Nacka-chocken

Aldrig mer stigcykling i friluftsområden.

Det var känslan efter att ha snurrat runt i Nackareservatet i söndags. Tror det var där jag var iallafall, gick på en rutt vi kört med ett brudgäng i höstas. Då var jag eld och lågor över dessa nya stigar. Så vackert längs spränger, hällmarker och uppförslut!

Igår var jag skärrad. Stigarna var proppfulla med folk! Jag hade knappt en enda nedförsbacke för mig själv! Än mindre kunde jag ta fart uppför utan fick knoga med start i motlut! Hela tiden fick jag smyga mig förbi och ropa ursäkta och hela tiden hoppas att de inte hatade cyklister mer än vanligt.

Är det såhär MTB-åkares vardag ser ut?

Som jag längtade till landsvägen. Och till tomma grusvägar! Dessa två typer av vägar, som är transportleder och inte anlagda för rekreation, har en stor fördel och det är att man slipper bråka med de stackars fotgängarna. Då är bilister mycket lättare att både bli arg på och att komma överens med eftersom man färdas på en regelrätt, vanlig väg.

För jag förstår fotgängarna! Familjerna, paren, kompisgängen, den ensamma flaneraren som nyss lämnat sin fru och bara vill ha lite luft att andas. Jag skulle aldrig som fotgängare i ett naturreservat vilja oroa mig för att det kan komma en cyklist. Jag vill promenera och njuta!

Fram för ännu mer separerade vägar i fritidsområden.

Sedan blir det ännu mer uppenbart hur väl de stadsnära ytorna behövs. Nu när vi äntligen fattat hur bra det är att vara ute och göra grejer, och att det finns fin natur hemmavid att göra dem!

Men pjuuuuuhh. Som man säger. Jag är skakad. Ok, kanske inte aldrig mer, men iallafall aldrig mer söndag fint väder och mitt på dagen och utan ringklocka på anlagda stigar.Kanske snarare tidigt tidigt, med på köpet fågelkvitter, gryningsljus och daggdroppar?

Eh det börjar låta magiskt. Och börjar låta som att mitt gamla sätt att njuta av en plats är tillbaka:

Åk dit en annan del av dygnet, med fördel tidig morgon.

Any takers?

20200406_0755256038535355206989130.jpg

Och ett träd på stigen är det minsta problemet

Och jag kan också känna att anlagda stigar inte är riktiga stigar på samma sätt som vägar. Vilken helt ologisk känsla, varför skulle inte stigar som anlagts för folk att gå där och njuta av omgivningen vara en riktig väg? Eller är det för att det inte riktigt är en transportled? Och att jag gillar känslan av att cykla på något som redan finns där och därmed kan ha flera syften?

Fredag 17.53

Jag står i hallen i min lägenhet. Mina blanka ögon vilar på ett par svarta stövlar men jag ser inte själva stövlarna. Jag ser rakt igenom dem.

Jag stirrar och stirrar och ser ingenting.

Jag måste ut. Om jag inte kommer ut, blir jag dum i huvudet.

Jag tar crossen och kör mot Västerbron. Luften är vårig. Kvällen är sval. Solen är ljuvlig i horisonten.

Jag låtsas ha någonstans att vara på väg till.

Efter Västerbron kan man ta höger mot Reimersholme. Jag har alltid kastat lystna blickar åt Stockholms olika holmar. Jag gillar holmar. Jag tar höger.

Längst ute finns vattnet. Såklart, det är ju en holme. Jag ser mot Gröndal på andra sidan. Förut fanns där en bastu, jag har bastat där.

Så kommer jag tillbaka till Hornstullsidan, och kör mot Bergsunds strand. Lampor på.

Jag ser upp mot ett buskage och en trappa, där jag vet att det finns en hemlig gammal järnvägsräls. Nedlagd. Övervuxen. Jag vet att den finns där, det är sen gammalt.

Benen trampar, det är mysigt att cykla med lampor. Jag når Skanstull, funderar på myllret på Götgatan, men tar Ringvägen. Jag vill tillbaka ner till vårfåglarna vid vattnet.

***

Snart är jag åter på Västerbron, kryssar mellan kvällsflanerare och kör genom Fredhäll. Köper en påse morötter på Coop, och så är jag tillbaka.

Jag körde visst hem, via Reimersholme.

20200404_2257322181668077190604202.jpg

Två tröttheter

Igår kväll hade jag min kära fina kusin Elisabeth på besök i Kristineberg. Vi syrade vitkål, gjorde feta-ish vegansk ost och vältrade oss i växtriket. Varje gång vi ses, exploderar mitt kök i detta frasiga rikes miljoner färger och konsistenser.

🥦🥦🥦

Vi begick också vinterbad. Efter en frukt- och grönsakssmoothie med tusen ingredienser som jag fick gissa mig till när jag stod och rörde i ostsmeten, begav vi oss ut. På med vantar och mössa, beväpna oss med handdukar och ner till Kristinebergs strand i kvällsmörkret.

Så stjärnklart det var! Is på bryggan, välja varsitt ställe och så i och SIMMA, hur imponerad var jag inte av Elisabeths helt obrydda inställning till vintersimning! Som en fridfull liten säl flöt hon fram i det mörka mälarvattnet, medan jag skrikandes släppte ner min kropp under ytan.

”Jag hade gärna simmat lite till, men du förde ett sånt liv att jag började tvivla på om det verkligen var så härligt”, konstaterade Elisabeth på bryggan vid påklädningen.

🐬🐬🐬

Resten av kvällen var jag trött. Eller sömnig snarare. Vibrerande slut, levande trött. Vinterbadet ihop med dagens grusvägar hade den effekten på mig.

Trötthet är intressant. Sömn är en gåva. Det är välgörande att cykla sig trött, men är det alltid smart att cykla sig sömnighetstrött? Kan man välja vilken trötthet man skaffar sig, genom att välja typ av cykling?

Gårdagens grus på Ekerö var helt klart ett av de första längre gruspassen för säsongen. Utan sällskapet av tjejerna hade jag aldrig pallat. Vi var ute i dryga fem timmar, tickade in 89,9 km på gruskontot och efter kantvind och motlut och lerstigar var jag just slut. Solen och vinden hade satt sig i ansiktet; ögonen ville stänga igen och vila. Spänningen vid branten där vi hade kunnat falla över kanten om vi inte fortsatt trampa, hade vibrerat ut i lungorna. Kroppen ville stänga igen, vilket den fick, när jag somnade i soffan efter att Elisabeth gått.

Jag sov sedan inlindad i mitt rosa nattlinne utslagen på tvären över min stora säng, tills morgonsolen väckte mig.

Jag konstaterade att det finns så många sätt att bli trött på. Cyklingen kan erbjuda dem alla. Trötthet av koncentrationen det tar att meka, till exempel. Och tröttheten efter skyltspurter vid Drottningholm. Här blir man ju trött på ett uppiggande sätt. Benen väcks till liv, prövas, återupplivas, fylls med mjölksyra.

Längtan efter sådan trötthet, som ett komplement till den andra, tar allt mer plats i min hjärna just nu. Jag kan ju inte kampfysgymma eftersom min högra hand fortfarande är stukad. Det explosiva måste alltså komma från annan källa.

Längtan kan stillas snart. Idag ska nämligen racern cyklas hem från vinterförvaringen.

Ridå på det, rapport från första skyltspurterna kommer snarare än ni tror!!

Fotokudoz Guyaén, Emilie och Caroline förutom den på min nya spegel dårå

Lämna mig aldrig eller iallafall inte nu

Älskade förbannade lilla skitcykel vad jag vill krama sönder dig och ditt överrör.

Det var känslan idag vid cirka halv åtta när jag trippade ut till min cykel. Jag hade parkerat den utanför baren där vi druckit fin-öl och diskuterat väsentligheter. Jag hade parkerat den på ett stålstaket, hängt den sådär nonchalant på ena bockstyret, och låst fast den i ramen, närmare bestämt överröret. Ett överrör där en delikat liten buckla berättade crossens historia om en hård tillvaro som stadscross.

Nu hängde den där rofyllt med utsikt över Karlbergs kanal.

Trodde jag.

När jag kom ut var det nämligen någon som hade upptäckt att jag slarvat med fastlåsningen. Denne någon hade målmedvetet börjat kränga av låset av staketet där det uppenbarligen gick att göra så. Denne någon hade sedermera blivit avbruten av pubens ägare.

Hur länge hade han hållit på? Hur mycket hade jag slarvat? Hur stor risk hade jag utsatt crossen för, med sina färska fina bromsbelägg, så redo att bitas i, så redo att balanseras nedför närmaste grus backe?

Bara crossen vet.

När vi kom ut, tackade jag pubens ägare och passade på att upplysa om att crossen hade kört SM.Sen gjorde jag allt jag kunde för att få honom att fatta vilken bedrift han hade gjort, i denna svåra tid.

För jo.

Han hade räddat min cykel, och därigenom räddat mig.

Fotograf: okänd, icke att förväxla med den okända handen i inlägget

Swimmer’s high: så gör du

Åk ut till ett vatten, gärna salt.

Inspektera brygga och strand. Var kan du gå i fort med hela kroppen, doppa huvudet och sedan komma upp på ett rimligt sätt?

Utse en klädhållare. Om ingen sådan finns till hands, utse en plats där du kan lägga kläderna i en hög. Kom ihåg var du har hårsnodden.

Ha skor som du snabbt kan få in fötterna i.

Redo?

Av med kläderna. Stå gärna på handduken. Fötterna ska hållas varma så länge som möjligt. De är din sista och första kontakt med vattnet och med bryggan. På fötterna vilar hela kroppen. Ju kallare de är, desto kallare blir hela kroppen.

Var skräckslagen inför kylan. Frukta den. Se ditt liv passera revy. Så gör du det. Så hoppar du i, doppar hela kroppen och huvudet, skjuter upp dig från botten upp på bryggan.

Ge upp ett glädjeskrik.

Du är nu uppe. Ställ dig i skorna. På med handduken. Ditt inre kraftverk sköter resten.

Tacka klädhållaren om det fanns någon sådan. Gå upp till huset och in till den väntande brasan och de små glasen med stärkande rusdryck. Sätt dig i bara handduken bredvid de andra, både badare och klädhållare. Se glöden brinna i deras ögon, känn huden vibrera, känn blodet rusa, låt saltvattnet rinna på ryggen, garva ihjäl dig åt något någon säger.

Den kommer att garva ihjäl sig tillbaka.

***

Swimmer’s high.

Det håller i sig hela kvällen, och flera dagar till, för vissa.

🐬

Fotograf: okänd

Sista natten i Tullinge

Och så är den här. Eller där. Sista natten i mitt tillfälliga boende i Tullinge.

Imorgon flyttar jag tillbaka till Kristineberg!

Tiden har gått fort, så fort. Och just precis nu innan alla flyttkassar är packade och instuvade i elbilen, så längtar jag även om jag också på förhand saknar bror och svägerska och barnen vars röster och vardagliga sällskap betyder så mycket för mitt inre lugn.

Men: längtan finns där. Jag vill cykla till jobbet och hem. Jag vill cykla norr Mälarstrand på morgonen och Karlbergs kanal på eftermiddagen. Jag vill stanna till vid Hornsbergs strand efter träningen, träffa några jag känner och bestämma mig för att det blir ett kvällsdopp istället för dusch. Jag vill plöja ner i Mälaren med huvudet före och sedan torka på bryggan.

När det blir varmare, vill jag ta fredagsdopp vid klipporna. Ungefär vid halv åtta på morgonen är den perfekta tiden för fredagsdopp. När solen går upp så tidigt att man möter den på andra sidan fjärden i Alvik, vill jag simma över dit och krypa upp och sola på en speciell klippa där.

Sedan blir det att simma tillbaka för snart ska man till jobbet. Kanske sitta lite, lite på hemmaklippan. Plira, torka, huttra och gå upp. Kylan mot huden, värmen från kroppens inre kraftverk.

Sedan vill jag dricka kaffe.

Och så kan livet fortgå som det gör i Kristineberg, med utflykter till Tullinge vad det lider.

Tisdag morgon.

Hej bloggen idag ska jag träna. Det sa jag igår också fast då gjorde jag det aldrig. Jag missade istället bussen och tog pendeln hem till Tullinge. Handlade röda linser till middag och lade dem på köksbänken. Tog en dusch och gick och la mig i sängen med mitt rosa nattlinne.

Förbannade skithosta, vad vill du mig?

Var kommer ens hosta ifrån?

Jag somnade vid ett och sov tills jag hörde brorsan morgondona i köket.

Brorsan berättade att han hade varit på miljöpub. Föreläsaren hade pratat för länge med för många slides. Slidesen visade att det gick åt helvete med klimatet.

Vi kommer dö Anna, sa brorsan.

Av för långa power point-presentationer, lade han till.

Sen var det hej då brorsan ha en bra dag! och så var det dags att dra på lite extra tisdagslack på naglarna eftersom det var en sådan dag. Och en dag för skor man skärper sig i.

Det var tisdag, helt enkelt.

På den elfte ska det ske

Imorgon smäller det!!

Yo lo, sorry hög men ska cykla till jobbet imorgon. Spenderade nyss två timmar med att ge kärlek åt crossens bakhjul som lät lite för mycket. Jag bände loss hjulet, felsökte och passade sedan in det mellan bromsskivorna. När det fortsatte låta, fast annorlunda, gjorde jag om det. Då fick jag plötsligt bända isär beläggen, och sådär fortsatte det.

Jag ska cykla 25 kilometer. Det är en udda distans, tidigare enbart nyttjas som gryningsintervaller i Eskilstuna. Pendling är normalt 45, och normalt över ängar och genom skogspartier.

Dessa 25 går däremot på cykelvägar som förmodligen är fyllda med dödsgrus.

Duscha ska jag ändå göra. Blir ju dels första cyklingen sedan jag var sjuk, och dels årets premiär. Och såklart speciellt att äntligen få cykla denna sträcka!

Jag ska tydligen köra mot Huddinge genom villakvarter. Sedan följer jag spåren och kommer förbi Flemingsberg och till slut är jag i Årsta. Där tar jag tydligen Liljeholmsbrom och sedan VÄSTERBRON över till Kungsholmen *dreglar* sedan följer jag som vanligt norr Mälarstrand förbi stadshuset som vanligt.

Det största orosmolnet är navigeringen i Älvsjö eftersom jag aldrig har cyklat där och kartan ser otäckt slingrande ut.

Den största källan till glädje blir när jag kommer till jobbet och låser cykeln som det vore den naturligaste saken i världen.