Kafka och jag

Helvete vad inspirerande det är med folk som svettas.

Idag tänkte jag på en av mina senaste inspirationskällor: 17-åriga Kafka i Kafka på stranden. Kafka flyr hemifrån och träffar såklart på diverse äventyrliga karaktärer, men något han prioriterar på sin flykt är styrketräning. Hur ostrukturerad hans dag än är, hur många underliga herrar som kan tala med katter eller androgyna bibliotekarier som än kommer i hans väg, så ser han alltid till att hinna med sitt styrkepass. Och Murakami beskriver det så rent och enkelt i boken.

Han kör en serie övningar och alltid tills han blir genomsvettig och han äter alltid något nyttigt och enkelt efteråt. Och hans träning ger resultat. Det märker Kafka, som därför håller i sin goda styrketräningsvana. Man riktigt ser honom framför sig, med rödflammigt hälsosamt träningsfejs och en skål udon-nudlar i händerna.

Så honom tänkte jag på idag på boxningsklubben. Sedan när jag kom hem hade Karin roddat svarta linser och klyftpotatis i ugn. Med rödlök. I kylen stod rester av min överdådiga algsallad och såg asiatisk ut med sin sesamdressing. Och så matade jag mig själv och sedan hönorna och sedan fipplade jag lite med morgondagens plan och här ligger jag nu.

Nybloggad. Och magen skrek inte lika mycket i magövningarna idag.

Och på bilden här ovan har en stackars toalettstol blivit utkastad i kylan ❤

Bredvid den, på bron till ett ödehus, drack jag och Jocke vårt termoste och ditokaffe i söndags under turen.

Så var det.

God natt!

Annonser

Grus!

Idag fick jag träffa en efterlängtad gammal vän: cykelglädjen. Den hade tagit avstånd från mig en månad eftersom jag själv hade tagit avstånd från Ridleyn i en månad. Men nu idag när jag och Jocke vevade grus på isiga Sörmlandsvägar i östra Eskilstuna smög den sig på. Den tog sig in genom händerna. Händerna, så inbäddade i de på ytan varma lobstervantarna vägrade bli varma innan glädjen kom och fyllde dem inifrån med sitt trivsamma bultande. Den fortsatte in till den väntande överkroppen, som med sina fyra lager av sport-bh, kortärmad merino, återvunnen polyester och vindlager låg på gränsen till nedkylning. Den trevade sig ner genom sätet, trollade bort skavet och fortsatte ut i låren. Låren vevade och trampade och frustade och fötterna blev äntligen varma nästan samtidigt och slutligen, äntligen, nådde glädjen hjärtat. Och i samma stund som den gjorde det, så förmådde hjärnan ta sig ur den skräckblandade is-skräcken och göra den till den förtjusning som äntligen blev ett faktum. Detta hände 10.30 idag den 14 januari 2018.

Jocke matade stadigt på MTB: n medan jag mellan snorloskorna försökte omfamna isen och dess spåriga lynnighet. Jag omfamnade varje glidning ut mot vägrenens trygga grusrand och manövrerade ekipaget över vägbanan. Till sist hade Ridleyn gått från att glida okontrollerat ut mot gruset i vägrenen till att sladda nonchalant i hjulspåret.

Jocke guidade längs delvis nya vägar runt Kjula, och nya riktningar. Tystnaden var frostig. Vi körde över glansis, skorviga nyfrusna vattenpölar och trivsamt småsnöiga mellanpartier. Men bara mellan. Isen var i fokus. Det var isträning när den var som mest varierad.

Och som mest behövd. På fredag är det nämligen åter dags för Basemile Snowdown, ett potentiellt episkt tredagars vintersäventyr som går i djupaste Sörmland. Psyket förväntas då vara på topp och lystet ta sig an varje liten rar isfläck som råkar komma i dess väg.

Vi kör Södertälje-Rockelstad-Södertälje med en runda Rockelstad-Rockelstad på lördagen. Och Rockelstad är alltså ett slott, som vi bor på. Och mellan cyklingen så lagar vi tonvis av mättande cyklistkäk från växtriket, och så bastar vi, och så hackar vi ett hål i isen i mörkret så att vi kan skvätta upp lite isvatten på vår överhettad lekamen, och så hänger vi. Och så pratar vi is.

Så är upplägget! Så den här veckan kommer gå åt till att fundera på prylar, lampor, kläder och varje liten ljuvlig del av min älskade cyklistkropp. Överkroppen ska få sitt på boxningsklubben och kanske hinner jag med en extra liten isrepa på tisdag och torsdag. Eller inte, men det är ok ändå. Och så ska jag försöka förstå mig på min spännande nacksträckning som inte riktigt vill ge med sig.

Och på fredag SKA JAG komma i tid när Tony ska hämta upp mig.

SKA.

Så det så. För det är mitt officiella nyårslöfte. Att komma i tid.

kram.

Alla spekulativa kommateringar av mitt nyårslöfte undanbedes

Kort rapport från årets premiärcykling.

Yo lo!

Hej bloggen och alla läsare.

Idag har jag varit cykelbakis. Vintercykelbakis. Det är ett tillstånd som uppnås genom att man får vind i ansiktet samtidigt som man cyklar i minusgrader. Ögonen blir smala streck och sinnet mjukt och fluffigt. Och mosigt.

Det var igår som den hände, cyklingen. Alex hade genom lock och pock fått med mig ut på en kvällsrepa i gränslandet mellan länen – mina favvolän!, kylan, den inre värmen och den slirande isens ljuvlighet.

Ljuvlig och ljuvlig. Jag får erkänna att jag för första gången var lite småskraj för isen igår. Det var inte den där vanliga pirrande iskänslan, det var den där ovanliga iskänslan. Skräckkänslan, utan förtjusning. Jag kom på mig själv med att längta både till löparskor och torra vägar.

Alex manade lugnt och stadigt på hybriden medan jag styrde Ridleyn, och det nya med igår var kombon av just mörker och is. Lampsken kom ju från mina bägge pannlampor och Alex superlampa, så den saken var löst. Och Alex guidade vant bland grusvägarna väster om Eskilstuna. Men det där att köra med ett par meters sikt och ta isen sansat, när den dök upp spontant, det var nytt för mig som hittills enbart tränat is i dagsljus.

Greppet från dubbdäcken släppte kanske en gång, och ytterligare ett par gånger flöt jag ut mot vägrenens trygga nysnö.

Men vi körde vurpfritt, och vi kom hem, och teet höll sig bra i min lilla termos, och det var vintrigt och frostigt.

Och nu står Ridleyn ren och fin och vilar nere i källaren medan jag ska traska ner på stan en sväng.

Och ännu en gång har jag kört ett sånt där pass som jag aldrig skulle gjort på egen hand.

Länge leve medcyklisterna!

 

Edit: så fort jag publicerat detta så insåg jag att det inte alls var premiären. Årets första tur gick ju runt delar av standardgruset i förrgår. Där också bilden ovan togs. Eller nej den togs från en promenad i måndags. Eller? Eftersom blåmärket i hjärtat spritt sig ut i cyklistkroppens alla extremiteter och satt sig som en parasit på minnet så räknas ingenting som jag gjorde på varken tisdagen eller onsdagen så det var premiär igår, så var det faktiskt. 

Spökskrivarpodden

Tjena, spöket Anna här. En kort uppdatering från mobilen.

Har sovit noll inatt pga en privat käftsmäll. En sådan där strid som jag valde att ta fast det gjorde ont. Ibland kan det vara värt att ta strider bara det är rätt strider. Det visar sig väl. Oavsett så går jag runt med rödsprängda streck till ögon och bölar för allt.

Men idag är en speciell dag!

Idag provpoddade vi nämligen, jag och Katja. Ditten och datten avhandlades på det där poddigt snackiga sättet som faktiskt tog sig riktigt bra! Tyckte såklart iallafall vi, i klubben för inbördes beundran.

Varför cykelpodd? Tja, för att det är kul att snacka cykel och kul att snacka cykel tematiskt. Vräka ut sig en hel halvtimme och hetsa varandra! Liksom.

Vi har fått in kul idéer via Katjas inlägg på några cykelsidor. Ämnen som även kommer avhandlas är såklart grus och backar, klungcykling, jämställdhet, cykelfeminism, miljövänlighet, grönsaker, machokultur, cykelkultur, cykelmek, cykelmat och så tävling. Och givetvis grus! Ur vårt gemensamma perspektiv.

Så är det! Nu landar jag snart i Eskilstuna och får snart rå om mina cyklar igen. Och det är ännu en anledning till poddandet: att vi behöver bevaka vad som händer på den där andra sidan Mälaren.

Kom gärna med tips på vad ni vill ska poddas fram. Och om ni tröttnar på oss så ska det tydligen startas ännu en ny cykelpodd, med våra bloggkollegor Helena Enqvist och Elna Dahlstrand. Bra va!

Nu ska jag boa in mig här i Eskilstuna.

Vi hörs!

IS!!

Bara ett kort, kort kortkort inlägg om dagens is-upplevelse!

Jag vet att det är sent, och vi har resan suttit uppe vi tre vuxna här hemma och fått oss garv och whiskey och delat julklappar. Så det är redan sent!

Men bara lite kort!

Jag drog iväg på ärenden med pannlampa efter boxningen idag, och helvete vad isen var närvarande. Jag har ju längtat efter en islängtan. Eller kanske snarare en push. Eller rentav en injektion! 

Ja, en injektion. En påminnelse, whatever, någonting som får mig taggad till Basemile i januari, denna isfrossa!! Något som får mig att minnas och vilja ha mer av den där uthålligheten och den där tveklösa avslappnade framåtkörningen som bara isen kan ge. Vinglar du, är du död. Bromsar du, är du död. Tvekar du, är du död. Osv.

Det gäller att se framåt mot nästa trygga punkt; dvs. den punkt där isen tar slut. Fram till den behövs en förutbestämd körsträcka. När man väl är där finns ingen återvändo. Det är hyfsad bra demonutdrivning faktiskt.

Man trampar, sänker axlarna till avslappnat läge och tror på sitt ekipage, så löser sig resten.

Det ska inte stå en Fiat Punto i vägen när man ska manövrera ekipaget över decemberbubblig is. Då vacklar psyket och ekipaget faller tveklöst i en fin SPD-vurpa åt höger. Överröret klämmer till på häger insida lår, i höjd med knäet, och psyket får sig en törn.

Men då har jag iallafall klarat av säsongens första isvurpa!

För att inte tala om hur påmind jag har blivit om iskörningens glädje!

Inte minst när man endast har dubbdäck fram och bakdäcken kan sladda lite sådär nonchalant.

Godnatt!!

Magen och jag

Idag hände något konstigt!!

Jag tränade som vanligt 75 svettiga minuter på boxningsklubben. Har börjat få tips och trix att förfina, gamla styrkor kommer fram, och gamla inövade fel!, ibland funkar inte någon slagkombination och ibland funkar någon annan. Ibland tar jag inte i ordentligt och då viker sig handen och man får käka upp det osv.

Så idag fick jag asont i magen. Det lade sig som ett streck av smärte lite nedanför naveln. I armhävningarna och plankan och i närkampskombinationerna brände det som om det där smärtstrecket under naveln skulle få magen att brista.

Är det såhär det känns att föda barn?, 

tänkte jag inte.

Nej, jag tänkte på huruvida jag borde ta i tills det avtog, den devis jag tillämpar i triggerpunktsbehandlingar.

Jag började fundera på om det var ägglossning; eller kanske magknip. Hade jag svalt för mycket återhållen måndagsvrede på skolan?

Sedan kom jag på det.

MUSKLER.

Som VÄCKTES TILL LIV.

Går det?

 

Måndagstrött

Hej igen!

Så var det måndag igen, och med det var det dags att idka måndagströtthet.

Måndagströtthet brukade förr i tiden innebära ett smygande dåligt humör som folk på jobbet fick lida av. Jag drog iväg mejl, avverkade telefonsamtal och fyrade av kommentarer som mest hörde hemma på Bitch 20XX-toppen.

Jag lärde mig så småningom att hantera dessa fantastiska måndagar. En strategi var att alltid ta cykeln till jobbet denna veckodag, och på så vis få ut all skit på 45 min, i höjd med Rytterne kyrka. En annan strategi var att helt enkelt vara så tyst som möjligt på måndagar. Ingen annan, och inte minst mitt eget varumärkesbyggande, skulle behöva lida för mitt otyglade måndagshumör.

Detta var Karin inte sen att läxa upp mig om, inte långt efter att vi börjat jobba ihop. Kanske därför det även funkar att bo ihop.

Men nu har jag en ny strategi igen! Och det är, att låta måndagshumöret på dagen gå över i gapflabb. Och så på kvällen, komma hem och ta det lugnt någon halvtimme, låta kroppen vänja sig och sedan avsluta måndagen på boxningen.

Så att jag blir måndagstrött på ett nytt sätt!

Slut på detta hurtiga måndagsinlägg. Jag lovar att snart återkomma i en mörkare sinnesstämning.

Lite mer som fiskaren på bilden.

 

Högtidsförkylningen

Såhär fint var det i vintras under någon av mina morgonturer längs Hällbergavägen ❤ 

Lucia-hej på er!

Min högtidsvana trogen så har jag återigen drabbats av förkylning. Yes, förra året var jag fullständigt däckad i nån vecka vid jul och nyår.

På julafton låg jag nergeggad i sängen hos Karin och glodde serier. Usch vad ynklig jag var! Jag kollade på Midnattssol, den där svensk-franska produktionen som i varje avsnitt levererade ett helvetiskt mord. Var det inte kostymnissar på helikoptervingar så var det aktivister i fjällforsar. Man slapp kärlekshistorier, sånär som på nåt fylleragg, för att istället få frossa i mäktiga fjällmiljöer. Och slutet var inte ett dugg lyckligt!

Jo, lite. Den lilla bäbisen som trots att mamma hängts upp och ner över en flod i ett antal timmar, föddes. Dock med en pappa som kvävts till döds i gruvan, men ändå.

Det var min julafton!

Usch, jag gjorde ju en till sak. Det var att rasta cykeln, om jag inte minns helt fel. Vill minnas att jag lyckades dra med mig Magnus ut på jultramp… fy på sig att träna när man är sjuk! Men det kanske går att undfly skulden genom att påpeka att det inte var träning utan bara lite högtidsrull…

Och så blev det nyårsafton. Jag var bjuden till brorsan i Tullinge och gav mig sjutton på att vara fräsch till det nya året. Japp, jag drog ut med Magnus och Jocke på ett nyårspass runt Svalboviken, typ, även denna dag. Marken hade precis tinat och passet tog ut sin rätt. Jag bonkade någonstans i skogen när Jocke drack kaffe ur sin söta lilla minitermos och Magnus käkade powerbar. Och jag åkte till brorsan i nyårsklänning men kände mig inte alls hundra.

Så dagen efter kunde jag inte gå på nyårsdansen i Västerås, utan blev hemma i sängen.

Så kan det gå!

Så nu ska vi se vad denna Luciadag har att bjuda på. Hittills har jag tagit sovmorgon, stannat hemma från skolan samt tittat på luciamorgon. Och druckit kaffe och gullat med katterna. Och gått ut med glasförpackningarna! En bastant promenad på runt kilometern!

Ikväll blir det åtminstone luciakonsert i Kloster kyrka här i Eskilstuna. Om Karins son har kommit på att han vill testa boxning så kommer jag att följa honom dit, och sedan ta en långsam långpromenad i mörkret fram till att konserten drar igång.

Körer. Det blir mysigt.

Och i källaren står Ridleyn och stampar!

Kanske blir det en vända på söndag. För nu är det ju vitt på marken och då vankas vinterväglag.

Nu ska jag åter begrava min täppta näsa i Kafka på stranden. Sammantaget tänker jag bli frisk till imorgon då Katja och Ivar ämnar förära staden och mig med sina söta små nyllen.

Kram och krya på er alla som är sjuka!

Och bliv vid er läst, ni som är friska.

Bli massagekund – så gör du

Kolla vad glada vi är! Jag och Helena, en nära vän och numera även nöjd massagekund, på en strand på Kubas vindpinade nordkust någon gång i november. 

Hej!!

Eskilstunabloggaren här.

Igår hade jag tänkt blogga om mitt andra boxningspass på Eskilstuna boxningsklubb, och min dansande promenad hem genom det glittriga snölandskapet. Och om anledningen till mitt nynnande och dansande och hur det går till att värka, skrika, gråta, skratta fram ett beslut. Stort som litet, det är tydligen så mitt beslutsfattande går till. Men jag hann inte! Jag fastnade framför skärmen och återupptäckte något som har varit ett mysterium sedan länge –

varför i hela helvete länkar min Bli massagekund så gör du-sida till förstasidan??

Ni har ju säkert sett den, stilistiskt inlagd mellan Bli vegan och Om mig och bloggen strax ovanför mitt lena header-fejs. Ni har kanske klickat, och ba ”whaaaat??” när den har tagit er till senaste inlägget. Och jag har korrigerat den tusen gånger! När jag klickar in mig via wordpress för att skriva inlägg funkar den, men inte externt för ER LÄSARE och då faller ju liksom hela grejen. Jag fattar inte för mitt liv varför den länkar så konstigt. När jag för en gångs skulle hade tre bra rubriker däruppe! Som matchar varandra!

Skit också.

Ja ja. Ni vet att jag har massage som bisyssla och ni vet att jag älskar att utöva den, och ni vet att jag vidareutbildar mig inom triggerpunktsbehandling och ni vet att min taxa är 6,666666666666666667 kr/minut, eller 400 kr/h. Och att jag gärna byter tjänster med andra massörer så att vi lär av varandra. Och att jag har nöjda kunder som det verkar och en bänk, och att min favoritspellista innehåller pianoklink från Jurassic Park OCH att min favoritmuskel är den yttre tvehövdade vadmuskeln! Men att jag gillar andra muskler också!

Och att jag ofta klurar på hur jag kan använda denna fantastiska bisyssla till ett samarbete inom cykelvärlden eller andra trevliga världar och att detta förmodligen förblir en fluffig dröm eftersom jag ju inte har frågat någon ännu. 

Och att ni bokar genom att dra ett trevligt mejl eller chattmeddelande till mig.

Och att jag väl får lov att skriva om det hela under en annan rubrik om jag inte lyckas lösa mysteriet med länken.

Ok, åter till gårdagen och det som då hände. Jag åkte alltså till skolan från Västerås på ett smockfullt tåg; astrött, måndagstrött!, med ögon som streck och mage på generalstrejk och psyket i oreda. (Eller förresten, det var helt redo för att läsa Kafka på stranden, så det gjorde jag med stor inlevelse för en gångs skull.)

Dagen blev en berg- och dalbana mellan hopp och förtvivlan, snövitt jasminris och kolsvarta linser, skrattanfall och demoner. På tåget hem begravde jag mig åter i min roman, och väl hemma i renoveringskaoset piggnade jag till och såg fram emot kvällens boxpass. Det andra i ordningen.

Det var ännu ett bra pass! Styrka, koordination, teknik, svett. Indianhopp! Och grodhopp! Jag plockade fram mina gamla skills och mina gamla misstag och mina gamla träningsskor och gav cyklistkroppen en omgång med 75 omsorgsfulla träningsminuter. Som var och en räknas, och ska maxas. Det känns meningsfullt på något vis; den där omvägen runt träningsmaskiner och löpband och hantlar och jox, men som ändå ger det resultat jag är ute efter.

Så nu är jag fast. Att kränga på mig en vadderad hjälm och ge mig in i ringen är dock lika uteslutet som att bära tempohjälm; jag gör detta enbart för överkroppen och balanssinnet. Vilket känns bra!

Och det går fortsatt bra att leva utan mobil. Det är fortsatt spännande. Som i söndags, när jag och han-på-torpet hade bestämt tid och jag planerade hela min lördag efter det, men missade varandra och bägge fick det de ville ändå. Jag mina 18 km och han sina snabba 5. Jag såg hans cykel på parkeringsplatsen, men visste att jag var sen och att han troligtvis dragit iväg, så jag tog en kortare sväng med ambition att genskjuta honom – när jag kom tillbaka var cykeln borta och jag fick lufsa hemåt på egen hand.

Så nära, men ändå så långt ifrån. När springer man tillsammans? Var går gränsen? Och när spelar det egentligen roll?

Man bestämmer att man ska ses, man bestämmer vad som händer om någon inte infinner sig, och så gillar man läget. Och så får man försöka tänka sig in i den andra personen och sannolikheten i olika scenarier.

Och det som sker, det sker. Utan fipplande.

Älskar’t.

Och att jag numera har gett massagebehandling både på en kubansk paradisstrand och en svensk äppellund. I Västerås. Älskar’t.

Och att det här inlägget avslutas med en bild på hur jag försöker deala till mig en 1:1-massage av vår salsalärare i Havanna. Hur det gick? Inte alls!! 

197

 

Eskilstuna boxningsklubb!

Kommunens förmodligen mest plåtade vy får bli bra som arkivbild eftersom jag inte kan ta bilder med min kamera eftersom jag inte har någon

Idag gjorde jag något jag velat göra länge: hittade ett sätt att fly undan gymmet. (Det kan ha berott på att jag hade en sjuhelvetes jävla kanonföreläsning idag på skolan – allt om solcellernas styrmedel och ekonomi.) Hursomhelst så har jag ofta fruktat den dag jag tvingas bli gymråtta, men har haft på känn att boxning måste kunna fylla samma funktion. Så det var dags att ta den överkroppsförsummande cyklingen på allvar och börja inse att det roliga inte slutar vid ländryggen.

Sagt och gjort.

Jag drog på mig löparkläder, joggade ner till Munktellarenan och bytte om. Jag såg mig omkring och drog in dofterna, hörde rösterna och såg alla välbekanta boxningsattribut: säckarna i taket, handskarna på väggen, den brokiga skara som skulle få sig en omgång ihop med mig. Och så drog vi igenom ett svettigt pass med en hel del styrka och koordination samt det välbehövliga matandet med handskarna. Yeah!!

Behöver jag nämna att jag knappt kunde lyfta armarna över huvudet i slutet?

Och nu kommer hyllningen till det förstklassiga bemötande jag fick som ny. Som gör att jag vill komma tillbaka, och som får mig att förstå hur viktigt det är att välkomna nya till en klubb, eller en annan sammanslutning där man vill vara många och träna tillsammans.

Först kontaktade jag bägge admin på deras fb-sida. De svarade direkt och jag var välkommen till motionsgruppen redan samma kväll. Självklart hade de handskar att låna ut, och alla annan utrustning för cirkelträningen fanns ju i lokalen.

När jag kom dit började vi med uppvärmning. Pedagogiskt att köra igång med ett enkelt moment innan man ropar upp nya. Indianhopp, höga knän och höftvridaren, jajamen. Igenkänning!

Sedan frågade en av de två tränarna efter nya, och när han såg min hand så parade han ihop sig med mig och visade mig samtliga cirkelövningar, pedagogiskt och enkelt.

Övningarna i boxning är överlag väldigt enkla. De bygger på balans, koordination och teknik. Vilket är det jag gillar! Man kör i egen takt och parar ihop sig med olika personer som verkar vara lika långa och gärna har en skön attityd till hur hårt man ska slå. Jag följde med i instruktionerna och lät övningarna visa mig sitt syfte utan att ifrågasätta. Tränarna gick runt och gav lite småtips, som är bra att ha för att momenten ska ge rätt effekt.

Jag gillar när man får saker förklarade för sig just sakligt. Och så börjar man göra som tränaren säger, och sedan fattar man oftast syftet. Och så kan man få några tips som gör att man förstå själva kärnan.

Det finns tonvis med olika moment att träna på: den ena går runt på golvet och den andra ska följa, den ena bestämmer vad den andra ska sikta på och den andra slår, den ena måttar slag och den andra duckar, osv. Massor av små härliga småsaker som man alltid kan öva på om man har tråkigt en minut.

Det finns alltid en uppsjö av saker att öva på!

Och det finns det ju på cykel också.

Finslipningen för att kunna köra lagom nära och rakt bakom framförvarande. Att få kraften rätt i en backe. Att sitta stilla med den försummade överkroppen uppför. Att njuta nedför.

Alla underbara små moment! Så blir man sakta säkrare, stadigare, snabbare och mer ett med sin cykel.

Efter passet kom tränaren fram igen och sa uppmuntrande ord, och så välkomnade han mig till nästa pass.

Vilket jag självklart ska gå på!

Det är helt avgörande att skapa den känslan i en förening. Jag vill alltid måna om ett sådant bemötande.

Det ger möjligheten att få förvalta och finslipa en befintligt kvalitet eller passion i ett nytt sammanhang.

Man är både erfaren och ny, samtidigt.

Och jag känner mig så välkommen – till dansen, cyklingen och överkroppsbyggandet.

Tre klubbar, för tillfället.

Tack, Eskilstuna.

Tack.