Eldslukaren

Yo, sitter i mitt rosa nattlinne och har just kommit in från dagens längsta promenad: den minutlånga borsta tänderna-visiten i trädgården till där solen fortfarande lyser klockan tre.

Man får kämpa för att njuta av att vara sjuk. Många på andra sidan försöker ju, i bästa välmening!, peppa en till det när de själva är ute och gör grejer, friska och produktiva. Själv är man ett tyllmonster som sover elva timmar per natt och borstar tänderna just klockan tre.

I onsdags låg jag i en tågkupé och febersvettades. i lördags, för en knapp vecka sedan, blev jag smittad av min eldslukare. Kan inte komma på någon annan smittkälla, ty alla var friska och krya på festen. Och det ÄR egentligen helt logiskt, ty denna gång hade jag TVÅ svett-febernätter till skillnad från en och därför är det helt rimligt att det var eldslukaren som med sin kärlek till hettan, planterade den i min kropp.

Han kom in klockan 20.10, tre timmar in i min fest, presenterad av en trio på tre festdeltagare (tack hörni!! <3). Svarta jeans och skjorta, nån kalufs och så gummisnoddar och spelkort. Han rev av ett antal tricks runt borden, och till slut fick jag gå ut med honom till bakom huset.

Där stod väl jag med min eldslukare och struntade i att han skulle smitta mig!

Hah.

Vi övade. Han visade mig hur man slukar eld: riktningen på elden måste vara rätt, vätan på tungan måste vara rätt, andningen och utandningen måste vara rätt. Resten handlar om tajming och wow.

Sedan gick vi in och hämtade publiken. På med kläder, mössor, ta med vinglasen yey det är eldslukning!

Niklas körde först en show. Han slukade och sprutade till mystik eldslukarmusik, han smög runt bland oss, lät lågorna från eldpinnen sluka även håren på hans armar, han rullade pinnen längs huden och vi kände alla lukten av bränt hår och även om jag fattar att han säkert kör det tricket på alla 40-åringar han köps in till att sluka eld med, så tyckte jag att det var coolt att någon brände bort sin underarmsbehåring till min ära.

Håret på sin överkropp måste han ständigt ha använt som bränsle i sina shower, såg det ut som, ty bröstet hans var kalt.

Han pekade på mig och jag trippade fram, ställde från mig vinglaset och greppade min eldslukarpinne. Här skulle inte brännas något fluffigt underarmshår, men väl slukas lite flammor.

Så jag ställde mig bredvid min eldslukare och lät all min komprimerat inövade slukarkompetens släcka eldfacklan på pinnen.

Lågan åt rätt håll, väta på tungan och en liten puff.

Eld, du är härmed slukad.

40-årskris, du är härmed konsumerad.

Och 2020, fortsätt vara det glas som rinner över mest av alla.

Lite så ville jag att de som såg på medan jag slukade eld, skulle se att jag kände.

Foto Mattias

Chile #6: cyklisterna

Snabbt snabbt mellan två möten skriver jag detta om cyklisterna i Santiago. Det är inte sista gången jag skriver om dem, så snälla ha tålamod det kommer fler!!

För:

Cyklister patrullerar Santiagos gator. Eller mer specifikt Alameda, den stora avenyn som leder till Plaza de la Dignidad. Oroligheternas epicentrum. Detta område kan må gott av lite trygghet!

Vi har sedan vi kom till Santiago, försökt formulera i ord vad det är med dessa hjulburna som ger denna trygghet. Varifrån känslan av att de skulle släppa allt och komma till undsättning, härrör. Vad som skiljer Santiagos cyklister från dussincyklisterna.

Idag föll bitarna på plats tillräckligt för att det skulle kunna bli ett inlägg.

Ett: de kör rejäla cyklar i urban miljö. Dessa cyklister plöjer över såväl Santiagos berg som omger staden, som glassplitter, gatsten och sönderbrända lyktstolpar. Deras breda däck signalerar: vi tar oss fram.

Två: de bär hjälm och gasmask. Alt sjal. Stenar som viner genom luften, bilar som prejar och tårgasen från spökfordon. Inget kommer åt dem.

Tre: de observerar och dokumenterar. De cyklar lite, så ställer de sig upp i sadeln och ser sig omkring. Kanske stannar de till, i grupp, och observerar. Så tar de fram mobilkameran och dokumenterar. Ingen ska få tro att någon ska få komma undan med något.

Och så har vi den värdighet som dessa cyklister utstrålar genom sin låga kadens. Något med kadensen säger oss andra att de har koll, de har rätt vara här, här ska inte stressas i onödan. Och har de inte full koll, så skaffar de sig det. De höjer inte kadensen förrän de måste, av säkerhetsskäl.

I en stad där få litar på ordningsmakten, litar man på cyklisterna.

Hur kan man inte vilja vara som dem?

Novembergrusets sista suck

Vi körde väl Barva!

Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.

För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.

Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!

Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.

Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.

Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.

77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.

Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!

🌟🌟🌟

Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019

Thoughts right now

Hej helgen!

Sorry muppig bild. Saker är både roliga och skrämmande nu.

Jag har en deadline!

Sitter på tåget mot ❤️Eskilstuna❤️ från ❤️Stockholm❤️ för att cykla decenniets sista Sörmlandsgrus. Banvallen mot Strängnäs here I come! Decenniets sista inflyttningsfest ska avnjutas innan jag vänder hemåt på söndag morgon. Decenniets sista söndagmorgon i Sverige.

Crossen gör premiär i cykelväskan och står tryggt i tågets bagageutrymme. I all hast glömde jag att både fram- och bakhjul skulle tas av. Fick lätt förhöjd puls, men löste problemet och gick på tåget.

Det blir nu till att göra massor av saker för sista gången innan flytt till Tullinge och sedan Chile. En sak per dag. Deadline är fredag kväll, då jag dundrar in hos brorsan.

Decenniets sista klippbad, decenniets sista Hornsberg strand-bad, decenniets sista kombucha innan behållarna diskas och kulturen hälls på burk och sparas i sex veckor. Decenniets sista städning!

Driver. Decenniets första. Hatar städa. Men ska väl moppa lägenheten för första gången på söndag, för att den ska vara fin tills han jag hyr av kommer hem.

Over and out, nu kör jag decenniets sista ryck på en debattartikel, Västerbron för likes.

Syftescykling tisdag kväll

Yo,

Körde väl Amiran till vinterförvaringen i Vallentuna ikväll!

Älska cykla med ett syfte. Packa lilla väskan, titta ut kartan, se fram emot navigeringsmissar och noga med laddade lampor ty mörkt. Är det plusgrader, hur blåser vinden, väderstreck och så nostalgifaktorn att cykla genom Täby på det!

🌟

I Vallentuna bor föräldrarna som lovat förvara Amiran i garaget över vintern. Yes, detta är första steget mot vintern och första steget till Chile. Tio dagar kvar, nu stundar pack och flytt till brorsan lite temporärt innan jag får lägenheten åter i mars.

🐬

Nu stundar även tvätt av lägenheten, fint ska det vara när Johan som hyr ut till mig ska bo i den medan jag är i Chile på jobb och hos brorsan sen. Jag ska skura golven, tvätta alla sängkläder och puffa kuddarna och lägga fram en fin blomma eller något med välkommen till Stockholm på eller nåt.

Men först och främst och värst, så ska jag tvätta mattan som cyklarna står på, amen.

🐬

Men ikväll var det jag och Amiran, norrut trampade vi på fina cykelvägar mot Vallentuna. 28 km knåpade vi ihop i mörka novemberkvällen. Så nu står Amiran i garaget och väntar på våren.

God novemberkväll och -natt på det!

Händer, fortsätt tjäna mig för alltid och för evigt

Om gåvor och gåvor

Hej söndag!

Hej söndagsläsare!

I helgen var det dags att dra till Eskilstuna på ärenden. Förutom fredagsmys med Karinfamiljen så skulle vi även dra ihop det gamla brudgänget från jobbtiden och få oss lite Sörmlandstid.

Sörmland bjöd på sig, riktigt vek ut sig i all sin glans. Vi lät oss förföras, slumrade i solen och plockade svamp.

På kvällen framför linssoppan upplyste jag gänget om min kommande 40-årskrisdag. Jag sa helt enkelt ”vänner, nästa år fyller jag 40.”

Som en del i processen.

De frågade vad jag ville ha i present. Sedan pratade vi om hur det kanske känns att fylla 40, och jag kom på att jag ju redan fått en present.

Helenas nya bil.

Helena äger bil för att ta sig till och från stugan 35 km sydost om Eskilstuna. Och ibland i viktiga ärenden till Västerås när tågtiderna passar dåligt. Annars bor hon i stan och löser det mesta av vardagspusslet på cykel.

En rätt vanlig Eskilstunabo med andra ord.

Men nu rullade hon inte fram sin gamla Skoda för att hämta mig, utan en Dacia. En stålgrå skönhet som bländade mig med det vackraste av klistermärken på tanklocket:

E85

Helena hade köpt en etanolbil, begagnad. Klimathjärtat kunde inte inte ta ett extra skutt.

Och det var den bästa förtida presenten: en nära väns beslut att göra det hon kan för klimatet och dem som ska leva i det efter oss.

Sedan tankade vi på macken i Fröslunda och körde mot Svalboviken.

Hur värt!!

✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️❤️✌️

Hund i ryggsäck och annat Sörmlandsaktigt för likes.

”du måste sluta tugga på träd sådär”

Vasskärr och dubbelpunka

Obs detta inlägg är ett samarbete mellan mig och Lilla Vasskärr B&B

Yo lo!

Står och laddar bilen i ösregnet. Medan den suger i sig ström tänkte jag passa på att hypa två hjältar: Eddie och Per-Inge på Vasskärr B&B!

De skjutsade nämligen mig från någonstans i Skogen till just sitt B&B, efter att jag dubbelpunkat under Jonathans grusrunda. (Han ska också hypas, men en sak i taget!)

Såhär var det ju, att crossen hade både cross- och stadsdäck. Och i stora skogen med dess sörmlandsgrus, så skar jag upp en reva i stadsdäcket. Och eftersom detta var min andra punka så pumpade vi upp däcket med den sista slangen, men se den visade sig vara för liten till sitt omfång. Så crossen sa nej och mina medcyklister fick åka vidare efter att de hjälpt mig fixa skjuts till Eskilstuna.

Men för att fixa denna skjuts så vore det bäst att ha en annan destination än just Skogen att hänvisa till, och det var här som Eddie och Per-Inge kom in i bilden. Så de fick hämta mig i bil, jag vinkade av de mina och så fick crossen åka bil till Vasskär och sedan till Eskilstuna med Jonathans fantastiska föräldrar. Som för övrigt provkörde elbilen. Och såg sådär drömmiga ut i blicken efteråt!

Så kan det gå.

Så då sa jag att jag skulle marknadsföra Lilla Vasskär. Och då vill jag först hypa den veganska fikatallriken. Här hade Per-Inge omsorgsfullt skurit upp kokt, kall potatis på den ena mackan. Med salt på och margarin ringlat över. Det brukade veganer gilla, sa han. Och hur bra för cykelbenen! På den andra hade han lagt först salladsblad och sedan läst mina tankar och lagt soltorkad tomat. Och så nio små utsökta syltlökar!

Älskar.

Och så kaffe svart som natten nom!

Sedan berättade han om Skottvångs gruva och dess tydligen berömda scen. Och att besökare brukade ta in hos dem, få sig en rackabajsare och sedan gå på konsert. Promenera tillbaka till Lilla Vasskär och få sig en god natts sömn i någon av de bedårande små husen och så finfin frukost dagen därpå.

Och Sörmlandsleden gick förbi så en och annan vandrare brukade checka in då och då också.

Sa Per-Inge.

Och jag fick cykla nästan 70 km rivigt sörmlandsgrus med fina Eskilstunacyklisterna och även några utsocknes ryttare. Några kanske cyklar än och får sig då en dusch. Men luften är varm och första september är fräsch, man känner gulgrön höst och varm september är på ingång!

Och vi fick forsa fram på gräs och grus och genom crossiga vattenpölar som man ska.

Och hur ljuvligt när någon som Jonathan tar ut en runda som man samlas kring och kör ihop.

Slut på inlägget, blandade foton och över and out!

Är du bäst eller Jonathan? Fortsätt lägga rutter så fortsätter vi att köra dem med dig!

En radda Eskilstunagåvor på en fredag

Yo bloggen, älskar man inte när gåvor kommer på en fredag?

Det var just fredag. Jocke min gamla team-mek hade bjudit in lite lokalt cykelfolk han gillar på hej då-kväll. Han skulle flytta till Rom där hans fru Renée fått jobb. Vi satt på puben. Jag hade precis dealat till mig lite finfin chorizo av kocken som inte hade veganskt på menyn. Tills han träffade mig. Och kvällens första gåva var denna kock som med stor kärlek till hantverket skar upp en ajvar- och gurksallad och lät den samsas med krispig klyftpotatis, oliver från himmelriket och två heta chorizo som han grävde fram från frysen. För 2/3 av priset för kött-menyn.

Bredvid mig på disken hade kocken färdigställt en annan kunds rätt. Fem sorters kött på en träbricka, och så en liten miniskål med marinerade oliver.

”Chefen sa att vi skulle få något veganskt på menyn i somras men det har inte blivit så”, ursäktade han sig medan jag peppade.

Sedan kom han ut med min vackra tallrik, som jag drog i mig innan jag hann fatta att jag borde fotat den i PR-syfte, men orka plåta mat, allt på tallriken var ju vackert och det enda som inte var vackert var hur kockens uppenbara vego-talang tvingats in i det fördolda och inte fick synas på menyn.

Kvällens andra gåva kom från vänster. Där satt Pär. Han berättade en historia om frihet för mig. ”Jag har sålt min bil”, sa Per, ”och är nu bilfri sedan ungefär ett halvår”.

Pär hade fått vara med om att krossa en del fördomar under detta halvår genom att få svara på många frågor från bekanta. En del frågor var såklart hur han klarade av detta nya liv med tanke på de två barnen. En annan vanlig fråga var: ”Om du vill åka till Ikea en söndag när du har tid över, vad gör du då när du själv inte har bil?”

Pär brukade då få förklara att han helt enkelt inte åkte till Ikea på söndagar. Det sättet att spendera en söndag fanns inte längre som alternativ. Han hade helt enkelt slutat att ens komma på tanken att åka till Ikea på söndagar eftersom det ändå inte skulle kunna gå att genomföra utan bil.

Jaha, hade vännerna sagt. Jaha!!

Pär berättade också att han numera cyklade lopp som var mer i närheten av Eskilstuna än tidigare. Hans livsradie hade krympt rent geografiskt. Och han sa det på ett sätt som fick en att förstå att han var väldigt nöjd med det.

Så oavsett om Pär sålt sin bil till någon som kanske körde dubbelt så mycket, eller som konverterade den till etanoldrift för klimatets skull, ja oavsett om klimatet gick plus eller minus på affären, så är det en berättelse om frihet. Ett liv utan att äga en egen bil kan ge en stundtals provocerande dos personlig frihet. Och när man bestämmer sig för att det är ett liv som man vill leva, så hittar man lösningar och vänjer tanken vid nya sätt att ta sig an sin tillvaro. Man lever in nya vanor, och när dessa nya vanor väl är där och väl förknippats vid en skön vardag så är det lätt hänt att de sitter där.

Och detta oavsett om man har barn eller inte, bor i en stor- eller småstad, eller bor utanför eller inne i denna stor- eller småstad med x antal cyklar som ska cyklas.

Kvällen fortsatte till en finsk pub vid ån. Älskar dig ån. Och så slutade den när alla insett att det var okej att vara fredagstrött, och jag insåg att jag var en del av en enda stor sjuhelvetes cykelgåva: allas vårt cyklingens vänskapsband som ständigt knyts närmare när någon samlar dem den gillar och dem den gillar låter sig samlas.

Kram och lite lagom suddig selfie på det!

Suddig är det nya svarta som man säger, Pär och jag och Renée på Makkara Yksi och resten mittemot

Nyvaxad

Kedjetema på bloggen idag!

Yes. Jag har varit på en blixtvisit i mitt Eskilstunahem (💓), och idag hade jag den stora turen att få kedjorna vaxade.

Det var bästa Sméstan-Björn som stod för denna behandling. Jag har tidigare kommit i kontakt med tekniken, som ska ge ökat skydd och minskat behov av underhåll. Detta ihop med rengjord kassett i torra förhållanden ser dessutom otroligt välskött ut. Det gillar vi!

Vi var i Björns cykelkök. Han började med att bada mina kedjor i ett tre olika reningsbad. Bägge kedjorna var såklart skitigare än jag trott. Sedan torkade de lite innan vaxningen, som ägde rum i en kastrull. Sedan torkade de, och blev stela. Så man ska bryta till dem innan montering.

Vaxet är ett avancerat vax såklart. Är ju Björn som fixar. Men vi konstaterade att det borde funka med stearin eller paraffin från gamla ljusstumpar. För oss som inte orkar stöpa ljus av stumparna!

En timme tog behandlingen. Lagom tid för att uppdatera sig om Björns triathlon-kval till Iron Man på Nya Zeeland, formen efter Jönköping och tankar inför Iron Man Kalmar i augusti. Visste ni att banan går över Ölandsbron, den enda gången man får cykla över bron?

Och det bästa med att Björn kunde bjussa på sin tid och sina skills på detta sätt? Ja det är jag kommer att få återgälda tjänsten genom att vid tillfälle bjuda honom på kylda drycker och snacka ännu mera cykel!

Detta är essensen av cykelvärldens sociala sida. Någon hjälper någon med något, som man oftast aldrig pallat fixa själv, man får återgälda nästa gång man ses och så fortsätter det sociala kittet mellan oss att byggas på i en positiv spiral.

Älskar!

En atlet av Björns rang kör självklart på guldkedja

Zoen – död och återuppstånden

Goder afton och välkommen till ett inlägg om hur man kör slut på batteriet, får liv i det igen och till slut kommer fram dit man ska.

Vi kör!

I lördags skulle jag resa mellan Stockholm och Eskilstuna, med ett par stopp för ärenden på vägen. Ärendena var 1) fika i Upplands Väsby, 2) Hämta grejer i Västerås 3) Förtidsrösta och 4) handla mat för att sedan 5) dundra in i huset i Eskilstuna hos mina vänner i lagom tid för att laga middag med dem och äta den ihop. Under helgen skulle jag även använda Zoen som funktionärsbil vid ett motionslopp på cykel med en postering i Mellösa – djupaste Sörmland.

Min plan var att slippa ladda på vägen. Batteriet skulle ju laddas med hjälp av motorbromsning, min nyupptäckta färdighet!

Bilen var fulladdad till 229 km räckvidd vid start från Robins garage i Björkhagen. Check. Jag smet iväg i lite lagom lördagskö mot Upplands Väsby, och parkerade hos min syster. Där undvek jag att ladda, skulle ju bara äta morotskaka och så särskilt mycket laddning hade jag ju inte gjort av med.

Detta var ett beslut jag senare skulle få äta upp.

Efter Upplands Väsby var det dags att styra till motorvägen mot Västerås. Våren var drypande, jag var utsläppsfri, allt var bra. Men h-ete vad batteripelaren sjönk. Trots att jag körde lagligt! Jag glodde oroligt på ömsom de blå km-skyltarna på höger sida vägen, ömsom på min batteripelare. Den skulle räcka, intalade jag mig.

Jag svängde in i Västerås och parkerade utanför min gamla lägenhet med en räckvidd på drygt 70 km. Yes. Bara 45 till Eskilstuna ju, och med ett välplanerat stopp för matinköp, som kanske hade laddstolpe, skulle jag dessutom spara räckvidd och tid.

Innan avfärd skrollade jag förtidsröstningslokaler och hittade Erikslunds köpcentrum. Jahapp, det var detta som fanns kvar att tillstå. Köpcentrum, denna mänsklighetens baksida, men förtidsröstning fanns och där var full aktivitet. Klart det ska erbjudas röstning där folk ändå uppehåller sig!

Dock fanns ingen laddstolpe utanför lokalen, men jag var ändå där i knappt fem minuter, skulle inte hinna ladda så mycket.

Ut på motorvägen mot Eskilstuna, men wtf där är en laddstolpe! Känner igen loggan från Laddregion Mälardalen, gratis 22 kW-laddning yey! Men den är bakom en trottoarkant, man måste köra in på en avfart och det känns jobbigt, dessutom räcker min kapacitet – jag klarar det utan laddning.

Från motorvägen svänger jag snart av mot 56:an. Hur grön är inte våren? Snart i Kvicksund och det droppar från skyn. En titt på batteristapeln. Om jag handlar i Kvicksund klarar jag mig. In på affären, de har ingenting jag vill köpa, köper ändå tre avokado och lite godis, kör vidare och konstaterar att jag klarar de sista 24 km på min kvarvarande 35 km-stapel.

För jag motorbromsar ju och laddar samtidigt.

Jag knappar för säkerhets skull in min destination så att jag tar exakt rätt väg för att spara kilometertid. Jag måste fortfarande handla, men det kan jag göra på vägen.

Jag tar en avfart tidigare än normalt, och kartläsaren visar 4 km kvar att köra. 11 km kvar i batteriet, perfekt! Ett blinkande meddelande säger att jag ska ladda, ja ja jag vet! Snart! Jag svänger in vid en mataffär 2 km senare med 8 km kvar i batteriet. Vilken barnlek.

Handlar det jag ska och lite till, sen till middagen men det är ändå helg och jag kan skylla på bilköer.

Jag startar bilen.

Men den vill inte startas. Den rullar bara bakåt, med en tomhet och en tysthet som ger mig kalla kårar. Batteriet lyser tomt. Istället för de 8 km jag hade kvar när jag parkerade, är det nu 0 kvar. Och jag står mitt för ingången med 2 km kvar till min middag.

Tomt.

Vad gör jag nu?

Efter tusen tänkta lösningstankar trycker jag på ECO-knappen. Och bilen går igång. Den går verkligen igång. Jag smyger ut på vägen, tar vänster, vänster igen, motorbromsar mig fram till den sista korsningen, den sista rondellen, förbi pizzerian, sista vänster och så en absolut sista vänster.

Parkerar utanför huset. Dör lite, och hämtar sladden i baksätet. Kramar om vännerna och hämtar förlängningssladden. Dottern i huset kopplar in allt ❤

Så tar Zoen laddningen. Det svirrande ljudet är som ljuv musik, som ekersång.

***konstpaus***

Tillbaka i Stockholm pratar jag med Robin om min nära döden-upplevelse. Han drar lite efter andan. Senare ska han skriva detta klargörande blogginlägg. Han upplyser mig om att stapeln endast ska ses som en indikation och inte tas bokstavligt. Stapeln beräknar kvarvarande räckvidd beroende på historiska data om hastighet, körsätt, etc. Med så lite kvar i batteriet, passade den på att pusta ut när jag handlade mat. Trodde den var hemma och laddade mentalt ur sig. Den var så nära slutet man kan komma när jag sedan startade och fick för mig att knappa in det viktiga eco-läget.

Det räddade mig.

Den räddade mig.

Bara Zoen räddar en laddoptimist. För det tackar jag den!

22kW-laddare och Eskilstuna-reklam för likes.