Mörker och ljus

Morrn då!

Sitter på Roslagsbanan till jobbet och ser hur dagen sakta gryr. Sista natten hos föräldrarna i Vallentuna var igår. Fortfarande några stjärnor som lyser mer än den uppåtgående solen och månskäran som vilar längre bort på himlavalvet. Den har lugnat sig efter nattens intensitet.

Visst låter det vackert!

Det är det också.

Tidigare i morse under morgonlöpningen var månen så stark. Intensiv! I nedan antar jag att man borde kallat den, den var så nära. Och den oupplysta delen var gulbrunskimrande. Hela alltet låg precis ovanför trädtopparna och jag följde den ända in i det oupplysta området förbi villamattan jag vanligtvis har som vändpunkt.

Jag hade ställt klockan på 05.40 och pallrade mig ut 06.02. Pannlampa på, reflex och skor, ut. Det var lite halt man fick akta balansen.

Kroppen svarade hyfsat. Tempot var ett ok morgontempo. Någon muskel på baksida lår stretade emot, och ena hälsenan var lite stum, men resten av kroppens hundratals muskler gjorde det jag ville så varför klaga? Den stannade ju inte vid en lyktstolpe och bölade som i lördags. Nej, den tuggade på, var nyfiken och positiv.

Vi sprang tillsammans, jag och kroppen över cykelbanorna och elljusspåret och under tunneln och genom radhusområdena. Vi sprang i mörker och månsken under en stjärnbeströdd himmel. Vi kände oss hoppfulla. Vi var lite kalla om låren men det var ok, vi visste att vi snart skulle komma in och duscha oss varma och få oss vårt gryningskaffe.

Och det fick vi. Fast vi fick oss en kall dusch. Ja, vi gillade det mer än en varm. Den varma duschen har börjat kännas kvalmig, den är inte uppfriskande. Det är däremot den kalla, och vi står där och känner hur vår andning hjälper oss att koppla bort den otäcka delen av kylan och njuta av den positiva delen av kylan. Vi känner hur vi andas bättre! Mer regelbundet, mer levande, vi lever, vi känner verkligen det!

Ja det gör vi.

Sedan packar vi vår väska och borstar håret. På köksbordet har vår mamma lämnat två avokado och ett par hemstöpta ljus. Så outsägligt rart.

Vi har nästan blivit så veckopendlare! Vi bor både hemma och hemma hos våra föräldrar. Vi tar ingen ställning i om det gör oss gott eller inte, så länge vi får vår morgonlöpning och vår kalla dusch och lite kaffe trivs vi.

På jobbet frågar de om vi ska gå på hemvändarfest på juldagen. Vi förstår inte, eftersom vi inte riktigt vet var hemma är alla gånger.

Vi tittar upp på månskäran och har slutat fundera på det. Vi tänker att månen alltid kommer lysa om vi bara tittar upp på den. Det är samma måne oavsett vilket hemma vi kommer hem till.

Nu rullar rara Roslagsbanan in på östra station och det här inlägget slutar.

Lite abrupt, men så är det ibland.

Annonser

Kvällen innan morgonlöpningen

Inlägget handlar om kvällen den 6 november men hängde sig och gick i tryck först morgonen efter, då jag redan varit ute 

Hej från hotellrummet.

Sitter i nattlinne som matchar sängens överkast och laddar för en löjligt nyttig sallad. Till detta en vidrig dryck som är fermenterad och smakar fasansfullt. För att balansera upp det hela har jag gudskelov min lilla reseplunta med fin-virre, så ni kan vara lugna.

Men åh. Alltså! Denna tahinidressing! Så krämig och fulländad i sin lenhet! *njuter*

Imorgon blir en spännande dag. Klockan 0800 ska jag vara på plats för jobb, och innan dess ska jag ha ätit hotellfrukost, klätt på mig power-suit och sovit. Jag ska också ha gjort det mest spännande: sprungit min morgonrunda.

Yes! Det blir första konferensgången med nya löprutinen! Jag brukar ju alltid ta med löparkläder för att just få in det innan hotellfrukosten vid jobbresor, men ändå. Detta blir speciellt eftersom den håller på att bli en del av min vardag på ett nytt sätt.

Räknar jag bakåt kommer klockan att ställas på 0515. Då är jag ute i Göteborgsgryningen 0530, tillbaka 0615 och färdigklädd till frullen 0630. Och så kan jag hoja iväg på en av hotellets lånecyklar vid 0730.

Det är spännande just för att se hur kroppen reagerar på 0515 även då den vet att den inte får vare sig å-dopp eller brasa. Ingen bastu heller eftersom den som finns på hotellet öppnar först på eftermiddagen. Jag testade bastun, utan att ha sprungit den minsta meter eller frusit i ett enda vattendrag. Här fanns även en pool, som jag efter moget övervägande tog två längder i. Klorfyllt, varmt och genomskinligt. Fjärran från fyragradigt rinnande åvatten.

Jahaja.

Nu behöver hjärnan sluta arbeta.

Den behöver somnas, nattas, få lyssna på ljudbok, innan klockan blir 05.15.

Glad tisdags virre på er, så hörs vi säkert imorogn.

Kolla fina veterantåget på Göteborg central förresten!

Ni har väl en power suit? Precis, det är den där outfitten som med sin skottsäkra väst skyddar dig mot mindervärdeskomplex när du ska föreläsa för massor av potentiellt kompetenta människor

När Anna gick ner i ån.

Det kommer alltid finnas ett före och ett efter novemberbadandet.

Före är när du står på brotrappen lutad mot piassavakvasten. Den borrar sig in, som den ska. Du vrålar inombords och står kvar för den förlösande känslan efteråt.

Före är när du känt rörligheten återvända i höften och går in i huset för att hämta handduken. Varmt och skönt inne, kyligt ute. Rått, dimmigt. Brasvärme inne, sprakande mys. Du får det när du kommer in om bara några minuter. Av med alla tajta morgonlöparkläder, svepa handduken runt sig och tillbaka ut i hallen. I med svettiga fötter i träskorna. De kommer vara blöta om några minuter och ska då ställas framför kaminen för att torka.

Ned mot ån. Förbi syrenen, vattennivåmätaren och slutligen sälgen vid bryggan.

Det är kallt. Svetten har slutat värma kroppen och övergått till kyla. Vattnet kommer att vara kallare än någonsin. Kliva upp med träskor på bryggan, inte halka. Trippa trippa. Försiktigt. Inte ned i dyn under vattenytan. Handduken ska läggas på räcket, träskorna ska ställas i färdriktningen för att kunna klivas i direkt från stegen. Då kommer du att skaka och ha lite sämre balans, så skorna behöver kunna klivas i direkt.

Hänga handduken på räcket. Av med skorna. Nedför stegen. Inte halka. Första steget ned i vattnet, iskylan, andra foten, ett steg till, och sen –

Kasta sig bakåt.

Ett simtag, doppa huvudet, två till, tillbaka vid bryggan, uppför stegen, upp på bryggan, i med kylda fötter i träskorna och vita handduken runt sig.

Lugnet. Du fryser inte trots nollgradig luft och tregradigt vatten. Upp upp, in till brasan, värmen, sprakandet, knäppandet från veden, på med alla kläder i lådan.

Fast egentligen behövs det inte. Värmen kommer ändå, inifrån.

Ruset i blodet. Lugnet, värmen.

Det är det som är efteråt. Efter badet.

Sker badet kvällstid är magin total när ni tassar ner tillsammans, du och mamma. Gräset krispigt av frost. Håller varandras handdukar, kalkylerar bryggans halkrisk, tittar upp på stjärnorna och lyser en rundel med lampan på gräset.

Ruset efteråt, gå upp i mörkret, skratta och sjunga!

Kroppen vibrerar. Lever. Älskas.

Före badet är det kallt. Svetten kyler. Efter är det varmt, alltid. Och nu, på femte dagen i rad med ett eller två bad per dag fördelat på gryning och skymning och kväll, ja…

Då är kroppen ett vibrerande, sjungande, slängkyssande novembermonster som äntligen hittat sitt knark.

Det icke förhandlingsbara

Yo lovers!

Novemberbloggaren här.

Har redan börjat älska denna månad. Dimman, mörkret, gryning, himlar.

Det mjuka diset, den runda månskäran och den plirande solen.

Att röra sig på stigar med löv vars konstverk av vattendroppar inte kan fångas på bild. Inte heller det diskreta fågelkvittret eller lukten av skog låter sig fångas.

Eller smaken av det insmickrande vinet man dricker tillsammans innan middagen medan man lagar den.

För så här är det.

Jag är på andra sidan kvällsdoppet och vill blogga. Skriva. Kroppen är mjuk, älskad och vibrerande i varje cell.

Inlägg gror när man har spännande samtal med svågern under morgonlöpningen.

Vi ger oss ut i gryning. Ena dagen 0650 och andra dagen 0635. Jag vill fånga mörkret och möta gryningarna i löparskor. Svågern vill hålla uppe sitt löparflow och ställer villigt klockan.

Den första rundan är vidrig. Rent hemsk. Jag vill vända, lägga mig i diket och böla. Gå hem och dricka mitt kaffe. Jag är relativt svagare, tyngre, långsammare och slöare. Benen är kvicksand.

Första 3k är uppvärmning, sedan ska det kännas bättre. Jag vill testa något. Så två gånger ökar jag, och två gånger belönas jag med ett leende. Det är mitt eget, avfyrat i fartökningen. Av fartökningen!

Hah…

Svågern peppar. Jag fortsätter utforska vad fartökningarna gör med leendet. Gör med kroppens hållning och psykets vindlingar. Efter 8,4 km ska vi vända. Ta gruset tillbaka. 200m innan vändning ställer jag den förbjudna frågan. Den jag aldrig ställer annars. Som andra ställer till mig, men jag aldrig till andra.

Hur långt är det kvar?

Och svågern säger vänd, så blir det 12 km, och jag vänder och han fortsätter lite på muskulösa ben och kommer snart att komma ifatt och om mig. Han är så lätt, så svävande, så glad!

Jag hör honom. Han flåsar mig i hasorna. Han orkar svettas, jag slöar. Jag ökar lite, några sekunder håller vi jämn fart och han peppar. Bra Anna, såja. Så är han förbi, och jag ser honom springa i kurvan på sista svängen in mot huset.

Släkten möter i morgondiset. Svågerns fru och små hoppar och tassar, kramar och kisar, morgonmysiga. Han fyrar av armhävningar, core och chins. Svettas. Jag gör lite men börjar till slut istället flowa. Gå på snöre. Triggerpunktsbehandlar höfterna med piassavakvasten. Knarkar kvastens genomborrande smärta som förlöser mig.

Dag 2. Stela och stumma. Låren, fötterna. Nej, inte fötterna, de mår bättre än igår. Benen också. Uppvärmningen 3k, check. Dags att öka, utforska, öka, utforska. Vi kommer in i ett arbetstempo strax under 6 min/km. Tuggar på.

Svågern pratar träning. Vi tar ett motlut. Filosofin kring sitt eget upplägg. Morgonlöpning, styrka efteråt och så frukost och fixa med barnen och till jobbet. Rutinen sitter. Mår bra så. Tränar så för att må bra. Lägger upp sin tid så för att må bra och ha tid för det och dem som är viktiga.

Han kan inte längre förhandla med det. Det ingår. Det kan inte sluta ingå. Han är inte sin träning, men den gör honom till en bättre version av sig själv. Han gillar det. Så han låter den fortsätta göra det.

Jag motargumenterar. Vill ha min sömn. Är så trött på morgonen. Så stel. Hatar morgonlöpning. Blir ännu tröttare.

Men det som händer under dagen efter andra morgonpasset är motsatsen. Jag har ju sovit skit och borde vara sömnig, trött och fel, otrevlig och ful, men kroppen säger emot. Vill inte. Är pigg och glad, fungerande.

Fyra dagar löpning. Två i eftermiddagsmörker, två i gryning. Längre och längre, tugga tugga. Ställena på kroppen som mjukas upp och börjar flyga över gruset.

Jag längtar nu till nästa steg. Jag vill fortsätta utforska tempon, ökningar, sträckor, underlag. Vill ha dopp och kaffe och brasa som väntar efteråt. Vill låta piassavakvasten borra in sig i min höft när vi är klara, innan doppet.

Ja.

Hur slutar det, hur slutar inlägget, hur slutar gryning, dimma, sol och mörker?

Jo.

Med att ställa klockan.

För det finns ingen annan utväg. Det är inte förhandlingsbart. Inte än, inte nu.

Lägga fram pannlampan.

Klockan är nu ställd.

Den ringer 05.15.

Piassavakvasten.

Jamendåså!

Det har blivit dags att, i ett kort fredagsinlägg, presentera min nya massör.

Piassavakvasten!

Eller närmare bestämt dess skaft.

Den står lutad mot huset lite nonchalant när jag kommer hem från löprundan. Novemberkvällen är mjuk och skoningslös i sitt mörker, och mina höfter trötta. Höstformen är bortom all rimlighet denna november, det kan bara gå bättre! Kvastskaftet är rundat och mjukt och perfekt i sin hårdhet, när jag kommer på att den skulle kunna trycka fram ökad rörlighet om jag lutar mig mot den.

Så jag gör det.

Står där, nonchalant som skaftet självt. Låter pinnen och precisionen och kroppsvikten tillsammans göra jobbet.

Det tar. Det biter. Det strålar ut när skaftet hugger mig i rätt punkt och det svider på precis rätt ställen för att jag ska inse nyttan med det.

Så ont, så gott, så hårt, så mjukt.

Älskade skaft, mitt kvastskaft i nöden när inga kunniga triggerpunktshänder står att finna!

Jag lutar mig mot skaftet som en knarkare. Vill ha mer av det där som gräver sig in på djupet och får muskeln att vråla innan den till slut ger upp och ger med sig.

Min foam roller.

Min kvast.

Mitt skaft.

Min piassavamassör i novembernatten.

Om frihet.

Jag tar äntligen en långrunda. Dryga 10 kilometer höstlöv. Springer för att jag vill, för att det är eftermiddagsljust och snart novembermörkt och springer för att jag vill just springa. 10 kilometer känns som en seger denna dag, denna höst, denna månad. Denna sida all cykelträning, tävlande, landslagströjor och vidunderliga mil genom Norge och västkusten.

Gjorde jag verkligen det där? Hon med fjäll i bakgrunden, saltstänkta hav i blick och på podiet i blågult, är det verkligen jag?

Man gör så mycket hela tiden som man sedan tänker tillbaka på och undrar om man verkligen har gjort.

Vad spelar det för roll egentligen?

Jag tar av på en okänd slingrande väg i en skog. Kronskogen. Var jag är vet jag inte, i skogen, bland löven.

När jag sprang vet jag att jag hade nåt jävlig träffsäkert, rörande, gripande inlägg på gång. Det fanns i huvudet, trillade runt i benen som rörde sig, flög från sida till sida.

Det handlade om frihet. Att ha världen för sina fötter, som man anses ha när man är obunden till varje annan människa så som man anses vara om man inte är i ett förhållande eller har någon familj som man själv åstadkommit med sina egna gener.

Fri. Är man verkligen så fri?

Jag kan gärna ha världen för mina fötter. Världen är där framför, men också bakom och vid sidorna och inuti och utanpå mig.

Det jag minns att jag så rörande hade velat skriva om, där jag dunsade fram med hyfsade ben på höstlöven, var min familj. Hushållet. Det som finns och lever med mig i huset där jag bor. Jag minns att jag ville beskriva de små stunderna när man lär känna varandra. Att komma hem och prata lite, söka de andras blick och säga några ord för att manifestera kittet som hela tiden nybildas när man bor tillsammans.

Är hon arg? Är han ledsen? Ska jag ta om hand, försöka få att skratta eller vara tyst när vi lagar mat tillsammans?

Katten. Alltid katten. När man varit borta länge och det finns tusen saker att uppdateras kring så kan man alltid låta katten dra igång pratet. Det mysiga snällpratet, vardagens bomull och själens balsam.

Lugnet.

Hej då, nu går jag ut och springer, är det ok eller ska jag hjälpa till med något innan dess?

Alltid de små frågorna, som tillsammans blir stora.

Att bo tillsammans, som man gör varje dag, hela tiden, alla timmar på dygnet även när man jobbar.

Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.

Äventyrskatalysatorn

Morrn!

Gryningsbloggaren här. Ska snart ut på distans, men först något kort om gårdagens mörker.

Jag hade haft lite sociala åtaganden i Sundbyholm och skulle cykla hem. Jag fick dock skjuts in till stan för att de tyckte jag skulle slippa köra de två blåsiga motvindsmilen själv. Det var stjärnklart och nästan fullmåne.

Jag släpptes av vid Kloster kyrka för att ta mig vidare hem, och monterade på väskan med kläder och lamporna.

Då hände det.

Jag kom rätt in i äventyret!

Jag var utomlands, kanske i Tyskland. Jag hade cyklat en hel dag, men den plötsliga hagelskuren och min navigeringsinkompetens hade försenat ankomsten till hotellet. Jag hade också tagit en lång falafelpaus i solen innan, och pratat sesamsås med ägaren.

Efter det hade jag snirklat mig ut ur den lilla byn in i ett bergsparti. Det blev bokskog, och backe efter backe tonade upp sig. Jag tuggade mig uppför och pustade på toppen. De gulnande löven fastnade i däckens mönster. Luften var så frisk.

Det var så höstigt!

Sedan kom haglet. Jag flydde in under ett litet infobås och väntade ut det. De små vita bollarna studsade mot marken. Jag satte på mig min vindjacka och tog lite vatten.

Så blev det mörkt och jag satte på mina lampor. Det började blåsa men jag hade min rutt så det var bara att trampa. Himlen var stjärnfull och magisk.

Osv.

Så hade det kunnat fortsätta i all evighet. Det tänkte jag på när jag trampade de 2 kilometrarna hem. Vad lampor, en väska med kläder och lite mörker kan göra för fantasin.

Nu ljusnar det och vi ska köra grusdistans. Lagom blåsigt blir det och många mil ska tuggas.

Mer om det sedan.

Kram!

Demonutdrivningen och mörkrets mjuka bomull

Men hej!

Hej hörni.

Bloggen har legat nere ett dygn för demonutdrivning. Jag fick nämligen besök av en gammal glädjedödare från förr, som jag trodde var förintad. Det var inte ätstörningen, utan en annan förgiftning som följt mig sedan jag var åtta år och borrade in mig i ett hörn och skrev lappar som ingen läste när saker blev jobbiga.

Det var dra-sig-undan.

Dra-sig-undan anföll mig på väg hem från tåget. Satte klorna i mig från axeln, åt sig, tuggade sig in bakom skulderbladet genom nackrosetten in i hjärnan. Jag tog en extra sväng runt kvarteret för att skaka av mig det bitande giftmonstret. Jag kom hem till huset, öppnade dörren, hälsade tillbaka på mina älskade kombos men såg dem inte i ögonen, mottog inte deras mjuka hur-är-det utan gick direkt upp på mitt rum.

Stänga dörren. Ensamheten.

Jag vred av mig väska och kofta och lade dem på sängen. Dra-sig-undan ställde mig mot min vackra byrå och lutade mina händer i huvudet. Länge stod jag så, Dra-sig-undan fyllde min hals med gråt och min mage med oro. Jag bara stirrade, andades. Lyssnade på hushållet som rumsterade om tillsammans på nedervåningen, vek tvätt och småpratade. Jag lade mig ner på sängen och Dra-sig-undan hittade en chatt på telefonen för distraktion och fortsatt undanglidande. Jag hörde hur någon därnere försökte göra tahini med den gamla mixern. Hittade han inte mixerstaven? Så ställde jag mig upp igen, och sakta men säkert kom ett litet bubblande skratt ur strupen.

Dra-sig-undan var på väg bort. Skrattet hade börjat förminska och driva ut Dra-sig-undan till en förtorkad, torr liten svamp. Förskrumpnad. Ett fnöske, redo att svepas undan av vindpusten från mitt öppnade fönster.

Skrattet dånade nu fram ur strupen, jag forsade nerför trappan med leende fejs, drog en rövarhistoria från en grej på jobbet och alla tittade upp från sin tvätt och sin tahini. Jag öppnade en flaska kombucha som exploderade, den hade väl stått för länge utan luftning, men vad gjorde det? Vi garvade, vi moppade, vi torkade och jag fixade nåt käk medan andra diskade eller kollade på serier.

Skratten, lugnet. Tillsammans.

Nästa morgon var demonerna utdrivna. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mina medboende för detta igen. Hellre komma hem och böla, än att hålla det inne. Om någon i ett hushåll är ledsen men inte vill prata, förgiftas stämningen och alla börjar undra, är det mig det är fel på?

För det tror man ju, om man som medboende är van att finnas där. Att finnas där.

När jag emottagit min mjuka utskällning av hushållet morgonen därpå, och skrattande ställt mig på händer medan jag lovade att aldrig mer dra mig undan, var dagen redo att erövras. Att skallas. Det blev en morgoncykling, det blev lunchmöte och så en kreativ stund i solen med rätt sällskap och lagom mycket jobbning samtidigt.

Så var det med den demonen!

På kvällen var det dags att åter köra Barva runt med Alex. Jag ryckte upp mig från min gräsplätt och mitt skrivande, ett kort hej till hushållet mellan ombyte och lampfix. På med lampan, iväg. En sådan ljummen september det var! Skymning blev mörker blev lampors sken och mjuka himlars meditation. Blev andra bästa tiden på segmentet vid golfklubben. Forsa, trampa, vränga sig fram på gruset och både prata och vara tyst, bägge tillstånden lika värdefulla i sin enkelhet. Öka tempot ibland, byta sida ibland, ta en sväng och kolla kartan, stå och lyssna på stjärnorna medan den andra fipplar med något, syrsors sång och mörkrets omfamning.

Upp på cyklarna igen, fram med kartan, var är vi?, spelar ingen roll, vi har en karta att följa, grus under pedalerna och måne ovanför med stjärnor. Nynnande låtar i struparna. Lampor. Mörkret är vår bomull, hemma väntar bomullsmänniskorna med bomullstvättkorgen och bomullsutskällningen med så mycket omtanke i rösten, om vi bara möter dem och gråter hos dem och inga piller i badkaret, ring mig nästa gång i stället, mörkret får tiden att flyga och stanna samtidigt, kör vi verkligen samma runda som i onsdags?, det spelar ingen större roll, mörkret gör varje kurva ny ändå.

Bomull, grus och äventyr.

Pilutta dig, demonen, pilutta dig, du stackars lilla glädjedödare, pilutta dig, du dra-sig-undan.

Nattgruset och crossens vigvattenvurpa

Yo.

Visst är titeln snygg?

Jo jag vet.

Idag var en stor dag för crossen. Det vankades både stig, grus och dubbelpunka samt en premiärvurpa i leran. Yes! Allt detta kryddat med en magisk nattkörning senare på kvällen i trakterna runt Barva. Ja ni vet, den där mysiga socknen där SD fick 27 procent av rösterna i valet men som bjuder på sjujäkla underbar gruskörning.

Nog om Barva. Hur gick vurpan till då? Och punkorna? Jo, det var ju så att jag lurat med mig min vän Magnus på lite stig och grus i solen. Brukar bli stig när Magnus väljer rutt, och jag hänger ju gladeligen på. Är det något jag uppskattar så är det när vänner visar rundor. Som man sedan kan ladda ner och köra själv! Som Katja skrev, så är det en gåva, oavsett om rutterna plötsligt laddats in i din Garmin, eller om de förevisas IRL. Det ligger tid och engagemang bakom varje runda, en fin present, ett cyklisternas blandband!

Vi trampade oss fram över Magnus stigval. Jag tänkte återigen på hur variationen i underlaget gör att varje moment blir så kul. När man är i skogen och brötar, blir man glad över fartpartierna. När man nöter någon asfaltsbit, tar hjärtat ett skutt vid en spång in i mjuka skogen, kör man genom en lerpöl så njuter man av torra hjulspår sedan, och så vidare. Crossen gör att allt blir spännande och utvecklande. Crossen öppnar dörrar till nya världar! Crossen skapar glädje där andra bara ser rullgrus. Och det allra helt oslagbart bästa med crossen, när allt ovan är sagt, så är det att man tar sig fram. Man är både teknisk, balanserad, lerig, smidig och snabb. På samma runda.

Och precis som jag höll på att formulera den förföriska liknelsen om att cross är som kortkort med kavaj och ett par jävligt bekväma skor, så kände jag hur bakdäcket började släppa luft. Punkan var ett faktum, och det lite eländiga med alltihop var att den ägde rum på precis det ställe där jag ordnat en domino-vurpa åt mig och Magnus under min sista tur på Lilla Blå i vintras. Vurpan där Magnus var så bra på att sikta så att han höll sig borta från klippkanten och istället landade mjukt med huvudet i ljungen.

Det var alltså crossens första punka. Dagen till ära visade Magnus mig en ny pump-teknik (se bild i slutet). Den bygger på att ventilen får tynga jämnt på pumpen av däckets tyngdkraft, och att ventilen därmed skonas från att böjas. Så smart! (fram tills att man får kramp i handleden)

Den andra punkan var en följd av den första. Just när vi skulle köra nån sista snutt i skogen hade däcket tappat luft igen. Typiskt premiärpunka. Bara att vända hemåt, och i Hållsta tog jag bussen och vinkade hej då till Magnus.

Men orka nöta på om punkor! Och vurpor! Ja, vurpan, den skedde i ett lerigt inferno i skogen när jag tappade balansen. Medan jag såg Magnus ryggtavla försvinna bland granarna. Det om den!

För nu över till inläggets essens:

Den magiska mörkerkörningen.

För jag ville ha revansch på punkorna, så jag bytte däck och slang och tryckte fram Barvarundan på gps:en. På med lampor, kontrollera luften i däcken och så iväg över gruset. Mosa segmentet mot golfklubben extra aggressivt, vända mot Hugelsta, grus grus grus. Hälsa på en svampplockare som visade sig vara min gamla kollega Marika, hej Marika!!

Det blev sakta mörkt.

Och är det något som kan göra cyklingen till äventyr, så är det mörkerkörning.

Mörkerdimensionen av en grusrunda blir extra påtaglig när det även är vindstilla. Skräcken är förstås att köra på någon, eller något. För trots framlampa och baklampa och rutt i cykeldatorn så kan man aldrig vara för säker på att rådjuren, hararna, vildsvinen och älgarna inte får för sig att dyka upp.

Jag körde lampan sporadiskt, kom på att den nog inte var laddad sen i onsdags. Dessutom fick jag bättre totalsyn av att cykla utan lampa. Den ljusa vägbanan syntes precis i mörkret, och luften bar alla ljud perfekt. Syrsorna sång, vakthundarnas förvirrade skall och det lite väl spännande prasslet från någons klövar till vänster om vägen.

Jag ville verkligen inte köra på någon, eller något. Framme i Ärla svängde jag tacksamt in på den gamla omgjorda banvallen, som skoningslöst plöjer genom landskapet mellan Ärla och Eskilstuna. Här skulle jag vara trygg.

Då började jag höra ännu mera prassel. Den stillastående luften gjorde att alla ljud eskalerade, och jag påmindes om att cykelbanan ju var oupplyst och plöjde genom just skog och åker.

Den var förvisso idealisk för mörkerkörning; spikrak, lång, öde och kolmörk.

Det bästa med den var helt klart att den var just spikrak. Mitt dova lampsken som skulle spara energi lyste max en meter, men allt jag behövde se var vägens grusiga kant. Då visste jag att jag var på rätt väg.

Det fanns inget mer att göra än att trampa på. I med en gel i magen och lite vatten, hålla kursen.

Och det gick bra. Det var crossens första mörkerkörning på egen hand, och den klarade sig. En lite starkare lampa bara.

Jag måste dock tillstå att det var mer än efterlängtat att komma hem till huset den kvällen.

Godnatt på det!