Vid vattnet.

Det finns en plats på väg hem från jobbet där jag stannar till ibland. Hornsbergs strand heter det visst.

”Ibland” infaller när jag är för glad, för ledsen eller för mycket av någonting annat som behöver reflektion för att lugnas ned.

Ibland är det ett samtal till en vän som stället rätt frågor. Rätt frågor har ofta effekten att de får livets kullersten att verka lite slätare.

Ibland är det att bara sitta och titta. Se, utan att behöva sända ut en åsikt om något man ser till någon. Vad mycket man upptäcker då! Och ibland är det att sitta och älska att man bor där man bor. Så att man får cykla den fina vägen i motsol hem från jobbet.

Där ens färdmedel är markerat med vit färg i gatan. Cykelbana.

Tittade och älskade samtidigt gjorde jag idag. Mest älskade. Var en ljuvlig vårkväll drypande av syrener och hägg ju. Solen sken som en galning och speglade sig i vattnet och mina ögon, om det hade varit någon som råkat titta in i dem just då. Mitt vatten, det jag bor bredvid. På vattnet seglade små optimistmjollar. Hur somrigt!!

Och nu rullar jag som bäst iväg norrut på nattåget. Det vankas liggvagn till jobbärenden i Umeå och sedan lite finfin skidåkning i Riksgränsen med fina kollegan Sara. När man ändå är i trakterna, som en riktig Stockholmare skulle ha sagt.

Yes.

Förresten fick jag en riktigt härlig faktura från mitt bankkort idag. Femsiffrigt! Och första siffran var en tvåa. Det påminde mig om de minnen som lagrades i hjärtat medan jag jobbade upp den där siffran. Flandern, Mallis, backarna, bergen, havet, regnet, vinden, blåsten, brännan, de brännande låren, alla nya bekanta och alla befintliga bekanta som förgyller mitt cykelliv.

Nu rullar tåget lite lättare över livets kullersten.

Jag känner det. Ändå in i mitt mobila bank-id:s fyrsiffriga kod som betalar det femsiffriga beloppet som börjar med en tvåa känner jag det.

Ja.

Jag känner det.

❤️❤️❤️

Min måndags allra bästa cykeltur

Denna måndags bästa cykeltur börjar vid en lyktstolpe på Thulegatan 35. Där står stadscrossen och har väntat snällt medan jag har mosat kampfys till finsk disco. Jag låser upp bygeln från ram och bakhjul, monterar lamporna och rullar ut mot korsningen Sveavägen/Odengatan. Vid grönt trampar jag rätt över i fallande skymning.

Vid Odenplan stannar jag för rött. En cyklist före mig, inte en bil i sikte men är man storstadstrafikant så är man. På’t igen vid grönt och rulla mot St. Eriksplan. Tar fel Odengata och hamnar vid en korvmoj med korv från världens alla hörn. Hade jag haft pengar hade jag köpt en arabisk. Eller japansk. Det är så jag känner mig.

Vid fel korsning vänder jag och hamnar till slut på rätt bro. Vägen dit går via en rödmålad cykelfil. Älskar. Hej då vasastan, hej kära kungsholme.

På bron tittar jag ut mot kanalen. Skymningen är dödligt vackert vårlig. Över bron och snirkla mig genom hus med mystiska fasader och ned på min hem från jobbet-väg, längs med kanalen på norra kungsholmens strand. Strax efter kolonilotterna sjunger koltrastarna i buskaget till vänster.

Sista lilla knixen över brofästet vars bro leder mot Solna. Möter en löpare som tar vägen allra närmast vattnet där cyklister inte kör. Vattnet är så stilla under dagens bästa cykeltur. Ljuset så förföriskt. Vinden så ljummen.

Sista svängen upp mot Kristinebergs IP. Motlutet är ett segment där jag nyligen hamnade på 105:e plats. Sista högergiren mot min gata, trampa ur och andas djupt. Min gata. Min fina lugna bullerstörda men det gör inget gata.

Låser upp dörren och lutar crossen mot garderobsdörren. Stannar upp lite. Vad är det som luktar? Ser lågan från spisen. Vad fan. Går med tillkämpat lugn in i köket, andas, fram till gasspisen, stänger av lågan och lyfter stilla på locket. Häller inget vatten, tänker ingen tanke, säger ingen mening, bara tittar. Vickar på kastrullen. Räknar timmarna.

I kastrullen ligger min menskopp. Den rör på sig när jag vickar kastrullen fram och tillbaka. Den har legat där sedan jag åkte hemifrån i morse. Vattnet som den kokat i är sedan länge bortkokat, och jag räknar igen timmarna. Tolv. Tolv timmar.

Jag går ut på balkongen. Där står min minsta kastrull på gårdagens tidning. Den är fylld av vatten i hopp om att det brända från igår ska lösas upp. Sakta lyfter jag på den och häller över vattnet till den större kastrullen.

Det pyser lite. Fräser. Spottar, kommer rök. Efter några sekunder lugnar det sig.

Och jag tackar min menskopp för att den kanske räddade min lägenhet och mina grannars liv.

Jag ställer crossen i cykelstället.

Där slutar dagens cykeltur, den bästa på min dag.

Istället för gymmet.

I onsdags efter jobbet skulle jag ha gymmat. Eller om det var i torsdags. Ett mess till en gammal kursare ändrade dock tanken till skulle jag kanske ha och benen pinnar iväg mot Mosebacke.

Det är skymning och vi ska röka kubanska cigarrer. Med utsikt. Därav Mosebacke. Sjuhelvetes kallt är det när vi slår oss ner på ett av uteborden. Solen är nu nere alldeles och allt vi ser är upplyst av lampor.

Min kursare har drycken. Etiketten indikerar att innehållet är värdigt min kubanska cigarr. Den glasburk som jag använt som matlåda får agera champagneglas.

Korken poppar över staketet ned på gatan under. Bubblorna är mjuka och friska. Skål för kylan och vårmörkret!

I horisonten strax norr om nackamasterna finns månen. Den smyger upp över trädtopparna och är eldig ena halvan och fullkomligt guldskimrande. Stor. Hur kan den vara så stor? Som lamporna på Mosebacke.

Fram med tändsticksasken för att tända cigarren. Måste ta kontinuerliga bloss för att hålla liv i den. Den som blossar är tyst och drar in, den andra pratar. Allt för att hålla glöden vid liv eftersom tändstickorna är slut.

Sista biten är stark. Oklart om champagnen eller cigarren bidrar med mest surr i kroppen. Men kylan biter medan vi avhandlar den ena viktigheten efter den andra och vi måste in någonstans.

Hej då bord och utsikt. In i värmen på närmaste hål i väggen.

Hej meny med tre förrätter och en varmrätt. Lite finbubbel i bägges glas och snart är vi varma. När en förrätt är uppäten kommer nästa. Servitörerna turas om att med stor detaljrikedom beskriva vad vi äter. Det är syrligt, mjukt, tuggigt. Rentav utsökt. Raringar.

Prat och prat. Hur kan det finnas så mycket att prata om? Så många ord och meningar att lyssna på?

Ingen vet. Det bara är så. Och jag messar brorsan och får sova i Tullinge inatt och köper honom en påse rostade nötter. Vinkar hejdå till kursaren och dyker snart ner i brorsans varma gästsäng.

Det var väl en ok ersättare till gymmet, eller?

Att överlista nackspärr

Morrn då!!

Är lite uppåt. Nackspärret är på väg bort! Tänkte berätta hur jag gjorde, för det var första gången jag lyckades få nästan bort det utan kiropraktor.

1. Motivation

9/10 saker man aldrig gör som man borde göra, beror på bristande motivation (typ). Målet finns där, och medlet, men vad ska man med resultatet till? I det här fallet skulle jag använda min nacke till dans. Check.

2. Nån som säger åt dig

Hushållet var i detta fall tydlig i budskapet. De sa: ”ta på dig varma kläder, gå en promenad, sen bastar du. Punkt.” ja då gör man ju det. Och internet var också tydlig: håll dig i rörelse för att inte stelna till. Det var lätt att bara sitta med huvudet framåt för att det gjorde minst ont. Men nej, håll dig i rörelse och stretcha, sa internet. Ok då. För en gångs skull lydde jag råd och instruktioner! (hann med en liten sväng på myrorna också he he)

3. Bastu och övningar

Huvudnumret. Hej bastun. Värmen. Svetten. Ut med det onda. Tre timmars varierat bastande hann jag med och testade olika sätt att stretcha och massera mig själv. Nåt som funkade var att luta sig mot ett handtag inne i bastun och placera spetsen på ondaste stället mellan skulderbladen. Nåt som inte funkade var att placera vattenskopans skopade ända i ett hörn och sedan trycka handtaget mot ryggen. Svårt att balansera och få in rätt punkt. Handtaget i bastun var bättre, det vann, heja det.

4. Uthållighet

Tre timmar. Ut och in ur bastun, kolla råd på internet och kolla tiden, nedräkning till dansen, stå utanför och inne i bastun och röra armar och axlar och lyssna på knastrande ljud. Notera olikheter och felsöka: höger knastrar mer, exakt hur mkt kan jag vrida huvudet och vilka vinklar, funkar alla dansrörelser, ner på rygg på britsen och testa lyfta huvudet, skulle det funka om en dansare ville lägga ned mig på golvet för att avsluta sådär snyggt?

5. Slutligt test

En sista genomgång av samtliga möjliga och omöjliga dansrörelser och dusch på det. Mer av de rörelser där skuldror knastrar, ju mer knaster desto mer uppmjukning. Traska hem och känna efter. Titta på stjärnorna som började komma fram. Skulle dans hjälpa eller stjälpa nacken?

6. Spikmatta och test igen

Ligga på spikmatta, ordentligt med tryck på nacke och skuldror. Känna efter lyfta huvet vrida nacken stretcha

JA

det duger. Blev svaret.

På med danskläder, fantisera om kvällen och drömma om att flyta fram på golvet och

AJ

Alla rörelser skulle inte funka men tillräckligt många skulle det. Nu kör vi.

Smink, hår, parfym, resten och så hej då hushållet och iväg.

Så var det.

Från spärrad till jävligt stel men dansbar på sex timmar ✌️✌️✌️

Beundrarbrevet

Hej, vill bara berätta om ett så gulligt mejl jag fick från en följare!

Han heter Johan och skrev så rart så jag nästan blev tårögd. Det var den ena komplimangen efter den andra! Jag hade gärna lagt upp en skärmdump av hans mejl men då skulle jag nog gjort er generade.

Främst handlade brevet om hur jag tog mig an klimatfrågan i ett specifikt inlägg. Det gör mig glad, eftersom jag ständigt klurar på de många perspektiv det finns på denna fråga. Annika Lantz sa en gång att hon alltid tar upp den i sitt program. Så viktig är den för henne att hon har en deal med uppdragsgivaren att hon bara gör programmet om hon får ta upp klimatfrågan varje program (Lantzkampen).

Hon sa också, utifrån sin roll som komiker, att det är oerhört svårt att skämta om klimatfrågan. Det beror enligt henne på att det saknas en gemensam förståelse. Skämt bygger på igenkänning och just gemensam förståelse. Som saknas bland tillräckligt många i denna fråga.

Vissa tycker att de själva inte behöver bry sig. Andra tycker att de själva inte gör tillräckligt. Eller att andra gör otillräckligt. Återigen andra tycker att vissa gör överdrivet mycket. Hur ska man veta vem man har att göra med?

När hon sa det trillade någon typ av polett ner hos mig. Ju svårare en fråga är, desto större behov att skämta om den så att man får skratta och på så vis hämta kraft.

Fast egentligen är den ju så enkel. Vi har gjort oss beroende av fossila bränslen, vi föder upp för många djur som idisslar och vi låter några få företag få fortsätta tjäna pengar på det.

Men när hörde du senast ett intelligent skämt om klimatfrågan? Och när hörde du senast att det gjordes narr av någon som faktiskt försökte göra något? Eller kastades skit på den som försökte?

Vad handlar klimatfrågan om egentligen?

Rättvisa? Pengar? Makt? Snö? Inkomst? Cykelresor? Följebilar? Någon som tar livsutrymme från många? Bilspons? Värmerekord och översvämningar? Förlorade korallrev? Branden i Hälsingland?

När det finns många perspektiv på en fråga blir det extra viktigt att vara ärlig. Och att ha ett lösningsfokus.

Jag kör ogärna fossilbil till lopp. Varje meter i en sådan bil bidrar till klimatförändring. Det är svårt för mig att motivera ett utsläpp med någon obetydlig pallplats eller lärdom. Men är vi så få utövare som vi är och inte kan arrangera lopp på hemmaplan eller cykelavstånd så krävs biltransport. Därför åker jag fossilt fast jag vet att det är fel. Men därför letar nu jag och Karin efter en elbilsägare som vill dela bil med oss. Då kan jag köra elbil till lopp, och Karin kan skjutsa dottern till träning på lördagarna.

Som exempel.

Man måste vara en del av lösningen.

Jävlar! Mamma ropade just från köket att pepparkakorna blev jättegoda. Spröda. Hon hade bytt ut kogrädden och smöret mot sojagrädde och margarin. Så nu ska vi baka enbart veganska pepparkakor nästa år. Sa mamma. Kanske med lite mer nejlikor bara.

Yey.

Man måste glädjas åt de små sakerna.

Som beundrarbrev och pepparkakor.

Och den här osannolikt synkade bilden som Lotta tog, på mig och Ida när vi spurtar på Gröndal.

Mörker och ljus

Morrn då!

Sitter på Roslagsbanan till jobbet och ser hur dagen sakta gryr. Sista natten hos föräldrarna i Vallentuna var igår. Fortfarande några stjärnor som lyser mer än den uppåtgående solen och månskäran som vilar längre bort på himlavalvet. Den har lugnat sig efter nattens intensitet.

Visst låter det vackert!

Det är det också.

Tidigare i morse under morgonlöpningen var månen så stark. Intensiv! I nedan antar jag att man borde kallat den, den var så nära. Och den oupplysta delen var gulbrunskimrande. Hela alltet låg precis ovanför trädtopparna och jag följde den ända in i det oupplysta området förbi villamattan jag vanligtvis har som vändpunkt.

Jag hade ställt klockan på 05.40 och pallrade mig ut 06.02. Pannlampa på, reflex och skor, ut. Det var lite halt man fick akta balansen.

Kroppen svarade hyfsat. Tempot var ett ok morgontempo. Någon muskel på baksida lår stretade emot, och ena hälsenan var lite stum, men resten av kroppens hundratals muskler gjorde det jag ville så varför klaga? Den stannade ju inte vid en lyktstolpe och bölade som i lördags. Nej, den tuggade på, var nyfiken och positiv.

Vi sprang tillsammans, jag och kroppen över cykelbanorna och elljusspåret och under tunneln och genom radhusområdena. Vi sprang i mörker och månsken under en stjärnbeströdd himmel. Vi kände oss hoppfulla. Vi var lite kalla om låren men det var ok, vi visste att vi snart skulle komma in och duscha oss varma och få oss vårt gryningskaffe.

Och det fick vi. Fast vi fick oss en kall dusch. Ja, vi gillade det mer än en varm. Den varma duschen har börjat kännas kvalmig, den är inte uppfriskande. Det är däremot den kalla, och vi står där och känner hur vår andning hjälper oss att koppla bort den otäcka delen av kylan och njuta av den positiva delen av kylan. Vi känner hur vi andas bättre! Mer regelbundet, mer levande, vi lever, vi känner verkligen det!

Ja det gör vi.

Sedan packar vi vår väska och borstar håret. På köksbordet har vår mamma lämnat två avokado och ett par hemstöpta ljus. Så outsägligt rart.

Vi har nästan blivit så veckopendlare! Vi bor både hemma och hemma hos våra föräldrar. Vi tar ingen ställning i om det gör oss gott eller inte, så länge vi får vår morgonlöpning och vår kalla dusch och lite kaffe trivs vi.

På jobbet frågar de om vi ska gå på hemvändarfest på juldagen. Vi förstår inte, eftersom vi inte riktigt vet var hemma är alla gånger.

Vi tittar upp på månskäran och har slutat fundera på det. Vi tänker att månen alltid kommer lysa om vi bara tittar upp på den. Det är samma måne oavsett vilket hemma vi kommer hem till.

Nu rullar rara Roslagsbanan in på östra station och det här inlägget slutar.

Lite abrupt, men så är det ibland.

Kvällen innan morgonlöpningen

Inlägget handlar om kvällen den 6 november men hängde sig och gick i tryck först morgonen efter, då jag redan varit ute 

Hej från hotellrummet.

Sitter i nattlinne som matchar sängens överkast och laddar för en löjligt nyttig sallad. Till detta en vidrig dryck som är fermenterad och smakar fasansfullt. För att balansera upp det hela har jag gudskelov min lilla reseplunta med fin-virre, så ni kan vara lugna.

Men åh. Alltså! Denna tahinidressing! Så krämig och fulländad i sin lenhet! *njuter*

Imorgon blir en spännande dag. Klockan 0800 ska jag vara på plats för jobb, och innan dess ska jag ha ätit hotellfrukost, klätt på mig power-suit och sovit. Jag ska också ha gjort det mest spännande: sprungit min morgonrunda.

Yes! Det blir första konferensgången med nya löprutinen! Jag brukar ju alltid ta med löparkläder för att just få in det innan hotellfrukosten vid jobbresor, men ändå. Detta blir speciellt eftersom den håller på att bli en del av min vardag på ett nytt sätt.

Räknar jag bakåt kommer klockan att ställas på 0515. Då är jag ute i Göteborgsgryningen 0530, tillbaka 0615 och färdigklädd till frullen 0630. Och så kan jag hoja iväg på en av hotellets lånecyklar vid 0730.

Det är spännande just för att se hur kroppen reagerar på 0515 även då den vet att den inte får vare sig å-dopp eller brasa. Ingen bastu heller eftersom den som finns på hotellet öppnar först på eftermiddagen. Jag testade bastun, utan att ha sprungit den minsta meter eller frusit i ett enda vattendrag. Här fanns även en pool, som jag efter moget övervägande tog två längder i. Klorfyllt, varmt och genomskinligt. Fjärran från fyragradigt rinnande åvatten.

Jahaja.

Nu behöver hjärnan sluta arbeta.

Den behöver somnas, nattas, få lyssna på ljudbok, innan klockan blir 05.15.

Glad tisdags virre på er, så hörs vi säkert imorogn.

Kolla fina veterantåget på Göteborg central förresten!

Ni har väl en power suit? Precis, det är den där outfitten som med sin skottsäkra väst skyddar dig mot mindervärdeskomplex när du ska föreläsa för massor av potentiellt kompetenta människor

När Anna gick ner i ån.

Det kommer alltid finnas ett före och ett efter novemberbadandet.

Före är när du står på brotrappen lutad mot piassavakvasten. Den borrar sig in, som den ska. Du vrålar inombords och står kvar för den förlösande känslan efteråt.

Före är när du känt rörligheten återvända i höften och går in i huset för att hämta handduken. Varmt och skönt inne, kyligt ute. Rått, dimmigt. Brasvärme inne, sprakande mys. Du får det när du kommer in om bara några minuter. Av med alla tajta morgonlöparkläder, svepa handduken runt sig och tillbaka ut i hallen. I med svettiga fötter i träskorna. De kommer vara blöta om några minuter och ska då ställas framför kaminen för att torka.

Ned mot ån. Förbi syrenen, vattennivåmätaren och slutligen sälgen vid bryggan.

Det är kallt. Svetten har slutat värma kroppen och övergått till kyla. Vattnet kommer att vara kallare än någonsin. Kliva upp med träskor på bryggan, inte halka. Trippa trippa. Försiktigt. Inte ned i dyn under vattenytan. Handduken ska läggas på räcket, träskorna ska ställas i färdriktningen för att kunna klivas i direkt från stegen. Då kommer du att skaka och ha lite sämre balans, så skorna behöver kunna klivas i direkt.

Hänga handduken på räcket. Av med skorna. Nedför stegen. Inte halka. Första steget ned i vattnet, iskylan, andra foten, ett steg till, och sen –

Kasta sig bakåt.

Ett simtag, doppa huvudet, två till, tillbaka vid bryggan, uppför stegen, upp på bryggan, i med kylda fötter i träskorna och vita handduken runt sig.

Lugnet. Du fryser inte trots nollgradig luft och tregradigt vatten. Upp upp, in till brasan, värmen, sprakandet, knäppandet från veden, på med alla kläder i lådan.

Fast egentligen behövs det inte. Värmen kommer ändå, inifrån.

Ruset i blodet. Lugnet, värmen.

Det är det som är efteråt. Efter badet.

Sker badet kvällstid är magin total när ni tassar ner tillsammans, du och mamma. Gräset krispigt av frost. Håller varandras handdukar, kalkylerar bryggans halkrisk, tittar upp på stjärnorna och lyser en rundel med lampan på gräset.

Ruset efteråt, gå upp i mörkret, skratta och sjunga!

Kroppen vibrerar. Lever. Älskas.

Före badet är det kallt. Svetten kyler. Efter är det varmt, alltid. Och nu, på femte dagen i rad med ett eller två bad per dag fördelat på gryning och skymning och kväll, ja…

Då är kroppen ett vibrerande, sjungande, slängkyssande novembermonster som äntligen hittat sitt knark.

Det icke förhandlingsbara

Yo lovers!

Novemberbloggaren här.

Har redan börjat älska denna månad. Dimman, mörkret, gryning, himlar.

Det mjuka diset, den runda månskäran och den plirande solen.

Att röra sig på stigar med löv vars konstverk av vattendroppar inte kan fångas på bild. Inte heller det diskreta fågelkvittret eller lukten av skog låter sig fångas.

Eller smaken av det insmickrande vinet man dricker tillsammans innan middagen medan man lagar den.

För så här är det.

Jag är på andra sidan kvällsdoppet och vill blogga. Skriva. Kroppen är mjuk, älskad och vibrerande i varje cell.

Inlägg gror när man har spännande samtal med svågern under morgonlöpningen.

Vi ger oss ut i gryning. Ena dagen 0650 och andra dagen 0635. Jag vill fånga mörkret och möta gryningarna i löparskor. Svågern vill hålla uppe sitt löparflow och ställer villigt klockan.

Den första rundan är vidrig. Rent hemsk. Jag vill vända, lägga mig i diket och böla. Gå hem och dricka mitt kaffe. Jag är relativt svagare, tyngre, långsammare och slöare. Benen är kvicksand.

Första 3k är uppvärmning, sedan ska det kännas bättre. Jag vill testa något. Så två gånger ökar jag, och två gånger belönas jag med ett leende. Det är mitt eget, avfyrat i fartökningen. Av fartökningen!

Hah…

Svågern peppar. Jag fortsätter utforska vad fartökningarna gör med leendet. Gör med kroppens hållning och psykets vindlingar. Efter 8,4 km ska vi vända. Ta gruset tillbaka. 200m innan vändning ställer jag den förbjudna frågan. Den jag aldrig ställer annars. Som andra ställer till mig, men jag aldrig till andra.

Hur långt är det kvar?

Och svågern säger vänd, så blir det 12 km, och jag vänder och han fortsätter lite på muskulösa ben och kommer snart att komma ifatt och om mig. Han är så lätt, så svävande, så glad!

Jag hör honom. Han flåsar mig i hasorna. Han orkar svettas, jag slöar. Jag ökar lite, några sekunder håller vi jämn fart och han peppar. Bra Anna, såja. Så är han förbi, och jag ser honom springa i kurvan på sista svängen in mot huset.

Släkten möter i morgondiset. Svågerns fru och små hoppar och tassar, kramar och kisar, morgonmysiga. Han fyrar av armhävningar, core och chins. Svettas. Jag gör lite men börjar till slut istället flowa. Gå på snöre. Triggerpunktsbehandlar höfterna med piassavakvasten. Knarkar kvastens genomborrande smärta som förlöser mig.

Dag 2. Stela och stumma. Låren, fötterna. Nej, inte fötterna, de mår bättre än igår. Benen också. Uppvärmningen 3k, check. Dags att öka, utforska, öka, utforska. Vi kommer in i ett arbetstempo strax under 6 min/km. Tuggar på.

Svågern pratar träning. Vi tar ett motlut. Filosofin kring sitt eget upplägg. Morgonlöpning, styrka efteråt och så frukost och fixa med barnen och till jobbet. Rutinen sitter. Mår bra så. Tränar så för att må bra. Lägger upp sin tid så för att må bra och ha tid för det och dem som är viktiga.

Han kan inte längre förhandla med det. Det ingår. Det kan inte sluta ingå. Han är inte sin träning, men den gör honom till en bättre version av sig själv. Han gillar det. Så han låter den fortsätta göra det.

Jag motargumenterar. Vill ha min sömn. Är så trött på morgonen. Så stel. Hatar morgonlöpning. Blir ännu tröttare.

Men det som händer under dagen efter andra morgonpasset är motsatsen. Jag har ju sovit skit och borde vara sömnig, trött och fel, otrevlig och ful, men kroppen säger emot. Vill inte. Är pigg och glad, fungerande.

Fyra dagar löpning. Två i eftermiddagsmörker, två i gryning. Längre och längre, tugga tugga. Ställena på kroppen som mjukas upp och börjar flyga över gruset.

Jag längtar nu till nästa steg. Jag vill fortsätta utforska tempon, ökningar, sträckor, underlag. Vill ha dopp och kaffe och brasa som väntar efteråt. Vill låta piassavakvasten borra in sig i min höft när vi är klara, innan doppet.

Ja.

Hur slutar det, hur slutar inlägget, hur slutar gryning, dimma, sol och mörker?

Jo.

Med att ställa klockan.

För det finns ingen annan utväg. Det är inte förhandlingsbart. Inte än, inte nu.

Lägga fram pannlampan.

Klockan är nu ställd.

Den ringer 05.15.

Piassavakvasten.

Jamendåså!

Det har blivit dags att, i ett kort fredagsinlägg, presentera min nya massör.

Piassavakvasten!

Eller närmare bestämt dess skaft.

Den står lutad mot huset lite nonchalant när jag kommer hem från löprundan. Novemberkvällen är mjuk och skoningslös i sitt mörker, och mina höfter trötta. Höstformen är bortom all rimlighet denna november, det kan bara gå bättre! Kvastskaftet är rundat och mjukt och perfekt i sin hårdhet, när jag kommer på att den skulle kunna trycka fram ökad rörlighet om jag lutar mig mot den.

Så jag gör det.

Står där, nonchalant som skaftet självt. Låter pinnen och precisionen och kroppsvikten tillsammans göra jobbet.

Det tar. Det biter. Det strålar ut när skaftet hugger mig i rätt punkt och det svider på precis rätt ställen för att jag ska inse nyttan med det.

Så ont, så gott, så hårt, så mjukt.

Älskade skaft, mitt kvastskaft i nöden när inga kunniga triggerpunktshänder står att finna!

Jag lutar mig mot skaftet som en knarkare. Vill ha mer av det där som gräver sig in på djupet och får muskeln att vråla innan den till slut ger upp och ger med sig.

Min foam roller.

Min kvast.

Mitt skaft.

Min piassavamassör i novembernatten.