Syra och segment

Hejsan!

Vill idag förmedla ett tips och en tanke som bygger på mina egna erfarenheter.

De består av min totala minnesbank, lagrad i ben och psyke.

Det handlar om syrans kraft.

Såhär var det nämligen i helgen: jag var i Eskilstuna för att försvara några segment, hänga med folk jag gillar och låta däcken smeka mina gamla hemmavägar. Allt detta uppnådde jag, och en sak var avgörande för att det skulle uppnås och det var syran!

Syran är nämligen det bästa botemedlet mot ben-apati. Benen vet detta, psyket vet detta. Och medcyklisterna vet detta, så när jag och Lucas värmde upp inför klubbtempoträningen på kvällen, gav han mig ett enda recept och det var att just ta i och trycka första sandabacken tills jag inte kunde prata och helvete det funkade såklart!

Såhär brukar det gå till för mig:

jag börjar cykla och benen är sega som sirap. Helvete jag har cyklat för många dagar i rad. Lucas försvinner i fjärran, huvet hänger ner, försommargrönskan försvinner in i det askmoln som min egen apati skapar åt mig. Jag trampar och rullar, frihjular och växlar.

Så kommer backen. Sanda. Lucas säger ta nu i så att du inte kan prata med mig när vi är på krönet där segmentet slutar eller under vägen dit. Jag börjar öka trycket och rikta kraften i pedalerna och trycka trycka trycka mig upp, tiden är inte viktig inte heller att ta segmentet är viktigt, ingenting är viktigt förutom att jag i slutet av segmentet andas som om lungorna aldrig sett luft förr. Men där står Lucas och ser nöjd ut för han fattar precis vad han och jag har åstadkommit och det är att ha trampat ur syran och fått ett par fräscha ben att komma ut på andra sidan.

Vi fortsätter så mot det egentliga målet med denna för-runda till klubbtempot: ett segment som heter Upp till toppen av Åsbyvägen och som nyligen stals från mig av en Marie Björklund. Segmentstölder händer ju när man drar från stan, men har man chansen att ta tillbaka sitt QOM så ska man ta den. Så vi tog den, och vid slutet av den 1,16 km långa syrafesten kunde vi båda konstatera att vi trampat åt oss varsin skön placering i listan. Och sen hade jag spännande mini-sendrag på ovanliga ställen i benen och syftet var uppnått. Det var dags att möta upp Smestan för klubbtempo, som kördes med ännu mera syra och den där påföljande viljan att ligga kvar i sin lagtempo-klunga trots den ständiga gränsen man när som helst skulle kunna kliva över.

Efteråt var det uppsluppet i hela kroppen. Som det är när man vill ta ut sig och gör det ihop med andra som vill det lika mycket.

Sammanfattningsvis kan man säga: vid apati, oavsett kroppsdel eller vindling i hjärnan, se till att ge dig själv en total jäkla genomkörare av något slag. Ska du duscha kallt för att få upp värmen, duscha iskallt, ska du skyltspurta, ta i så du vrålar vid varje skylt, ska du skriva en debattartikel eller säga det där du alltid velat säga:

ta i.

Det är så mycket skönare efteråt.

Foto Lucas och tack Sméstan för lagtempot ❤

Karin

Den här överljuvliga tjejen som i morse drog iväg till kontoret medan jag jobbade från brotrappen i tyll, har genom en veckas intensivt umgänge fått mig att tänka tankar så klarsynta att jag lite baxnar inför vad jag skulle kunna uträtta om jag vågar fortsätta tänka dem

 

Känslan just nu

Nåt i stil med

Att kolibrin berättade att du hade bytt frisyr

Jag sa att jag inte brydde mig medan jag lyssnade uppmärksamt på varje detalj i beskrivningen

Men jag hittade aldrig hur dikten av Rupi Kaur gick riktigt så jag vet faktiskt inte hur jag känner mig sådär jätteexakt

Men jag blir mer och mer övertygad om att det var en fiskmås och inte en kolibri som berättade

Och att det inte var så många detaljer 

Och att jag därför fick anstränga mig extra mycket 

Och för varje detalj jag ansträngde mig för att lyssna på, så hörde jag mindre och mindre

Fastans ups and downs

Söndag!

Nästan två dygn som färdigfastad och det är dags att reflektera över hur det gick att genomföra detta på egen hand.

Låt mig först påpeka att denna Hawaiianska metod är klassad som en av de mer extrema fastemetoderna. De första gångerna rekommenderas man att göra kuren på en kursgård, där en lärare guidar och serverar drycker och inte minst, väcker en på morgonen. Därtill har man ofta ett par stycken medfastande som man kan dela resan med.

Kl. 0600 ska du trycka två liter ljummet vatten med samma salthalt som Östersjön. Sedan ska du på givna klockslag var tredje timme dricka fastedryck, och gärna serveras vetegrässaft då och då. Detta ska du göra varje dag i en vecka.

Att lyckas handlar givetvis om motivation.

Hur motiverad var jag?

Mycket.

Hur långt räckte det?

Så långt som resten av tillvaron fungerade. Dvs, när jag hade en bra jobbdag, hade jag inga cravings eller sug efter något annat än fastedryck. Signalen blev också tydlig. Så snart jag tittade in i skafferiet för att hitta en morot eller grapefrukt att tugga på, rakt emot tanken att tuggsystemet ska vila, visste jag att det inte var fastan som var problemet. Problemet yttrade sig genom att jag fick cravings och försökte hitta lösningen på problemet inne i skafferiet.

Men där fanns ju inte lösningen. Lösningen på ett specifikt jobbproblem eller annat huvudbry kunde bara lösas genom att lösa just arbetsuppgiften eller gå till botten med huvudbryet. Så det var ju väldigt tydligt hur fort sådant märktes.

Vilken tid på dygnet gick bäst?

Morgonen. Jag fick supermysiga morgonrutiner. Upp tidigt, titta ut på ett vaknande Kristineberg medan jag drack mitt saltvatten, krypa tillbaka ner i den varma sängen med tyllinlindad kropp, slumra eller kolla serier till åtta, sen yoga. Och sen första fastedrycken och arbetsdagen som drar igång. Och sen alltid yoga precis innan nattning också.

Hur motiverade jag mig under tiden?

Med grönsaker, som blev till juice i min råsaftcentrifug. Bara genom att köpa massor av dyra fina grönsaker och juica dem, kunde jag mota bort mina cravings. Fasta är inte försakelse, fasta är frosseri.

Men andra gånger, när jag hade flow i vardagen på andra sätt, räckte ett glas färdigblandad äppeljuice.

Veckan har varit ovanligt lång, det medger jag. Och det blir ohyggligt skönt att imorgon gå tillbaka till gymmet med nyköpt gymkort och börja vänja kroppen vid explosivitet igen.

Har jag varit sur och tvär under veckan?

Nej. Möjligen i måndags då jag låg i fosterställning så gott som hela dagen. Vet inte varför, mina måndagar blir värre med åldern. Och så på tisdagen hade jag en jobblunch, där jag märkte av tröttheten det innebär att gå upp en timme tidigare än vanligt. Men det kanske var mest mig själv i relation till mitt hyperskärpta lunchsällskap. Jag var den gråa, hon den lysande stjärnan.

Men samtidigt tryckte jag ett grusrally utan problem dagen efter.

Den kväll jag trodde skulle bli svårast, fredagen, blev i själva verket lättast. De två frallorna som väntade syrliga i sin påse, var jag mycket osäker på hur jag skulle kunna motstå. Men jag tänkte inte på dem av den anledningen att jag hade jobb-flow.

Så mitt råd är nog detta.

Håll dig till att fasta aldrig är en försakelse. Den är istället ett annat sätt att ta sig an tillvaron, ett utforskande. Och det kan vara ett frosseri om det är det du behöver, och i det här fallet ett frosseri av färskpressad juice. Kanske med ett avbrott av en lunchwrap och nån kaffe. Kanske en knäckemacka till bara för att kaffe ensamt just då smakar beskt och oskönt.

***

Hawaiianska kuren corona style.

En vecka pallar du.

Sa jag till mig själv och pallade.

🥕🥕🥕

morgonblogg

Kort morgonblogg och hej från tåget!

Jag vågar mig faktiskt till Eskilstuna denna vårhelg. Det ska cyklas lite och det ska hängas lite och det ska allmänt kollas läget i stan. Måste titta till mitt lilla Eskilstuna.

Timmen är tidig, jag vet, och ändå vaknade jag en timme för tidigt. Som man gör när man ska upp just tidigt och måste passa tiden. Så jag är astrött. Efter en snooze fick jag rationalisera bort allt onödigt och lämnade odiskad disk och halvfärdigt virke till kombucha i en kastrull.

Men vad jag gillar tidiga morgnar. De är krispiga och ljuset är skirt. Att komma upp och direkt dra iväg på något. Förhoppningsvis något som ger vind i ansikten och sol på kinden.

Jag tror att vi kanske ska dricka kaffet på trappan.

Västerbron var ljuvlig i morgonljuset när jag cyklade till stationen. Vid Stadshuset stannade jag och tog kort på vattnet. Bron var så fin och böljande i morgonljuset. Tänk de som får vara en av de där cyklisterna på bron.

Slut på bloggen och cykeln står i cykelutrymmet på tåget, börjar ju kännas riktigt normalt.

20200418_0628092239279703199475773.jpg

Coronadepp och skyfall

Hejsan!

*klipper med öronen om jag haft några*

Äter sen linsmiddag. Tiden rann iväg idag på grund av att jag gjorde en massa saker av ren motivation. Inga supercoola speciella grejer, typ rensat två bra att ha-kassar och köpt en router. Och lämnat in crossen för lite underhåll då den knakat mystiskt lite väl länge.

Cykelbutikernas ekonomi måste ju hållas igång.

Det tog några timmar av min arbetsdag att få fatt i motivationen. Fram till klockan 15.53 trodde jag att jag skulle förbli dum i huvudet resten av livet, eller iallafall dagen. Sedan ringde min chef på videolänk. Jag viskade fram ett hej och höll kameran avstängd. Rösten bar inte, hur mycket jag än kämpade.

Men jag kämpade mot en för stor fiende.

För till slut satte jag på kameran, och när chefen frågade hur det gick med allt så fick hela coronadepressionen rinna ur mig.

Jag störtbölade, så lågintensivt jag förmådde av hänsyn till chefen på andra sidan skärmen.

Sedan kom den sakta krypande, motivationen.

Och då hade vi bra jobbsnack och jag fixade massa grejer och såg konturer av fler växter än jag någonsin gjort på vägen hem längs kanalen. Jag kunde skratta roat åt sådant som annars hade fyllt mig med ångest.

Jag hade hävt någon sorts mental blockering.

Och det bara genom att böla framför en skärm där någon satt och brydde sig på exakt det sätt jag behövde –

vid exakt rätt tillfälle.

🐬

20200414_2245231997718730055821169.jpg

Helgens fyra cykel-wows

Helgen!!

Riders,

Här kommer en kärnfullt recap av min Mälarhelg. Väska och transport får anses avhandlat, nu till det andra och det är Eskilstuna central, Fröslunda, Sörmlandsgrus och Haga parkgata!

Låt oss värma upp på stationen i Eskilstuna där Lotta mötte upp för att få sin skinsuit levererad. Mitt felköp fick ny, snabb ägare och vi fick en liten mysig pratstund. Älskar hur en skinsuit får detta att hända!

Vi drar oss sedan till Fröslunda. Fröslunda är bäst, för här bor nämligen Karin och Rudde som jag bodde med förut. Och inte nog med det, när de för ganska länge sedan sålde bilen, så kom en trehjuling in i hushållet:

Babboe!

😍

Vad jag önskar jag hade behov av en lådcykel. Denna känsla av att ha så viktiga och skrymmande saker att frakta, att ägandet av en sådan vore befogat, riktigt spritter runt den som har det!

Karin har aldrig fattat vad de menar, de som säger att en familj med tre barn, tio höns och en katt inte kan leva utan bil.

Vänligen se filmsnutt:

Sedan tar vi oss runt på gruset och träffar Eskilstunas mest matchade brillbärare*: Lucas! Än en gång hade en ny cykel vuxit ut på Lucas kropp, och denna gång hade jag på riktigt svårt att ibland känna igen honom. Men som ni vet: när man cyklar med nära, kära cykelvänner, så ser man snart de välbekanta dragen och sättet de rör cykelbenen – oavsett fordon.

Jag fick återse mitt favoritgrus och cykla banvallen och ta en avstickare till den och den backen, och Lucas fick bli trött. Vi valde vägar och vände nån gång, fattade nya beslut och trampade på. Vi båda fick reflektera i solen vid banvallen och snacka stort och smått och vad ska jag ha för färg på hjälmen och vad är meningen med cyklandet.

Meningen fick inte bli för konkret. Att lära sig cykla på olika underlag och lutningar och väderlekar och miljöer räckte inte. Då kunde vi ju hitta den, och vad fanns kvar att söka då? När solen värmt oss och vinden började kyla, tog vi fart på de stora gruskompisarna och trampade oss upp för banvallen.

Och den betedde sig som den skulle, inte som ett hinder utan något man bara tar sig uppför.

Efter tre timmars rulltid och fyra timmar i solen, sa vi hej då och jag spurtade in i duschen.

Dags för tåg till Västerås!

Katja hade precis kommit hem från en runda med finaste Ivar i vagnen, jag fick träffa dem bägge på ett skönt after bike-häng. Jag matades med falafel och vi drömde om ställen i Sverige man skulle kunna använda cykelvåren till, nu när bergen var stängda. Jag fick höra historien om Stålis återkomst. Och så förevisade jag väskan såklart!

Allt medan crossen stod parkerad bredvid den återfunna stålisen. Ich Ivar förevisade köket med sitt nya pappkassetrick.

Sedan var det virtuell kram och vi ses och vi hörs och cykeldrömmar och Katja som alltid sticker till mig en bra bok!

Till stationen i mörkret, packa in cykeln, upp på tåget, landa och kliva av i Stockholm.

Packa upp cykeln, på med lampor, rulla hem och nattmacka och däcka.

Från hemstad, till hemstad, till hemstad.

🦋🦋🦋

*hans brillbågar matchade ju mina

Och såklart att Roberts cykliga födelsedagspresent fortsätter att jobba, och påminna, och glädja!

Frihetsgudinnan

Loverz,

Kort shout out om min underbara fantastiska

FRIHETSKUDDE!

I helgen har jag (snart, sitter på tåget hem) varit runt Mälaren med cykel, på tåget! Att få köra ombord crossen på mälartåg är såklart oslagbart, men på något vis är det en ännu större frihetskänsla att kånka på cykeln inuti väskan.

Varför?

Jag är helt enkelt oberoende!

På två minuter har jag lyft av hjulen, vridit styret och dragit upp dragkejdorna på väskan, och då är den plötsligt välkommen. På fem minuter har jag monterat på dem igen när jag kommer fram. Och då kan jag plötsligt cykla till Katja från Västerås central, eller till Kristineberg från Stockholms central, eller från Eskilstuna central till Karin, eller från vilken jäkla central som helst till dit jag ska.

Detta fyller mig med en obeskrivlig vardagsglädje.

Dessutom tvingas jag packa smart i ryggsäck och inte ha för mycket med mig.

Denna kudde ger mig en svårslagen mängd frihet!

***

Jag är tagen.

***

Dessutom har flera av er läsare undrat var man kan köpa denna frihetskudde och jag delar såklart gärna med mig!

KÖP KÖP KÖP

Och snälla snälla, när ni köper den och tar tåget medan bilen får stå, meddela mig! Plåta, filma, berätta! För då blir jag ännu gladare över er denna nyvunna frihet.

Over and out, ride report från Sörmlandsgruset med Lucas på mtb (!) kommer ihop med andra viktigheter som denna vänskapsfullsmetade marshelg har bjudit på.

Måste ju passa på innan vi Stockholmare hamnar i karantän för att vi per se är virusets epicentrum.

🐎🐎🐎

Cykel på tåget yes!

Morrn!

Lite glad!

Rullade nämligen på crossen på tåget igår. Tre saker var bra: jag fick resa utomläns, jag fick göra det med cykel och jag fick göra det med tåg!

Fett.

Upplevelsen var utomjordisk. Innan Mälartåg, som sedan något halvår kör denna sträcka, hade jag förlitat mig på andra lösningar. Dels att resa utan cykel, och istället låna av vänligt sinnade vänner, dels sedan ett knappt år tillbaka min väska. Den där jag plockar av hjulen och packar ner cykeln och ställer den på platsen för skrymmande bagage i tåget.Väskan viks efteråt ihop till en liten kudde, inte större än en soffdito.

Men nu var kudden blott plan B, crossen rullade in enligt plan A och allt flowade.

Dessutom gratis.

Heja Mälartåg!

Jag är fullt medveten om de politiska och tjänstemannastrider som ligger bakom beslutet att köpa in tåg med plats för cyklar. Vissa tycker att platserna för cykel borde nyttjas till fler sittande som då kan ställa fossilbilen. Vissa tycker att Sverige legat ljusår efter Europa med att erbjuda cykelplatser på tåg.

Det finns skäl för båda.

Jag hoppas och tror att vi som nu reser omkring med våra cyklar, kan se detta som en möjlighet. Vi kan här täppa till luckorna i en resekedja som annars hade behövts göras med fossilbil. Och så kan vi resa till det där loppet eller den där backen eller den där som man vill cykla ihop med, med cykeln på tåget och våra cykelsaker i en ryggsäck. Banta packningen och passa en tid, det klarar vi, och kan sitta och softa medan vi njuter av vår klimatinsats.

Låt oss ta tillvara på den fantastiska möjlighet som Mälartåg serverat oss.

Innan vi hamnar i karantän, och när vi kommit ur den.

Och låt oss för guds skull investera i en liten reservkudde.

Fotograf okänd

Support your local bike shop

Lördag lovers!!

Bromma cykelservice räddade just min dag. Ekerbrott tejpas bäst om det inte kan knipsas eller fixas på studs!

Det jag fruktade skulle ta ifrån mig mitt lördagsgodis, gav mig nu en dag i solen i sadeln med tjejerna!

Blir till att lämna in på verkstaden på måndag. Crossen hade haft högkostnadsskydd vid det här laget om sådant fanns för reparationer. Detta eviga underhållskonto!

Så nu är det att bege sig till Brommaplan, over and OUT!!

Så kanske man hinner stötta nåt kafé leden kaffe, brrrr våren alltså…