Kalsongtestet

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget.

Igår var jag cyklistmassör på smérundan. Min uppgift var att massera vaderna på cyklisterna. Det kom fram en fd tävlingscyklist anno 1967 och började prata. Efter inledande envägskommunikation om hans gamla meriter kröp det fram att han hade problem med något i benen och skulle behöva rehab.

Jag, som är utbildad massör och inte sjukgymnast, frågade då om han hade besökt en sådan för att få hjälp. Det hade han, men han var skeptisk till de rehabövningar han fått eftersom han litade mer på siffror och excelfiler.

Jag frågade honom hur han brukade göra för att följa upp att benet var ok. Han berättade då att han brukade testa att ställa sig på ett ben och kliva i kalsongerna. Om han lyckades hålla balansen, var benets funktion var ok. Men det blev aldrig bättre. Och han tyckte att övningar kändes fåniga och svåra att följa upp med siffror. Så nu sökte han råd. Från dem som hade kunskap.

Jag frågade hur han skulle utvärdera effekten av det program han fått av sjukgymnasten. Han sa att han inte ville göra dem eftersom de kändes verkningslösa. Jag frågade hur han kunde veta det. Han svarade att han inte kunde veta det. Han sa att han behövde prova dem för att veta. Men att de kändes fåniga. Han var ju fd elitcyklist. Han borde inte behöva rehab.

Hur skulle du kunna motivera dig till att prova, frågade jag.

Han svarade att han skulle kunna göra ett excelark och bokföra alla övningar där. Måndag, övning x, bock, osv. Och sedan skriva upp hur benet kändes.

Vad mer, frågade jag.

Kalsongtestet, sa han.

Ok, det låter som att du har två sätt att följa upp resultatet av rehabprogrammet, sa jag.

Ja, sa han.

Så vad ska du göra när du kommer hem, frågade jag.

Öppna papprena med övningar, sa han.

Sedan tittade han på mig och sa:

Tack vare att du var medmänniska och gav mig goda råd har jag bestämt mig för att försöka göra rehab på mitt ben. Du har fått mig att inse att det bara är jag som kan fatta det beslutet. Återigen tack!

Så log han mig i ögonen ända nerifrån djupet av sina djupa vadmuskler, och gick.

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget

Fotokudos Lucas

Annonser

Dagens samtal vid älgspåret

Idag utspelades ett viktigt samtal om dödande mellan mig och pappa. Vi var på skidtur och skulle egentligen öka takten för att hinna hem till middagen, men vi fortsatte tills han hade sagt det allra viktigaste.

Samtalet började med upptäckten av ett par färska älgspår i snön. Både jag och pappa var begeistrade, och pappa pekade på ett älgpass uppe på en kulle.

Han sa att vissa tyckte att jakt var ett bra sätt att hålla älgarna friska. Jag frågade om han trodde att älgarna höll med. Sedan pratade vi om att både kor och grisar var intelligenta djur och kunde känna på sig när de var i transporten mot slakteriet och känna lukten av rädsla i kamraternas ögon när de förstod vad som väntade.

Jag frågade vad han trodde om varför de som jagade prompt måste döda älgen, när de spårat upp den med all den kunskap och uthållighet som det kräver. Varför kunde de inte nöja sig med att titta i kikare? När nu ingen behövde döda djur i dagens Sverige för att det egentligen var nödvändigt för vår överlevnad?

Då berättade pappa om en gång när han fått följa med några kompisar på jakt. Han hade hållit i geväret och en rödräv hade kommit tassandes, och kikat till på honom. Han hade inte skjutit räven, och efteråt hade kompisarna tråkat honom och sagt nedlåtande kommentarer.

”Ville du skjuta den?” frågade jag.

”Nej”, sa pappa. ”Den var ju så fin, så ståtlig och så vacker. Jag kunde inte, ville inte. Jag ville att den skulle leva.”

Sedan berättade han om en gemensam vän vars största intresse var fåglar. Och andra djur, och hur han använde jägarnas metoder, läten och spårningstekniker för att komma nära djuren och ta kort på dem. Eller kolla i kikaren.

”Han är i princip en jägare, men han utför inte själva dödande-momentet”, konstaterade pappa.

Sedan skidade vi hem, jag tog ett snöbad, och vi serverades rödvin och klyftpotatis. Jag tog disken, och månen var lika full som kameraminnet hos vår vän jägaren.

Manges gastronomiska vykort från Östersjön

Då var det dags igen att hissa gomseglet med allas vår cykel-Mange!

Såhär frampå nattkröken när man drumlar hem från kvällspasset kan det kännas lämpligt med en matrecension. För bästa påfyllning av glykogendepåerna vid halt väglag, rekommenderar Mange idag ett besök i Gdansk. Där finns nämligen utsökta dumplings. Ni vet de där små delikata degknytena fyllda med gotte som ingen världsmedborgare med självaktning kan tacka nej till.

Innan vi skruvar på kranen till Manges utläggning om dessa ljuvliga små knyten, kan det vara på sin plats att skvallra lite om Polferries. Alltså färjan man åker med till just Gdansk.

Det var nämligen här, ombord på detta flaggskepp, denna Östersjöns kronjuvel!, som jag träffade mitt livs första cyklist. Jag satt på däck och återhämtade mig efter en klättringresa, när en snubbe på Balkanengelska kom fram och bjöd på sprit. Sprit. Alltså cyklister. Han var tydligen touringcyklist med siktet inställt på Nordkap. Det ena gav det andra och vi utvecklade en fin vänskap. Jag fick chansen att besöka Slovenien och uppleva hur han smög iväg tidigt i gryningen för att få sig dagens cykelmil och andra saker som jag idag betraktar som fullständigt normalt. Han gjorde sig sedermera ett ärende till vårt sommarställe varpå min kära mor i ett för henne kullkastande ögonblick, viskade till mig att han var den mest vältränade människa hon någonsin träffat.

Han kanske hade ätit dumplings på samma ställe som Mange.

I sådana fall skulle han ha lagt märke till hur krispiga bambuskotten var. Och hur ledigt shiitakesvampen letade sig ner genom svalget på sin väg mot magsäcken. Hur den smektes genom läpparna fram till de väntande smaklökarna.

Han skulle ha tuggat njutningsfullt på den korianderlindade grönkålen och sakta dragit in doften av ångad vitlök.

Han skulle ha doppat sin dumpling i sesamolja och vägt den mjukt på tungan.

Sedan skulle han inte ha kommit på fler sätt att beskriva den känsla av nirvana som gärna infinner sig efter en riktigt mjäll dumpling.

Han skulle ha avslutat det här inlägget, tackat Mange för hans engagemang och vevat iväg.

Han skulle, likt Mange, inte ha hunnit ta fram kameran innan käket var uppätet.

Ja, så skulle han ha gjort.

Nu tycker jag att vi alla ska sova och drömma om sesamfrön och äventyr.

Kram och godnatt!

Men för helvete, Henrik.

God kväll!

Har någon missat Henrik Schyfferts program om grisarna?

Jag tänkte bara säga att jag tycker programmet är klockrent. (Ja alltså, bortsett från sladdret om att Sverige har världens bästa djurskydd yada yada; hallå det heter världens bästa djurägar- och djurutnyttjandeskydd liksom).

Inga recept på fräscha sallader eller kletiga burgare, jippii yaayyy!!

Utan istället en djupdykning i vår relation till djuren vi omger oss med.

Programmet sätter fingret på kärnfrågan: att djuren har ögon och att dessa ögon fylls av ångest när de ska dödas på ett slakteri, oavsett hur fin uppväxt de har haft. Att de helt enkelt skulle vilja leva, oavsett uppväxt.

Precis som katter och hundar alltså.

Henrik Schyfferts utmaning har han fått från sin egen avkomma, sonen Limpan. Två grisar ska bo hos Henrik och han ska lära känna dem. Han ska ta hand om dem, mata dem, städa efter dem, gå ut med dem. Om han sedan klarar av att själv döda dem och äta upp dem får han fortsätta äta kött. Om inte, så ska han bli vegetarian resten av livet.

Någonstans handlar det om precis detta: att stå för det man gör. Och att välja bort sådant man inte kan stå för, till förmån för det man kan stå för.

Men vänta nu:

Dödandet uttrycks som något som ska klaras av. 

Klarar du av att döda en gris? Ja, grattis till ditt känslokalla inre, du är inte blödig du inte! *ryggdunk* nu kan du garva åt det med grabbarna, tjäna pengar på att skämta om det på scen och alla dina insta-följare kan dra en lättnadens suck – han klarade av det.

Men varför är dödandet av grisen någonting som måste klaras av? När det inte behövs?

Tänk istället om frågan ställdes såhär:

När du har lärt känna dessa två grisar; matat dem och skött om dem, skulle du då vilja döda dem och äta upp dem?

 

Vilja. 

Vilja döda.

Vilja äta upp. 

 

Jag tror att svaret på den frågan blir annorlunda, eftersom den vädjar till vår empati utan att smutsas av föreställningar om vad det innebär att klara av någonting.

(Eller helt enkelt ställa frågan tvärtom! Dvs. att fråga Henrik Schyffert om han vill låta dem leva. Men det kanske vore LITE för extremt att kräva av SVT.)

 

Slut på detta inlägg.

 

Mvh,

Grön Cyklist.

 

Niklas. Erik. Johan.

Jag började skriva en mening på bloggens Facebooksida för att dela Katjas inlägg om #metoo. Frågan hon ställer sig är den självklara: varför finns det inget #metoo inom cykelsporten? Men ju mer jag skrev, desto mer uppenbart blev det att delningen tarvade ett eget inlägg.

Orden tog ju inte slut.

Jag har själv polisanmält en person som trakasserar och förföljer mig, för olaga förföljelse och trakasserier.

Det hoppas jag såklart att alla som blir utsatta för någon typ av övergrepp gör.

Men jag hoppas ju framför allt att män som utsätter, slutar utsätta.

För det är knappast en polisanmälan som skapar förändring. Lika lite som att ett fängelstraff skapar bättring.

Jag vill inte ha en ursäkt, jag vill ha förändring.

En polisanmälan är en slutlig markering att det räcker. En polisanmälan föregås ofta av annat som inte kostar skattepengar (det kostar bara tid och energi för den utsatta, men det kan man väl bjuda på om man tror gott om andra människor). Det kan vara samtal till föräldrarna, samtal via cykelklubben eller andra civila instanser som känns rimliga. Rimliga för att man vill sköta det snyggt.

För det är ju så synd om honom!

Rimliga när man insett att ordet nej inte går hem. För vem vill ha ett nej?

Men han har ju ingen annan

Nej är så fruktansvärt trist.

Det är ju så synd om honom

Men vem vill vara en person som andra tycker synd om?

Vill vi ha förändring, så kan vi inte tycka synd om den som trakasserar.

Förändring sker när vi människor börjar reflektera över vårt eget beteende. När den som utsätter och trakasserar börjar reflektera över tre bokstäver:

NEJ.

Ska vi ta bokstaveringen igen?

Igår hade jag mamma och pappa här på Kubamiddag. Vi käkade linsgryta, drack rom och pratade om socialism. Och om #metoo-stormen, som blåst vidare här hemma medan det blåst orkaner i Havanna.

Så sa pappa:

”Nu med #metoo och alla berättelser och förövare som offentliggörs har jag äntligen förstått vad ni menar med patriarkatet.”

Detta slitna ord! Tack pappa.

Åter till ordet nej. Men först en bild på strandpromenaden i Havanna, så maffig!!

Män som inte kan ta ett nej behöver lära sig detta ord. Tre bokstäver: Niklas, Erik, Johan.

För det är samma struktur som gör att män oprovocerat fortsätter klappa på rumpan jag menar skjuta på i klungan, fortsätter skicka mejl och sms och bloggkommentarer, ringer på dörren oanmäld kl 22.49 en lördagkväll, och kräver att man ska blocka telefonen om man ändå inte tänker svara – som gör att män våldtar och skyller på att kvinnan hade kort kjol. Eller var packad. Alternativt för packad.

Exakt. Samma. Struktur. Om än i olika delar av skalan.

Kvinnor antastar inte män, trots att det är fullt möjligt. Bara att hålla fast och dra igång ju. In med fingrarna. Tryck till. Håll för munnen. Skuldbelägg. Ge komplimanger. Skuldbelägg igen. Använd alla förolämpningar som finns i registret. När de tar slut, ta om dem, på tyska.

Ändå görs det inte. Iallafall inte i närheten av lika ofta.

Bara för att man kan äta all glass i paketet behöver man inte göra det. Bara för att vi har yttrandefrihet behöver man inte säga vad som helst. Bara för att du själv vill ha kontakt med någon så betyder inte det att den personen vill ha kontakt. Längre. På något sätt alls.

Ett nej är ett nej.

Och varför ska man då tvinga sig på?

Och till de män som inte kan ta ett nej, eller en mängd nej utdelade under något års tid, så hoppas jag att ni en dag lyckas hitta sann kärlek att berika era liv med.

Och om ni inte gör det, ägna er åt något glädjefyllt. Och låt inte era livsöden gå ut över andra, eller för all del er själva, livet är för kort för det.

Och till alla er, kvinnor och män som undrar vad ni kan göra nu när

Man inte får säga vad som helst längre för då kommer PK-maffian

Det finns ett sätt.

Skratta aldrig åt sexistiska skämt.

Och fortsätt vara fantastiska.

Här kommer en cykelbild från Smerundan 2017. Vissa punkade, andra ägde. Jag har just badat och står och säger något till kommunjuristen, medan Smestans ljuvliga funkisar smyger i bakgrunden.

Snyggt skägg va?

…och så ett minne från Grusrace 32! Jag älskar att vara såhär glad. Och jag älskar att vara bland människor som gör mig såhär glad.

Tack Lucas för dina fotoskills.

Därför är det bra med cykelfil mellan bilfilerna 

Kolla på bilden här. Ser det läskigt ut? Inte då! 

Poängen med att förlägga cykelfilen mitt i smeten är att undanröja möjligheten för rötägg att parkera sin bil på cykelbanan. 

Så fick jag det sagt. 

Kom på det någonstans mellan Helsingör och Köpenhamn, efter min vurpa mot en bil. Bilen stod parkerad på cykelbanan och jag cyklade in i den. Det var riktigt puckat av mig, för den stod på höger sida och jag cyklade mot den på vänster sida. Alltså vänstertrafik. Henriks väskor fick gräsfläckar, hatar när det händer.




Ett annat alternativ är såklart att separera fullständigt från övriga trafikslag. Båda bilderna är från Stockholm. Slut på debattinlägget. Godnatt. 

Solcellspedagogikens tre faser 

Titta vilken fin grusväg som går upp till Solhuset där vi räknar på vinklar och pratar omställning 

Idag har vi demonterat solceller och monterat på dem igen på olika typer av tak: plåt, tegel och papp. Vi jobbade med insexnyckel 5 och 6, vilket fick mig att känna mig lite som hemma. Styre, trampor, sadel…flaskställ! 

Vi fick även klättra på taken för att komma åt. Och träna på lagarbetet vid montering.

Förmiddagen var fylld av tvivel. Kanske var det pms som spökade men mina tankar virvlade iväg till diverse flyktvägar: cykla grus runt klotet, vandra pilgrimsleden, bestiga berg, elektrifiera Gotlandsfärjan, och ölandsbåten ❤ , miljöifiera cykelsporten. Och så vidare. 

Ibland måste man ge sig till tåls och ha tråkigt ett tag för att kunna se glädjen i lärandet. Stirra för att kunna se. För att kunna lära sig. Det gäller också atmosfären runtomkring. Glädjen i att hitta personer som vill dela med sig av relevanta kunskaper på ett trevligt sätt. 

Som det här med tegelpannorna. Jag har aldrig tidigare behövt fatta hur ett tegeltak funkar. Jag har i min enfald misstänkt att tegelpannorna ska ramla ner för minsta beröring, de ligger ju liksom bara där!, men de har ju hack som hakar i varandra och när man lyfter på ett par så kan man montera ställningen där. På den tvärgående plankan som kallas något jag tyvärr har glömt. Men som man sedan fäster solcellen i! Med insexnyckel nummer 5! 

Och så klättrandet. Jag hade fattat posto vid nocken för att skruva, och dirigerade de andra som skulle frakta ner panelen på marken: Ett steg nedåt med vänster fot. Håll i kanten på panelen. Akta skruven så den inte repar panelen undertill. Får jag insexnyckeln? Håller du? 

Och där någonstans, strax efter klockan ett, så kom den, glädjen:

Vad fina vi var! Vad glada vi var! Vad duktiga vi var! 

Man kanske skulle ta och bli höghöjdsfönsterputsare? Eller montera solceller på skyskrapor?

Vi sa till varann: ”att det var såhär lätt?” 

För det var det. 

Men det hade vi ju inte tyckt om vi aldrig hade fått chansen att prova.

Ikväll ska jag på show med cirkus cirkör i Västerås. Jag ska vila hjärnan och njuta av akrobatiken. Imorgon startas dagen inte med ett smockfullt tåg, utan genom en morgonkaffe med min kompis Micke. 

Jag gillar att starta dagen med en kompiskaffe. Micke har dessutom den utmärkta förmågan att få mig att känna mig intelligent och tillräcklig varje gång vi hänger. Om det någonstans dyker upp en fras som låter klok här på bloggen, så är det ofta någonting som han har sagt, eller fått mig att formulera. 

Det är en jävligt fin egenskap. 

Sedan börjar massagekunderna bli fler också, det gillas. Jag har ju ingen annan inkomst just nu, så hör gärna av er. 

Nu ska jag fortsätta åka tåg.

Hård mot de hårda 

Hej kära läsare! 

Här sitter jag och bloggar på väg hem.

Jag började skriva något högtravande om karma, sol och moln och om hur högre makter till sist belönade mig med en soldränkt båtutflykt till Hemliga stället. Med elmotorn! Och hur jag inte tog bilder till inlägget för att jag ville ha minnen som bara är mina och inte filtrerade genom en mobilkamera. Men sen hörde min massagekund av sig och frågade om de har veganska gifflar på Ica och jag kom tillbaka till viktigheterna. 

De har det! 

Så nu ska tydligen jag brygga en termos kaffe och han ska köpa gifflar, och så ska jag ge massage till honom och sambon i äppellunden vid Svartån. Så outsägligt somrigt. För att vara ocykligt alltså. Och min första utomhus-session!

Nu får vi hoppas att småkrypen håller sig borta. Och sen blir det spännande att lyfta de ädlare cykeldelarna ur avfettningsbadet och montera på dem så att Ridleyn är redo för nästa grusrunda till Vad. 

Men ikväll blir det dans.

Det är en sån kväll.

Hur avslutar man ett såhär intetsägande inlägg som skulle bli djupt men istället handlade om gifflar som lämnar djuren i fred?

Jag vet inte! 

Cyklist på stan: Mange testar Spicy Hot

En dag fick jag ett meddelande från kära cykel-Mange i klubben. (Ja, han som en gång gav mig värdefulla tips om flytande kolhydrater, varpå jag började med sportdryck). För Mange hade visst tagit med sig några nära och kära till Spicy Hot i Västerås, när de lanserade sin nya veganska meny.

Åtta olika rätter hade sällskapet därmed testat, och de hade även fastnat på bild i Västerås tidning. Bevis alltså!

Så jag bad honom om ett utlåtande. Helt enkelt för att jag var väldigt nyfiken och för att Spicy i Eskilstuna där jag brukar luncha, också har menyn. Faktum är att den kommer finnas i hela landet på samtliga Spicy hot-ställen. Det är fördelen med kedjor.

Och fördelen med Spicy hot är även mängden mat. Vi långdistansare får ibland onda ögat i lunchrummmet för att vi vräker i oss medan de andra sparar hälften till imorgon. Men vi gillar helt enkelt att maten räcker.

Så vad tyckte då Mange?

Jo:

”Det som slog mig var att det är många fler smaker som kommer fram när man plockar bort en annars kryddad köttbit till förmån för Oumph eller tofu. Skillnaden i smak mellan oumph och tofu är i det närmaste obefintlig. I alla fall för mig som oskuld i Vegovärlden.”

Nu är du skuld, Mange!

(En på jobbet frågade mig förut: Anna, kan du förstå varför de har döpt produkten till något som är så svårt att uttala? Då sa jag, för att de vill att folk ska minnas. Det tror jag fortfarande)

Mange låter också hälsa att

”En plump i protokollet kan ju vara att man hade äggnudlar på menyn 👎. Misstänker att de tänker rätta till det senare.”

(Ja, hoppas verkligen det. Det är bara förvirrande med djurprodukter i en av rätterna när resten är veganska. Däremot cred för att de skiljer av tillagningsköken med glasväggar, visar att de tar det hela på allvar)

Så vad fick maten för betyg?

”På en skala från 1-10, där Mc Donalds är 1 och hemlagad potatisgratäng 10, så får menyn i helhet en 8:a. Vällagad och smakrik samt en stor variation på rätterna.”

Och skulle han rekommendera det som cyklistkäk?

”Ja!”

Och självklart får man ta med sig cykeln in, dum fråga tyckte Mange.

Jahaja! Så har O’Learys fått en värdig konkurrent då, om man inte vill dricka öl och glo på teve förstås.

Vi tackar Mange för recensionen!

Och här kommer länken till Spicy Hots meny, skrolla så hittar ni.

Vill du recensera vegankäk i Västerås eller Eskilstuna? Hör av dig! Extra kul om du har nån snaskig fördom om vegansk mat som du kan passa på att krossa.

En SÅN – som jag skärper mig med


Tänkte bara beskriva varför jag trivs så bra ihop med en cyklist jag känner. Ja, en som jag kör en del med. Och som jag knappt vet ett dugg om, förutom det han berättar för mig utan att jag frågar.

Det kanske är just det som är grejen. Att allt vi pratar om handlar om vägar, stigar, dubbdäck, rutter.

Jag kan säga

”Nu kör vi lössnö”

Och han fråga

”Varför?”

Och jag svara

”För att träna balansen”

Och när jag säger ”nu vill jag nöta dubb på isen här”

Och han frågar ”varför?”

Så svarar jag ”för att öva stabiliteten”

Och så kör vi, och det är glansis, och ingen ramlar och vi är jättetysta och helt koncentrerade.

Efteråt kan jag utbrista i något sakligt konstaterande såsom

”Det går bra så länge man är tyst och koncentrerad”

varpå han svarar

”Ja”.

Men det bästa är när jag tittar åt höger in på en stig, dit vi inte svänger, och han säger ”nej”

För då menar han ”den är inte körbar, av olika anledningar, även om jag håller med dig om att den ser mysig ut”

Och när vi stannar i en solig glänta är vi alldeles tysta, alldeles stilla står vi med foten i backen och händerna vilande över styret, för det finns inga ord som beskriver den tacksamhet vi känner över livet just då.

Och om han nån gång frågar ”men kommer du från Fröslunda-hållet till samlingen, du bodde ju på Sveaplan för en vecka sen?”, och jag säger ”det gick åt helvete”, och han säger ”så kan det vara ibland”, så inser jag att tiden läker sår, och att alla inte behöver vara insatta i allt för att kunna trösta.

Och så säger han ”du har bra tryck i benen”, och han fortsätter att ligga 20, 40, 80 meter framför mig utan att det gör nånting. För vi kör ju tillsammans, var och en starka i sitt tempo.