Att vilja vilja.

Jag har cyklat.

Såg på crossen i dess trygga varma fängelse i källaren och krängde på mig cykelkläderna. Ska det ske nu efter två månader? Rullade försiktigt ut. Blev varm för fort, flåsade för mycket för tidigt, tog favvosegmentets jumboplats och stannade tusen ggr för att ta selfies där jag log blixtrande lyckoleenden.

Nä.

Så var det inte. Jo det första. Men inte lyckoleendena. Det fanns inga sådana på mitt trötta fejs.

Jag ville så gärna vilja.

Det var så tungt. Det var så vingligt. Det var så blä. Men det var.

Något annat som var och är och händer, är gårdagens bastubad. I Borsöknasjön. Helvete. Vilken sjujädra energikick. Huden vibrerar fortfarande.

Först käka vännen Riikkas karelska piroger och bärsmoothie, jollra med vännerna Kaj och Evas barn, sedan trippa ner i fallande snö och nästan halka men lyckas få fatt i bastuns runda handtag. In. Värmen i förrummet, av med allt, på med handduk och mysa in sig i hörnet. Utsikten över sjön, prassel från veden i aggregatet blandat med barnjollret.

Dricka folköl och prata. Öl+bastu=sant. Uppdatera sig, kolla läget, hur är det på jobb och hur ska vi förhålla oss till riksdagens skitbudget som tar från de fattiga och ger till de rika? Kapar i klimatarbetet mitt under pågående klimatförhandlingar, belönar utsläppare och skär ner stöden för lösningarna? Varför är skatt på produktion av bränslen bättre som styrmedel än skatt på konsumtion av dem? Hur kan mer ärlighet göra tillvaron på jobbet mer spännande?

Baden. Svalka. Man svettas, måste gå ut och hoppa i Borsöknasjön för att kunna diskutera vidare! Måste trippa på halkig brygga, en håller handduken medan den andra utan tvekan som den naturligaste sak i världen typ som att cykla uppför banvallen går nedför stegen och kastar sig ut. (Om Kaj: hoppar. Om vi andra: går i från stegen.) Några simtag senare har kylan tvingat fram en PP i buskaget och sedan går man tillbaka in i värmen. Handduken är dyblöt av tinad kyla, svett och värme. Ligga på britsen och känna bindväven vibrera av liv.

Mera styrmedel!

Mera ärlighet. Stick ut hakan, säg som det är, vi har inte tid att säga som det är senare. Om du inte vet huruvida korallreven kommer att försvinna vid mer än 1,5 graders uppvärmning så ta reda på det!

Det är roligt att vara ärlig.

Bara man vet vad man vill säga. Men det känner man ganska lätt. I magen, I leendet eller i avsaknad av leende.

Gör så här. Börja prata om något. Börja skriva om något. Du märker snabbt om detta något får dig att le eller sucka! Eller någon annan känsloyttring som verkligen känns i kroppen.

Så enkelt är det. Alternativt, ta en kall dusch eller ett kallt bad. Aktivera din inre värmepump. Släpp loss din inre vrede. Böla. Garva. Dansa. Cykla.

Over and out. Bike for likes.

With love,

Anna

Hjälp mig vilja något

Annonser

Julmat och cross-laddning

Morrn då!

Säger jag så här på förmiddagen från Eskilstuna. Magen är fulltankad med julmat från igår och koffeinet håller rimliga nivåer. Crossen står och frustar nere i källaren, vägg i vägg med kombuchabryggeriet i badrummet.

Snart snart snart cykla

En dag bara måste ni få en v-logg av min kombucha. Denna bubbliga drömdryck! Kombuchan står och puttrar nere i fyra glasburkar där svart te och socker under tio dagar låter sig ätas upp av mikroorganismer. Dessa små hjältar äter sig så mätta och tackar med att omvandla födan till massor av nyttiga mjölksyrebakterier som är bra för matsmältning och allmänhälsa. Typ. Så häller man av drycken till plastflaskor, så att de får kolsyra sig ett par dagar innan servering. När man häller dem genom tratten ner i flaskan bubblar den begynnande kolsyran ibland över om bryggningen är extra lyckad. Vilket den var idag. Några liter senare har man ett gäng flaskor med finfin bubblig dryck som med fördel kan smaksättas med citron och ingefära, det ska vara något syrligt.

Ja, en gång ska ni få en kombucha v-logg.

Något om gårdagens julmys med lite Eskilstunacyklister! Vi hade stämt träff hemma hos IM-Björn, som kört skiten ur motståndet på Hawaii för ett par månader sedan. Yup, samma Björn som i somras knep ett tempo-silver i sin klass för team Smestan! Han kör på 85 procent vegansk kost och är allmänt skön och trevlig, så han sa ja när jag frågade om inte vi kunde ha ett knytis hos honom. Hans fru Lena visade sig vara vegan, vilken bonus!, så vi drog ihop ett grönt knytis i deras charmiga funkishus. Där fanns Lotta, Jocke & Renée, Björn & Lena, Niklas samt jag själv. Resten kunde tyvärr inte komma, de får väl komma nästa gång! ❤

På bordet fanns veganska varianter av de gamla julbordsklassikerna: gravad morot och griljerade tofu-spjäll, rödbetssallad, skagenröra, senapsaubergine, grönkålssallad*2, julöl, hommous och massor av fantastiskt fint kokt potatis med lagom mycket dill. Ja, och så glögg, pepparkakor och knäcke med såklart. När sedan detta var avklarat, så dukades det fram en söndagslyxkaka av guds nåde (Niklas!!) med knäckkolafyllning, och två sorters chokladbollar (Lotta!!), samt marmeladbollar och närmalet kaffe. OMG! var tanken som slog mig när insikten om vad alla hade ansträngt sig, sjönk in. Dessutom var kaffet något av det fylligaste som runnit ner i mig på länge. YUM YUM YUM.

Vi sjönk sedan ner i soffan och fick en visning av Björns hemmabiosystem samt avancerade trainerupplägg med Swift (måste komma igång med träningen innan jag hamnar där…) medan husets katter patrullerade i förgrunden. Samtalsämnen som avhandlades under kvällen var givetvis proteinmyten, Anammas formbara färs samt kallbad och Iron Man. Och en hel del annat nödvändigt.

Tack alla ni som var med denna kväll! säger jag nu, med budskapet att det mesta går att veganisera: kolla bara sajten Jävligt gott där man kan läsa om de förföriska spjällen som Jocke & Renée hade med sig och även värdparets makalösa auberginesill.

Nog om mat och myter!

För nu har crossen frustat länge nog och jag ska ut och adventstrampa. Rapport kommer, kram!


Lotta tog bilderna utom den sista som är från min brorsas veganska knäckkok, barnhänderna tillhör hans ena dotter ❤

Uppvaknandet.

Åtta sekunder. Lika många andetag. Och dubbelt så många sekunder av idogt torkande med handduk på golven för att hålla rent och fint.

Så gick det till när jag reste mig upp från min sista jobbdag för året vid datorn. Tusen och en förseningar och inlämningar och tusen söndertänkta tankar och tröttaste hjärnan på denna sida evigheten.

I duschen mötte jag vreden.

Så efterlängtad den var.

Jag drog temperaturen till kallaste, kände strålarna isa i ben och fötter, fick riktigt fina djupa andetag och andades fram min allra nödvändigaste vrede lagom tills iskylan nådde huvudet.

Som den kylde. Som den isade. Som den värmde.

För med tillräckligt mycket extern kyla, så gör kroppen det finaste den kan och det är att starta stora värmepumpen inifrån.

Så nu skuttar jag ut i mörkret, finaste finaste luciamörkret som hade varit lika fint oavsett datum och tid, för att gå på visning. För en kompis räkning, följt av konsert, och sedan får vi se var denna väckta värme tar mig.

Förmodligen bara hem.

Men det är inte så illa det heller.

Glad Lucia på er, och passa på att böla, om än så bara ensam framför lussemorgon på SVT play ikväll under ett täcke.

Och om inte det hjälper, så ta för hela helvete ansvar för din egen intimhygien och dra igenom en riktigt jävla snabb och iskall dusch.

Nu.

Love you.

Over and out.

Stans snyggaste kaffefläck?

Måndagsexemplaret

Vem är du idag?

Det brukar en vän till mig ställa som motfråga när jag frågar honom vad jag ska blogga om. Jag brukar ligga på soffan, sucka och leta efter en känsla jag kan ta fasta på för att dra igång ett inlägg. När jag behöver en ingång, ett bränsle. Så att jag kan börja bygga mitt flow.

Jag har då dragit igång ett par teman, det ena mer intetsägande än det andra, eller med en eftersmak jag inte riktigt vill ha i munnen.

Om jag skulle få den frågan idag, skulle jag nog säga: en blandning av vrede, vilsenhet och veck i pannan.

Vilket gör mig helt väck, innanför pannan

Igår var jag på yogapass med cykelklubben. Jag hade då spenderat en bakissöndag med att möblera vårt skafferi. Som för att städa i min egen hjärna. Frukostgrejer här, örtkryddor där och kolhydrater där. Ned med kombuchabryggeriet i badrummet och upp med tvålmakeriet på högsta hyllan.

Det var rätt skönt, och snart drog jag på mig löparskorna och joggade på snabba bakisben ner till gymmet. Jag känner alltid ett spontant motstånd för gym, hälarna i golvet vaffan ska man sitta inne på nån jävla matta för. Men det brukar alltid ge sig. Något i rörelserna i yogan när man sträcker ut sig åt massor av omöjliga håll, är det som att man själv också tillåts att räcka till. Tänk själv, om man balanserar kroppen på enbart handflatorna, vad kan man då inte åstadkomma i resten av tillvaron?

Så efter de där första minuterna, när jag äntligen fattat att jag skulle ta vara på de där rörelserna, så kom en gryende känsla krypandes. Genom benen kom den.

Vrede.

Yes.

Där hade vi den. Kanske efterlängtad.

Så där satt jag och tänkte på följande citat.

Gråt inte mera – organisera.

Så jag organiserade min vrede genom bakisbenen så att de bar mig hem.

Det var inte mer avancerat än så.

Jo, det var det ju. Men det behåller jag för mig själv just nu.

Vilket menlöst inlägg! Vrede och vilsenhet, nu vet ni. Det är jag denna dag, denna nobeldag 2018. För det går inte att skriva om de två saker jag var så förbannad på eftersom de inte har ett enda dugg med cykel att göra.

Hej lilla morgonfrost, säger vi istället och önskar er en fin dag.

Fredagsfeeling

Tja.

Ibland undrar jag verkligen varför jag ens låter mig anställas på en massagestudio. Jag menar, lönen är kass och man måste slänga sopor utan att få källsortera och dessutom låsa två grindar och två dörrar.

Men så kommer jag på det. Plötsligt. För dagarna jag har massage, de där ljuvliga fredagarna som avslutar arbetsveckan, det är guldkantade dagar. Jag har tider att passa och människor att ta hand om som oftast får det de vill ha och sällan blir missnöjda. Som somnar under mina händer och som jag kan vara alldeles anonym inför.

Bara lyssna. Låta händerna flyta. Cykelvasan? Gymmet? Stress över barnen?

Men då!

Jag hjälper. Händerna dansar. Allt kommer att bli bra.

Och jag slipper vara någon idag.

Lo.

Yo lo, hemma igen i det som känns hemma. Tvättkaos, oundanplockad disk och youtube-ljud och allt annat som hör hemma till.

Barnröster som kommer och kramar när man kommer innanför dörren och säger ”Ja!” när man föreslår deras favoritlinsgryta. 

Sedan äter de nästan ingenting av den, men det är ok. Ja:et från deras mjuka så röster när jag kommer hem och kramen jag får betyder mer. 

Hemma är alltid hemma. Man sover gott hemma, vet vad som gäller, man kan ligga raklång framför brasan och småprata som man inte kan någon annanstans än just hemma och man kan hinna tänka fan, vad unikt det är att bo med dem man gillar.

Det hinner man tänka, minst tre gånger per dag. Man skulle kunna säga det dubbelt så många gånger, men det skulle bli tjatigt.

Alltså seriöst, på riktigt, men alltså hörni, att jag älskar bo med er.

Jag är så trygg med er och vi är tillsammans ett mjukt varmt täcke med bomull.

over and out, fan jag älskar nuet nu

Fryser du? Skrik!

Yo freezers.

Idag snackar vi andning här på bloggen. Varför då? Jo, för att den är livsviktig av uppenbara skäl men också för att den kan hjälpa oss när vi underlåtit att följa alla de guider som finns för vinterträning.

Kort sagt, om vi fryser så att våra händer känns som elefanter och vi ångrar allt vi någonsin sagt om tjusningen med frostig morgonlöpning.

Som jag gjorde idag, vid kl. 09.13 när jag kom hem från rundan.

Helvete. Alltså verkligen helvete. Det var en så vacker morgon! Så fulländad! Både utanför fönstret där solen gått upp, på de frostiga träden där varje gren fått sitt glimrande kristalltäcke, och inne i mig eftersom jag sovit optimalt och bara snoozat en gång och nu skulle ut på min gudomliga morgonlöpning. Hur pigg och livgivande skulle jag inte känna mig efteråt?

Det tog några kilometer innan jag insåg att jag aldrig skulle få upp värmen i händerna. Fötter och lår samt överkropp var inga problem, men de där händerna. Dit kom ingen värme. Den tynade sakta bort. Jag försökte skaka ner varmt blod i händerna, värma dem runt halsen, och på tusen andra sätt få dem att överleva.

Alla tolv minusgrader hade sett till att en böljande snörök rörde sig över ån. Hur majestätiskt. Minusgraderna hade säkrat den mest hänförande av utsikter och det tunna frosttäcket på marken tvingade mig att spänna musklerna runt skenbenet för att inte halka ned i ån.

Jag ville njuta av snöröken, jag försökte verkligen!

Vid en kilometer kvar ökade jag takten. En snubbe på cykel jagade på mig med en kommentar om just mitt tempo. Men för mig gällde: ju fortare jag sprang, ju snabbare skulle jag komma hem.

Jag kunde till slut se huset och låsa upp dörren och ta mig in. Och stänga av garmin. Fingrarna var frusna, men de kunde röra sig.

Sedan började helvetet.

Det som börjar när en nedkyld kroppsdel ska värmas upp igen.

Ni vet hur det känns. Ni vet hur ont det gör. Ni vet varför det gör ondare ju varmare vatten man sköljer fingrarna i. Och ni vet kanske till och med varför man inte alls ska skölja fingrarna i varmt vatten.

För att det går för fort. Det finns ingen quick fix här, som om det någonsin fanns någon någonstans för alla våra problem. Är fingrarna tillräckligt nedkylda så måste man oundvikligen gå igenom en fas av att ha ont. Förbannat ont.

Så där stod jag, och hade så ont i de tinande fingrarna att jag ville skrika och gråta. Smärtan var okontrollerbar och eskalerande, och eftersom ingen var hemma utom katten så gjorde jag det. Jag skrek. Jag stönade. Jag skrek. Jag stönade.

Och vet ni varför detta gjorde det hela mer uthärdligt?

För att det hjälpte mig att andas. Så fort jag slutade skrika så höll jag andan.

Och när vi andas så får vi in mer syre som kan stabilisera kroppens funktioner och få oss att stå ut.

Därför skriker vi när något gör ont.

På morgnarna brukar jag göra en serie rörelser som kallas ”De fem tibetanerna”. Det är enkla rörlighetsövningar som inleds med att man står och snurrar med armarna utsträckta och känner centrifugalkraften tills man måste stanna för att inte trilla omkull. Då sätter man händerna i sidorna och drar tre djupa andetag, in genom näsan och ut genom munnen.

Och vips är man mindre snurrig. Sedan drar man igenom de fyra resterande övningarna i serien.

Andningen hjälper oss att stabilisera, att lugna ner oss, att se klarare, att slappna av, att klara av kyla, massor av bra saker.

Så nästa gång du har underlåtit att klä dig enligt guiderna där ute

SKRIK.

Gör det.

Gör det bara.

Kram!

Så blir du snabbare såhär glad

Hålet.

I slutet av min löprunda finns ett hål som jag ska krypa igenom. Det finns där för att jag behöver något trångt och skrovligt att böka mig in i och ut ur, som inte är löpning och inte är cykling och inte är yoga och inte är något annat än just detta hål.

Hålet utgörs av en (1) stor stock, troligen al, som fallit ner från stående position av någon rimlig eller orimlig anledning. Kanske blåst och kanske tusen små tandtroll som med tandtrolls vrede gnagt sig in i barken och varit i vägen för eventuella bävrar som ville samma sak just då.

Under stocken finns en gammal plåt-sliper. Eller en del av ett staket, jag vet itbe så noga. Den är sliten utan att vara rostig, gammal utan att vara kletig, lite som en övervintrad landsvägscyklist där bibsen fortfarande sitter bra. Den har kilat sig in på bägge sidor trädet och bildar nederdelen av hålet.

Under den är det någon decimeters mellanrum innan marken tar vid.

Det är över den jag ska krypa.

Jag förstår att det just är det jag ska göra i samma ögonblick som jag kommer dit. Det har tidigare bara funnits en alternativ väg att komma till andra sidan, dit man ska om man tidigare var på den ena.

Och det är man ju oftast.

Och det är att klättra över trädstammen. Har man cykel med sig, så färdas även den i en fin båge över stamman.

Men idag öppnar sig hålet för mig, och idag finns ingen annan väg.

Jag har sovit länge, förbi morgonkaoset, drömt mig bort med mina öronproppar, från att ha somnat sent, till att ha legat och dragit mig länge i min mjuka säng. Ju längre morgonen förflutit, desto mer pockande har novembersolen smugit sig in genom fönstren och genom mina stockholmsvita gardiner. Jag gräver in mig i mina täcken och ligger så med mosig hjärna och mjuka tankar innan jag går ned och ut.

Det är löpning som gäller. Ett pass innan jobba hemma-dagen kickar igång. Benen är sega, kroppen tung, men solen skiner som en galning och jag ska ut. UT. Ute är krispigt och frostigt, jag vill ut för att smälta samman, rasta benen och lufta hjärnan och få solen i ögonen.

Benen är så tunga. In i skogen, någon backe fäller psyket som går uppför utan att springa, så tunga ben nu! Vänder i en backe, vill ha sol, är inne i skogen och till slut kommer jag över det sista krönet vid ån och kan minnas något som alltid funkar:

Om man bejakar tröttheten i benen/psyket, så sprider den sig till psyket/benen. Men om man tar i och kutar, så sprider sig istället endorfiner.

I den känslan var jag när jag krasade mig över det frostiga kristallgräset på ytan mellan ån och järnvägen. Där fanns stocken, och där fanns hålet, och genom det skulle jag och genom det kröp jag. Händer och armar kravlade medan lår drogs över slipern som om den varit bindvävsmassör. Ena knäet i den frusna leran, trycket på andra låret lättar, och så det andra knät på marken, krypa ihop –

UTE

Häva sig upp, studsa över järnvägen till gångvägen, upp till huset och en extra vända med högre tempo.

Stoppa klockan. Stanna tiden. Sju kilometer. Benen hade gjort det, igen.

Och hålet fanns där, när jag behövde det som bäst.

Första morgonlöpningen!

Yey!

Jag har härmed tagit en trevande novembervana ett steg närmare att bli en rutin. Idag ställde jag klockan på 0645 och körde 40 min taktfast morgonlöpning runt ån. Jag gjorde små fartökningar vid minnet av svågerns röst: såja Anna! Uppvärmningen var kort trots tiden på dygnet. Det måste bero på att jag genomfört de första passen och nu kommit över en typ av puckel. Tre dagar tog det!

Jag tassade över broar och kullersten, asfalt och grus. En mulen morgon; solen var uppe men bakom molnen. Jag minns att jag tänkte på hur maffigt diset är. Det gråa! Så kompakt! Färgerna; andra färger än dem som solen lyfter fram.

7 kilometer blev det. Rätt lagom, även om den med fördel kan förlängas. Den kan också ökas, för att locka fram mer svett så som svågern fick fram med sin fartökning.

En dusch i brist på å, upp och packa ner konferenskavajen och hoppa på tåget till Göteborg.

Jag ser nu fram emot att utforska vad denna nya vana gör med mig. Den klänns lagom lågsäsongsmässig. Jag har redan märkt att den blivit något jag ser fram emot och som gör mig pigg även med få timmars sömn i kroppen.

Avslutar med lite disigt novemberfoto:

Sköna söndag

Yo lovers!

Idag har jag lullat runt på banvallen och stökat runt i skogen. Yes. Jag ställde in min race-resa till storstan och Swecup till förmån för svamputflykt med hus-kidsen och en brötig kvällsrunda i Hugelsta.

Och så lite flow med Dörröppnaren på gymmet. Rätt gym. Söndagsflowet, gå som katt på snöre med händerna bakom varandra och fötterna därefter. Balans, balans, balans. Flera försök att stå på händer misslyckades, till stor del på grund av Dörröppnaren som satt bakom mig på en step up-bräda och fick mig att tro att det hela gick ut på att imponera.

No no. No. Med det upplägget stås det inte på händer. Det dråsas ned från väggen och det koms inte ens upp på ett vettigt sätt. Mer flow, sedan ut, hej då Dörröppnaren, nu ska jag till Hugelsta och köra banvall och bröt!

Det var elbilen som fattat nej till race-beslutet. Egentligen kände jag det redan igår kväll, efter att jag avverkat 330 km på landsvägarna. Mälaren runt med Zoen. Så roligt var det inte att köra bil.

Så när Zoen visade sig ha laddat för lite under natten, och jag var ute för sent för att hinna snabbladda i Strängnäs på vägen till Stora skuggan, ja –

då fattades beslutet att steka bananpannkakor och ge sig ut i skogen på svampjakt. I Zoen, såklart, till kidsens stora glädje. Zoen nynnade sig fram på de små grusvägarna, hade jag också gjort!, och vi plockade en lagom liten korg med blandsvamp. Varvade med sköna igångdrag som fick kidsen att tjuta av glädje. Senare såg jag bilder från alla som kämpat på Stora skuggan: Petra, Lea, Jenny, Tony! Heja!!

Jag var varken glad eller ledsen över att inte vara där. Kanske lite lättad, för att andra fattat beslutet åt mig. Att det därtill var Zoen och min egna tajta framförhållning kändes helt ok.

Så när kidsen var hemkomna, ryggsäcken uppackad och svampen rensad bar det av ut. Det fanns lite stumma ben att mjuka upp och det fanns grus att tugga. Varmare än vanligt var det, en blöt och fuktig oktobersöndag. Upp mot Hugelsta, ta mitt eget QOM vid golfklubben och sedan kränga av sig jackan. Den fick vänta under en gran tills jag kört banvall och grusbackar vid järnvägen.

Tillfredsställelsen var stor om inte enorm när jag gnetade mig uppför backen med de stora stenkompisarna på banvallen. Helt normalt, inget konstigt att komma upp där. Som för att befästa hur normalt det var att inte låta bumlingarna diktera åkningen, åstadkom crossen en lätt fartsänkning. Så det var den, och inte brist på teknik, som gjorde att jag stannade av en aning. För att sedan trycka vidare.

Just tryckandet vidare är det man bara måste älska med cross. Det går inte att inte komma fram! Spöken finns inte. Det som finns är fart och hålla hårt i styret och känslan av slängkyss till världen när man kommer nedför eller uppför något brötigt.

Älskar. Bara älskar.

Så var min dag, och kväll. Post-race mackan med jordnötssmör blev utflyktsmacka, cykelkläderna hamnade i tvättkorgen och resten är historia.

Race report från Täby galopp kommer förresten. Kanske.

Eller kanske räcker med att medge att det var en sjusärdeles sandfest. Som alla var bjudna på, åkare som fotograf. Sand i kurva, sand på raka, sand på kulle, överallt sand. Kör snyggt om du inte kan köra snabbt. Studsa fram på grästuvorna och stå upp i kurvorna. Le om du älskar att cykla.

Crossens själ och skäl.

Life’s a beach, som Ena sa när hon tog det tjusiga kortet i går.

”Fotograf: Emil” , hade man kunnat säga om man velat vara fyndig, och det vill man ju.

Godnatt på er!