Lövet och kåporna.

Jag har slutat kunna stå på händer. Det går inte längre. När jag ställer mig själv mot väggen, med händerna spretande en decimeter ovanför golvet, och benen redo att skjutas upp, så dråsar jag. Ned. Eller så kommer jag inte ens upp.

Idag försöker jag två gånger. Vill bevisa något för någon. I ett okänt gym står jag, väntar på någon som skyndar sig för min skull och har lite kaxigt dragit av mig office-kjolen för att göra handståendet i nylonstrumpor. Svarta.

Vad coolt det hade varit om jag hade fixat det.

Ned med händerna, blicken stadigt mot väggen, skjuta ifrån och så upp.

Bara sådär.

I nylonstrumpor.

Men idag går det inte. Ingen blir impad trots att någon borde kunnat ingjuta så mycket mod i mig att det hade kunnat gå.

Man ska inte försöka sig på saker som man inte klarar av, när man inte klarar av att inte klara av dem.

Springa däremot, det klarar jag av.

Fjärran från gymmets kala väggar drar jag därför på mig löpartajts, och pannlampa. En tröja för mycket, så iväg. Fort går det, träningsvärken från gårdagens långpass strålar i höfterna. Jag vet att jag ska få använda knytnävarna för att trycka ut den därifrån när jag kommer hem.

Jag tar rundan runt ån, lite avkortad för att få upp pulsen. I stadsparken stannar jag vid en tuva med daggkåpor. Lyser på dem med pannlampan. Små, små vattendroppar har gaddat ihop sig på varje kåpas blad. Tillsammans sitter de, tätt och symmetriskt, fullkomliga i sin egen saftspänning.

Löven är så blöta. Gula är de, pressade mot marken ligger de bruna, knallröda hänger de kvar på träden.

Jag lyser på dem med lampan, de också. Så springer jag vidare, tills jag kommer till järnvägsövergången där alla bilar har stannat för tåget. Jag stannar också, flackar med lampan och stretchar lite lagom nonchalant. Flackar med blicken, och därmed lampan.

Tåget kommer inte.

Jag vill springa under bommen, framför bilarna, bli bländad från två håll samtidigt, tre håll om man räknar med tåget. Eller fyra, om det kommer ett tåg från varsitt håll.

Medan jag tänker och flackar med pannlampsblicken så kommer tåget. Ett godståg. Vad långsamt det kör. Samma som tuggar förbi huset varje dag och kväll och morgon och gryning.

Det kör förbi.

Hej då tåget.

Bommarna går upp. Jag smiter under, bilarna lägger i ettan. Jag kutar hemåt, uppför sista backen, undviker att snubbla på trottoarkanterna och kommer till huset.

Stänger av pannlampan.

Tack mörkret.

Du blev en runda bland löven, och kåporna.

Annonser

Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.

Nattgruset och crossens vigvattenvurpa

Yo.

Visst är titeln snygg?

Jo jag vet.

Idag var en stor dag för crossen. Det vankades både stig, grus och dubbelpunka samt en premiärvurpa i leran. Yes! Allt detta kryddat med en magisk nattkörning senare på kvällen i trakterna runt Barva. Ja ni vet, den där mysiga socknen där SD fick 27 procent av rösterna i valet men som bjuder på sjujäkla underbar gruskörning.

Nog om Barva. Hur gick vurpan till då? Och punkorna? Jo, det var ju så att jag lurat med mig min vän Magnus på lite stig och grus i solen. Brukar bli stig när Magnus väljer rutt, och jag hänger ju gladeligen på. Är det något jag uppskattar så är det när vänner visar rundor. Som man sedan kan ladda ner och köra själv! Som Katja skrev, så är det en gåva, oavsett om rutterna plötsligt laddats in i din Garmin, eller om de förevisas IRL. Det ligger tid och engagemang bakom varje runda, en fin present, ett cyklisternas blandband!

Vi trampade oss fram över Magnus stigval. Jag tänkte återigen på hur variationen i underlaget gör att varje moment blir så kul. När man är i skogen och brötar, blir man glad över fartpartierna. När man nöter någon asfaltsbit, tar hjärtat ett skutt vid en spång in i mjuka skogen, kör man genom en lerpöl så njuter man av torra hjulspår sedan, och så vidare. Crossen gör att allt blir spännande och utvecklande. Crossen öppnar dörrar till nya världar! Crossen skapar glädje där andra bara ser rullgrus. Och det allra helt oslagbart bästa med crossen, när allt ovan är sagt, så är det att man tar sig fram. Man är både teknisk, balanserad, lerig, smidig och snabb. På samma runda.

Och precis som jag höll på att formulera den förföriska liknelsen om att cross är som kortkort med kavaj och ett par jävligt bekväma skor, så kände jag hur bakdäcket började släppa luft. Punkan var ett faktum, och det lite eländiga med alltihop var att den ägde rum på precis det ställe där jag ordnat en domino-vurpa åt mig och Magnus under min sista tur på Lilla Blå i vintras. Vurpan där Magnus var så bra på att sikta så att han höll sig borta från klippkanten och istället landade mjukt med huvudet i ljungen.

Det var alltså crossens första punka. Dagen till ära visade Magnus mig en ny pump-teknik (se bild i slutet). Den bygger på att ventilen får tynga jämnt på pumpen av däckets tyngdkraft, och att ventilen därmed skonas från att böjas. Så smart! (fram tills att man får kramp i handleden)

Den andra punkan var en följd av den första. Just när vi skulle köra nån sista snutt i skogen hade däcket tappat luft igen. Typiskt premiärpunka. Bara att vända hemåt, och i Hållsta tog jag bussen och vinkade hej då till Magnus.

Men orka nöta på om punkor! Och vurpor! Ja, vurpan, den skedde i ett lerigt inferno i skogen när jag tappade balansen. Medan jag såg Magnus ryggtavla försvinna bland granarna. Det om den!

För nu över till inläggets essens:

Den magiska mörkerkörningen.

För jag ville ha revansch på punkorna, så jag bytte däck och slang och tryckte fram Barvarundan på gps:en. På med lampor, kontrollera luften i däcken och så iväg över gruset. Mosa segmentet mot golfklubben extra aggressivt, vända mot Hugelsta, grus grus grus. Hälsa på en svampplockare som visade sig vara min gamla kollega Marika, hej Marika!!

Det blev sakta mörkt.

Och är det något som kan göra cyklingen till äventyr, så är det mörkerkörning.

Mörkerdimensionen av en grusrunda blir extra påtaglig när det även är vindstilla. Skräcken är förstås att köra på någon, eller något. För trots framlampa och baklampa och rutt i cykeldatorn så kan man aldrig vara för säker på att rådjuren, hararna, vildsvinen och älgarna inte får för sig att dyka upp.

Jag körde lampan sporadiskt, kom på att den nog inte var laddad sen i onsdags. Dessutom fick jag bättre totalsyn av att cykla utan lampa. Den ljusa vägbanan syntes precis i mörkret, och luften bar alla ljud perfekt. Syrsorna sång, vakthundarnas förvirrade skall och det lite väl spännande prasslet från någons klövar till vänster om vägen.

Jag ville verkligen inte köra på någon, eller något. Framme i Ärla svängde jag tacksamt in på den gamla omgjorda banvallen, som skoningslöst plöjer genom landskapet mellan Ärla och Eskilstuna. Här skulle jag vara trygg.

Då började jag höra ännu mera prassel. Den stillastående luften gjorde att alla ljud eskalerade, och jag påmindes om att cykelbanan ju var oupplyst och plöjde genom just skog och åker.

Den var förvisso idealisk för mörkerkörning; spikrak, lång, öde och kolmörk.

Det bästa med den var helt klart att den var just spikrak. Mitt dova lampsken som skulle spara energi lyste max en meter, men allt jag behövde se var vägens grusiga kant. Då visste jag att jag var på rätt väg.

Det fanns inget mer att göra än att trampa på. I med en gel i magen och lite vatten, hålla kursen.

Och det gick bra. Det var crossens första mörkerkörning på egen hand, och den klarade sig. En lite starkare lampa bara.

Jag måste dock tillstå att det var mer än efterlängtat att komma hem till huset den kvällen.

Godnatt på det!

Det roligaste med att köra cross är att det är så roligt att köra cross.

Men god kväll i stugvärmen! Lider ni också av post-förkylda ben och måste stanna hemma från cx-premiären i Falun? Eller skolkar ni också från det förföriska Anundsloppet av samma anledning?

Oavsett vilket: vad kul det är att köra cross ändå hörni.

Idag hade jag två timmar tillgodo efter de gängse lördagsbestyren i huset. Jag begav mig mot Hugelsta för att köra lite mysgrus och kanske upptäcka något nytt avtag att skarva på mot. Redan efter någon kilometer, i höjd med sjukhuset, dök det upp. Segmentet mot golfklubben!

Trampa snabbt över gräsmattan, ta vänster på smala stigen, forsa fram över stenkompisarna och sladda genom sandpartierna. Hålla hårt i styret medan framhjulet bestämmer.

Sista diket mot asfalten, titta bakåt och släppa förbi ett par bilar.

Rulla sakta över asfalten mot Hugelsta. Ta höger mitt i backen, nu börjar gruset på riktigt. Och sanden, det är en sandväg. Upp upp, vänster på ett avtag som ser trevligt ut. Hej då sanden.

Vägen kommer ut på ännu en grusväg. Nu bär det till höger för att undvika svänga mot Lindsäter och istället ta höger mot Björnkärrsvägen för att komma på gräsbeklädda grusvägar mot en kär gammal kompis:

Banvallen.

Hah.

Denna banvall! Här har jag stått många gånger och sett hur medcyklister med breda däck eller bättre crossteknik svingat sig upp medan jag fastnat i halva. Jag har å andra sidan också kört med folk som kommit mot mig ned från backförsöket med ett stort ”Fy”.

Backen är en kort, ganska brant och framför allt smal uppförslöpa. Särskilt kritiskt är det när man tvingas få plats med tramporna mellan två stenar som är lite för stora för att det ska kännas riktigt bra.

Längre upp fortsätter det vara smalt och vägen går mellan stora stenar, genom vattenfyllda gropar och över grovt grus. Dessutom lutar stigen lite, så beroende på vilket håll man kör stigen och beroende på vilket håll man är bekväm att klicka ut, så går ena hållet bättre.

Backen föregås av ett hav av stora stenar som måste cyklas med bestämda tramptag för att man ska få fart uppför. Det enda sättet att cykla dem är att trampa på och låta framhjulet styra.

Och uppför, märker jag, är psyket det enda som räknas.

Här har jag lärt en del av mina två rundor på MTB. Det gäller nämligen att ställa in psyket på att man ska upp. Att ja, backen finns där men man ska inte frukta den utan snarare använda rätt teknik. Precis som att låta framhjulet bestämma i sanden.

Det är lätt att få en hang up på vissa backar. Tror jag har det på den här banvallen. Jag stod och betraktade den länge, så gav jag mig upp mot den, och blev stående på exakt samma ställe som vanligt.

Jaha ja.

Ett försök till, samma sak.

Men för h-ete.

Backlymmel. Jag gick upp med cykeln, hoppade på och tog resten av banvallen ovanligt djärvt. Inte jättekul att köra på bautastenar odämpat, men jag vände vid slutet och körde den även åt andra hållet.

Andra hållet innebär att backen lutar utåt, dvs åt vänster. Jag som klickar ur på vänster sida utsätter då min kropp för dubbla budskap då höger sida plötsligt blir den trygga sidan.

Men det går bra, jag dundrar fram på banvallen och är åter på de stora stenarna vid backen.

Inte heller den här gången kommer jag upp, trots att jag sänker mig så lågt att jag rensar stigen på sten.

En dag, backen, en vacker dag

Jag susar vidare och skrattar ändå. Tänker på just hur crossen gör allting så roligt och spännande. Den gråaste raksträcka blir en fartsträcka, kommer man på asfalt kör man i vägrenens grusparti och aktar sig för sprickor. Är det gropigt övar man på att parera, eller hoppa. Kommer en rot så får man väja. Ibland glida om man vill öka spänningen.

Så fortsätter det. Crossen gör den tråkigaste grusväg underhållande. Genom variationen kommer det alltid något nytt att glädjas åt. Crossen skapar vardagslyx om man så vill! Ja, faktiskt! På sommaren kanske man vill åka till pampiga fjordar, men väl hemma räcker det att invänta crosshösten. Byta fordon. Då behövs ingen fjordutsikt.

Ja.

En riktigt bra upptäckt under dagens runda var ett grustag på andra sidan banvallen. Eller snarare sandtag. Jag tog av mot en väg med bom, vilket visade sig leda till en återvändsgränd vid rälsen. Men vid denna återvändsgränd fanns alltså ett grustag. Eller sandtag.

Och här gör crossen det igen!

Ett kanske tråkigt tag med sly blir en spännande lekplats. Varje hörn har sin utmaning: den sandiga nedfarten med spår i mitten, rakan på gruset, den andra nedfarten med ännu större stenar, en stor sandhög där man kan ta sig upp på sidan och se hur långt man kommer.

Allt detta testar man, med eller utan dödsförakt.

Crossen förvandlar den mest anspråkslösa slyiga dunge till ett äventyr.

Så gick mina två timmar, och jag tog samma väg tillbaka och jagade fram över gruset. När jag kom tillbaka till asfalten i hugelstabacken vilade jag på tramporna och lät vinden och solen älska mig en stund.

Så kom jag fram till segmentet mot golfklubben och körde det baklänges. Några lycksökare i husvagn besåg det hela. Jaga jaga jaga.

Ett par hundra meter senare såg jag en parkering. Grus! Jag svängde in, väjde för ett staket och tog en liten gräsväg ner på cykelbanan.

Snart hemma. Bara lite till grus.

Svängde av och körde sista biten genom Vilsta hemåt. Herre min vilken kvällssol. Förbi stallet, över de två broarna

Där ni badade i somras

och så höger. Sista segmentet. Trycka trycka trycka.

Det räckte inte, men det gjorde ingenting.

Insikten var för stark. Jag svabbade av åkdonet medan den sjönk in:

Det går inte att ha tråkigt på cross, hur man än försöker.

Obs, backen på förstabilden är den omvända sträckningen, bilden med framhjulet är den backe som har huvudrollen som Hang up i inlägget. Om någon nu tyckte att backen på första bilden såg mjäkig ut.

Massagekunderna

Massagekunderna kommer in genom dörren med något sökande i blicken. De är spända i nedre delen av ländryggen och säger att de kanske även har ont i axeln och överlåter sedan sin kropp i mina händer.

Massagekunderna kommer tillbaka veckan efter och säger att jag har misshandlat dem. De har haft ont i tre dagar innan spänningarna har släppt. Så lägger de sig på britsen igen, ler och vill ha samma behandling.

Massagekunderna somnar 27 minuter in i behandlingen. Andhämtningen blir tung och regelbunden, mina handlovar jobbar i ett flöde där varje rörelse har en funktion för sig själv och tillsammans med resten av handen. Jag jobbar skuldror, nacke och tinningar, vill inte störa sömnen som är det finaste man kan ge en annan människa.

Massagekunderna jobbar som lärare på högstadiet och kommer på återbesök och säger att jag har byggt om dem. De vill att jag ska fortsätta bygga om dem där de lagt sig på bänken. De berättar att ungdomarna i högstadiet känner en större oro för klimatförändringar och miljöförstöring än vad deras föräldrar trodde. De frågar om armens muskler och sätets muskler och om muskelfästen och triggerpunkter.

Massagekunderna frågar artigt om jag ska gå på kräftskiva i år. Jag säger nej, jag håller mig till växtriket, brukar ta med kronärtskocka på kräftskivor, är vegan ju, och då säger massagekunderna att deras son också är vegan och att det finns massor av god mat som de brukar laga som är vegansk.

Massagekunderna frågar var jag har gått min utbildning medan jag masserar deras skuldror och trycker ut små, små knutor innanför skulderbladet. De frågar om deras dotter får följa med nästa gång och bese behandlingen, vilket hon givetvis får. De hälsar mig en trevlig helg och välsignar mig innan de går ut genom porten.

Massagekunderna söker för ont i huvudet, och tittar upp på mig i slutet av behandlingen och frågar hur jag kan hitta spända punkter som de inte ens har tänkt på. De sätter på sig kjol och tröja och säger att det redan känns mjukare och de ger mig en kram och viskar tack med blanka ögon innan de försvinner i blåsten.

De påpekar att jag har filmmusik på min spellista och vi pratar om Gudfadern.

Och om Jurassic Park, Titanic, Pianot och alla andra klinkande pianoljuvligheter som stillsamt figurerar i bakgrunden.

Massagekunderna. Vilken fin fredagsskara människor. Vilket fantastiskt förtroende de är, var och varje och varendaste en av dem.

Måste-cyklingens suddiga ansikte

Howdy.

Idag var det segt, kallt och blåsigt att morgoncykla. Jag vaknade med hushållet vid 0600 och drog mig ett tag under kudden. Jag hade sett fram emot morgonrundan och kom iväg vid strax efter 07.

Det var en tung runda, och jag hade förberett mig på att skalla den: en chia-gel, snyggaste kittet och backspurter när tillfälle gavs. Det var ohyggligt blåsigt, vilket fick mig att faktiskt korta av turen något. Kanske var det ett svepskäl för att blidka benen, men jag kan bara inte cykla med kalla händer. Det gör att hela kroppen känns kall och vägrar jobba. Vilket väl i grunden är sunt.

Strax efter drygt halva rundan, när jag svänger av på väg 214, finns en ny liten trevlig backe jag har upptäckt sedan ett par månader. Den är brant och går i två etapper. Rossviksbacken heter den, kanske den som gav namn åt storgodset mitt emot, eller tvärtom vad vet jag. Den här backen fick iallafall bli min spurtbacke, och jag körde stora klingan hela vägen för att på toppen ta höger och låta kroppen flåsa av sig. Jag har lärt mig det, att benen kan vara sega på det där lata sättet, och då kan en backspurt vara det som får dem att skärpa till sig.

Sådana var de idag. Den gångna förkylningen kade väl också gjort sitt till, men det viktigaste var att jag hade kämpaglöd nog att vilja bli andfådd, så oavsett hastighet var detta mitt mål med rundan.

Så när jag skulle ta höger i rondellen vid väg 230 fortsatte jag rakt fram av bara farten, för att benen skärpt sig och kroppen ville knega på.

Så kan det vara.

Det blev ett par extra km, och ett halvhjärtat försök att sno Idas QOM vid Lagersberg. Hem, ladda upp turen, ta ett suddigt måste-foto och fnissa för sig själv åt måste-cyklingens kraft.

Måste-cyklingen, som finns där när benen släpats runt och hjärnan lagom överkokt gått ner i slow mode.

Duscha, kaffe, havregröt och havremjölk och ett pallat päron från grannen.

Måste-päron.

Ikväll ska vi tugga i oss Karins pappas inlagda päron. Det är vårt höstiga päron-måste.

Slut på inlägget.

Kort om dagens backben

Innan jag släpper den här dagen vill jag försöka ringa in cykelglädjen i dagens klubbträning. Det känns nödvändigt med tanke på att vi körde totalt en timmes olika backintervaller, jag och Anders.

Jag vet helt klart vad som inte var glädje, och det var de första repetitionerna på treorna. Fy faan så långa de första treminutersintervallerna var. Benen trampade, medan psyket fann det hela meningslöst, det kändes redan på andra repetitionen.

På fjärde repetitionen fick sig psyket ett litet uppsving. Då hände nämligen det som brukar hända den här tiden på onsdagar: den andra landsvägsklubben smiter förbi på fina led uppför intervallbacken. Så också denna onsdag, varpå jag och Anders självklart måste köra om dem, snabbt och snyggt. Så vi hälsade artigt när vi mötte dem på vår väg ner och deras väg upp, och tryckte oss lika artigt förbi dem på uppvägen.

Det är något speciellt med att köra om folk i backe.

Vid tvåorna blev livet lättare att leva. Den extra minuten gjorde underverk och flera gånger kunde jag hålla konstant tryck och stadigt tugga mig uppför. Anders med sina backben försvann givetvis i horisonten, klart han skulle!

Vid ettorna älskade vi livet. Jag körde stående intervaller halva sträckan vilket dödade benen men var kul, för ettorna var vår belöning för slitet i treornas långa helvete.

Vi hade båda lite förkylningsrehab att bearbeta. Anders får svara för sin, men jag vet exakt vad förkylningar gör för mitt psyke. De sliter bort kämpaglöden och förmågan att pressa fram svetten. Därför kunde jag inte ta ut mig, utan tänkte snarare på att trampa snyggt och jämnt.

Och att faktiskt genomföra hela serien av 6*3, 6*2 och 6*1 minuters intervaller uppför Kjulas finaste mullvadshög.

För som Anders sa på slutet, så är det alltid bäst att göra klart. Hellre köra lite långsammare i vissa repetitioner, än att korta av totalen. När vi trampade hemåt konstaterade vi även att fartökningen säkerligen berodde på att vi ändå måste ha fått oss en rejäl genomkörare vid mullvadshögen. För efteråt har benen trampat ur sig och då går det lättare att cykla fortare.

Det visdomsordet får avsluta min kvällsanalys, suddig träningsbild på er och godnatt!!

Lite grus på det här!

Yo, alla ni som älskar grusväg.

Igår var det dags att skärpa till sig och testa crossgruset. Har varit så totalt ruggigt osugen på cykel sen NM. Kanske dippat utan att någon berättat det för mig! Tankar om att släppa allt och ge sig ut i löparspåret började bli allt mer frekventa och då är det alltid dags att ta sig i kragen.

På med crosskittet (lite mer färgglatt än racerditot), svarta (omg!!) strumpor och svarta skor. Efter att jag bytt upp mig på racerskor kändes de som mockasiner!

Mockasiner är dock mysigt, och jag drog iväg mot Hugelsta. Det blev till att göra allt på crossmanér: cykla i vägrenens grusiga sladder och ta genvägar över gräsmattor som exempel. Och forsa fram på små grusiga stigar med spännande stenar, redo att hoppas över eller sladda förbi.

Susa fram på knotiga vägen förbi skjutbanan! Medan skotten yrde, styrde jag crossen i full fart över rullgrusets alla små bitiga stenkompisar.

Full fart är crossens själ. Det går bäst då! Och vågar man ta en avfart för tidigt så råkar man på något spännande, oaktat vad det var man egentligen ville cykla.

Jag hade velat cykla banvallen, balansera på den lutande stigen, trycka mig uppför de stora stenkompisarna. Men det fick bli en annan gång för nu bar det ju plötsligt av mot Lindsäter och då var det bara att hänga med.

Inte vända.

Möjligtvis stanna för PP vid vägkanten och lyssna på tystnaden. Och vilken tystnad. Inte en vindpust.

I själva verket var det ju såklart inte alls tyst. Ju mer jag lyssnade, desto mer hörde jag. Djurens prassel, syrsornas sång, myggens blodsugarmelodier, prasslet från rådjur? Koltrast? Annat? i grönskan innanför.

Jag körde till sist vidare, och vid Hällberga stannade jag och åt två äpplen från ett kommunalt träd. De var friska. Saftiga. Gula med röda stänk. Mörkret tilltog och min lampa lyste mig resten av vägen hem. Ljusskenet påminde om alla kvällsrundor som hösten skulle bjuda på. En löpare trippade förbi mig, sedan jag honom, och jag svängde in mot den sista lilla grussnutten mot stan.

In mot Vilsta i mörkret visste jag precis vad jag måste göra för att få denna kväll fulländad. Jag tog vägen till toppen av backen, girade höger.

Gräset!

Gräset var några decimeter högt och vek sig lydigt under crossens räfflade grepp. Jag flyttade vikten bakåt och hoppades slippa stöta på en stenkompis eller kaninhåla medan jag manövrerade mig nedför.

Och det slapp jag! Ner forsade jag, över den avslutande gräsmattan trampade jag och så var jag plötsligt hemma.

Turen laddades upp.

QOM? Yes, det fanns ett grussegment vid sidan av vägen mot just golfklubben. Som jag tydligen knipit. Så förförande!

In och duscha, hänga en tvätt och få sig lite rester, skrolla mobilen och småprata med hushållet.

Crossäsongen är nu invigd och alla stenkompisar i skogen väntar. Mörka kvällar med lampsken väntar, tjockare kläder och höstregn väntar, lera och löv.

Hej crossäsong, hej.

Hej!!

Feberdrömmar en vanlig tisdag i Eskilstuna

Men yo!

Dags för en liten uppdatering av läget.

Sitter på mitt rum med handen ivrigt grävande i lådan med avtackningsgodis från jobbet. Jag kan knappt andas. Inte för att jag övermoffat chokladtryffel och raw food, om ni nu trodde det. Nej, jag har snoken proppad av en gigantisk förkylning. När jag äter något, måste jag dra efter andan eftersom luftvägarna är blockerade och jag är artig nog att tugga med stängd mun. Och dricka för den delen. Och det gör mig fruktansvärt andfådd.

Att snyta sig är ingen idé, det som hjälper är att härda ut. Sjukskriva sig från jobbet och sätta sig med bloggen. Det är tungt att gå uppför trappan, kroppen väger hundra kilo packat snor och ögonlocken lika mycket. Kaffekoppen är lika tung som damtrallan nere vid husknuten.

Jag tänker tillbaka på fina saker som hänt den senaste tiden. Norge, det tio dagar långa lyckoruset då jag inte behövde musik i öronen eftersom sångerna bubblade ur strupen ändå. Benen som bara trampade, leendet som obevekligen klöv mitt nylle och känslan av lycka som fick hela huden att knottra sig och ryggen att bända sig upp i en båge.

Hur gjorde jag det? Hur ska jag använda de där tio dagarnas ständiga rus för att skjuta liv i min snoriga tisdagsgegga?

Det fanns en period när jag fick ångest av fina minnen. Det berodde på att jag inte visste vad i helvete jag skulle med dem till. Eller snarare, jag var hela tiden osäker på om jag skulle få uppleva samma saker igen. En oro. Skulle jag få resa igen med just de personerna, skulle jag få återse de maffiga platserna, skulle jag få känna lukterna och återse soluppgångarna?

Oron över det obeständigas beständiget tog över glädjen. Den dränerade mig på kapacitet att hantera post-äventyrsdepressionen och åt upp mig inifrån.

Men minnen är ju precis det motsatta. Minnen har egentligen ganska lite att göra med det förflutna. Minnen är en påminnelse om det vi kan göra i framtiden. Om morgondagens gryningsrunda till Sundbyholm eller outforskade äventyr i norska berg 2019. Vi kanske inte kan resa med en viss person igen, men vi kan resa med en annan person som har andra, eller delvis samma, egenskaper som också får oss att vi le under resan. Vi kommer förmodligen att uppleva helt andra soluppgångar, andra berg, eller bergen och soluppgångarna på helt andra sätt.

Ingen dag kan återupplevas. Det är alltid nytt. Och minnena hjälper oss att berätta vad vi vill ha av framtiden. Påminna oss om vår kapacitet. En målgång på ett lopp, en utbrytning, en klättring, en västkustvy – allt det där kan upplevas igen, fast annorlunda, men på ett sätt som får oss att känna samma rus.

Så tänker jag idag. Sedan vill jag, ska jag, tillbaka till norska sydvästkusten. Jag filar på en cykelresa som via Oslo tar oss med tåg till Stavanger, där vi checkar in för att få fem maffiga cykeldagar i riktigt norska förhållanden. En dag fjord, en dag fjäll, en dag serpentin, en dag kust – en dag något annat jättenorskt som jag måste fråga min lokala guide om senare. Och så en ansenlig mängd tunnlar. Det blir lördag-söndag, med mäktiga vyer från både cykelsadel och tågfönster, två nätter i Oslo och karga, dimmiga, svalkande höjdmeter i vårt bergiga grannland.

Och såklart fjorddopp, och kanske en och annan hyr-tesla X om det skulle krävas för att vi ska kunna ta oss till något avlägset fjordområde.

Jag får personligen rysningar av att tänka på alla vägar som väntar på att cyklas i sydvästnorge. Om ingen hakar drar jag själv, igen, lätt. Inte minst för att få vågsurfa ute vid sandstränderna söder om Stavanger i Egersund. Här finns ett kort resereportage som är rätt inbjudande om man byter bensinbilarna mot Teslor och flyget mot tåg.

Norge har elfärjor också! Över Sognefjord, som ligger i höjd med Mora, kan man susa fram ljudlöst och utsläppsfritt. Yes yes, och båten heter Ampere! Fatta: färjan trafikerar fjorden 34 gånger per dygn. En resa tar 20 minuter, ungefär som den över Öresund. Laddar nattetid och tar 360 passagerare och 120 fordon.

Hur mycket föroreningar och buller har inte den orsakat under åren? Den, en av Norges alla fjordbåtar! Över Sognefjord, en av Norges alla fjordar!

Tänk vad inte minst de vattenlevande djuren måste pusta ut, när det blir mindre buller i deras vardagsrum. Och för passagerarna blir det en helt ny upplevelse att åka en tyst båt. Vissa kommer säkert vilja fortsätta gömma sig bakom förbränningsmotorns taktfasta tuggande, men de får väl spela in ljud i hörlurarna och sätta sig på ett vibrationsband eller nåt.

Norge har ju även fattat beslut om att allt inrikesflyg ska vara elektrifierat år 2040. Man ba Hallå tåget då men faktum är att med alla fjordar och berg som utgör detta land så har elflyg sina fördelar.

Elbilar, elflyg, elfärjor. Och så tågen då.

Herregud vad vi människor verkar ha ett behov av att förflytta oss.

Tur då att cykeln är ett så pass effektivt transportmedel i förhållande till sin vikt. Och att man blir så kollrigt lyckorusig av att forsa fram på den.

Skål för det!

Nu ska jag snora vidare och kanske vila ögonen på någon lämplig kudde.

Omslagsbilden och den här ovanför kommer från förra veckans mesta gryningsrunda över Sundbyholm. Som fällde mig på Skattmansölinjet, ha ha!!

Massagehänderna

Yo!

Börjar vakna här.

Har ju notoriskt gått upp 0520 den här veckan för att cykla, och även när jag inte cyklat så har jag vaknat då. Men i morse stod klockan på 0720. Det skulle vankas morgonlöpning med Karin, och jag sov faktiskt till dess.

Den tunga morgonlöpningen. De ovilliga benen! Jag gör den sällan själv, om jag verkligen inte måste. Jag vill ha sällskap, som håller tempot, takten och snacket uppe så att benen trummar på. Och det gör Karin. 7 km asfalt tuggade vi i oss, runt den gryende Eskilstunaån, sedan var det frulle och dusch och planering av helgen.

Det blir en stughelg med nästan hela hushållet. Upp till Hälsingland 24 mil norrut ska vi. Upp till mygg och blåbär, hallon och bad. En internet- och plattfri helg, om man så vill. Rudde, Karins man, trampade iväg på sitt hemmabygge till fincross redan 04.00 i morse. Vi andra tar bilpoolsbilen vid 17, då jag stänger massagestudion för helgen. Så får vi se om det hamnar en cykel bakpå hem, eller kanske en till upp, beroende på tonårssonens nycker. Rudde säger sig gärna cykla hem igen på söndag natt om det skulle krävas.

Älskar denna dedikerade transportcykling, mer mer mer

Och fredagar… mina massagedagar! Då jag säger välkommen välkommen, stig in, vad har du tänkt dig idag, är det någon speciell stans på ryggen du känner av och är det ok med nacken så här?

Jag klickar försiktig i min spellista, som alltid börjar med Forest Gump. Vi värmer upp ryggen med mjuka dragningar, ländryggen och skuldrorna, och vid Pearl Harbour ökar jag trycket något med start på ländryggen. Jag jobbar mig uppåt längs ryggraden under Donnie Darko, ar mig an skuldrorna vid The Incredible Hulk och letar triggerpunkter vid Schindler’s List. När Intouchables klinkar igång är jag vid yttre delen av övre ryggen, och smyger mig på en triggerpunkt som nästan alla uppskattar. Vid Chocolat vandrar jag över skuldran över till den andra, och letar mig in bakom skuldran för att hitta glömda spänningar. Amélie Theme klinkar sina meditativa toner när jag letar mig fram över den andra skuldran.

The Piano avbryter det stilla klinket med sin påtagliga tempoökning och jag är oftast tillbaka mellan skuldrorna redo att jobba djupare när detta sker. Jag använder båda händerna växelvis ner på ovansidan av skulderbladen mot nackmusklerna.

Listan peakar vid Jurassic Park Theme. Pianisten har översatt originalets stråkar till en dansande, drömmande melodi som letar sig in i mina händer då jag är mitt i nackpartiet.

Listans kanske mest kända låt plinkar sedan igång: My Heart Will Go On, när jag undersöker triggerpunkter i nackpartiet och dröjer mig kvar om jag hittar några.

Twilight och den lite mer intensiva Married Life från Up drar förbi mellan mina triggerpunkter och avslutas när jag försiktigt släpper fingrarna från den sista punkten. Bundle of Joy från Inside Out klinkar ut i handflatorna när jag återkommer till de delar av skuldrorna som fortfarande behöver syresättas. Sista tonen ljuder när The Wizard of Oz stilla letar sig ut genom tummarna då jag åter är på triggerpunkten utanför skuldran.

Armbågarna drar jag sakta längs ryggraden med stopp på spända områden medan Pride and Prejudice klinkar stilla.

När Gudfadern drar igång sitt karaktäristiska klink vet jag att det är dags för avslutning. Några svep på ryggen, upp mot nacken och tre långa drag som avslutas på rätt ställe i nackens övre topp. Lite stilla massage på tinningarna medan pianot klingar ut och jag är klar.

Kunden vaknar upp, lite dåsig. Har den somnat blir jag glad, är den pigg är jag glad, är den nöjd och återkommer blir jag glad.

Händerna har gjort sitt jobb, idag igen.

Random bild från random kurvig väg på bohuskusten love love love it