Saker som händer i fjällen.

Alltså fjäll.

Det går inte annat än att dras till dem, låta sig wow:as. Som precis hemkommen från en magisk vecka i södraste Kungsleden kan jag inte säga annat än att den var magisk för att fjällen är just fjällen.

I fjällen går man. Eller springer. Iallafall i dessa, och iallafall jag. Oavsett vilket, så har man fullt sjå att se upp var man sätter fötterna så själva gåendet blir ett utforskande i sig. Detta gör att man behöver koncentrera sig på något som i vanliga fall känns helt jäkla oavancerat.

Även sovandet är något extra, särskilt om man tältar som vi gjorde jag och Karin. Ens lilla hus ska sättas upp och tas ned, rullas ihop och rullas ut, tältplats ska ses ut och man ska provligga så att det är någorlunda mjukt och platt. Sedan ska man ha nog med kläder för att inte frysa, sovmask om det är midnattssol och bra liggunderlag samt en någorlunda fluffig hög med kläder som kudde.

Så ligger msn där och förundras över hur några tygstycken kan erbjuda så mycket skydd.

Och så är det dags för ätandet. Man snacksar, med nötter och russin, men man lagar även mat, på stormkök. Då ska bränslet bäras med, maten ska planeras och kanske torkas och gottas till och det ska vara lagom guldkant, och så ska den paketeras. Och guldkanten ska inte vara för tung att bära, utan rymmas i lagom burk eller liten flaska. Kanske som srirachamajo, eller mjöl till glödbröd.

Och så var det drickandet. Det görs ur fjällbäck på fjällbäck på fjällbäck, oändligt många porlar och forskar och susar de nedför slänterna medan vi fångar upp dem i kåsor. Kallt är vattnet, och många är snöfälten som vi korsar som vattnet smälter från.

Toandet sker i dass längs vägen eller i buskarna. Myggen kalasar, så man får vara snabb. Har man spontant sällskap längs rutten får sällskapet titta bort, och så går man ändå längst in i ljungen.

Bad sker i lämplig bäck. Viktigt bada efter en dag på fjället, man fryser såklart under badet men så mycket bättre allt känns efteråt. Måste hitta bra sten att stå på, jobba upp ett inre agg mot kylan för att palla, och så bara gör man det.

Pauser tar man många. Måste ju det för att bese omgivningarna. Telefonen är offline, nu finns bara du och fjället och underlaget som tvingar dig att koncentrera tankarna på det väldigt praktiska som innebär hur du sätter fötterna. Virvlar tanken, snubblar du.

Gul är fjällets trendfärg. Tussilago, fibbla, smörboll, smörblomma, gul viol och även maskros sträcker sina kronblad mot midnattssolen.

Ren och mygga är de trendande djuren på fjället. Renar gör sin morgonfärd på andra sidan jokken vid sju när vi tittar ut från tältet, myggen kommer oinbjudna lite då och då när det vankas lä och buskar.

Bylsigt och tajt är de två ständigt konkurrerande klädvariationerna. Bylsig vandrarbralla får samsas med bylsig dito-jacka, eller med dito vandrarskjorta, det är okej på fjället bara man är lagom varm och nöjd! Även om det allra helst får vara korta tajta löparbrallan som samsas med vad som helst, den äger och ger alltid som mest studs i stegen.

Brännan är den i nyllet, nästan enbart, om man inte räknar korta vandrartajtsens snöfältsbränna.

Vurporna kan bli allvarliga på fjället, ety mycket packning och steniga och blöta omgivningar. På en blöt spång drar jag plötsligt i hälen för kraftigt och faller, bakåt, hjälplös! Vad händer!, jag rutschar och slår i svanskotan och ryggsäcken tar emot men jag sätter ändå instinktivt ned högra handleden som tar i alldeles för hårt för att det ska kännas skönt. Totalt oskönt är hur det känns, det bränner och tårar bränner innanför brillorna och jag svär och nästan skriker! Aj min handled hur ska jag kunna växla nu och inte minst på crossen där allt ska ske med höger hand??

Vi går av stigen, Karin tar emot på fjällkliniken och gasbindan får jobba. Linda, linda, prata lugnande och vyssja, tur det inte var svanskotan och nu är jag yr, så yr, jag får en stor alvedon och sätts ned i ljungen och snacksas.

På kvällen har jag nån sorts frossa.

Dagen efter är frossan borta, men min lindade handled påminner mig om att cykelsommaren som jag vill ha den kan bli ett minne blott om ontet håller i sig.

Jag räknar upp allt jag fortfarande kan göra med justerad handled, hit hör vandring men inte cykling, yoga i massor av variationer och massor av andra rörelser som inte bygger på att två handleder ska stabilisera kroppen. Armhävningar på en hand, planka på underarmarna, stå på händerna på en hand, och mycket mer.

Bad.

Man måste tänka så, och tiden på fjället där allt man gör är omständligt på ett lugnande sätt, gör att man instinktivt tänker så.

Hur kan jag göra nu, med just den här begränsningen?

Så skuttar vi nedåt mot Hemavan. Inte en enda regnnatt, förföriska utsikter och massor av luftade tankar och medvandrares intressanta livsresor vi fått dela.

Fjällen fjällen fjällen fjällen FJÄLLEN.

Fjällen ❤

Karin och jag fotade om vartannat

cykelväskan.

Yo, raderat tusen inledningar av det här inlägget. Jag vet inte riktigt varför, samtidigt som jag faktiskt vet exakt egentligen varför.

Allting handlar om utsikten som jag fick syn på i torsdags kväll.

Jag stod i hallen, klockan var halv tolv nånting, jag var nattfrisk och daggig efter cykelturen. Cykelturen hade gått från mitt hem, till mina föräldrar i Vallentuna dit jag var bjuden på middag i deras trädgårdskafé (som de säger om sin veranda där riskgrupp sitter för sig och besökare på corona-avstånd och man sitter och pratar om viktiga saker och skeenden samtidigt som man sticker emellan med hur trevligt det är att man kan ses, trots allt), och sedan tillbaka till mig igen.

Det var väskan jag såg, min cykelväska. Den satt under sadeln och klippte med ögonen, ville mig något. Den vill ofta det, och det är alltid samma sak den vill. Att få göra nytta.

Den här cykelväskan är inte som vilket stycke tyg med remmar som helst. Den här cykelväskan är ett stycke tyg som skickar stötvågor av hopp in genom huden på mig. När cykeln på ett så uppenbart sätt får bli ett transportmedel, och väskan bära det som behövs för dit man ska, är känslan av frihet så överhängande att allting annat ställs på vänt.

1 juli 2020

Älska spontansällis!

Det var känslan idag när jag skulle hem från firandet av Upplands Väsbys badgladaste 6-åring, tillika min systers yngsta son. Min syster ville cykla med en bit, klart hon skulle!

Ivar, lär mig se så där söt ut uppifrån

Fin-racern med den röda styrlindan plockades fram och jag dreglade som vanligt på min systers snygga hjälm. Vi satt upp och började trampa, hej då Klara kommer tillbaka om sexton kilometer! Sedan trampade vi mjukt iväg genom den gröna julikvällen, sida vid sida. Som det är när man plötsligt blir två på färden, så njuter man av grönskan och småpratar lite mysigt om egentligen ingenting alls och samtidigt viktiga saker som att detta faktiskt var första gången vi cyklade racer ihop, och hur växlarna kanske behöver justeras och hur bra det är med nya cykelbanan. Så bred och välsvarvad i varje kurva, ända fram till Sollentuna nästan, när den blir klar.

Så kom en busshållplats och där hade åtta kilometer passerat. Klara vände och vi kostade på oss en cykelkram och första juli hade bara två timmar kvar. Jag skulle just till att sätta på musik, men det behövdes inte, det var en sådan kväll när jag hörde musik och sjöng med i massa låtar utan att ens ha musik på.

När jag var några kilometer från bron mellan Karlberg och Kungsholmen, så kom jag till ett vägval. Jag valde vänster, ety Ingenting skulle få finnas kvar till nästa gång.

Sedan påmindes jag om att 1 juli även var mitt andra hemlands nationaldag, så jag fick lov att svida om och låta mig omslingras av världens näst vackraste flagga och berätta för mina nära och kära i Klippiga bergen att jag tänkte på dem.

Sedan var 1 juli nästan slut, grattis Eva på mitt förra jobb som fyller denna dag!!, och nu somnar jag snart vid tangenterna, länge leve dig för alltid, 1 juli 2020.

När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon

När du ofrivilligt förlorar kontakten med någon,

kan det kännas som att en kroppsdel försvinner

Ibland känns det som att fötterna försvinner

Ibland är det den där lilltån, som alltid slår i dörrkarmen, som försvinner

Ibland känns det som att läpparna försvinner

Ibland är det munsåret på läpparna som försvinner

Ibland känns det som att benen försvinner

Ibland är det myggbettet på benen som försvinner

Ibland känns det som att luftstrupen försvinner

Ibland är det vrångstrupen som försvinner

Och ibland

Ibland känns det som att blindtarmen försvinner

20200610_1537511534658984087941462.jpg

Gryningsrally

Alltså gryning. 

Det var känslan när jag i torsdags när jag rullade över St. Eriksbron för att möta upp några av tjejerna för ett gryningsrally på Järva. Solen var skarp och vattnet var lugnt och ingenting var som natten.

Natten är mjuk. Nattens ljud är trampande klövar och tassande hovar. I den är man snabb oavsett hastighet.

I gryningen är man långsam. Benen är sega. Daggen är blöt av droppar och kylan är uppenbar men man vet att allt kommer vara värt det när man möter solen.

För den kommer ju, och benen mjuknar också, denna gång efter ungefär tre av fem intervallsträckor. Och vägen till mjuka ben går genom dansande dimma på fälten.

Vi kör klart och det blir morgon, joggare och hundar och andra morgonmänniskor blir plötsligt talrika.

Vi är varma av solen, vi anländer till morgonen från en annan tidszon. Och för den som någonsin tvekar på att gå upp den där magiska timmen som börjar med 04 nånting, som krävs för att komma till samlingsplatsen vid 05:00, för att avsluta med frulle och sjöutsikt, så vill jag såklart med detta daggdrypande inlägg viska med den dansande dimmans röst:

 

Gör det bara

20200618_075338509267464425325040.jpgAnn-Sofie, som tog initiativet yeah
Anna, som köttade MTB
Anneli, som jag tog rygg på en gång
Undertecknad, som applåderade initiativet
Marre, som förutom att hon såklart försvann i fjärran med jämna mellanrum också bidrog med fantastiska foton
Och Anne som slöt upp till frullen efter morgonintervaller upp på hagatoppen

Något om att sätta mål

Kvällis yo!

Idag tog jag med mig min begynnande cykelbränna till gymmet. Efter en timmes hårdkörning med svetten bokstavligen rinnande nedför kinderna, kom jag att tänka på något grundläggande med hur jag sätter mål.

Man kan sätta mål om viss tid på viss sträcka, viss sträcka cyklad under viss period, viss medelhastighet eller att ta sig runt en viss sträckning per se, oavsett tid. Att bara göra klart.

Ett mål jag satte någon gång 2015-2016 när jag pendlade ofta mellan Västerås och Eskilstuna, var ett helt annat mål. Jag kom på mig själv med att sätta det en kväll när jag tryckte en liten minibacke vid ett åkerparti väster om Rytterne. Målet var att alltid kunna trycka på i backar utan att bli slut.

Det som den typen av mål handlar om helt andra saker och det viktigaste är viljan att ta i och viljan att hushålla så att man kan ta i på nytt. Det var också detta jag precis upplevt på gymmets fyspass, och det jag även upplevt under söndagens grusrunda från Herräng tillbaka till Stockholm.

Den här viljan att ta i, antingen så att man ligger svettigt blöt på ett gymgolv, eller pustar i ett vägskäl efter en tempoökning under en runda, har en fascinerande effekt på psyket.

Det ger den genomträngande känslan av frihet som är cyklingens allra främsta drivkraft för mig.

Så var det med det, godnatt och grus och rapsfält på det!

Foto Marre

It’s mine I licked it

När blir en väg hemma?

Den frågan har jag ställt mig många gånger under min färd runt Mälaren: från Västerås där min cykling föddes, till Eskilstuna där den förfinades, och till Stockholm där den befinner sig just nu.

Jag kan konstatera att vägarna i Västerås alltid kommer kännas speciella just för att det så uppenbart var dem jag cyklade först. De fick äran, och jag fick äran tillbaka. Det var dem jag ledde andra ut på i min roll som motionsledare. Och det var på dem jag upplevde så mycket för första gången, allt från klungnjutning till lagtempo till magisk midsommarnattscykling in i gryningssolen och ibland i hela evigheten som det kändes vissa stunder.

Än mer var dock de vägarna mina som jag pendlade till jobbet på. Ju fler ändlösa mängder vardagsmil jag skrapade ihop på detta sätt, ju mer blev sträckan min. Ju fler väderlekar, årstider och tider på dygnet jag färdades vägen, och i ju fler olika dagsformer, ju närmare kom vi varandra. Vägen fanns där för mig när jag behövde vädra ur mig 45 minuters morgonhumör, och vägen fortsatte finnas för ytterligare 55 minuters pendlarnjutning. I tysthet lärde sig kroppen kurvorna och mot- och medvindspartierna och korsningarna och antalet åkrar från Tidö slott in till kraftvärmeverket.

Det tog några år att skapa relationen. Men när den väl satt där skulle den aldrig försvinna.

I Eskilstuna blev det istället segmenten som var drivande i relationen. Det var jag och snakes on the lake, jag och mot golfbanan, jag och strängnäsvägen, jag och backen i Rossvik – jag och otaliga andra, noggrannt cyklade tidtagna vägsträckor med mitt namn och nylle någonstans på topplistan.

Efter flytten till Stockholm följde sedan en obeveklig tid av förfall då folk gick in och sakta men säkert roffade åt sig mina fina placeringar.

I Stockholm får jag kämpa mer för att vägarna ska bli mina. Man kan fundera på varför, här finns ju både segment och klungsällskap och massor av sträckor jag kör för första gången.

Och för andra, tredje och tionde gången också.

Blir en väg mindre min för att fler delar den?

Vad krävs av en storstadsväg som inte behövs i småstan för vägens och min relation?

Är det snarare detta det handlar om, än att cykla omkring och anse sig äga ett stycke asfalt?

Frågorna är många, svaren föder nya frågor och ibland tänker jag att man bara borde göra som med glassarna.

It’s mine, I biked it.

… Marre respektive Vendela tog korten, och visst kan man känna sig hemma på en trätrall där cykeln trampar igång en solpanel, det handlar ju om watt!

Cykelvänlig kidnappning – så gör du

På allmän begäran publicerar jag en guide till cykelburen kidnappning.

Alla har vi någon vi vill kidnappa. Inte minst nu i coronatider då myndigheterna ställer specifika krav som liksom triggar något i oss. Men hur gör den som inte har tillgång till skåpbil eller vill göra sin kidnappning klimatsmart? Och hur kan det genomföras i enlighet med myndigheternas rekommendationer?

Här kommer din guide till den perfekta cykelburna kidnappningen.

noll – ramarna. Ok, du ska hålla två meters avstånd till personen, ni får inte kramas och båda ska vara fullt friska och icke riskgrupp. Vidare ska cykel användas. Nån ska avkrävas lösensumma och den kidnappade ska göra sådant hen inte vanligtvis tar sig an. Låd- eller lastcykel á la fraktbud får inte användas, det blir för likt skåpbil.

ett. Vem vill du kidnappa? Och vem ska betala lösensumman? Detta är avgörande för att det ska räknas som en riktig kidnappning och inte en vanlig överraskningshämnd. Låt oss för enkelhets skull anta att du ska kidnappa en person som du vill ska betala självrisken för en bil du kraschat, och som inte riktigt velat förstå detta med sportcykling. Du väljer en person att kidnappa eftersom du har en extra cykel hemma, så ni blir totalt två.

två. Hur ska du locka upp hen på cykeln? Tänk att steget från marken till sportcykeln är lika stort som om hen hade haft fotbojor och ombetts att springa ett marathon. Du måste locka med något riktigt fint bete. För just den profilen i det här caset, så hade jag valt a) att placera en piratpeng i garmin-fästet samt b) sätta en vinflaska av den lite dyrare sorten (men inte så dyr att det kan uppfattas som smöreri) i flaskhållaren. Jag hade även satt rutten för kidnappningen på en garmin i ett annat garminfäste och låtit hen vara kartläsare. Samt såklart serverat sportcykeln med en perfekt inpassad sadelhöjd och ett par skor som klickar i. Detta stämmer väl in på hens profil, nyttja fordonet till fullo och så fort det finns en riktning som är framåt, ska den följas och utforskas.

tre. Uppe! Nu kör vi, och här behövs viss förvilling av den kidnappade, så att hen inte får för sig att förstå vart hen tar vägen. Låt hen köra först och visa vägen. Ge ansvar, och skapa nyfikenhet. Föreslå lite intervaller på nån raka för att visa fartmöjligheter, klättra nån backe för att skänka nöjdhet, ge lite spännande kurvor för att träna kurvtagning genom blicken framåt och hur tajt vågar du ligga? Jaga ikapp och låt hen jaga dig. Spola ur benen vid nåt lämpligt parti innan ni far iväg mot en havsvik med utsikt. Trigga trigga trigga.

fyra. Efter diverse kringelikrokande avvägar kollar du statusen på nyllet på den kidnappade. Finns det där ljuset i ögonen? Bra, då kan ni vända hemåt till dig, hen är cykelfrälst och kommer göra vadsomhelst för att få uppleva detta igen. Inte minst betala den där självrisken och ge dig fotmassage. När ni går in genom porten, håll för portkoden så att hen absolut inte ser. Låt hen klappra uppför trapporna i cykelskorna, som omvänt vända klackskor. Allt för att höja upplevelsen.

fem. Inne. Av med kläder och varsågod handduk, där är duschen. När duschad, ge en förfriskning och ställ ditt ultimatum:om du inte betalar självrisken för den där elbilen, så döms du till att vara för evigt sportcyklist, trots att du har sagt att du inte vill cykla på det sättet.

Men vänta! ropar läsarkåren. Du har ju precis fått den kidnappade att GILLA sportcykling, då kommer hen ju inte känna sig nödgad att betala någon självrisklösensumma?

Jo, svarar du då, för den kidnappade är alltjämt kidnappad och då ingår det att helt enkelt betala den lösensumma som erfordras, i detta fallet självrisken för elbilskraschen.

Men vänta! ropar läsarkåren igen, är det inte den kidnappades anhöriga, någon som verkligen är angelägen om att hen inte ska börja sportcykla eller annan random person du bestämmer som ska betala lösen? Vi fattar inte!

Och mitt här i den här förvirrade diskussionen, när den kidnappade också försöker tänka ut hur tusan allting i den här klimatsmarta kidnappningen egentligen hänger ihop, emedan du fyller på glas efter glas med det lite dyrare vinet (men inte så dyrt att det kan uppfattas som smöreri), så knackar du dig in i hens bank och betalar självrisken.

Easy peasy, hen är så upprymd över att äntligen få ha upplevt sportcykling på riktigt och samtidigt ha det lite finare after bike-vinet i handen, att hen gör vad som helst – för dig.

Till exempel att betala självrisken på elbilen du kraschat.

Typ så.

Got it?

Ok bra.

Lycka till!

20200524_2329316900566147430407770.jpg

Angelica tog omslagskortet, Emilie lycka till-ditot från Emil Jensen-konserten i fjol

skärvor

yo, öppnar bloggen mellan deadline-jobbande. Lustigt med den typen av köttande, man bara måste bli klar och dem man jobbar ihop med ömsom skriver själva, ömsom ringer och frågar saker och ömsom ringer andra och frågar saker alternativt erbjuder sig att skriva in saker eller ge timmar till projektet. Eller det andra projektet, som man just då tar en paus från för att man vill fly och jobba med det ena istället. Mitt i allt sitter man och bollar två deadlines, en massa minnen och en analys man vill få klart, extrajobb man själv tagit på sig som en flykt från sina två deadlines.

Imorgon kl. 16 är det klart alltihop.

Emellan tänker man på Valborgshelgen och första maj-firandet som skedde nära naturen. Faktiskt inuti själva naturen. Jag och min syster stod i gräset och hade en Valborgsmässoeld medan barnen grillade skumsvampar. Vi sjöng vårsånger och spelade på hemgjorda instrument och lyssnade på äldsta sonens saxofonlir. Allt var ljuvligt och vårligt och regnet drippdroppade när vi, varma av vårbubbel, tassade ner till ån och doppade oss.

Vårdopp!

Där stannar mitt minne, länge.

I det kalla, blöta, svarta underbara vårdoppet.

Mot vilket det tas steg med långa benet före