Hotellobbyn.

Hotellobbyn är det som möter dig när du vänder alla andra ställen ryggen. Det öppnar sig som en mjuk och varm tunnel med röd matta som bara du ser och en port som är tung att skjuta men som glider upp som en vindpust.

Hotellobbyn är det där det sitter softa, anonyma typer i svarta fåtöljer. De tittar varligt upp när du passerar och dröjer artigt lagom länge kvar med blicken. Lobbyn är det där toaletter finns diskret till höger utan att du behöver fråga efter dem, där heltäckningsmattan absorberar alla onödiga ljud och där du får sitta själv och äta din middag, eller i sällskap.

Eller med både och, om du vill det.

Hotellobbyn är det där du passerar fat efter fat av grönsaksrätter på din väg mot baren. Där du ber om ett glas av husets röda och vet att det kommer att vara dubbelt så dyrt som på aw-ställena på Nygatan. Du tar det ändå, för att du vill vara just i lobbyn. Du får överraskande nog ett glas av den lite mindre (lite billigare?) modellen som fylls på till bredden med husets röda tills det ser sådär fullt ut. Du får även den finkänsliga, helt naturliga, frågan om det ska sättas upp på rummet och du skulle kunna säga ja rum 214 tack, men det gör man ju inte så det gör du inte.

Du går in i det inre rummet och lyssnar på lounge-musiken där hotellobbyn omfamnar dåre som direktör i sin trygga famn. Trygg, så trygg att du sitter själv med ditt glas i ditt hörn och kan försjunka i något medan du väntar på ditt sällskap och tjuvlyssnar på bordsgrannarna som på Sörmlandsdialekten – ja den!! – avhandlar något rimligt.

Ditt sällskap anländer och slår sig ned mittemot. Det ler. Rättar till stolen, du flyttar din fot lite under bordet så att de inte ska slå i varandra, eller kanske för att de ska göra just det. Det ler igen. Du ler också. Det pratar, du pratar, ni pratar, medan du observerar hur det rättar till frisyren och (lite nervöst? Varför?) flackar med blicken.

Det rycker i dina mungipor, och i sällskapets, när hotellobbyn får dig att se det du vill se, höra det du vill höra och känna hur sällskapet känner det du vill att det ska känna. Ska vilja känna och därför så innerligt känner.

Sällskapet beställer inget. Låter sig inte bjudas på något, hur dyrt du än bedyrar att det är. Det måste gå. Måste gå hem. Hotellobbyn ger er en hej då-kram som är precis så varm du vill ha den, och du sitter kvar med ditt halvfulla glas.

Du är inte ensam, inte alls. Du fortsätter att prata men på ett sätt som inte hörs, bara syns på dig utifrån. Sörmlandsdialekten vid andra bordet måste se, alla måste se, du själv kan inte få det att sluta rycka i mungiporna eller lysa i ögonen.

Hotellobbyn är det som får dig att skriva så glödande på telefonen att den blir för varm att ringa med.

Men ringa behövs inte. Skriva räcker.

Hotellobbyn låter dig sakta smutta på det dyra husvinet i det billiga glaset och skriva klart medan du sakta låter den sista droppen rinna ner.

Hotellobbyn är det som reser dig upp. Som får dig att se dig om. Att sträcka på dig.

Hotellobbyn är det som gjort ett grässtrå av en hösäck.

Det som av en hopsjunken bulldeg utan jäskraft gjort ett krispigt knäcke med små, små frön av olika goda sorter som trillar ner och sprids när du på lätta steg trippar ut på mattan genom porten.

Frön, som trillar av för att plockas upp av andra som vill njuta av dem.

För hotellobbyn är det med den typen av matta där frön inte smutsas ned.

Där döda frön får liv.

Ett grönskande, spirande, sprickande grässtrå.

Ja.

Det är vad hotellobbyn har skapat.

Annonser

Känslan just nu.

Du är hemma. I huset; i köket eller om det är på trappan till trädgården. Du spelar upp händelseförloppet så många gånger att du kan det utantill och stannar till vid vissa partier som du vill uppleva igen. De blir så intensiva att de på riktigt sker igen. Vissa detaljer slipar du på och gör egna slut till.

Du stannar till vid de tillfällen i förloppet där elektriciteten i armarna och det konstigt fysiska mjuka blir överväldigande. När din puls är så hög att du knappt kan andas eller höra något annat.

Du vill röra vid, men gör det inte. Du vill vara nära, men sitter kvar. Du vill borra in dig, och måste nagla fast dina konstigt mjuka armar i bryggan.

Du stannar till när du hör hans röst i händelseförloppet. Meningar, frågor, resonemang. Du stannar till vid det där lilla han gör med läpparna ibland som du redan har lärt dig att tycka om.

När ni ses nästa gång vibrerar luften. Du vågar inte titta, men tittar ändå, ibland. Ibland blundar du. Du bara är. Du vilar inombords samtidigt som varje sinne är på helspänn.

Du vill röra vid. Du rör vid, lite lite. Det blir till ett nytt händelseförlopp som du spelar upp och lär dig utantill. Du stannar igen till vid detaljer, du gör nya slut, nya fortsättningar. Det blir din mysfilt och saga som du plockar fram närhelst du vill.

Som nu.

Och så kostar du på dig att avsluta inlägget med det lite klyschiga

Kötta.

Ibland måste man garva åt sig själv. Som när man kör tempo i Torekov helt frivilligt och nån sälle ropar kötta, till exempel. Eller som i morse, när benen inte alls ville kötta runt morgonrundan, men jag ändå slog mitt fartrekord. Jävla helvetes älskade cykel. Eller som hela den här veckan, när jag får bölattack efter bölattack över vad jag har gett mig inpå genom att säga upp mig från mitt jobb för att börja jobba på ett annat jobb.

Mitt drömjobb.

2030-sekretariatet.

I Stockholm.

Jag gjorde detta efter att jag lovat mig själv att säga ja till saker. Och efter att jag lovat mig själv att ta saker med storm och ett leende.

Du har tryckt watt från det klyschiga djupet av ditt glädjefyllda hjärta under hela våren.

Man vet aldrig hur saker blir. Det enda man vet, är att man hade vetat ännu mindre om man hade tackat nej.

Ska jag flytta nu? Ska jag lämna Sméstan nu? Ska mina nya cyklar få cykla bara i Stockholm nu? På skärgårdsöar?

Jag är handlingsförlamad och glädjeförlamad samtidigt.

Om någon jag bryr mig om frågar hur det är, blir det gråtfest.

Det är ok.

Bara det blir fest.

Ok?

Kort om hemma

Hemma är där man ler och cyklar samtidigt trots att det är motvind eller medvind och man bara är tre stycken och kör lagtempo på lagom gamla kända vägar. Det är den blöta värmen som hjulen och styret tuggar sig igenom med en frenesi som bara kan uppbådas vid rapsfälten som inte blommar längre eller också gör de det.

Hemma är att veta alla segment och vittja dem när man stänger av dagens runda och även kan studera vad som hänt under helgen. Alla QOM som Ida börjat sno på väg till jobbet till exempel.

Hemma är att svinga sig upp på den gamla styva Scotten som visst känns bra, lätt känns den, hemma är att titta på styrlindan och beklaga sig och fråga om det är svart eller vit som ska på. Så sliten den är! Så klibbig den är, så perfekt omfamning av handen det är när det ska upp och stås och tryckas fartökning.

Hemma är att bubbla inombords för att Sörmland ändå är de välbekanta åkrarna och ängarna och kurvorna och platt och motlut och allt annat som gör livet värt att cyklas. Och hemma är de välbekanta naven och konturerna och kadensen och sättet man vet att man kan ligga nära med navet i fokus utan att behöva ha nära till bromsen för att man känner varandra så väl till cykelsättet.

Hemma.

Där jag är. Nu.

Ett hopkok tankar från nattåget

Så har jag varit i Umeå.

Att en helg kan gå så fort. Att Umeås lägder kan vara sådär norrlandsaktiga som jag tänkte mig dem. Och att det kan vara så backigt! Sugande, med de där extra knixarna som får en ta i lite lite extra och ställa sig upp och trycka sig uppför sista krönet. Att de andra smiter ikapp som vore det naturligaste saken i världen att mosa motlut. Och att det kan kännas så speciellt att köra på en ny cykel. Med ny hjälm!

Ska alltid ta med egen hjälm och egna pedaler inför lån av cykel. Den första för känslan av hemma, den andra för det praktiska.

Man känner sig som en helt ny cyklist! Speciellt om man som jag har nåtts av insikten att ramstorleken spelar roll och man får en helt ny fokusering av styrkan där den gör nytta: ner i pedalerna. Inte ut genom näsborrarna som irritation, utan just ner i pedalerna.

Hur kan man sitta så bra på en cykel?

Men om man tänker efter, så byter man ju cykeln lite i taget hela tiden. Är det inte styrstammen, så är det sadeln, pedalerna, hjulen, kedjan, styrlindan, framgaffeln, vevpartiet eller lagret.

När syrran frågade förra helgen om jag hade ny cykel, sa jag nej. Jag hade ju bara bytt (låtit byta ok…) ramen sedan hon såg racern sist. Ja och så just framgaffel, sadelstolpe, vevparti, pedaler, styrlinda, växelreglage och kassett. Faktum är att det enda jag har kvar sedan jag köpte den i juni 2010 är styret och bromsarna. Och växelörat. Tror jag. Styret har fått ta en del skit för sin smäckerhet, bromsarna också. Sedan har jag fått beröm för naven. Cykeln är ett finfint hopplock av komponenter, märken och delar. Men men. Den är styv, lätt, lagom sliten och matchar min körstil.

Men den är faktiskt för stor.

Detta ska åtgärdas snarast. Jag sitter nu på väg till jobbet med sista anslutningen från nattåget och kan inte släppa tanken på Amiran och hur lätt det var att cykla på den.

Kan inte släppa!

Måste distrahera mig genom att delge hur det gick till när jag hann med det där nattåget.

Jag hade kramat om Camilla och satt mig på elbussen till Umeå C. Satt väl och ömsom studerade björkarna, ömsom flippade i mobilen. Jag hade gott om tid, för en gångs skull. Men när bussen plötsligt hade ny chaufför och skyltarna började peka mot Ålidhem, anade jag ugglor i mossen. Något var väldigt fel med geografin här. Så jag frågade den nya chauffören om vi passerat Umeå C, vilket vi hade gjort för 20 min sen. Denna buss skulle anlända dit om 45 minuter, vilket innebar att jag skulle missa tåget.

Det knöt sig magen och jag förbannade de moderna system som enbart visar hållplatsen på en display, utan att ropa ut. Jag hade behövt bli ledsagad av en vänlig röst som sa till när jag var framme.

Jag hoppade av och en kall hand kramade mitt hjärta samtidigt som jag listade alternativen i skallen. För långt att gå. Inga bussar. Taxi skulle inte hinna. Camilla? Jag ringde i panik och talade in på telefonsvararen utan att egentligen veta vad jag kunde få hjälp av henne med.

Hon svarade inte andra gången heller.

Helvetes fitta och röv, klantskalle och dumjävel, hur kunde jag missa hållplatsen???

Det sista alternativet var att stanna kvar och ta morgontåget. SJ hade väl bokat om missade tåg förr.

Desperat satte jag upp tummen i luften och gjorde mitt bästa för att se just desperat ut. Bilarna åkte förbi. Undrar vad de tänkte? Snål brud som liftar vid busshållplatsen kanske.

Den sjunde bilen stannade. Två snubbar vevade ner rutan och jag kunde hoppa in.

Jag pratade på i 110 om vart jag skulle och hur de räddat min dag.

”Ja, lugn”, sa de.

Änglar.

De var just änglar!

”Lugn nu”, sa de igen.

Jag hann med tåget, jag svepte en Mariestad med salta nötter i bistron och jag sov mina timmar.

Jag såg ut på den ljusa natthimlen från min mittenbrits. Solen fanns där någonstans. Havet med. Vi rullade in i Ö-vik. Jag hade inte sett havet den här gången. Jag hade badat i älven som rinner ut i havet. Jag hade åkt elbuss. Jag hade stirrat på bakbromsar och framnav och hållit ett perfekt avstånd till väggen och framförvarande cyklist. Och till bakomvarande när de hetsade mig till backryck.

Jag hade tagit mig genom mördande skogsrakor och kört lagtempo med tävlingscyklister.

Jag hade inte suttit på en klippa i midnattssol. Jag hade gått och lagt mig tidigt, gått upp och serverats en nyttig frukost med kaffe och väckt benen till ännu en dag i klungan.

Jag hade gett massage utan olja och jag hade besökt en zonterapeut som hette Doris. Helvete vad hon tryckte punkter i mina fossingar.

Och midnattssolen är en annan resa.

Funk!!

Post-funkisen här. Kolla vad fina vi är i våra klubbtröjor där vi står och funkar oss tillsammans.

Men fan vilken dipp jag hade idag efter min softa morgon.

Hade ett privat åtagande i Hufvudstaden, för att sedan dunka rätt in i väggen på jobbet. Ute var det sol, i sol cyklar man, eller är ute en hel dag och masserar folk med rakade ben på en gräsplätt.

Alternativt dansar man funkisruset av sig på en folkpark i Barva. (tack benen!!)

Men inne, näää.

Så hjärnan slutade fungera, och på första jobbmötet var jag så bitchig att jag ville be dem andra att stoppa upp något ända upp i halsen på mig.

Fy.

Sedan försökte jag snygga till siffrorna, drog iväg ett par viktiga grejer och gick hem.

Hjärnan var stekt.

Sedan vek jag tvätt, tog en löprunda och funderade på vad för typ av konstig ångestkänsla det var som skapat denna dipp. Och efter några kilometer i skogen kom jag ju på att det var post-funkis-hjärnan som slagits på.

Det var läge att vika mera tvätt, ta en dusch och äta blomkålssallad.

Uppnå mental tystnad med hjälp av ett par rejäla skrattanfall över blomkålen.

Så var den, min post-funkis-måndag.

Nu är den snart slut.

Foton Lucas

Tillsammans. Utan att göra något.

Jag tänker ofta på den här våren som en vår av en massa försakade äventyr. Jag som brukar ta tillfället i akt och aldrig säga nej till resor och diverse påhitt har varit extremt stillasittande sedan jag gick till jobbet i mitten av februari.

Stillasittande rent geografiskt alltså.

Har fan nästan enbart hängt i Eskilstuna ju!!

Jag tänker ibland på det jag tackat nej till, fredagar efter något svettigt cirkelpass eller lördagar jag glott på serier eller bara suttit med en bok eller ett blogginlägg.

Vad lite jag har gjort!

Vad lite tid jag har spenderat med många människor. Vad mycket tid jag har spenderat med ett fåtal människor.

Vad mycket jag hade kunnat göra med tanke på min så kallade frihet.

Vad innebär det egentligen att göra något?

Häromdagen kom jag att tänka på det jag faktiskt har gjort. Det som jag ältat och ständigt återkommit, vid diverse rödvinsosande middagar med vänner eller andra sammankomster. Det som jag saknat.

Det är att bo med andra människor. Det att säga godnatt, att säga godmorgon, att garva tillsammans och att lära sig de förfinade tonfallen som berättar helt andra saker än vad som faktiskt sägs. Det man lär sig genom att bo länge och göra vardagliga saker ihop med andra människor. Att bo med andra människor som alltid ser och hör en, som är som bomullen och som nageln i ögat beroende på vad man behöver. Som man också kan vara mer eller mindre subtilt osams med men som man innan godnattet kommer, ändå garvar med.

Jag bor kollektivt, i ett ganska unikt upplägg där min vän Karin med familj har accepterat mig som en del i hushållet. Jag hyr ett rum, vi har ett ekonomiskt upplägg och vissa gemensamma överenskommelser. Med många garv och mycket omtanke och överseende, står vi ut med varandra. Och det åstadkommer genom att dela vår tid med varandra.

Är inte det det finaste vi har? Tiden, vardagen och alla små detaljer som hör dit?

När jag tänker på det här, så kan jag äntligen inse att jag har gjort massor. Gör, varje dag. Att bo med andra är att ständigt göra.

Nu gör jag det. DET är vad jag gör i vår.

Och snart drar jag med mig Smestan till Norra Intervallbanan, det blir kul!

Vi och månen.

Har ni också glott er blinda på månen idag?

Det har jag.

För när brorsan efter påskmiddagens smaskande föreslog en månskensrunda så fanns det bara ett ord och det var ja.

Så han och jag och lilla syster snörade beslutsamt på oss pjäxor, och när jag kom utanför dörren stod två syskonkonturer med skidor och väntade på mig.

De var tysta, och de hade redan stakat ut riktningen, och den var rätt mot månen.

Skidorna frasade mot skaren, och vi susade stillsamt fram över ängen ner mot diket och över till den andra ängen. Efter en kort uppförslöpa stannade alla på kommando och jag såg två tysta mörka figurer stirra upp mot månen.

Månen sken som en galning. Från gul och fet och låg, till vit och kall och hård som sig bör en påsknatt som denna. Och på en tyst fråga från syster om vi skulle ta oss ut på sjön, fanns det bara ett svar och det var ja. Ut på sjön skulle vi, med alkohol i kroppen och utan en endaste isdubb.

Vi, månen och alla nattens ljud och himlens stjärnor.

Vi knäppte av oss skidorna och trippade över den leriga vägen. Så var vi ute på sjön, och jag såg två glada syskon leende susa fram i skejt, för även om vi inte såg varandras anletsdrag så kände man i hela atmosfären att det var glädje som spred sig från hjärtat ut i de skejtande benen.

I med stavarna, skjuta ifrån med benen och iväg.

Mina träskidor från ’73 kom efter, jag bytte till klassiskt och kom ikapp. Syster väntade redan tyst, bror stannade just och allt var stilla.

Vi lyssnade till isen. Det var ett ljud från isen som ett dovt bubblande. Luft som frigjordes av den annalkande snösmältningen och lade sig i fickor och med ett kvävt pustande letade sig ut och nådde våra hörselgångar.

Vi tryckte stillsamt på igen, och månen sken, och vid en upphöjning i snön så vände vi ryggen mot månen. Det var dags att vända tillbaka. Brorsan dominerade med en 180 graders hoppvändning, syster landade med ena skidan på den andra och jag hoppade ett drygt fjärdedels varv på hippieskidorna.

Vi lät månens skuggor visa vägen tillbaka, och vänster om oss hörde vi isen fortsatt pysa luft i bakre delen av vårt medvetande.

Om älgar fanns så var det de som säkert stod och såg på oss inatt, och när vi kommit utom säkert hörhåll vet jag att de kom fram ur sina gömslen för att traska över sjön precis som vi. Och imorgon kommer vi att se deras spår.

Så nådde vi den leriga vägöverfarten, och tillbaka på ängen satte vi av mot den sista backen och fästet var med mig när jag studsade upp med skuggan i ständigt försprång.

Hemma.

Månens nattvaka hade bara börjat medan vi gick in för att avsluta vår med sömn.

I stilla majestät var månen så parkerad på sin himmel.

Den och alla stjärnor.

Sorry soldränkt foto men natten lät sig inte fångas på bild. Den vill enbart upplevas.

Mitt namnlösa kvällsinlägg

Idag har jag hatat en massa saker som jag vanligtvis älskar. Och samtidigt känt stolthet över sådant jag vanligtvis hatar.

Dessa saker är mitt senaste motionssvar, en vänsterhänt snubbe, en snubbe på träningen som såg duktig ut, min bästa boxningssäck, mitt favoritboxningsslag, samt vårt månatliga vegoknytis på jobbet (nej, det älskar jag alltid, det räknas inte med i denna schizofrena radda). Och stackars halta katten samt att sitta uppe för länge och glo på komma ut-serier där idrottare från idrotter jag hatar kommer ut.

Ni får väl gissa bäst ni kan vilka subjekt ovan som ska passas ihop med vilket predikat.

Mina kombos tror att det beror på avsaknad av cykelmil.

Kan så vara.

Imorgon är en ny dag, och inatt är en ny natt.

Och imorgon ska ett nytt avsnitt av Cyklistpodden födas!

Missa inte det.

Godnatt på er, kära läsare.

Ja, även om ni inte är kära, så önskar jag godnatt.

Jag i natten.

Jag ligger i min smala säng och ska precis somna. Ett minne från 5 juni förra året slår sig in i min sömnbubbla. Världsmiljödagen. Det handlar om ett cykelskämt jag aldrig fick dra när jag var speaker för scenprogrammet. Försommarkvällen var ljummen och allting var underbart. Renata Chlumska, Stefan Sundström och Martin Emtenäs stod på programmet ihop med lokala förmågor. Jag hade just avslutat uppdraget och stod i min lottolycra, redo att dra efter sista bandet. Plötsligt visade det sig att jag måste upp på scen igen för att dela ut en gåva. Jag fick panik. Jag hade ju bytt om! En miljögubbe viskade hest till mig, med något nostalgiskt i blicken, att jag skulle gå upp på scen i lycran. Jag sa nej, hur skulle det se ut? Herregud, inte paradera och parodisera och parasitera alla som kan tänkas vilja garva åt cyklister!

Så jag gick aldrig upp, utan lät pojkbandet få sin gåva senare. Sedan den dagen har jag ångrat det. Jag spelade upp scenen jag borde ha gjort i huvudet, jag finslipade på varje replik, jag drog den om och om igen och jag såg publikens glada ansikten och hörde deras skratt. Hur de älskade mina utläggningar om våra interna stilregler, våra konstiga reklamtryck för sådant som ingen vet vad det är, och hur de där 70 centimetrarnas avstånd mellan cykel och cyklist avgör om vi får ha på oss hjälmen eller inte. Och framför allt hur miljövänligt det är med de där reklamtrycken för saker som ingen känner till – för hur ska man kunna konsumera någonting om man inte vet vad det är?

Det var där min helvetesnatt började. Minnet av det jag önskade att jag hade gjort. Gör aldrig så! Ta alltid chansen när nån miljögubbe viskar åt dig att gå upp på scen i lycra.

För detta minne fortplantade sig ut i en av mina yttre nederarmsmuskler som vägrade slappna av. Den muskel som utför en flexion av handleden, för att prata massörspråk. Jag hade velat minnas vad den heter, så hade jag kunnat berika det här inlägget med min anatomikompetens.

Det kom regelbundna pumpningar genom muskelknutan. Varje gång jag lade mig tillrätta, kom en ny pumpning genom muskeln. Jag bokade en tid hos min egen massageklinik och började leta triggerpunkter på utsidan av nederarmen. Hej Anna, jahaja, vad har vi för problem idag? Jaså extensor carpi ulnaris! Jamendåså min vän, är det ok att jag trycker lite här? Är det här? Här? Här! Här trycker jag! Avtar smärtan nu? Jag hittade flera gånger rätt triggerpunkt, och efter varje minibehandling låg jag och väntade på att muskeln skulle syresättas, som den gör på mina behandlingar, men den gjorde aldrig det. Den var stenhård och pigg och ville vara vaken.

Jag gick ner på toa i nattlinne och öronproppar. Huset sov. Jag vinglade lite av den balans jag förlorade genom mina igenproppade hörselgångar. Jag lade mig igen, och lade märke till hur hjärtats återkommande pumpande genom muskeln med sitt dunkande ljud inuti mig även det gjorde det omöjligt att somna.

Jag fortsatte med triggerpunktsbehandlingen och fokuserade uppmärksamheten på min egen andning.

Muskeln ville inte slappna av. Jag ville slita den ur armen och trampa på den, slå knut på den, dissekera den, tillintetgöra den. Hjärtat fortsatte pumpa. Jag fortsatta behandla. Ju mer jag behandlade, ju mer pumpade hjärtat sina öronbedövande slag i min kropp.

Jag ändrade ställning med armen tusen gånger. Klämde fast den mellan låren, under kinden, under hakan, bredvid magen.

Jag ville snitta upp magen och slita ur tarmpaketet och råka strypa blodflödet till armen med det. Till hela mig.

Sedan stängde jag av alarmet.

Sedan kollade jag mobilen och tackade ja till någon inbjudan och tryckte gilla på något jag inte minns just nu.

Vad skönt det är att glömma.

Sedan vaknade jag. 07:20.

Vilket måste betyda att jag någon gång innan dess också somnade.

Sedan käkade jag en avokadomacka (eller var det tre?) och traskade till kontoret i morgonsolen.

Älskade muskel.

När ska du älska mig tillbaka så till den grad att du låter mig sova?