På den elfte ska det ske

Imorgon smäller det!!

Yo lo, sorry hög men ska cykla till jobbet imorgon. Spenderade nyss två timmar med att ge kärlek åt crossens bakhjul som lät lite för mycket. Jag bände loss hjulet, felsökte och passade sedan in det mellan bromsskivorna. När det fortsatte låta, fast annorlunda, gjorde jag om det. Då fick jag plötsligt bända isär beläggen, och sådär fortsatte det.

Jag ska cykla 25 kilometer. Det är en udda distans, tidigare enbart nyttjas som gryningsintervaller i Eskilstuna. Pendling är normalt 45, och normalt över ängar och genom skogspartier.

Dessa 25 går däremot på cykelvägar som förmodligen är fyllda med dödsgrus.

Duscha ska jag ändå göra. Blir ju dels första cyklingen sedan jag var sjuk, och dels årets premiär. Och såklart speciellt att äntligen få cykla denna sträcka!

Jag ska tydligen köra mot Huddinge genom villakvarter. Sedan följer jag spåren och kommer förbi Flemingsberg och till slut är jag i Årsta. Där tar jag tydligen Liljeholmsbrom och sedan VÄSTERBRON över till Kungsholmen *dreglar* sedan följer jag som vanligt norr Mälarstrand förbi stadshuset som vanligt.

Det största orosmolnet är navigeringen i Älvsjö eftersom jag aldrig har cyklat där och kartan ser otäckt slingrande ut.

Den största källan till glädje blir när jag kommer till jobbet och låser cykeln som det vore den naturligaste saken i världen.

Eldslukaren

Yo, sitter i mitt rosa nattlinne och har just kommit in från dagens längsta promenad: den minutlånga borsta tänderna-visiten i trädgården till där solen fortfarande lyser klockan tre.

Man får kämpa för att njuta av att vara sjuk. Många på andra sidan försöker ju, i bästa välmening!, peppa en till det när de själva är ute och gör grejer, friska och produktiva. Själv är man ett tyllmonster som sover elva timmar per natt och borstar tänderna just klockan tre.

I onsdags låg jag i en tågkupé och febersvettades. i lördags, för en knapp vecka sedan, blev jag smittad av min eldslukare. Kan inte komma på någon annan smittkälla, ty alla var friska och krya på festen. Och det ÄR egentligen helt logiskt, ty denna gång hade jag TVÅ svett-febernätter till skillnad från en och därför är det helt rimligt att det var eldslukaren som med sin kärlek till hettan, planterade den i min kropp.

Han kom in klockan 20.10, tre timmar in i min fest, presenterad av en trio på tre festdeltagare (tack hörni!! <3). Svarta jeans och skjorta, nån kalufs och så gummisnoddar och spelkort. Han rev av ett antal tricks runt borden, och till slut fick jag gå ut med honom till bakom huset.

Där stod väl jag med min eldslukare och struntade i att han skulle smitta mig!

Hah.

Vi övade. Han visade mig hur man slukar eld: riktningen på elden måste vara rätt, vätan på tungan måste vara rätt, andningen och utandningen måste vara rätt. Resten handlar om tajming och wow.

Sedan gick vi in och hämtade publiken. På med kläder, mössor, ta med vinglasen yey det är eldslukning!

Niklas körde först en show. Han slukade och sprutade till mystik eldslukarmusik, han smög runt bland oss, lät lågorna från eldpinnen sluka även håren på hans armar, han rullade pinnen längs huden och vi kände alla lukten av bränt hår och även om jag fattar att han säkert kör det tricket på alla 40-åringar han köps in till att sluka eld med, så tyckte jag att det var coolt att någon brände bort sin underarmsbehåring till min ära.

Håret på sin överkropp måste han ständigt ha använt som bränsle i sina shower, såg det ut som, ty bröstet hans var kalt.

Han pekade på mig och jag trippade fram, ställde från mig vinglaset och greppade min eldslukarpinne. Här skulle inte brännas något fluffigt underarmshår, men väl slukas lite flammor.

Så jag ställde mig bredvid min eldslukare och lät all min komprimerat inövade slukarkompetens släcka eldfacklan på pinnen.

Lågan åt rätt håll, väta på tungan och en liten puff.

Eld, du är härmed slukad.

40-årskris, du är härmed konsumerad.

Och 2020, fortsätt vara det glas som rinner över mest av alla.

Lite så ville jag att de som såg på medan jag slukade eld, skulle se att jag kände.

Foto Mattias

Hemma.

Hej spritindränkta festklänning!

Och blodutgjutelse på golvet.

Det var meningen som flög ut munnen idag när jag äntligen fick hem min väska från Arlanda. Väskan hade blivit fördröjd och efter tusen samtal kom den så äntligen levererad.

I den fanns fyra glasflaskor. Ett finvin och tre flaskor pisco, chilensk folksprit. Tre flaskor var intakta, och den fjärde fanns utspridd i väskan, som glassplitter och spritdoftande klädesplagg.

Mina kläder hade sugit upp en hel liter folksprit. Som jag hade tänkt blanda med lika delar honung och citron.

Första dagen i Chile hade jag blivit av med min lilla ryggsäck. Och här satt jag med min stora full av glassplitter.

Cirkeln var sluten.

Jag hade kommit hem, på riktigt.

Allhelgonabaden

November!!

Det är november. Denna kalla, mystiska, unikt mörka samling dagar och nätter.

Sitter på tåget till Stockholm och vibrerar lite. Har firat in november i Hälsingland med släkten som sig bör. Riktigt mycket mörker har vi lapat och sol också. Gräset har frasat sig sådär som det bara gör ett par månader under året. Stjärnorna har blinkat som galningar och vi har låtit oss förundras. Trattkantarellerna i skogen var frysta vilket underlättade plockandet, och temperaturen gjorde plockandet självreglerande: efter en stund blev man helt enkelt för kall.

Och tre bad skrapade vi ihop!

Första var ett skymnings, efter löpningdopp. 6 km i skogen, hem och ner till ån som var den möjlighet till helkroppstvätt som stod till buds. Kläder på, var ju den årstiden. Men helvete vad kallt det var när kroppen fattat var den var. Och så ruschen när den var uppe.

Andra var Allhelgonadoppet. Jag och mamma. Mörkt, mörkt skulle det vara hade vi bestämt. All mat skulle vara i ugnen och pappa skulle vänta med brasa och varsin whiskey. So be it, och denna gg med sju minus i luften och fem plus i vattnet där i mörkret, var skillnaden plötsligt mer än tio grader! Vattnet kändes varmt och mamma skrek inte som jag gjorde och vi var bägge varma inifrån när pappa bjöd på stärkande drycker framför brasan.

Nu måste jag slå upp jobbdatorn, tack november för mörker och dopp och stjärnor och syskonbarn!

❤️🍁🐬

Där från bryggan hände det, tre gånger, och ja den sista var ju 0630 I morse och när jag tassade upp på bryggan mot gräset så hörde jag att det frasade i det tunna istäcke som täckte de inre delarna av ån

Gotland på hösten.

Hej från Östersjöns utpost i öst.

Jag har länge velat åka till Gotland på hösten. Det har varit en drömmig fantasi om att stå med händerna i skyn medan bränningarna kastar sig mot klipporna. Denna vecka blev fantasin något mera verklig. Karinfamiljen, min allra käraste nästan-familj i Eskilstuna, hade bjudit med mig till ett hus i Kvarnåkershamn.

Hur det var, Gotland på hösten?

Låt mig kort summera, för er som undrar.

Vinden var som på sommaren. Blåsig och ständigt närvarande, särskilt vid stranden.

Himlen var som på sommaren, växlande blå och ljuvlig.

Sanden var som på sommaren, men kallare. Stelare.

Vågorna var som på sommaren, lika frustande. Böljande, njutande, älskande som den som vet sitt värde för väl för att be om ursäkt för den plats den tar.

Men samtidigt någon som inte vet något annat. Som finner sig, njuter av det som njutas kan.

Luften var kallare. Havet hade en kallare färg, och var isblått kylande när man badade.

Löven var gulare.

Och mörkret. Det var tusen gånger mörkare. Och när jag gick de 900 meterna genom pinad tallskog, över en grusväg, längs en åker och till sist nådde nattstranden –

Ja.

Då var mörkret totalt jäkla jättenära.

Bara vågorna och vinden hördes. Jag stod mitt i det kompakta mörkret på nattstranden vänd mot havet. Jag sträckte upp mina armar mot natthimlen. Jag var mörkret och mörkret var jag.

Tjugo sekunder stod jag så. Bakom mig fanns allt annat inklusive spökena från creepy-podden.

Så tog jag några steg mot vattenbrynet där vågorna rullade in. Det var dags för mitt nattdop. Några handfullar av det salta Östersjöskummet skulle upp på huvudet.

Det salta, kalla, skummande bubblet.

Jag vände mig om. Vad bra jag såg. Allt var inte längre mörkt. Där fanns konturer av träd, vägar, buskar, strandgräs. På med pannlampan igen, och upp mot huset.

Det gotländska höstmörkret var svart och kompakt på ytan. Men vågade man se in i det, var mörkret intagande.

🐬🐬🐬

På färjan stod jag ute på däck och tittade ner i de bubblande vågorna. Som vanligt funderade jag på hur det vore att vara en våg. Så böljande och föränderlig.

Och pulsen då? Ja. Ju mer det blåste och ju mer havet skummande vräkte sig mot stranden.

Ju mer gick den ner.

Elvira tog bilden på mamma Karin

AW-looparna

Riders!!

Sitter och kompensationsjobbar på mitt lokala Espresso House. Supersmidigt förutom att min hemdator inte vill ta offentligt wifi av nån j-a anledning. Men mobilen tar det, så jag växlar mellan internetdelning för att spara dokument på Drive via datorn, och kör wifi på mobilen för att mejla grejer. Som jag sedan schemalägger till måndag morgon kl. 0800. Klockis!

Jag tänker dessutom inte kompensationsjobba hur länge som helst. Nix, enbart de två timmar som jag kompade ut igår, och enbart tills jag har nog med tid för att både köra nåt varv eller två runt Kungsholmen i löparskor och sedan åka och fira min syster. Jag är osäker på om hon läser min blogg, så jag kan lika gärna lägga in en bild på hennes present här. Det är en kul grej som växer! (Klara om du läser så vet du, ja ja..)

Så varför kompensationsjobba på en lördag?

Jo! För igår var det ju dags att köra cross-aw med några av Stockholms finaste cyklister: Guayén, Sophie, Karin och så Johanna som så lägligt anslöt när vi rosiga och hungriga anlände till thai take away i Alvik där Karin bor. Och det tarvade att redan 15.30 börja kitta mig och crossen för skymningskörning på grus och stig. Yummy.

Vi körde norrort. Ut från jobbet via Hagaparken, beundra det kalla höstvattnet i Brunnsviken och älska de gula höstlöven som frasade under våra crosshjul i Hagaparkens små minitunnelstigar. Älska hur höstlöven bildar dessa sjok! Sedan körde vi mera norrut, och landade i två loopar norr om Ursvik och Järva.

Tror jag.

Vilken ynnest att få vara lost. Jag som ännu samlar rundor till mitt Stockholmsrundotek lät mig villigt guidas medan alla väntade på skymningen. När den kom, slog vi på våra lysen. Mörkret hade därmed skapat en till dimension av cyklingen. Vi blev plötsligt snabbare, tystare och modigare.

Det gick bort att köra precis bakom någon, då bländades man av baklyset. Bättre var att köra bredvid, och tystnaden var nödvändig för fokuset som krävdes. Lamporna hjälpte oss att upptäcka lövhögarnas gömda farligheter: stenar, rötter, håligheter. Vi vrängde cyklarna för att ta de skymda kurvorna så säkert och gent som möjligt, medan vi förberedde oss på nästa farlighet.

Efter den andra loopen fattade vi beslutet att cykla mot Alvik. Karin ville bjuda på tre sorters bubbel och vi mötte upp Johanna vid thai-en, hej Johanna kul att se dig här!! Och eftersom cyklarna stod utanför så var jag vakt, och när jag såg en cykel dundra i marken av att någon förbipasserande råkade snudda vid den, så for jag ut och alla andra också. Redo att springa efter tjuven, dessa reflexer hos ios cykelägare är nödvändiga!

Vi kalkylerade snabbt att ingen utan cykelskor hade hunnit om vi kastat oss på våra cyklar och kört efter den eventuella tjuven. Men nu var det inte så, och vi kunde rulla upp alla cyklar i Karins lägenhet och fira det ena och det andra och dricka tre sorters bubbel och dåsa i cykelkläder i Karins soffa, och konstatera att cykel-aw är det bästa fredagsmyset eller åtminstone var det just den här fredagen, och det var ju den som räknades just då.

Sen på med alla lager, huttrande cykla hem över Tranebergsbron och hej då alla!! Och så hem till Kristineberg och in i duschen och te och liten kaka.

Och godnatt och på återseende aw-looparna i Järvafältet!

Sophie tog hälften av korten

Hej den gångna veckans två besvikelser

God förmiddag.

I måndags efter löprundan fick jag dagens andra besvikelse kastad i ansiktet. Jag hade nämligen haft med mig Garmin och kollat sträckan på rundan som blivit vardag. Som jag döpt till nästan-milen. Och när jag stod på trallen på Hornsbergs strand inför doppet, så såg jag siffran.

6.1 km.

Vilken fjuttrunda!

Jag tog av mig långtröja och handskar och skor och dök i. Vattnet svalde mig, för att sekunderna senare spotta ut min kropp på bryggan.

6.1 km, som jag trott var minst 8. Det är stor skillnad i löparmått mätt! Där fick jag för att jag hade så nära till jobbet: rundan går ju längs rålis förbi jobbet och sen hem igen längs min hemväg vid Karlbergs kanal.

Det blir till att köra två varv i fortsättningen.

Till på köpet hade jag tidigare fått dagens första besvikelse intryckt i nyllet. Måndag är ju kampfysdag. Men se jag hade tydligen glömt packa sport-bh så där stod jag i omklädningsrummet, förbannad intill tänderna, som Halloweenpumpan på kortet, och kunde inte träna.

Hatade min kvinnokropp lite, innan jag insåg att det fanns större saker att hata såsom min egen glömska.

Sedan insåg jag att det betydde att jag skulle få trösta mig med ett dopp.

Så det var åter dagens bästa stund, den på bryggan precis efter doppet och så precis före.

❤️

Hornsberg i dagsljus för likes, Alex tog bilden på pumpan

Dagens bästa stund

Dagens bästa stund är stunden precis innan och precis efter doppet. Sekunderna då löprundan håller mig varm och jag kliver ur skor och långärmad tröja och handskar och står på bryggan.

Jag tittar mot vattnet. Mälaren. Vad svart det är. Lätt krusat. Där horisonten slutar finns huskroppar och broar. Alvik, Traneberg, kanske Ulvsunda. Allt speglar sig i det svarta vattnet och alla gatlyktor glittrar.

Jag står i oktoberkyla med lite kläder och ändå fryser jag inte.

Så dyker jag i. Kroppen skjuter genom vattnet.

Jag vet hur kallt det är när pannan slår i vattenytan. Jag tar mitt enda långa simtag och vänder sedan mot badstegen. Jag kliver upp, kramar vatten ur håret och ställer mig och andas.

Det här är också dagens bästa stund. Den precis efter doppet. När jag står genomblöt och borde vara iskall men kroppens inre värmeverk drar igång och värmer mig.

Mitt inre element är varmare än varje varm dusch i hela jäkla världen.

🦋🦋🦋

Dopp och hopp

Yo.

Hösten var blöt idag när jag sprang en runda vid Västerbron. Kroppen hade klagat och skrikit hela dagen. Huvudet var tungt, så tungt, magen ännu tyngre och tyngst av allt var psyket.

Det var en skitdag.

Och dem motas bäst i löparskor.

Så hem och på med dem och ut i blöta hösten. Runda Kungsholmen? Nej det krävdes vidder, rymd, det fick bli Västerbron. Så upp på den och över, titta en trappa ner till hemliga stigar upplysta av dimmiga gatlyktor. Remiersholme.

Under bron, mera lyktor och genom löven som så tunga och gulgröna låg slickade mot asfalten. Upp mot en höjd, hej då gatlyktor och nu bara rymd, jag och vattnet därnere. Trippa försiktigt en trappa igen, vad bra msn ser i mörkret när man vänjer sig, och snart upp tillbaka på bron.

Mot krönet. Svagt svirr från en elsparkcykel, hålla jämna steg, den saktar ner, är det någon som driver med mig? Vi slår tysta följe, tills jag får möte och släpper förbi honom.

En främling på väg någonstans.

Vad tyst Västerbron är utan bilar i den sekunden.

Kroppen uppvärmd, det stela från igår släpper sakta, så når jag Hornsbergs strand. Och här kommer den hemtama längtan efter dopp, yey! Jag tar av skor och vantar och långtröja, dyker i.

Vattnet är kallt, senast jag dök här var i fredags efter fredagslöpningen och för att mildra ontet från en smocka som hade träffat mig med full kraft. Jag kan inte avgöra om det var jag själv eller livet, någon av oss två hade knutit nävarna och hamrat in den där smockan mitt i nyllet. Och vattnet hade inte räckt för att svalka rodnaden efter slaget.

Idag var vattnet annorlunda. Det var sitt vanliga, svalkande svarta höst-jag. Som omfamnade och välkomnade och svalde mig i ett andetag, tills jag kom upp på badstegen och var uppe.

Jag sprang sen hem, allt medan kroppens inre värmeverk drog på för fulla cylindrar.

Som det ska när allt är som vanligt.

Sorry mellow inlägg, önskar jag hade haft ett foto på den blöta hösten, tar ett kastanjeblad mot asfalt istället:

Hej från Mälarbadad löpartjej

Men yo!!

Nybadad och sotigt smink här.

Mälaren var alltför mörk och lockande för att inte doppas i efter löprundan. Hade väl dragit det vanliga (!!) varvet genom Rålis längs norr Mälarstrand och vänt vid stadshuset, för att sedan springa mitt fortaste förbi jobbet, jo springer ju samma väg som jag cyklar till jobbet. Ja och sen då på grusvägen längs vattnet tills jag når Hornsbergs strand, och där

PANG

slår den alltid till, den livgivande lockelsen. Så förförisk bubblar den upp genom magen på sin färd från de studsande fötterna och vaderna och ändå in i det pick pick pickande löparhjärtat.

Så vad finns mer att göra än att lyda då, regnet skvätter lagom och vattenytan så svart och droppig, av med nästan inget för idag är det oktober och klädsim. Yes. Så strumpor och linne och tajts på, stå och veta hur kallt det kommer vara, distrahera sig med nån låt från favvolistan och så

I

ett dyk, vända mot bryggan, och upp.

Kläderna smiter åt och värmer, på med skor och långtröja, jogga hem.

Stanna vid porten ute, känna kroppens inre värmeverk elda på, sånt rus nu!, upp och in.

Och du mitt älskade älskade nybadade tillstånd.

Vad jag aldrig vill vara utan dig.