini. Jag öppnade en flaska kombucha som exploderade, den hade väl stått för länge utan luftning, men vad gjorde det? Vi garvade, vi moppade, vi torkade och jag fixade nåt käk medan andra diskade eller kollade på serier.

Skratten, lugnet. Tillsammans.

Nästa morgon var demonerna utdrivna. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mina medboende för detta igen. Hellre komma hem och böla, än att hålla det inne. Om någon i ett hushåll är ledsen men inte vill prata, förgiftas stämningen och alla börjar undra, är det mig det är fel på?

För det tror man ju, om man som medboende är van att finnas där. Att finnas där.

När jag emottagit min mjuka utskällning av hushållet morgonen därpå, och skrattande ställt mig på händer medan jag lovade att aldrig mer dra mig undan, var dagen redo att erövras. Att skallas. Det blev en morgoncykling, det blev lunchmöte och så en kreativ stund i solen med rätt sällskap och lagom mycket jobbning samtidigt.

Så var det med den demonen!

På kvällen var det dags att åter köra Barva runt med Alex. Jag ryckte upp mig från min gräsplätt och mitt skrivande, ett kort hej till hushållet mellan ombyte och lampfix. På med lampan, iväg. En sådan ljummen september det var! Skymning blev mörker blev lampors sken och mjuka himlars meditation. Blev andra bästa tiden på segmentet vid golfklubben. Forsa, trampa, vränga sig fram på gruset och både prata och vara tyst, bägge tillstånden lika värdefulla i sin enkelhet. Öka tempot ibland, byta sida ibland, ta en sväng och kolla kartan, stå och lyssna på stjärnorna medan den andra fipplar med något, syrsors sång och mörkrets omfamning.

Upp på cyklarna igen, fram med kartan, var är vi?, spelar ingen roll, vi har en karta att följa, grus under pedalerna och måne ovanför med stjärnor. Nynnande låtar i struparna. Lampor. Mörkret är vår bomull, hemma väntar bomullsmänniskorna med bomullstvättkorgen och bomullsutskällningen med så mycket omtanke i rösten, om vi bara möter dem och gråter hos dem och inga piller i badkaret, ring mig nästa gång i stället, mörkret får tiden att flyga och stanna samtidigt, kör vi verkligen samma runda som i onsdags?, det spelar ingen större roll, mörkret gör varje kurva ny ändå.

Bomull, grus och äventyr.

Pilutta dig, demonen, pilutta dig, du stackars lilla glädjedödare, pilutta dig, du dra-sig-undan.

Nattgruset och crossens vigvattenvurpa

Yo.

Visst är titeln snygg?

Jo jag vet.

Idag var en stor dag för crossen. Det vankades både stig, grus och dubbelpunka samt en premiärvurpa i leran. Yes! Allt detta kryddat med en magisk nattkörning senare på kvällen i trakterna runt Barva. Ja ni vet, den där mysiga socknen där SD fick 27 procent av rösterna i valet men som bjuder på sjujäkla underbar gruskörning.

Nog om Barva. Hur gick vurpan till då? Och punkorna? Jo, det var ju så att jag lurat med mig min vän Magnus på lite stig och grus i solen. Brukar bli stig när Magnus väljer rutt, och jag hänger ju gladeligen på. Är det något jag uppskattar så är det när vänner visar rundor. Som man sedan kan ladda ner och köra själv! Som Katja skrev, så är det en gåva, oavsett om rutterna plötsligt laddats in i din Garmin, eller om de förevisas IRL. Det ligger tid och engagemang bakom varje runda, en fin present, ett cyklisternas blandband!

Vi trampade oss fram över Magnus stigval. Jag tänkte återigen på hur variationen i underlaget gör att varje moment blir så kul. När man är i skogen och brötar, blir man glad över fartpartierna. När man nöter någon asfaltsbit, tar hjärtat ett skutt vid en spång in i mjuka skogen, kör man genom en lerpöl så njuter man av torra hjulspår sedan, och så vidare. Crossen gör att allt blir spännande och utvecklande. Crossen öppnar dörrar till nya världar! Crossen skapar glädje där andra bara ser rullgrus. Och det allra helt oslagbart bästa med crossen, när allt ovan är sagt, så är det att man tar sig fram. Man är både teknisk, balanserad, lerig, smidig och snabb. På samma runda.

Och precis som jag höll på att formulera den förföriska liknelsen om att cross är som kortkort med kavaj och ett par jävligt bekväma skor, så kände jag hur bakdäcket började släppa luft. Punkan var ett faktum, och det lite eländiga med alltihop var att den ägde rum på precis det ställe där jag ordnat en domino-vurpa åt mig och Magnus under min sista tur på Lilla Blå i vintras. Vurpan där Magnus var så bra på att sikta så att han höll sig borta från klippkanten och istället landade mjukt med huvudet i ljungen.

Det var alltså crossens första punka. Dagen till ära visade Magnus mig en ny pump-teknik (se bild i slutet). Den bygger på att ventilen får tynga jämnt på pumpen av däckets tyngdkraft, och att ventilen därmed skonas från att böjas. Så smart! (fram tills att man får kramp i handleden)

Den andra punkan var en följd av den första. Just när vi skulle köra nån sista snutt i skogen hade däcket tappat luft igen. Typiskt premiärpunka. Bara att vända hemåt, och i Hållsta tog jag bussen och vinkade hej då till Magnus.

Men orka nöta på om punkor! Och vurpor! Ja, vurpan, den skedde i ett lerigt inferno i skogen när jag tappade balansen. Medan jag såg Magnus ryggtavla försvinna bland granarna. Det om den!

För nu över till inläggets essens:

Den magiska mörkerkörningen.

För jag ville ha revansch på punkorna, så jag bytte däck och slang och tryckte fram Barvarundan på gps:en. På med lampor, kontrollera luften i däcken och så iväg över gruset. Mosa segmentet mot golfklubben extra aggressivt, vända mot Hugelsta, grus grus grus. Hälsa på en svampplockare som visade sig vara min gamla kollega Marika, hej Marika!!

Det blev sakta mörkt.

Och är det något som kan göra cyklingen till äventyr, så är det mörkerkörning.

Mörkerdimensionen av en grusrunda blir extra påtaglig när det även är vindstilla. Skräcken är förstås att köra på någon, eller något. För trots framlampa och baklampa och rutt i cykeldatorn så kan man aldrig vara för säker på att rådjuren, hararna, vildsvinen och älgarna inte får för sig att dyka upp.

Jag körde lampan sporadiskt, kom på att den nog inte var laddad sen i onsdags. Dessutom fick jag bättre totalsyn av att cykla utan lampa. Den ljusa vägbanan syntes precis i mörkret, och luften bar alla ljud perfekt. Syrsorna sång, vakthundarnas förvirrade skall och det lite väl spännande prasslet från någons klövar till vänster om vägen.

Jag ville verkligen inte köra på någon, eller något. Framme i Ärla svängde jag tacksamt in på den gamla omgjorda banvallen, som skoningslöst plöjer genom landskapet mellan Ärla och Eskilstuna. Här skulle jag vara trygg.

Då började jag höra ännu mera prassel. Den stillastående luften gjorde att alla ljud eskalerade, och jag påmindes om att cykelbanan ju var oupplyst och plöjde genom just skog och åker.

Den var förvisso idealisk för mörkerkörning; spikrak, lång, öde och kolmörk.

Det bästa med den var helt klart att den var just spikrak. Mitt dova lampsken som skulle spara energi lyste max en meter, men allt jag behövde se var vägens grusiga kant. Då visste jag att jag var på rätt väg.

Det fanns inget mer att göra än att trampa på. I med en gel i magen och lite vatten, hålla kursen.

Och det gick bra. Det var crossens första mörkerkörning på egen hand, och den klarade sig. En lite starkare lampa bara.

Jag måste dock tillstå att det var mer än efterlängtat att komma hem till huset den kvällen.

Godnatt på det!

Hotellobbyn.

Hotellobbyn är det som möter dig när du vänder alla andra ställen ryggen. Det öppnar sig som en mjuk och varm tunnel med röd matta som bara du ser och en port som är tung att skjuta men som glider upp som en vindpust.

Hotellobbyn är det där det sitter softa, anonyma typer i svarta fåtöljer. De tittar varligt upp när du passerar och dröjer artigt lagom länge kvar med blicken. Lobbyn är det där toaletter finns diskret till höger utan att du behöver fråga efter dem, där heltäckningsmattan absorberar alla onödiga ljud och där du får sitta själv och äta din middag, eller i sällskap.

Eller med både och, om du vill det.

Hotellobbyn är det där du passerar fat efter fat av grönsaksrätter på din väg mot baren. Där du ber om ett glas av husets röda och vet att det kommer att vara dubbelt så dyrt som på aw-ställena på Nygatan. Du tar det ändå, för att du vill vara just i lobbyn. Du får överraskande nog ett glas av den lite mindre (lite billigare?) modellen som fylls på till bredden med husets röda tills det ser sådär fullt ut. Du får även den finkänsliga, helt naturliga, frågan om det ska sättas upp på rummet och du skulle kunna säga ja rum 214 tack, men det gör man ju inte så det gör du inte.

Du går in i det inre rummet och lyssnar på lounge-musiken där hotellobbyn omfamnar dåre som direktör i sin trygga famn. Trygg, så trygg att du sitter själv med ditt glas i ditt hörn och kan försjunka i något medan du väntar på ditt sällskap och tjuvlyssnar på bordsgrannarna som på Sörmlandsdialekten – ja den!! – avhandlar något rimligt.

Ditt sällskap anländer och slår sig ned mittemot. Det ler. Rättar till stolen, du flyttar din fot lite under bordet så att de inte ska slå i varandra, eller kanske för att de ska göra just det. Det ler igen. Du ler också. Det pratar, du pratar, ni pratar, medan du observerar hur det rättar till frisyren och (lite nervöst? Varför?) flackar med blicken.

Det rycker i dina mungipor, och i sällskapets, när hotellobbyn får dig att se det du vill se, höra det du vill höra och känna hur sällskapet känner det du vill att det ska känna. Ska vilja känna och därför så innerligt känner.

Sällskapet beställer inget. Låter sig inte bjudas på något, hur dyrt du än bedyrar att det är. Det måste gå. Måste gå hem. Hotellobbyn ger er en hej då-kram som är precis så varm du vill ha den, och du sitter kvar med ditt halvfulla glas.

Du är inte ensam, inte alls. Du fortsätter att prata men på ett sätt som inte hörs, bara syns på dig utifrån. Sörmlandsdialekten vid andra bordet måste se, alla måste se, du själv kan inte få det att sluta rycka i mungiporna eller lysa i ögonen.

Hotellobbyn är det som får dig att skriva så glödande på telefonen att den blir för varm att ringa med.

Men ringa behövs inte. Skriva räcker.

Hotellobbyn låter dig sakta smutta på det dyra husvinet i det billiga glaset och skriva klart medan du sakta låter den sista droppen rinna ner.

Hotellobbyn är det som reser dig upp. Som får dig att se dig om. Att sträcka på dig.

Hotellobbyn är det som gjort ett grässtrå av en hösäck.

Det som av en hopsjunken bulldeg utan jäskraft gjort ett krispigt knäcke med små, små frön av olika goda sorter som trillar ner och sprids när du på lätta steg trippar ut på mattan genom porten.

Frön, som trillar av för att plockas upp av andra som vill njuta av dem.

För hotellobbyn är det med den typen av matta där frön inte smutsas ned.

Där döda frön får liv.

Ett grönskande, spirande, sprickande grässtrå.

Ja.

Det är vad hotellobbyn har skapat.

Känslan just nu.

Du är hemma. I huset; i köket eller om det är på trappan till trädgården. Du spelar upp händelseförloppet så många gånger att du kan det utantill och stannar till vid vissa partier som du vill uppleva igen. De blir så intensiva att de på riktigt sker igen. Vissa detaljer slipar du på och gör egna slut till.

Du stannar till vid de tillfällen i förloppet där elektriciteten i armarna och det konstigt fysiska mjuka blir överväldigande. När din puls är så hög att du knappt kan andas eller höra något annat.

Du vill röra vid, men gör det inte. Du vill vara nära, men sitter kvar. Du vill borra in dig, och måste nagla fast dina konstigt mjuka armar i bryggan.

Du stannar till när du hör hans röst i händelseförloppet. Meningar, frågor, resonemang. Du stannar till vid det där lilla han gör med läpparna ibland som du redan har lärt dig att tycka om.

När ni ses nästa gång vibrerar luften. Du vågar inte titta, men tittar ändå, ibland. Ibland blundar du. Du bara är. Du vilar inombords samtidigt som varje sinne är på helspänn.

Du vill röra vid. Du rör vid, lite lite. Det blir till ett nytt händelseförlopp som du spelar upp och lär dig utantill. Du stannar igen till vid detaljer, du gör nya slut, nya fortsättningar. Det blir din mysfilt och saga som du plockar fram närhelst du vill.

Som nu.

Och så kostar du på dig att avsluta inlägget med det lite klyschiga

Kötta.

Ibland måste man garva åt sig själv. Som när man kör tempo i Torekov helt frivilligt och nån sälle ropar kötta, till exempel. Eller som i morse, när benen inte alls ville kötta runt morgonrundan, men jag ändå slog mitt fartrekord. Jävla helvetes älskade cykel. Eller som hela den här veckan, när jag får bölattack efter bölattack över vad jag har gett mig inpå genom att säga upp mig från mitt jobb för att börja jobba på ett annat jobb.

Mitt drömjobb.

2030-sekretariatet.

I Stockholm.

Jag gjorde detta efter att jag lovat mig själv att säga ja till saker. Och efter att jag lovat mig själv att ta saker med storm och ett leende.

Du har tryckt watt från det klyschiga djupet av ditt glädjefyllda hjärta under hela våren.

Man vet aldrig hur saker blir. Det enda man vet, är att man hade vetat ännu mindre om man hade tackat nej.

Ska jag flytta nu? Ska jag lämna Sméstan nu? Ska mina nya cyklar få cykla bara i Stockholm nu? På skärgårdsöar?

Jag är handlingsförlamad och glädjeförlamad samtidigt.

Om någon jag bryr mig om frågar hur det är, blir det gråtfest.

Det är ok.

Bara det blir fest.

Ok?

Kort om hemma

Hemma är där man ler och cyklar samtidigt trots att det är motvind eller medvind och man bara är tre stycken och kör lagtempo på lagom gamla kända vägar. Det är den blöta värmen som hjulen och styret tuggar sig igenom med en frenesi som bara kan uppbådas vid rapsfälten som inte blommar längre eller också gör de det.

Hemma är att veta alla segment och vittja dem när man stänger av dagens runda och även kan studera vad som hänt under helgen. Alla QOM som Ida börjat sno på väg till jobbet till exempel.

Hemma är att svinga sig upp på den gamla styva Scotten som visst känns bra, lätt känns den, hemma är att titta på styrlindan och beklaga sig och fråga om det är svart eller vit som ska på. Så sliten den är! Så klibbig den är, så perfekt omfamning av handen det är när det ska upp och stås och tryckas fartökning.

Hemma är att bubbla inombords för att Sörmland ändå är de välbekanta åkrarna och ängarna och kurvorna och platt och motlut och allt annat som gör livet värt att cyklas. Och hemma är de välbekanta naven och konturerna och kadensen och sättet man vet att man kan ligga nära med navet i fokus utan att behöva ha nära till bromsen för att man känner varandra så väl till cykelsättet.

Hemma.

Där jag är. Nu.

Ett hopkok tankar från nattåget

Så har jag varit i Umeå.

Att en helg kan gå så fort. Att Umeås lägder kan vara sådär norrlandsaktiga som jag tänkte mig dem. Och att det kan vara så backigt! Sugande, med de där extra knixarna som får en ta i lite lite extra och ställa sig upp och trycka sig uppför sista krönet. Att de andra smiter ikapp som vore det naturligaste saken i världen att mosa motlut. Och att det kan kännas så speciellt att köra på en ny cykel. Med ny hjälm!

Ska alltid ta med egen hjälm och egna pedaler inför lån av cykel. Den första för känslan av hemma, den andra för det praktiska.

Man känner sig som en helt ny cyklist! Speciellt om man som jag har nåtts av insikten att ramstorleken spelar roll och man får en helt ny fokusering av styrkan där den gör nytta: ner i pedalerna. Inte ut genom näsborrarna som irritation, utan just ner i pedalerna.

Hur kan man sitta så bra på en cykel?

Men om man tänker efter, så byter man ju cykeln lite i taget hela tiden. Är det inte styrstammen, så är det sadeln, pedalerna, hjulen, kedjan, styrlindan, framgaffeln, vevpartiet eller lagret.

När syrran frågade förra helgen om jag hade ny cykel, sa jag nej. Jag hade ju bara bytt (låtit byta ok…) ramen sedan hon såg racern sist. Ja och så just framgaffel, sadelstolpe, vevparti, pedaler, styrlinda, växelreglage och kassett. Faktum är att det enda jag har kvar sedan jag köpte den i juni 2010 är styret och bromsarna. Och växelörat. Tror jag. Styret har fått ta en del skit för sin smäckerhet, bromsarna också. Sedan har jag fått beröm för naven. Cykeln är ett finfint hopplock av komponenter, märken och delar. Men men. Den är styv, lätt, lagom sliten och matchar min körstil.

Men den är faktiskt för stor.

Detta ska åtgärdas snarast. Jag sitter nu på väg till jobbet med sista anslutningen från nattåget och kan inte släppa tanken på Amiran och hur lätt det var att cykla på den.

Kan inte släppa!

Måste distrahera mig genom att delge hur det gick till när jag hann med det där nattåget.

Jag hade kramat om Camilla och satt mig på elbussen till Umeå C. Satt väl och ömsom studerade björkarna, ömsom flippade i mobilen. Jag hade gott om tid, för en gångs skull. Men när bussen plötsligt hade ny chaufför och skyltarna började peka mot Ålidhem, anade jag ugglor i mossen. Något var väldigt fel med geografin här. Så jag frågade den nya chauffören om vi passerat Umeå C, vilket vi hade gjort för 20 min sen. Denna buss skulle anlända dit om 45 minuter, vilket innebar att jag skulle missa tåget.

Det knöt sig magen och jag förbannade de moderna system som enbart visar hållplatsen på en display, utan att ropa ut. Jag hade behövt bli ledsagad av en vänlig röst som sa till när jag var framme.

Jag hoppade av och en kall hand kramade mitt hjärta samtidigt som jag listade alternativen i skallen. För långt att gå. Inga bussar. Taxi skulle inte hinna. Camilla? Jag ringde i panik och talade in på telefonsvararen utan att egentligen veta vad jag kunde få hjälp av henne med.

Hon svarade inte andra gången heller.

Helvetes fitta och röv, klantskalle och dumjävel, hur kunde jag missa hållplatsen???

Det sista alternativet var att stanna kvar och ta morgontåget. SJ hade väl bokat om missade tåg förr.

Desperat satte jag upp tummen i luften och gjorde mitt bästa för att se just desperat ut. Bilarna åkte förbi. Undrar vad de tänkte? Snål brud som liftar vid busshållplatsen kanske.

Den sjunde bilen stannade. Två snubbar vevade ner rutan och jag kunde hoppa in.

Jag pratade på i 110 om vart jag skulle och hur de räddat min dag.

”Ja, lugn”, sa de.

Änglar.

De var just änglar!

”Lugn nu”, sa de igen.

Jag hann med tåget, jag svepte en Mariestad med salta nötter i bistron och jag sov mina timmar.

Jag såg ut på den ljusa natthimlen från min mittenbrits. Solen fanns där någonstans. Havet med. Vi rullade in i Ö-vik. Jag hade inte sett havet den här gången. Jag hade badat i älven som rinner ut i havet. Jag hade åkt elbuss. Jag hade stirrat på bakbromsar och framnav och hållit ett perfekt avstånd till väggen och framförvarande cyklist. Och till bakomvarande när de hetsade mig till backryck.

Jag hade tagit mig genom mördande skogsrakor och kört lagtempo med tävlingscyklister.

Jag hade inte suttit på en klippa i midnattssol. Jag hade gått och lagt mig tidigt, gått upp och serverats en nyttig frukost med kaffe och väckt benen till ännu en dag i klungan.

Jag hade gett massage utan olja och jag hade besökt en zonterapeut som hette Doris. Helvete vad hon tryckte punkter i mina fossingar.

Och midnattssolen är en annan resa.

Funk!!

Post-funkisen här. Kolla vad fina vi är i våra klubbtröjor där vi står och funkar oss tillsammans.

Men fan vilken dipp jag hade idag efter min softa morgon.

Hade ett privat åtagande i Hufvudstaden, för att sedan dunka rätt in i väggen på jobbet. Ute var det sol, i sol cyklar man, eller är ute en hel dag och masserar folk med rakade ben på en gräsplätt.

Alternativt dansar man funkisruset av sig på en folkpark i Barva. (tack benen!!)

Men inne, näää.

Så hjärnan slutade fungera, och på första jobbmötet var jag så bitchig att jag ville be dem andra att stoppa upp något ända upp i halsen på mig.

Fy.

Sedan försökte jag snygga till siffrorna, drog iväg ett par viktiga grejer och gick hem.

Hjärnan var stekt.

Sedan vek jag tvätt, tog en löprunda och funderade på vad för typ av konstig ångestkänsla det var som skapat denna dipp. Och efter några kilometer i skogen kom jag ju på att det var post-funkis-hjärnan som slagits på.

Det var läge att vika mera tvätt, ta en dusch och äta blomkålssallad.

Uppnå mental tystnad med hjälp av ett par rejäla skrattanfall över blomkålen.

Så var den, min post-funkis-måndag.

Nu är den snart slut.

Foton Lucas