Pepp overload, please don’t go there.

Hello!

Brukar du bedöma eller bedömas?

I måndags blev jag utsatt för något jag naivt nog bara trodde fanns inom cykelsporten. Sånt där som får en att sakta bli mindre, sämre, mer irriterad och till slut, less. På sig själv, konstigt nog. Vilket gör att man inte presterar någonting alls och känner sig ännu sämre.

Japp.

Överpepp.

Har ni blivit överpeppade nån gång? Någon som i all välmening gett dig råd du inte bett om, berömt en gång för mycket, peppat dig till döds. Du står där i lokalen eller på tramporna och tänker fan, är jag så dålig att jag behöver alla de här råden? Av någon som inte ens är ledare eller instruktör?

I min roll som motionsledare inom cykling försökte jag motverka detta. Mina nuvarande gym-instruktörer försöker också motverka det genom att efter instruktionerna säga ”vi kommer runt och tittar och hjälper till”, ”coacha inte sönder varandra nu”.

Den hjälpen tar jag gärna emot. Något jag däremot inte är särskilt sugen på är när min partner står där med mitzar och ”coachar” och allt jag får höra är hur jag ska göra.

Det beteendet kan faktiskt dra åt skogen. Särskilt om det kommer från en snubbe, ni får ursäkta.

Jag fattar själv när jag gör rätt och när jag gör fel. Jag hör om slaget träffar rätt. Jag känner i foten om sparken sitter. Jag ber om hjälp när jag behöver hjälp.

Sisådär, det var kvällens gnällblogg i ett kärt ämne! Lite som att träffa på en gammal bekant man var rätt glad av att ha varit ifrån en längre period.

Träffar jag på hen igen vet jag hur jag ska agera, precis som med alla mönster man samlar på sig.

Gymkram på det!

(Några gymbilder blir det inte, där går gränsen även för bloggen)

Syra och segment

Hejsan!

Vill idag förmedla ett tips och en tanke som bygger på mina egna erfarenheter.

De består av min totala minnesbank, lagrad i ben och psyke.

Det handlar om syrans kraft.

Såhär var det nämligen i helgen: jag var i Eskilstuna för att försvara några segment, hänga med folk jag gillar och låta däcken smeka mina gamla hemmavägar. Allt detta uppnådde jag, och en sak var avgörande för att det skulle uppnås och det var syran!

Syran är nämligen det bästa botemedlet mot ben-apati. Benen vet detta, psyket vet detta. Och medcyklisterna vet detta, så när jag och Lucas värmde upp inför klubbtempoträningen på kvällen, gav han mig ett enda recept och det var att just ta i och trycka första sandabacken tills jag inte kunde prata och helvete det funkade såklart!

Såhär brukar det gå till för mig:

jag börjar cykla och benen är sega som sirap. Helvete jag har cyklat för många dagar i rad. Lucas försvinner i fjärran, huvet hänger ner, försommargrönskan försvinner in i det askmoln som min egen apati skapar åt mig. Jag trampar och rullar, frihjular och växlar.

Så kommer backen. Sanda. Lucas säger ta nu i så att du inte kan prata med mig när vi är på krönet där segmentet slutar eller under vägen dit. Jag börjar öka trycket och rikta kraften i pedalerna och trycka trycka trycka mig upp, tiden är inte viktig inte heller att ta segmentet är viktigt, ingenting är viktigt förutom att jag i slutet av segmentet andas som om lungorna aldrig sett luft förr. Men där står Lucas och ser nöjd ut för han fattar precis vad han och jag har åstadkommit och det är att ha trampat ur syran och fått ett par fräscha ben att komma ut på andra sidan.

Vi fortsätter så mot det egentliga målet med denna för-runda till klubbtempot: ett segment som heter Upp till toppen av Åsbyvägen och som nyligen stals från mig av en Marie Björklund. Segmentstölder händer ju när man drar från stan, men har man chansen att ta tillbaka sitt QOM så ska man ta den. Så vi tog den, och vid slutet av den 1,16 km långa syrafesten kunde vi båda konstatera att vi trampat åt oss varsin skön placering i listan. Och sen hade jag spännande mini-sendrag på ovanliga ställen i benen och syftet var uppnått. Det var dags att möta upp Smestan för klubbtempo, som kördes med ännu mera syra och den där påföljande viljan att ligga kvar i sin lagtempo-klunga trots den ständiga gränsen man när som helst skulle kunna kliva över.

Efteråt var det uppsluppet i hela kroppen. Som det är när man vill ta ut sig och gör det ihop med andra som vill det lika mycket.

Sammanfattningsvis kan man säga: vid apati, oavsett kroppsdel eller vindling i hjärnan, se till att ge dig själv en total jäkla genomkörare av något slag. Ska du duscha kallt för att få upp värmen, duscha iskallt, ska du skyltspurta, ta i så du vrålar vid varje skylt, ska du skriva en debattartikel eller säga det där du alltid velat säga:

ta i.

Det är så mycket skönare efteråt.

Foto Lucas och tack Sméstan för lagtempot ❤

Hit men inte längre – och skogsvideo för solocyklister

Kära läsare.

Det finns en sak som jag absolut inte kan gå med på.

Och det är att coronakrisen ska få skapa ökad ensamhet ibland oss, och fler ensamma människor.

Jag har funderat på detta både i mitt eget huvud och ihop med andra.

Hur reagerar redan ensamma människor på fysisk distansering och social isolering?

Eller kanske, vi som både har tränat upp vår förmåga att göra saker själv, men samtidigt är mycket känsliga för förnimmelsen av ensamhet?

Kommer denna kris, med gemensamma råd om hur man ska bete sig som verkar följas av de flesta, öka eller minska ensamheten?

Kan det bli så att vi, just för att råden är gemensamma och just nu följs kollektivt, passar på att faktiskt ringa den där vännen eller familjemedlemmen, oftare? Och därmed själva känner oss mindre ensamma? Och därmed får en sorts skärpt förhållande till oss själva och till det som vi mår bra av?

Eller blir känslan av ensamhet ännu större, för vad ska vi gå tillbaka till när krisen är över? Samma liv i förnimmelse av ensamhet, igen? Ett efterkris-liv som också är en sorts, om än, lågintensivt, kris-liv?

Å andra sidan: är det lite mer okej nu, att outa sin ensamhet och därmed få större chanser att, utan att vi skapar martyrer, bota den, på kort och lång sikt?

Jag själv märker direkt hur jag går ner mig om jag inte haft kontakt med minst en nära vän eller släkting varje dag. På telefon. Chatt och mess kan jag sen gammalt, det som krävs är telefon eller video. Precis som psykologerna säger att man ska.

Jag själv märker direkt om jag inte sätter upp exakt vad jag ska göra, och fokuserar på att få detta gjort och sedan tar en paus. Precis som jobba hemifrån-experterna säger att man ska.

Och jag vet exakt hur fladdrig jag kan bli i sinnet av att cykla själv för ofta. Men jag vet också att min fladdrighet kan förvandlas till frihet!

Därför avslutar jag det här inlägget med tre tips som motar bort känslan av ensamhet när du cyklar själv. Och ger plats för känslan av just frihet! Lite olikt mig, jag ger sällan tips. Helt enkelt för att jag själv möts av tips när jag egentligen behöver motivation. Och då dyker min motivation ännu mer. Så ok, vi kan säga att jag delar med mig av sådant jag själv brukar göra. Och jag hoppas att det kan öka er motivation. För jag är jävligt grym på både ensamhet och frihet:

Ett. Stå emot impulsen att höra av dig till andra under rundan. De finns kvar. Tänk istället på dem. Varför är du glad att vara vän med dem? Vad gör de som får dig att le? Du cyklar nu, de finns kvar att höra av dig till när du kommer hem. Du kommer dessutom att ha egna minnen från rundan som bara du kan relatera till. Njut av dessa hemliga minnesgåvor.

Två. När du tagit de kort du ska under en pp, se dig omkring och lägg undan mobilen. Det finns fler sätt att skapa minnen än att avbilda dem tvådimensionelt med mobilen. Se granar och mossa och himmel, studera observera. Hur luktar det just nu? Vilka djur har gått här? Visst är din kropp och din cykel bara en förlängning av björk och mossa?

Tre. Istället för att bara köra på, tänk på hur benen jobbar i de olika momenten. Uppför tar de dig metodiskt och tålmodigt, nedför trampar de glatt och klokt, över stigens små hinder balanserar de med perfekt teknik.

Och glöm aldrig:

Med en cykel är du inte ensam.

Aldrig någonsin.

OK?

Deal.

Och kolla gärna in min lilla skogsvideo för tipsen i videoformat!

Tack Katja för solovideo-inspo!!

Så tänker du dig snabb

Tja.

Jag körde Morning Spins idag för tredje gången. Ni vet, vi samlas 06.15 och kör tre varv runt Djurgården och samlas efteråt på Valhallabageriet för en kaffe och någonting degigt till. Körningen bränner i låren, biter i psyket, det skriker i kroppen. Som ett vidrigt litet mini-GP med andra ord! ❤

Jag hade nog högsta snittet och största spurt-viljan någonsin i morse. Detta trots, eller kanske tack vare, gårdagens skyltspurter. Men jag blev trots detta hopplöst avhängd tidigare på rundan än gångerna innan. Så prestationen var bättre än någonsin, men känslan var samtidigt sämre än någonsin. Och det går ju inte ihop, just eftersom cykling så ofta är så relativt!

Ja, trots detta höga snitt och ben som verkligen fortsatte kötta trots att jag körde själv, så kände jag mig extra avhängd idag.

Då kan det vara bra att ta till en reservtanke. Ni vet, man samlar ju på sig en del under åren som cyklist. För i cykel tävlar man ju aldrig mot sig själv även om alla säger det. Tävla kan man bara göra mot andra. Och tankarna kan spöka om man inte håller dem i schack. Så här kommer fem användbara tankar jag själv har lärt mig att ta till när jag blir avhängd. Välj och vraka, tugga och smaka, spotta ut det ni inte gillar och slicka i er det som var gottigt:

1. Du kom längre innan du blev avhängd än vad du gjorde varvet innan. Kanske en hel centimeter.

2. Du tog hjulet lite snabbare än vad du gjorde varvet innan.

3. Du hade en bättre position i klungan innan du tappade den, under en längre tid, än vad du hade varvet innan.

4. Du spurtade över ett visst krön lite mer fartfyllt och explosivt än vad du gjorde varvet innan.

5. Du kommer att vara starkare imorgon, än vad du var idag eftersom allt byggs upp av vila efter passet.

Sådär ja!

Nu ska jag gå och lägga mig och bygga muskler ✌️✌️✌️

Om inget av ovanstående funkar: kör en bro och bli som folk

Öppet lycka till-brev till team l’Echelon Stockholm

Kära amasoner!

(sorry svulstigt, men letat i hjärnan och hittar ingen mer passande titel)

Avhopparen här.

Yezzz, jag har ju kört med er två gånger och bägge gånger släppt. Första gången höll jag i ett bra tag och kom in i körningen efter ett tag, som det är med nya klungkamrater. Jag fick dock åka grindvakt hem, tack Putte! Sedan var jag trött, jättetrött, slut. Noor märkte exakt hur trött, och Amira märkte det också. Och Marre sen. Och alla som jag inte kunde säga hej då till för att tårarna bara sprutade.

Andra gången gick det först bättre, sedan var jag plötsligt borta då mitt fokus släppte en millisekund.

Sådant händer!

H-ete vad jag beundrar er.

Ni kör med ett fokus från andra världar. Ni kombinerar hjärta, hjärna och ben. Stenhård klungdisciplin för bäst flyt och benstyrka för kontinuitet.

Belgisk kedja 03:59h på halvvätterns 150 km, jag lyfter på hatten.

Jag bugar, redan nu.

Hoppas det är ok.

KÖR HÅRT PÅ SÖNDAG HÖRNI!!!

🐎🐎🐎

/er avhoppare,

som står lite blygt vid sidan av klungan och kikar under lugg

RR #8: Markimlinjet 2018

Markim är ett så vackert namn som klingar mytomspunnet i hjärtat att jag hellre skriver Markimlinjet, trots att det kanske heter nationaldagsloppet, ok?

Dåså.

Ett par dagar hade gått sedan Falkenloppet, sista loppet i Stockholm 3-dagars. Efter två dagars vila var det dags att åter spänna vaderna inför 94 km kantvindslinje i Vallentuna.

Det har slumpat sig så, att varje lopp den här helgen har utspelat sig på lämpligt avstånd från min familj! Arlanda TT – Upplands Väsby, Kringelloppet – Botkyrka och så Markim – Vallentuna. Som att det var uppgjort från början! Mitt umgänge med familjen kan ibland bli rätt säsongsbundet med en lagom dos under hösten, kulmen under vinter/vår, för att avstanna helt under sommaren. Alternativt, enbart stanna till hos dem på väg till Gotland. Herregud vad självisk jag låter. Men men. Dags för RR!

Idag var det dags att tillämpa de lärdomar jag tillskansat mig under min hittills korta men intensiva tävlingsperiod. Sedan Falkenloppet ville jag lägga till en egenskap i min klungkörning: att vara en ordentlig del av lagarbetet. Jag ville framstå som stabil, kamratlig och stark. En cyklist att räkna med, både som med- och motspelare. Jag ville inge respekt, både för ben och vänskaplighet. Detta i hopp om att få nya vänner i klungan som kanske också körde solo för sin klubb eller som på annat sätt kände att de hade behov av någonting som min körning kunde bidra med.

Det nya skulle bli att starta i en större klunga än jag hittills gjort, att göra det ihop med eliten samt den totala längden på de tre varven, 94 km.

Vi var väl kanske 40 taggade cyklister på startlinjen i den plötsligt kyliga nationaldagsluften. Jag hade tvingat med mig mamma och pappa, och de lovade efteråt att de hade kul, trots kylan och det faktum att linjecykling inte är särskilt publikvänligt. Man ser klungan ett par gånger flyga förbi, och så kanske man har tid att stanna till spurten. Som belöning får man krama om en adrenalinstinn dotter.

Första varvet var en kraftmätning. Efter någon mil var första utbrytningen ett faktum. Vi försökte jaga ikapp utan resultat. Benen var rejält chockade, och jag hörde mig själv önska att detta var det enda varvet. Men de fick värma upp, och det skulle finnas gott om tid att mjuka upp dem och fokusera psyket.

Jag lade rejält med tid på lagarbetet. Nog så mycket att jag missade den andra utbrytningen, som jag förvisso inte hade egentlig avsikt att försöka gå med i. Det var intressant att se hur eliten körde. Jag studerade omkörningar, igångdrag och försök att skapa luckor och dra isär. Jag såg att det var vissa som plötsligt drog iväg, kanske med syfte att trötta ut konkurrerande lag. Jag hörde lite småsnack, och märkte att det var bra stämning. Man pratade faktiskt! Och man hade tysta överenskommelser om att dricka, äta nötter, osv. Det var trevligt.

Jag insåg snart att psyket är det viktigaste vapnet i linjelopp, ja i alla cykelgrenar egentligen. Det, och återhämtningen mellan backar och igångdrag. Sedan gäller att ha koll på utbrytningarna, och hitta lucka eller sällskap att gå med, eller inse när man bör spara sig och lugnt ligga kvar i sin egen klunga.

Jag försökte ligga så långt fram i klungan som möjligt, dra min bit och köra säkert. Köra stabilt, inte vobbla, att hålla min linje. Ligga nära dem som också hade detta fokus. Be om ursäkt om jag råkade ligga för nära och toucha någon. Jag var själv ute i gruset en gång när jag skulle lägga tillbaka ena flaskan, orutin. En tjej blev lite halvprejad av någon i en kurva och lade sig ner i slänten, inte bra. Tur att den såg mjuk ut. Överlag måste man se till allas säkerhet extremt noga, speciellt i kurvor. Annars är det bara att mata på, testa olika taktiker och ha kul.

Och kul, det har man!

När man kan hushålla så pass väl med krafterna att man kan hämta in en lucka, hänga med i ett backryck och ha is i magen när man inväntar ett ryck. Och då hänga på. Sedan fortsätter det så! När man minst anar det, eller mest anar det, så kommer rycket. Och då vill man flyga med, ner i bocken, upp från sadeln eller ner på sadeln och glida fram i samma fasansfulla supertempo som bara går att uppbåda på landsväg.

Banan? Den var lagom backig och försedd med trevliga kurvor! Kurvor är loppets krydda, man tvingas se framåt, vika upp cykeln, ner med knät mot asfalten, slicka linjen och smyga ut igen.

Spurten då? Ha ha. Nästa fråga tack! Här finns att lära. Primärt bör man studera banan så man vet exakt när man ska förbereda sig för striden. Inte för tidigt, inte för sent. Och då ska man ligga rätt, inte inlåst, med handlingsutrymme!

Så när en junior gick loss så att hästsvansen stod som en pil från hjälmen, så minns jag att jag tänkte: Var kom hon ifrån! Vad tidigt hon går!

Sedan insåg jag att det var i rättan tid. Men det var ingen frenesi i klungan, kanske för att vi var den sista av tre? Så det var ingen spurtstämning. Tyckte jag iallafall. Men jag krämade ur benen som tjöt och bände mig över mållinjen och kom in på plats 18 av 27, och så 10 till som DNF: ade.

Men jag hade rätt kadens. Och jag är nöjd med loppet. Jag hade tillämpat lärdomarna, jag hade kört på kapacitet, jag hade kört kamratligt och starkt och jag var redo att försöka gå med utbrytningarna nästa gång och positionera mig ännu bättre nästa spurt

På SM. Jag ska köra SM. Masters linje. I Båstad dagen innan midsommar. Ja!!

Jag har verkligen startat mig i form! Som folk som visste något sa att jag skulle göra.

Varje lopp en ny lärdom!

Och det var skönt att kunna cykla hem från loppet, en knapp mil norr om Vallentuna, och jag minns också att jag omvärderade begreppet nedskräpning.

I Markim kungjordes boten för nedskräpning utanför skräpzonen vid starten. 500 spänn till arrangörsklubben. Vackert så. Och här började mitt adrenalinstinna jag omvärdera en grundvärdering: om man håller sig till skräpzonerna, om man faktiskt kastar sin gelförpackning eller sesamkakepapper där, då kan det kanske spara lite tid bara det tas om hand efteråt? Det viktigaste måste ju vara att skräpet tas med från platsen, om inte av cyklisten i fråga så av en kvastbil eller den som har i uppgift att ta hand om det.

Fast nä. Jag kommer alltid att ha svårt att leva med att kasta plast i vägrenen. Den har inte gjort något för att förtjäna det. Så jobbigt är det inte att lägga ner siott sesamkakepapper tillbaka i ryggfickan.

Nåväl!

Känns grymt att kräma ur ett snitt på knappt 35,5 km/h (sorry, kör wattlöst).

Slut på denna RR.

Pappa tog bilden innan avfärd. Du fryser väl inte? Har du extra tröja med dig? Var är handskarna? Och Jockes bakhjul levererar ihop med nylimmat race-tub fram yes!!

Over and out.

Resultat här.

Känns ju bra att vinnaren Frida Knutsson är någon typ av regerande mästarinna i swe-cup he he

Därför ska cykeln vara ren

samma färg på cykeln som på mig här ovan, ser någon gränsen eller? nä tänkte det.

Hej bloggen!

Igår hade vi klubbkväll med Smestan. Förutom att Johannes berättade om sina hisnande cykeläventyr, så käkade vi mat och drack öl. Och snackade träning. Och så firade vi in första advent med glögg och pepparkakor ❤ Och så diskuterade vi såklart lite aktuella frågor.

Eftersom det snart är valår kan det vara på sin plats med ett par officiella ställningstaganden i dessa frågor.

Därför ska cykeln vara ren mellan rundorna.

I min Västeråsiska cykeluppfostran var rengöring av fordonet en av grundpelarna. Jag som avskyr att städa och moppar golvet under dödshot, tyckte plötsligt att det var roligt. Efter varje runda skulle cykeln skötas om. Det tog ett tag innan jag fattade att detta även gällde vitala delar som kedja och kassett. Och det tog ett tag innan jag fattade vad som krävs för att den ska bli ren men jag har i alla fall insett att det är viktigt ok? Detta uppvaknande kom under ett Siljan Runt, när min cykel skulle transporteras med bil till starten och det var helt uppenbart vilken kedja som bar runt på extra vikt och var svart som natten. Min. Sedan dess har jag alltid – under stor njutning! – visat omtänksamhet gentemot kedjan. Det kan såklart alltid bli bättre, säger ni som vet. Ja ja. Men jag har i alla fall fattat varför det är viktigt. Och jag försöker sprida och förvalta den kunskapen. Det finns inget vackrare än en skinande blank kedja och kassett.

alla vet att en cykel alltid kan bli renare, jag med

Att det skulle vara onödigt att tvätta cykeln för att den blir skitig igen är som att vägra duscha för att man blir svettig snart igen. Cykeln är en förlängning av sin ryttare och en del av dig själv. Att inte vårda denna del av kroppen vore ovärdigt.

 

Därför är påputtning/puffning/ländryggsknuffning en dålig grej.

Ni kanske har sett det, upplevt det, observerat det, utfört det. Men har ni funderat på alternativen? Jag är emot påputtning inte bara för att det mestadels är män som gör det mot/för/på kvinnor (vilket pronomen är egentligen rätt??). Ställ frågan till dig själv: skulle jag använda denna metod för att hjälpa en medcyklist oavsett om det är en man eller kvinna jag vill hjälpa?

Inte? Fundera på dina värderingar och på dina förväntningar på kvinnor och män i sadeln.

Eller ja? Du är reko, men kan vara det på ett snyggare sätt.

För jag tycker fortfarande att det finns snyggare sätt att hjälpa en medcyklist. Vem vill bli påputtad? Inte jag.

Dels kan påputtandet skapa obalans hos cyklisten. Dels så finns det sätt att med klungans hjälp hjälpa fram en som sackar efter, till exempel genom att peppa muntligt. Eller genom att stänga in den i klungan så att den slipper dra och kan ligga i vinddraget. Eller låta den ligga på rulle.

etc, osv, mm.

Jag glömmer aldrig de gånger som påputtning har fått mig att känna mig förminskad som cyklist. Men jag glömmer heller aldrig de där gångerna som rundan till Norberg där jag fick mysa mitt i klungan tills jag återhämtat mig. Så fick alla vara med och känna att de hade hjälpt till också!

Och alla andra gånger då en klok ledare agerat jävligt smart och inkluderande för att få alla att känna sig starka i slutet av rundan.

Så… vad tycker du?

Vilket är det snyggaste sättet att göra rent cykeln?

img_1694

den här fiskaren på Danmarks sydspets kommer för alltid att vara en av mina stora inspirationskällor

We’re in this together.

Dagens inlägg får handla om kraften i partempo.

Jag körde lätt distans med Alex idag. Vi drog iväg på Smerundans sträckning, och fick en fin tur med några klättringar på viktiga segment. Det blev lite prat om det ena och det andra och även lite om journalistik eftersom både han och jag, om än i olika omfattning, är ledarskribenter.

Vi körde nästan konstant partempo. Och här är en stor nyckel till framgång för mig. Jag gillar att cykla tillsammans. Och då menar jag tillsammans på riktigt, med det där samspelet då man verkligen drar nytta av varandra. Den ena vill ta nåt QOM och får draghjälp. Den andra vill mosa i medvinden och man turas om att dra. Eller så krigar man styre vid styre i nåt motlut.

När sällskapet ligger bredvid och ökar sakta, sakta, så får det mig att också vilja öka. I bästa fall leder detta till att jag blir starkare. Det i sin tur gör att jag kan hänga med ännu lite starkare cyklister. Om de har samma beteende, så blir det en god cirkel för mig. Och någonstans i den där goda cirkeln uppfylls syftet med klungcykling.

Vissa ligger och stressar några meter framför, vinnlägger sig om att jag ska ligga bakom och känna mig svag och inte få någon som helst psykologisk kraft. Det beteendet är helt ärligt jävligt irriterande.

Ibland försvinner sällskapet i horisonten. Cyklister i horisonten kan fylla andra syften.

Det finns ju så många syften med cykling.

Det var det för idag. För övrigt lyckades jag pricka in en PP mitt i ett segment.

Hepp.

Blickfånget.

Tröttisbloggaren här. Sover knappt dessa dagar och nätter, sätter sig i huvudet men även i benen. Det huvudet inte orkar ta tag i, får benen åtgärda.

Sörmland! 

Backarna.

Gårdagens runda med Smestan och vad som gjorde den så … livgivande. 

Gemenskapen.

Hur kan gemenskap bli till utan att man pratar? 

Räcker skrattet, ekersången?

Räcker tilltäppandet av luckor som sker på kommando? 

Vad tänker en cyklist när blicken ligger på baknavet, eller på bakväxeln, eller på framnavet, eller på ländryggen på framförvarande? 

Någonstans runt avfarten mot Flodafors, i den där backen, tänker jag: Lucas rycker, jag drar ikapp. 

Sekunden innan tänker jag: meningen med landsvägscykling uppfylls nu.

Efter tre sekunder släpper jag. Lucas är redan långt borta.

Vid en backe som heter knektbacken, eller nåt, säger Niklas: ta ditt QOM nu, ok säger jag och trycker på fast låren redan bränner.

Sedan rycker Inge och Lucas och vi träffar på dem först vid toppen av backarna vid svalboviken.

Hur orkade jag? Vi?

Någonstans vid överfarten av tandlaån längs väg 214 nynnar jag. Sedan käkar jag en sesamkaka.

Någonstans mitt i alla dessa fragmenterade minnen från gårdagen och med de förstummade låren som fortfarande tillhör min totala kroppsmassa, den som är jag, när jag skriver detta sittandes i trädgården, så tänker jag:

Var låg blicken? 

Klungcyklisterna

Trött på inlägg om sol som speglar sig och sakta går ner i övergödda innanhav? 

Trött på euforiska wow-utbrott och schizofrena veckoplaner som aldrig håller? 

Varsågod, här kommer ett inlägg om lagtempo när det funkar som bäst.

Det vill säga, ett inlägg om syftet med att cykla landsväg. 

Ja, det finns faktiskt ett sådant.


Idag när jag körde till jobbet i sidvinden, smög två svartklädda typer upp bredvid mig. Det hände i höjd med fågeltornet strax söder om Rytterne 9-skylten och avfarten till asköviken. Jag är mycket ovan vid sällskap denna tid på dygnet så jag hajade till, men fann mig och hälsade på dem.

De skulle visst till Strömsholm, och jag skulle ju till Eskilstuna så jag sa jag ska till Eskilstuna.

Och så sa vi inte mer.

Det jag istället gjorde var att försiktigt, med en alfahonas självklarhet i varje tramptag, börja köra lagtempo med dem. Jag lade mig bakom dem och noterade hur de körde korta, jämna förningar med rimligt hög kadens. När hon gick upp framför honom för andra gången bestämde jag mig för att dra igång mitt eget deltagande.

Om de ville köra med mig, skulle de låta mig dra en lika kort stund som om det hade varit någon av dem, och sedan lösa av mig i vinden.

Så jag smög sakta upp, och undvek att titta bakåt i syfte att verka självklar. Och efter den där lagom avvägda tiden i vinden, så kom han mycket riktigt glidande på vänster sida för att smita in framför mig. Och efter ett tag kom hon, och när jag själv gick upp en andra gång, så förstod jag att de hade accepterat mig.

Så vi körde lagtempo till rytternekorset, och jag glömde fullständigt bort den PP jag hade planerat bakom 60-skylten vid Tidö-avfarten.

Och jag kunde fokuserat studera deras jämna, identiska kadens och konstatera att närmare själen i två främlingar går det inte att komma på de 23 minuter det tog att köra till korset.

Och när det kom en backe, så ställde sig den ena upp, och det var tecknet för den andra att göra detsamma. Och exakt samtidigt på krönet satte de sig ner.

Så frågade hon:

Är du från Umeå?

Och jag nästan dog av stolthet som jag alltid gör när någon tror att jag är från Norrland. Hon hade sett att det stod Le Peloton, Umeå, på mina älskade bibs (tack Camilla Lundberg för bra affär!!) och jag ville vara därifrån för att jag ville infria alla önskningar och förväntningar som de här två anonyma, superklungkompetenta cyklisterna hade på mig.

Men jag sa ju såklart att nej, jag har köpt dem på sajten Cykelkläder för tjejer från en i just Umeå och jag har inte ens varit i Umeå!

(Jag funderar fortfarande på bästa sättet att använda hennes fråga till att framstå som creddig)

Och så vände jag mot Kvicksund, och de rakt fram mot Strömholm, och ett anonymt cyklistmöte hade tillfälligt förgyllt min dag.

Eller ännu bättre, kanske blivit en del av min vardag.

Sen var det båt och solotramp till jobbet.

I medvind.

Ja.