Septembermånen och jag

Morrn!

Jag sitter på ett vandrarhem och låter psyket tryckas över i semestermode. Det görs bäst genom kaffe som tillåts rinna ner i ymniga mängder medan man planerar dagens färdväg (småvägar till Nyköping) och kollar vindriktningen (motvind med ännu mera motvind i byarna).

Jag är på Lagnö, någon kilometer sydväst om Trosa. Det ligger vid havet, kan man säga. Syftet med att vara här är just havet. Vidder. Jag skulle egentligen till fjällen på löpning, men det hade snöat så jag ställde in. Det fick bli cykel istället!

Vägen hit gick via grus, asfalt och en herrans massa höstfeeling. Träden har gula löv nu, och röda samtidigt! Vissa är gröna också. Det är som i somras, fast rätt årstid.

Kvinnorna jag delar vandrarhemskök med har precis bjudit mig på hemmagjord müsli. Igår drack de rödvin och diskuterade just klimatfrågan medan jag låg i bastun och drack whiskey. Jag gillade att lyssna på dem när jag kom in från bastun. Där fanns både suckar över politiken, och en jädrans massa kraft. I just samtalet. Det går bra att ändra livsstil, men till slut ändrar man ihjäl sig och behöver prata. Organisera sig, gå utanför sin egen hushållsbubbla och göra något större.

Eller göra förändringen i hushållet som följd av pratet.

Prat för saker framåt. Man måste prata. Utan prat dör vi.

Jag pratade med mig själv där jag låg i bastun. Fast utan ord. Det var en vedeldad bastu som sakta blev varm. Precis som med allt annat som sker i nuet, var det svårt att ta in hur kallt det kan vara när man väl blivit varm. På samma sätt som det är svårt att föreställa sig hur det känns att vara riktigt varm när man är kall.

Men det blev sakta varmare. Tårna återfick känseln. Till slut vaknade jag av att jag var kissnödig, och att elden blivit glöd. Jag hade slumrat till där på britsen medan elden slickade i sig veden och knastrade sådär hemtrevligt. Den lilla vandrarhemskatten mötte mig utanför, sprang framför fötterna som katter gör. Varpå jag svor och sa kattskrälle, fast med värme i rösten, som man gör när katter springer framför fötterna som om de vill just trampas på.

Jag hade knytet med lycra i näven och svepte handduken tätare om mig. Såg upp mot himlen. Så många stjärnor. En gatlykta lyste upp himlen där havet måste ligga.

Månen.

Vad stor den var. Och rund. En augustimåne, i slutet av september. Gulvit. Jag tittade och tittade, katten skuttade och skuttade, jag sa skrälle och smekte katten och ville stanna tiden.

Älska måne och vandrarhemskatter och slumra i vedeldad bastu. Prat utan ord.

Jag hade följt Jonathan’s grusrutt till Laxne, varpå jag styrde mot Gnesta och rullade därifrån till Trosa via Vagnhärad. Rutten gick över grus och gräs och crossen med packväskor svarade bra på underlaget. Den var äventyrsredo!

Kan man säga.

Vad tyst det var i skogen. Eller, vad få människoljud det var i skogen. Crossen tråcklade sig tålmodigt fram, och under mina mikropauser lyssnade jag och tittade mig omkring. När vi svängde märkte jag plötsligt hur styret blev en förlängning av min arm. Och när vi trampade blev vevarmen en förlängning av min fot. Och när vi tryckte oss uppför de små backarna med rullgrus blev framhjulets fäste en del av mitt psyke.

Mitt spinnande bakhjul blev en slängkyss till världen.

Och plötsligt märkte jag hur hela crossen blev just mig. Och jag den. Allt på cykeln som gjorde att vi rörde oss, blev en förlängning av mig. Och allt vi rörde oss över, varje gruskorn och grässtrå, blev också det. Det fanns ingen gräns mellan oss och stigen. Eller oss och träden. Mossan, luften! Jag var mjuk mossa och kylig höstluft och skogsdoft.

Samtidigt.

I sjok.

Ja.

Sedan blev jag hård asfalt. Vägskyltar. Renoveringsprojekt att parera i gatan och mötande pappor med barnvagn.

Nu skiner solen. Jag ska cykla rakt mot vinden. Crossen vilar utomhus, lerig. Det är någon plusgrad så får bli dubbla lager.

Kaffet är slut. Müslin uppäten. Damerna på väg ut och havet på vänt att bli beundrat. Det går nog vågor på det. Septembervågor.

Jag ska köra längs kusten till Nyköping. Småvägar. Grus. Eller asfalt. Vi får se. I Nyköping fattar jag ett nytt beslut om färdväg.

Som man gör.

Annonser

Tisdagsmörkret.

Hej.

Av olika skäl blir det inga utropstecken i det här inlägget. Vi kan säga att det beror på att inlägget ska handla om vikten av att just inte använda utropstecken. Låta bokstäverna bli mindre och mindre och låta intrycken utifrån stå för underhållningen och uttrycken inifrån förbli outtryckta.

Vi kör en kvällsrunda. Det är den vanliga tisdagsrundan, eller onsdagsrundan. Dag spelar inte så stor roll, det som spelar roll är hur mörkret stannar tiden. Vi kör långt, eller kort, jag vet aldrig, men klockan visar samma sträcka varje gång. Gruset är tvättbrädor och sprängsten och nyruggade sandgator. Gruset är småblöta gräsremsor i mittfåran och kurvor vi lärt känna genom att köra dem ofta.

Kurvan vid gården med den skällande hunden. Kurvan vid Prostökna 2. Kurvan där jag brukar råka köra lite för långt ut mot vägrenen och behöva parera crossen rätt. Älska parera, älska klara av att ta sig vidare.

Den här tisdagen har jag längtat efter cykel hela dagen. Jag har längtat efter det som mörkret brukar ge mig och som månen brukar lysa över när vi kör. Jag är något sen som vanligt, monterar på lampor och tar med extra väst, rätt glasögon och långa ben idag, vi drar iväg. Trampar ut mot Kjula bakvägen via Hugelsta, via min nyfunna stig i skogskanten vid golfbanan. Forsa fram. Älska forsa fram på stig i mörker. Upp mot Hugelsta, under järnvägen till nästa grusparti. Mörkret blir svart.

Jag är uppe i varv. Jag pratar, ältar, skrattar och garvar, Alex lyssnar och trampar, säger ja ja och jo jo, som klubbkamrat får man ibland utropstecken kastade i nyllet och måste väja. Just därför ska man trampa, och jag märker att sinnet, mitt stissiga sinne, det vill bli av med något, men ju mer jag ältar, desto mindre blir jag av med. Jag måste sluta kasta utropstecken efter Alex, jag måste låta mörkret tala, syrsorna sjunga och lungorna jobba.

Jag lyssnar nu till rösterna i hjärnan men släpper inte ut dem genom munnen. De trampar runt på tungan, hittar ingen öppen dörr, ingen glugg mellan tänderna, de tar vägen ner förbi gomseglet. Kutar, springer, vill ut. Nedåt, nedåt. De gräver sig ner, forsar inåt och trycker sig ut genom låren. Det bränner när jag kastar mig framåt och trycker mig uppför backarna och har dem i lårens baksida. De sitter i fingrarna som kramar styret, de vränger mig runt i kurvan med hunden, de mosar sig ut och sätter sig i pedalerna.

Mina utropstecken, mina röster.

Fortfarande kommer några ut genom munnen, när jag ler och skrattar åt månen. Månen är först bakom kvällningsmolnen, låter sig inte fångas på bild men sliter sig loss och flyger fritt på himlen. Vi tittar upp på månen, vi tittar ned på gruset, fram på gruset, så spanar vi upp igen och då har månen bäddat in sig i en fluffig dimma.

Sådan är månen.

Speciellt tisdagsmånen, onsdagsmånen, och mina röster har sprängt sig in bakom skulderbladen. Det sitter utropstecken i hela nacken, jag kränger och kutar med ryggen, lägger mig i bocken och stönar ut dem genom halsen. De sitter kvar, spränger och strålar, jag mekade sadel innan avfärd men måste meka mer sadel.

Hur slutar inlägget?

Jo. Vi tar vägen över Lindsäter hem. Det blir en lite annorlunda ordning på kurvtagningen idag, men min lampa har slocknat och jag följer bara.

Ut på asfalten, gruset är slut, intrycken vann över uttrycken.

Utropstecknen lägger sig ner som morsesignaler.

De sover redan.

Päronet och jag.

Säg hej till ett av våra päron!

Detta söta lilla Eskilstunapäron tog drygt tre veckor att plocka. Jag och resten av hushållet hade nämligen gått förbi grannens trädgård ungefär så länge innan jag gjorde slag i saken och knackade på. Jag hade även pallat flertalet päron innan jag knackade på. Men nu tänkte jag att grannarna kanske faktiskt på riktigt skulle uppskatta att vi frågade först. Så päronet och flera kilo av dess päronkompisar hamnade i två papperskassar och jag spenderade cirka nio minuter på att plocka ner dem från trädet. Grannen såg även till att några äpplen från deras träd fick trilla ner i en av kassarna.

Påföljande kväll skulle jag nattcykla hem från ett åtagande i Sundbyholm. Jag fick dock skjuts, och crossen trivdes bra i den rymliga bakluckan. Utanför Kloster kyrka spenderade jag drygt fem minuter med att mecka på lampor och väska på mitt fordon. Under denna tid var det totalt tre personer som stannade och erbjöd sin hjälp i det som verkade vara tron att jag förolyckats.

Påföljande måndag låg ett brev från miljökontoret på köksbordet. Någon hade klagat på att våra tuppar gol. Vi hade två veckor på oss att rapportera in vår åtgärdsplan till miljökontoret.

Frågor som jag tampades med under dessa dagar var givetvis:

1. Varför tar det tre veckor att be grannar med uppenbart päronöverskott om att få plocka?

2. Hur lyckades jag få tre personers oväntade sympati när jag meckade lampor i månskenet utanför Kloster kyrka?

3. Vad är det som gör oss så skräckinjagande att våra grannar klagar till myndigheterna istället för att knacka på och ställa frågan direkt?

Slutsatsen är såklart att cykeln var det överlägset snabbaste sättet att få kontakt med främmande människor. Päronen blev mitt inkilningsfika på nya jobbet och tja, det anonyma klagobrevet från vår okända granne visar väl att vi… Ja, vad? Har odrägliga tuppar? Eller fega grannar? Eller något helt annat?

Sorry måste av tåget.

Tack för att ni läste.

Den sista frågan förblir obesvarad.

Grusets många ansikten

Idag var det dags att trimma in distansbenen. Jag hade hetsat igång Jonathan, Eskilstunabo och värdig arrangör av det finfina grusevent WTCOWM varje höst. Den dagen hade jag annat för mig, men idag skulle det bli fint så jag slängde iväg frågan till Jonathan, och se han ville! Så vi körde en WTCOWM second wave, avkortad och påskarvad utifrån dagsformen.

Vi drog vid 0700, ut mot daggen i gräset och morgonsolen på banvallen mot Ärla. Den var spikrak som vanligt, och Jonathan var pigg och pratglad. Jag var trött och seg, fokuserade på daggen som förföriskt bildade droppar i morgongräset. Morgonen var rent ljuvlig, det var den. Och banvallen var mjuk och rak och inbjudande.

Snart skulle gruset börja knarra under pedalerna. Jag tog första PP: n bakom stationshuset i Ärla, och kände direkt benen sprätta. Vad är väl som att cykla nykissad! Turen gick mot Åkers styckebruk över backar och genom åkrar på vägar i den stilla förmiddagsluften.

Efter lite bråkande med psyket och några PP hade jag nästan kommit igång. Vi stod inför den sista loopen innan pizzan när jag såg första skymten av väggen. I med sesamkakor och vatten, här skulle inte väggas hur som helst. För trots den överljuvliga dagens skönhet så var turen en kamp mot psyket. Mot väggen. Mot rullgrus och sprängsten och uppruggade vägpartier som sög sig fast i däcket som blodiglar.

Pizzan i Åkers smakade gott. Lite torr, men falafeln var krispig. De rara ägarna kliade sig i huvudet när jag bad om ostfritt, men gav mig en extra liten mini-calzone för avsmakning. Gillade jag hur grönsakerna och tomatsåsen smälte ihop med falafeln inuti degkroppen som ett alternativ till den torrare pizzavarianten?

Vi hade precis kommit till tomatsåsens roll, när det framkom att de hade sesamsås. Men inte på menyn, utan enbart till personalen. Jag blev naturligtvis djupt upprörd över hur de kunde undanhålla kunderna en sådan gudagåva, och de kom med en skål som jag slevade i mig.

Herrejävlar vilken krämig sesamsås

Jag tvingade dem att lova sätta den på menyn, trots att svenskar enligt dem, inte gillar sesamsås. Och jag ska personligen givetvis beställa dubbla portioner sesamsås nästa gång jag lunchar på Åkers pizzeria.

Åter till gruset! Helvete vad trögt det var, vi tuggade på efter den mastiga lunchen, väl medvetna om paltkomats förlamande kraft. Det som ändå gladde mig var hur mina distansben vaknade till efter sisådär 120 km. De kunde faktiskt trycka på uppför och mosa stående backar utan problem!

Tack benen.

Och när vi avslutade på två vägsnuttar från helvetet, där den ena var sprängsten och den andra uppruggad blandsten och sand, så ville jag bara skrika och lägga cykeln i diket. Jag var så arg, så provocerad av den tungkörda vägen, så irriterad till tusen över hur man inte fick någonting gratis.

Vägen var som livet självt, enligt klyschan

Sedan kom vi till slut in på min favoritbanvall, som vi tog från fel håll och dundrade ner i om möjligt ännu större stenar än den förbannade sprängstenen. Men jag höll mig på benen, Jonathan väntade nedanför och vi hade båda trampat ner över de stora stenkompisarna och stod i tryggt förvar på gräsvägen nedåt.

Och då körde vi stig över nåt hygge, för att sedan nå de två vägsnuttarna från helvetet, men vad skulle man göra om inte fortsätta trampa och ta sig fram? Vad skulle man göra? Att skrika på gruset skulle inte hjälpa.

Förvånad över min plötsliga grusmognad, tog jag mig över och Jonathan också.

Jag kom hem, men inte ens det kändes bra. Först när jag tvättat av crossen och smort kedjan började turen sjunka in.

Det var säsongens kämpigaste grusdistans, 162 km, om än den första.

Men vi gjorde det.

Ja, vi gjorde det.

Äventyrskatalysatorn

Morrn!

Gryningsbloggaren här. Ska snart ut på distans, men först något kort om gårdagens mörker.

Jag hade haft lite sociala åtaganden i Sundbyholm och skulle cykla hem. Jag fick dock skjuts in till stan för att de tyckte jag skulle slippa köra de två blåsiga motvindsmilen själv. Det var stjärnklart och nästan fullmåne.

Jag släpptes av vid Kloster kyrka för att ta mig vidare hem, och monterade på väskan med kläder och lamporna.

Då hände det.

Jag kom rätt in i äventyret!

Jag var utomlands, kanske i Tyskland. Jag hade cyklat en hel dag, men den plötsliga hagelskuren och min navigeringsinkompetens hade försenat ankomsten till hotellet. Jag hade också tagit en lång falafelpaus i solen innan, och pratat sesamsås med ägaren.

Efter det hade jag snirklat mig ut ur den lilla byn in i ett bergsparti. Det blev bokskog, och backe efter backe tonade upp sig. Jag tuggade mig uppför och pustade på toppen. De gulnande löven fastnade i däckens mönster. Luften var så frisk.

Det var så höstigt!

Sedan kom haglet. Jag flydde in under ett litet infobås och väntade ut det. De små vita bollarna studsade mot marken. Jag satte på mig min vindjacka och tog lite vatten.

Så blev det mörkt och jag satte på mina lampor. Det började blåsa men jag hade min rutt så det var bara att trampa. Himlen var stjärnfull och magisk.

Osv.

Så hade det kunnat fortsätta i all evighet. Det tänkte jag på när jag trampade de 2 kilometrarna hem. Vad lampor, en väska med kläder och lite mörker kan göra för fantasin.

Nu ljusnar det och vi ska köra grusdistans. Lagom blåsigt blir det och många mil ska tuggas.

Mer om det sedan.

Kram!

Ett inlägg i kost- och lyckodebatten

Yo lo.

Är halvdöd men samtidigt levande efter två konferensdagar och en nattågsnatt. Sitter nu på tåget från Umeå. Har jobbat klart mitt tågjobbande och kollar på Mia Skäringers program Kroppshets. Där vill jag faktiskt in och kommentera utifrån min resa i Norge i somras.

Det jag upplevde då, förutom ständig lycka, var en vilja att tillföra min kropp det som den på riktigt mådde bra av. Och undvika det som den faktiskt mådde sämre av. Jag säger på riktigt, eftersom jag märkte en positiv effekt av hur jag åt under hela den resan. Och det unika var att jag skapade en positiv spiral där jag fortsatte äta så som jag mådde bra av!

Jag säger som jag mådde bra av, vilket innefattade både vad och hur jag åt.

Vad de två komponenterna är spelar ingen roll. Det som spelar roll är att jag ville det på riktigt.

Det fanns inget tvång. Ingen föreställning om att jag gjorde det för att uppfylla något ideal (den veganska livsstilen är inget ideal, den bygger däremot på en ideologi), eller för att alla andra gjorde det.

Det jag vill komma till är hur två olika provokationer turas om att fucka med mitt psyke.

Den ena är att en viss kost utgör en del av en viss identitet. Dit hör superfoods, sockerfritt och raw. Och lagom mycket nötter.

Det andra är att en viss kost utgör bra näringskällor. Dit hör super foods, sockerfritt och raw. Och lagom mycket nötter.

Jepp, det är samma kosthållning men som anammas av två olika skäl.

Och det är skälen som är det intressanta.

Under min resa valde jag kost på grund av näringen. Vilket spädde på lyckoruset. Jag märkte att mitt val gjordes av den orsaken eftersom jag blev mindre och mindre sugen på andra saker. Och mer och mer sugen på det jag mådde bra av.

Så jag valde de sakerna!

Jag tror jag lyckades av ett viktigt skäl. Kanske två. Och det är att jag dels gjorde något som jag älskar, nämligen att cykla på tur med väskor. Och fick bada klippbad ofta. Det andra är att jag gjorde detta under en längre tid så att cyklingen blev min vardag. Den gjorde det enkelt att följa den lyckorusiga vägen.

Hotellfrukost, en kaffe till, softa, blogga, checka ut, redigera en sista gång innan publicering, så iväg. Cykla. Energikakor under färd, vid kvällen bananer, avokado, nötter och en ingefärashot. Finito! Sedan sova.

Typ så.

Det skulle mycket väl kunna vara val som det drivs med för att de anses överdrivet nyttiga. Ta en macka och en after bike-öl och var som folk liksom.

Men jag ville inte.

För jag märkte att motsatsen gjorde mig lyckligare.

Det som hade varit värt att driva med eller ifrågasätta hade varit om jag åt nötter på bloggen men mackor på hotellrummet.

För…

Jag var i en cykelbubbla där vardagen var ett lyckorus på två hjul med avokado på kvällen.

Vad har detta med serien Kroppshets att göra?

Jo. Den har det genom att jag med detta inlägg vill berätta hur jag bar mig åt för att stanna kvar i lyckobubblan. Av egen vilja, inte för att någon sa åt mig att stanna där.

Det fanns ingen hets. Men det hade kunnat bli det, om jag hade gjort valen av fel skäl.

Nu kommer min skjuts som hämtar upp mig och kör oss till Fyris Park. Yes, det ska bli lite hederlig svennebugg!

Min skjuta ska få en ingefärashot, eftersom han har varit lite förkyld.

Jag ska få en energikaka, eftersom jag dansar bra på sådana.

Om någon av er förstår vad hela det här inlägget går ut på, så får ni gärna gilla eller skriva det i kommentarerna.

Kram!!

Kombucha, en del av identiteten eller något gott och hälsosamt som man brygger hemma?

Du väljer.

Hotellfrukosten

Morrn!

Kort hej från hotellfrukost i Umeå där jag är på jobbresa. Idag ska jag gå på föreläsningar och träffa några nyckelpersoner. Imorgon ska jag hålla en inspirerande, smart och underhållande föreläsning om delningsekonomi. Fel. En dödligt inspirerande, smart och underhållande föreläsning om delningsekonomi.

Sedan ska jag åka hem, mellanlanda på en danskväll i Uppsala och sen landa i Eskilstuna nån gång efter midnatt på fredag.

Men först ska jag gnugga sömnen ur ögonen med lite hotellfrukost.

Skriva klart min presentation, ta en kaffe till, kolla programmet till konferensen, pricka för det intressanta, kika på folk, ta en kaffe till, sen iväg i officekläder till konferensen.

Nej.

Kaffe, müsli, juice, macka, kaffe, kaffe, kaffe. Kaffe. Kaffe. Blogga. Tänka. Skriva. Blogga. Kolla kartan. Boka fjordbåt. Kolla klockan. Kuta upp på rummet, på med lycra, packa väskor och checka ut fem minuter innan utsatt tid. Klicka i, kolla kartan, iväg.

Det går aldrig att äta hotellfrukost utan att tänka på Norge.

Demonutdrivningen och mörkrets mjuka bomull

Men hej!

Hej hörni.

Bloggen har legat nere ett dygn för demonutdrivning. Jag fick nämligen besök av en gammal glädjedödare från förr, som jag trodde var förintad. Det var inte ätstörningen, utan en annan förgiftning som följt mig sedan jag var åtta år och borrade in mig i ett hörn och skrev lappar som ingen läste när saker blev jobbiga.

Det var dra-sig-undan.

Dra-sig-undan anföll mig på väg hem från tåget. Satte klorna i mig från axeln, åt sig, tuggade sig in bakom skulderbladet genom nackrosetten in i hjärnan. Jag tog en extra sväng runt kvarteret för att skaka av mig det bitande giftmonstret. Jag kom hem till huset, öppnade dörren, hälsade tillbaka på mina älskade kombos men såg dem inte i ögonen, mottog inte deras mjuka hur-är-det utan gick direkt upp på mitt rum.

Stänga dörren. Ensamheten.

Jag vred av mig väska och kofta och lade dem på sängen. Dra-sig-undan ställde mig mot min vackra byrå och lutade mina händer i huvudet. Länge stod jag så, Dra-sig-undan fyllde min hals med gråt och min mage med oro. Jag bara stirrade, andades. Lyssnade på hushållet som rumsterade om tillsammans på nedervåningen, vek tvätt och småpratade. Jag lade mig ner på sängen och Dra-sig-undan hittade en chatt på telefonen för distraktion och fortsatt undanglidande. Jag hörde hur någon därnere försökte göra tahini med den gamla mixern. Hittade han inte mixerstaven? Så ställde jag mig upp igen, och sakta men säkert kom ett litet bubblande skratt ur strupen.

Dra-sig-undan var på väg bort. Skrattet hade börjat förminska och driva ut Dra-sig-undan till en förtorkad, torr liten svamp. Förskrumpnad. Ett fnöske, redo att svepas undan av vindpusten från mitt öppnade fönster.

Skrattet dånade nu fram ur strupen, jag forsade nerför trappan med leende fejs, drog en rövarhistoria från en grej på jobbet och alla tittade upp från sin tvätt och sin tahini. Jag öppnade en flaska kombucha som exploderade, den hade väl stått för länge utan luftning, men vad gjorde det? Vi garvade, vi moppade, vi torkade och jag fixade nåt käk medan andra diskade eller kollade på serier.

Skratten, lugnet. Tillsammans.

Nästa morgon var demonerna utdrivna. Jag lovade mig själv att aldrig utsätta mina medboende för detta igen. Hellre komma hem och böla, än att hålla det inne. Om någon i ett hushåll är ledsen men inte vill prata, förgiftas stämningen och alla börjar undra, är det mig det är fel på?

För det tror man ju, om man som medboende är van att finnas där. Att finnas där.

När jag emottagit min mjuka utskällning av hushållet morgonen därpå, och skrattande ställt mig på händer medan jag lovade att aldrig mer dra mig undan, var dagen redo att erövras. Att skallas. Det blev en morgoncykling, det blev lunchmöte och så en kreativ stund i solen med rätt sällskap och lagom mycket jobbning samtidigt.

Så var det med den demonen!

På kvällen var det dags att åter köra Barva runt med Alex. Jag ryckte upp mig från min gräsplätt och mitt skrivande, ett kort hej till hushållet mellan ombyte och lampfix. På med lampan, iväg. En sådan ljummen september det var! Skymning blev mörker blev lampors sken och mjuka himlars meditation. Blev andra bästa tiden på segmentet vid golfklubben. Forsa, trampa, vränga sig fram på gruset och både prata och vara tyst, bägge tillstånden lika värdefulla i sin enkelhet. Öka tempot ibland, byta sida ibland, ta en sväng och kolla kartan, stå och lyssna på stjärnorna medan den andra fipplar med något, syrsors sång och mörkrets omfamning.

Upp på cyklarna igen, fram med kartan, var är vi?, spelar ingen roll, vi har en karta att följa, grus under pedalerna och måne ovanför med stjärnor. Nynnande låtar i struparna. Lampor. Mörkret är vår bomull, hemma väntar bomullsmänniskorna med bomullstvättkorgen och bomullsutskällningen med så mycket omtanke i rösten, om vi bara möter dem och gråter hos dem och inga piller i badkaret, ring mig nästa gång i stället, mörkret får tiden att flyga och stanna samtidigt, kör vi verkligen samma runda som i onsdags?, det spelar ingen större roll, mörkret gör varje kurva ny ändå.

Bomull, grus och äventyr.

Pilutta dig, demonen, pilutta dig, du stackars lilla glädjedödare, pilutta dig, du dra-sig-undan.

Nattgruset och crossens vigvattenvurpa

Yo.

Visst är titeln snygg?

Jo jag vet.

Idag var en stor dag för crossen. Det vankades både stig, grus och dubbelpunka samt en premiärvurpa i leran. Yes! Allt detta kryddat med en magisk nattkörning senare på kvällen i trakterna runt Barva. Ja ni vet, den där mysiga socknen där SD fick 27 procent av rösterna i valet men som bjuder på sjujäkla underbar gruskörning.

Nog om Barva. Hur gick vurpan till då? Och punkorna? Jo, det var ju så att jag lurat med mig min vän Magnus på lite stig och grus i solen. Brukar bli stig när Magnus väljer rutt, och jag hänger ju gladeligen på. Är det något jag uppskattar så är det när vänner visar rundor. Som man sedan kan ladda ner och köra själv! Som Katja skrev, så är det en gåva, oavsett om rutterna plötsligt laddats in i din Garmin, eller om de förevisas IRL. Det ligger tid och engagemang bakom varje runda, en fin present, ett cyklisternas blandband!

Vi trampade oss fram över Magnus stigval. Jag tänkte återigen på hur variationen i underlaget gör att varje moment blir så kul. När man är i skogen och brötar, blir man glad över fartpartierna. När man nöter någon asfaltsbit, tar hjärtat ett skutt vid en spång in i mjuka skogen, kör man genom en lerpöl så njuter man av torra hjulspår sedan, och så vidare. Crossen gör att allt blir spännande och utvecklande. Crossen öppnar dörrar till nya världar! Crossen skapar glädje där andra bara ser rullgrus. Och det allra helt oslagbart bästa med crossen, när allt ovan är sagt, så är det att man tar sig fram. Man är både teknisk, balanserad, lerig, smidig och snabb. På samma runda.

Och precis som jag höll på att formulera den förföriska liknelsen om att cross är som kortkort med kavaj och ett par jävligt bekväma skor, så kände jag hur bakdäcket började släppa luft. Punkan var ett faktum, och det lite eländiga med alltihop var att den ägde rum på precis det ställe där jag ordnat en domino-vurpa åt mig och Magnus under min sista tur på Lilla Blå i vintras. Vurpan där Magnus var så bra på att sikta så att han höll sig borta från klippkanten och istället landade mjukt med huvudet i ljungen.

Det var alltså crossens första punka. Dagen till ära visade Magnus mig en ny pump-teknik (se bild i slutet). Den bygger på att ventilen får tynga jämnt på pumpen av däckets tyngdkraft, och att ventilen därmed skonas från att böjas. Så smart! (fram tills att man får kramp i handleden)

Den andra punkan var en följd av den första. Just när vi skulle köra nån sista snutt i skogen hade däcket tappat luft igen. Typiskt premiärpunka. Bara att vända hemåt, och i Hållsta tog jag bussen och vinkade hej då till Magnus.

Men orka nöta på om punkor! Och vurpor! Ja, vurpan, den skedde i ett lerigt inferno i skogen när jag tappade balansen. Medan jag såg Magnus ryggtavla försvinna bland granarna. Det om den!

För nu över till inläggets essens:

Den magiska mörkerkörningen.

För jag ville ha revansch på punkorna, så jag bytte däck och slang och tryckte fram Barvarundan på gps:en. På med lampor, kontrollera luften i däcken och så iväg över gruset. Mosa segmentet mot golfklubben extra aggressivt, vända mot Hugelsta, grus grus grus. Hälsa på en svampplockare som visade sig vara min gamla kollega Marika, hej Marika!!

Det blev sakta mörkt.

Och är det något som kan göra cyklingen till äventyr, så är det mörkerkörning.

Mörkerdimensionen av en grusrunda blir extra påtaglig när det även är vindstilla. Skräcken är förstås att köra på någon, eller något. För trots framlampa och baklampa och rutt i cykeldatorn så kan man aldrig vara för säker på att rådjuren, hararna, vildsvinen och älgarna inte får för sig att dyka upp.

Jag körde lampan sporadiskt, kom på att den nog inte var laddad sen i onsdags. Dessutom fick jag bättre totalsyn av att cykla utan lampa. Den ljusa vägbanan syntes precis i mörkret, och luften bar alla ljud perfekt. Syrsorna sång, vakthundarnas förvirrade skall och det lite väl spännande prasslet från någons klövar till vänster om vägen.

Jag ville verkligen inte köra på någon, eller något. Framme i Ärla svängde jag tacksamt in på den gamla omgjorda banvallen, som skoningslöst plöjer genom landskapet mellan Ärla och Eskilstuna. Här skulle jag vara trygg.

Då började jag höra ännu mera prassel. Den stillastående luften gjorde att alla ljud eskalerade, och jag påmindes om att cykelbanan ju var oupplyst och plöjde genom just skog och åker.

Den var förvisso idealisk för mörkerkörning; spikrak, lång, öde och kolmörk.

Det bästa med den var helt klart att den var just spikrak. Mitt dova lampsken som skulle spara energi lyste max en meter, men allt jag behövde se var vägens grusiga kant. Då visste jag att jag var på rätt väg.

Det fanns inget mer att göra än att trampa på. I med en gel i magen och lite vatten, hålla kursen.

Och det gick bra. Det var crossens första mörkerkörning på egen hand, och den klarade sig. En lite starkare lampa bara.

Jag måste dock tillstå att det var mer än efterlängtat att komma hem till huset den kvällen.

Godnatt på det!

Det roligaste med att köra cross är att det är så roligt att köra cross.

Men god kväll i stugvärmen! Lider ni också av post-förkylda ben och måste stanna hemma från cx-premiären i Falun? Eller skolkar ni också från det förföriska Anundsloppet av samma anledning?

Oavsett vilket: vad kul det är att köra cross ändå hörni.

Idag hade jag två timmar tillgodo efter de gängse lördagsbestyren i huset. Jag begav mig mot Hugelsta för att köra lite mysgrus och kanske upptäcka något nytt avtag att skarva på mot. Redan efter någon kilometer, i höjd med sjukhuset, dök det upp. Segmentet mot golfklubben!

Trampa snabbt över gräsmattan, ta vänster på smala stigen, forsa fram över stenkompisarna och sladda genom sandpartierna. Hålla hårt i styret medan framhjulet bestämmer.

Sista diket mot asfalten, titta bakåt och släppa förbi ett par bilar.

Rulla sakta över asfalten mot Hugelsta. Ta höger mitt i backen, nu börjar gruset på riktigt. Och sanden, det är en sandväg. Upp upp, vänster på ett avtag som ser trevligt ut. Hej då sanden.

Vägen kommer ut på ännu en grusväg. Nu bär det till höger för att undvika svänga mot Lindsäter och istället ta höger mot Björnkärrsvägen för att komma på gräsbeklädda grusvägar mot en kär gammal kompis:

Banvallen.

Hah.

Denna banvall! Här har jag stått många gånger och sett hur medcyklister med breda däck eller bättre crossteknik svingat sig upp medan jag fastnat i halva. Jag har å andra sidan också kört med folk som kommit mot mig ned från backförsöket med ett stort ”Fy”.

Backen är en kort, ganska brant och framför allt smal uppförslöpa. Särskilt kritiskt är det när man tvingas få plats med tramporna mellan två stenar som är lite för stora för att det ska kännas riktigt bra.

Längre upp fortsätter det vara smalt och vägen går mellan stora stenar, genom vattenfyllda gropar och över grovt grus. Dessutom lutar stigen lite, så beroende på vilket håll man kör stigen och beroende på vilket håll man är bekväm att klicka ut, så går ena hållet bättre.

Backen föregås av ett hav av stora stenar som måste cyklas med bestämda tramptag för att man ska få fart uppför. Det enda sättet att cykla dem är att trampa på och låta framhjulet styra.

Och uppför, märker jag, är psyket det enda som räknas.

Här har jag lärt en del av mina två rundor på MTB. Det gäller nämligen att ställa in psyket på att man ska upp. Att ja, backen finns där men man ska inte frukta den utan snarare använda rätt teknik. Precis som att låta framhjulet bestämma i sanden.

Det är lätt att få en hang up på vissa backar. Tror jag har det på den här banvallen. Jag stod och betraktade den länge, så gav jag mig upp mot den, och blev stående på exakt samma ställe som vanligt.

Jaha ja.

Ett försök till, samma sak.

Men för h-ete.

Backlymmel. Jag gick upp med cykeln, hoppade på och tog resten av banvallen ovanligt djärvt. Inte jättekul att köra på bautastenar odämpat, men jag vände vid slutet och körde den även åt andra hållet.

Andra hållet innebär att backen lutar utåt, dvs åt vänster. Jag som klickar ur på vänster sida utsätter då min kropp för dubbla budskap då höger sida plötsligt blir den trygga sidan.

Men det går bra, jag dundrar fram på banvallen och är åter på de stora stenarna vid backen.

Inte heller den här gången kommer jag upp, trots att jag sänker mig så lågt att jag rensar stigen på sten.

En dag, backen, en vacker dag

Jag susar vidare och skrattar ändå. Tänker på just hur crossen gör allting så roligt och spännande. Den gråaste raksträcka blir en fartsträcka, kommer man på asfalt kör man i vägrenens grusparti och aktar sig för sprickor. Är det gropigt övar man på att parera, eller hoppa. Kommer en rot så får man väja. Ibland glida om man vill öka spänningen.

Så fortsätter det. Crossen gör den tråkigaste grusväg underhållande. Genom variationen kommer det alltid något nytt att glädjas åt. Crossen skapar vardagslyx om man så vill! Ja, faktiskt! På sommaren kanske man vill åka till pampiga fjordar, men väl hemma räcker det att invänta crosshösten. Byta fordon. Då behövs ingen fjordutsikt.

Ja.

En riktigt bra upptäckt under dagens runda var ett grustag på andra sidan banvallen. Eller snarare sandtag. Jag tog av mot en väg med bom, vilket visade sig leda till en återvändsgränd vid rälsen. Men vid denna återvändsgränd fanns alltså ett grustag. Eller sandtag.

Och här gör crossen det igen!

Ett kanske tråkigt tag med sly blir en spännande lekplats. Varje hörn har sin utmaning: den sandiga nedfarten med spår i mitten, rakan på gruset, den andra nedfarten med ännu större stenar, en stor sandhög där man kan ta sig upp på sidan och se hur långt man kommer.

Allt detta testar man, med eller utan dödsförakt.

Crossen förvandlar den mest anspråkslösa slyiga dunge till ett äventyr.

Så gick mina två timmar, och jag tog samma väg tillbaka och jagade fram över gruset. När jag kom tillbaka till asfalten i hugelstabacken vilade jag på tramporna och lät vinden och solen älska mig en stund.

Så kom jag fram till segmentet mot golfklubben och körde det baklänges. Några lycksökare i husvagn besåg det hela. Jaga jaga jaga.

Ett par hundra meter senare såg jag en parkering. Grus! Jag svängde in, väjde för ett staket och tog en liten gräsväg ner på cykelbanan.

Snart hemma. Bara lite till grus.

Svängde av och körde sista biten genom Vilsta hemåt. Herre min vilken kvällssol. Förbi stallet, över de två broarna

Där ni badade i somras

och så höger. Sista segmentet. Trycka trycka trycka.

Det räckte inte, men det gjorde ingenting.

Insikten var för stark. Jag svabbade av åkdonet medan den sjönk in:

Det går inte att ha tråkigt på cross, hur man än försöker.

Obs, backen på förstabilden är den omvända sträckningen, bilden med framhjulet är den backe som har huvudrollen som Hang up i inlägget. Om någon nu tyckte att backen på första bilden såg mjäkig ut.