Helgens fyra cykel-wows

Helgen!!

Riders,

Här kommer en kärnfullt recap av min Mälarhelg. Väska och transport får anses avhandlat, nu till det andra och det är Eskilstuna central, Fröslunda, Sörmlandsgrus och Haga parkgata!

Låt oss värma upp på stationen i Eskilstuna där Lotta mötte upp för att få sin skinsuit levererad. Mitt felköp fick ny, snabb ägare och vi fick en liten mysig pratstund. Älskar hur en skinsuit får detta att hända!

Vi drar oss sedan till Fröslunda. Fröslunda är bäst, för här bor nämligen Karin och Rudde som jag bodde med förut. Och inte nog med det, när de för ganska länge sedan sålde bilen, så kom en trehjuling in i hushållet:

Babboe!

😍

Vad jag önskar jag hade behov av en lådcykel. Denna känsla av att ha så viktiga och skrymmande saker att frakta, att ägandet av en sådan vore befogat, riktigt spritter runt den som har det!

Karin har aldrig fattat vad de menar, de som säger att en familj med tre barn, tio höns och en katt inte kan leva utan bil.

Vänligen se filmsnutt:

Sedan tar vi oss runt på gruset och träffar Eskilstunas mest matchade brillbärare*: Lucas! Än en gång hade en ny cykel vuxit ut på Lucas kropp, och denna gång hade jag på riktigt svårt att ibland känna igen honom. Men som ni vet: när man cyklar med nära, kära cykelvänner, så ser man snart de välbekanta dragen och sättet de rör cykelbenen – oavsett fordon.

Jag fick återse mitt favoritgrus och cykla banvallen och ta en avstickare till den och den backen, och Lucas fick bli trött. Vi valde vägar och vände nån gång, fattade nya beslut och trampade på. Vi båda fick reflektera i solen vid banvallen och snacka stort och smått och vad ska jag ha för färg på hjälmen och vad är meningen med cyklandet.

Meningen fick inte bli för konkret. Att lära sig cykla på olika underlag och lutningar och väderlekar och miljöer räckte inte. Då kunde vi ju hitta den, och vad fanns kvar att söka då? När solen värmt oss och vinden började kyla, tog vi fart på de stora gruskompisarna och trampade oss upp för banvallen.

Och den betedde sig som den skulle, inte som ett hinder utan något man bara tar sig uppför.

Efter tre timmars rulltid och fyra timmar i solen, sa vi hej då och jag spurtade in i duschen.

Dags för tåg till Västerås!

Katja hade precis kommit hem från en runda med finaste Ivar i vagnen, jag fick träffa dem bägge på ett skönt after bike-häng. Jag matades med falafel och vi drömde om ställen i Sverige man skulle kunna använda cykelvåren till, nu när bergen var stängda. Jag fick höra historien om Stålis återkomst. Och så förevisade jag väskan såklart!

Allt medan crossen stod parkerad bredvid den återfunna stålisen. Ich Ivar förevisade köket med sitt nya pappkassetrick.

Sedan var det virtuell kram och vi ses och vi hörs och cykeldrömmar och Katja som alltid sticker till mig en bra bok!

Till stationen i mörkret, packa in cykeln, upp på tåget, landa och kliva av i Stockholm.

Packa upp cykeln, på med lampor, rulla hem och nattmacka och däcka.

Från hemstad, till hemstad, till hemstad.

🦋🦋🦋

*hans brillbågar matchade ju mina

Och såklart att Roberts cykliga födelsedagspresent fortsätter att jobba, och påminna, och glädja!

Frihetsgudinnan

Loverz,

Kort shout out om min underbara fantastiska

FRIHETSKUDDE!

I helgen har jag (snart, sitter på tåget hem) varit runt Mälaren med cykel, på tåget! Att få köra ombord crossen på mälartåg är såklart oslagbart, men på något vis är det en ännu större frihetskänsla att kånka på cykeln inuti väskan.

Varför?

Jag är helt enkelt oberoende!

På två minuter har jag lyft av hjulen, vridit styret och dragit upp dragkejdorna på väskan, och då är den plötsligt välkommen. På fem minuter har jag monterat på dem igen när jag kommer fram. Och då kan jag plötsligt cykla till Katja från Västerås central, eller till Kristineberg från Stockholms central, eller från Eskilstuna central till Karin, eller från vilken jäkla central som helst till dit jag ska.

Detta fyller mig med en obeskrivlig vardagsglädje.

Dessutom tvingas jag packa smart i ryggsäck och inte ha för mycket med mig.

Denna kudde ger mig en svårslagen mängd frihet!

***

Jag är tagen.

***

Dessutom har flera av er läsare undrat var man kan köpa denna frihetskudde och jag delar såklart gärna med mig!

KÖP KÖP KÖP

Och snälla snälla, när ni köper den och tar tåget medan bilen får stå, meddela mig! Plåta, filma, berätta! För då blir jag ännu gladare över er denna nyvunna frihet.

Over and out, ride report från Sörmlandsgruset med Lucas på mtb (!) kommer ihop med andra viktigheter som denna vänskapsfullsmetade marshelg har bjudit på.

Måste ju passa på innan vi Stockholmare hamnar i karantän för att vi per se är virusets epicentrum.

🐎🐎🐎

Cykel på tåget yes!

Morrn!

Lite glad!

Rullade nämligen på crossen på tåget igår. Tre saker var bra: jag fick resa utomläns, jag fick göra det med cykel och jag fick göra det med tåg!

Fett.

Upplevelsen var utomjordisk. Innan Mälartåg, som sedan något halvår kör denna sträcka, hade jag förlitat mig på andra lösningar. Dels att resa utan cykel, och istället låna av vänligt sinnade vänner, dels sedan ett knappt år tillbaka min väska. Den där jag plockar av hjulen och packar ner cykeln och ställer den på platsen för skrymmande bagage i tåget.Väskan viks efteråt ihop till en liten kudde, inte större än en soffdito.

Men nu var kudden blott plan B, crossen rullade in enligt plan A och allt flowade.

Dessutom gratis.

Heja Mälartåg!

Jag är fullt medveten om de politiska och tjänstemannastrider som ligger bakom beslutet att köpa in tåg med plats för cyklar. Vissa tycker att platserna för cykel borde nyttjas till fler sittande som då kan ställa fossilbilen. Vissa tycker att Sverige legat ljusår efter Europa med att erbjuda cykelplatser på tåg.

Det finns skäl för båda.

Jag hoppas och tror att vi som nu reser omkring med våra cyklar, kan se detta som en möjlighet. Vi kan här täppa till luckorna i en resekedja som annars hade behövts göras med fossilbil. Och så kan vi resa till det där loppet eller den där backen eller den där som man vill cykla ihop med, med cykeln på tåget och våra cykelsaker i en ryggsäck. Banta packningen och passa en tid, det klarar vi, och kan sitta och softa medan vi njuter av vår klimatinsats.

Låt oss ta tillvara på den fantastiska möjlighet som Mälartåg serverat oss.

Innan vi hamnar i karantän, och när vi kommit ur den.

Och låt oss för guds skull investera i en liten reservkudde.

Fotograf okänd

Support your local bike shop

Lördag lovers!!

Bromma cykelservice räddade just min dag. Ekerbrott tejpas bäst om det inte kan knipsas eller fixas på studs!

Det jag fruktade skulle ta ifrån mig mitt lördagsgodis, gav mig nu en dag i solen i sadeln med tjejerna!

Blir till att lämna in på verkstaden på måndag. Crossen hade haft högkostnadsskydd vid det här laget om sådant fanns för reparationer. Detta eviga underhållskonto!

Så nu är det att bege sig till Brommaplan, over and OUT!!

Så kanske man hinner stötta nåt kafé leden kaffe, brrrr våren alltså…

Tre ord.

Hej krisjävel.

De säger att jag inte kan göra mer.

Men:

Jag tänker vinterbada tills min egen värme trycker undan din kyla.

Jag tänker spela mina favoritpianolåtar på munspel tills min musik stänger ute den gongong du dunkat igång i skallen på mig.

Jag tänker skriva tills mina ord besegrar det som du försöker pränta in, dina fyrkantiga klossar i min trekantiga box.

För bollen kan tyckas ligga i dina händer.

Det du inte vet, är att det finns fler.

Fler bollar, och fler händer.

Fotograf: okänd

Älgö.

Yo, har ett nytt nyårslöfte nu när slangarna är lagade och det är att njuta mer av skärgården detta år. Bor ju uppenbarligen alldeles vid den och älskar saltvatten och skär!

Och havskontakten när man cyklar är oslagbar.

Som idag när Robert äntligen visade vägen ut till Älgö som är bortom Saltis. Man fortsätter rakt fram istället för att ta vänster mot serpentinen och hotellet. Och efter lite kullar får man belöning efter belöning. Hav och skär och det på bägge sidor!

Den största belöningen kom vid vägens slut. En brant backe ner mot vattnet där man kunde stå och titta och rysa av skärgårdskänningen.

Sedan trycker man uppför och får njuta faktiskt lika mycket av havskontakten på vägen in igen.

Att ta en pp i nån buske blev en utmaning. Ön är nämligen i det närmsta helt uppköpt av olika människor med pengar. Detta innebär noll allmänna buskar. Det fick bli en slänt vid en lagom privat remsa ned mot nån brygga.

Sen gjorde vi en avstickare till serpentinen, och så en till skidbacken som man inte fattar att den finns förrän någon som har tävlat där hundra gånger visar, och det har Robert.

Sedan var det hem och låta sig vara söndagsmör och genomkörd.

Och drömma sommardrömmar om skärgården.

Kristineberg!

Yo!!

Jag har flyttat in i lägenheten igen.

Flyttade tillbaka alla grejer från Tullinge i söndags. Nästan, och flyttade in, nästan. Crossen hämtade jag först igår.

Men nu är den hemma, och alla slangar som kan lagas är det. Vissa hade fyra hål, snacka dålig slanghälsa.

Och min flytta hem-feber!

Hur skulle det gå att bo själv igen? Varför tog något emot? Jag, dammråttorna och cyklarna, skulle vi åter ta Kristineberg med storm?

Ja, det skulle vi. Dammråttorna var kvar där jag lämnat dem under sängen. I onsdags vågade jag mig ut på den första löprundan runt Kungsholmen, lilla 7km-varvet. Där fanns det vanliga mörkret längs rålis och den vanliga glädjen att ha kommit halvvägs vid stadshuset. Vända tillbaka hemåt i höjd med kontoret, tillbaka längs Karlbergs kanal, lera vid båtupptagningen och klappra på spång några meter, så når man Hornsbergs strand och kan drömma om sommarens salsakvällar vid utescenen.

Där någonstans kommer så det välkomna badsuget. För när passar ett kvällsdopp bäst om så inte efter första löprundan vid Mälaren på drygt tre månader?

Det blev mindre skräck och vånda än vanligt, alla kläder på och skorna med, i och ner med nyllet och upp!

Springa med vibrerande hud upp mot huset, vänta jag tar en vända i soprummet! Och där hitta en färgglad necessär och två nagellack som ville bli räddade, och kvällens cirkel var sluten. Det sista jag gjort innan avfärd i höstas var ju att rädda två finfina väskor från just det där soprummet.

Upp, tvätta necessären och långdusch till mig.

Rester på det, och så en omgång slangar att laga.

Det var första egentliga dagen och kvällen i Kristineberg det!!

Nu får cykelsäsongen, och badsäsongen, och balkongsäsongen, och alla andra säsonger, komma bäst de vill.

Eldslukaren

Yo, sitter i mitt rosa nattlinne och har just kommit in från dagens längsta promenad: den minutlånga borsta tänderna-visiten i trädgården till där solen fortfarande lyser klockan tre.

Man får kämpa för att njuta av att vara sjuk. Många på andra sidan försöker ju, i bästa välmening!, peppa en till det när de själva är ute och gör grejer, friska och produktiva. Själv är man ett tyllmonster som sover elva timmar per natt och borstar tänderna just klockan tre.

I onsdags låg jag i en tågkupé och febersvettades. i lördags, för en knapp vecka sedan, blev jag smittad av min eldslukare. Kan inte komma på någon annan smittkälla, ty alla var friska och krya på festen. Och det ÄR egentligen helt logiskt, ty denna gång hade jag TVÅ svett-febernätter till skillnad från en och därför är det helt rimligt att det var eldslukaren som med sin kärlek till hettan, planterade den i min kropp.

Han kom in klockan 20.10, tre timmar in i min fest, presenterad av en trio på tre festdeltagare (tack hörni!! <3). Svarta jeans och skjorta, nån kalufs och så gummisnoddar och spelkort. Han rev av ett antal tricks runt borden, och till slut fick jag gå ut med honom till bakom huset.

Där stod väl jag med min eldslukare och struntade i att han skulle smitta mig!

Hah.

Vi övade. Han visade mig hur man slukar eld: riktningen på elden måste vara rätt, vätan på tungan måste vara rätt, andningen och utandningen måste vara rätt. Resten handlar om tajming och wow.

Sedan gick vi in och hämtade publiken. På med kläder, mössor, ta med vinglasen yey det är eldslukning!

Niklas körde först en show. Han slukade och sprutade till mystik eldslukarmusik, han smög runt bland oss, lät lågorna från eldpinnen sluka även håren på hans armar, han rullade pinnen längs huden och vi kände alla lukten av bränt hår och även om jag fattar att han säkert kör det tricket på alla 40-åringar han köps in till att sluka eld med, så tyckte jag att det var coolt att någon brände bort sin underarmsbehåring till min ära.

Håret på sin överkropp måste han ständigt ha använt som bränsle i sina shower, såg det ut som, ty bröstet hans var kalt.

Han pekade på mig och jag trippade fram, ställde från mig vinglaset och greppade min eldslukarpinne. Här skulle inte brännas något fluffigt underarmshår, men väl slukas lite flammor.

Så jag ställde mig bredvid min eldslukare och lät all min komprimerat inövade slukarkompetens släcka eldfacklan på pinnen.

Lågan åt rätt håll, väta på tungan och en liten puff.

Eld, du är härmed slukad.

40-årskris, du är härmed konsumerad.

Och 2020, fortsätt vara det glas som rinner över mest av alla.

Lite så ville jag att de som såg på medan jag slukade eld, skulle se att jag kände.

Foto Mattias

Chile #6: cyklisterna

Snabbt snabbt mellan två möten skriver jag detta om cyklisterna i Santiago. Det är inte sista gången jag skriver om dem, så snälla ha tålamod det kommer fler!!

För:

Cyklister patrullerar Santiagos gator. Eller mer specifikt Alameda, den stora avenyn som leder till Plaza de la Dignidad. Oroligheternas epicentrum. Detta område kan må gott av lite trygghet!

Vi har sedan vi kom till Santiago, försökt formulera i ord vad det är med dessa hjulburna som ger denna trygghet. Varifrån känslan av att de skulle släppa allt och komma till undsättning, härrör. Vad som skiljer Santiagos cyklister från dussincyklisterna.

Idag föll bitarna på plats tillräckligt för att det skulle kunna bli ett inlägg.

Ett: de kör rejäla cyklar i urban miljö. Dessa cyklister plöjer över såväl Santiagos berg som omger staden, som glassplitter, gatsten och sönderbrända lyktstolpar. Deras breda däck signalerar: vi tar oss fram.

Två: de bär hjälm och gasmask. Alt sjal. Stenar som viner genom luften, bilar som prejar och tårgasen från spökfordon. Inget kommer åt dem.

Tre: de observerar och dokumenterar. De cyklar lite, så ställer de sig upp i sadeln och ser sig omkring. Kanske stannar de till, i grupp, och observerar. Så tar de fram mobilkameran och dokumenterar. Ingen ska få tro att någon ska få komma undan med något.

Och så har vi den värdighet som dessa cyklister utstrålar genom sin låga kadens. Något med kadensen säger oss andra att de har koll, de har rätt vara här, här ska inte stressas i onödan. Och har de inte full koll, så skaffar de sig det. De höjer inte kadensen förrän de måste, av säkerhetsskäl.

I en stad där få litar på ordningsmakten, litar man på cyklisterna.

Hur kan man inte vilja vara som dem?

Novembergrusets sista suck

Vi körde väl Barva!

Ja, det gjorde vi, jag och Alex. Sista gruset för i år, och i novemberdiset blev det en stillsam flashback till Eskilstunatidens rundor.

För visst består cyklistlivet av olika faser? Visst finns det en som inleder, en där formkurvan drar iväg mot himlen och en där man peakar. Det är då man hittar på nya sätt att träna, nya underlag, kanske tävlar om man förut bara motionerat, kanske motionerar om man innan bara tävlat, kanske kör kullersten om man tidigare kört enbart grus, kanske alper om man tidigare kört Mallis eller Klevaliden. Kanske grus om man tidigare kört bara landsväg med happy gravel ending.

Att fysiskt återvända och befästa en av de där faserna är livgivande. En suck av välbehag, om än den sista på ett tag. Vägarna och stigarna kring Barva och Hugelsta är sådana för mig. Det var ju där gruskärleken på riktigt började spira!

Och där som kvällspassens lärdomar aldrig satte sig: dem om att stannar man för lite snacksande, då blir man kall, och trampar man igång igen så blir man varm, och lampor alltid på och alltid mera kläder än man tror behövs. Helvete vad illa det är att frysa om händer, och fötter, och armar, men värst är händerna, min ständiga skräck att frysa så det blir reumatism eller nånting i dem.

Så när vi nu körde dem igen i det tilltagande kompakta novemberdiset och -mörkret, så var det samma sak exakt det samma om igen. Det var hemtamt, det var tyst, det var stilla, det var höger och vänster och kurvor och hästar i hagar och Sörmland.

Ingenting hände. I det kompakta mörkret var allting stillastående. Fram till halv fyra, då det var dags för lampor och sätta brillorna på hjälmen ty skumt och snart mörkt.

77 km senare var det dags att dyka in i duschen och vänta på att fötterna skulle gå från vitnade, till stumma, till stickande, till rosiga och slutligen till användbara.

Tack Sörmland och novembergruset, ses på 2020!

🌟🌟🌟

Crossen i väskan på tåget yey!! Detta hamnar lätt på topp tio 2019