Maten på Sverigetempot

”Falafel? Vi är i Norrbotten”.

Dessa närmast legendariska ord, yttrades av en pizzabagare i Gällivare. Vi hade 245k bakom oss och 95k framför. Jag såg ingen falafel på menyn men ibland har man tur. Naivt kan tyckas, men kanske hade de en påse i ett bortglömt hörn av frysen, tänkte jag.

Det skulle bli ett av många ost- och falafellösa pizzastopp på Sverigetempot. Oliver fick fylla fett- och sältarollen fram till det episka pizzastoppet i Burseryd dag 5. Där hade de vegansk ost. Vilket inte ens var skälet till att vi valde dem. Valet var enkelt, det fanns ingen annan pizzeria i Burseryd. Men ändå. Veganost i djupaste Småland!

Nu var vi flera veganer och andra fellows som föredrog växtriket. Och jag skulle säga att det gick förvånansvärt bra att hitta mat. Det enda födosöket som var något fattigt var det i Klippan, på macken som Gud glömde. Bananerna var slut, jag kom ut med tre rosenbröd och två havredryck med chokladsmak. Rätt ok ändå!

Frukost från affären blev effektiv: chiafrön i havremjölk. En liter havremjölk köptes på kvällen, hälften halsades innan läggdags, 2 dl blandades med chiafrön och blev det något över, hamnade resterna helt enkelt i vattenflaskan. Som en matig liten förmiddagsfika fick den halsas innan den blev varm. Genidrag!

På alla ordnade frukostar utom en fanns alltid havredryck och dito yoghurt. Kanske även någon liten vegopastej. Här breddes macka och lades i ryggfickan! Alltid sylt, till dem hederliga rostmackan, och alltid någon typ av flingor och alltid alltid juice. I Simlångsdalen sista morgonen blev det just den lösningen: rostad macka med två sorters marmelad, och flingor med juice. Kaffe såklart. Visst, lite fattigt, eller om man vill, kontinentalt. Men funkar i krig!

Godiset var lugnt. Hallonskallar och mentos. Gott & Blandat. Gärna direkt från sidofickan på bibsen.

Glassen var lugn. Piggelin nästan alltid, vegansk Magnum eller gräddstrut från Choice när det fanns. Men Piggelin var helt ärligt svårslagen med sin svalka. Dessutom budget. Perfa!

Älska mackarna. Circle K bjuckade alltid på vegansk bratwurst i French hotdog-bröd med sriracha majo i botten, om den inte var slut (för god??). På OKQ8 fick man sig oftast en falafelwrap, om personalen inte underskattat efterfrågan (”vi har ju beställt FEM falafelwraps till idag, är de redan slut??”). När vi ätit upp såg vi dessutom att de innehöll ägg. Wtf.

På Max fick man sig sin pålitliga grand deluxe eller veggie chicken, check på den. Shake deluxe om man car lagd åt det hållet. Norrländska Frasses hade hottat upp sig med vegoburgare (ja, en gg fick jag komplettera med vegansk bea från Coop). Sibylla hade oumph-burgare, nomelinomnom med extra ketchup.

Och pommes kunde man ju alltid få.

Bars var sällan ett problem och var de det, fick man retirera till den hederliga gamla sesamkakan. Billig och reko!

Vad mer?

Choklad slapp man ju bry sig om. Den skulle ändå smälta.

Men nötter i alla former såklart. Tofu mellan två brödskivor. Barnmat i klämförpackning. Bananer. Anammas lilla veganpizza Billy style med ost- och skinkimitation, snabbnudlar med smak av champinjon. Och så chips dårå.

Typ så var det med maten. Lite födosöks-hacks från växtriket på Sverigetempot.

Vad jag var sugen på efteråt?

Salladsblad.

Men lik förbannat blev det ostlös pizza med pommes i Smygehuk.

Och oliver.

Som såklart smakade underbart.

Jonas, Sverigetempots fotograf, tog omslagsbilden vid stämplingen i Kiruna. Hans bilder finns samlade här. Och den som ville kunde ju för övrigt alltid käka styrlinda, som man säger om cyklister i motvind, med fördel på de södra delarna av rutten

Hur var Sverigetempot?

Hur Sverigetempot gick vet ni. 153h och cykelbränna. Hur det såg ut har ni sett, det finns på Sverigetempots Instagram. Men hur det verkligen var, inne i bubblan, i motvinden utanför klungan, i fartvinden, i ekersången, i vattenstänken från flaskan som innehåller exakt så mycket som krävs för både bensvalka och vätskebalans.

Det vet ni inte.

Det kommer här.

Smygehuk 7 juli kl. 17.56. Jag har precis gått i mål i Sverigetempot. På målfotot med mig finns Eyvind och Wei. Bakom kameran står Sverigetempots fotograf, bästa Jonas. Höga på vittring plöjde vi de sista åkrarna genom Skåne. 2100k, hela jäkla landet. Euforin.

Riksgränsen 1 juli. Klockan är nån kvart i nio och jag är kollrig av lycka inför starten. Tjugo minuter kvar. En selfie på mig och Robert. Lägger upp den. Och minns exakt faserna som ledde hit: förnekelsen, acceptansen, de noggrannt genomförda och utvärderade träningsrundorna, jobbfikat där jag började hacka upp rutten i dagsetapper, hur han på verkstaden monterade tt-pinnarna på Amiran och hur Robert sedan vände på dem, hjulen och styrstammen som fick snabblånas och de rosa dito reservslangarna som lyckligtvis aldrig behövde användas. Packvåndan över bivvyn, som släppte precis tjugo minuter innan start.

Sverigetempot, som jag fruktat så länge att jag till slut börjat längta efter det, skulle nu genomföras. Eller, som man hade sagt om man varit bergsbestigare, toppattackeras.

Så hur var det då möjligt att köra ~300k per dag en vecka i sträck? På monotona inlandsvägar som skulle kräva ben och pannben från andra världar?

Jag tror att klunga, plan och upplägg, lagom många bokade nätter, väder, medvind, skräpmat, godis, vatten, packning utifrån behov samt respekt för rutten, och riktig jäkla bra hjul, gjorde det möjligt.

Varför var det viktigt med en plan?

För känslan av genomförbarhet. Jag bokade min första natt i Gällivare (245k) men bokade om så snart jag träffat på Eyvind och skulle köra med klungan. Jokkmokk 340k dag #1 skrämde lite men när vi dunkade in på hotellet kl. 22:27 den 1 juli, hade vi ju gjort det.

Jag hade då kört med flera olika gäng, som det gärna blir första dagen, och tuggat den sista biten i motvind ihop med Lisa från randonneur Stockholm. Jag följde sedan Eyvinds plan och bokade även Storuman och Östersund. Lagom många, för att slippa boka av om jag blev avhängd.

I Jokkmokk fick en kille från orten provköra Amiran. Han var lycklig. Det var kul.

Hur gick det med bivvyn?

Bivvyn och liggunderlaget rykte ur packningen i depån i Östersund. Min klunga skulle ju bo på hotell. Dessutom försvann en del annat såsom den tredje (!) jerseyn, dito paret strumpor och civila brallor (man cyklar, sköter alla dagens ärenden i bibs, tar en dusch och går och lägger sig, frukost i bibs, repeat, kan vira handduken runt sig som kjol). Totalt kunde jag slimma av en volym motsvarande hela framväskan.

I min iver att cykla lättpackat, hade jag till och med rationaliserat bort locket på tandkrämstuben.

På vilket sätt var tt-pinnarna avgörande?

För att de gav fart, variation och fördelning av kroppsvikt. Visst, dag fem hade jag träningsvärk i nacken. Då fick jag tips om stretching. Dag fem kom jag också på att jag skulle vika upp kepsen så att jag fick ett större synfält framåt. Det minskade också trycket på nacken. Men jag kunde lätta från sadeln och därmed slippa onödigt mycket rumpskav.

Utan pinnarna hade jag heller aldrig kunnat hämta upp en lucka eller haft lika kul utför. Som man har när en tolv personers klunga sprider ut sig över vägbanan, formerar spontana miniryck eller flyter förbi solo i fartvinden bara för att det är så livsbejakande att köra fort utför.

Varför körde Wei med strumpor på pinnarna?

Han hade tvättat och de skulle torka. De torkade jättefort. Ett ultra-hack han lärt sig och nu förde vidare.

Knäna. Vänsterfotens tår. Berätta.

Knäna var bäst. De bara jobbade på i tysthet. Säkert delvis för att pinnarna fick musklerna att belasta rätt. Vänster fots tår domnade dock ständigt, en observant medcyklist hjälpte mig till insikt om att klossen satt för långt fram på skon. Jag satte stor press på liten yta. Domningen sitter i än. Klossen justerade jag när jag kom hem.

Godiset. Skräpmaten. Det ständiga ätandet och drickandet. Vad fyllde det för funktion?

Ätandet och drickandet var allt. Jag gjorde allting rätt. Har aldrig käkat så mycket godis under en vecka. Det höll mig på rull. Hellre tio mentos än väggen. Hellre ta emot en koffeingel när någon erbjuder, än väggen. Medcyklister ser sådant man själv missar. Vatten, ständig prio. Hade man inget, frågade man någon. Hade man över, erbjöd man någon som såg törstig och torr ut. Och fanns där en fjällbäck när hela klungan gick torr, stannade man och fyllde på.

De effektiva stoppen. Din oro för att bli klungan tidstjuv. Hur gjorde ni?

Planering och fokus. Flera saker i samma stopp. De återkommande pp-rycken. Effektiviteten peakade när Patch föredömligt tog beställningar på vegoburgare i klungan och förbeställde till Sibylla i Arvidsjaur. Vid toppen av Vemdalsskalet fyllde Adam en kundvagn med folks flaskor för att slippa gå fram och tillbaka. Sådana saker. Klungans samlade erfarenhet.

När vi någon gång failade och fick bråttom, åt och fyllde vi flaskor under tystnad. Prat tog tid, och vi visste ju alla vad som skulle göras. Det skulle ätas, fyllas på flaskor, gås på toa och på sin höjd messas någon ryggtavla i kvällssol hem. På detta sätt fick vi ihop våra 5-6h sömn per natt och kunde starta i rimlig tid kl. 07-07.30, samt anlända för natten vid kanske 21-22. Nattcykling var en annan resa, vi satsade på rutiner och mattider som kroppen kunde känna igen sig i. Det höll.

Både Martin och Thomas borstade tänderna i klungan. Varför?

Jag vet inte.

Dag 4 var både himmel och helvete. Ni klättrade uppför Vemdalsskalet, susade nedför det och sedan väggade du i skogskorridoren norr om Sveg. Vad hände?

Dag 4 körde vi Östersund-Älvdalen. Trakterna söder om Östersund var magiska. Jämtland var vackraste landskapet med sina ängar och vidder och färger. Härjedalen bjöd på två klättringar till skalets topp, där alla gick in i zonen. På det följde utförslöpan från just himlen. 71km/h, i Sverige! Sedan kom den beryktade skogskorridoren tillika kalhygge.

60k motvind till Sveg och lunch. Jag tappade två klungor och blev ståendes. Amiran hängde med styret. Pannbenet räckte inte. Varken godis, vatten eller tt-pinnarnas vila gjorde någon skillnad. Ensamheten i motvinden utanför två tappade klungor var… bedövande.

Timón hämtade upp mig. De resterande 38k bogserade detta lilla kraftpaket till medcyklist mig genom hela korridorshelvetet till väg. Jag var för slut för att svara annat än enstavigt på Timóns frågor. Mitt frihjul fick tillkännage att farten han höll var lagom. Ankomsten till Sveg var obeskrivlig.

Fick ni regn?

Ja, efter pizzan i Burseryd kl. 21 dag 5 (magin vi fellow vegans fick med veganost mitt i Småland!). På med regnkläder, lysen, batteripack, all död vikt fick nu sin användning när det var 48k kvar till pensionatet.

Eyvind ville fortsätta cykla hela natten, övervägde du någonsin det?

Ja och nej. Nej pga skräcken inför sömnighet och brist på ladd i lampor och Garmin. Var ju ändå 230k. Men också ja. Benen var igång, jag hade inget bokat boende och natten var varm. Det vore väldigt Sverigetempo-aktigt att göra det. Dessutom framstod plötsligt tupplur i busskur som något fullständigt normalt.

Är du glad att du inte gjorde det?

Ja. Jag hade inte velat klättra Hallandsåsen i regn och mörker. Jag bad istället kvinnan på vandrarhemmet att lägga in en extra madrass i de andras rum. Benen var trötta nu. En dagsetapp kvar. Kvaliteten på de fem timmarnas sömn var ofattbar.

Skånes bokskogar. Skylten Smygehuk 1. Ankomsten. Målgången. Berätta.

Vi gick i mål. I kvällssol. Klungan delades upp efter de fuktiga bokskogarna och klättringarna över åsen. Det hade inte funnits något extra att ta till för att täppa luckor de senaste två dagarna. Målgångsreserven var just en målgångsreserv. Men målgången, vilken målgång.

Badade ni?

Ja.

Hur gick det för Robert?

Fan också. Robert var tvungen att bryta i Östersund. Då hade han kört 960k med knäont. Det uppstod plötsligt och höll i sig trots tusen försök till lindring. Målgångskramen han gav mig i Smygehuk sa allt. Han är outsägligt revanschsugen.

Och faktum kvarstår. Beslut att bryta är ofta välövervägda och därmed kloka.

Vad njuter du mest av nu?

Plötslig ineffektivitet.

Och mer?

Ja… Man går i mål efter 2100k och drabbas av någon sorts känsla av.. oövervinnlighet?

Oövervinnlighet?

Ja.

Oövervinnlighet. Vi förstår. Det är okej.

Ingen sätter sig på den som har genomfört Sverigetempot.

Tack som f-n till arrangörsteamet som gjorde detta ta mig tusan bästa jag gjort på en cykel, möjligt, och Blyckert bredvid mig för aldrig sinande entusiasm

Ja, det är Mitch Docker som intervjuar arrangören Peter Tonér och mig för sin podd som snart väl kommer ut, och ja, jag körde tre timmar snabbare än honom

Fotokudos till Jonas, Timón och Adam och hela jäkla klungan för allt annat

Läs mer om Sverigetempot här.

Och glöm för guds skull inte att spana in den heltäckande samlingen av riktigt snygga foton från Sverigetempot, som Jonas tagit, här