Tillsammans. Utan att göra något.

Jag tänker ofta på den här våren som en vår av en massa försakade äventyr. Jag som brukar ta tillfället i akt och aldrig säga nej till resor och diverse påhitt har varit extremt stillasittande sedan jag gick till jobbet i mitten av februari.

Stillasittande rent geografiskt alltså.

Har fan nästan enbart hängt i Eskilstuna ju!!

Jag tänker ibland på det jag tackat nej till, fredagar efter något svettigt cirkelpass eller lördagar jag glott på serier eller bara suttit med en bok eller ett blogginlägg.

Vad lite jag har gjort!

Vad lite tid jag har spenderat med många människor. Vad mycket tid jag har spenderat med ett fåtal människor.

Vad mycket jag hade kunnat göra med tanke på min så kallade frihet.

Vad innebär det egentligen att göra något?

Häromdagen kom jag att tänka på det jag faktiskt har gjort. Det som jag ältat och ständigt återkommit, vid diverse rödvinsosande middagar med vänner eller andra sammankomster. Det som jag saknat.

Det är att bo med andra människor. Det att säga godnatt, att säga godmorgon, att garva tillsammans och att lära sig de förfinade tonfallen som berättar helt andra saker än vad som faktiskt sägs. Det man lär sig genom att bo länge och göra vardagliga saker ihop med andra människor. Att bo med andra människor som alltid ser och hör en, som är som bomullen och som nageln i ögat beroende på vad man behöver. Som man också kan vara mer eller mindre subtilt osams med men som man innan godnattet kommer, ändå garvar med.

Jag bor kollektivt, i ett ganska unikt upplägg där min vän Karin med familj har accepterat mig som en del i hushållet. Jag hyr ett rum, vi har ett ekonomiskt upplägg och vissa gemensamma överenskommelser. Med många garv och mycket omtanke och överseende, står vi ut med varandra. Och det åstadkommer genom att dela vår tid med varandra.

Är inte det det finaste vi har? Tiden, vardagen och alla små detaljer som hör dit?

När jag tänker på det här, så kan jag äntligen inse att jag har gjort massor. Gör, varje dag. Att bo med andra är att ständigt göra.

Nu gör jag det. DET är vad jag gör i vår.

Och snart drar jag med mig Smestan till Norra Intervallbanan, det blir kul!

Annonser

Vi och månen.

Har ni också glott er blinda på månen idag?

Det har jag.

För när brorsan efter påskmiddagens smaskande föreslog en månskensrunda så fanns det bara ett ord och det var ja.

Så han och jag och lilla syster snörade beslutsamt på oss pjäxor, och när jag kom utanför dörren stod två syskonkonturer med skidor och väntade på mig.

De var tysta, och de hade redan stakat ut riktningen, och den var rätt mot månen.

Skidorna frasade mot skaren, och vi susade stillsamt fram över ängen ner mot diket och över till den andra ängen. Efter en kort uppförslöpa stannade alla på kommando och jag såg två tysta mörka figurer stirra upp mot månen.

Månen sken som en galning. Från gul och fet och låg, till vit och kall och hård som sig bör en påsknatt som denna. Och på en tyst fråga från syster om vi skulle ta oss ut på sjön, fanns det bara ett svar och det var ja. Ut på sjön skulle vi, med alkohol i kroppen och utan en endaste isdubb.

Vi, månen och alla nattens ljud och himlens stjärnor.

Vi knäppte av oss skidorna och trippade över den leriga vägen. Så var vi ute på sjön, och jag såg två glada syskon leende susa fram i skejt, för även om vi inte såg varandras anletsdrag så kände man i hela atmosfären att det var glädje som spred sig från hjärtat ut i de skejtande benen.

I med stavarna, skjuta ifrån med benen och iväg.

Mina träskidor från ’73 kom efter, jag bytte till klassiskt och kom ikapp. Syster väntade redan tyst, bror stannade just och allt var stilla.

Vi lyssnade till isen. Det var ett ljud från isen som ett dovt bubblande. Luft som frigjordes av den annalkande snösmältningen och lade sig i fickor och med ett kvävt pustande letade sig ut och nådde våra hörselgångar.

Vi tryckte stillsamt på igen, och månen sken, och vid en upphöjning i snön så vände vi ryggen mot månen. Det var dags att vända tillbaka. Brorsan dominerade med en 180 graders hoppvändning, syster landade med ena skidan på den andra och jag hoppade ett drygt fjärdedels varv på hippieskidorna.

Vi lät månens skuggor visa vägen tillbaka, och vänster om oss hörde vi isen fortsatt pysa luft i bakre delen av vårt medvetande.

Om älgar fanns så var det de som säkert stod och såg på oss inatt, och när vi kommit utom säkert hörhåll vet jag att de kom fram ur sina gömslen för att traska över sjön precis som vi. Och imorgon kommer vi att se deras spår.

Så nådde vi den leriga vägöverfarten, och tillbaka på ängen satte vi av mot den sista backen och fästet var med mig när jag studsade upp med skuggan i ständigt försprång.

Hemma.

Månens nattvaka hade bara börjat medan vi gick in för att avsluta vår med sömn.

I stilla majestät var månen så parkerad på sin himmel.

Den och alla stjärnor.

Sorry soldränkt foto men natten lät sig inte fångas på bild. Den vill enbart upplevas.

Mitt namnlösa kvällsinlägg

Idag har jag hatat en massa saker som jag vanligtvis älskar. Och samtidigt känt stolthet över sådant jag vanligtvis hatar.

Dessa saker är mitt senaste motionssvar, en vänsterhänt snubbe, en snubbe på träningen som såg duktig ut, min bästa boxningssäck, mitt favoritboxningsslag, samt vårt månatliga vegoknytis på jobbet (nej, det älskar jag alltid, det räknas inte med i denna schizofrena radda). Och stackars halta katten samt att sitta uppe för länge och glo på komma ut-serier där idrottare från idrotter jag hatar kommer ut.

Ni får väl gissa bäst ni kan vilka subjekt ovan som ska passas ihop med vilket predikat.

Mina kombos tror att det beror på avsaknad av cykelmil.

Kan så vara.

Imorgon är en ny dag, och inatt är en ny natt.

Och imorgon ska ett nytt avsnitt av Cyklistpodden födas!

Missa inte det.

Godnatt på er, kära läsare.

Ja, även om ni inte är kära, så önskar jag godnatt.

Jag i natten.

Jag ligger i min smala säng och ska precis somna. Ett minne från 5 juni förra året slår sig in i min sömnbubbla. Världsmiljödagen. Det handlar om ett cykelskämt jag aldrig fick dra när jag var speaker för scenprogrammet. Försommarkvällen var ljummen och allting var underbart. Renata Chlumska, Stefan Sundström och Martin Emtenäs stod på programmet ihop med lokala förmågor. Jag hade just avslutat uppdraget och stod i min lottolycra, redo att dra efter sista bandet. Plötsligt visade det sig att jag måste upp på scen igen för att dela ut en gåva. Jag fick panik. Jag hade ju bytt om! En miljögubbe viskade hest till mig, med något nostalgiskt i blicken, att jag skulle gå upp på scen i lycran. Jag sa nej, hur skulle det se ut? Herregud, inte paradera och parodisera och parasitera alla som kan tänkas vilja garva åt cyklister!

Så jag gick aldrig upp, utan lät pojkbandet få sin gåva senare. Sedan den dagen har jag ångrat det. Jag spelade upp scenen jag borde ha gjort i huvudet, jag finslipade på varje replik, jag drog den om och om igen och jag såg publikens glada ansikten och hörde deras skratt. Hur de älskade mina utläggningar om våra interna stilregler, våra konstiga reklamtryck för sådant som ingen vet vad det är, och hur de där 70 centimetrarnas avstånd mellan cykel och cyklist avgör om vi får ha på oss hjälmen eller inte. Och framför allt hur miljövänligt det är med de där reklamtrycken för saker som ingen känner till – för hur ska man kunna konsumera någonting om man inte vet vad det är?

Det var där min helvetesnatt började. Minnet av det jag önskade att jag hade gjort. Gör aldrig så! Ta alltid chansen när nån miljögubbe viskar åt dig att gå upp på scen i lycra.

För detta minne fortplantade sig ut i en av mina yttre nederarmsmuskler som vägrade slappna av. Den muskel som utför en flexion av handleden, för att prata massörspråk. Jag hade velat minnas vad den heter, så hade jag kunnat berika det här inlägget med min anatomikompetens.

Det kom regelbundna pumpningar genom muskelknutan. Varje gång jag lade mig tillrätta, kom en ny pumpning genom muskeln. Jag bokade en tid hos min egen massageklinik och började leta triggerpunkter på utsidan av nederarmen. Hej Anna, jahaja, vad har vi för problem idag? Jaså extensor carpi ulnaris! Jamendåså min vän, är det ok att jag trycker lite här? Är det här? Här? Här! Här trycker jag! Avtar smärtan nu? Jag hittade flera gånger rätt triggerpunkt, och efter varje minibehandling låg jag och väntade på att muskeln skulle syresättas, som den gör på mina behandlingar, men den gjorde aldrig det. Den var stenhård och pigg och ville vara vaken.

Jag gick ner på toa i nattlinne och öronproppar. Huset sov. Jag vinglade lite av den balans jag förlorade genom mina igenproppade hörselgångar. Jag lade mig igen, och lade märke till hur hjärtats återkommande pumpande genom muskeln med sitt dunkande ljud inuti mig även det gjorde det omöjligt att somna.

Jag fortsatte med triggerpunktsbehandlingen och fokuserade uppmärksamheten på min egen andning.

Muskeln ville inte slappna av. Jag ville slita den ur armen och trampa på den, slå knut på den, dissekera den, tillintetgöra den. Hjärtat fortsatte pumpa. Jag fortsatta behandla. Ju mer jag behandlade, ju mer pumpade hjärtat sina öronbedövande slag i min kropp.

Jag ändrade ställning med armen tusen gånger. Klämde fast den mellan låren, under kinden, under hakan, bredvid magen.

Jag ville snitta upp magen och slita ur tarmpaketet och råka strypa blodflödet till armen med det. Till hela mig.

Sedan stängde jag av alarmet.

Sedan kollade jag mobilen och tackade ja till någon inbjudan och tryckte gilla på något jag inte minns just nu.

Vad skönt det är att glömma.

Sedan vaknade jag. 07:20.

Vilket måste betyda att jag någon gång innan dess också somnade.

Sedan käkade jag en avokadomacka (eller var det tre?) och traskade till kontoret i morgonsolen.

Älskade muskel.

När ska du älska mig tillbaka så till den grad att du låter mig sova?

En liten nattmara.

Och så kommer en hälsning från snöriket Dalarna!

Ännu en skidhelg i Orsa kan härmed läggas till handlingarna. Helvete vad med snö här har varit. Nästan så jag måste ta det personligt. Och sol! Men det vore ju fantasilöst att skriva om, så här kommer något om det som tog vid efter mörkrets inbrott: vår egenregisserade vintermara på Gröna milen.

Yes, spåret heter så.

Det skulle tydligen köras ett nattligt Orsa ski marathon a la nattvasan. Jag uppviglade en i gänget att haka på eftersom loppet körs i par. Priset tvingade mig dock till ett motförslag. En alternativ nattmara runt Gröna milen.

I tystnad skulle det gå, med pannlampor på, och te med, och lite wirre i en plunta. Efter 5km var det depå.

Höga på kikärtsgryta och nattlängtan spände vi på oss pannlamporna. Min parhäst, telemarkaren Markus, stod tyst och inväntade min sista finjustering innan vi smög iväg.

Sedan drog den igång. Magin. Vi under den stjärnklara vinterhimlen.

Knarrandet från fyra skidor och fyra stavar. Två stadiga lampsken, som bytte riktning ibland när bäraren ville glo på stjärnorna eller på snötäcket vid sidan av spåret. Som blev en strålkastare när den som var längst fram tittade bakåt för att säkra att den andra var med.

Nedför var spännande med den begränsade sikten.

Taktfast flöt det på. Någon depå blev det inte. Vi skidade förbi den andra nattmarans målområde där de tänt marschaller.

I bastun blev jag sist kvar. Jag hörde genom väggen hur Markus sa till de andra att det varit en kontemplationsrik mara, ett tillfälle att utforska sin inåtvända sida.

Jag dök ut i snön en sista gång och bestämde mig för att han menade det på ett bra sätt.

Sedan bjöd jag de andra på chokladbollar, och vi käkade chips med ramslök och chili i rimlig omfattning. Trendigt värre.

Det finns ingen fyndig twist på den här storyn.

Ville bara säga att det är minnesvärt att åka skidor på natten.

Fast de där togs ju på dagen såklart.

Ja.

Orka plåta natten.

Kort rapport från årets premiärcykling.

Yo lo!

Hej bloggen och alla läsare.

Idag har jag varit cykelbakis. Vintercykelbakis. Det är ett tillstånd som uppnås genom att man får vind i ansiktet samtidigt som man cyklar i minusgrader. Ögonen blir smala streck och sinnet mjukt och fluffigt. Och mosigt.

Det var igår som den hände, cyklingen. Alex hade genom lock och pock fått med mig ut på en kvällsrepa i gränslandet mellan länen – mina favvolän!, kylan, den inre värmen och den slirande isens ljuvlighet.

Ljuvlig och ljuvlig. Jag får erkänna att jag för första gången var lite småskraj för isen igår. Det var inte den där vanliga pirrande iskänslan, det var den där ovanliga iskänslan. Skräckkänslan, utan förtjusning. Jag kom på mig själv med att längta både till löparskor och torra vägar.

Alex manade lugnt och stadigt på hybriden medan jag styrde Ridleyn, och det nya med igår var kombon av just mörker och is. Lampsken kom ju från mina bägge pannlampor och Alex superlampa, så den saken var löst. Och Alex guidade vant bland grusvägarna väster om Eskilstuna. Men det där att köra med ett par meters sikt och ta isen sansat, när den dök upp spontant, det var nytt för mig som hittills enbart tränat is i dagsljus.

Greppet från dubbdäcken släppte kanske en gång, och ytterligare ett par gånger flöt jag ut mot vägrenens trygga nysnö.

Men vi körde vurpfritt, och vi kom hem, och teet höll sig bra i min lilla termos, och det var vintrigt och frostigt.

Och nu står Ridleyn ren och fin och vilar nere i källaren medan jag ska traska ner på stan en sväng.

Och ännu en gång har jag kört ett sånt där pass som jag aldrig skulle gjort på egen hand.

Länge leve medcyklisterna!

 

Edit: så fort jag publicerat detta så insåg jag att det inte alls var premiären. Årets första tur gick ju runt delar av standardgruset i förrgår. Där också bilden ovan togs. Eller nej den togs från en promenad i måndags. Eller? Eftersom blåmärket i hjärtat spritt sig ut i cyklistkroppens alla extremiteter och satt sig som en parasit på minnet så räknas ingenting som jag gjorde på varken tisdagen eller onsdagen så det var premiär igår, så var det faktiskt. 

Hur kontoplanen räddade min höst

Idag körde jag stig med stiglöpargänget här i Västerås, WTRS. Is, lera och pannlampor. Och igår körde vi dito med Micke och Conny. Noll vurpor igår, två idag. Terrängskorna får jobba när vi svassar fram över rötter, stenar och isgator och genom vattenpölar stora som små insjöar.

Att vi håller oss på benen som vi gör är egentligen ett under. Kroppen och psyket jobbar tillsammans intill taktfast perfektion. Sikten är som mest en meter och tempot är runt 6 min/km. De flesta knattrar fram på isdubbade skor, men med rätt teknik klarar man sig utan: spänna magmusklerna, om man har några, slappna av i kroppen och läsa underlaget. Den som istället spänner benen och vobblar med sinnet dör snart isdöden. Precis som med vilken cykel som helst alltså. Och då kan man åka på spännande små nacksträckningar, som jag verkar ha gjort idag.

Dessa stigpass! Man kan tro att cyklisten Anna fullständigt har ballat ur, inte cyklat sedan 3 december! Ridleyn står i Karins källare och saknar. Längtar. Stampar med framhjulet, nöter dubb på källargolvet. Gråter, hänger med styret. Tror jag. Måste den ju göra nu.

Jag lever den här veckan ungefär som jag levde min julledighet: somnar sent, upp vid nio, långfrukost, tittar ut på dagern, tar en kaffe till, går promenad eller gör ärenden på stan, löpning när mörkret faller på, gott käk och så softa på det. Nyårslöftet tarvar groddar så det får det bli minst en gång per dag. Har jag tur klämmer jag in en massagebehandling. Och jag är inte sugen på onyttiga grejer utan mest på de där groddade linserna och solrosfröna. Så knallgula och knapriga! Så klyschigt hälsosamma! Jag har försökt göra chokladbollar, med jordnötssmör, tro mig! Men de frestar inte. Inte nu. Inte längre. Synd för dem!

Min fina vän Micke, som jag brukar stiglöpa med, och morgonfika med, frågar ibland hur jag märker på mig själv att jag är glad. Då brukar jag säga att jag dansar till pojkband i vardagsrummet. Micke hatar pojkband, men det säger han inte. Istället förstår han på sitt tysta, diskreta vis att det inte alls är pojkbanden som är grejen. Det är all musik på den spellista som råkar rulla. Varje låt. Grejen är dansen. I just vardagsrummet.

Och det har blivit mer och mer dans den senast veckan. Idag efter löpningen trippade jag till och med uppför trapporna nynnandes de där pojkbanden.

Det som är sig olikt jämfört med innan julledigheten är att det finns ett mystiskt inre lugn inuti mig. Det har liksom letat sig in och parkerat sig närmast hjärtat. Myst in sig, med en självklar auktoritet. Lite som Emil Jensens vinterprat. Som visar sig genom danssteg på min slitna fiskbensparkett. Och så alltså som denna hunger efter groddar.

Den här veckan präglas inte bara av löparglädje och kontoplaner. Eller för den del flyttstädning inför min nya hyresgäst. som för övrigt också heter Emil. Den präglas också av offertskrivning för en frilansgrej jag hoppas få jobba med i februari, vid sidan av min kurs! Det är såklart skitläbbigt första gången man lämnar anbud på en offentlig upphandling och begär ett pris för det man anser sig kunna utföra. Men vill man frilansa så vill man!

Dessutom har jag nu levt snart exakt en månad utan telefon. Lika länge som utan cyklingen alltså. Den nya ligger i sin kartong sedan en vecka och ska packas upp. Snart. Den har varit till Vallentuna och vänt, stackarn. Herregud, detta är min sämsta sida. Jag blir extremt otrygg av nya grejer. Så därför drygar jag mig gentemot dem som försöker få tag på mig, egentligen helt utan anledning. Pengarna för abonnemanget och telefonen tickar ju på! Men nu har det gått så långt att jag inser att jag måste ha bank-id för att kunna föra över pengar från mitt hemliga back up-konto till mitt sargade vanliga konto. Som inte ens har tillräckligt på sig för att jag ska kunna betala för Basemile!

Fy på sig, knäppis-Anna. Men det har ju blivit lite av en utmaning. Ska jag bli en vanlig mobilflipprande jävel igen? Liksom.

Jag har ju för övrigt självklart redan insett att den gångna hösten har krävt en åtstramning av utgifterna. Folkhögskola, ingen kommunlön som trillar in med sitt trivsamma thud och så ännu ett pendlarkort. Till Katrineholm av alla ställen. Så vad har jag gjort?

Jag har ärligen försökt sälja av mina tävlingshjul, och faktiskt lyckats prångla iväg ett par bibs, som visserligen var ett felköp. Men de kändes som en intäkt!

Jag har totalstoppat uteätandet. Nästan. Matlådor och någon ärtsoppa för 9:90 på Coop i Katrineholm då och då. Och handlat whiskey på taxfree, när vi ändå var i Tyskland. För att inte tala om den kubanska rommen, hur billig var inte den nyårsfyllan??

Men i övrigt:

Jag har tänkt fram pengarna!

Ett sätt att göra det har varit tanken att denna höst finansieras genom rimliga utportioneringar av mina surt förvärvade slantar på back up-kontot. Det konto där mina fuck you-stålar finns. Dem man använder när man behöver en paus från snubben, jobbet eller annat som råkar skava just då i tillvaron. Eller då man behöver uppfylla sin längtan till det där. Jag har kämpat hårt för slantarna på det kontot och därför har jag under hösten spenderat dem med stor glöd.

Det är ju dessutom olika konton! Kuba går på historielektionskontot, Tyskland på äventyrs- och solcellskontot, triggerpunktskursen på utbildningskontot. Och så vidare. Övriga utgifter finansieras genom de pengar jag sparat historiskt på att inte äga en bil. Och genom att aldrig gå på bio (som jag ändå inte hade gjort). Och så täpper jag till luckorna genom massagebehandlingar, som även innebär insättning på mitt personliga glädjekonto, och tar emot allmosan från CSN på någon tusenlapp i månaden. Plus studentrabatten på tåget!

Sweet.

Jag har försökt parera genom lägre boendekostnader och totalstopp på uteluncher. I övrigt har jag köpt julklappar som vanligt, fikat som vanligt, handlat nyårsmat som vanligt, druckit öl och käkat tacos med Smestan som vanligt.

För man vill ju leva.

Så nu sitter jag här med mitt sargade bankkonto och älskar hur tomt det är. Hur mycket jag andats och tappat andan för de slantarna som inte finns där längre!

Och imorgon blir det en överföring till Basemile-kontot. Och så lite till biokontot, för faktum är att jag planerar att se om den enda film jag sett under hösten: The Square, som mamma bjöd mig på.

Se trailern för detta skruvade, intelligenta, snygga mästerverk där en kock äntligen får lacka ur på gästerna på vernissaget, här nedanför:

Så kan ni berätta för mig sedan om ni tror att Oleg blev nedslagen på riktigt och om Terry Notary då blev skadad. Och om ni, likt mig, känner en djup längtan att se Terry Notary där han inte är en gorilla, så kan ni titta på den här trevliga intervjun. Jag har personligen svårt att just nu se framför mig en mer ödmjuk människa än denna fantastiska Terry Notary.

Vill man inte bara krama sönder honom?

God natt!

”Jag vet precis vad du behöver!”

Ett rejält långpass. Eller trappor i Djäkneberget. Alternativt tvåsiffrig backkörning i Hugelsta.

Helvete vad min hjärna jävlas med mig dessa dagar.

Om vad spelar ingen roll i det här inlägget.

Men det finns ett sätt att jävlas tillbaka och det är lite vanlig, hederlig fredagslöpning.

Det är i hjärnan som tankarna bildas och förvildas.

Det är där som tankarna också kan lugnas ner och fås till sans! Det är tankarna som avgör hur lycklig jag är eftersom de fortplantas till känslor och känslor är vad livet utgörs av. Nuet finns, bara nuet, och just nu är det bra för jag har nytrapptränade glada ben.Vissa säger att jag är beroende av kaffe, långdistans och explosiv träning.

Ni kan fortsätta säga det.

Nu vet ni.

Jag behöver dessa saker för att vara en rimlig medmänniska.

Gymmet någon?

Mini-inlägget om lillklingans revanschrunda

Ett kort inlägg medan jag fortfarande har täckning. Yep, ska ut i vida världen: Kuba!! Utan cykel; det blir en kulturell resa med ett och annat saltstänk ihop med en öventyrsklunga från jobbet. Ses 26/11 hemma igen!

Men först alltså något kort om säsongens kylslagna begivenheter när vi såg ljuset i slutet av tunneln och Magnus körde på medan jag fick hjärnsläpp och klev av cykeln mitt i tunneln. Stackars Jocke bakom mig fick aldrig chansen att visa sin balans och sitt sinne för fokus, utan det var Magnus i eget majestät som fick stå för tunnelseendet.

För om man väl har det, ihop med en jämn kadens, och tillit till maskinen, så klarar man vilken ridstig som helst.

För det mesta sitter i psyket. Och det hade jag, nästan.

Men Ridleyn fick tugga sitt grus, och lillklingan fick sin revansch, och bägge står nu avspolad och insmord och fridfullt väntande hemma i Karins källare medan jag flyger iväg till Kuba.

Snart hemma igen, ingen fara lilla klinga.

Undrar hur det är att cykla där.

Nu lyfter vi.

Godnatt, och frosta inte av det sörmländska gruset än på några månader ❤