RR #8: Markimlinjet 2018

Markim är ett så vackert namn som klingar mytomspunnet i hjärtat att jag hellre skriver Markimlinjet, trots att det kanske heter nationaldagsloppet, ok?

Dåså.

Ett par dagar hade gått sedan Falkenloppet, sista loppet i Stockholm 3-dagars. Efter två dagars vila var det dags att åter spänna vaderna inför 94 km kantvindslinje i Vallentuna.

Det har slumpat sig så, att varje lopp den här helgen har utspelat sig på lämpligt avstånd från min familj! Arlanda TT – Upplands Väsby, Kringelloppet – Botkyrka och så Markim – Vallentuna. Som att det var uppgjort från början! Mitt umgänge med familjen kan ibland bli rätt säsongsbundet med en lagom dos under hösten, kulmen under vinter/vår, för att avstanna helt under sommaren. Alternativt, enbart stanna till hos dem på väg till Gotland. Herregud vad självisk jag låter. Men men. Dags för RR!

Idag var det dags att tillämpa de lärdomar jag tillskansat mig under min hittills korta men intensiva tävlingsperiod. Sedan Falkenloppet ville jag lägga till en egenskap i min klungkörning: att vara en ordentlig del av lagarbetet. Jag ville framstå som stabil, kamratlig och stark. En cyklist att räkna med, både som med- och motspelare. Jag ville inge respekt, både för ben och vänskaplighet. Detta i hopp om att få nya vänner i klungan som kanske också körde solo för sin klubb eller som på annat sätt kände att de hade behov av någonting som min körning kunde bidra med.

Det nya skulle bli att starta i en större klunga än jag hittills gjort, att göra det ihop med eliten samt den totala längden på de tre varven, 94 km.

Vi var väl kanske 40 taggade cyklister på startlinjen i den plötsligt kyliga nationaldagsluften. Jag hade tvingat med mig mamma och pappa, och de lovade efteråt att de hade kul, trots kylan och det faktum att linjecykling inte är särskilt publikvänligt. Man ser klungan ett par gånger flyga förbi, och så kanske man har tid att stanna till spurten. Som belöning får man krama om en adrenalinstinn dotter.

Första varvet var en kraftmätning. Efter någon mil var första utbrytningen ett faktum. Vi försökte jaga ikapp utan resultat. Benen var rejält chockade, och jag hörde mig själv önska att detta var det enda varvet. Men de fick värma upp, och det skulle finnas gott om tid att mjuka upp dem och fokusera psyket.

Jag lade rejält med tid på lagarbetet. Nog så mycket att jag missade den andra utbrytningen, som jag förvisso inte hade egentlig avsikt att försöka gå med i. Det var intressant att se hur eliten körde. Jag studerade omkörningar, igångdrag och försök att skapa luckor och dra isär. Jag såg att det var vissa som plötsligt drog iväg, kanske med syfte att trötta ut konkurrerande lag. Jag hörde lite småsnack, och märkte att det var bra stämning. Man pratade faktiskt! Och man hade tysta överenskommelser om att dricka, äta nötter, osv. Det var trevligt.

Jag insåg snart att psyket är det viktigaste vapnet i linjelopp, ja i alla cykelgrenar egentligen. Det, och återhämtningen mellan backar och igångdrag. Sedan gäller att ha koll på utbrytningarna, och hitta lucka eller sällskap att gå med, eller inse när man bör spara sig och lugnt ligga kvar i sin egen klunga.

Jag försökte ligga så långt fram i klungan som möjligt, dra min bit och köra säkert. Köra stabilt, inte vobbla, att hålla min linje. Ligga nära dem som också hade detta fokus. Be om ursäkt om jag råkade ligga för nära och toucha någon. Jag var själv ute i gruset en gång när jag skulle lägga tillbaka ena flaskan, orutin. En tjej blev lite halvprejad av någon i en kurva och lade sig ner i slänten, inte bra. Tur att den såg mjuk ut. Överlag måste man se till allas säkerhet extremt noga, speciellt i kurvor. Annars är det bara att mata på, testa olika taktiker och ha kul.

Och kul, det har man!

När man kan hushålla så pass väl med krafterna att man kan hämta in en lucka, hänga med i ett backryck och ha is i magen när man inväntar ett ryck. Och då hänga på. Sedan fortsätter det så! När man minst anar det, eller mest anar det, så kommer rycket. Och då vill man flyga med, ner i bocken, upp från sadeln eller ner på sadeln och glida fram i samma fasansfulla supertempo som bara går att uppbåda på landsväg.

Banan? Den var lagom backig och försedd med trevliga kurvor! Kurvor är loppets krydda, man tvingas se framåt, vika upp cykeln, ner med knät mot asfalten, slicka linjen och smyga ut igen.

Spurten då? Ha ha. Nästa fråga tack! Här finns att lära. Primärt bör man studera banan så man vet exakt när man ska förbereda sig för striden. Inte för tidigt, inte för sent. Och då ska man ligga rätt, inte inlåst, med handlingsutrymme!

Så när en junior gick loss så att hästsvansen stod som en pil från hjälmen, så minns jag att jag tänkte: Var kom hon ifrån! Vad tidigt hon går!

Sedan insåg jag att det var i rättan tid. Men det var ingen frenesi i klungan, kanske för att vi var den sista av tre? Så det var ingen spurtstämning. Tyckte jag iallafall. Men jag krämade ur benen som tjöt och bände mig över mållinjen och kom in på plats 18 av 27, och så 10 till som DNF: ade.

Men jag hade rätt kadens. Och jag är nöjd med loppet. Jag hade tillämpat lärdomarna, jag hade kört på kapacitet, jag hade kört kamratligt och starkt och jag var redo att försöka gå med utbrytningarna nästa gång och positionera mig ännu bättre nästa spurt

På SM. Jag ska köra SM. Masters linje. I Båstad dagen innan midsommar. Ja!!

Jag har verkligen startat mig i form! Som folk som visste något sa att jag skulle göra.

Varje lopp en ny lärdom!

Och det var skönt att kunna cykla hem från loppet, en knapp mil norr om Vallentuna, och jag minns också att jag omvärderade begreppet nedskräpning.

I Markim kungjordes boten för nedskräpning utanför skräpzonen vid starten. 500 spänn till arrangörsklubben. Vackert så. Och här började mitt adrenalinstinna jag omvärdera en grundvärdering: om man håller sig till skräpzonerna, om man faktiskt kastar sin gelförpackning eller sesamkakepapper där, då kan det kanske spara lite tid bara det tas om hand efteråt? Det viktigaste måste ju vara att skräpet tas med från platsen, om inte av cyklisten i fråga så av en kvastbil eller den som har i uppgift att ta hand om det.

Fast nä. Jag kommer alltid att ha svårt att leva med att kasta plast i vägrenen. Den har inte gjort något för att förtjäna det. Så jobbigt är det inte att lägga ner siott sesamkakepapper tillbaka i ryggfickan.

Nåväl!

Känns grymt att kräma ur ett snitt på knappt 35,5 km/h (sorry, kör wattlöst).

Slut på denna RR.

Pappa tog bilden innan avfärd. Du fryser väl inte? Har du extra tröja med dig? Var är handskarna? Och Jockes bakhjul levererar ihop med nylimmat race-tub fram yes!!

Over and out.

Resultat här.

Känns ju bra att vinnaren Frida Knutsson är någon typ av regerande mästarinna i swe-cup he he

Annonser

Därför ska cykeln vara ren

samma färg på cykeln som på mig här ovan, ser någon gränsen eller? nä tänkte det.

Hej bloggen!

Igår hade vi klubbkväll med Smestan. Förutom att Johannes berättade om sina hisnande cykeläventyr, så käkade vi mat och drack öl. Och snackade träning. Och så firade vi in första advent med glögg och pepparkakor ❤ Och så diskuterade vi såklart lite aktuella frågor.

Eftersom det snart är valår kan det vara på sin plats med ett par officiella ställningstaganden i dessa frågor.

Därför ska cykeln vara ren mellan rundorna.

I min Västeråsiska cykeluppfostran var rengöring av fordonet en av grundpelarna. Jag som avskyr att städa och moppar golvet under dödshot, tyckte plötsligt att det var roligt. Efter varje runda skulle cykeln skötas om. Det tog ett tag innan jag fattade att detta även gällde vitala delar som kedja och kassett. Och det tog ett tag innan jag fattade vad som krävs för att den ska bli ren men jag har i alla fall insett att det är viktigt ok? Detta uppvaknande kom under ett Siljan Runt, när min cykel skulle transporteras med bil till starten och det var helt uppenbart vilken kedja som bar runt på extra vikt och var svart som natten. Min. Sedan dess har jag alltid – under stor njutning! – visat omtänksamhet gentemot kedjan. Det kan såklart alltid bli bättre, säger ni som vet. Ja ja. Men jag har i alla fall fattat varför det är viktigt. Och jag försöker sprida och förvalta den kunskapen. Det finns inget vackrare än en skinande blank kedja och kassett.

alla vet att en cykel alltid kan bli renare, jag med

Att det skulle vara onödigt att tvätta cykeln för att den blir skitig igen är som att vägra duscha för att man blir svettig snart igen. Cykeln är en förlängning av sin ryttare och en del av dig själv. Att inte vårda denna del av kroppen vore ovärdigt.

 

Därför är påputtning/puffning/ländryggsknuffning en dålig grej.

Ni kanske har sett det, upplevt det, observerat det, utfört det. Men har ni funderat på alternativen? Jag är emot påputtning inte bara för att det mestadels är män som gör det mot/för/på kvinnor (vilket pronomen är egentligen rätt??). Ställ frågan till dig själv: skulle jag använda denna metod för att hjälpa en medcyklist oavsett om det är en man eller kvinna jag vill hjälpa?

Inte? Fundera på dina värderingar och på dina förväntningar på kvinnor och män i sadeln.

Eller ja? Du är reko, men kan vara det på ett snyggare sätt.

För jag tycker fortfarande att det finns snyggare sätt att hjälpa en medcyklist. Vem vill bli påputtad? Inte jag.

Dels kan påputtandet skapa obalans hos cyklisten. Dels så finns det sätt att med klungans hjälp hjälpa fram en som sackar efter, till exempel genom att peppa muntligt. Eller genom att stänga in den i klungan så att den slipper dra och kan ligga i vinddraget. Eller låta den ligga på rulle.

etc, osv, mm.

Jag glömmer aldrig de gånger som påputtning har fått mig att känna mig förminskad som cyklist. Men jag glömmer heller aldrig de där gångerna som rundan till Norberg där jag fick mysa mitt i klungan tills jag återhämtat mig. Så fick alla vara med och känna att de hade hjälpt till också!

Och alla andra gånger då en klok ledare agerat jävligt smart och inkluderande för att få alla att känna sig starka i slutet av rundan.

Så… vad tycker du?

Vilket är det snyggaste sättet att göra rent cykeln?

img_1694

den här fiskaren på Danmarks sydspets kommer för alltid att vara en av mina stora inspirationskällor

We’re in this together.

Dagens inlägg får handla om kraften i partempo.

Jag körde lätt distans med Alex idag. Vi drog iväg på Smerundans sträckning, och fick en fin tur med några klättringar på viktiga segment. Det blev lite prat om det ena och det andra och även lite om journalistik eftersom både han och jag, om än i olika omfattning, är ledarskribenter.

Vi körde nästan konstant partempo. Och här är en stor nyckel till framgång för mig. Jag gillar att cykla tillsammans. Och då menar jag tillsammans på riktigt, med det där samspelet då man verkligen drar nytta av varandra. Den ena vill ta nåt QOM och får draghjälp. Den andra vill mosa i medvinden och man turas om att dra. Eller så krigar man styre vid styre i nåt motlut.

När sällskapet ligger bredvid och ökar sakta, sakta, så får det mig att också vilja öka. I bästa fall leder detta till att jag blir starkare. Det i sin tur gör att jag kan hänga med ännu lite starkare cyklister. Om de har samma beteende, så blir det en god cirkel för mig. Och någonstans i den där goda cirkeln uppfylls syftet med klungcykling.

Vissa ligger och stressar några meter framför, vinnlägger sig om att jag ska ligga bakom och känna mig svag och inte få någon som helst psykologisk kraft. Det beteendet är helt ärligt jävligt irriterande.

Ibland försvinner sällskapet i horisonten. Cyklister i horisonten kan fylla andra syften.

Det finns ju så många syften med cykling.

Det var det för idag. För övrigt lyckades jag pricka in en PP mitt i ett segment.

Hepp.

Blickfånget.

Tröttisbloggaren här. Sover knappt dessa dagar och nätter, sätter sig i huvudet men även i benen. Det huvudet inte orkar ta tag i, får benen åtgärda.

Sörmland! 

Backarna.

Gårdagens runda med Smestan och vad som gjorde den så … livgivande. 

Gemenskapen.

Hur kan gemenskap bli till utan att man pratar? 

Räcker skrattet, ekersången?

Räcker tilltäppandet av luckor som sker på kommando? 

Vad tänker en cyklist när blicken ligger på baknavet, eller på bakväxeln, eller på framnavet, eller på ländryggen på framförvarande? 

Någonstans runt avfarten mot Flodafors, i den där backen, tänker jag: Lucas rycker, jag drar ikapp. 

Sekunden innan tänker jag: meningen med landsvägscykling uppfylls nu.

Efter tre sekunder släpper jag. Lucas är redan långt borta.

Vid en backe som heter knektbacken, eller nåt, säger Niklas: ta ditt QOM nu, ok säger jag och trycker på fast låren redan bränner.

Sedan rycker Inge och Lucas och vi träffar på dem först vid toppen av backarna vid svalboviken.

Hur orkade jag? Vi?

Någonstans vid överfarten av tandlaån längs väg 214 nynnar jag. Sedan käkar jag en sesamkaka.

Någonstans mitt i alla dessa fragmenterade minnen från gårdagen och med de förstummade låren som fortfarande tillhör min totala kroppsmassa, den som är jag, när jag skriver detta sittandes i trädgården, så tänker jag:

Var låg blicken? 

Klungcyklisterna

Trött på inlägg om sol som speglar sig och sakta går ner i övergödda innanhav? 

Trött på euforiska wow-utbrott och schizofrena veckoplaner som aldrig håller? 

Varsågod, här kommer ett inlägg om lagtempo när det funkar som bäst.

Det vill säga, ett inlägg om syftet med att cykla landsväg. 

Ja, det finns faktiskt ett sådant.


Idag när jag körde till jobbet i sidvinden, smög två svartklädda typer upp bredvid mig. Det hände i höjd med fågeltornet strax söder om Rytterne 9-skylten och avfarten till asköviken. Jag är mycket ovan vid sällskap denna tid på dygnet så jag hajade till, men fann mig och hälsade på dem.

De skulle visst till Strömsholm, och jag skulle ju till Eskilstuna så jag sa jag ska till Eskilstuna.

Och så sa vi inte mer.

Det jag istället gjorde var att försiktigt, med en alfahonas självklarhet i varje tramptag, börja köra lagtempo med dem. Jag lade mig bakom dem och noterade hur de körde korta, jämna förningar med rimligt hög kadens. När hon gick upp framför honom för andra gången bestämde jag mig för att dra igång mitt eget deltagande.

Om de ville köra med mig, skulle de låta mig dra en lika kort stund som om det hade varit någon av dem, och sedan lösa av mig i vinden.

Så jag smög sakta upp, och undvek att titta bakåt i syfte att verka självklar. Och efter den där lagom avvägda tiden i vinden, så kom han mycket riktigt glidande på vänster sida för att smita in framför mig. Och efter ett tag kom hon, och när jag själv gick upp en andra gång, så förstod jag att de hade accepterat mig.

Så vi körde lagtempo till rytternekorset, och jag glömde fullständigt bort den PP jag hade planerat bakom 60-skylten vid Tidö-avfarten.

Och jag kunde fokuserat studera deras jämna, identiska kadens och konstatera att närmare själen i två främlingar går det inte att komma på de 23 minuter det tog att köra till korset.

Och när det kom en backe, så ställde sig den ena upp, och det var tecknet för den andra att göra detsamma. Och exakt samtidigt på krönet satte de sig ner.

Så frågade hon:

Är du från Umeå?

Och jag nästan dog av stolthet som jag alltid gör när någon tror att jag är från Norrland. Hon hade sett att det stod Le Peloton, Umeå, på mina älskade bibs (tack Camilla Lundberg för bra affär!!) och jag ville vara därifrån för att jag ville infria alla önskningar och förväntningar som de här två anonyma, superklungkompetenta cyklisterna hade på mig.

Men jag sa ju såklart att nej, jag har köpt dem på sajten Cykelkläder för tjejer från en i just Umeå och jag har inte ens varit i Umeå!

(Jag funderar fortfarande på bästa sättet att använda hennes fråga till att framstå som creddig)

Och så vände jag mot Kvicksund, och de rakt fram mot Strömholm, och ett anonymt cyklistmöte hade tillfälligt förgyllt min dag.

Eller ännu bättre, kanske blivit en del av min vardag.

Sen var det båt och solotramp till jobbet.

I medvind.

Ja.

LVG betyder lätt, vitt och gula rapsfält

Jag älskar mina ben.

Idag på Smerundan gjorde de, ihop med mina lungor, en sjuhelvetes insats i Sörmland. Och mina ben i sin tur älskade min styva, lätta racer med de styva, lätta, vita skorna och även om cykeln skramlade som en enarmad bandit, så höll den faktiskt. Bara jag var medveten och växlade med eftertanke.

Vi körde från Eskilstuna ner mot Hälleforsnäs över mot Mellösa-Harpsund. Vi tuggade oss upp till svalboviken, vi trampade oss upp för backarna och susade ner till korset på väg 214. Där fick vi en sydvästlig medvind från andra världar och kunde nudda 40-strecket i ett enastående 3-manna lagtempo.

Det var precis lika endorfinkickande som det låter.

Vilka var då vi?

Det var såklart lite olika konstellationer. Jag efteranmälde mig 10 minuter före starten och hade tänkt hinna kroka arm med nån lämplig klunga. Jag trodde mig ha lyckats med detta någon meter efter starten. Denna lämpliga sub 9-klunga verkade hungriga, men hade ögonen med sig och upptäckte snart att en turkos förorening hade smugit sig in i deras röd-svart-vita blomsterhav.

”Vem släppte in henne?”

Följt av

”Du tjejen, du är varmt välkommen att ligga sist men inte i rotationen”

Jahaja! utsparkad. Men jag förstår dem, vill man köra ihop sig så vill man. Och jag hade bättre saker för mig än att ligga på rulle i tio mil.

Jag hittade en rygg från storstan med sommarhus i Torshälla som jag drog runt ett tag. Han var rätt tystlåten men hann gnälla på att kommunens färgsortering tog för mkt plats under diskbänken. Och jag ville ju ha en klunga och han ville inte vänta in nån så jag lät honom löpa. Tack för partempot, och välkommen åter.

Och vid min pp vid en gran nånstans väster om Harpsund, kom så mitt embryo till klunga. Två rödklädda och en turkos – som jag ju! – körde förbi. Jag rusade ut ur skogen, körde ikapp men ifrån dem, lite besviken över deras tempo. Käkade styrlinda i motvinden och funderade på nästa steg.

Så plötsligt kom någon smygandes bakifrån. Den turkosa! Hon gick upp och drog ett tag tills vi kom ikapp ett gäng på fem med blandad härkomst. Efter den följande depån slog vi alla följe och den turkosa tuggade på stabilt i sidvinden. Vi tog backarna i svalboviken, jag gick upp och drog och vi nådde korset på väg 214.

Vi svängde höger.

En blågul rygg gick upp, och nästa gång vi växlade insåg vi att de andra var avhängda. Ingen hade sagt nåt och ingen hade märkt nåt. Och ingen annan rygg i sikte. Så vi tuggade på, och smög oss uppåt i fart, och hela denna medvindssträcka urartade till en avancerad form av Propagandacykling.

Vi var så starka, så jämna. Så jämnstarka. 

Så nådde vi infarten till Vilsta, och körde som det järngäng vi nu var, tillsammans in i mål.

Och då säger den turkosa: ah men lite kaffe och en macka och ett bad på det här, är ni på?

Såklart vi var! Den turkosa hette Carolin, och inuti den blågula fanns en som hette Martin. Så jag och Carolin och Martin drog av oss våra tröjor och plöjde ner i vattnet och gjorde det där riktigt svårslagna, som efter-cykelloppsbad i bibs och sport-bh är.

Sen torkade vi i solen och tog en kaffe till.

Kunde man ha det bättre?

I vimlet finns även lite folk jag cyklat grus med i vintras och så ett par Eskilstuna IK-klungor såklart. Jag minglade, och vinkade hej då till Carolin och Martin. Sen tog jag mig an mitt uppdrag att spana in Team Smestan genom en trevlig pratstund med speakern. Och triathleten i mål- och fikatältet. Team Smestan var alltså stolta arrangörer av Smerundan, och är en av tre Eskilstunaklubbar. De är relativt nystartade, har ca 40 medlemmar och nästintill reklamfria tröjor. Detta i syfte att göra kläderna tidlösa och stilrena.

Jag kände mig lite otrogen mot VCK när jag hörde mig för om deras tävlingsverksamhet, men allt som allt så verkade de riktigt reko, oavsett hur cykelhög jag var just då.

För det gick inte att vara annat.

Och sen åkte jag hem till Karin, och tömde kylskåpet på tofu och gjorde massa annat ocykligt. Men det är också cykligt, eftersom det ocykliga ger frid och ro i själen och därmed ökad kraft till cyklisthjärtat.

Ja. Så var det. Det var så.

Det var en bra dag, igen ❤


Innehåll: klungcyklist, hanteras varsamt 

Sitter i fönstersmygen och lyssnar på duvornas kutter och grannarnas inrökta lördagsgnabb. Imorgon är det Smerundan i Eskilstuna, ett motionslopp som körs på vackra Sörmlandsvägar. Min plan är att åka dit och spana lite på Team Smestan, en av Eskilstunaklubbarna jag inte känner så väl. Jag ska låta Racern få äran att köra detta lopp, eftersom Ridleyn behövs här hemma på tisdag då det vankas grusmil. Planen är att sova hos Karin efter loppet. Jag ska då passa på att betala tillbaka en skuld till hennes hälft med lite massage.
Jag ville därför rulla lätt idag och ledde en lugn grupp på distansrunda (i solen värmen försommarfärgerna!).

Som alla klungor har så hade även denna sin unika karaktär. Vi var nästan jämna förutom en cyklist, som vi anpassade farten till. Dynamiken var spännande att observera, det utvecklades en del klungsnack. Jag vill påstå att det började när jag gav ett tips till en herrcyklist jag ansåg var i behov av det: han lättade från sadeln ofta och låg framför mig, vilket orsakade en viss ryckighet. Så jag serverade honom pedaltricket: vill du lätta från sadeln på ett klungharmoniskt sätt, tryck i lite extra med ena pedalen.

Serverat, varsågod att ta om du vill.

Detta tips uppskattades på västeråscykeln där jag ledde en grupp män och kvinnor som var jätteduktiga och positiva.

Nu tog det en sekund efter mitt tips, så ville han börja tipsa den som var svagast i klungan om rätt kadens. Flera blandades in i diskussionen och jag valde till slut att själv ta kadens-snacket med cyklisten i fråga för att det på nåt sätt kändes bra att det kom från en ledare.

Klungan rullade på fint trots att vi var ojämna och lyckades foga in henne, ja det var en hon, bland oss. Men hon var ändå i fokus på ett sätt jag själv inte hade velat vara: ”är du med? Går det bra?” Och ”är hon med? Vänta hon ska med!” Etc.

Hela tiden ett gott uppsåt men som blir ett för stort fokus på den enskilda. Och jag kan inte låta bli att störa mig på att jag själv började tänka att det var ju ett väldigt sammanträffande att det var just HON som skulle hamna i fokus hos HONOM och inte den andra herrcyklisten som körde på minst lika låg kadens.

För det gjorde att jag tappade fokus.

Dessutom: herrcyklister som puttar på andra cyklister på ryggslutet (oj då jag råkade komma åt rumpan förlåt!!), detta går fetbort. Dels handlar det om balans, men även om integritet.

Sammantaget är det riktigt klurigt detta med att ge tips. Det är en sann balansgång! När jag leder grupper försöker jag att inte ge tips i onödan. Hellre ha diskussioner som kan få personen i fråga att själv tänka efter. För det är då man lär sig. Och jag vill att tips ska kunna ges till samtliga oavsett vad personen har mellan benen.

”Ah men det kan man väl!!” kanske nån läsare tänker. Jo, men man ska vara jävligt ödmjuk inför varje persons förkunskaper, teknik, utrustning, sinnesstämning etc. Uppenbara säkerhetsrisker eller klungrelaterade saker som att hålla höger/vänster, vara tajta eller sakta ner är en sak, men att ge tips för att göda sitt ego och för att personen tillhör en minoritet och därför är allmängods och öppen för alla ”cyklister som vet nåts” kunskaper om denna ädla konst, det går bara bort.

Raljerar lite, och vad vet jag om dagens begivenheter egentligen, och andra dagars, men som liknelse.

Å andra sidan: om man lyssnar på tips från folk och börjar störa sig men ändå lyssnar à la ”ta skit och gör det till guld”, då har man vunnit mycket! Lyssna, smaka, tugga, och svälj det du vill ha. Spotta ut resten.

Men jag önskar att jag inte reagerade så starkt på när just män förklarar för kvinnor hur man cyklar. Jag önskar att vi härmed ger varandra tips på ett ödmjukt sätt och ger fn i att putta varandra på röven! Och jag önskar att vi tar emot tips och gör dem till guld! Till styrka! Till rätt kadens! Och jag önskar att vi ibland bara kunde hålla käften och cykla och sköta klungdynamiken snyggt.

Jag önskar att jag själv kunde allt det.

Pust. Brännan fick sig en omgång idag iallafall, och en herre tyckte att hummusen på mackan på fiket var god. Ah men vad trevligt! Ja alltså inte lika god som den han gör när svärsonen kommer på besök, men ändå. Sen tipsade jag honom om jordnötssmör och ikaffe havremjölk.  Han skulle testa det. För övrigt ansåg han att havregrynsgröt var den bästa uppladdningen vilket jag håller helt med om.

Det här inlägget tar aldrig slut.

Jo, nu.

Nu.

Nu tar det slut.

img_0179-1

När hennes tårar torkade, kom mina

Jag ledde ett intropass förra helgen. Det slutade tyvärr med en mindre vurpa vid en trottoarkant, men på något vis var jag ändå nöjd med passet. Och det berodde till stor del på något som hände i början av turen, som hade kunnat gå riktigt illa.

Det var en dag med vind och kallt väder, en tuff dag för cyklister. Det var motvind, gruppen var ojämn och jag som ledare låg längst fram och njöt lite för mycket av utsikten för att kunna hålla koll på hela gruppen. Vid en korsning där vi samlades för ett snack om vägen såg jag plötsligt en cyklist som lämnat gruppen och börjat cykla hemåt. En annan i gruppen hade sett samma sak och vände genast för att göra henne sällskap hem; ”så att hon slipper cykla hem själv.”

Jag förstod inte riktigt vad som hade hänt, bara att två nybörjarcyklister hade lämnat min klunga för att de inte ville vara med längre. Jag satte iväg efter dem, och när jag kom ifatt ställde vi oss mitt på cykelvägen för att prata om läget.

Vi stod och samtalade bredvid den brusande trafiken i snålblåsten. Hon förklarade. Jag lyssnade. Hon hade kommit efter, ville inte sinka gruppen och var redo att åka hem.

Situationen var sinnebilden av den känsla som alla cyklister har känt någon gång:

Fan, lucka igen! De är snabbare. Jag kommer inte ikapp, vad svag jag är. De tycker säkert att jag är långsam. De orkar inte vänta på mig. Jag duger inte. Jag kan lika gärna åka hem.

Vad händer med oss om vi tillåts släppa i ett sådant läge? Vad tänker vi om oss själva och vår förmåga, vår lust, vår vilja att cykla, när vi kommer hem?

Alla har varit med om det, och många är fortfarande med om det.

Hon grät bakom de svarta cykelglasögonen. Jag föreslog att vi skulle bilda en eftertrupp på tre. Hon funderade, tankarna rusade.  Jag sa att vi fattar nästa beslut vid nästa korsning. Hon tittade på mig. Jag sa, det här händer ibland och då får man hitta lösningar; jag skulle bli så glad om du ville fortsätta cykla med oss.

Hon snörvlade. Tittade på mig en sista gång och sa okej. Så vände vi tillbaka till gruppen, och alla var samlade igen.

Snart drog vi iväg, och vid korsningen där nästa beslut skulle fattas, sa hon ja, med styrkan och beslutsamheten hos en som börjar återfå sitt självförtroende.

I slutet av turen, flera timmar senare, tackade hon mig för att jag övertygat henne att följa med oss.

Då fick jag en varm känsla i kroppen.

För en person som först är ledsen, och sedan blir glad, är det vackraste som finns.

Cykling utan psyke är som kaffe med för mycket socker

Det här inlägget hittade jag i bloggens utkast-folder, så det måste ha skrivits nån gång vid säsongens slut i oktober när jag borde ha varit i full gång med skrivandet. Men men, här kommer det. 

Fan va inget funkade i söndags när jag skulle njuta av mitt medelpass som jag lagt ut på klubbsidan.

Rutten var för kort, rutten ändrades under färd, intervallerna som jag längtat efter försvann i vimlet, benen var stumma, psyket jävlades. Jag trodde jag var snabb, men jag var slö. Jag trodde jag var stark, men kom inte ikapp. Jag trodde jag hade skallen med mig, men luckan till min nästa växte och jag fick pms-utbrott med jämna mellanrum – för att de körde på och inte brydde sig, på att de brydde sig för mycket så att jag kände mig förödmjukad, för att ja, för allt.

Till sist kom min sämsta sida fram: jag saktade ner gradvis, stannade, tog en privat PP vid en ödetomt och morrade. De andra fick klungcykla, spurta och ha sig bäst de ville.

Jag mötte upp resten vid kraftvärmeverket, där vi brukar runda av rundorna och säga några väl valda ord. Jag tog av mig brillorna och sa Nämen hej, det var länge sen!

Efter det hade vi en lång terapifika på ett mysigt kafé och diskussionerna fortatte långt in i olika ledarsidor på klubbens fb-sidor. Vad f-n gör man som ledare när klungan dras isär?

Några slutsatser:

  1. Den som blir efter måste ropa lucka så att de andra fattar. Det är mer irriterande för dem som ligger fram att inte veta om luckan, än att bli tillsagda i vad som kan tyckas vara ett tjat-tillstånd.
  2. Låt snabbisarna leka av sig. Kör några intervaller så att de får köra ur sig, så blir de lite nöjda och kan fokusera mer på klungan sen.
  3. Våga förklara syftet med passet utförligt i början, samt sträckningen och var olika moment är tänkta att ske, samt gärna också antal stopp. Det räcker inte att skriva en sak på nätet om passet om man sen inte håller sig till det. De andra har ändå kommit dit för passets skull, så lite på att de vill göra det du har tänkt dig.

 

Och viktigast: låt aldrig en hetsig klunga förstöra din dag.

att tänka cykel och bry sig samtidigt

Det här blir ett första inlägg som förmodligen inte blir läst av någon. Det känns rätt skönt, för då kan jag skriva lite vad som helst.

T ex att filosofera kring namnet på den här bloggen. Att döpa bloggen var den roligaste delen av beslutet att börja ha en egen plattform. Sen gick tiden och jag kom aldrig riktigt till skott med skrivandet.

Men nu ska jag börja. Det kommer bli inlägg både på kanadensiska och svenska eftersom mitt hjärta finns på båda ställena. Kanada har satt outplånliga spår i mig. Faktiskt första gången jag körde mtb och fick itutat att cyklister (som jag har blivit en av nu) och fotbollsspelare (som jag var då) var de mest vältränade idrottarna av alla. Det kändes ju bra.

Katja, som driver Cykelkatten där jag fick äran att vika ut mina texter som gästbloggare för några år sen, har sagt att jag ska posta samma inlägg där som jag gör här, för att komma igång.

Mitt cyklistliv fick en ny dimension när jag började  skriva där. Katjas sätt att uttrycka sig smittade av sig på mig, eller kanske väckte ett uttryckssätt till liv. På samma sätt som Kanada väckte en sida till liv.

Så jag skrev en massa texter och kände att jag nått ett av mina mål i livet, att ha en plattform där jag kunde fläka ut mig verbalt på en nischad sajt.

Sakteliga började läsarna blanda ihop våra inlägg. Jag älskade det, eftersom det för mig var ett tecken på att hon och jag ömsesidigt inspirerade varandra, tog efter varandra och började smälta samman. Eller så var läsarna för lata för att hålla reda på att det fanns två skribenter. Men jag tycker det är fascinerande hur två människor kan smälta samman. Tänk bara hur två människor t ex kan skriva böcker ihop, eller en poplåt, eller tolka varandras låtar, sjunga en duett, eller dansa bugg tillsammans, eller köra partempo! Jag älskar samarbete. Finns det nåt som kan göra mig tårögd av lycka så är det åsynen av, eller delaktigheten i ett sammansmältande som ett riktigt bra samarbete innebär.

Men det höll ju inte. Så Katja la upp den här sidan åt mig och sa ”Skriv”.

Sen sa hon, ”ska vi cykla?”

Så nu tänkte jag dra igång. För det finns alltid någonting om cykling att skriva, oavsett man ligger på sofflocket och inväntar torr asfalt eller sitter där bakom styret och nöter.

Den här bloggen har undertiteln ”en blogg som bryr sig”. Jag satte den titeln för att jag kommer att skriva om det jag bryr mig om, ur ett cykelperspektiv. Det kan vara muggåtgången på ett cykellopp, cykelkakor från växtriket eller klungpsykologi.

Faktum är att jag redan har tänkt ut en del taggar:

  • Klungpsykologiska rummet: om det som händer när cyklister i grupp cyklar tillsammans. Skönheten, storheten, styrkan. Och hur allt på en sekund kan gå åt h-ete i en klunga. Om hur en klunga tar hand om varandra utan att peka ut den som tas om hand som svag. Om hur för många ”går det bra?” kan göra mera skada än nytta. Om tyst diplomati, oskrivna regler och osynlig uppmuntran. De små tecknen som gör stor skillnad. Att ta cyklingens detaljer på allvar.
  • Förnekelser: om när jag gömmer mig från viktiga beslut t ex att köpa en mtb. Varför jag inte har gjort det än? Kanske för att folk som ger mig tips får en tjatande snarare än en uppmuntrande effet.
  • CK Midnatt: om nattcykling och allt annat stört som cyklister gör när andra sover
  • Gröna vägen: ett mål med den här bloggen är att främja återanvändning och att lyfta fram miljöanpassade cykelkläder och komponenter. Kläder är ju det jag kan bäst. Men även slangar har jag återanvänt. Här ska jag försöka inspirera genom att alltid foga ihop känslor till återbrukandet. Jag är trött på dkm-ish sidor som ger intrycket att skribenten är supermamman som fixar hembakt sursdegsbröd samtidigt som hon får orgasm av maken och ammar bäbisen, som förresten redan har fått sin första racer. Jag vill mosa sönder myten om supermammamiljökämparna utan snarare lyfta fram vardagshjältarna.
  • Grön gubbe: det här är en grön vardagsfeministisk blogg. Därför ska gubbar som gör jämställda saker lyftas fram. Kan bli en del intressanta personporträtt lyftas fram. Och andra normbrytare också såklart.
  • Gröna grillen: en annan idé är att göra personproträtt eller återge konversationer med personer som gör gröna cykelrelaterade val. Det kan vara intervjuer eller helt enkelt återgivanden av samtal i klungan som spridit gröna vibbar. Jag VET att revolutionen sker överallt, hela tiden. Och det bästa man kan göra är att gräva där man står. Kan du baka bröd? Bra, gör det med ekologiskt mjöl! Är du en bra talare? Bra, spela in youtube-klipp! Kan du lägga in gurkor? Bra, lägg in dem och sälj på torget.

FullSizeRender

Lite så.

Det kommer nog ta ett tag att hitta en profil här. Därför tänker jag vänta ett tag med att sprida adressen till den här sidan, och så tänker jag förbereda inlägg att publicera så att sidan hålls igång.