Min dimmtittarmorgon

Alert!

Kylan.

I morse möttes jag av något så ovanligt som morgonkyla. Klockan var 0520 när jag vaknade tio minuter för tidigt och studsade upp för att ta mig ut. Jag ville cykla en lite påskarvad morgonrunda som prepp för jobbstarten.

Upp, bananfrulle, teamkläder, på med skoskydd och armvärmare, väst, ut med inoljad och finfixad cykel.

Rulla ut!

Och så: den dimhöljda morgonens förbannelse.

Kylan om händerna. Och vi vet alla som förlorat växlingsförmågan pga denna kyla att det är den värsta av alla kylor.

Den gnager sig in genom fingertopparna. Den biter sig upp genom handlovarna, armbågar sig genom stora kroppspulsådern in genom hjärtat och kryper vidare nedåt. Den tuggar sig fram, den äter sig vidare, den ska ner ner ner mot mellangärdet för att nå sitt mål:

Benen. Hah.

Den kyla man upplever för stunden är alltid den värsta kylan. Men just kyla i händer är min personliga skräck. Jag lider av dålig blodcirkulation och har med hjälp av akupunktur avhjälpt en del. Men faktum kvarstår: mina händer behöver mycket värme ❤ och blodgenomströmning för att fungera.

Så när kylan ger sig på benen måste jag kämpa emot. Inga ben, inget psyke, hotat rullsnitt.

Tre pp senare (det låga tempot sätter sig på pp-frekvensen då vätskan inte kan svettas ut genom det låga snittet) svänger jag ut från Ärla kyrka mot 53:an. Jag ställer mig upp och forcerar benen till några stående minispurter. Löjligt korta, fånigt långsamma, men ändå tillräckligt för att höja pulsen lite lite och därmed skaka ner någon droppe blod i fingrarna. Uppvärmt blod, syresatt blod. Lutar mig framåt, övar stående växling, trampfrekvens, cykeln som hävstång, alla moment jag kan komma på för att distrahera psyke och ben och få till den nödvändiga pulshöjningen.

Efter 18 km uppvärmning lyckas jag då komma upp i något som med lite god vilja skulle kunna kallas måttligt arbetstempo.

Vevar över ängarna, ler mot solen, tranan på åkern, tänker tillbaka på upptempolåtarna från Norge… ja, det är en vacker morgon ändå. En dimhöljd, som i takt med att klockan går värms upp mer och mer av morgonsolen.

Jag trycker i en sista farthöjare precis innan järnvägen vid Alfa Laval och bron över Eskilstunaån. Vad det porlar. Vad solen skiner. Vad vinden är stilla.

Sista segmentet, tar av mig västen och stoppar ner i bakfickan, propagandacyklar lite extra när jag ser en snubbe på MTB i ögonvrån.

Svänger av vid grillen, hemåt.

Jag känner fortfarande kylan i händerna, skräckkylan.

Aldrig mer sådan skräckkyla.

Jag väljer att minnas detta skräckpass som en dimtittarmorgon. Kolla bilden, magin!

En lite för lång, lite för varm dusch.

Slut på inlägget.

Annonser

Hemma.

När du kommer hem från en resa där varje dag uppfyllde en dröm, finns en djup risk att du trillar ned i postäventyrsdepressionen. Den väntar på tröskeln när du sätter nyckeln i låset, redo att fylla ditt äventyrshjärta, och svarta fåglar förvrider dina tankar så att du tror att ingenting någonsin mer är möjligt eller att allting du varit med om aldrig kommer att hända igen. Du snubblar in över tröskeln, in i samma gamla lägenhet med samma gamla demoner dundrandes mot dig och samma växter, fast förtorkade i hettan. Du kan ingenting, du vill ingenting, dina minnen som var ljusa för en timme sedan blir mörka.

Du vill inte vara där du är och du vill inte vara där du var. Framåt finns inte, bakåt finns inte, inget finns förutom det du inte vill vara.

Men då kommer ett annat hemma. Ett nytt hemma. Där du plötsligt vill vara.

Detta nya hemma är det som skickar ett meddelande på messenger och säger att det saknar dig. Hemma frågar vad du vill ha för måltid när du kommer hem med din medalj och du säger linsgryta med spenat. Hemma är det som lagar linsgryta med spenat till dig och ställer fram extra sambal. Hemma kommer spontant och kramas länge länge medan det diskuterar någon vardagligt praktisk fråga som kan vara vad som helst som går att diskutera medan man just kramas.

Hemma har gjort en underbart felstavad skylt som möter dig när du klickar ur vid brevlådan på gruset. Hemma är det som kommer skuttandes och hoppandes med kramar och hurrarop och små barnhänder. Hemma är det som kommer med hemkörd röd drink på silverbricka och säger grattis och visa medaljen och vilka snygga Sverigekläder och wow berätta om loppet!

Det är det hemma som är ett nytt hemma som bryter ner postäventyrsdepressionen till en liten fjäderlätt bomullstuss som katten leker med.

Ja.

Det är detta hemma som jag har den overkliga turen att få komma hem till.

När benen återuppstod.

Hej igen benen saknat er puzz!

Sa jag nån gång vid 0645 i morse när jag vände på väg 214. Det var nämligen så att jag hade haft avsikten att träna backe, och mer specifikt bege mig till Svalboviken för att ta revansch och få mig ett dopp.

Klockan på 0500, sov noll men vaknade ändå 0422, morgonkaffe och havregrynsgröt med kanel, upp å hoppa benen vad kul vi ska ha i gryningen!

Men se det ville inte benen. Herre min vad de skrek. Fast tyst. Krampen i magen satt som en sten och samverkade med benen i ett neggande som inte var av denna värld.

Fyra gånger stannade vi för pp. Vid tre krön rullade vi så sakta att jag trodde benen skulle få mig vurpad. Flera gånger bara stannade vi och hängde med huvudet, urklickade.

Så fort en bil kom klickade jag givetvis i och låtsades göra ett igångdrag.

Men det fanns ingenting att kräma ur.

Strax efter avfarten till nånstans innan Hedlandet tog jag ännu en pp i den frestande granskogen. Sedan vände jag cykeln och började trampa hemåt.

Jisses vilken fart vi fick. Hög kadens och tryck i pedalerna. Det var helt klart något med riktning och mål som inte stämt, så nu skulle jag bara mata lite i motlutet vid Hållsta så skulle vi hem och softa sen.

Trodde jag ja. Efter andra repetionen var kraften så fokuserad i pedalerna att det var omöjligt att motstå tre till. Varje gång hade sin utmaning och fem blev tio, blev tolv repetitioner med tryck från stora klingan eller kadens och puls från lilla.

Vad fan var detta?

Jag vände och tog backen på andra sidan krönet. Den är flackare men längre. Det var plötsligt spännande att testa muskelkraftens förändring vid stående backspurt med extra framåtlutad position. Musklerna jobbade annorlunda!

Fem blev åtta, eller nåt i den stilen.

Jag stod på krönet och dröp av svett.

Det hade kunnat bli massor av fler, men det fick räcka. Jag rullade ner mot järnvägen och laddade för ett par segment till, som jag inte knep, men var glad ändå för att benen kommit tillbaka på bara två dagar.

Sedan blev det bad i Eskilstunaån istället.

För man ska lyssna på benen, de vet oftast precis vad de behöver för att må bra.

shut up legs, ja, men även tvärtom.

Avslutar med en bild av en fet solcellsanlägggning i närheten av Tandla:

När benen dog.

Hej.

Idag dog mina ben. Detta skedde under vår propagandacykling som lystes för att eskortera en klubbkamrat till jobb i Katrineholm. Så klockan fem ringde klockan, tjugo över tippade jag ner en tallrik gröt i käften, och vid 0600 startade vi.

Flera av oss hade klubbkläder, damn vad snygga vi var, och hade vi inte det var vi snygga ändå.

Så svalt det var! Så mjukt och fuktigt julisomrigt, så daggigt I gryningen.

Eh nej, men svalt ja

Alla fem var pigga. Vi dansade iväg, och jag kunde bara hoppas att min magkramp skulle släppa eller mjukas upp av morgonritten.

Vägen mot Hälleforsnäs var sig lik, jag kände igen backarna, kunde kurvorna, så svängde vi av mot ny asfalt och tog plötsligt rakt fram mot Valla.

Där hade dina barndomsvänner sitt hem förut när ni alla familjer brukade hälsa på

Vallavägen var en böljande slingrande Sörmlandsdröm. En djup dal, på det en ås, på det ett krön.

Och löv som torra gula fallit till marken, skulle nya växa ut igen?

Katrineholm äntrades från sydost, och den tidiga timmen ledde oss till morgonfika på ett äkta konditori som hette sundet. Man såg dess äkthet på stolarna och på hur kunderna tog god tid på sig att beställa en av det, två av det, och så fyra av det och ett ögonblick, två av det där också och slå in fint tack!

Klart de slog in fint, var väl kondis.

Efter en slät surdegsfralla och för mycket blaskigt kondiskaffe var jag på G och de andra också.

Men benen var inte det. Och så skulle de fortsätta att sura hela vägen hem.

Och när vi tog doppet i Älgsjön med den där kvarglömda handduken som jag skylde mig för klungan med, så blev de ännu surare. De såg inte alls fram emot backarna i Svalboviken! De såg inte alls fram emot att ha fart kvar till krönet, krön var meningslösa vem bryr sig!

Sa benen.

Jag kunde inte säga emot. Så klubbkamraterna försvann i cykelglädjens bubbla och jag ställde mig vid vägkanten. Så rullade jag sakta ner till korset på väg 214 där jag trodde att de skulle vänta, vilket de gjorde. Och jag sa fy, jag sa fan va jobbigt, och jag insåg att jag aldrig skulle ta mig hem utan dem. Det var väggen jag skymtat, som benen ryggat inför. Så med ett avancerat lagtempo drog kamraterna mig hem och vi varandra hem.

Och hemma fick jag kaffe och macka och sedan var det slut på den gryningsdistansen, 139 km Sörmland.

Fotokudos Lucas

Tre motstrategier för ovilliga backben

Men tjena fredagskväll, god glass från rätt person på omslaget, något kort om backe igen här. Det var ju dags att köra intervaller i Hugelsta, idag igen. Efter dem vankades nämligen glass i fint sällskap, och eventuellt ett dopp.

Backar alltså. Att köra dem i denna värme! Och denna mängd. Man kan lätt förledas att tro att all backträning är samma lika. Kötta upp och jaga segment liksom. Men nej, så är det inte.

Dagens utmaning var att hitta svagheter i backen och stärka psyket genom att övervinna dessa. Trycka på ordentligt för att göra dem till styrkor.

Att hitta dem har steg 1. Jag går alltid in starkt, full av tillförsikt. Det här kommer gå bra yeah. I första kurvan/stigningen tappar jag. Sedan kommer en liten återhämtning i ett plattare parti och sedan ännu en minimal procentuell ökning i stigning. Här blir det alltid lite tuffare. Och sedan kommer sista stycket upp mot krönet. Som följs av ett litet nedförslut som får en att må bra.

Steg 2 var motstrategierna. De ser rätt lika ut egentligen. Men första hindrets motstrategi är att hushålla och samtidigt hålla igång benen. Uppmuntra dem, som en ärlig förälder.

Andra hindret motstrategi kan vara att göra ett stående igångdrag för att variera ställningen. Det är dock riskfyllt att ställa sig upp mitt i backen, för det kan få benen att tro att allt är klart. Men med rätt hushållning är det en bra strategi att få upp lite fart inför kröntagningen…

…som utgör hinder 3. Och detta är den motstrategi jag faktiskt har övat mest effektivt på hittills. Jag har nämligen sakta men säkert vridit om hjärnan till att gilla krön. Det finns numera en längtan efter kröntagningshindret. Det innebär att jag lyckas uppbringa krafter för att jag vill trycka mig över och ha kraft till påföljande nedförslöpa.

✌️✌️✌️

Sorry självgod.

Att jobba med krönhindret är belönande på så vis att det ger en god eftersmak. Man minns sig själv som stark och viljestark. Som vill upp.

Den viljan behöver ju alltid finnas där som en grund för backtekniken.

Sedan underlättar det att köra tre till än man trodde man pallade. För att coachen sa det I ett mess. Vilket jag gjorde efter de 11 första, när jag trodde jag var klar för dagen.

Så trots värme och en begynnande ovilja och känsla av att tiden stannade på ett negativt sätt, så blev det Anna-hugelstabacken 1-0 idag.

🙋🙋🙋

Sorry stolt. Slut på inlägget. Glöm inte att dricka ordentligt! Det vi försöker lära nya minikatten här hemma.

Grus!!

Jag börjar äntligen få fason på min NM-laddning. Hjärnan har som vanligt inte fattat grejen, men det kommer. Det blir omroddning för att cyklingen ska få plats i semester-pusslet och jag har gett mig fan på att köra korta, intensiva back- och intervallpass minst varannan dag. Och då gärna på morgonen, chocka kroppen rejält så att jag kan vara trevlig på eftermiddagen, eller hitta på kul sommarsaker.

Åker jag någonstans, ska cykeln med.

Så idag körde jag backstyrka i Hugelstabacken. På detta skulle nämligen följa några timmars belönande grusväg som Lucas hade fått korn på i trakterna kring Gillberga.

Jag skulle få testa nya crossen!

Backträningen gick ut på att jag efter uppvärmningen körde repetitioner på riktigt låg växel. Det skulle tydligen vara bra för backbenen, enligt coachen. Sedan körde jag tillbaka via ett av mina favoritsegment, la in tre spurter och fick upp ett rejält flås.

En dryg timme, en bra förmiddag.

Hem och byta cykel, käka lite musli och så iväg på nytt.

Trampa upp mot rondellen där 214 möter 230, köra mot Katrineholm och leta rätt avfart till gruset.

Grus fanns det runt Gillberga, massvis. Vi for fram, tog höger när höger såg bra ut och vänster när vänster såg bra ut. Det var ett upptäckarpass, och benen log av att susa fram i den dammiga värmen. Först allvar, sen belöning. Cykeln kändes ok, första riktiga turen på den sedan köpet, kanske några inställningar som måste göras bara.

Vi letade oss ut till Biby, som enligt sägnen och de som kan nåt, ska vara hem åt ett brofäste. Och inte vilket brofäste som helst, utan ett brofäste till en rejält nedgången och fallfärdig bro över sundet. Sundet var smalt, vi besåg betongfundamenten och vattendjuret i mig skulle såklart i och plaska lite. Nyllet fick sitt, skönt att svalka halsen. På andra sidan sundet firade eskilstunaborna sin semester, och vi ju våra. Tillbaka på gruset, hej då Lucas som skulle ut på lvg; kvar fanns några oupptäckta stigar mellan väg 230 och Borsökna. Jag hade vatten och en påse pumpafrön, jag skulle klara mig.

Så började dagens andra äventyr som skulle leda mig till slingrande stigar och utmanande sandbackar utmed Borsöknasjöns östra strand. Jag misstänker att det MTB: as en hel del här, stigarna var smala och backarna branta och det var sand, småsten, rötter och kurvor i en enda röra.

Jag kom på mig själv att spänna mig när stigen blev stenfylld sand i snett nedförslut. Men så påminde mig kroppen om att slappna av, och jag skuttade runt och tryckte mig över de flesta hinder som kom i min väg på de små stigarna. Fram och tillbaka ibland, men framför allt tekniskt och långsamt. Skönt att slippa framväxel också.

Så var det hej då Borsökna.

Jag fortsatte in mot det som kanske var Lagersberg via en grässtig som mest såg ut att leda till en soptipp. Men se det gjorde den inte, utan den vindlade sig långt in i en mjuk trädtunnel där jag kunde susa fram på crossen i full fart. Det kom åter en grusväg, jag tog väl vänster, eller höger, uppför ett krön och så in i skogen igen. Denna gång via en grässtig som var smal, så smal! Genom två gångtunnlar, mer stig och så

VOILA

var jag framme vid en rondell.

230-rondellen där väg 214 går söderut!

Vilken fantastisk belöning för backbenen att crossa lite. Jag hade kostat på mig att justera sadel och styre, så jag styrde glatt mot Skjulsta för ett sista stigflow via Vilsta och hem.

Helvete vad roligt det var att susa runt i den mjuka skogen. Och backarna uppåt satt ju, nästan alla! Bara att bända cykeln klokt, låta bakhjulet sladda och fram hålla riktningen.

En sak jag däremot inte blev klok på var den förfärliga styrlindan samt den lätt räfflade ytan på reglagehandtagen. Det kan ha varit kombon med lite framåtlutad sadel, men händerna var röda och irriterade efter rundan. Inte ett dugg skönt alls. Skumt, får kolla sadelvinkeln, alt. vinka hejdå till handskfria cross-turer hädanefter.

Överlag gick cykeln väldigt bra på grus och sand, gräs och stig och upp och nedför.

Så tack för det singelklingan!

Nu ser vi bara fram emot ett standardiseringstvång på cykelskruvar. Cannondale (eller är det SRAM?) verkar nämligen genomgående ha valt skruvar som kräver den tillplattade stjärnmejslen. Alltså inte den gamla vanliga, trevliga insexnyckeln.

Och sadelns skruvar är dessutom en storlek större tillplattad stjärnmejsel än den jag har.

Wtf!

Men men.

Kram på er nu, och crossa snyggt.

Bibybrons fäste, en plats för kontemplation av olika slag

Dagens morgoncykling

Morgoncyklingen ligger alltid steget före. Den drar igång kvällen innan genom att skaffa dig ett incitament att ställa klockan på 06.15. När klockan äntligen ringer skuttar du upp med sömndrucken blick och kollar temperaturen utanför fönstret, eller i mobilen.

Du hoppar direkt i favvo-bibsen för dagen. Är du mörkgrönt skogsmysig? Ljusblått race-aktig? Hel och ren? Svartvit mystisk och super-matchad? Nedför trappan, God-morgon-har-du-sovit-gott till resten av hushållet, in på muggen, in i skafferiet för att dra i dig nåt lämpligt, kanske en banan.

Borsta tänderna, hej-då-ha-en-bra-dag till resten av hushållet och ner i källaren.

Tända lyset, glänta på ytterdörren, fylla flaskorna i badrummet. En med vatten, en med sportdryck. På med skor, gårdagens svettiga strumpor, rätt keps för dagen under hjälmen. Fan skitig hjälm, ja ja blir bra. Kolla spegeln, passa in glajorna och så en sista titt igen i spegeln. Ögonen. Yes, blicken finns där, igen.

Ner med pump, slang, däckavtagare och mobil i fickan. Verktyg i vänster, mobil i höger. På med rätt handskar för dagen, om ens några vid rätt temperatur.

Klicka på sig skorna. Dra åt, ett sista klick. Ett sista tillrättande av kardborrebanden.

Så.

Uppför källartrappan, bära Amiran i ramen, akta bakväxeln, ingen del slår i betongen.

Hej katten! Fina katten, fintjejen!

Trippa på gruset, kanske bära Amiran, kanske rulla den på gruset.

Vid grindstolpen, sätta på GPS: en, ned med glasögonen och akta rullgruset. Vänster. Eller höger. Iväg!

Mot stan, ta kurvorna extra snyggt när extra många bilar passerar. Slänga med flätan lagom nonchalant så mycket som man kan med kort, hård fläta. Så långt kvar till lång, dignande, supercykelfläta!

Ut mot första segmentet. Frihjula in i korsningen, känn på benen, tryck i och känn det stumma bli ännu stummare, se hur avståndet till rekordet växer. Slut på segmentet. Syra!!

Mot backen. Benen ska backväckas. In höger mot Hugelsta, minst tio repetitioner, kom igen nu, det här älskar ni benen, jag vet att ni älskar det.

Första repetitionen, uppvärmning.

Andra, testa backformen.

Tredje, testa backviljan.

Fjärde, mosa.

Femte. Sista.

Fem ovilliga repetitioner, fem mindre än tio men fem mer än noll. En sån morgon.

Ut mot Ramshammar, öka och ner i bocken, ta rondellens kurvor snävt och snyggt framför några stackars morgonpendlare i bil. Vinka, tack tack bilen! Hej då bilen!

Vänsterfilen mot Ramshammar. Öka. Ner i bocken, eller upp på styret, upp och stå, tryck ett igångdrag förbi första skyltarna och första motluten, frihjula i kurvan vid röda huset med syrénhäcken. Nedför. Fortsätt trycka, trampa, bända.

Snart korsning. Upp och stå vid första skylten, ner i bocken, ner i sadeln, öka farten, upp och stå igen vid 150 m kvar-skylten. Sakta in vid stopp-skylten. Rakt över mot Torshälla.

Nu ökar du! Nu ökar trycket i benen! Nu är syran borta, benen mjuka och redo och vibrerar och svarar och kommunicerar med hjärnan och hjärtat samtidigt.

Allting vibrerar. Upp och stå, sitt, upp, sitt, bock, småbromsa, frihjula, se åt sidan, släng med flätan, ligg i nån kurva, ta nån kurva, ner i bocken – trampa.

Volvo. Segmenten vid Volvo. Susa extra mycket när bilar passerar på väg till morgonfikat, vinka! Hej!!

Förbi våtmarken, Retuna, in på Gredbyvägen, gena över industrispåren, inte fastna med hjulen i spåret, spurta förbi Energimyndigheten, frihjula, höger in mot järnvägen vänster in mot Nyfors, höger in mot öfvre Nyfors, sista motlutet.

In i rondellen, vinka tack åt väntande bilister, rakt igenom rondellen vid Stålfors, höger till Ådalsvägen.

Tryck en sista spurt till sista korsningen.

Lugna ner. Lugn nu Amiran. Lugn.

Stanna. Klicka ur. Kvar på sadeln och foten kvar i högra pedalen.

Vittja klockan.

1 timme 34 minuter, 43 km, två pokaler.

Hemma.

Distansfascinationen.

Alltså jag älskar när små saker spelar stor roll.

Idag t ex så provkörde jag BÅDA mina lättviktshjul SAMTIDIGT på scotten. Det är smått sensationellt, mtp att det varit några steg fram till denna tvåhjulsupplevelse.

Hjulen har legat och glänst i all sin ensamhet i flera år pga punka. De är ju dock så sjukt snygga i sin kolsvart- och klarröda design att det gjort ont i hjärtat länge. Jag har gjort mitt bästa för att spruta in punkaspray i tuberna, men det har alltid skitit sig. Jag försökte sälja dem, men när ingen ville köpa bestämde jag mig för att iaf få dem lagade. Så jag köpte däck och lämnade in dem på Cykelcenter och ut kom de.

Och på kom de, tills jag hörde smattret och klappret från kassetten. Jag hade fixat en 10-delad kassett, som skulle ersätta den 9-delade, men det smattrade på ett otrevligt sätt från växlarna. Helvete! Otroligt psykande, och jag trodde inte riktigt på mek-Jocke som påstod att det fanns en lösning på problemet:

en distansbricka på kanske 1 mm. Max. Den skulle sitta längst in på kassetten, närmast navet.

Jag hade fått med en sådan distans med kassetten, men Jocke skickade också med mig en, och när jag igår testade sätta dit den så flöt allt fram ljudlöst.

Den där lilla brickan! Denna lilla oansenliga bit metallskrot, som mest liknade ett av mina favoritörhängen. Hur kunde den lösa mitt rasslande växelljud?

Det finns fler sådana här exempel på hur små millimetrar kan göra hela skillnaden. Vad sägs t ex om den mm som jag justerade klossen för att få knäet att sluta göra lite mini-ont? Eller de säkert 15 mm som jag flyttade fram sadeln för att senare kunna höja den ungefär lika mycket? Eller de två mm som gör att ett 23 mm-däck ser så mycket mindre och styvare ut än ett 25 mm.

Älskar all dessa små finjusteringsmöjligheter.

Nåväl.

Hjulen rullade bra idag när vi upptäckte Mälarstranden norr om stan, även om de som vet något nyligen påstod att däcken inte alls rullar särskilt bra. Nehe! Jag försökte känna in detta, men gav upp och fokuserade på mina igångdrag. Och på att vara ett med min maskin.

Jag kände mig så jäkla fruktansvärt tjusig i mina hjul!

Det är dock oklart om de får köra SM.

Detta beror på att jag imorgon har tänkt frakta med mig en ny racerkompis hem från storstan. Vill det sig riktigt väl så kommer jag hem även med en ny cx. Försäkringspengarna ska äntligen få jobba lite. Och den förmodat nya racern har 11-delat och det får inte plats på finhjulen.

Så är det.

Så imorgon blir det storstan, och vill sig allting riktigt väl så tar jag ett varv runt Mälaren för lite andra viktiga ärenden.

Godnatt!

Idolbild på det.

Maybe she’s pieces of me you’ve never seen.

Ibland är det roligt att stiga in och ut ur olika identiteter. Låta folk bygga sig en uppfattning om mig baserat på utvalda fakta, mer eller mindre normbrytande. När jag ger massage till exempel, så kan jag ibland framstå som en stadgad Eskilstunabo som jobbar heltid som massör, med villa och renoveringskaos i Fröslunda. Och barn, om jag väljer att berätta något om dem. Allt det är ju nämligen sant, eller blir sant för folk som bara hör ”flyttat till villa i Eskilstuna”. För flyttar till villa gör man när man träffat den där beryktade Nån.

Eller så kan jag säga att jag bor i kollektiv, har höns på gården och mekar cyklar åt och med mina kombos och deras barn. Det är också sant, alla i familjen har varsin vardagscykel och varje myndig person har minst en sportcykel, varav en är ett hemmabygge. Och jag brukar plocka poäng hos Karin genom att laga hennes punk or. Och kollektiv är när mer än två vuxna bor tillsammans och delar kostnader och vardagsgöromål och annat lämpligt tillsammans.

Sedan kan jag också välja att säga att jag går en kurs för att bli solcellsinstallatör, och berätta om det senaste taket jag monterar på, vilket är Energimyndigheten där vi från folkhögskolan har ett examensprojekt. Där har jag varit en dag, men det behöver jag ju inte speca.

Eller så kan jag säga att jag jobbar med att förverkliga miljöpolitiken i kommunen.

(då får jag ibland vissa reaktioner som går ut på hur j-a tråkigt det jobbet verkar. När jag däremot säger att jag jobbar med elbilar och ökad cykling, då spetsas öronen)

Eller så kan jag välja att inte säga något alls om någonting. Helt beroende på vilken hamn jag vill stiga in i för tillfället.

Det är faktiskt ganska roande.

I morse steg jag och två klubbkamrater in i vår Smestan-hamn. Det skulle plåtas för en artikel om SM. Vi spökade ut oss i våra nya klubbkläder inkl. diverse tempohjälmar och brillor och frihjulade ner till lokalblaskans kontor. Fotografen plåtade lite och ställde några nyfikna frågor som den andra reportern också hade gjort fast mer ingående.

Det är roligt att berätta om SM. Det är helt sinnessjukt att vi ska köra det, men kul!

Sedan fick jag asbråttom att frihjula hem och stiga ur cyklist-hamnen och in i massör-hamnen. Och nu ska jag strax stiga ur den och kliva in i office-hamnen för att riva av veckan på kommunen med en raw food-knytis. Så jävla värt!!

För övrigt finns det få saker i mitt liv som stressar av och kickar in mina må bra-feelings så som att utöva mitt massageyrke. Eller för den delen lyckas formulera någon träffande mening till ett beslutsunderlag på kommunen. Men massageyrket är speciellt, det är att ge till andra från mitt hjärta genom händerna.

Och kan jag hjälpa någon, så tar mitt hjärta ett extraskutt.

Glad fredag på er, ut och kriga i sidvinden så ses vi snart igen.

Lucas tog kortet på avfarten till Hållsta från väg 53

De stående spurternas logik

Vad piggar upp benen en onsdag om inte lite spurter?

Jo jo!

PT-Johannes hade preppat en finfin bana i Hällberga. Tanken var att jaga varandra i fem spurtryck längs banan, vid ställen han hade tänkt ut. Grymt upplägg inför SM, precis det jag behövde träna på.

Det blev banvallen ut till Hällberga. Lite småsegt, lite dipp, lite hängande huvud. Hur fan skulle SM gå? Vem trodde jag att jag var?

Scotten frihjulade sin ekersång och händerna kramade styret. Styrlindan var väl använd. Som om en liten racermus hade gnagt raseriets tuggor på den såg den ut. Färgen snarare grå än vit, men mjuk och skön att hålla i. Fast satt man av alla rester av gel, snor och sportdryck som händerna fått utstå. Klibbigt och härligt som vårkvällen själv.

Vi körde banan två varv, jag och klibbscotten. De första tre spurterna var helvetet. Så sega ben, så stumma! Fyran började värmas upp och kadensen satt hyfsat. Lite högre växel bara. Femman kom och jag åkte ur den med ett flås som välvde ryggen och ett stort leende. Det var roligt att cykla ikväll!!

Den nya instruktionen handlade om hur cyklisten kan jobba med cykeln. Om man står upp och låter cykeln vaja från sida till sida får man kraft ur den och slipper hålla emot med överkroppen. Detta enligt Johannes enkla och logiska förklaring av läget.

Jag nämnde vår gäst från Uppsala. Han och Frank fick till riktigt hög kadens och fart en gång. Jag ville köra som dem, ville testa stående cykling i hög fart med den höga kadensen.

Tricket var att våga ställa sig upp och vagga cykeln från sida till sida. Samtidigt också luta sig framåt. Och gärna då göra detta för att först dra igång spurten, sedan sitta lite för återhämtning, och sen ställa sig igen och bända sig över det fiktiva målsnöret.

Det fick bli andra varvets utmaning.

Och vid andra spurten satt tekniken. Benen gillade den så snart de insett att det inte fanns alternativ.

Tredje, fjärde, femte spurten var rent nöje. Jag och Scotten var ett sammansvetsat team, styret gav bra grepp och Jockes pedaler höll foten på plats. Och ju fler spurter som satt, ju mer tummen upp från coachen, ju mer cykelglädje.

Två varv räckte. Lite eftersnack på det, några SM-tips och knep och tänk-på-detta. Coachen höll en uppmuntrande, stärkande, samtidigt rimligt uppfordrande ton som fick mig att känna mig förberedd.

Vi hade tränat på allt nu. Vi hade slipat, svettats, ryckt och pratat strategi. Vi hade varit besvikna, vi hade varit glada, vi hade tagit lärdom och vi hade blivit glada när glädje var befogat.

Vilket det nästan alltid varit.

Sedan fick jag en lycka till-kram, och vi skildes åt.

Nu är det bara SM kvar.

Ja!!!

Nu är det SM kvar.

… och så en idolbild från igår på mina nya flaskor från Umeå, matchningen!, Lucas foto