Så var bivvyn! Och annat i fjällen.

Ja! Det går att sova i bivvy på höstfjället!

H-ete vad glad jag var när jag vaknade på fjället i söndags. Att vakna betyder nämligen att man har sovit och det hade jag, utan att frysa och därtill i mitt allra sötaste lilla neongula minitält.

Mitt på fjället invid Anarismassivet, på en hed, hade vi slagit läger. Vi hade vandrat med sådär tung packning som den är när all mat är kvar i början av turen och kroppen är ovan vid tyngden. Vi hade badat i den iskalla jokken och ätit vår mat från spritköket i tystnad. Eller kontemplation, lite kyligt var det iallafall när solen gått ner bakom bergen.

En herre i blå skaljacka hade råkat passera vårt kvällsbad vid precis fel ögonblick. Han slängde väl en första blick, som man ju gör, innan han var artig nog att vända bort blicken.

Den bortvända blicken. Världens mest resurseffektiva badkläder.

Det blev så dags att göra kväll. Mina vänner kröp in i sitt tält med hunden och jag vinkade godnatt. De sa genom tältduken att jag fick komma in om jag frös. Sötisar. På heden låg min samling nattsaker. Bivvy, liggunderlag, sovsäck, kudde, och så vindsäck att lägga underst.

Jag gjorde i ordning och kröp ner. Underställ, regnbyxor, långärmad tröja och dunjacka samt vantar, sjal och buff. Och öronproppar. Jag ålade ner i fodralet och lade mig tillrätta. Bakom huvudet hade jag jackan och lite annat som skulle hålla upp tyget och ge lite extra utrymme.

Jag drog för myggnätet och tittade ut.

Fjället.

Sedan vred jag mig till sömns och vaknade och somnade på repeat tills jag till sist vaknade av solens morgonstrålar. På heden hade vännerna börjat göra morgonbestyr och hunden for omkring i ljungen.

Jag hade nackspärr light och medföljande feberkänning, var allmänt stel men hade faktiskt inte frusit.

Andra natten gick ännu bättre. Jag såg riktigt fram emot den, det skulle bli mysigt att krypa ner och det var det. Jag hade ett lager mindre på benen ety varmare då nere i fjällbjörkarna. Stelheten i nacken drevs undan med lite stretch.

Natt tre sov vi i stuga enligt plan, och natt fyra också. Regnet hade flödat så ymnigt och vinden piskat våra psyken så ihållande att stuga även natt fyra vuxit till ett måste.

Natt fem däremot blev det tält igen. Efter det episka kvällsdoppet i Stenån, preppade vi med tältmys inför natten. Vi visste nämligen att det skulle bli regn framåt småtimmarna. Jag hade bestämt mig för att testa bivvyn i regn, och vi hade även plan B som var att krypa in i tjejernas tält vid behov. Tre pers och en hund måste kunna funka, resonerade vi.

Mörkret kom och jag kröp ner som planerat. Natten var ljummen och stjärnklar. Jag njöt av stjärnhimlen genom myggnätet. Stenån forsade nere i ravinen. Så satte jag på en ljudbok, och somnade innan jag hann uppleva slutet.

När klockan slog 01.12 vaknade jag. Det droppade vatten på min vänstra kind. Regnet hade anlänt och jag började undersöka hur blöt jag blivit. Utsidan av sovsäcken var blöt, oklart om det var av kondens eller faktiskt regn, för de kläder som inte nuddat innerduken var torra. Inuti sovsäcken var jag varm och torr, i ansiktet skulle jag bli blötare och blötare eftersom öppningen släppte in vatten. Utan öppning skulle jag kunna få slut på luft. Jag provade hur det skulle kännas genom att försöka ha öppet på vänster sida och sova mot höger. Jag andades genast tyngre, en obehaglig känsla.

Jag låg och lyssnade på hur regnet varierade i intensitet medan jag funderade på mitt beslut. Lite som när man är kissnödig men inte orkar gå upp, vilket gör att man blir ännu mer kissnödig.

Kl. 02.11 fattade jag beslutet och vid 02.17 verkställde jag det. Visst kunde jag ligga kvar och pressa fram gränsen för vad som var möjligt, men varför missa några timmars sömn i tältet när möjligheten fanns?

Om jag en gång måste, så fixar jag en natt i regn, men det är en annan resa. Detta var för blött.

Till bivvyns försvar ska sägas att jag lyckats vända den ut och in. Detta gjorde att skyddet för dragkedjan inte utnyttjades till sin fulla potential. Men wtf, natten var avbruten och jag skulle ändå fly in i plan B.

Dagen efter var vi lagom trötta. Blåbär stora som tennisbollar flödade ur fjällets ymnighetshorn. Det blev naturliga pauser, kryddade med tappa andan-vyer. Var vi än vände oss, var det fjällhed, stenar och vit, böljande dimma.

Slutsatsen? Jo, bivvyn funkar absolut men erbjuder inte det minsta tältmys. De är ingenting man ligger och umgås i. På sin höjd lyssnar man på ljudbok eller messar hem ett ”jag saknar dig också” till den man gillar, men bivvyn är uppenbart utformad för aktiviteten sömn.

Regnfrågan är fortfarande inte fullt utforskad. Jag skulle vilja påstå att man behöver ett tak, tänk tarp, för att vara helt säker, och då kan man ju lika gärna ha ett vanligt tält där man kan hänga.

Men summa summarum. Två och en halv natt utan att frysa, och utan att kvävas, och utan att dö trångboddhetsdöden.

Det gick!

Nu drar vi till fjällen

Hej från bivvyn.

Det hoppas jag kunna skriva i övermorgon natt. Då ligger jag och gonar mig på fjället söder om Åretrakten.

Vad jag ligger i? Min bivvy!!

Vissa saker kan man när man måste. Och kanske bara då. Som till exempel att sova i världens minsta cykeltält på fjället.

På fjället finns inget air bnb med dusch. Där finns små stugor men dem måste man boka och ja, vi har gjort det en natt på en vecka. Och en natt på fjällstation i slutet. Sen åker vi nattåget hem igen.

Mina två sällskapsdamer delar på ett lite större tält och så har de en hund med sig.

Han bär klövjeväskor med hundmat.

Hej då!

Vi ses om en vecka.

❤️❤️❤️

Sverigetempot TB: The cycling podcast

Precis när jag skulle tvinga mig själv att blogga om något annat än Sverigetempot, publicerades ett inlägg på Sverigetempots Instagram.

Det var Mitch Docker, EF-legenden från Australien, som hade gjort klart sitt poddavsnitt om Sverigetempot. A Swedish Oddysey. Han körde ju som bekant ihop med ett par killar från Poc. I själva verket gästade han podden The Cycling Podcast, med sin reseberättelse om Sverigetempot.

Lyssna här.

För mig var det som att få en present.

Mitch Docker är nämligen en jävel på att berätta. Man får verkligen uppleva det han upplever. Detaljer, helhet, rätt frågor. Han har intervjuat åkare längs vägen och vid målet, bland andra mig, Blyckert och arrangören Peter Tonér, och reflekterar också löpande över sådant han upplever själv och ihop med sina medcyklister.

Hans poddavsnitt tar upp några saker som jag verkligen kan relatera till. Han pratar dels om hur det tar några dagar att jobba sig fram till bra rutiner och tempo inuti klungan. Sedan pratar han om glädjen i att kunna susa fram i 40km/h på platten i klungan, och med stor ödmjukhet om de intervjuades olika val av upplägg. Boende, antal timmar sömn per natt, antal mil per dag, antal stopp.

Han pratar fantastiskt fint om hur han genom Sverigetempot fått vänner för livet. Att dela stora upplevelser kan ha den effekten även om man efteråt aldrig träffar personerna i fråga igen. Man får liksom gemensamma minnen som i sig är så unika att det räcker att tänka tillbaka på dem för att känna närvaron av medcyklisterna.

Om hur rutiner i klungan blir till något att längta efter. I all sin enkelhet, eller kanske just därför. Leta boende, packa väskan på snabbast möjliga tid inför avfärd, fylla ett gäng vattenflaskor på nån mack, få en andningspaus medan någon sätter på sig regnkläder, lyssna på frihjulens ekersång och tänka tillbaka på vad man egentligen tänker på medan man cyklar så långt så många dagar i rad.

Ja. Man tänker på dem som betyder något. Vilken glass skulle de ha köpt? Vilken sorts dressing på vegokorven skulle de ha valt? Skulle de stannat på krönet och tagit kort eller tagit kortet i farten?

Det kanske allra starkaste jag tar med mig från Mitch Dockers poddavsnitt, är hur han beskriver hur man orkar. Motivationen. Benen som är stumma när man går och lägger sig och när man dricker sitt morgonkaffe. Psyket, så sömnigt. Men som sedan, efter någon halvtimme på sadeln, byts mot energi.

Det är på cykeln man mår som bäst när man cyklar länge.

”På cykel” har blivit det vanligaste sättet att spendera dagen. Det är där man hör hemma. Och därmed är det där man trivs som bäst.

Är inte det för jävla vackert?

❤️

Bilder jag själv, Adam Krabbe och skärmdump från Sverigetempots hemsida. Den som dör av nyfikenhet av att höra hur jag förklarar det bästa med Sverigetempot och hur Peter Tonér beskriver de halvkriminella cykelälskarna som var pionjärer vid Sverigetempots tillkomst, kan skrolla fram till 60 minuter in i poddavsnittet, och lyssna på resten sen.

Status: nervös.

Ja, jag är nervös. För att klara loppet.

Det var mitt svar på frågan som jag fick av en kompis innan jag drog till nattåget. Jag hörde själv hur konstigt det lät att vara nervös för något som jag sedan en tid betraktat som en vanlig, men lite mer långsträckt, cykelsemester.

Sedan fick jag påminna mig om att jag ju skulle köra en tredjedel längre per dag än på den vanliga semestern, och fler dagar i sträck än vanligt. Kanske dessutom med andra i en liten grupp.

Ja, jag har hittat en grupp om tre som jag blivit inbjuden att köra med. Deras plan råkade passa med min, bara några mil längre per dag men i grupp vilket gör att man kommer längre sträcka per dag. Deras sätt att beskriva sin körning passar med min. Deras snittfart passar min.

Jag är såklart nervös över att kunna hålla deras tempo. Jag är också orolig över att mina förmiddags-pp ska sinka dem. Detta tänker jag råda bot på genom att inte dricka så in i h-ete med kaffe som jag vanligtvis gör. Dessutom tänker jag ju äta små frukostar och ta med mig mer på cykeln. Allt för att försöka bli ett lite bättre cykel-jag.

Vidare är jag orolig för att mina tidstjuvar till allmänt dåliga vanor ska sinka oss. Botemedlet mot dessa tidstjuvar är såklart att tänka igenom packningen och inställningar och annat. Vinsten om jag håller dem i schack är såklart att de inte äter tid som de brukar. Och att jag sedan kan anamma dessa nya vanor.

Sedan är jag såklart nervös för att klara loppet. Och för att dagsetapperna ska vara för långa. Men den biten är ju en del av själva loppet och utmaningen.

Min största oro är att kroppen ska gå sönder på ett irreversibelt sätt. Jag oroar mig i förväg för att detta ska hindra mig från att njuta. Men detta hanterar jag genom att i förväg ha bestämt att jag låter hälsa gå före prestation. Hellre cykla klart på mer än 210 timmar, än bryta med en trasig kropp. Och allra helst komma i mål hel och glad.

Jag vill ju i mål.

Oron för rumpskav löses genom att ta med chamois och köra i säkra bibs.

Kroppen har den senaste veckan varit liksom spänd och trött. Det har varit ovanligt mycket ryggläge vid jobb. Sedan dubbelgruset i helgen har jag visserligen kört en del mil, och ja, dubbelgruset var sådant att jag på slutet nästan bölade. Så flera dagar har jag vilat och degat. Kroppen har liksom varit hopdragen, tajt, kort.

Inte mjuk, smidig och studsig.

På midsommar fick den dansa. Den fick bada i havet och få träningsvärk i magen av skratt. Det gjorde den gott.

Nu vill den cykla.

Det ska den få, och på äkta äventyrsmanér så blir det med en stor dos respekt för distansen.

Sverigetempot 2021.

Linda mig runt ditt lillfinger likt den rosa reservslang i latex jag lindade runt skallen när jag packade.

Konsumera mig.

Jag är inte nervös för packningen. Ok, lite.

Sverigetempot sex dagar innan start

Morrn från tåget!

Sitter och mornar mig med prio-kaffe och tänker på Sverigetempot. Är på väg till Varberg där jag ska fira midsommar. Med nya och gamla bekanta. Har aldrig firat där så blir kul!

Varberg är också dit jag ämnar bege mig efter Sverigetempot. Runt den 10 juli alltså. Faktum är att i min väska ligger en finfin flaska bubbel som ska vänta på mig tills jag kommer tillbaka, färdigcyklad. Jag har tagit med den för att tvinga mig själv att tänka att Sverigetempot är görbart.

Och just nu känns det faktiskt görbart. Jag har tagit mig igenom olika faser för att ta mig till denna känsla av görbarhet.

Första stadiet är förnekelse. Jag har anmält mig tillsammans med Robert men loppet blir ju inte av så det är lugnt. Ta en vända till runt Kungsholmen i löparskor bara, allt löser sig.

Sedan kom ångesten. Jag har tränat för lite. Alla andra har tränat mycket mer. I den här fasen tog jag mitt medvindspass i Roslagen för att komma i form mentalt. 17 mil i sol och medvind. Det funkade. Jag kunde låtsas att jag var stark.

Sedan kom acceptansen. Jag har faktiskt anmält mig och måste, ska, vill, börja träna för Sverigetempot. Och förbereda mig!

I den här fasen började jag lägga upp en plan som innehöll minst ett långpass per helg och intensiva korta pass i veckorna. Långpassen blev 190+210k landsväg på en helg, till 310k på en lördag, till 245+96k helgen därpå, grus blandat med landsväg och viktigast att få många timmar i sadeln. Grus i Hellas i veckorna.

Här började det bli roligt, uppbyggande. En längtan byggs upp. Och meningsfullt. Alla jobbiga inslag fick ett syfte! Alla raksträckor, all kantvind, allt skav som kommer ena dagen men inte andra, grustimmar med sömnbrist, akutbesök på nån mek för växeljustering. Allt lär mig förberedelse för något som garanterat kommer att bli mycket värre.

Träning och långpass är dock en sak. Köra långt på egen hand med ljudbok. Provköra nya väskor och provpacka, lämna cykeln på verkstad och tänka fram pengar för alla utgifter är en sak. Boka tågbiljetter och boende i Abisko dagen innan loppet är en sak. Det som på riktigt har gjort detta görbart är att jag har kollat på rutten och planerat mina etapper.

En lista med namn och kilometer som slutar i Smygehuk!

Här får jag kämpa. Varje dag. Jag är van att cykla långt flera dagar i rad, men ovan vid att ha en bokad plan för flera dagar i förväg. Jag brukar spendera 2-3 h vid frukosten på att blogga, dricka kaffe och scrolla boenden. En dag i taget. Det är frihet för mig.

Allt det går bort under tempot av rena tidsskäl. Jag kan inte lägga tid på att leta boenden efter 14 timmars cyklande. Dessutom finns inte samma utbud. Och hjärnan behöver en plan för att kunna ställa in sig. Det får inte finnas tvivel på vad som ska utföras. Iallafall inte tvivel av orsaker jag hade kunnat undanröja genom planering.

Jag får dock kämpa med att vara nöjd med mängden km som just jag planerar att cykla varje dag. Jag vet att tempot erbjuder möjligheter till extremdistanser. Vissa av de anmälda anmäler sig just pga detta. På sociala medier går diskussionerna varma. Man ska cykla långt och sova lite, cykla på natten, sova i diken, vara extrem.

Dygna. Som en riktig randonneur.

Sånt där är jag känslig för.

Just därför måste jag lita på min egen plan. 210k på 210h är 8 dagar och 15h. Räknat på 8 dagar för att få lite marginal, blir det 262k per dag. Fyra bokade boenden i Norrland. 245k första dagen. 281k andra. Osv. Jämna ut med korta och långa dagar. Backiga och flacka partier. Tänka att det är en lång touring.

Sedan kan jag balla ur.

För jag vet nämligen exakt hur min hjärna fungerar. Om jag gör en plan, så säger den att antalet km per dag är fel. Om jag inte gör en plan, så säger den att det finns en risk att jag inte hittar boenden och måste sova utomhus bland myggen.

Jag måste helt enkelt ha en plan. Och fortsätta studera rutten. För det var planen och rutten som gjorde det görbart och det är där jag hela tiden måste befinna mig. Och det är till rutten jag återvänder om hjärnan börjar förneka att mitt namn står på anmälningslistan.

🦋

Rent praktiskt då?

Allt känns lugnt. För utgifter lutar jag mig som vanligt mot utan bilen-kontot. Monteringen av tempopinnar blev däremot en väckelse. Det kommer nämligen göra att jag måste minska packningen i framväskan radikalt. Dessutom blir styret längre och svårare att packa.

Lösning? Vända styrstammen svagt uppåt för att få mer plats för framväskan och låta pinnarna sticka ut när jag packar ner cykeln.

Pinnarna ska med.

Alla problem har en lösning.

Jag kommer aldrig att kunna veta om planen var rätt innan jag testat den. Det vet jag först när jag trampar in i Smygehuk på utsatt tid.

Då vill jag vara trött, glad, frisk – och urballad.

Wow-dag.

Nu händer det.

Det var känslan igår när jag trampade hem från Bagarmossen över Skanstullsbron. Jag hade gjort en avstickare till min fina vän Anna, som sagt sig vara skyldig mig en middag med bubbel av särskilda skäl. Innan dess, hade jag cyklat en lite längre runda med delar ur grusgänget.

En sån där wow-runda, där vi alla knappt kunde säga något vettigt förutom just wow. Åt vitsipporna, de spirande löven sådär spirande ljusgröna, det glittrande vattnet och de förföriskt flowiga stigarna.

Man ville fånga ögonblicket på bild och cykla det samtidigt, men det gick ju inte.

Rutten gick förbi Söderbysjön på slutet. Slutet kom alltför fort, solen var ju ljuvlig och vår lilla trio trampade på så fint, men var det slut så var det. Jag vinkade hej då och lade mig raklång på en bänk. Podd i öronen och sträckte ut hela kroppen och lät ryggen kröka sig bakåt. Efter en halvtimme var det dags att bege sig till Bagarmossen.

Det var skyltat, och när jag tog den lilla uppförsbacken som ledde in i bostadsområdena så befann jag mig i det där spännande gränslandet. Dels mellan tunnelbanekartan och cykelns framkomlighet. Men dels också mellan cykelrundan och min kommande middag.

För mig, präglad av tunnelbaneberoende, är det alltid hisnande varje ny gång jag tar mig till en tunnelbanestation med cykel.

Anyhoot. Jag kom fram till Bagis och fick mig min dusch, lånades en klänning av min vän och blev bjuden på middag. Att sitta i en väns kökssoffa i lånad klänning med cykling i benen, och sedan veta att man har cykling kvar, den sista lilla snutten hem, är bara för mysigt.

Och somrigt.

Vilket jag slogs av när jag vevade över Skanstullsbron och sedan plöjde Götgatans folkvimmel mot Kungsholmen.

Tiden är äntligen här, då man cyklar en ljuvlig runda, får en dusch och en lånad klänning några timmar, och sedan cyklar hem i ljummen försommarkväll.

Tack Ann-Sofie och Martin för superfint sällskap

Skate ftw!!

Så kände jag för en vecka sedan när mitt vintersportande plötsligt nådde nya nivåer.

Jag och fina vännen Karin i Eskilstuna hade lockat med hennes yngsta barn till Dalarna för lite skidor. Elbil, enslig stuga med brasa och inget wifi, check, och så månsken på det, några mil öster om Orsa.

Karins skidor var bättre vallade än mina för varm snö, och medan jag stakade mig fram, såg jag hur hon elegant tog sig fram på det där klassiska sättet. I myrmiljö såg det hela mycket stiligt ut.

Bredvid de uppdragna spåren fanns ytan där folk skejtade. Plötsligt kom en flåsande fågelhund med skejt-matte i lina farandes. Kort därefter kom en likadan, med dito husse skejtandes bakom så att öronen på hunden fladdrade av fartvinden.

Stavarna var långa, skären blottade spelande lårmuskler och framdriften av ekipagen var så… effektiv? För att inte tala om kurvtagningen.

‘När de skejtande kom in i en kurva, böjde de sig lite framåt och liksom hopp-skejtade sig igenom den. De gjorde någon sorts dubbelt skridskoliknande skär som bar dem in i kurvan med fart och kontroll, till skillnad från den mer skakiga V-stilen som en annan åtminstone tillämpade nedför.

Skejtade de nedför också? Och uppför?

Var de sådana där som käkade skejtvasa till frukost?

De flög ju fram.

Jag stannade upp och betänkte mitt eget obefintliga fäste. Karin hade försvunnit bakom ett krön, barnen var någonstans. Jag tog ett försiktigt skär.

Vad lätt det gick.

Så jag fortsatte. Testade stavisättningen: stavtag vartannat skär kontra varje, skejtade uppför backarna, ökade farten, kom ifatt barnen och minskade farten, skejtade nedför även om jag saknade vilan i den stillastående positionen i spåret, stabiliserade fötterna med insidans alla muskler, lutade mig lite framåt – och skejtade in i min första kurva.

Så fortsatte det.

Sista morgonen lämnade vi barnen i stugan och drog iväg tidigt för att fånga de lite kallare spåren. Jag vallade inte, fäste var nu sekundärt och vi valde en lite längre slinga på myrarna.

Och medan Karin fulländade den klassiska stilen i spåret, så skejtade jag fram på skaren utanför.

Över det frasiga täcket, mellan de glesa tallarna, under den bleka februarisolen.

Jag flög.

20210306_1058093944699278801919608.jpg

Livet.

Ön med fyren.

Det är dit vi ska på fredag, eller lördag? Jag vet inte så noga, dagarna smälter ihop och faller samman, långa och korta är de samtidigt och vi står högst upp i fyren.

Det är november. Jag känner dig knappt, du heller inte mig men vi gör den här landstigningen tillsammans ändå. Som att vi litar på att klipporna och diset och den bleka novembersolen kommer att locka fram det finaste ur bägge och då kommer allt bli glittrande vackert krispigt, oavsett.

Landstigning. Det är ditt ord för min längtan efter fyrar och avlägsna utposter. Hav som kastar sig mot karga klippor med urkrafter som bara finns hos elementen.

Att utsätta sig för elementen. Det är mitt ord för vad som sker när man går i stilla dis eller piskande regn och aktar sig för hala stenar.

Som vi gjorde den där kvällen för fyra dagar sedan.

Nu står vi längst upp i fyren.

Vad ser du, frågar jag.

Dig, säger du, och jag rör vid ditt ögonbryn med mina kalla läppar.

* * *

Nej.

Vi kom aldrig till ön med fyren.

Du fick förhinder dagen innan vi skulle åka, så vi ställde in.

Så fick du en parkeringsbot utanför min port som jag betalade hälften av, och sedan satte du dig på min näthinna.

Där sitter du än, och du vägrar flytta på dig.

20201128_1348231944099639904025312.jpg

Recept för dåligt humör

Men yo för guds skull vintern.

Att försöka kräma ut sin välbehövliga f*ck you-runda i den här slasken är som att se sin egen skit flyta upp ur toaletten.

Det var ju vackert och krispigt i morse. Rentav minusgrader, rosa soluppgång och snötuss på varje gren. Jag tassade runt på morgonpromenaden och hörde det knarra.

Med dagern kom slasken.

Och jag kröp ner i sängen, lindad i min omotiverat omotiverade måndagsångestfyllda måndag, för att spendera resten av dagen med att se ikapp missade webinarier, felstavade.

Sedan förberedde jag ett uppdrag, och sedan ville jag ut och tugga mil, för att bota apatin.

Men det halvdecimeter tjocka lagret av slask skrattade mig i ansiktet. Jag sjönk ner och gled iväg för varje fotsteg. Varje steg i detta lager av blöt snö var en så träffsäker spegling av mitt inre att jag blev rädd för mig själv.

Fel. Inte rädd. Irriterad och frustrerad, hopsnörpt.

Till och med ljudboken stängde av sig. Det fick bli en podd som vanligtvis får mig att skratta. Jag försökte, men de skräniga hånflinen från slasklagret på marken var för öronbedövande.

Vid det mysiga lilla skogspartiet en mil in i rundan försökte jag stanna och vara arg, verbalt arg. Men svordomarna dränktes av meningslösheten i mitt tilltag.

Jag halkade, snavade, snubblade hem.

Det kunde iallafall inte bli värre.

Eller kunde det det?

20210107_195401.jpg

Kallbad med tumvantar

46 sekunder.

Så länge kunde jag tydligen vara i vattnet idag just för att jag hade tumvantar på mig. Det var en utmaning jag föresatt mig att anta då jag ville kunna spendera mer tid i vattnet. Jag blev inspirerad att testa tumvantar då jag dessutom ofta blir väldigt kall om händerna efter badet. Kanske för att jag ofta skjuter ut mig bakåt från bryggan och simmar in vilket går hårt åt händerna.

Jag hade läst om tumvantar i ett inlägg på kallbad.nu, en helt överljuvlig fb-sida fullproppad med entusiastiska kallbadare. Ett tips som gavs var att hålla i bryggan och doppa huvudet bakåt ner i vattnet. Kanske ska testa nästa gg.

Hursomhelst.

Min bror stod på land och tog tid. Jag hade en minut som nån sorts luddig tidsgräns. Från första foten till andra foten till ner till midjan på stegen gick kanske tio sekunder. Resterande sekunder bestod av att jag stod längre ned på stegen, sköt ut mig varsamt och simmade utan händernas hjälp in tillbaka. Samt doppade huvudet, var ju svettskalle efter löpningen.

Dessa två moment var mycket trixiga att fixa med händerna ovanför vattenytan. Man liksom sjönk ju. Jag fick till sist ta av vantarna och doppa huvudet med händernas hjälp.

Till slut kom jag upp och när jag satte fötterna i träskorna hade det gått 46 sekunder. I mörkret.

Brr. Min bror tog sitt fem sekunders dopp och så gick vi upp. Jag var rusig och ångande på vägen upp till stugan vi var i (25 meter), gick till och med ut i vedboden och lassade in ett fång ved. Väl inne var jag dock påtagligt mer nedkyld än de andra gångerna, som kanske varat tio sekunder eller femton totalt.

Och i fortsättningen?

Jag kan definitivt tänka mig att sitta en längre stund med både mössa och varma vantar just för att kroppen ändå gillar att vara i länge. Däremot var det för bökigt att doppa huvudet och simma med tumvantar ovanför ytan.

Kombon snabbt dopp med utskjut och insim och vantar vid uppstigning känns rimlig vid vardagsdoppen framgent.

Slut på recensionen av kallbad med tumvantar, gråa vinterbilder för likes (obs kramsnö, så bli inte för avundsjuka på hur det är i Hälsingland).

❄️

Brorsdottern tog fotot på mig, som är från nyårsafton