Zoen – död och återuppstånden

Goder afton och välkommen till ett inlägg om hur man kör slut på batteriet, får liv i det igen och till slut kommer fram dit man ska.

Vi kör!

I lördags skulle jag resa mellan Stockholm och Eskilstuna, med ett par stopp för ärenden på vägen. Ärendena var 1) fika i Upplands Väsby, 2) Hämta grejer i Västerås 3) Förtidsrösta och 4) handla mat för att sedan 5) dundra in i huset i Eskilstuna hos mina vänner i lagom tid för att laga middag med dem och äta den ihop. Under helgen skulle jag även använda Zoen som funktionärsbil vid ett motionslopp på cykel med en postering i Mellösa – djupaste Sörmland.

Min plan var att slippa ladda på vägen. Batteriet skulle ju laddas med hjälp av motorbromsning, min nyupptäckta färdighet!

Bilen var fulladdad till 229 km räckvidd vid start från Robins garage i Björkhagen. Check. Jag smet iväg i lite lagom lördagskö mot Upplands Väsby, och parkerade hos min syster. Där undvek jag att ladda, skulle ju bara äta morotskaka och så särskilt mycket laddning hade jag ju inte gjort av med.

Detta var ett beslut jag senare skulle få äta upp.

Efter Upplands Väsby var det dags att styra till motorvägen mot Västerås. Våren var drypande, jag var utsläppsfri, allt var bra. Men h-ete vad batteripelaren sjönk. Trots att jag körde lagligt! Jag glodde oroligt på ömsom de blå km-skyltarna på höger sida vägen, ömsom på min batteripelare. Den skulle räcka, intalade jag mig.

Jag svängde in i Västerås och parkerade utanför min gamla lägenhet med en räckvidd på drygt 70 km. Yes. Bara 45 till Eskilstuna ju, och med ett välplanerat stopp för matinköp, som kanske hade laddstolpe, skulle jag dessutom spara räckvidd och tid.

Innan avfärd skrollade jag förtidsröstningslokaler och hittade Erikslunds köpcentrum. Jahapp, det var detta som fanns kvar att tillstå. Köpcentrum, denna mänsklighetens baksida, men förtidsröstning fanns och där var full aktivitet. Klart det ska erbjudas röstning där folk ändå uppehåller sig!

Dock fanns ingen laddstolpe utanför lokalen, men jag var ändå där i knappt fem minuter, skulle inte hinna ladda så mycket.

Ut på motorvägen mot Eskilstuna, men wtf där är en laddstolpe! Känner igen loggan från Laddregion Mälardalen, gratis 22 kW-laddning yey! Men den är bakom en trottoarkant, man måste köra in på en avfart och det känns jobbigt, dessutom räcker min kapacitet – jag klarar det utan laddning.

Från motorvägen svänger jag snart av mot 56:an. Hur grön är inte våren? Snart i Kvicksund och det droppar från skyn. En titt på batteristapeln. Om jag handlar i Kvicksund klarar jag mig. In på affären, de har ingenting jag vill köpa, köper ändå tre avokado och lite godis, kör vidare och konstaterar att jag klarar de sista 24 km på min kvarvarande 35 km-stapel.

För jag motorbromsar ju och laddar samtidigt.

Jag knappar för säkerhets skull in min destination så att jag tar exakt rätt väg för att spara kilometertid. Jag måste fortfarande handla, men det kan jag göra på vägen.

Jag tar en avfart tidigare än normalt, och kartläsaren visar 4 km kvar att köra. 11 km kvar i batteriet, perfekt! Ett blinkande meddelande säger att jag ska ladda, ja ja jag vet! Snart! Jag svänger in vid en mataffär 2 km senare med 8 km kvar i batteriet. Vilken barnlek.

Handlar det jag ska och lite till, sen till middagen men det är ändå helg och jag kan skylla på bilköer.

Jag startar bilen.

Men den vill inte startas. Den rullar bara bakåt, med en tomhet och en tysthet som ger mig kalla kårar. Batteriet lyser tomt. Istället för de 8 km jag hade kvar när jag parkerade, är det nu 0 kvar. Och jag står mitt för ingången med 2 km kvar till min middag.

Tomt.

Vad gör jag nu?

Efter tusen tänkta lösningstankar trycker jag på ECO-knappen. Och bilen går igång. Den går verkligen igång. Jag smyger ut på vägen, tar vänster, vänster igen, motorbromsar mig fram till den sista korsningen, den sista rondellen, förbi pizzerian, sista vänster och så en absolut sista vänster.

Parkerar utanför huset. Dör lite, och hämtar sladden i baksätet. Kramar om vännerna och hämtar förlängningssladden. Dottern i huset kopplar in allt ❤

Så tar Zoen laddningen. Det svirrande ljudet är som ljuv musik, som ekersång.

***konstpaus***

Tillbaka i Stockholm pratar jag med Robin om min nära döden-upplevelse. Han drar lite efter andan. Senare ska han skriva detta klargörande blogginlägg. Han upplyser mig om att stapeln endast ska ses som en indikation och inte tas bokstavligt. Stapeln beräknar kvarvarande räckvidd beroende på historiska data om hastighet, körsätt, etc. Med så lite kvar i batteriet, passade den på att pusta ut när jag handlade mat. Trodde den var hemma och laddade mentalt ur sig. Den var så nära slutet man kan komma när jag sedan startade och fick för mig att knappa in det viktiga eco-läget.

Det räddade mig.

Den räddade mig.

Bara Zoen räddar en laddoptimist. För det tackar jag den!

22kW-laddare och Eskilstuna-reklam för likes.

Hemmaklubben

Hängde med Smestan i helgen!!

Sorry hög, hade jag kunnat fortsätta det här inlägget. Jag påbörjade ju det när jag satt i Zoen och laddade batteriet efter väl förrättat värv. Det blev aldrig publicerat eftersom livets kullersten kom emellan, och så kan det vara.

Men väl förrättat värv, det var Smérundan, klubbens motionslopp på landsväg. Det går genom vårt djupaste, skönaste Sörmland och är 104 km. Det brukar vara badväder när man kommer fram till gräsområdet vid mål, men i år startade de i regn och fick hagel på sig så många var lite osugna på just mer vatten tror jag.

När jag satt där vid laddstolpen, efter att ha vinkat många adjö till mina forna klubbkamrater, så tänkte jag såklart på Smérundan. För det var detta lopp och det mottagande jag fick vid målgång för några år sedan som avgjorde mitt val av Eskilstunaklubb.

Jag blev så välkomnad.

Och detta är mångt och mycket utmärkande för vår kära cykelsport.

Vi vill alltid bli fler.

Och när rätt leenden och rätt snack leder till just det, så sätter sig känslan på rätt ställe i magen och då är man rökt, på ett positivt sätt. Då hör man till, då hör man hit, då är man alltid hemma.

Så det hoppas jag att vi fortsätter med hörni.

Fortsätta välkomna, och fortsätt låta er välkomnas.

Hjärtan på det, och så en sval bild på Lucas fixie som råkade hänga på min axel och omfamnas av min högerhand efter att jag provkört den.

❤️❤️❤️

Lucas och Therese tog korten, och Camilla poserade vant framför en av klubbens sponsorbilar ihop med mig

Sörmland!

Vårkvitter på er!

Jag är hemma i Stockholm igen med dyrbar last. Amiran har åkt elbil och jag blundar för hur kladdig kedjan är och fälgarna… Ah men ni vet. Cykelns ädlare delar kommer upp i ögonhöjd. När allt kommer fram i ljuset är ingenting rent nog.

Men det gör ingenting! För min styrlinda har fått nytt liv (tack för tipset Lucas) och vi har kört finrundan över Flen och Harpsund och allt är sig likt.

Hur skönt är inte det! Och hur lövsprickande är inte Sörmland!

Vi trampade på över kullar och alléer och segment och allt var som vanligt och det hade vuxit ut en ny cykel på Lucas kropp. Det syntes på lacken som var blank och svart och vit när jag vilade blicken på området runt bakbromsen. Det hördes på de elektroniska växlarna när Lucas attackerade i backarna. Och det märktes såklart på riktningen i cykelsnacket.

Benen gnällde lite. Flåset var stort, förklaringen kom dagen efter som en lättare förkylning. Jahaja. Ja ja. Jo jo. Jag förstår att det kan vara så med första rundan efter Mallis och miljöombytet och så, men wtf. För sjutton benen. Eller är det pollen?

Ja ja. På cykling följde mys och häng och barnkalas och annat viktigt och nu är det snart dags att avsluta inlägget. Ryggtavla och glad måndag på det!

Rymlig och rimlig cykelkeps yes yes

På väg

Yo lo tröttis-hej från Tyskland!

Helvete vi är verkligen på väg. Mörkt är det och vi bor på ett golfhotell strax norr om Lubeck. Jag ska vara borta längre än jag bott i min nya lägenhet och under den tiden kommer jag att utforska både Flandern, Mallis och mitt eget huvud. För att inte tala om backbenen! Och gazpachon!

Vi har rullat oss ner genom landet med cyklar och packning, Alex och jag. Alex kära klubbkamraten min som övertygade mig om att kullerstenar och 229 km slingriga branta backar i Flandern var en bra idé, nu är vi på väg!!

Herre min je vi är verkligen på väg.

Däckar snart, ”Öresundsbron i skymning” och ”Alex fyller på spolarvätska” för likes.

Lördagsploggen

Yo lo!

Igår var jag bakis. Hade snicksnackat med lite ex-kollegor över en löjligt dyr öl och sedan var det dags att utmanas i Monopol över en kopp sprit. Och lite bubbel. För att sedan öppna dörren till pannknacket morgonen därpå.

Det bidde bakisploggning. Något att krydda rundan med. Torra vägar, uppblött strupe och ett inre rage över nedskräpningen. Där hade jag motivationen.

På med skor och iväg. Efter någon kilometer, i höjd med Tunafors fabriker, ploggar jag det första skräpet: en vit plastpåse. Ner i soptunnan med dig, springa vidare längs ån.

Vid korsningen under järnvägen ploggar jag ett godispapper. Snickers. Följer en cykelväg in förbi Coop och vidare in i ett villaområde. Vid brandstationen ser jag en rosa hundbajspåse, (tom!) fladdra i vinden. Slutfladdrat för dig lilla påse, upp från gatan och ner i närmsta tunna ihop med ännu en påskompis.

Når vägen mot Kloster kyrka. Har någon vågat skräpa ner vid Guds hus? Jajamen, där ligger plast från en lakritsstång på gräsmattan, bort med dig lilla lakritsplast.

Följer grusvägen längs ån mot Bolinderhotellet. Blir påmind om att de ordnar lunch-plogg på fredagar enligt eventet här. Utanför deras entré ploggar jag en plastpåse och lite random plast. Tittar ner i ån. Muggar, påsar och burkar samlas där vattnet slår mot kanten. I skummet, där änderna simmar.

Tar den vackra cykelbron över ån och ploggar lite mera plast vid brofästet. Genom Rosenforsparken och gräva i buskarna efter fruktplastpåsar som fastnat där. Ut till ringleden in mot city.

Plastpåsar, take away-muggar och lock till take away-muggar. Gräva igen i buskarna, påsarna har nästlat sig fast runt grenarna.

Springa över Fristadstorget. Det är ett maffigt torg, så mycket rymd och luft. Kika upp på stadshuset, hej alla gamla kollegor och arbetsuppgifter som någon annan gör nu, vidare mot ån.

Genom Fors kyrkopark. Grusvägen längs med ån. Ploggar en plastmugg från Max med kletigt innehåll. Ploggar en vit plastpåse som fladdrat klart på vägen. Ploggar fem tomma förpackningar av nån jävla nektar med sugrör. Tre på grusvägen och resterande två vid en korsning lite senare. Hur kan man ens tycka att det är gott? Ner i påsen med er. Ett ciggpaket, plastfilm till nån grönsak och tuggummipapper.

Påsen blir ganska full. Jag vet att sträckan mellan äldreboendet och villaområdet är värst. Det ligger godispapper och pappmuggar och ölburkar där och jag ploggar på. En meter in från vägen i det torra fjolårsgräset. Och fåglarna sjunger.

Att plocka upp andras skräp utan att berätta det för någon är lönlöst. Som att plocka undan någon annans bananskal på samma jävla ställe utan att samtidigt be dem att själva göra det. Man blir bara förbannad. Man måste därför istället berätta på sociala medier.

Så det gör jag nu.

Glad söndagmorgon på det!

Snösöndag och vårvinterväder

Det var lördag och städdag. Dagen efter var en cykeldag rent logiskt, och när både Magnus och Jocke hakade blev det bestämt.

Vi skulle vårvintercykla!

Vid samlingen kl. 0900 gjordes rutten upp. Österut, löd mitt önskemål och vi gjorde upp en plan i våra huvuden. Grus för njutningen, stig för MTB:arna och löftet om en termosfika.

Glada och förväntansfulla rullade vi iväg mot Hällberga.

Dubben gjorde sitt jobb på framdäcket. Lite is var kvar, men värmen hade värmt upp marken och släppt fram kylans snöfall dagen efter. Så marken var fast utan att vara upptinad och ovanpå den fanns ett lager fluffig drömmig nysnö.

Pulsen fick jobba när benen gjort annat än cykla på två månader. Den som kört spinning hela vintern rullade fridfullt en bra bit framför oss som inte hade det.

Så svängde vi vänster, och gruset blev grovsingel, och kroppen tryckte upp cykeln för motluten. Vi flöt ovanpå stenarna och snart nådde vi en solig glänta där små röda hus var samlade med en vidunderlig utsikt över nejden.

Kjula hembageri.

Magnus knackade på och frågade om vi kunde fika. Det kunde vi, när ville vi? Om tre timmar, kaffe eller te? Kaffe, och kanelbulle blir bra och kanske en kaka. Ok vi ses om tre timmar!

Så vi trampade vidare i loop efter loop tills vi avverkat två och en halv timme. Och några stopp för pp och termosfika och vatten. Det var lagom kuperat och frusna vattenpölar som krossades av våra däck och det var en envis vårsol. Den smälte snön i södersluttningarna och kysste våra kinder när vi smög oss utför en stenig sandbacke.

Bara vårsolen gör så.

Så anlände åter vi till Kjula hembageri. Vi fick vårt kaffe och vår utsikt över nejden och jag ville köpa en påse frallor med mig hem som Jocke transporterade hem i sin ryggficka. För min var för liten.

Så sa vi hej då i en korsning och om några dagar går mitt flyttlass så det var ju verkligen hejdå.

Crossen fick senare sin tvätt och jag min dusch. Båda hade vi fått en fin söndagspresent: en runda på vårvintervägar i bra sällskap till ett fik med utsikt.

Glad tisdag på den!

Och inga kor utnyttjades i tillverkningen av kanelbullarna

Mitt löfte till dig, Stockholm

Lördag 15.44. Jag står i gymmet och har kört intervaller. Svetten rinner. Jag drar iväg ett mess till en person som alltid kommer ha den där speciella platsen i min hjärna. Så greppar jag en kettlebell och kör en serie lyft. Efter det tar jag av mig skorna och måttar mot väggen i ett tio sekunder långt handstående.

Jag ska flytta till Stockholm.

Men det är inte vilket tunnelbane-Stockholm som helst. Inte vilket bo-hos-föräldrarna eller kvarta i en asdyr etta med kokvrå och betongutsikt som helst.

Nej, detta är det nya Stockholm. För mig. Nuevo Estockolmo. Detta är ett Stockholm med tre kilometer till jobbet och ett andrahandskontrakt för lagom länge till lagom pris. Ett Stockholm med odlingslåda och balkong och morgonsol och Stockholmsvita väggar i ett rart hyreshus på Kungsholmen. Ett Stockholm med nära till Ekerö och Dalarö och andra pockande områden som jag är nyfiken på att cykla. Upptäcka. Ett Stockholm där man kan värma upp inför Arlanda Test Track Race genom att cykla dit!

Jag ska kort och gott säsonga i Stockholm mars-november. Ish.

Lägenheten kom serverad på ett silverfat. Man ska inte alltid äta allt som kommer på silverfat. Men man ska också vara varse att smakar det inte, så går det ganska lätt att krydda det som ligger där. Eller låta det syras. Kanske värma på, steka upp som biffar eller lägga i komposten för att laga något helt nytt som kan serveras på silverfatet.

Jag lovar att göra det.

Jag lovar också att leva i förvissningen om att detta inte är det naturnära Eskilstuna där man dricker kaffe tillsammans på trappan. Jag kommer att bo själv, och ska ta tillvara på fördelarna med det. En av dem kan vara att det finns en säng, dubbelt så stor som den jag har idag, som kostar lika mycket som Amiran och crossen tillsammans.

Jag lovar att böla om när jag saknar någon/något*. Och alltid att tänka på vad det jag saknar har betytt för mig och skänka det en tacksamhetens tanke.

Och skulle jag börja hata mitt Stockholm, så ska jag tillåta mig att göra det!

Men jag lovar att omfamna dem som omfamnar mig. Och längta till det som längtar efter mig. Både vägar och människor.

Och jag lovar främst att vara modig. Att våga ta tillvara på det nya. Jag vill nyfiket observera mitt Stockholm och bli ett med det. Jag vill förenas med marken jag trampar, havet jag badar i. Och jag vill våga vara modig nog att släppa sans och vett och kanske faktiskt börja

älska Stockholm.

Det vore naturligtvis outhärdligt, eller helt fantastiskt.

Till sist: säg till om ni vill hälsa på! Kungsholmen är alltid nära, finfina Le Mond har precis öppnat i närheten och jag har tillgång till en FET råsaftcentrifug. Och extra madrass såklart!

Så – nu slutar inlägget. Hej då pretto-inlägg. Och vi pausar denna epok, så att en annan kan ta vid.

💐💐💐

💐💐💐

Hugelstabacken, banvallen, QOM:et mot golfbanan och alla ni som vet vilka ni är ❤

Tisdagens handstående

Jag kan stå på händer igen!

Ja, det är sant.

Det hände igår, efter en kort sovmorgon. Jag var ensam människa i huset, katten var ju där, och jag hade tagit en snabb morgonjogg. Jag var uppvärmd och husets stora golvyta låt för mina händer.

Jag flyttade på tvättställ, kattkorg och legobitar tills jag hade nog med yta framför väggen. Jag letade mig fram till min gamla vanliga punkt på golvet där jag brukar vila ögonen. Så visualiserade jag händerna utsträckta på parketten och benen stolt uppsträckta mot väggen. Raka med stöd av magen.

Första försöket. Höger ben touchar väggen men dråsar snart ner igen.

Andra. Samma sak. Armarna darrar.

Tredje. Samma. Wtf. Jag stretchar handlederna och sträcker ut fingrarna. Det ska gå. Kattens blick från fåtöljen.

På fjärde står jag där. Upp och ner. Böjer sakta benen ett i taget för att öka känslan av kontroll, så upp mot väggen igen. Släpper sakta ner benen igen och är upprätt.

Det var det det.

Glad onsdag.

Nattvasan45 2019 ed.

Vi står i tältet vid starten i Oxberg. Karin, Anna, Riikka och jag. Stämningen är en blandning av oro och förväntan. Kommer våra pannlampor räcka in i mål? Kommer spåren att hålla? Kommer min förkylning tvinga mig att bryta?

Jag huttrar under alla mina lager skidkläder. Nyser, gnuggar mig i ögonen och tar en sked jordnötssmör. Det måste gå. Karin säger att jag ser groggy ut. Det är jag. Man ska inte åka skidor med feber. Jag tittar ned på mina skidspetsar och ber alla klisterlappar som sitter där om hjälp. Det är nu jag behöver mina gamla meriter.

Vi tar kort och jag fångar Annas välgjorda flätor på bild.

Klockan åtta närmar sig. 45 km i mörker under stjärnorna. Vi går mot startfållorna och ställer upp oss. Vinkar hejdå till klädpåsarna som åker lastbil till Mora och testar pannlamporna en sista gång. Tio i åtta vallar jag skidorna.

Det är ett myller av pannlampor och små ryggsäckar. Sju minuter i stänger vi ner alla lampor och får en ljusshow och några sista ord från den mjuka dalmasen bakom micken. Njut, säger den.

Skottet går. Vi drar iväg. Stakar och trycker och håller koll på den andra i paret som måste hållas koll på, och någon ramlar framför och vi parerar. Snart glesas fältet ut och vi har skidorna i de tajta, hårda spåren. En km-skylt i taget så ska jag nog fixa det här. Riikka lyser upp tillvaron framför mig i reflexmössa.

I första branta nedförsbacken tappar jag självförtroendet. Allting darrar. Pannlampan ger en begränsad sikt framåt. Karin kör med ena foten utanför spåren för att bromsa, jag ropar ur spår men har knappt kommit förbi henne förrän jag vurpar. Ligger på höger sida och kanar parallellt mot spåren så att höften brinner. Så upp upp, hitta Riikka och iväg igen.

Men var är hon?

Jag ropar efter henne som en vilsen pingvin ropar på mamma. Karin och Anna passerar, de tror hon är bakom och jag väntar. Snart dyker reflexmössan upp och en färd mot första depån tar vid.

Vi är inte jämna. Riikkas ena fot vrider sig i kramper av något slag och mitt skid-jag har tagit över feberjaget. Kvar är ett fäste av guds nåde och två horn i pannan. De vill uppför, utför, framåt, fort fort fort.

Vi stannar vid depån i Hökberg. Riikkas fot och mina horn i pannan måste fås på andra tankar om det här ska gå. Hon vilar den medan jag dricker sex muggar sportdryck och trycker två matskedar jordnötssmör ur burken. Orka ha två brödskivor i vägen för näringen.

Vi åker vidare när foten är redo. Mina fingrar är is men ska snart bli varma. Jag har nu bättre koll på uppgiften och ser mig noga om för att hålla ihop vårt par.

Runt oss åker andra par. Det ropas lite namn med mjuka röster. Viskas, är ju ändå natt och stjärnklart. Är du med, är det du där framme, har du fäste, bra jobbat du!

Alltmedan pannlamporna studsar som ljusbollar i spåren.

Jag stannar på ett krön. Måste in i skogen, sportdrycken rinner rätt igenom. Riikka stöttar, tipsar om bra granar och bevakar spåret. Jag sätter mig tillrätta på skaren bakom en liten tall.

Då kommer de.

Som studsande, vaggande ljusbollar närmar de sig i tilltagande hastighet. Spelande lår under tajt lycra i samstämmig pardans i spåret. Tyst tyst, utan tvekan, med framåt i blicken och målmedvetenheten tatuerad i pannan.

Fristilsåkarna.

De har startat samma tid som oss men 45 km längre bort. Nu, då vi kört dryga 15 km har de kommit ikapp oss. De skejtar fram med änglars tålamod och triatleters tysta stolthet.

Det första paret följs av en stor lucka. Men sedan täpps den till av flera par, med dansande pannlampor som rör sig från sida till sida med en teknisk fulländning från andra världar.

Vissa har rep mellan sig. Vill inte förlora den andra.

Det går inte att inte fascineras av människor som i samspel får något att se så enkelt och så självklart ut.

Ju mer vi stakar och diagonalar oss fram genom natten, ju fler blir de dansande paren. Nedför åker de i spåren som oss andra, men på given signal tar de med oförtruten kraft sig an den förföriska fristilstekniken som om det inte finns nån morgondag.

Vi häpnar. Det går inte att inte önska att man vore som dem.

Vi är plötsligt i Moraparken. Riikkas fot kräver nu rejält med övertalning och finska svordomar för att ta oss ända in i mål.

I sista kurvan diagonalar vi i målraketempo. Jag ler genom mina sönderspruckna läppar trots att distansen är halva mot normalt. En målraka på en vasa är alltid en målraka.

En meter innan mållinjen hamnar Riikkas stav på fel sida min högra skida, jag parerar den och vi glider över in i mål.

Vi gjorde det.

Sjukis och krampis. 45 km nattkörning på 5:22. Vi åker till ett skuggigt parti för att pusta. Vill vara osynliga.

Riikka knäpper upp sina skidor. Jag står med nedböjt huvud och far med skidan fram och tillbaka. Hänger på stavarna. Tårarna forsar. Exakt vad de innehåller vet ingen, men att böla på mållinjer är svårslaget. Man måste passa på.

Efter kram och prat kan jag återigen konstatera att gråt är en helt oöverträffad form av pånyttfödelse.

Och vad fan hände med febern?

Rapporten får sluta här. Min kämpande lagkamrat Riikka och annat för likes.

Over and out.

Vegansk pizza yo

Hej från vårsolen

Vissa tycker att det är fel med vårsol i februari. Rent meteorologiskt kan vårsolen komma i februari om medeltemperaturen är på en viss nivå ett visst tag. Men idag kom den, tror jag, oavsett hur mycket klimatförändringar som ligger bakom.

Vi åkte skidor, jag och brorsan med familj. På min högra skidspets av trä satt mitt ofattade beslut och höll i sig. Det höll andan när vi plöjde genom det översta lagret vatten som fanns på vårisen. Det kisade mot solen och klippte med ögonen. Det log och mådde gott.

Det vilade.

Brorsan var inne i sin må bra-bubbla där han gnolade klassisk musik. Barnen gick i förväg. Svägerskan skidade på, och efter vår fikapaus bakom ett snår, vände vi.

När vi kom hem var det dags för ett snöbad. Nej, först fikade vi i solen, igen. Och tog en extratur bortåt skymningsljuset. Efter det var det dags för snöbad.

Mitt solvarma nylle var febrigt och mina armar darrade från den mycket ringa ansträngning som skidåkningen innebar. Hela jag var genomsvettig. Jag tog en handduk och slungade ut min mage på skaren. Gjorde en kravlande sälen, vände mig på rygg och såg att magen var rödrosig och täckt av barr. Den hävdes och sjönk, hävdes och sjönk. Som den ska vid snöbad. Skaren hade peelat mig och jag peelade vidare med de korniga snöklumparna runt nacke och hals. Så var händerna stela av köld, och badet var klart.

Upp till brasa och rörlighetsövningar.

Några soldränkta bilder på det, och ett febergodnatt!