Kort rapport från årets premiärcykling.

Yo lo!

Hej bloggen och alla läsare.

Idag har jag varit cykelbakis. Vintercykelbakis. Det är ett tillstånd som uppnås genom att man får vind i ansiktet samtidigt som man cyklar i minusgrader. Ögonen blir smala streck och sinnet mjukt och fluffigt. Och mosigt.

Det var igår som den hände, cyklingen. Alex hade genom lock och pock fått med mig ut på en kvällsrepa i gränslandet mellan länen – mina favvolän!, kylan, den inre värmen och den slirande isens ljuvlighet.

Ljuvlig och ljuvlig. Jag får erkänna att jag för första gången var lite småskraj för isen igår. Det var inte den där vanliga pirrande iskänslan, det var den där ovanliga iskänslan. Skräckkänslan, utan förtjusning. Jag kom på mig själv med att längta både till löparskor och torra vägar.

Alex manade lugnt och stadigt på hybriden medan jag styrde Ridleyn, och det nya med igår var kombon av just mörker och is. Lampsken kom ju från mina bägge pannlampor och Alex superlampa, så den saken var löst. Och Alex guidade vant bland grusvägarna väster om Eskilstuna. Men det där att köra med ett par meters sikt och ta isen sansat, när den dök upp spontant, det var nytt för mig som hittills enbart tränat is i dagsljus.

Greppet från dubbdäcken släppte kanske en gång, och ytterligare ett par gånger flöt jag ut mot vägrenens trygga nysnö.

Men vi körde vurpfritt, och vi kom hem, och teet höll sig bra i min lilla termos, och det var vintrigt och frostigt.

Och nu står Ridleyn ren och fin och vilar nere i källaren medan jag ska traska ner på stan en sväng.

Och ännu en gång har jag kört ett sånt där pass som jag aldrig skulle gjort på egen hand.

Länge leve medcyklisterna!

 

Edit: så fort jag publicerat detta så insåg jag att det inte alls var premiären. Årets första tur gick ju runt delar av standardgruset i förrgår. Där också bilden ovan togs. Eller nej den togs från en promenad i måndags. Eller? Eftersom blåmärket i hjärtat spritt sig ut i cyklistkroppens alla extremiteter och satt sig som en parasit på minnet så räknas ingenting som jag gjorde på varken tisdagen eller onsdagen så det var premiär igår, så var det faktiskt. 

Annonser

Hur kontoplanen räddade min höst

Idag körde jag stig med stiglöpargänget här i Västerås, WTRS. Is, lera och pannlampor. Och igår körde vi dito med Micke och Conny. Noll vurpor igår, två idag. Terrängskorna får jobba när vi svassar fram över rötter, stenar och isgator och genom vattenpölar stora som små insjöar.

Att vi håller oss på benen som vi gör är egentligen ett under. Kroppen och psyket jobbar tillsammans intill taktfast perfektion. Sikten är som mest en meter och tempot är runt 6 min/km. De flesta knattrar fram på isdubbade skor, men med rätt teknik klarar man sig utan: spänna magmusklerna, om man har några, slappna av i kroppen och läsa underlaget. Den som istället spänner benen och vobblar med sinnet dör snart isdöden. Precis som med vilken cykel som helst alltså. Och då kan man åka på spännande små nacksträckningar, som jag verkar ha gjort idag.

Dessa stigpass! Man kan tro att cyklisten Anna fullständigt har ballat ur, inte cyklat sedan 3 december! Ridleyn står i Karins källare och saknar. Längtar. Stampar med framhjulet, nöter dubb på källargolvet. Gråter, hänger med styret. Tror jag. Måste den ju göra nu.

Jag lever den här veckan ungefär som jag levde min julledighet: somnar sent, upp vid nio, långfrukost, tittar ut på dagern, tar en kaffe till, går promenad eller gör ärenden på stan, löpning när mörkret faller på, gott käk och så softa på det. Nyårslöftet tarvar groddar så det får det bli minst en gång per dag. Har jag tur klämmer jag in en massagebehandling. Och jag är inte sugen på onyttiga grejer utan mest på de där groddade linserna och solrosfröna. Så knallgula och knapriga! Så klyschigt hälsosamma! Jag har försökt göra chokladbollar, med jordnötssmör, tro mig! Men de frestar inte. Inte nu. Inte längre. Synd för dem!

Min fina vän Micke, som jag brukar stiglöpa med, och morgonfika med, frågar ibland hur jag märker på mig själv att jag är glad. Då brukar jag säga att jag dansar till pojkband i vardagsrummet. Micke hatar pojkband, men det säger han inte. Istället förstår han på sitt tysta, diskreta vis att det inte alls är pojkbanden som är grejen. Det är all musik på den spellista som råkar rulla. Varje låt. Grejen är dansen. I just vardagsrummet.

Och det har blivit mer och mer dans den senast veckan. Idag efter löpningen trippade jag till och med uppför trapporna nynnandes de där pojkbanden.

Det som är sig olikt jämfört med innan julledigheten är att det finns ett mystiskt inre lugn inuti mig. Det har liksom letat sig in och parkerat sig närmast hjärtat. Myst in sig, med en självklar auktoritet. Lite som Emil Jensens vinterprat. Som visar sig genom danssteg på min slitna fiskbensparkett. Och så alltså som denna hunger efter groddar.

Den här veckan präglas inte bara av löparglädje och kontoplaner. Eller för den del flyttstädning inför min nya hyresgäst. som för övrigt också heter Emil. Den präglas också av offertskrivning för en frilansgrej jag hoppas få jobba med i februari, vid sidan av min kurs! Det är såklart skitläbbigt första gången man lämnar anbud på en offentlig upphandling och begär ett pris för det man anser sig kunna utföra. Men vill man frilansa så vill man!

Dessutom har jag nu levt snart exakt en månad utan telefon. Lika länge som utan cyklingen alltså. Den nya ligger i sin kartong sedan en vecka och ska packas upp. Snart. Den har varit till Vallentuna och vänt, stackarn. Herregud, detta är min sämsta sida. Jag blir extremt otrygg av nya grejer. Så därför drygar jag mig gentemot dem som försöker få tag på mig, egentligen helt utan anledning. Pengarna för abonnemanget och telefonen tickar ju på! Men nu har det gått så långt att jag inser att jag måste ha bank-id för att kunna föra över pengar från mitt hemliga back up-konto till mitt sargade vanliga konto. Som inte ens har tillräckligt på sig för att jag ska kunna betala för Basemile!

Fy på sig, knäppis-Anna. Men det har ju blivit lite av en utmaning. Ska jag bli en vanlig mobilflipprande jävel igen? Liksom.

Jag har ju för övrigt självklart redan insett att den gångna hösten har krävt en åtstramning av utgifterna. Folkhögskola, ingen kommunlön som trillar in med sitt trivsamma thud och så ännu ett pendlarkort. Till Katrineholm av alla ställen. Så vad har jag gjort?

Jag har ärligen försökt sälja av mina tävlingshjul, och faktiskt lyckats prångla iväg ett par bibs, som visserligen var ett felköp. Men de kändes som en intäkt!

Jag har totalstoppat uteätandet. Nästan. Matlådor och någon ärtsoppa för 9:90 på Coop i Katrineholm då och då. Och handlat whiskey på taxfree, när vi ändå var i Tyskland. För att inte tala om den kubanska rommen, hur billig var inte den nyårsfyllan??

Men i övrigt:

Jag har tänkt fram pengarna!

Ett sätt att göra det har varit tanken att denna höst finansieras genom rimliga utportioneringar av mina surt förvärvade slantar på back up-kontot. Det konto där mina fuck you-stålar finns. Dem man använder när man behöver en paus från snubben, jobbet eller annat som råkar skava just då i tillvaron. Eller då man behöver uppfylla sin längtan till det där. Jag har kämpat hårt för slantarna på det kontot och därför har jag under hösten spenderat dem med stor glöd.

Det är ju dessutom olika konton! Kuba går på historielektionskontot, Tyskland på äventyrs- och solcellskontot, triggerpunktskursen på utbildningskontot. Och så vidare. Övriga utgifter finansieras genom de pengar jag sparat historiskt på att inte äga en bil. Och genom att aldrig gå på bio (som jag ändå inte hade gjort). Och så täpper jag till luckorna genom massagebehandlingar, som även innebär insättning på mitt personliga glädjekonto, och tar emot allmosan från CSN på någon tusenlapp i månaden. Plus studentrabatten på tåget!

Sweet.

Jag har försökt parera genom lägre boendekostnader och totalstopp på uteluncher. I övrigt har jag köpt julklappar som vanligt, fikat som vanligt, handlat nyårsmat som vanligt, druckit öl och käkat tacos med Smestan som vanligt.

För man vill ju leva.

Så nu sitter jag här med mitt sargade bankkonto och älskar hur tomt det är. Hur mycket jag andats och tappat andan för de slantarna som inte finns där längre!

Och imorgon blir det en överföring till Basemile-kontot. Och så lite till biokontot, för faktum är att jag planerar att se om den enda film jag sett under hösten: The Square, som mamma bjöd mig på.

Se trailern för detta skruvade, intelligenta, snygga mästerverk där en kock äntligen får lacka ur på gästerna på vernissaget, här nedanför:

Så kan ni berätta för mig sedan om ni tror att Oleg blev nedslagen på riktigt och om Terry Notary då blev skadad. Och om ni, likt mig, känner en djup längtan att se Terry Notary där han inte är en gorilla, så kan ni titta på den här trevliga intervjun. Jag har personligen svårt att just nu se framför mig en mer ödmjuk människa än denna fantastiska Terry Notary.

Vill man inte bara krama sönder honom?

God natt!

”Jag vet precis vad du behöver!”

Ett rejält långpass. Eller trappor i Djäkneberget. Alternativt tvåsiffrig backkörning i Hugelsta.

Helvete vad min hjärna jävlas med mig dessa dagar.

Om vad spelar ingen roll i det här inlägget.

Men det finns ett sätt att jävlas tillbaka och det är lite vanlig, hederlig fredagslöpning.

Det är i hjärnan som tankarna bildas och förvildas.

Det är där som tankarna också kan lugnas ner och fås till sans! Det är tankarna som avgör hur lycklig jag är eftersom de fortplantas till känslor och känslor är vad livet utgörs av. Nuet finns, bara nuet, och just nu är det bra för jag har nytrapptränade glada ben.Vissa säger att jag är beroende av kaffe, långdistans och explosiv träning.

Ni kan fortsätta säga det.

Nu vet ni.

Jag behöver dessa saker för att vara en rimlig medmänniska.

Gymmet någon?

Mini-inlägget om lillklingans revanschrunda

Ett kort inlägg medan jag fortfarande har täckning. Yep, ska ut i vida världen: Kuba!! Utan cykel; det blir en kulturell resa med ett och annat saltstänk ihop med en öventyrsklunga från jobbet. Ses 26/11 hemma igen!

Men först alltså något kort om säsongens kylslagna begivenheter när vi såg ljuset i slutet av tunneln och Magnus körde på medan jag fick hjärnsläpp och klev av cykeln mitt i tunneln. Stackars Jocke bakom mig fick aldrig chansen att visa sin balans och sitt sinne för fokus, utan det var Magnus i eget majestät som fick stå för tunnelseendet.

För om man väl har det, ihop med en jämn kadens, och tillit till maskinen, så klarar man vilken ridstig som helst.

För det mesta sitter i psyket. Och det hade jag, nästan.

Men Ridleyn fick tugga sitt grus, och lillklingan fick sin revansch, och bägge står nu avspolad och insmord och fridfullt väntande hemma i Karins källare medan jag flyger iväg till Kuba.

Snart hemma igen, ingen fara lilla klinga.

Undrar hur det är att cykla där.

Nu lyfter vi.

Godnatt, och frosta inte av det sörmländska gruset än på några månader ❤

Fredag 04.33

Och så var det dags för en skitnatt! 

Gryningsbloggaren här. Jag har varit vaken sen 02.43 och är därför något mosig i hjärnan. Sitter närmast dörren där wi-fi finns medan jag väntar på att klockan ska bli sju så jag kan få gå ner och dricka kaffe. 

Hotellrummet uppfyller bottenbetyg på nästan alla punkter: trafik utanför fönstret, mjuka sängar, för fluffiga kuddar, brunbeige inredning och element inne på toa som man tror fungerar fast det inte gör det. Så att cykelkläderna man tänker sig är torra på morgonen inte är det utan sådär fuktiga så att skavet förvärras när man spenderar hela dagen i dem.

Här finns dessutom en otålig tysk tant till föreståndare som för sitt liv inte kan ta in hur svårt det är att förstå tyska. Inte minst tyska siffror, som är lite avgörande när man ska boka hotell. Men men! 

Ja ja. Frukost ingår iallafall. Och cyklarna är hyfsat rengjorda och insmorda och står låsta i ett garage.

Det är för övrigt roligt hur många av de tyskar vi mött, som bara pratar på trots at vi uppenbarligen inte förstår vad de säger. Man lär sig massor av att de pratar som vanligt och inte gör sig till! 

Var lite rövhål igår när vi skulle käka middag efter en rätt så lugn cykeldag. Jag hade sett fram emot att få komma ut ur rummet ner i restaurangen, så jag duschade och tog på mig lukta-gott. Satte upp håret etc. då säger Forest att han har beställt upp käk på rummet. 

Käka på rummet??? Denna gudsförgätna plats där lastbilarna forsar förbi och man inte kan tända lyset på toa utan att fläkten väcker hela grannskapet? Det rummet??

Vi var tvungna att ta en stjärnbeströdd promenad till närmaste mack och köpa rhiesling till mig för att blidka detta fasansfulla beslut. Som för honom var helt naturligt; fixa käk helt enkelt. Sedan var det faktiskt rätt schysst att duka upp på sängen, och den grekiska stekta potatisen och tomatrisotton var god! 

Ja herregud. Säkert därför jag inte fick sova i natt. För att jag tvingade iväg stackars Forest på promenad så att potatisen kallnade. Idag ska vi köra sista tyska etappen, mot Münster. Ca 100 km, platt eftersom vi närmar oss Holland. Regn också. Det blir kul; Münster ska vara en historiskt bra cykelstad! 

Den tyska tanten sitter inte alls och övervakar varje rörelse du tar i det ekande tomma frukostrummet, hon vill bara se så att alla har det de behöver 

Lite bilder från dagens, jag menar gårdagens! Helvete snart är det morgon!s tur. För jävla fint i Tyskland alltså:



October 16: The cream, the castle climb, the cobble stones, the heat. The puncture. 

I’m getting some serious rash from riding. The cream I’m using to survive the rash is the excellent cream for infants that I got from my sister. 

Today’s ride was quite eventful. We started off with a pretty serious climb up to the Bernburg Castle. The first actual climb on this trip. We then entered the cycling trail, with the aim to ride 112 km to Wernigerode where we got an awesome deal at a hotel.

We rode through various landscapes such as forest trails, cobble stones, muddy off-roads and some gorgeous gravel. 

We got more and more elevation and the trail became more and more remote. As we rode through vast fields at midday, the heat was up to 26 degrees. There was no wind.

We got onto a gravel section, slightly uphill, and I got into a meditative state. I laughed from the excitement of the gravel grinding. We went down, and as we turned left, I felt the familiar numbness of the steering bars: puncture. 

We fixed the puncture and managed to lose a spring. I put on a spare one. The puncture had stolen 30 precious minutes from our schedule and I started to feel sunstroke. Or heatstroke.

We decided to cut off 10 km from the trail by going on an ordinary road. Paved. Windy. Straight. My legs were dead. I hardly pedalled.

Back on the trail, they were revived. We once again had oxygen, trees and leaves around us. We went uphill and downhill on bumpy forest trails.

My front panniers had felt funny for a while and we realized they were lose. Forest helped me tighten the quick release and we took off again.

It was getting dark. We went uphill on small forest trails. We put lamps on, we had a bite of nut bar, and realized we had 20 more km to go.

We lost the signs for the route. A few German ladies attempted to make us understand German and we made it to a small road from where we’d find the way. 

Dark. No wind. Warm. 

It was actually quite perfect conditions. The paving was smooth, we had water, we had batteries on the phone, good lamps, extra tube. Perfect warm but enough chilled temperature. We had everything! 

(One thing I’ve learnt so far is that once there is a place for lunch, seize it. We didn’t do that today, and had lunch outside a grocery store at 4 o’clock. Luckily, we managed to refill our water bottles at a tourist information.)

So we went up to the hotel, where our booking had been cancelled due to our late check in, but was put on a different room with free breakfast.

118 km today.

All good.

Again. 

Wiki how: to find cheap accommodation in an upmarket area at 9:30 pm

Yesterday we took off from Berlin and went south towards Potsdam. We rode on Unter den Linden and through the Brandenburger Tor and took a left. After some time of bad navigation from me, Forest took lead and got us to Potsdam. 

Potsdam was beautiful but busy. I pushed Forest to keep going although it was getting dark, and we took the south route by the lake to… places by the lake. It got pitch dark and we passed by cute little towns. 

We didn’t have a place to stay, but we figured we’d get into some cool place at a decent rate.

Lamps on.

This lead us to a bar by the water that showed us a guest house with pricy deals on rooms. We said no thank you and went to a bar with wifi and got ourselves a delicious onion soup, some pizza and a beer. 

We got wifi and checked for hotels. No place to stay. 

What to do? We got on our bikes and kept going towards the next little village, Ferch. There could be options there. Google offline navigation lead us onto a dark, sandy road and into the bush. Pitch dark. Lamps on. After two turns on muddy gravel, we stood still under the stars. We were in Ferch. 

Ferch was obviously nothing but a dot on the map.

I started preparing for a night in the wild. We could do that! Forest would share his sleeping bag, we could put on all our clothes and try to get some hours of sleep. 

We pushed our bikes up a muddy hill. I was quite unsure how we’d make it through this night.

Perhaps the deal at the guesthouse wasn’t so bad after all. Pricy, but breakfast included and we’d have a shower. We went back, but she had closed down. We hit the road again, and decided to pedal towards a town some 15 km north west. 

In a corner of a street, we ran into two guys in their teens. I figured I might as well ask if they knew of any hotels. Any cheap hotels. 

They started to discuss my question in German. And that’s when things started going our way: the guys knew of some rooms by the sea that they called holiday rooms. They started to explain the way, and what phone number to call, but ended up escorting us. Outside the house, there were three German seniors playing boule in the dark. The guy asked about rooms, and apparently one man was the landlord. And he made a phone call, and the building had a room for us, at a rate cheaper than any hostel we could ever dream of. I practised my crappy German that I had picked up during some train trip ages ago, and the landlord was quite happy because he didn’t know any English.

He showed us around, and prepared breakfast for us, and as he said goodnight and we were left in our room, we could hardly believe that this was even happening.

What if we hadn’t taken that pitch dark detour in the woods? What if we wouldn’t have had that delicious onion soup at that bar? Then we might not have run into those guys. And what if I wouldn’t have asked those guys for hotels?

So many what ifs. But we were rewarded (for what? I don’t know) with this lovely quiet place by the sea. For some reason, things fell into place. 

And during today’s cycling on the R1, a cycle route that crosses over from Russia to Germany and Holland down towards Spain, we were even luckier. Smooth paving, away from the roads and digging deep into the forest.

And the forest today was the definition of fall: peacefully going to sleep while the leaves were changing colours: from green, to yellow, to orange, to deep red. Some leaves would even wrap around the teees as if they were hugging them; supplying extra warmt in preparation for the cold season. 

I’ve learnt that navigating and stopping to look at the map takes a lot of time from the riding. So this route, this car free route!, is what we’re going to be on for maybe the rest of the trip.

Some photos from the riding before we hit the sack:



Summary week 1

Today I’ve been thinking that this trip might turn into a falafel and wine trip with less biking and solar panels research than I intended.

Therefore, I need to do a short summary of accomplishments so far on the trip: 

1. Navigation progress. I learnt by experience that navigation is crucial on a cycle touring trip. We had some shaky experiences before I realized that I could use google maps offline navigation. You just set the route when you have wifi and then navigate, preferably with your earplugs plugged in, offline. Works perfectly fine and you can focus on riding in any conditions. Preferably badass.

2. Warm showers. Tonight we’re spending the night at our third host. A nice woman in the outskirts of Berlin who has more bikes than I could ever dream of. She does touring with her husband and gave helpful tips about riding by the Elbe, up to Bornholm and further down by the Polish border, plus she fed us dried tomato pasta. Warm showers is a great way to meet people. 

3. Solar panel chit chat. We had ridden by a house twice on our way to the Buddhist festival, and finally knocked on the door to see if he would talk to us. He would, and he told us about the politics and economics about his panels. Valuable acquaintance.

4. Kadampa Buddhist festival. We’ve spent three days at a Buddhist centre, attending teachings and guided meditations within this tradition. Truly valuable. 

5. Night riding in hard conditions. Midnight riding from the bus stop in Berlin out to our hotel was the greatest adventure so far. Doable thanks to offline navigation and good bikes. 

6. German falafel and cheap wine. Yes, we’re digging into the goods of this country: when we got home from them festival last night, Forest went to get some falafel and fries and I poured the sweet, cheap lovely wine for us. We enjoyed it in front of watching the new Twin Peaks on the hotel tv. Yummy.

After all, we’ve done quite a bit and no need to worry that the trip will be empty of experiences.

That’s the kind of list I make when I need to feel better about what I’m doing. 

Tomorrow: downtown Berlin! 

There’s something deeply satisfying in badass navigation.

Me and Forest have got quite a bit of night riding in these past few days. It means to get up from a nice and cosy indoor position, hop into the cycling clothes and onto the bike. We’re attending a Buddhist festival and we stay at a hotel 19 km from the site, so we get two rides per day. 

The morning rides are pretty rough, my legs are used to longer rides to wake up, but it’s nice to get a morning ride in before all the sittings at the festival. 

The night rides, on the other hand, are exciting: you need to conquer any weather condition and get onto the bike and navigate through the darkness no matter what. 

Yesterday we had rain and wind and navigated with a new method: downloaded the route from google maps, went offline and got the instructions from headphones. This took a lot of stress off my shoulders and it’s nice to just rely on a voice that tells you where to go. And you don’t have to worry about getting your phone wet. 

Today we had a chillier temperature and a crazy moonlit, starry sky. The moon was low, giant and orange. I saw a shooting star. 

I think night riding appeals to me because it forces me to push the limits. And I always feel faster than usually, although I’m usually slower. And the sky is much more interesting to watch. 

That’s all for now. Tomorrow we’re staying at a warm showers host again, close to here. Then we will spend a few days in Berlin.

After that: west, east or south.