Wow-dag.

Nu händer det.

Det var känslan igår när jag trampade hem från Bagarmossen över Skanstullsbron. Jag hade gjort en avstickare till min fina vän Anna, som sagt sig vara skyldig mig en middag med bubbel av särskilda skäl. Innan dess, hade jag cyklat en lite längre runda med delar ur grusgänget.

En sån där wow-runda, där vi alla knappt kunde säga något vettigt förutom just wow. Åt vitsipporna, de spirande löven sådär spirande ljusgröna, det glittrande vattnet och de förföriskt flowiga stigarna.

Man ville fånga ögonblicket på bild och cykla det samtidigt, men det gick ju inte.

Rutten gick förbi Söderbysjön på slutet. Slutet kom alltför fort, solen var ju ljuvlig och vår lilla trio trampade på så fint, men var det slut så var det. Jag vinkade hej då och lade mig raklång på en bänk. Podd i öronen och sträckte ut hela kroppen och lät ryggen kröka sig bakåt. Efter en halvtimme var det dags att bege sig till Bagarmossen.

Det var skyltat, och när jag tog den lilla uppförsbacken som ledde in i bostadsområdena så befann jag mig i det där spännande gränslandet. Dels mellan tunnelbanekartan och cykelns framkomlighet. Men dels också mellan cykelrundan och min kommande middag.

För mig, präglad av tunnelbaneberoende, är det alltid hisnande varje ny gång jag tar mig till en tunnelbanestation med cykel.

Anyhoot. Jag kom fram till Bagis och fick mig min dusch, lånades en klänning av min vän och blev bjuden på middag. Att sitta i en väns kökssoffa i lånad klänning med cykling i benen, och sedan veta att man har cykling kvar, den sista lilla snutten hem, är bara för mysigt.

Och somrigt.

Vilket jag slogs av när jag vevade över Skanstullsbron och sedan plöjde Götgatans folkvimmel mot Kungsholmen.

Tiden är äntligen här, då man cyklar en ljuvlig runda, får en dusch och en lånad klänning några timmar, och sedan cyklar hem i ljummen försommarkväll.

Tack Ann-Sofie och Martin för superfint sällskap

Skate ftw!!

Så kände jag för en vecka sedan när mitt vintersportande plötsligt nådde nya nivåer.

Jag och fina vännen Karin i Eskilstuna hade lockat med hennes yngsta barn till Dalarna för lite skidor. Elbil, enslig stuga med brasa och inget wifi, check, och så månsken på det, några mil öster om Orsa.

Karins skidor var bättre vallade än mina för varm snö, och medan jag stakade mig fram, såg jag hur hon elegant tog sig fram på det där klassiska sättet. I myrmiljö såg det hela mycket stiligt ut.

Bredvid de uppdragna spåren fanns ytan där folk skejtade. Plötsligt kom en flåsande fågelhund med skejt-matte i lina farandes. Kort därefter kom en likadan, med dito husse skejtandes bakom så att öronen på hunden fladdrade av fartvinden.

Stavarna var långa, skären blottade spelande lårmuskler och framdriften av ekipagen var så… effektiv? För att inte tala om kurvtagningen.

‘När de skejtande kom in i en kurva, böjde de sig lite framåt och liksom hopp-skejtade sig igenom den. De gjorde någon sorts dubbelt skridskoliknande skär som bar dem in i kurvan med fart och kontroll, till skillnad från den mer skakiga V-stilen som en annan åtminstone tillämpade nedför.

Skejtade de nedför också? Och uppför?

Var de sådana där som käkade skejtvasa till frukost?

De flög ju fram.

Jag stannade upp och betänkte mitt eget obefintliga fäste. Karin hade försvunnit bakom ett krön, barnen var någonstans. Jag tog ett försiktigt skär.

Vad lätt det gick.

Så jag fortsatte. Testade stavisättningen: stavtag vartannat skär kontra varje, skejtade uppför backarna, ökade farten, kom ifatt barnen och minskade farten, skejtade nedför även om jag saknade vilan i den stillastående positionen i spåret, stabiliserade fötterna med insidans alla muskler, lutade mig lite framåt – och skejtade in i min första kurva.

Så fortsatte det.

Sista morgonen lämnade vi barnen i stugan och drog iväg tidigt för att fånga de lite kallare spåren. Jag vallade inte, fäste var nu sekundärt och vi valde en lite längre slinga på myrarna.

Och medan Karin fulländade den klassiska stilen i spåret, så skejtade jag fram på skaren utanför.

Över det frasiga täcket, mellan de glesa tallarna, under den bleka februarisolen.

Jag flög.

20210306_1058093944699278801919608.jpg

Livet.

Ön med fyren.

Det är dit vi ska på fredag, eller lördag? Jag vet inte så noga, dagarna smälter ihop och faller samman, långa och korta är de samtidigt och vi står högst upp i fyren.

Det är november. Jag känner dig knappt, du heller inte mig men vi gör den här landstigningen tillsammans ändå. Som att vi litar på att klipporna och diset och den bleka novembersolen kommer att locka fram det finaste ur bägge och då kommer allt bli glittrande vackert krispigt, oavsett.

Landstigning. Det är ditt ord för min längtan efter fyrar och avlägsna utposter. Hav som kastar sig mot karga klippor med urkrafter som bara finns hos elementen.

Att utsätta sig för elementen. Det är mitt ord för vad som sker när man går i stilla dis eller piskande regn och aktar sig för hala stenar.

Som vi gjorde den där kvällen för fyra dagar sedan.

Nu står vi längst upp i fyren.

Vad ser du, frågar jag.

Dig, säger du, och jag rör vid ditt ögonbryn med mina kalla läppar.

* * *

Nej.

Vi kom aldrig till ön med fyren.

Du fick förhinder dagen innan vi skulle åka, så vi ställde in.

Så fick du en parkeringsbot utanför min port som jag betalade hälften av, och sedan satte du dig på min näthinna.

Där sitter du än, och du vägrar flytta på dig.

20201128_1348231944099639904025312.jpg

Recept för dåligt humör

Men yo för guds skull vintern.

Att försöka kräma ut sin välbehövliga f*ck you-runda i den här slasken är som att se sin egen skit flyta upp ur toaletten.

Det var ju vackert och krispigt i morse. Rentav minusgrader, rosa soluppgång och snötuss på varje gren. Jag tassade runt på morgonpromenaden och hörde det knarra.

Med dagern kom slasken.

Och jag kröp ner i sängen, lindad i min omotiverat omotiverade måndagsångestfyllda måndag, för att spendera resten av dagen med att se ikapp missade webinarier, felstavade.

Sedan förberedde jag ett uppdrag, och sedan ville jag ut och tugga mil, för att bota apatin.

Men det halvdecimeter tjocka lagret av slask skrattade mig i ansiktet. Jag sjönk ner och gled iväg för varje fotsteg. Varje steg i detta lager av blöt snö var en så träffsäker spegling av mitt inre att jag blev rädd för mig själv.

Fel. Inte rädd. Irriterad och frustrerad, hopsnörpt.

Till och med ljudboken stängde av sig. Det fick bli en podd som vanligtvis får mig att skratta. Jag försökte, men de skräniga hånflinen från slasklagret på marken var för öronbedövande.

Vid det mysiga lilla skogspartiet en mil in i rundan försökte jag stanna och vara arg, verbalt arg. Men svordomarna dränktes av meningslösheten i mitt tilltag.

Jag halkade, snavade, snubblade hem.

Det kunde iallafall inte bli värre.

Eller kunde det det?

20210107_195401.jpg

Kallbad med tumvantar

46 sekunder.

Så länge kunde jag tydligen vara i vattnet idag just för att jag hade tumvantar på mig. Det var en utmaning jag föresatt mig att anta då jag ville kunna spendera mer tid i vattnet. Jag blev inspirerad att testa tumvantar då jag dessutom ofta blir väldigt kall om händerna efter badet. Kanske för att jag ofta skjuter ut mig bakåt från bryggan och simmar in vilket går hårt åt händerna.

Jag hade läst om tumvantar i ett inlägg på kallbad.nu, en helt överljuvlig fb-sida fullproppad med entusiastiska kallbadare. Ett tips som gavs var att hålla i bryggan och doppa huvudet bakåt ner i vattnet. Kanske ska testa nästa gg.

Hursomhelst.

Min bror stod på land och tog tid. Jag hade en minut som nån sorts luddig tidsgräns. Från första foten till andra foten till ner till midjan på stegen gick kanske tio sekunder. Resterande sekunder bestod av att jag stod längre ned på stegen, sköt ut mig varsamt och simmade utan händernas hjälp in tillbaka. Samt doppade huvudet, var ju svettskalle efter löpningen.

Dessa två moment var mycket trixiga att fixa med händerna ovanför vattenytan. Man liksom sjönk ju. Jag fick till sist ta av vantarna och doppa huvudet med händernas hjälp.

Till slut kom jag upp och när jag satte fötterna i träskorna hade det gått 46 sekunder. I mörkret.

Brr. Min bror tog sitt fem sekunders dopp och så gick vi upp. Jag var rusig och ångande på vägen upp till stugan vi var i (25 meter), gick till och med ut i vedboden och lassade in ett fång ved. Väl inne var jag dock påtagligt mer nedkyld än de andra gångerna, som kanske varat tio sekunder eller femton totalt.

Och i fortsättningen?

Jag kan definitivt tänka mig att sitta en längre stund med både mössa och varma vantar just för att kroppen ändå gillar att vara i länge. Däremot var det för bökigt att doppa huvudet och simma med tumvantar ovanför ytan.

Kombon snabbt dopp med utskjut och insim och vantar vid uppstigning känns rimlig vid vardagsdoppen framgent.

Slut på recensionen av kallbad med tumvantar, gråa vinterbilder för likes (obs kramsnö, så bli inte för avundsjuka på hur det är i Hälsingland).

❄️

Brorsdottern tog fotot på mig, som är från nyårsafton

Nockebybron måndag 16.07

Till raddan av skithändelser 2020 kan nu läggas ännu en av materiell art.

Jag var på ett ärende i västerort och ville testa brillorna med nya hjälmen. Varför brillor i grått regn och mörker? Tja, hjälm utan brillor är som kaffe utan socker, om man nu hade druckit kaffe med socker. Det går helt enkelt sällan. Brillorna ska med, oavsett väder, och de får gärna sitta på hjälmen hela rundan om vädret är på det humöret.

De satt bra, men lite långt ner i pannan kanske. Därav testade jag olika placeringar på hjälmen, och på krönet av Nockebybron fick jag för mig att byta. För att de skulle sitta bättre och inte blåsa av. Så av med brillorna och ny position på hjälmen, var tanken.

Men sisomså ville inte brillorna. Nixom pixom, de små svindyra brillorna som matchar alldeles särdeles diskret och snyggt med både favoritstrumpor och -skor, ville leka en annan lek. De ville dansa iväg med vinden som förföriskt fattade tag om skalmarna.

Vinden vann. Mina glasögon med den perfekta linsen för alla väder flög som en virvlande fjäril på sommaräng mot broräcket och jag såg dem precis falla över kanten när jag bromsat in för att vända mig om.

Borta.

Jag hade med mitt fåfänga beteende förlorat dem.

Tankarna virvlade. Visst hade jag någon gång baktalat dem och skyllt dem för att vara för breda för mitt fejs? Eller var detta en förlust med samma syfte som när jag tappade min favoritkeps på torget i Kalmar, att inte sörja det materiella för det går att ersätta?

Tårar och ilska kan inte riktas mot döda ting. Starka känslor ska tillägnas dem som är värda dem.

Ungefär så gick mina tankar, medan jag tröstlöst spanade ner i det kalla Mälardjupet under bron.

Sedan lade jag in en köpes-annons på Happy Ride och konstaterade att det blott voro tio dagar till min födelsedag.

***

Senare körde jag samma väg tillbaka och spanade efter dem i strandkanten. Klafs klafs. De hade rent teoretiskt kunnat flyta i land där med hjälp av vinden och vågorna och lite egen välvilja.

Chansen var mikroskopisk.

De var inte där.

Eller ännu värre, de kanske var precis där jag inte letade. Helt nära, trotsigt plirandes mot mig eller kanske med en sorgsen saknad.

Oavsett, så hoppas jag att någon människa med stil hittar dem och klär jävligt bra i dem. Skicka gärna en selfie!

Till dess: må de ha en lustfylld färd på Mälaren.

💔

Man vill vara mer som en katt. Äger ingenting utom håren på kroppen och tilliten till rätt människor.

Fem kriterier för en riktigt bra podd

Hatten av för duktiga poddare!

I tider av promenader och ofrivillig ensamhet både av och på cykeln, fyller poddar och ljudböcker en större roll än någonsin. Jag kör ju vanligtvis ljudbok vid långpass, och poddar när jag gör sysslor eller rehab. Då jag (ännu?) inte har just en cykelpodd som favoritpodd, så vill jag här ringa in det som krävs.

Låt mig således sälja in min favoritpodd till er i fem steg. Den heter Lucas Rockwood show och görs av just Lucas Rockwood.

Vem är han då? En yogalärare från Kalifornien med studio i Barcelona som fått yoga att bli tillräckligt konkret och tillräckligt långt ifrån rökelse och mantran för att bli tillgängligt, för mig.

Här kommer då säljet för Lucas podd.

Relevant tema för varje avsnitt där man alltid får med sig något. Ämnet introduceras i början och han går rakt på sak med att kärnfullt presentera frågeställningarna och personen han intervjuar. Det är att hushålla med både sin, intervjupersonens och lyssnarens tid. Varje avsnitt blir en värdefull liten present som alltid muntrar upp och skapar hopp.

Lagom längd och antal frågor på varje avsnitt. Lucas introducerar och ringar in varje fråga med att referera till både allmänmänskliga utmaningar och aktuella hälsotrender. Ensamhet, otrohet, rädsla, periodisk fasta, sex, vårt förhållande till alkohol, att komma över sitt ex, meditationstekniker och pessimism som verktyg för hopp. Den som intervjuas ges ett antal frågor, men inte för många, mer som en smakbit som man får mer av om man klickar på personens hemsida eller sociala medier. Totalt är varje avsnitt 30-40 minuter.

Trevlig röst och inget flams. Rakt på sak, mjuk och konkret, alltid någon personlig referens men aldrig för mycket fokus på honom själv. Han fattar helt enkelt att han själv är förmedlare av temat ifråga och lyfter personen han intervjuar. Han späder inte ut avsnitten med massa flams, som bara är roligt och relevant för dem som känner honom (vilket förvisso säkert är en ynnest).*

Ödmjuk avsändare med tyngd och självdistans. Lucas Rockwood har jobbat inom yoga- och hälsobranschen mer än 15 år, han är ingen övermänniska och jobbar med sig själv på flera plan och står för det. Han kör podden för att göra kunskap från forskare och förebilder tillgängliga för andra. Och också för att sälja sina tjänster såklart, på ett snyggt och transparent sätt.

Avslutar snyggt. Alltid med en lyssnarfråga för delaktighet, och ber alltid lyssnaren att recensera och dela podden i sociala medier. Han kryddar med info om tjänsterna som hans yogastudio erbjuder på ett naturligt sätt.

Resultatet?

Jag blir uppåt. Jag liksom skärper mig. Dels för att jag är svag för trevliga, nordamerikanska dialekter, men också för att varje avsnitt utforskar sitt tema på ett konkret sätt som känns relevant.

Den här podden bryr sig om mig.

Den är lågmält konstruktiv och mjuk.

Och då faller jag.

*eller om de pratar om nåt relevant på ett underhållande sätt eller har sjukt mycket självironi

Tullingesjön yo!!

Jag måste ju berätta om julens två kallbad.

För det första gläder det mig oerhört att flödet fylls med badare. Alla utan undantag har ett stort leende i fejset ty de har varit modiga och fått en stor belöning. De har insett hur nära ett stort rus de varit så länge tills de äntligen tog steget. Kanske med mössa, kanske med vänner, men garanterat inte för sista gången.

Bra där!

I lockdown-tider när man inte ids åka till fjällen trots att det kan göras nog så Coronasäkert, får man möta elementen på andra sätt.

Och sig själv.

Så enkelt är det.

Kallbad kan göras nära där man bor, kräver kanske bara någon kort transport, ingen utrustning krävs och det kan göras oavsett väder. Ju ruggigare, desto mer cred. Ju vackrare dager, desto snyggare bilder att skryta med och förmodligen desto lägre tröskel om det är första gången.

För bilder talar när man pratar kallbad. Och filmer. Skriken och skratten och ruset.

❄️

Igår var jag ensam i huset. Konstigt hur fort man vänjer sig vid sällskap; tystnaden fick mig att vilja klättra på väggarna. Jag kunde till slut koppla av med en inbunden julklappsbiografi fram till skymningen. Då väcktes tanken på ett dopp. Under tiden jag planerade, spelade jag lite piano och dansade vals med en låtsaskavaljer och två timmar senare var jag på väg.

Stendalsbadet ligger 2km härifrån med sandstrand. Vinden ven, jag slirade i gräset ner till vattnet och pratade klart med min syster medan hjärnan jobbade upp tempot.

Det skulle ske. Jag skulle bada för andra gången i Tullingesjön och sand var trevligare än grund slembotten. Min utmaning var att händerna skulle frysa mindre än vid julaftonsdoppet då de skrek av kyla (jag chockade dem med att direkt ts några simtag, borde stått i en sekund och låtit kroppen vänja sig först). Mörkret gjorde det hela ännu mera åtråvärt för mig och ljudet från en segelbåt som låg förtöjd vid bryggan skapade en avskalad, rå stämning.

Vem hade stulit den?

Var den övergiven?

Hade ägaren drunknat precis vid avmastningen?

Jag gjorde en hög av mina tillhörigheter så att ingenting blåste iväg i den tilltagande vinden. Hårsnodden låg på ett säkert ställe i ena skon. Så tog jag några foton som skulle komplettera vinden och klucket från vågorna och båtens duns mot bryggan.

Sedan gick jag i, till knäna ungefär. Botten var i huvudsak sandig, med lite större stenar, men helt klart att föredra då det var en tillgjord badplats där man ändå kan förvänta sig en schysst botten. Jag kan faktiskt rekommendera det, eller en brygga med djupt vatten och stege där man slipper känna botten.

Jag sänkte mig bakåt ner i vattnet, doppade huvudet, tog ett simtag och var uppe.

❄️

Utmaningen för händerna lyckades. Jag ökade farten och höll mig på så sätt varm. Händerna värmde jag dessutom regelbundet i det varma utrymmet mellan halsen och halsduken. Hemma väntade dessutom en varm bastu.

Och badet på julafton då?

Det var av den mer estetiska sorten, med badkläder och mössa och sällskap av både släkt och svanar. Bryggan saknade stege och vattnet gick till midjan, jag fick häva mig upp och ingen stege hjälpte till. Julafton bjöd på pangväder med sol ju, men mina händer fick sig en duvning och blev så där kalla så att de värkte när de väl blivit varma.

Ni som varit riktigt kalla om händerna vet exakt hur jag menar.

Man kan inget göra. Bara rida ut smärtan och kanske skrika lite. De mer välförsedda kan sedan sätta sig i en bastu, eller vara hard core och klara sig utan. Men om bastun nu finns där, vore det ju kapitalförstöring att inte låta den jobba, tänker jag.

❄️

Ja, så var det med de kallbaden.

Glad 27 december och måtte vinden och vågorna vara med er.

20201228_1309588130999661797123787.jpg20201228_1310591999222933137397350.jpg

April 2020

Som tuggat tuggummi i håret.

Det är hur 2020 allt som oftast känts. Eller iallafall kändes ofta i våras. Den ständiga handen som ju far upp och vill dras genom fräscht och luftigt svall, fastnar i gråvitt klet. Man trodde hela tiden att det skulle kunna putsas till guld, men det var inte riktigt guld. Det var tuggat tuggummi, inte som i filmerna om guldvaskning där det tuggade tuggummit faktiskt är guld.

Nej, det är tuggat tuggummi på riktigt och det måste klippas bort i flera centimeter långa stycken för att försvinna helt ur håret. 

Men vänta. Det är ju inte året i sig. Någon har ju tuggat det där förbannade tuggummit med sötningsmedel istället för riktigt socker och det är jag själv. 

Kan man otugga tuggat tuggummi?

Nej.

Man måste klippa av de där hårtestarna, låta hårets lockar dölja livets ojämnheter och klicka i på nytt. 

Skapa nya minnen.

Under filten.

Hej nattugglor.

Igår gjorde jag något jag borde göra oftare.

Jag satt och skulle jobba men kunde inte. Tankarna på det ena och det andra blev för många och högljudda. Tusen skrikande skator slet min motivation i stycken. Till slut korkade allt ihop och jag gjorde det enda rimliga.

Drog ner rullgardinen och gömde mig under en filt. Stängde dörren, stoppade in öronproppar och blundade mot kudden.

Sedan låg jag och lyssnade på mitt eget hjärta.

Slog det? Ja, det gjorde det. Hårt, och fort.

Sedan slumrade jag.

Sedan blev jag rörd över något. Sedan gick jag nästan upp. Sedan blev jag ledsen över något som kanske var på väg att hända. Sedan låg jag kvar medan de andra lagade lunch som de åt, jag hörde dem pyssla och slamra hemtrevligt genom öronpropparna, sedan var deras lunch slut och det blev tyst och sedan vaknade jag, nästan.

Jag gick upp, fyllde på kaffe i köket och messade med en kompis från soffan.

Kaffet kallnade i takt med att vi navelskådade oss själva.

Klockan slog två.

Då åt jag lite jordnötssmör och fyllde på kaffemuggen.

Sedan producerade jag, intensivt.

Klockan 1830 ish drog jag en löprunda runt Albysjön med först min syster, sedan ljudbok, i öronen.

Efteråt vittjade jag Strava. Sex sekunder snabbare snitt per km.

Så var det med den tisdagen.