Kort om kort träning

Yo!

Kolla hur fint vi spurtar på gröndal.

Ska snart sova inför morgondagens distans.

Men först nåt kort om möjligheterna med just korta pass.

En av de bra sakerna jag lärt mig i vår är just att lägga upp ett kort pass. Hade varit otänkbart för ett år sen, hallå första timmen är ju bara uppvärmning liksom, men människor runt mig har den här våren fått mig att inse att det går.

Det finns många skäl till korta pass. Varje skäl är unikt. Idag skulle jag hem till middagsfixet efter ett åtagande i skogen. Men jag ville rulla in mina nylimmade tävlingshjul, och jag ville bli svettig, så då fick jag använda min timme klokt.

Som den långdistansare jag är, så fick jag nyttja diverse tricks för att lura benen att ta ut sig.

Det första var stravasegment. Yes box. Jag har ett QOM på ett segment som ligger så att man tvingas använda sträckan dit till uppvärmning. Annars klarar man inte att ösa för att försvara själva segmentet.

Det andra tricket är backe. Efter segmentet kommer man nämligen till hugelstabacken, där jag idag körde upp fyra gånger. Minst tre krävs för att väcka benen. Ett mer än tre gör att jag känner mig lite duktig.

Tredje tricket är att öva 1-2 tekniska saker. Det ger distraktion och gör återigen att jag känner mig duktig. Den här gången valde jag att öva sitta stilla med överkroppen samt att skjuta på över krönet.

Sedan mosade jag i hyfsad fart hemåt till middagsfixet.

Väl hemma hade jag lyckats uppbåda lite flås. Med brännande lår. På ca 50 minuter.

Det var dagens korta om träning med kort om tid, godnatt!

Annonser

Post-race.

Mitt i hägg och syrén hamnar jag i en våt och varm cykelovilja. Jag är sliten sedan helgens tävlingar som följdes av hårda pass både måndag och tisdag. Cykeln har en lös eker och tubdäcken på tävlingshjulen släpper luft och behöver limmas. Lagren i pedalerna är slut. Den ena klossen lossnar i ett. Mina favvostrumpor behöver tvättas. Jag själv behöver en klippning.

Yo hörni!

Shit, jag får verkligen kämpa för att hålla ögonen uppe. Idag var ingen rolig dag att cykla trots överljuvlig majvärme och gula rapsfält. Intervallerna framstod som dödslånga och supermeningslösa vägslattar som kunde dra något gammalt över sig. Glädjen i att ställa sig upp och mosa på, som jag hade i måndags, är som bortblåst.

Det kan vara värmen, jag vet. Men fan. Jag älskar värme och sol. Och de här dagarna, när jag gör ett praktikarbete ute på ett hustak för att montera solpaneler, så älskar jag såklart solen ännu mer.

Men jag älskar den inte med samma intensitet idag.

Jag vill ha en cykel som inte låter ”pfft, pfft, pfft” med jämna mellanrum. Det enda som är bra med det ljudet är att jag fattat var det kommer ifrån. Från en lös eker. Jag har felsökt det där ljudet jävligt länge. Det låter när man rullar, men inte när man frihjular. Det låter när man sitter på sadeln, men inte när man står upp och trampar. Det låter även när man inte trampar. Men det låter inte när man frihjular med handen, och cykeln stod stilla på marken.

Sjukt lättad över att ha hittat felet, även om det betyder att jag förmodligen måste lämna in den och vara utan den ett par dagar. Vad jag ska cykla på då vet jag inte. Jag var ju inne i ett styrkeflow, skulle mosa Hugelstabacken på lördag, jaga krön på söndag…

Nästa vecka ska jag köra ett tempolopp i Enköping. Vallbytempot! Det ska bli trevligt. Faktum är att jag fick blodad tand när jag lånade en tempocykel dagen efter Orrestatempot. Så pjåkigt är det inte att ligga och mosa för sig själv ändå!

Imorgon ska jag vila. VILA. Jag önskar att cykeln kunde vila sig i form. Att pedalernas lager kunde läkas, ekern rikta sig själv och strumporna komma ut kritvita och som nya ur tvättmaskinen. En ny Garmin ligga i postfacket på jobbet och ropa ”Godmorgon!!” när jag kommer till jobbet imorgon. Precis den modell jag behöver, utan att veta det.

Men vila blir bra.

Vila är vila.

Imorgon ska jag inte göra någonting. Bara kanske lämna in hjulen.

Godnatt.

Rapport från vägren 53

Hej alla skogsrenar!

Idag har vi rensat vägren, jag och Lucas. Mitt estetiska öga kunde som ni vet inte stå ut med att glo ner på plastpåsar, väderbitna godispapper och annat skit i vägrenen.

Så därför gav vi oss av för att städa den.

Med oss hade vi påsar av olika sort (har ju optisk sortering i Eskilstuna), ett par handskar var samt ett lämpligt humör. Lucas kom svirrande på sitt nyservade tempospjut medan jag trampade finsk tralla. Kvällen var solig, vägrenen var slav under konsumtionssamhället och vi var där för att befria den.

Egentligen var det ju dikena vi rensade. Men vägren låter bättre.

Det tog någon timme att riva, plocka, slita och dra fram plasten ur marken. Jag fann en särskild tillfredsställelse i att ta bort ett stycke förpackningsplast som låg och vräkte sig bland vitsipporna. Hur kan man kväva sippor så? Den gula plastdunken som jag stirrat ut i morse under rundan åkte också ner i påsen.

Det drygaste var alla bitar av frigolit som låg utströdda i diket. Så förtvivlat många små bitar som djuren kanske skulle tro var mat. Det fick mig att tänka på alla mikroplaster som svävar runt i världshaven. Om inte vi lyckades få upp bitar som var små men ändå syntes, hur skulle det då gå med mikroplasten?

Ciggpaketen gjorde mig rätt sur. Hatar rökning. Och dess biprodukt fimpar. Något som gjorde mig ledsen i hjärtat var att se förpackningen till mitt favoritsnacks mitt i vårfloden: risentas sesamkaka, med smak av kokos!

Påsarna fylldes. Vi pratade på om ditt och datt under tempocykelns taktfasta frihjulande. Jag insåg att den timme vi städat enbart hade räckt till något hundratal meter vägren.

Vi lämnade påsarna vid återvinningstationen. Tyvärr var den stängd så de fick snällt vänta till 07.00 imorgon bitti.

Jag är glad att vi gjorde det, även om det finns mängder kvar. Men nu slipper vägrenen digna under plast en liten bit iallafall.

Det är intressant att fundera hur folk som kastar skräp tänker. Du som läser detta har givetvis aldrig lämnat ens den minsta gelförpackning efter dig, det gör ju bara alla andra.

Men det mest intressanta är ändå hur alla dem som aldrig kastar skräp i vägrenen tänker. Det är jag nyfiken på.

Under tiden tänker jag tänka på fjolårsgräset ur vars rotsystem jag drog ut en sju meter lång plastorm.

Gräset fick andas igen.

Om så bara för en stund.

Lucas tog som vanligt de skarpa korten, jag de suddiga

Tänk vad lite lagtempo kan göra för humöret

Idag var det intervaller på schemat när vi drog iväg med klubben för lite onsdagsträning. Vi var sex pers, glada och förhoppningsfulla inför majkvällen. Hur idylliska var vi inte. Efter lite balansövningar på en lagom tom parkeringsplats, så körde vi fem intervaller.

Nej, vi snortade dem. Vi inhalerade dem i fem långa, djupa, pulserande andetag.

Långa intervaller är speciellt. Det kan vara både plus och minuseffekter för urblåsningen av benen. Plus för att man slipper tänka på andra. Minus för att man slipper det tills man blir omkörd. Plus igen när man hänger på hjulet! Och spurtar, för att sedan bli omspurtad lagom till målrakan.

Det blir som vanligt bättre och bättre tryck i benen allteftersom. Leendena blir också bredare och bredare. Den första intervallen är värst, den sista är bäst. Inte för att det är den sista, utan för att benen är uppvärmda. Jag som behöver lång uppvärmning hade lätt kunnat trampa på i ett par timmar till! Som exempel!

Faktum kvarstår att lyckoruset från att ta ut sig genom att jaga ikapp med varandra längs nån stackars landsväg botar de flesta onsdagsdippar. Och när man börjar få tillräckligt med koll på läget för att kunna läsa in och bedöma andras förehavanden i klungan, hushålla med krafterna för att sedan PANG överraska

Det är ett rus.

Det är syftet med landsvägscykling.

Igen.

Fotokudos till Johannes, Lucas och mig själv.

Det kan se ut som att jag bär med mig en kikare I ryggfickan, och faktum är att jag såg en älg vid Ramshammar, men det är bara min flaska som ser lite smal ut i den vinkeln ❤

Mellan krönen.

Lotta knäppte kortet

Herre. Min. Je.

Idag uppfylldes syftet med landsvägscykling.

Magnus hade knåpat ihop en 110km distans över ärla till Strängnäs. Smestans nya tillskott von Rosen hängde på, och vi drog iväg i lagom tid.

En grå dag, ett oskrivet blad!

I olika vindar trampade vi fram över de böljande sörmländska slättvägarna. Ärla, Rinkesta, Kjula. En kort PP, iväg igen, och så mera vind och lämpliga små backryck när det vankades ett motlut.

Jag trivdes.

Snart nådde vi Strängnäs, men något var fel ty Magnus körde förbi avfarten till fiket. Både jag och von Rosen insåg snart att den där hägrande kaffekoppen skulle få hägra ett tag till. Men hur länge?

Magnus drog iväg oss genom estetiska lundar och rappade hus i pastell, och snart nådde vi landsväg igen. Jag började surna. Detta var fel väderstreck. Vi skulle fika nu, extraloopen körde vi ju över Hässelbyholm, den var redan avklarad!!

Men Magnus gav sig inte.

Och snart förstod jag varför.

För när stigningen tornade upp sig och Magnus ställde sig upp i sadeln, och det var knix efter knix och sväng efter sväng, ja då mindes jag det han hade sagt om den verkliga extraloopen.

Löts backar.

När vi var nästan uppe så märkte jag hur mina ben plötsligt ökade frekvensen i tramptagen. Tryck på och återhämta samtidigt. Och då rullade jag om både Magnus och von Rosen och där tog gruset vid!

Backen var slut.

Och där försvann väggen och vreden och kvar fanns bara lyckan.

Vi var höga!

Fika på det, hemrull i medvind och backryck som träningsschemat föreskrev.

Jag låg först, Magnus smög om mig, jag låg bakom och bidade tiden, och innan krönet tryckte, vevade, tvingade jag mig om honom. Ursinnigt. I nästan varje motlut. Allt enligt plan. Och det var vidrigt, jag var arg och lycklig och trött och pigg och stark och svag samtidigt. Spyfärdig och lycklig, sur och skrattande.

Det var en sjuhelvetes, jäkla sugande distansdräpare på 138km.

Satans vad jag älskar min cykel just nu.

Slut på inlägget!!

Skörda utan att så – ja!!

Tjena!!

Jag sitter här med oljiga post mek-fingrar och glor lite avslappnat på min skörd – nässlor. Nässlor är som ni vet supernyttiga. De finns närmare än du tror. De är uthålliga; plockar du på ett ställe kommer det snart nya. De sticks lite när man plockar dem, men med rätt handske/hud så rafsar du snabbt in en stor mängd av de delikata bladen till din soppa. Du ansar dem sedan och sköljer, kokar först en gång, häller bort vattnet och tar sedan nytt vatten. Lägg i lite buljong, mixa och i med en skvätt havregrädde – et voila! Din soppa är klar att serveras.

Våren är en tid för både sådd och skörd. Du kanske skördar frukterna av vinterns inneträning. Men du kanske också krattar löv, förbereder potatislandet och planterar spenat i pallkragarna. Du kanske klickar hem dillfrön och basilikaplantor mellan kedjeoljebeställningarna och ser fram emot all den TID du kommer att lägga ner på att vårda de små gröna bladen?

I så fall avundas jag dig.

Den här våren ligger mitt fokus på träning och tävling, inte trädgård. Och tur är väl det; här i villan finns annat på att göra-listan än just trädgården. På sin höjd hinner vi njuta av någon övervintrad piplök eller oreganoplanta. Vi kanske sätter lite smörgåskrasse.

Men det går att skörda utan att så! Och det finns mer att skörda därute än nässlor. Spana in min lista! För samtliga gäller att du sköljer noga, och för bäst smak och näringsvärde plockar dem innan blomning.

Då kör vi!

ETT. Svinmålla. Denna finfina lilla spenatliknande bladväxt växer oftast i drivor på mark som inte ännu är bevuxen med annat. Man använder den som just spenat. Och den är faktiskt släkt med quinoa! Bild längst upp till vänster.

TVÅ. Löktrav. Används i kryddsmör eller smaksättning i soppa och wok. Bilder näst längst upp till vänster.

TRE. Ängssyra. Ät som den är eller ha i smoothie. Smakar syrligt. Stora bilden till höger samt närbild längst ned.

Jag håller ibland guidningar om vilda ätliga växter. Ibland får jag frågor om näringsvärde och medicinalegenskaper. Jag frånsäger mig alltid sådan kunskap. Det viktigaste med vilda växter är att de överlag är nyttigare än sina tämjda syskon och att de finns därute att hämta.

Utan att du behöver så.

Smart va?

Go wild! Så ses vi snart i klungan.

Vad jag gjorde i söndags medan alla andra körde distans i vårsolen

Jo det ska jag tala om för er, tvättbjörnsnyllen.

Jag skurade trappen. I skuggan. Sedan käkade jag glass på Fristadstorget med två Västeråsvänner. Och så lite algsallad på det.

Låter som en typisk bakisdag, eller hur?

Det var det!

Sedan vaknade jag tidigt dagen därpå, drog på mig lyran och körde ett kyligt morgonpass innan frukost. Jag rev av några jobbmöten och dagen avslutades svettdrypande på boxningsklubben. Sedan käkade jag kroppkakor och planerade tävlingsvåren. Nu ska jag sova. Så det så!!

Att cykla när det borde vara kul

Oh my. Idag var det inte kul att cykla. Men ändå gjorde jag det, för att få vara ute i den magiska vårsolen och för att testa mitt nya sommar-kitt samt eventuellt skörda något QOM.

Sagt och gjort. Jag hade en seg, lång vårmorgon med kaffe på bron, solen i ögonen och lite innefix innan jag tog mig an kedjan. Den låg i badet och skulle på. Efter det sista lilla knäppet när kedjelåset hamnade på plats, tänk poppa en vinflaska, så rullade vi iväg.

Helvete vad tajt jag var i mitt kitt! Som jag matchade min cykel! Och som jag väntat på denna dag!

Sedan märkte jag hur stumma mina stackars ben var. Gårdagens vila med massageuppdrag i Västerås hade satt sig som ett smäck i låren. Det tog år att få ut! Jag var tvungen att blåsa ur dem redan på segmentet ut mot golfbanan. Sedan tänkte jag ta några vändor i Hugelstabacken, men det låg grushögar i prydliga strängar längs hela backen så jag körde bara en gång. Orka gå omkull under fredagsfyset.

Det var en annan cyklist i backen! En väl påpälsad kvinna på hybrid trummade taktfast upp och ner i backen. Jag undrar hur många vändor hon körde. Det får jag aldrig veta.

Sedan var det dags att blåsa på mot Ramshammar och vidare mot Sundbyholm, och vika av österut på böljande vägar mot Björsund.

Björsund är just ett sund som delar Strängnäs och Eskilstuna mitt itu. På Strängnässidan sundet finns en skylt som anger 22 km till Strängnäs. Det är en rar väg, slingrande och böljande. Jag körde kanske hundra meter på den, sedan vände jag.

Redan där hade jag tagit totalt fyra PP, och en mängd dåliga selfies. Det var en sådan dag, en solig aprildag med strejkande ben och stumheten från helvetet. Jag tog inte i, alls.

Helvete vad det blåste motvind.

Med motvinden är man aldrig utan sin träningskompis, som någon sa. Den är en pålitlig följeslagare som ständigt ser till att man får bygga pannben.

Och det fick jag.

För i motvinden är det ett tramptag i taget. Stannar man, så blir det inga tramptag, och då kommer man inte framåt. Och när vägen svängde till medvind var jag så frestad att jag tog chansen, och fick in en fartsträcka på lagom buckliga asfaltsvägar förbi Bränne. Och sedan svängde vägen till motvind igen. Och igen. Helvete vad bred Kjularakan är. Men jag tuggade på, och väl hemma vid grindstolpen satt katten och väntade och jag hade tuggat i mig nästan 60 km. Och slagit mitt gamla QOM mot golfbanan med fyra sekunder.

Massagekunden hade ställt in sin behandling, fick jag veta. Det blev till att sätta sig med te och macka utanför huset i solen. Lite ärenden på stan, hem och krama om lilla bonusfamiljen och fixa käk ihop med lite rödtjut till.

Imorgon ska en mer intensiv träning äga rum. Det ska bli någon form av intervallupplägg ut mot Sundbyholm igen. Först ska vi röja på gården här hemma, sedan ska det intervallas.

Jag gillar inte våren per definition. Den brukar alltid göra mig nyvaken på ett stressande sätt. Sorry våren, men du har massor av andra fans. Däremot vårcykling gillar jag. Tiden då man får cykla långa pass och på olika tider av dygnet och ibland flera gånger per dygn. Upptäcka allting på nytt.

Först morgoncykling, då fåglarna är som galna. Duscha. Pussa på cykeln, göra lite nytta på jobbet, och så ett pass på kvällen. Kanske med klubben. Solen som gör himlen rosa och benen som alltid vaknar i svalkan. Skönt slutkörda efter någon segmentsjakt somnar de sedan tillsammans med mig i det bästa sovhörnet.

Vakna, och planera en ny dag på cykeln.

Det är livet.

Det är det fantastiska, frihet-cyklist-singellivet när det är som bäst.

Dagens pass med Smestan

Tobias tog det här fina kortet på oss där vi står och klurar på olika spörsmål

Idag var det träningsdags med Team Smestan. PT-Johannes hade bestämt vad vi skulle göra men skulle på nåt årsmöte, så jag fick förmånen att valla runt oss.

Det är ett förtroende att få ansvaret för ett pass! Min ledarhjärna vill ju att alla ska ha det bra, och jag kan bara koppla av när jag vet att jag har valt rätt väg och cyklar snyggt genom stan och jag hoppas att alla ska tycka att det är kul och svettigt det vi gör.

Så att man vill komma med nästa gång också!

Vi drog iväg mot Ica Ekängens parkeringsplats. Älska dela hårdgjord yta med bilar. Här skulle tre teknikövningar äga rum:

  1. Plocka flaskan. Här ska man först ställa ner flaskan i farten, och sedan hämta upp den. Inte så lätt som det låter.
  2. Hands up. Här lyfter man händerna från styret i en antingen segergest eller för att ta av sig typ västen. Med lite tillit till cykeln och underlaget kan det funka riktigt bra, om man slappnar av och koncentrerar sig.
  3. Slutligen skulle vi cykla mellan två uppställda vattenflaskor i små tajta, väl avvägda svängar. Blicken framåt och hög växel i. Tillfredsställelsen när man lyckas är oändlig.

Detta är tre av många finfina teknikövningar som man kan träna på även hemma! Men det är ju såklart roligare att bese sina klubbkamrater försöka sig på konsterna.

Efter dessa tre övningar trampade vi iväg mot Kjula där intervaller skulle äga rum i ett motlut. På vägen dit började det svirra: en EIK-klunga kom forsande! Fick de väl göra! Vi fyrade av 20 intervaller uppdelat på 2 min, 1 min och 30 s.

Mitt i kom de igen, klungan! Fick de väl! Stackarna som bara fick köra en endaste gång, kände jag!

Alla flåsade i erforderliga mängder efteråt. Men alla log och skrattade också! Tror jag det! Ingen vill köra ett sånt upplägg på egen hand, men har man har ett gäng andra galningar flåsandes i nacken så blir det plötsligt meningsfullt.

Jag är alltid så nyfiken på vad folk har för strategier för att ta sig uppför backar i denna nötande form.

Rent pannbensmässigt alltså.

Personligen så är det exhibitionisten i mig som trampar iväg och ser jävligt snabb ut. Sedan tar andra identiteter över.

Fan vad trött jag är i mösspartiet.

Nu är det hög tid att stänga butiken. Imorgon är det vilodag och då kommer en del viktigheter äga rum, och på fredag är det korta spurter som gäller. Och då hoppas jag att massagekunderna bokar in sig så att jag får ett lagom hål mitt på dagen för mina timmar i solen.

Godnatt raringar, så hörs vi.

Skräpmil

Hej alla hjältar!

Fan vad jag nästan grät i morse. Jag hade vaknat tidigt efter en riktig skitnatt, och Karin hade heller inte sovit särskilt bra. Vi satt alla med streck till ögon vid råggröten. Jag dukade av, drog på mig lycran och kom iväg tidigare än vanligt. Drog som vanligt ut mot Lilla Nyby, i det svaga motlutet på väg 53 mot Örsta.

Benen var lite stumma efter helgens två kortare distanspass så det skulle bli en mjuk morgon för dem.

När vägen sakta svängde höger tillät jag mig att kasta ett getöga i vägrenen.

Där låg plastpåsar, gamla burkar och diverse saker. Ovanpå flöt vårfloden. Runt skräpet vilade fjolårsgräset, eller om det var skräpet som vilade i gräset. Allt som allt rann vägrenens skvalande vårflod över skräp i regelbundna mängder ända upp till Stenkvistarondellen. Stort som smått, gammalt som nytt. Kartong, plast, metall.

Min morgondeg till hjärna registrerade allt och försökte visualisera hur en ren vägren skulle se ut. Och om det verkligen var ok att en vägren skulle dras med all denna skit.

Det var då jag nästan grät!

För morgondegen tyckte inte det!

Degen vill inte beblanda synintrycken med plast. Plast ska göra nytta, inte störa vårfloden. Vårfloden ska porla långt borta från plasten.

Jag vill inte se detta. Jag måste göra något. Jag vill göra något. Jag vill ha en ren vägren.

Jag tillät mig att fundera vidare på detta tema under dagens förehavanden på jobbet. Jag litade på alla andras bedömningar och sa mest ”ja”. När jag sedan trampade iväg på min kvälls-sköljis, som varken var rolig eller medveten men rimlig och efterlängtad, fortsatte jag studera vägrenarna. Och så passade jag på att reka motorstadion i Gröndal, där jag och några till vill träna kurvor. Fatta att köra GP här!!

Jag tänkte på de där som ploggar, alltså joggar och plockar skräp samtidigt. De har tur som har en så fyndig term att samlas kring. Vad skulle vår motsvarighet vara? Plykla? Städa segment? Plocka segment?

ah men folk kommer ju slänga saker där igen, fattar du väl, orka bry sig, det är enklare att oja sig över dem som skräpar ner än att själv städa

Isåfall behöver vi nog en cykelkärra. Och väldigt breda leenden. Väg 53 från Skogsängens IP till Stenkvista-rondellen, kan det vara 3 km? Fatta att ha ett rent segment hela den sträckan.

Man borde städa alla QOM-segment!

Den här sträckan vill jag städa innan löven spricker.

Kanske med dig som läser detta?