Så undvek jag post-äventyrsdepressionen

tjena.

Så har livet efter ännu ett Öppet spår börjat. Om jag har träningsvärk? Ja lite; ljumskarna som väntat värst. Om jag är  nöjd med glidet? Ja verkligen, vi flög fram nerför. Om jag är ok med vallningen? Jodå, extra nöjd för att jag vallade om. Om jag är nöjd med tiden? Nej, men den var inte relevant med tanke på förutsättningarna. Om jag är nöjd med spurten? Ja verkligen, stakade som en elitåkare och gav verkligen allt. Om jag tyckte det var underhållande att höra medåkare klaga på snöfallet, så här i klimatstörda vintertider? Ja.

men det vikigaste är ändå: nöjd med hur jag klarade att ha en bra dag på jobbet, vara trevlig mot kollegor, sköta mina arbetsuppgifter och komma i tid till nästan alla möten och hantera jobbiga mejl utan att lacka ur offentligt och få psykbryt alternativt se allmänt trött ut?

Ja!

För det brukar nämligen vara tvärtom varje gång jag kommer hem från en resa. Oavsett om det är vintercykling eller vulkanvandring så blir jag lika chockad varje gång av kontrasten mot vardagen. Det har tidigare tagit fram mina allra sämsta sidor. varför vet jag inte. Kanske nånting med längtan tillbaka till äventyret.

Men jag vågar nog lista fem gyllene regler för att göra övergången till vardagen smidig:

 

1. Håll kontakten med dina äventyrsgelikar

Du delar förmodligen äventyret med flera andra. Frossa i dessa gemensamma minnen. Läs deras bloggar, chatta med dem, ring dem, återupplev allt igen och igen, tillsammans. Läs på olika forum om hur andra som kanske kört samma lopp, upplevde det hela, eller tog sig över svårigheter som du säkert känner igen, osv.

Förstärk dina positiva minnen av äventyret och låt dem förstärka dig.

 

2. Gå till jobbet

ta sovmorgon, men inte för länge. Stanna inte hemma och tvätta träningskläder medan du tar möten på telefon. Tvätta kan du göra på kvällen. Där har du dessutom nåt äventyrsrelaterat att koma hem till. Möten bokades IRL av en orsak. Hoppa in i befintliga ät- och sovrutiner så fort som möjligt. Skratta med kollegor. Ta tag i surdegar. Le lite extra åt någon. Du kommer att få leenden tillbaka. Det återskapar känslan av att du VISST har något att komma tillbaka till.

och att du är något att komma tillbaka till den dag då en kollega kommer hem från sitt äventyr.

 

3. Gå till jobbet lite extra sportigt klädd

till exempel i skaljacka och gympaskor, istället för kängor och kappa. Eller i något annat som påminner dig lagom mycket om äventyret, för att påminna dig själv om att det finns olika sidor av dig som kan kombineras och vara en bra helhet. Till exempel gympaskor, manchesterkavaj och djupt seriösa samtal om fastigheter och hyresavtal.

 

4. Bjud på dig själv, men inte för mycket

Var extra bejakande när du kommer tillbaka til jobbet. Ta kaffe fast du hellre vill ha te, bara för att nån frågar om kaffe först. Ta te om nån frågar om te först. Du blir gladare av att bekräfta andra och deras förslag, och slipper lägga energi på skitsaker. Använd din trötthet till skrattanfall över småsaker på möten, inte till att slita ditt hår över idioter som beter sig som idioter för att du själv inte lyckats kommunicera det du tänkt med dem. Hoppa in i projekt som du kanske har missat lite av under din frånvaro, men visa att du hänger med. Dyk direkt ner i kärnfrågan. Var intresserad och skyll inte på att du har varit borta. Historierna från resan drar du om nån ber om dem.

 

5. Skriv vräkigt om din prestation på din blogg eller status

Du får de reaktioner du frågar efter. Om du skriver att du känner dig stark, kommer dina följare att säga att du var stark, och bekräftelsen blir positiv. Du har nämligen själv definierat vad du är bra på.

 

Kort och gott, skärp dig och var jävligt upprymd över att du haft möijgheten att lägga tid på äventyr. Du är dessutom sjukt stark!! 

Annonser

Vegan means trying to suck less

image.jpgVi människor har en oändlig förmåga att hitta på sätt att förstöra vår planet och vår hälsa.

Denna blogg heter grön cyklist. Jag tog det namnet för att jag inte kan avhålla mig från att bry mig om miljön i allt jag gör. T ex nu när jag mobilbloggar från tåget till Mora för att spontanköra Öppet spår – bara för att han-jag-skärper-mig-med skrev på Facebook att han skulle det.

Det är ju trots allt rätt egoistiskt: lägga 2000 spänn på att köra 90 km på skidor i ett spår brett som en mindre motorväg. Så man lär ju anstränga sig lite för miljön.

Så håll tillgodo: här kommer min gröna Vasaloppslista.
1. Utrustningen: först hyrde jag min utrustning en säsong för att testa om det var kul, vilket det var. Då köpte jag ut den, dyrt för att jag ville ha kvalitet. Och den har hållit bra. Jag har inte köpt några nya prylar eller utrustning för specifikt detta lopp, (glasögonen som jag kör i kom med Ridleyn som jag köpte begagnad i somras)

2. Kläderna: vissa plagg är samma som jag använder på cyklingen, t ex merino-tröjan, långärmade cykeltröjan, vindjackan och mina korta tajts som jag har som ett extra lager.

3. Vallan: fästvalla är ingen stor miljöbov, men det är glidvallan. Mycket kemikalier där. Därför har jag en kuzminsickel som jag hyvlar belagen jämna och fina med. Alltså en typ av stålsickel. Lite som att rycka manen på en häst. Effekten är likvärdig som för giftvallan. Och så standard fästvalla, gärna också en gammal champagnekork, som tar mindre plats än dito standardklossen.

4. Transporterna: Vasaloppet är ett A- till B-lopp, vilket gör att folk måste ta sig till starten, och även om de flesta nog hellre sätter sig på en av Vasaloppets bussar så skapar det massor av transporter. Det är inbyggt i loppet. Dessutom kör folk bil till loppet. Jag äger ingen och tar tåget både till och från Mora i år. Och buss till starten eftersom jag sover på en soffa i Mora.

5. Käket: veganskt sen länge. Lågt avtryck på miljön. Jag skulle kunna köra 5:2-dieten för att pressa ner avtrycket ytterligare, men det får isf bli efter öppet spår.

6. Blåbärsoppan i depåerna: en vikmugg i bakfickan gör så att jag slipper använda engångsmuggar vid depåerna. Bara man sköljer av den lite i snön går det bra och kladdar inte så mkt.

7. Elanvändning för att koppla upp sig och lägga ut selfies under loppet: denna kan bli lurig. Kanske blir nån enstaka statusuppdatering, men brukar inte vara prio. Om jag ser nån kravmärkt banan längs banan kanske jag lägger upp en bild på den.

Nu kan jag inte komma på mer. Jo, kanske att jag (8) fick Magnus som jag åker med att ta tåget han också. Det kanske kan räknas som en bonus.

Lite som ett plushus.

Jag ska också (9) ge fan i att glömma mina skidor på tåget. Det har hänt förr. Då löste jag problemet via barndomsvänner och kollegors syskon. Men nu kanske jag skulle tvingas köpa nya skidor. Det vore ju inte så miljövänligt.

Iofs! De hyr ut skidor har jag hört. Det är ju bra.

Nä, nu kör vi. Jag lovar att (10) inte kasta godispapper längs banan; då får man nämligen tidstillägg har Vasaloppet lovat.

Och då kanske han jag skärper mig med får bättre tid än mig.

Cyklister ler.

Idag på lunchen diskuterade jag löpningens vinterfördelar med en stiglöpare. Närmare bestämt han som jag och Johan sett i skogen mot Sura häromveckan då vi körde lördagsdistans och Johan fick fundera flera minuter på vad det var han hade sett. Martin, som han heter, hade nämligen ett band runt magen och sprang med djupt koncentrerad min bakom ett motorfordon på ett ton som spydde ut avgaser (en bil). Senare har jag förstått att det var en form av nedförsträning där linan skulle hållas slak, och det var säkert bra. 

Men han såg ju så sammanbiten ut. 

Och vi som hade det så bra på våra sadlar, tyckte jag iallafall. 

Så idag frågade Martin om inte vintercykling var förenat med isvurpor, kyla och materialkostnader (det sista var mitt tillägg), och jag höll med honom på alla punkter. Cykling är inte optimalt på vintern och det finns många anledningar att snällt låta racern vila tills de sopar gatorna: löpning går att utöva under flest väderlekar, den gör dig snabbt varm i hela kroppen, den funkar ner till -15 (på mig iaf) och allt som krävs på vintern är lite tjockare kläder, en mössa och bättre balans.

Men som min kollega på förra jobbet sa, när jag tränade för Lidingöloppet: 

Vad är det för skillnad på löpare och cyklister?

Cyklister ler.

 

Meditation vs. Meditationsmänniskor 

”Är det yoga du inte gillar, eller är det yogamänniskor du inte gillar?”

Det sa en snubbe till mig en gång när jag frågade varför alla på festen där vi hängde hade åkt till Indien och vad som var grejen med yoga. Han påstod att mina svarta haremsbrallor var yoga-aktiga, och jag beskyllde honom för att inte se det minsta yoga-aktig ut, han som både varit på meditationsläger i Ödeshög, var utbildad massör och hade bott i Indien.

Han hade ju blåjeans och vit t-shirt. Och humor.

Sen började jag fundera på det där med yogamänniskor, och meditationsmänniskor, och på vad allt betydde. Och mindes hur en av mina massagekunder på Basemile, en urstark stockholmare, frågade mig om jag brukade yoga, och jag svarade ”nej, jag dansar”.

Och att vissa saker som vi i vardagen inte kallar yoga, kan ha samma effekt. Till exempel dans.

Och att vissa saker som vi i vardagen inte kallar meditation, kan ha samma effekt. Till exempel propagandacykling.

Men sen finns det såklart poänger med att utföra så kallad riktig meditation också. Dvs. att sitta ner och vara tyst. Själv. Eller ihop med andra. Och blunda. Då kan fem minuter, eller tio, vara det som får flygande tankar att ramla ner och lugna ett virrigt sinne. Tankar som bombarderar dig med en ökande intensitet tills de märker att de inte får fäste för att du har bestämt dig för att de ska studsa tillbaka.

Sånt gjorde vi med fotbollslaget innan match då det begav sig, men vi visste inte att det hette meditation. Det visste förmodligen vår tränare Björn, men han sa inget. Han ville väl inte framstå som meditationsmänniska.

Jag avslutar det här inlägget med en bild på Tony som skuttar över ett hinder under novembercrossen i Vilsta. Det mest eleganta cx-hopp Eskilstuna någonsin kan ha skådat. (Fotografen ombeds härmed ge sig till känna!)

Isjakt och söndagsdistans

image
Fy på mig vilka suddiga bilder jag tar

Idag körde jag distans med Henrik och Jonathan i Eskilstuna. Vi skulle köra söderut, och det gjorde vi, fast på lite avvägar. Så blir det när man som jag hade halvkoll på vägen och är halvny i stan. Vi pusslade ihop en runda av ”rakt fram här, ”den där uppförsbacken ser bra ut” och ”här känner jag igen mig!!”, och det blev både skog och grus och mjölksyra.

Och is, som tur var. Tjälen hade nämligen släppt i och med plusgraderna, vilket fick den effekten att det kändes som punka när vi i själva verket bara kört av isen ut på ett isfritt parti. Med lera. Det var tvärstopp.

Jag älskar detta med stigcyklingen. Toleransen mot små stopp och ändrade beslut och vägval, som man skapar tillsammans utan att nån blir sur.

Älskade is. Vi jagade den, sökte efter den med blicken, styrde mot den för att den hjälpte oss att hålla farten. Och vi hörde dubbarnas knatter, framförvarandes slirande hjul, medan vi själva fick träna hållningen. Ofta i nån form av koncentrerad tystnad, eftersom det var mest gynnsamt för stabiliteten.

Annars är samtalen intressanta under rundor. Idag avhandlades bland annat klubbkläder.

Jonathan tyckte Västerås hade snyggare kläder än Eskilstuna, jag tyckte Eskilstunas färger var snyggare eftersom jag gillar rött-svart-vitt, varpå Henrik sa at Smestan hade enhetligare placering av texten och ett snyggare typsnitt, medan jag tyckte att Eskilstunas röda nyans var mer cykelaktig än Smestans, och vi alla ställde oss tveksamma till just namnet Smestan, för hur skulle man kunna veta var Smestan låg om man inte var från Smestan?

Och då sa Jonathan, att klubben borde göra svarta kläder som var stilrena. Helsvarta.

”Med en rosa rand på?”, föreslog Henrik.

”Ja”, sa Jonathan, och då förstod jag att han cyklat Dalsland Runt, och vi pratade gemensamma bekanta och började drömma oss bort till äventyrens sommarcykelturer, och Henrik hade dagens stiligaste kompislapp.

Och så kom växelhaveriet, med behov att korta kedjan, fram med kedjebrytare och nubb, så kom de kalla fingrarna, som jag lindrade med te från cykeltermosen som han-då-det-begav-sig hade mekat ihop, och vi tog motvind och grusmil hemåt.

Fyra timmar blev det, inklusive kedjefix och single-speeed i fält. Och så var den cykelsöndagen över.

Mörkercykling på is, javisst!

God kväll.

vill med detta inlägg upplysa alla som gillar mörkercykling att det är kul att göra det på is, och alla som gillar iscykling att det är kul att göra det i mörker.

När vi körde Basemile för några helger sen bangade jag inte isen eller mörkret, men de två ihop skämde mig.

så idag efter en hård dag på barrikaderna (fylla i blanketter på jobbet) bestämde jag mig för att testa.

Jag hittade en lagom bred stig i Årby naturreservat som var rak och isig, se bilden. Lampor på, sen körde jag som jag alltid gör på is: stabil fart, vobbelfritt och utan att sätta ner fötterna. Jag hade trott att lampan skulle flacka och ge ett oroligt sken, men den blev snarare en mätare på att jag höll styret rakt. Farten var så pass hög att cykeln höll sig rak.

sen körde jag vidare på div ridstigar ut mot sundbyholm, med stjärnorna ovanför, och så blinkade en av tre pluppar grönt på batteriet, så då tog jag snabbaste vägen tillbaka mot Eskilstuna.

Och så kunde jag konstatera att nu har ja kört första gången på is i mörker. Och som vanligt var det inte alls så svårt som jag trodde.

Som med allting man gör första gången.

Hur jag skärpte mig och avverkade tusen höjdmeter 

I Västerås finns ett stiglöpargäng som kallar sig Westeros Trail Running Society, WTRS. De kör öppna turer som vem som helst kan hänga på, till exempel ut på Ängsö eller i Rocklunda. Ibland med pannlampor, ibland utan. Lite som en cykelklubb alltså, fast utan klungkörningen och dess bryderier.

Ibland får de också för sig att bjuda in folk till hotel Plaza som ligger i Skrapan, för att springa uppför trapporna. Alla 24 våningar. 17 gånger. Man åker hiss ner, och efteråt kan den som vill dricka nåt från baren.
Det blir totalt en höjdkilometer, fördelat på 7000 steg, och man klarar det faktiskt, genom att hetsa varandra, och återhämta sig i hissen. Som en extra krydda får man ibland dela hiss med nån stackars hotellgäst.

När jag kom hem från jobbet ville jag helst inte träffa en enda människa. Jag hade haft det rörigt i skallen med många lösa trådar och folk som egentligen var snälla och bara ville väl, men som idag lyckades locka fram mina dåliga sidor. 

Det är farligt att låta sig dras med i det där. 

Vid sådana tillfällen måste man hitta nåt som får en att känna sig som en bra människa igen. 

Och då passar en höjdkilometer ihop med andra lagom främmande gelikar ganska bra. 

Så det fick bli så. 

Jag tuggade i mig två morötter och dunkade på med buggmusik. Sen bestämde jag mig. Och så gjorde jag det.

Slut på inlägget.

en vanlig morgonrunda i Eskilstuna

I morse var en sån morgon när jag vaknade, tänkte sova längre, men fick för mig att titta ut genom fönstret. De andra i hushållet där jag bor lite temporärt hade redan gått upp. Det var gryningsmörkt och såg vindstilla ut, så jag smög nedför trappan till mina cykelkläder, satte på lamporna och drog iväg på en morgonrunda.

Visst låter det glassigt. Ba ”idag är det fint väder, jag drar ut och kör”, och så drar man iväg som om man har obegränsat med flex att ta ut, och ingen annan att ta hänsyn till. Man hittar värsta fina småvägarna med vinterväglag, de första morgonpigga fåglarna sjunger lite stillsamt, morgonrodnaden är ljuvlig och allt är bra. Och så är det ju ibland, men ibland lämnar jag kompisens barn på skolan, så då går det inte, eller så känns det helt enkelt för egoistiskt att dra iväg på cykling mitt i morgonkaoset där ett par extra händer är guld värt, och man vet att de andra vuxna i huset kämpar för att få ihop träning-matlagning-allmänt barnfix-pusslet. Och det känns rätt bra att vara de där extra händerna ibland också, annars skulle jag ju fortfarande bo sju dagar i veckan i Västerås.

Men idag fick det blir morgoncykling ändå, ett stigfinnarpass, lite lagom crossigt.

Och när det är crossigt, så lyckas jag inte älta så mycket. Fokuset räcker liksom inte. Jag svängde av på en länge efterlängtad stig vid Ryningsberg, som gick över en kulle upp på en ås, utmed en åker och in i en skog. Vinterväglag med knarrande snö på packad is. Det blev lite neg på cykelbanan hem, men rent procentuellt blev det lite ält per km cykling.

Jag tog några kort som såklart blev suddiga, och filmade lite fågelsång.

Det blev ju inte direkt nån träning, men cykling är sällan träning för mig. Cykling är cykling. Och morgoncykling är en oas, där jag får vila ögonen på nåt annat än laddstolpar och kaffekoppar,  och ibland håva in ett ”vad pigg du ser ut, då kompletterar vi varandra”, från han jag delar rum med på jobbet.

Därför pratade jag träning på fikat, alltså löpning och styrketräning. Det är ju mycket snack om gym hit och dit. Ska du med till gymmet på lunchen, nej jag ska till gymmet, på gymmet körde jag det och det, alltså jag träffade den och den på gymmet, vilket gym går du på, etc.

Man får känslan av att alla cyklister hänger på gymmet på vintern. Lite som ett andra vardagsrum.

Lite som att när jag själv inte vintercyklade, trodde jag att alla andra gjorde det. När jag själv inte gymmar, tror jag att alla andra gör det.

Så jag funderar faktiskt på att bli normal och börja gymma jag också.

Usch, hatar att ge träningslöften.

Det får stanna vid ett funderingslöfte.

Min ineffektiva morgondistans

Körde distans till jobbet i morse. Älskar att kunna säga så om en vanlig 47 km-runda mellan Västerås och Eskilstuna, men på vintern är den distansen just distans, inte pendling. Jag insåg i alla fall varför folk har börjat slänga en kamera över axeln för plåtning; hade jag tagit så många kort som morgonsolens skönhet krävde, hade det kostat mig händerna.

Det var skitkallt. Dubbdäcken smattrade på tidövägen, och fast jag styrde ut mot kanten för att få lite autentiskt vinterväglag, så kändes vägen lång. I alla fall till Rytternekorset. Sinnet var dessutom fuckat, det var ju i alla fall en sak som var lik mina sommarcykelpendlarmorgnar.

Jag studsar alltid upp ur sängen, hur lite eller mycket jag än sovit, kokar dubbla portionen gröt med kanel, nattsvart kaffe på det och sen på med kläderna och rullar iväg. Så även idag. den lilla besvikelsen var att jag missade lampkörningen, att det ska vara så ljust på morgnarna nu för tiden! Klockan 07.00 när jag borstade tänderna var det mörkt, en kvart senare när jag drog iväg var det gryning. Där fick jag för att låg vaken och vred mig innan klockan ringde.

Så drog jag iväg, och blev som vanligt ståendes vid rödljusen vid Hemköp. Det är kul att köra i bilfilen, men inte när sensorerna för grönt inte känner av att jag står där. Körde till slut mot rött. Som jag brukar.

Kom upp förbi kraftvärmeverket och såg Mälaren i gryningen. Som jag brukar. Maffigt, som alltid. Svängde av mot Tidövägen, och så drog det igång.

Ältandet inombords, som vanligt. Neg neg neg medan benen vevade på i allt större frenesi. Det enda viktiga var att lyfta lite lätt från sadeln så att rätt muskler fick jobba. Jag lät tankarna mala fram till bron i Åholmen, som var under renovering.

Det var ordnat så att cyklister och gångtrafikanter fick gå nedför en grusig backe, över en lutande provisorisk träbro och upp igen på andra sidan. Det blev med andra ord crossigt, vilket vände upp och ner på mitt humör. Jag blev så glad att jag hejade på byggarbetarna, och tog mig an resterande backar till Kvicksund, där jag korsade mellan byggjobbare (den bron är också under renovering, och då kommer vi cyklister och gångare få åka en rar liten färja medan tåget går som vanligt och bilisterna får stanna hemma eller ta en annan väg), över ännu en provisorisk bro.

Vattnet i Kvicksund såg kallt ut, fyllt av krossad is från fartygens framfart. Mina händer var frusna efter den första PP:n, så jag gick in på Ica och stod där bredvid godisautomaten med handflatorna ingrävda runt halsen. En byggarbetare kom in och sa ”Det där ser kallt ut” varpå jag replikerade ”Det är det också” och klockan var väl 09.10. Dvs – jag borde varit på jobbet för tio minuter sen. Men så ringde en kollega väldigt lämpligt, och jag kunde tillgodoräkna mig ett par minuters jobbtid, bra för samvetet, och förhoppningsvis miljön som jag är anställd för.

Sen rullade jag iväg, och hade en till PP i sikte (kylan verkar göra nåt med ämnesomsättningen på vintern). Jag stannade vid Hällbyanstalten, som jag brukar, och blåste varm luft i vantarna och rullade iväg, fortfarande vid gott mod. Jag höll mig på vägkantens is och snö, vad har man annars dubb till och varför kör man annars på vintern? När jag knattrat genom Hällby sjöng några välbekanta röster i en björk – sidensvansarna! De sjöng för mig, jag trampade på, och klickade ur vid Karins hus (där jag bor ibland) 10.07. Det hade tagit ungefär en timme mer än vanligt. Jag hade kört saktare, jag hade stannat mer, jag hade åkt hemifrån senare än vanligt. Och nu var jag tvingen att stå i duschen längre än vanligt, eftersom jag var så stelfrusen. Jag stämplade in vid, ehum… fyyyyy…. 11. Det fanns ingen effektivitet någonstans i min cykling den här morgonen. Som tur var ringde en annan kollega så att jag kunde räkna arbetstiden mellan Karin och kontoret (15 min promenad).

Men vem vill ha effektivitet på vintern?

Nåväl, när jag lunchade med en kollega så fick jag faktiskt höra att jag såg mycket piggare ut än vanligt. Detta TROTS att jag hade sovit mindre än vanligt. Det var ju alltid en tröst inför eftermiddagens arbetande.

Får se om jag gör om detta med Ridleyn innan snön smälter. Det är högst oklart. Det var som sagt j-igt kallt, även om det var värt varenda minut av ineffektivitet.

Lördagsdistans 

Idag körde jag distans i Västerås, med Johan. Vi matade på i fyra timmar. Det var dubbdäcksknatter, det var isgata, det var vurpan i Vad, det var vägbanans isiga lutning, det var hjulsläpp och njutning i tystnad. Det var rosa skymingshimlar, det var fågelskådare, det var jakten på rätta stigen, det var uppdateringen av läget, det var snacket om allt och inget samtidigt.

Det var åsynen av en stiglöpare som verkade ha gömt sig undan omvärldens blickar på grusvägen som Gud glömde, så att han kunde öva nedförsbacke i lugn och ro. Och jag förstår varför han gömde sig där, för han hade knutit ett rep runt magen, och spänt repet bakom en SUV, så när det slakade så sprang han lagom fort nedför, eller nåt.

Det var snacket om landsväg, cross, vintercykling, och tjusningen med varje säsong under ett cykelår.

Och tjusningen med vintercykling, konstaterade vi, är enkelheten: ta ut cykeln och börja cykla, lite förenklat. Ta dig fram över samtliga väglag. Slipp klungsnacket, kör lite lugnare, ta vara på möjligheten att vara ute flera timmar i sträck.

Vilken annan sysselsättning möjliggör detta den här tiden på året?

Långfärdsskridskor. Ja, långfärdsskridskor.

Då ska du först lokalisera nån bra is, sätta dig i bilen (oftast), åka till isen, sen kan du åka.

Ok då, det är kanske jämförbart.

Men idag var det cykling. Så vi säger att cykling vinner, idag.