På väg

Yo lo tröttis-hej från Tyskland!

Helvete vi är verkligen på väg. Mörkt är det och vi bor på ett golfhotell strax norr om Lubeck. Jag ska vara borta längre än jag bott i min nya lägenhet och under den tiden kommer jag att utforska både Flandern, Mallis och mitt eget huvud. För att inte tala om backbenen! Och gazpachon!

Vi har rullat oss ner genom landet med cyklar och packning, Alex och jag. Alex kära klubbkamraten min som övertygade mig om att kullerstenar och 229 km slingriga branta backar i Flandern var en bra idé, nu är vi på väg!!

Herre min je vi är verkligen på väg.

Däckar snart, ”Öresundsbron i skymning” och ”Alex fyller på spolarvätska” för likes.

Annonser

Lördagsploggen

Yo lo!

Igår var jag bakis. Hade snicksnackat med lite ex-kollegor över en löjligt dyr öl och sedan var det dags att utmanas i Monopol över en kopp sprit. Och lite bubbel. För att sedan öppna dörren till pannknacket morgonen därpå.

Det bidde bakisploggning. Något att krydda rundan med. Torra vägar, uppblött strupe och ett inre rage över nedskräpningen. Där hade jag motivationen.

På med skor och iväg. Efter någon kilometer, i höjd med Tunafors fabriker, ploggar jag det första skräpet: en vit plastpåse. Ner i soptunnan med dig, springa vidare längs ån.

Vid korsningen under järnvägen ploggar jag ett godispapper. Snickers. Följer en cykelväg in förbi Coop och vidare in i ett villaområde. Vid brandstationen ser jag en rosa hundbajspåse, (tom!) fladdra i vinden. Slutfladdrat för dig lilla påse, upp från gatan och ner i närmsta tunna ihop med ännu en påskompis.

Når vägen mot Kloster kyrka. Har någon vågat skräpa ner vid Guds hus? Jajamen, där ligger plast från en lakritsstång på gräsmattan, bort med dig lilla lakritsplast.

Följer grusvägen längs ån mot Bolinderhotellet. Blir påmind om att de ordnar lunch-plogg på fredagar enligt eventet här. Utanför deras entré ploggar jag en plastpåse och lite random plast. Tittar ner i ån. Muggar, påsar och burkar samlas där vattnet slår mot kanten. I skummet, där änderna simmar.

Tar den vackra cykelbron över ån och ploggar lite mera plast vid brofästet. Genom Rosenforsparken och gräva i buskarna efter fruktplastpåsar som fastnat där. Ut till ringleden in mot city.

Plastpåsar, take away-muggar och lock till take away-muggar. Gräva igen i buskarna, påsarna har nästlat sig fast runt grenarna.

Springa över Fristadstorget. Det är ett maffigt torg, så mycket rymd och luft. Kika upp på stadshuset, hej alla gamla kollegor och arbetsuppgifter som någon annan gör nu, vidare mot ån.

Genom Fors kyrkopark. Grusvägen längs med ån. Ploggar en plastmugg från Max med kletigt innehåll. Ploggar en vit plastpåse som fladdrat klart på vägen. Ploggar fem tomma förpackningar av nån jävla nektar med sugrör. Tre på grusvägen och resterande två vid en korsning lite senare. Hur kan man ens tycka att det är gott? Ner i påsen med er. Ett ciggpaket, plastfilm till nån grönsak och tuggummipapper.

Påsen blir ganska full. Jag vet att sträckan mellan äldreboendet och villaområdet är värst. Det ligger godispapper och pappmuggar och ölburkar där och jag ploggar på. En meter in från vägen i det torra fjolårsgräset. Och fåglarna sjunger.

Att plocka upp andras skräp utan att berätta det för någon är lönlöst. Som att plocka undan någon annans bananskal på samma jävla ställe utan att samtidigt be dem att själva göra det. Man blir bara förbannad. Man måste därför istället berätta på sociala medier.

Så det gör jag nu.

Glad söndagmorgon på det!

Snösöndag och vårvinterväder

Det var lördag och städdag. Dagen efter var en cykeldag rent logiskt, och när både Magnus och Jocke hakade blev det bestämt.

Vi skulle vårvintercykla!

Vid samlingen kl. 0900 gjordes rutten upp. Österut, löd mitt önskemål och vi gjorde upp en plan i våra huvuden. Grus för njutningen, stig för MTB:arna och löftet om en termosfika.

Glada och förväntansfulla rullade vi iväg mot Hällberga.

Dubben gjorde sitt jobb på framdäcket. Lite is var kvar, men värmen hade värmt upp marken och släppt fram kylans snöfall dagen efter. Så marken var fast utan att vara upptinad och ovanpå den fanns ett lager fluffig drömmig nysnö.

Pulsen fick jobba när benen gjort annat än cykla på två månader. Den som kört spinning hela vintern rullade fridfullt en bra bit framför oss som inte hade det.

Så svängde vi vänster, och gruset blev grovsingel, och kroppen tryckte upp cykeln för motluten. Vi flöt ovanpå stenarna och snart nådde vi en solig glänta där små röda hus var samlade med en vidunderlig utsikt över nejden.

Kjula hembageri.

Magnus knackade på och frågade om vi kunde fika. Det kunde vi, när ville vi? Om tre timmar, kaffe eller te? Kaffe, och kanelbulle blir bra och kanske en kaka. Ok vi ses om tre timmar!

Så vi trampade vidare i loop efter loop tills vi avverkat två och en halv timme. Och några stopp för pp och termosfika och vatten. Det var lagom kuperat och frusna vattenpölar som krossades av våra däck och det var en envis vårsol. Den smälte snön i södersluttningarna och kysste våra kinder när vi smög oss utför en stenig sandbacke.

Bara vårsolen gör så.

Så anlände åter vi till Kjula hembageri. Vi fick vårt kaffe och vår utsikt över nejden och jag ville köpa en påse frallor med mig hem som Jocke transporterade hem i sin ryggficka. För min var för liten.

Så sa vi hej då i en korsning och om några dagar går mitt flyttlass så det var ju verkligen hejdå.

Crossen fick senare sin tvätt och jag min dusch. Båda hade vi fått en fin söndagspresent: en runda på vårvintervägar i bra sällskap till ett fik med utsikt.

Glad tisdag på den!

Och inga kor utnyttjades i tillverkningen av kanelbullarna

Mitt löfte till dig, Stockholm

Lördag 15.44. Jag står i gymmet och har kört intervaller. Svetten rinner. Jag drar iväg ett mess till en person som alltid kommer ha den där speciella platsen i min hjärna. Så greppar jag en kettlebell och kör en serie lyft. Efter det tar jag av mig skorna och måttar mot väggen i ett tio sekunder långt handstående.

Jag ska flytta till Stockholm.

Men det är inte vilket tunnelbane-Stockholm som helst. Inte vilket bo-hos-föräldrarna eller kvarta i en asdyr etta med kokvrå och betongutsikt som helst.

Nej, detta är det nya Stockholm. För mig. Nuevo Estockolmo. Detta är ett Stockholm med tre kilometer till jobbet och ett andrahandskontrakt för lagom länge till lagom pris. Ett Stockholm med odlingslåda och balkong och morgonsol och Stockholmsvita väggar i ett rart hyreshus på Kungsholmen. Ett Stockholm med nära till Ekerö och Dalarö och andra pockande områden som jag är nyfiken på att cykla. Upptäcka. Ett Stockholm där man kan värma upp inför Arlanda Test Track Race genom att cykla dit!

Jag ska kort och gott säsonga i Stockholm mars-november. Ish.

Lägenheten kom serverad på ett silverfat. Man ska inte alltid äta allt som kommer på silverfat. Men man ska också vara varse att smakar det inte, så går det ganska lätt att krydda det som ligger där. Eller låta det syras. Kanske värma på, steka upp som biffar eller lägga i komposten för att laga något helt nytt som kan serveras på silverfatet.

Jag lovar att göra det.

Jag lovar också att leva i förvissningen om att detta inte är det naturnära Eskilstuna där man dricker kaffe tillsammans på trappan. Jag kommer att bo själv, och ska ta tillvara på fördelarna med det. En av dem kan vara att det finns en säng, dubbelt så stor som den jag har idag, som kostar lika mycket som Amiran och crossen tillsammans.

Jag lovar att böla om när jag saknar någon/något*. Och alltid att tänka på vad det jag saknar har betytt för mig och skänka det en tacksamhetens tanke.

Och skulle jag börja hata mitt Stockholm, så ska jag tillåta mig att göra det!

Men jag lovar att omfamna dem som omfamnar mig. Och längta till det som längtar efter mig. Både vägar och människor.

Och jag lovar främst att vara modig. Att våga ta tillvara på det nya. Jag vill nyfiket observera mitt Stockholm och bli ett med det. Jag vill förenas med marken jag trampar, havet jag badar i. Och jag vill våga vara modig nog att släppa sans och vett och kanske faktiskt börja

älska Stockholm.

Det vore naturligtvis outhärdligt, eller helt fantastiskt.

Till sist: säg till om ni vill hälsa på! Kungsholmen är alltid nära, finfina Le Mond har precis öppnat i närheten och jag har tillgång till en FET råsaftcentrifug. Och extra madrass såklart!

Så – nu slutar inlägget. Hej då pretto-inlägg. Och vi pausar denna epok, så att en annan kan ta vid.

💐💐💐

💐💐💐

Hugelstabacken, banvallen, QOM:et mot golfbanan och alla ni som vet vilka ni är ❤

Tisdagens handstående

Jag kan stå på händer igen!

Ja, det är sant.

Det hände igår, efter en kort sovmorgon. Jag var ensam människa i huset, katten var ju där, och jag hade tagit en snabb morgonjogg. Jag var uppvärmd och husets stora golvyta låt för mina händer.

Jag flyttade på tvättställ, kattkorg och legobitar tills jag hade nog med yta framför väggen. Jag letade mig fram till min gamla vanliga punkt på golvet där jag brukar vila ögonen. Så visualiserade jag händerna utsträckta på parketten och benen stolt uppsträckta mot väggen. Raka med stöd av magen.

Första försöket. Höger ben touchar väggen men dråsar snart ner igen.

Andra. Samma sak. Armarna darrar.

Tredje. Samma. Wtf. Jag stretchar handlederna och sträcker ut fingrarna. Det ska gå. Kattens blick från fåtöljen.

På fjärde står jag där. Upp och ner. Böjer sakta benen ett i taget för att öka känslan av kontroll, så upp mot väggen igen. Släpper sakta ner benen igen och är upprätt.

Det var det det.

Glad onsdag.

Nattvasan45 2019 ed.

Vi står i tältet vid starten i Oxberg. Karin, Anna, Riikka och jag. Stämningen är en blandning av oro och förväntan. Kommer våra pannlampor räcka in i mål? Kommer spåren att hålla? Kommer min förkylning tvinga mig att bryta?

Jag huttrar under alla mina lager skidkläder. Nyser, gnuggar mig i ögonen och tar en sked jordnötssmör. Det måste gå. Karin säger att jag ser groggy ut. Det är jag. Man ska inte åka skidor med feber. Jag tittar ned på mina skidspetsar och ber alla klisterlappar som sitter där om hjälp. Det är nu jag behöver mina gamla meriter.

Vi tar kort och jag fångar Annas välgjorda flätor på bild.

Klockan åtta närmar sig. 45 km i mörker under stjärnorna. Vi går mot startfållorna och ställer upp oss. Vinkar hejdå till klädpåsarna som åker lastbil till Mora och testar pannlamporna en sista gång. Tio i åtta vallar jag skidorna.

Det är ett myller av pannlampor och små ryggsäckar. Sju minuter i stänger vi ner alla lampor och får en ljusshow och några sista ord från den mjuka dalmasen bakom micken. Njut, säger den.

Skottet går. Vi drar iväg. Stakar och trycker och håller koll på den andra i paret som måste hållas koll på, och någon ramlar framför och vi parerar. Snart glesas fältet ut och vi har skidorna i de tajta, hårda spåren. En km-skylt i taget så ska jag nog fixa det här. Riikka lyser upp tillvaron framför mig i reflexmössa.

I första branta nedförsbacken tappar jag självförtroendet. Allting darrar. Pannlampan ger en begränsad sikt framåt. Karin kör med ena foten utanför spåren för att bromsa, jag ropar ur spår men har knappt kommit förbi henne förrän jag vurpar. Ligger på höger sida och kanar parallellt mot spåren så att höften brinner. Så upp upp, hitta Riikka och iväg igen.

Men var är hon?

Jag ropar efter henne som en vilsen pingvin ropar på mamma. Karin och Anna passerar, de tror hon är bakom och jag väntar. Snart dyker reflexmössan upp och en färd mot första depån tar vid.

Vi är inte jämna. Riikkas ena fot vrider sig i kramper av något slag och mitt skid-jag har tagit över feberjaget. Kvar är ett fäste av guds nåde och två horn i pannan. De vill uppför, utför, framåt, fort fort fort.

Vi stannar vid depån i Hökberg. Riikkas fot och mina horn i pannan måste fås på andra tankar om det här ska gå. Hon vilar den medan jag dricker sex muggar sportdryck och trycker två matskedar jordnötssmör ur burken. Orka ha två brödskivor i vägen för näringen.

Vi åker vidare när foten är redo. Mina fingrar är is men ska snart bli varma. Jag har nu bättre koll på uppgiften och ser mig noga om för att hålla ihop vårt par.

Runt oss åker andra par. Det ropas lite namn med mjuka röster. Viskas, är ju ändå natt och stjärnklart. Är du med, är det du där framme, har du fäste, bra jobbat du!

Alltmedan pannlamporna studsar som ljusbollar i spåren.

Jag stannar på ett krön. Måste in i skogen, sportdrycken rinner rätt igenom. Riikka stöttar, tipsar om bra granar och bevakar spåret. Jag sätter mig tillrätta på skaren bakom en liten tall.

Då kommer de.

Som studsande, vaggande ljusbollar närmar de sig i tilltagande hastighet. Spelande lår under tajt lycra i samstämmig pardans i spåret. Tyst tyst, utan tvekan, med framåt i blicken och målmedvetenheten tatuerad i pannan.

Fristilsåkarna.

De har startat samma tid som oss men 45 km längre bort. Nu, då vi kört dryga 15 km har de kommit ikapp oss. De skejtar fram med änglars tålamod och triatleters tysta stolthet.

Det första paret följs av en stor lucka. Men sedan täpps den till av flera par, med dansande pannlampor som rör sig från sida till sida med en teknisk fulländning från andra världar.

Vissa har rep mellan sig. Vill inte förlora den andra.

Det går inte att inte fascineras av människor som i samspel får något att se så enkelt och så självklart ut.

Ju mer vi stakar och diagonalar oss fram genom natten, ju fler blir de dansande paren. Nedför åker de i spåren som oss andra, men på given signal tar de med oförtruten kraft sig an den förföriska fristilstekniken som om det inte finns nån morgondag.

Vi häpnar. Det går inte att inte önska att man vore som dem.

Vi är plötsligt i Moraparken. Riikkas fot kräver nu rejält med övertalning och finska svordomar för att ta oss ända in i mål.

I sista kurvan diagonalar vi i målraketempo. Jag ler genom mina sönderspruckna läppar trots att distansen är halva mot normalt. En målraka på en vasa är alltid en målraka.

En meter innan mållinjen hamnar Riikkas stav på fel sida min högra skida, jag parerar den och vi glider över in i mål.

Vi gjorde det.

Sjukis och krampis. 45 km nattkörning på 5:22. Vi åker till ett skuggigt parti för att pusta. Vill vara osynliga.

Riikka knäpper upp sina skidor. Jag står med nedböjt huvud och far med skidan fram och tillbaka. Hänger på stavarna. Tårarna forsar. Exakt vad de innehåller vet ingen, men att böla på mållinjer är svårslaget. Man måste passa på.

Efter kram och prat kan jag återigen konstatera att gråt är en helt oöverträffad form av pånyttfödelse.

Och vad fan hände med febern?

Rapporten får sluta här. Min kämpande lagkamrat Riikka och annat för likes.

Over and out.

Vegansk pizza yo

Hej från vårsolen

Vissa tycker att det är fel med vårsol i februari. Rent meteorologiskt kan vårsolen komma i februari om medeltemperaturen är på en viss nivå ett visst tag. Men idag kom den, tror jag, oavsett hur mycket klimatförändringar som ligger bakom.

Vi åkte skidor, jag och brorsan med familj. På min högra skidspets av trä satt mitt ofattade beslut och höll i sig. Det höll andan när vi plöjde genom det översta lagret vatten som fanns på vårisen. Det kisade mot solen och klippte med ögonen. Det log och mådde gott.

Det vilade.

Brorsan var inne i sin må bra-bubbla där han gnolade klassisk musik. Barnen gick i förväg. Svägerskan skidade på, och efter vår fikapaus bakom ett snår, vände vi.

När vi kom hem var det dags för ett snöbad. Nej, först fikade vi i solen, igen. Och tog en extratur bortåt skymningsljuset. Efter det var det dags för snöbad.

Mitt solvarma nylle var febrigt och mina armar darrade från den mycket ringa ansträngning som skidåkningen innebar. Hela jag var genomsvettig. Jag tog en handduk och slungade ut min mage på skaren. Gjorde en kravlande sälen, vände mig på rygg och såg att magen var rödrosig och täckt av barr. Den hävdes och sjönk, hävdes och sjönk. Som den ska vid snöbad. Skaren hade peelat mig och jag peelade vidare med de korniga snöklumparna runt nacke och hals. Så var händerna stela av köld, och badet var klart.

Upp till brasa och rörlighetsövningar.

Några soldränkta bilder på det, och ett febergodnatt!

Bakisstädningen, din bästa demonutdrivare

Hej alla fina läsare!

Fick mig en liten finfin aw-bläcka igår. För dig som också har förmånen att få uppleva detta vid rimliga tillfällen kommer här min guide till hur du motar demonerna i grind när du vaknar dagen efter.

För: får jag presentera bakisstädningen!

För att lyckas med din bakisstädning behöver du först och främst en mångfald av trevliga och otrevliga minnen från kvällen. Du bestämmer sedan ett tema för städningen, t ex män som inte kan ta ett nej eller en känslig politisk fråga såsom rut-avdraget. Du behöver också en stor yta att städa och en partner in crime, med vilken du kan dryfta detta tema. Det kan vara någon du bor med. Ni bestämmer sedan rollerna, vem moppar och vem dammsuger, och så drar ni igång demonutdrivningen genom att rensa avloppet i duschen. Slafsa runt med fingrarna i avloppsslammets gegga för att ordentligt känna hur du själv blir redo att gå från klarhet till klarhet. Gegg är gegg, du är du.

Töm sedan komposten. Noggrannt.

Ta därefter dammsugaren och fokusera på de allra mest avlägsna vrår som går att komma åt.

Ha snygga örhängen eller en lustig hatt och var gärna barfota. Du jordar dig mot golvet du rengör och höjer ditt värde genom att bära någon av ovan nämnda accessoarer.

När halva temat är utforskat med hjälp av er ömsesidiga varsamhet i formuleringarna, börjar du känna hur demonerna sakta lämnar kroppen.

Akta, det kan göra ont. Men fortsätt, så kommer snart en belöning.

Tillåt dig att nockas av diverse insikter. Låt dem flyta runt i sinnet utan att direkt fastna. Fortsätt utforska dem med samma känsliga varsamhet som du använder i utforskandet av det valda temat.

Gå in på ditt rum.

Vädra alla sängkläder, skaka alla mattor, klappa katten eller något annat mjukt som finns till hands.

Gå sedan på de städmoment som du vet att resten av hushållet hatar. Det kan vara mikron eller skåpluckorna eller kanske kylens innersta, kletiga, levande vrår.

För varje sådan uppgift som du slutför med stor noggrannhet, fortsätter demonutdrivningen.

När sista mattan är skakad, dra på dig lycra för valfri lycrasport i februarisolen. Det kan vara löpning, det kan vara cykling, eller någon annan lycrasport. Vad viktigt är: det ska vara tajta kläder. Se dig i spegeln, omfamna dina kärlekshandtag. De kommer hjälpa dig att pressa ut den sista demonen.

Lycraaktivera dig sedan, ut ut ut, känn hur benen sjunger och hjärtat klappar! För varje steg och tramptag blir du lite friare, och insikterna som skvalpar runt i sinnet landar mjukt på plats likt pusslet du fick i julklapp av din väna släkting.

Le åt dem du möter. Ställ dig i någon av de enklare yogapositionerna du kan, någon du behärskar. Det kan vara tranan. Stå där ett tag. Hälsa på förbipasserande, stretcha och avsluta med det rimliga.

En iskall dusch.

Så!

Demonutdrivningen är klar och huset städat.

Ni har gjort det, igen.

Om massageditten och fredagsdatten

Lovers!!

Gud vad jag älskar mitt massageyrke. Det får mig att le varje fredag och jag tror att jag vågar påstå mig ha förstått varför.

Jag gör konkret nytta varje behandling. Jobbet är handfast och kräver en behaglig närvaro där jag både analyserar kundens behov och sedan får den unika möjligheten att lösa kundens problem utifrån dessa behov. Om jag inte gör nytta, är det högst medvetet eftersom jag vet exakt vad jag behärskar och inte. Om en kund kommer in och vill ha djupgående behandling i en armbåge, kan jag hjälpa lite men personen behöver troligtvis stötvågsbehandling. Och då redogör jag för detta innan, för att undvika missförstånd och krossade förhoppningar.

Kan jag inte lösa någons problem, ger jag råd om andra kompetenser som kan behöva kopplas in.

Jag kan styra över mina arbetstider och fortsätter inte jobba när jag går från jobbet. Att gå från jobbet ger mig snarare vingar, som man säger, eftersom jag vet att jag gjort nytta.

Och det märks också efter varje behandling. Jag har få missnöjda kunder. (Får man säga så?) Det är sant! Jag är helt övertygad om att det beror på att mina kunder vet vad de får, och de kommer till mig för att de vill ha just det.

Vill de sedan prata, pratar vi. Vill de sova, somnar de.

Extra roligt är det att behandla vänner och bekanta. Som idag, när en kick-ass MTB-cyklist från grannklubben hade bokat tid. Det blev då prat om det ena och det andra på flera nivåer i viktighetsskalan medan jag successivt jobbade mig igenom problemområdena.

Träning, HVO och snabbtåg till Barcelona* avhandlades. Och så prat om dansens förlösande kraft, såklart.

De återkommande kunderna är också extra tillfredsställande att jobba med. Mitt mål är ju att varje kund jag får äran att behandla ska vilja komma tillbaka till mig och mina händer i framtiden.

omg vad säljigt detta börjar låta. Fattas bara en länk till Fysio3:s hemsida (och en uppmaning till alla nöjda kunder att sprida ordet om hur nöjda de är). Men just analysen av vad som gör att ett jobb får oss att flyga inombords, jämfört med vad som ger oss en klump i magen och skrynklad panna, tycker jag är intressant rent metaforiskt!

För de flesta av oss vet vilka situationer vi trivs i och inte, och lyckas vi rama in de gemensamma nämnarna för respektive situation är vi ett steg närmare FLOW.

Och alla älskar flow, eftersom man känner sig så levande.

OK slut på säljet, dags att fredagsfixa lokalen, låsa och larma och sen aw:a.

Kram och Katjabild på det! Älskar omtanken i vänner på besök ❤

Från Barcelona åker man båt till Mallis, vi får se när detta blir verklighet….

Att välja glädje

God kväll!

Hoppas ni gett cykelkärleken mycket bränsle idag. Själv har jag masat mig till gymmet. Helvete vad jag svettades. Vi kan ju låtsas att det beror på monarkens tunga motstånd hah. Dessvärre tror jag det beror på ryttaren.

Men fem stycken blev det. Viktigt att göra alla, om än sega, än att banga och minska antalet.

Faktum är att de första är vidrigast. Och därmed viktigast. Alltid. Belöningen är de sista omgångarna, när svetten riktigt droppar.

Älska svett.

Efter de fem intervallerna körde jag lite rörlighet och hantlar. Sedan försökte jag knäppa peppiga selfies till det här inlägget. Till slut hittade jag en position där kroppen äntligen fick sig ett leende.

Hur peppigt hade det blivit annars.

Man måste välja glädje.

Så bastade jag i en dryg timme. Somnade till och vaknade av min egen (!) snarkning, wtf!

Hemma gick jag ner i källaren och lyfte cyklarna i ramen. Finhjulingarna. De ska nog få vara med om en del äventyr de också när det beger sig.

Slut på inlägget yo, gymselfies för likes.

❤️❤️❤️