Mossa, massa, människa.

Sorry Naturskyddsföreningen, titeln på er årsbok för x år sen var för bra för att inte bli snodd

Nu jävlar ska jag matblogga.

Jag som lovade er att aldrig göra det, faller nu till föga eftersom jag inte ätit på några dagar. Och inspirationen kommer från något så anspråkslöst som lite hederlig mossa!

Mossan väntar tålmodigt nära marken. Den tar näring från luften och breder lugnt och stilla ut sig och sina kompisar över stora arealer, täcker stenar och stammar och grenar med sitt gröna fluff. Ett vitare fluff hänger nonchalant och majestätiskt från granen, den känns sladdrig och blöt mellan fingrarna. Bägge luktar intensivt av skog.

Vi har tillverkat mosschips. Ja ni läste rätt! Vår fantastiska guru har lärt oss hur man plockar mossor och lavar, rensar och blandar med strimlad grönkål, blandar tre sorters dressingar och kramar in dessa i lav-mossa-kål-blandningen.

Grön med spirulina. Gul med gurkmeja. Och röd med rödbeta.

Alla tre med samma krämiga, förföriska grund.

Och alla tre så groteskt färgrika.

Så vi bredde ut dem på ollar, japp detta pikanta namn är namnet på torkugnens plåtar. Och så in i ugnen på 40 grader och imorgon är de klara.

I bastun övervägde jag allvarligt att börja lägga ut en del levande föda-recept här på bloggen. Bloggen som aldrig skulle kasta recept i nyllet på folk. Men först nu har jag insett hur enkelt och roligt detta är. Så färgrik och smakrikt. Och kreativt, och vardagsnära.

Det är först nu jag har insett att raw food:are inte bara är glassiga brudar som skrattar. Eller övertända gå på:are med kritvita leenden. Det kan lika gärna vara vitskäggiga, ödmjuka, lågmälda 74-åringar. Som också skrattar. Och som också kladdar runt när de lagar mat!

Att hitta råvaran i skogen, rensa den varligt, ta del av den 74-åriga röstens mjuka instruktioner och få massera in rödbetsdressing i dessa lavar och mossor. För att sedan breda ut det på en plåt.

Det går inte att inte matblogga om en sådan sak.

Det går inte att inte.

Så får vi se vad bloggen bjuder på imorgon.

Här kommer några matblogg-bilder.

Sedan säger jag ett eftersvettande bastugodnatt. Ta hand om ert novembermörker, så ses vi snart igen.

Annonser

Syrad, saltad, badad: dag 4 i Närke

Jahaja, så var det dags att trycka ett blogginlägg om dag 4. Jag har nämligen ägnat de senaste timmarna åt något så tålamodsprövande som att hacka grönsaker. Och inte vilka som helst, utan vitkål och morötter!

Den som någonsin sett mig hacka morötter vet att jag alltid tar fram dubbelt så många eftersom hälften hamnar i min mage. Detta sker under själva hackandet. De fastnar på mina fingrar som i samma ögonblick dras till min mun med magnetisk kraft. Formeln gäller även vitkål, palsternacka, fänkål och selleri. Dock inte potatis, så vill man säkra produktionen ska man sätta mig på potatis när det ska lagas middag.

Idag skulle dock inte en endaste liten morotsslymmel åka magnetbana ner i svalget. Vi fastar och konsumerar därmed morot enbart i flytande form. Så jag fick motstå varje impuls och istället snällt bese de små orange godingarna försvinna bli till vackra konstverk som sedan åkte ner i glasburkar.

Vi syrade!

Mjölksyrning går ut på att göda goda bakterier i syrefri miljö och sedan äta upp dem och låta dem göra nytta för kroppen. Matsmältningen. Där all hälsa sitter.

Först hackade vi vitkål. Efter att vi hackat den, masserade vi sönder dess cellväggar med händerna för att ge fri lejd till bakterierna att ta för sig när sedan miljön blev syrefri. Enligt sägnen fick sig också vår burk lite av vårt eget, unika DNA med sig på syrningsfärden. Sedan blandade vi i en matsked salt, ett litet äpple, en halv hackad rödlök, lagom med ingefära samt de fasansfullt lockande morotsskivorna.

Vi instruerades att skära hjärtan av dem. Jag gjorde ett, sedan tog jag dekorationskniven och gjorde ett räfflat snitt tvärs igenom.

Hah.

Den försvann sedan ur minnet och ner i någons burk.

Vi körde ner en knuten näve i burken och pressade samman grönsakerna så tätt att jag nästan tyckte synd om dem. Men manövern gjordes för bakterierna skull. Vätskan som pressades ur användes till nästa sats.

Så lade vi ett vitkålsblad som lock, på med en morotsstubbe och så var det klart.

Nu skulle de syras i några veckor och sedan används det kvarvarande spadet i burken, för allt kan inte pressas ur, till vår nästa sats hemma.

Som kombucha!

Älska när goda ting får fortsätta leva.

Men de får det inte av sig själv. Vi måste underhålla dem då och då.

Livet är inte, det byggs, som Are Waerland ska ha sagt. Och hälsogurus citat ska även de få leva vidare.

Det var därmed dagens tålamodsprövande insats.

*Radioövergång till det som krävde mindre tålamod mer hände till följd av en röst som sa:*

Bada.

Jo. Vi hade just druckit 12-juicen, med grönkål och äpple, då rösten i mitt huvud sade just detta ord. Jag hade väntat, den hade bara viskat det till mig innan. Men nu sade den det, klart och tydligt utan att sluddra. Det gick inte att misstolka. Så det var bara att lyda.

Vi gick vår promenad, jag och min rumskamrat Freja, en hund gick med i koppel, och när vi diskuterat syrning och groddning och implementation av dessa element i vår vardag, så dök sjön upp i mitt synfält. Jag vinkade hej då till Freja, hon önskade mig lycka till och jag stövlade ut över den blöta ängen till en rastplats med brygga. Av med paltorna, trippa ner i det halvmeterdjupa vattnet och luta sig bakåt.

Novembervattnet.

Kroppen lät sig genomsköljas och jag hävde mig upp på bryggan. Fötterna var lite kalla men resten av kroppen fnös åt temperaturen. Eller snarare omfamnade den. Var skönt ju!

Men framför allt uppfriskande för hjärnan.

Väl uppe i huset var det brasa, och yoga stod nu på schemat. Vi gjorde Tibetaberna, fem enkla yogarörelser som gör underverk för den långsiktiga rörligheten. Läraren hade tidigare under dagen setts jogga förbi vår lilla sovstuga med en tallkvist i näven. Han hade hämtat in lite mat. Jag tror att han ska ha den i juicen, som han pressar med sin 15 000 kronorspress. Den borde ta tallbar för det priset.

Nåja.

Ikväll efter sista juicen vid 18, blir det bastu och sedan ska jag besöka helvetet för att sedan komma in i himlen. Väl där ska jag tumla runt med salivsträng i mungipan och huden vibrerande av liv. Saliven torkar och jag sätter mig upp och får kanske en kopp te och definitivt en filt om axlarna. Jag kommer att ha skrikit, gråtit, andats hårt för att överleva smärtan och därmed stimulera syretillförseln.

Jag ska få bindvävsmassage. Av vår andra lärare, Johan. Detta kommer mer än lägligt då jag ämnar fördjupa mina massörfärdigheter med denna teknik nu i helgen.

Mer om det imorgon, jag kommer inte kunna skriva efter den behandlingen.

Huset vilar. November är mjuk och varm, brasan glöder och snart ska vi dricka juice igen. Med ingefära.

Sådan är min tredje dag på kuren.

Ah men just det. Glömde säga att jag inledde dagen med att 06.35 spy upp två liter saltvatten, så att jag fick dricka två liter till. Undrar om det var en passning från min mor som ständigt förfasar sig över mina saltstänkta matvanor. Hon ställer undan saltet, jag plockar fram det. Så är våra roller.

Notera för övrigt hur spontant grönsakerna trillar ur burken på fotot.

Göteborg!!

Hej från bron!

Jag bloggar mig hem från jobbresan till Göteborg. Hjärnan är degig, smått mobildampig, men nöjd. På flera plan.

Jag körde min morgonlöpning som planerat. Den funkade! Benen skrapade ihop fem gryningkilometrar från centrala stan och upp på bron till Hisingen, ner på Hisingen och så tillbaka igen med en extra vända för att få ihop de fem.

Den stora chocken var allt liv som redan börjat 0530 på morgonen. Bussar, spårvagnar, cyklister. Jag var väl i en stor stad helt enkelt.

Senare cyklade jag hem från svenska mässan på hotellets lånecykel. Eftermiddagen var disig, himlen ljuvlig, jag trampade mig långsamt fram och tänkte på cykelbanor. Markeringarna i gatan. Och vägvisningsskyltarna för cyklister. Det är dessa faktorer som får mig mest att känna mig välkommen som cyklist i en ny stad.

En speciell krydda med att cykla i Göteborg är såklart alla spår i gatan. Kanske något som bidrar till ökad disciplin bland cykelburna; separationen från spåriga vägar som drivkraft att hålla sig i cykelfilen…

När jag nådde hotellet och hade tid innan tåget gick, körde jag upp på bron från gryningens löpning. Den var oemotståndlig, så turkos och förföriskt insvept i novemberdis!

Högst uppe på bron stannade jag och tog kortet. Sedan körde jag mot enkelriktat tillbaka ner för att hinna till tåget. Hade jag kört vidare i jakt på ett vettigt ställe att korsa vägen och vända, hade jag missat tåget.

Jag tänkte då på hur det skulle blivit om cyklister på riktigt varit en stor trafikantgrupp. Som bilist hade jag aldrig kommit undan med att köra mot enkelriktat. Men nu gjorde jag det, för det kom bara två mötande cyklister. Jag hoppas de såg mitt uttryckligt långsamma trampande och hotellets logga på cykeln.

En turist att ha överseende med, inte en tidsoptimist som jobbar för ökad cykling.

Jag hann med tåget. Jag körde min löpning. Jag avverkade mina möten och roddade min del av resten av det vi gjorde med jobbet.

Så bra gjorde jag allt detta att jag var värd första klass i tyst avdelning hem.

Slut på inlägget, på återseende Göteborg du broars, gräsbevuxna spårvagnsrälsars och lånecyklars stad.

Morgoncykling!!

OMG måste bara blogga ut en grej kort här!!

Fick cykla till jobbet idag. Äntligen!! nix, körde inte 120 km i mörker och kyla, utan hade turen att få låna en CITY BIKE vid Tekniska Högskolan och därifrån trampa över till Kungsholmen! Ja, de där Gröna Lund-cyklarna som folk susar förbi på.

Heja dem. Heja cykling till jobbet. Två kilometer räcker.

För trots att det bara var 2 km och på lånad cykel, utan hjälm och med små hjul, så var det DEN DÄR känslan som jag fick. Vara en del av staden, morgonen, cykla på utmarkerade cykelvägar, dubbelstreckade och inbjudande, välkomnande, hej och godmorgon alla!!
Jag stannade vid rödljus, svängde höger och vänster, myste loss i morgontrafiken. Det bästa är att få gotta in sig på cykelbanor som ligger mittemellan två bilfiler. Smita in och ta plats, luta foten i gatan vid rött och vänta in rörelsen framåt. Här kommer jag!! Jag känner mig alltid trygg bland bilar, jag vet att de oftast beter sig som de ska bete sig. Och det vet de. För de är minst lika nervösa som alla andra för att färdas i stan och de vill också göra rätt.
Morgoncykling alltså, den lilla snutten till kontoret! Parkera, hej då cykeln, tassa de sista metrarna, dra in kylig morgonluft. Det är känslan av frihet så här på morgonen, mys att trängas i kollektivtrafiken men också mys att styra morgonen själv!
Ok slutbloggat. Här ska nu jobbas!

Kalsongtestet

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget.

Igår var jag cyklistmassör på smérundan. Min uppgift var att massera vaderna på cyklisterna. Det kom fram en fd tävlingscyklist anno 1967 och började prata. Efter inledande envägskommunikation om hans gamla meriter kröp det fram att han hade problem med något i benen och skulle behöva rehab.

Jag, som är utbildad massör och inte sjukgymnast, frågade då om han hade besökt en sådan för att få hjälp. Det hade han, men han var skeptisk till de rehabövningar han fått eftersom han litade mer på siffror och excelfiler.

Jag frågade honom hur han brukade göra för att följa upp att benet var ok. Han berättade då att han brukade testa att ställa sig på ett ben och kliva i kalsongerna. Om han lyckades hålla balansen, var benets funktion var ok. Men det blev aldrig bättre. Och han tyckte att övningar kändes fåniga och svåra att följa upp med siffror. Så nu sökte han råd. Från dem som hade kunskap.

Jag frågade hur han skulle utvärdera effekten av det program han fått av sjukgymnasten. Han sa att han inte ville göra dem eftersom de kändes verkningslösa. Jag frågade hur han kunde veta det. Han svarade att han inte kunde veta det. Han sa att han behövde prova dem för att veta. Men att de kändes fåniga. Han var ju fd elitcyklist. Han borde inte behöva rehab.

Hur skulle du kunna motivera dig till att prova, frågade jag.

Han svarade att han skulle kunna göra ett excelark och bokföra alla övningar där. Måndag, övning x, bock, osv. Och sedan skriva upp hur benet kändes.

Vad mer, frågade jag.

Kalsongtestet, sa han.

Ok, det låter som att du har två sätt att följa upp resultatet av rehabprogrammet, sa jag.

Ja, sa han.

Så vad ska du göra när du kommer hem, frågade jag.

Öppna papprena med övningar, sa han.

Sedan tittade han på mig och sa:

Tack vare att du var medmänniska och gav mig goda råd har jag bestämt mig för att försöka göra rehab på mitt ben. Du har fått mig att inse att det bara är jag som kan fatta det beslutet. Återigen tack!

Så log han mig i ögonen ända nerifrån djupet av sina djupa vadmuskler, och gick.

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget

Fotokudos Lucas

Dagens samtal vid älgspåret

Idag utspelades ett viktigt samtal om dödande mellan mig och pappa. Vi var på skidtur och skulle egentligen öka takten för att hinna hem till middagen, men vi fortsatte tills han hade sagt det allra viktigaste.

Samtalet började med upptäckten av ett par färska älgspår i snön. Både jag och pappa var begeistrade, och pappa pekade på ett älgpass uppe på en kulle.

Han sa att vissa tyckte att jakt var ett bra sätt att hålla älgarna friska. Jag frågade om han trodde att älgarna höll med. Sedan pratade vi om att både kor och grisar var intelligenta djur och kunde känna på sig när de var i transporten mot slakteriet och känna lukten av rädsla i kamraternas ögon när de förstod vad som väntade.

Jag frågade vad han trodde om varför de som jagade prompt måste döda älgen, när de spårat upp den med all den kunskap och uthållighet som det kräver. Varför kunde de inte nöja sig med att titta i kikare? När nu ingen behövde döda djur i dagens Sverige för att det egentligen var nödvändigt för vår överlevnad?

Då berättade pappa om en gång när han fått följa med några kompisar på jakt. Han hade hållit i geväret och en rödräv hade kommit tassandes, och kikat till på honom. Han hade inte skjutit räven, och efteråt hade kompisarna tråkat honom och sagt nedlåtande kommentarer.

”Ville du skjuta den?” frågade jag.

”Nej”, sa pappa. ”Den var ju så fin, så ståtlig och så vacker. Jag kunde inte, ville inte. Jag ville att den skulle leva.”

Sedan berättade han om en gemensam vän vars största intresse var fåglar. Och andra djur, och hur han använde jägarnas metoder, läten och spårningstekniker för att komma nära djuren och ta kort på dem. Eller kolla i kikaren.

”Han är i princip en jägare, men han utför inte själva dödande-momentet”, konstaterade pappa.

Sedan skidade vi hem, jag tog ett snöbad, och vi serverades rödvin och klyftpotatis. Jag tog disken, och månen var lika full som kameraminnet hos vår vän jägaren.

Manges gastronomiska vykort från Östersjön

Då var det dags igen att hissa gomseglet med allas vår cykel-Mange!

Såhär frampå nattkröken när man drumlar hem från kvällspasset kan det kännas lämpligt med en matrecension. För bästa påfyllning av glykogendepåerna vid halt väglag, rekommenderar Mange idag ett besök i Gdansk. Där finns nämligen utsökta dumplings. Ni vet de där små delikata degknytena fyllda med gotte som ingen världsmedborgare med självaktning kan tacka nej till.

Innan vi skruvar på kranen till Manges utläggning om dessa ljuvliga små knyten, kan det vara på sin plats att skvallra lite om Polferries. Alltså färjan man åker med till just Gdansk.

Det var nämligen här, ombord på detta flaggskepp, denna Östersjöns kronjuvel!, som jag träffade mitt livs första cyklist. Jag satt på däck och återhämtade mig efter en klättringresa, när en snubbe på Balkanengelska kom fram och bjöd på sprit. Sprit. Alltså cyklister. Han var tydligen touringcyklist med siktet inställt på Nordkap. Det ena gav det andra och vi utvecklade en fin vänskap. Jag fick chansen att besöka Slovenien och uppleva hur han smög iväg tidigt i gryningen för att få sig dagens cykelmil och andra saker som jag idag betraktar som fullständigt normalt. Han gjorde sig sedermera ett ärende till vårt sommarställe varpå min kära mor i ett för henne kullkastande ögonblick, viskade till mig att han var den mest vältränade människa hon någonsin träffat.

Han kanske hade ätit dumplings på samma ställe som Mange.

I sådana fall skulle han ha lagt märke till hur krispiga bambuskotten var. Och hur ledigt shiitakesvampen letade sig ner genom svalget på sin väg mot magsäcken. Hur den smektes genom läpparna fram till de väntande smaklökarna.

Han skulle ha tuggat njutningsfullt på den korianderlindade grönkålen och sakta dragit in doften av ångad vitlök.

Han skulle ha doppat sin dumpling i sesamolja och vägt den mjukt på tungan.

Sedan skulle han inte ha kommit på fler sätt att beskriva den känsla av nirvana som gärna infinner sig efter en riktigt mjäll dumpling.

Han skulle ha avslutat det här inlägget, tackat Mange för hans engagemang och vevat iväg.

Han skulle, likt Mange, inte ha hunnit ta fram kameran innan käket var uppätet.

Ja, så skulle han ha gjort.

Nu tycker jag att vi alla ska sova och drömma om sesamfrön och äventyr.

Kram och godnatt!

Men för helvete, Henrik.

God kväll!

Har någon missat Henrik Schyfferts program om grisarna?

Jag tänkte bara säga att jag tycker programmet är klockrent. (Ja alltså, bortsett från sladdret om att Sverige har världens bästa djurskydd yada yada; hallå det heter världens bästa djurägar- och djurutnyttjandeskydd liksom).

Inga recept på fräscha sallader eller kletiga burgare, jippii yaayyy!!

Utan istället en djupdykning i vår relation till djuren vi omger oss med.

Programmet sätter fingret på kärnfrågan: att djuren har ögon och att dessa ögon fylls av ångest när de ska dödas på ett slakteri, oavsett hur fin uppväxt de har haft. Att de helt enkelt skulle vilja leva, oavsett uppväxt.

Precis som katter och hundar alltså.

Henrik Schyfferts utmaning har han fått från sin egen avkomma, sonen Limpan. Två grisar ska bo hos Henrik och han ska lära känna dem. Han ska ta hand om dem, mata dem, städa efter dem, gå ut med dem. Om han sedan klarar av att själv döda dem och äta upp dem får han fortsätta äta kött. Om inte, så ska han bli vegetarian resten av livet.

Någonstans handlar det om precis detta: att stå för det man gör. Och att välja bort sådant man inte kan stå för, till förmån för det man kan stå för.

Men vänta nu:

Dödandet uttrycks som något som ska klaras av. 

Klarar du av att döda en gris? Ja, grattis till ditt känslokalla inre, du är inte blödig du inte! *ryggdunk* nu kan du garva åt det med grabbarna, tjäna pengar på att skämta om det på scen och alla dina insta-följare kan dra en lättnadens suck – han klarade av det.

Men varför är dödandet av grisen någonting som måste klaras av? När det inte behövs?

Tänk istället om frågan ställdes såhär:

När du har lärt känna dessa två grisar; matat dem och skött om dem, skulle du då vilja döda dem och äta upp dem?

 

Vilja. 

Vilja döda.

Vilja äta upp. 

 

Jag tror att svaret på den frågan blir annorlunda, eftersom den vädjar till vår empati utan att smutsas av föreställningar om vad det innebär att klara av någonting.

(Eller helt enkelt ställa frågan tvärtom! Dvs. att fråga Henrik Schyffert om han vill låta dem leva. Men det kanske vore LITE för extremt att kräva av SVT.)

 

Slut på detta inlägg.

 

Mvh,

Grön Cyklist.

 

Niklas. Erik. Johan.

Jag började skriva en mening på bloggens Facebooksida för att dela Katjas inlägg om #metoo. Frågan hon ställer sig är den självklara: varför finns det inget #metoo inom cykelsporten? Men ju mer jag skrev, desto mer uppenbart blev det att delningen tarvade ett eget inlägg.

Orden tog ju inte slut.

Jag har själv polisanmält en person som trakasserar och förföljer mig, för olaga förföljelse och trakasserier.

Det hoppas jag såklart att alla som blir utsatta för någon typ av övergrepp gör.

Men jag hoppas ju framför allt att män som utsätter, slutar utsätta.

För det är knappast en polisanmälan som skapar förändring. Lika lite som att ett fängelstraff skapar bättring.

Jag vill inte ha en ursäkt, jag vill ha förändring.

En polisanmälan är en slutlig markering att det räcker. En polisanmälan föregås ofta av annat som inte kostar skattepengar (det kostar bara tid och energi för den utsatta, men det kan man väl bjuda på om man tror gott om andra människor). Det kan vara samtal till föräldrarna, samtal via cykelklubben eller andra civila instanser som känns rimliga. Rimliga för att man vill sköta det snyggt.

För det är ju så synd om honom!

Rimliga när man insett att ordet nej inte går hem. För vem vill ha ett nej?

Men han har ju ingen annan

Nej är så fruktansvärt trist.

Det är ju så synd om honom

Men vem vill vara en person som andra tycker synd om?

Vill vi ha förändring, så kan vi inte tycka synd om den som trakasserar.

Förändring sker när vi människor börjar reflektera över vårt eget beteende. När den som utsätter och trakasserar börjar reflektera över tre bokstäver:

NEJ.

Ska vi ta bokstaveringen igen?

Igår hade jag mamma och pappa här på Kubamiddag. Vi käkade linsgryta, drack rom och pratade om socialism. Och om #metoo-stormen, som blåst vidare här hemma medan det blåst orkaner i Havanna.

Så sa pappa:

”Nu med #metoo och alla berättelser och förövare som offentliggörs har jag äntligen förstått vad ni menar med patriarkatet.”

Detta slitna ord! Tack pappa.

Åter till ordet nej. Men först en bild på strandpromenaden i Havanna, så maffig!!

Män som inte kan ta ett nej behöver lära sig detta ord. Tre bokstäver: Niklas, Erik, Johan.

För det är samma struktur som gör att män oprovocerat fortsätter klappa på rumpan jag menar skjuta på i klungan, fortsätter skicka mejl och sms och bloggkommentarer, ringer på dörren oanmäld kl 22.49 en lördagkväll, och kräver att man ska blocka telefonen om man ändå inte tänker svara – som gör att män våldtar och skyller på att kvinnan hade kort kjol. Eller var packad. Alternativt för packad.

Exakt. Samma. Struktur. Om än i olika delar av skalan.

Kvinnor antastar inte män, trots att det är fullt möjligt. Bara att hålla fast och dra igång ju. In med fingrarna. Tryck till. Håll för munnen. Skuldbelägg. Ge komplimanger. Skuldbelägg igen. Använd alla förolämpningar som finns i registret. När de tar slut, ta om dem, på tyska.

Ändå görs det inte. Iallafall inte i närheten av lika ofta.

Bara för att man kan äta all glass i paketet behöver man inte göra det. Bara för att vi har yttrandefrihet behöver man inte säga vad som helst. Bara för att du själv vill ha kontakt med någon så betyder inte det att den personen vill ha kontakt. Längre. På något sätt alls.

Ett nej är ett nej.

Och varför ska man då tvinga sig på?

Och till de män som inte kan ta ett nej, eller en mängd nej utdelade under något års tid, så hoppas jag att ni en dag lyckas hitta sann kärlek att berika era liv med.

Och om ni inte gör det, ägna er åt något glädjefyllt. Och låt inte era livsöden gå ut över andra, eller för all del er själva, livet är för kort för det.

Och till alla er, kvinnor och män som undrar vad ni kan göra nu när

Man inte får säga vad som helst längre för då kommer PK-maffian

Det finns ett sätt.

Skratta aldrig åt sexistiska skämt.

Och fortsätt vara fantastiska.

Här kommer en cykelbild från Smerundan 2017. Vissa punkade, andra ägde. Jag har just badat och står och säger något till kommunjuristen, medan Smestans ljuvliga funkisar smyger i bakgrunden.

Snyggt skägg va?

…och så ett minne från Grusrace 32! Jag älskar att vara såhär glad. Och jag älskar att vara bland människor som gör mig såhär glad.

Tack Lucas för dina fotoskills.

Därför är det bra med cykelfil mellan bilfilerna 

Kolla på bilden här. Ser det läskigt ut? Inte då! 

Poängen med att förlägga cykelfilen mitt i smeten är att undanröja möjligheten för rötägg att parkera sin bil på cykelbanan. 

Så fick jag det sagt. 

Kom på det någonstans mellan Helsingör och Köpenhamn, efter min vurpa mot en bil. Bilen stod parkerad på cykelbanan och jag cyklade in i den. Det var riktigt puckat av mig, för den stod på höger sida och jag cyklade mot den på vänster sida. Alltså vänstertrafik. Henriks väskor fick gräsfläckar, hatar när det händer.




Ett annat alternativ är såklart att separera fullständigt från övriga trafikslag. Båda bilderna är från Stockholm. Slut på debattinlägget. Godnatt.