Vår.

Vår lovers!

Visst är det underbart, grönt och vimlande, omtumlande och genomborrande, all denna vår.

Vår kafétid.

Vår stig.

Vår grönska.

Vår backsippa.

Vår cykel.

Vår musli.

Vår matapacohund.

Vår känsla.

Vår spänning.

Vår kombucha.

Vår, vår, vår.

VÅR!

img-20200428-wa00037177498127584704096.jpgMamma och pappa i riskgruppen har ett kafé på uteplatsen med rimligt avstånd mellan borden för att kunna träffa sina barn, här kan man sitta och prata en stund lindad i filt och kyssas av solen. Vår sol.

Måndag 21.24

Yo loverz, var precis ut och lapade mörker. Måste passa på innan kvällarna blir för ljusa. Genom mörkret föll regndroppar som plaskade ner i små vattenpölar. Genom buskarna på väg ner mot vattnet lyste gatlyktorna.

Det var lite fler folk än jag ute. En löpare kom flåsandes. Jag kände plötslig samhörighet, tänk om han också väntat tills nu innan han gått ut ur lägenheten?

Sedan gick jag vidare och reflekterade över mitt akuta behov av regn och mörker. Något måste det betyda.

Sedan märkte jag hur mina ben vek av in på Coop där mina armar plockade åt sig ett paket glass.

Väl hemma sitter jag nu här och lyssnar på hur regnet smattrar längs rutorna.

Jag började känna in stillsamheten i regnet mot rutorna. Det var rätt skönt att överlåta det där blöta regnandet åt just regnet.

Over and out, det finns inget slut här riktigt.

Inte ens vid den vita, klart lysande, cykeln strax utanför Kristinebergs pizzeria.

Värmdö och skärgårdshunger

Lördagkväll på er!

Sitter och chillar efter dagens runda till Värmdö och Nacka. En långrunda gör gott oavsett väder. Fick med mig Robert på att köra mot Djurö, och vad händer vid ett övergångsställe söder om Gustavsberg om inte att nån kör om och sen stannar?

Ena!

Ena och jag har följts åt genom cykellivet via diverse äventyrsevents och nu i Stockholm. Jag fick följa med dem till franska Alperna i somras. Genom detta fick jag klättra drömmiga 4250 hm och lära mig att det faktiskt går.

Älska när man träffar folk man känner på vägarna och som dessutom hänger på! Så vi trampade vidare som en trio genom Gustavsberg, förväntansfulla på den annalkande skärgårdskänningen. På andra sidan G-berg var bilmängden bisarr. Men alla skulle väl till diverse hemmafix-affärer tänkte vi, eller ta suv:en till lite miniskärgård för lördagsnjutning. Men så många på en och samma vägsnutt??

Jag navigerade påpassligt fel efter att ha studerat kartan noggrant. Detta gav oss ett ärevarv i en rondell och en snutt i ett villaområde innan vi hamnade rätt. Och vägen gick på delvis obefintliga vägrenar men utsikten av den stockholmska skärgårdsdrömmen lurade alltid bakom nästa hörn. I aprilvattnet fanns dessutom både svanar, ejdrar och små sothönor.

Djuröbron var drömmigast av allt. Jag åkte buss där i torsdags, men på cykel var den såklart än vackrare. Höga kusten-feeling och skärgård åt bägge håll, och från österut slängde de yttre skären slängkyssar som vi fångade.

Och så smalnade vägen och tallarna blev ö-aktiga. Vi började bli fikasugna och skulle först bara dra ut till vägs ände – Sollenkroka. Dessa ställen och deras namn! Härifrån går skärgårdsbåtar och här finns öppna fik när det är säsong, och här kluckar saltvattnet förföriskt.

Vi spanade saltvatten.

Så vände vi.

Sen blev det fika och lunch inne i Djurö på Munkens konditori, och sedan trampade vi hemåt via fina gömda vägar som Ena visade. Nån liten loop runt en sjö gav oss en backe där Robert spurtade upp först av alla på stora kakan, och sen var det Orminge och sjöar och myskörning och sen var vi hemma. Alla i sin respektive del av vår vackra huvudstad.

132 km, en runda som gjorde gott.

För cykel, kropp och min begynnande skärgårdshunger.

Robert fotade

Min välbehövliga utkomst av fuck you-kapitalet, välriktad och smekande

Hejsan!

Är lite uppåt. Sitter på buss 434 mot Djurö som ska ta mig ut på ett hemligt ärende. Himlen är illblå, vattnet vårsvalt och riktningen är Stockholmsk:

Öster. Öster som i hav, skärgård och klippor. I linje med mitt stockholmska nyårslöfte!

Jag älskar hemliga ärenden. Konceptet gör mig ofta lite fnissig. Så fort man säger hemlig, tänker folk nämligen alltid på fyra saker: nytt jobb, nytt boende, ny dejt eller ny cykel.

Alla lika viktiga komponenter beroende på livssituation.

Och som om inte det räckte, så har jag idag även varit iväg på ett hemligt ärende som jag bara delar med min vd. Och som om inte detta vore nog, så tror jag att jag såg mitt livs första hångel vid Fridhemsplan. Han hängde lite nonchalant vid övergångsstället. Med rådjursögonen plirande, lite som jag minns honom från -97.

Hi hi.

***

Igår var vi ute och städade i Kristineberg. Det var jag och mitt plockgäng, alla boende på Kungsholmen och flera från det direkta närområdet. Jag hade för tredje gången lyst ett lunchplock i fb-gruppen ”Gör Skräpholmen till Kungsholmen igen”, som jag nämnt tidigare.

Vi hade alla varsin plockpinne och städade oss runt mellan buskage, diken och parkremsor. Det slog mig hur overkligt fantastiskt det är att få umgås så lokalt i just Stockholm. Jag är ju så van att alltid ha en tunnelbanelinje med nåt byte mellan mig och bekantskaperna. Numera har jag ibland en cykeltur över Västerbron, och ibland bara en kort promenad i mitt absoluta närområde som jag kan se från mitt köksfönster.

Jag hade haft en tuff förmiddag då Stockholm och livet satte mig på prov. Hjärnan hade stångats så hårt mot vissa tankar, känslor och minnen att jag var helt uttorkad av ansträngningen. En kvart innan samling var jag ett vrak i tyll och rufsigt hår. Men så drog jag på dansmusik och borstade tänderna.

På med mycket mascara och jeans.

En minut sen körde jag igång min grupp och hela det här inlägget ska egentligen handla om hur värdefulla olika små pauser av den här typen kan vara. Jag blev så uppåt specifikt denna dag. Det berodde inte på vårsolen, även om den var en skön belöning den också, nej detta handlade om det vi gjorde tillsammans. Fem andra människor tyckte uppenbarligen att det jag föreslog i form av ett lunchplock var viktigt nog att lägga sin lunchtimme på. Timmen blev en halvtimme för vissa som skulle på möte men ändå ville vara med, en trekvart för dem som ville hålla tiden och en dryg timme för dem som hängde kvar och plockade nässlor medelst planterandes nästa lunchplock.

Jag gick runt och la märke till hur skönt det var att vara glad och skratta, jämfört med rufset och tufset i förmiddagshjärnan. Och så tänkte jag att någon annan i gruppen kanske tänkte samma sak. Att denna lunchplock just idag var den andningspaus man behövde för att hjärtslagen skulle slå normalt igen och tankarna kunna tänkas klarare.

Och så tänkte jag att det i så fall inte direkt var någonting någon av oss behövde delge någon annan, utan bara gå runt och njuta av.

Vara stillsamt glada över, i tysthet och tillsammans.

20200422_1327531051264895975167674.jpg

Nu får det fan räcka. Nu är det slut. Punkt.

Det var tanken som äntligen slog mig med full kraft idag under rundan. Som en insikt.

Jag och Robert körde Färingsö och våren var förrädiskt ljummen. Jag tittade ned på mina nyrakade ben som glänste kritvita och bländande därnere, och på dem satt ett par skor. Och på skorna satt ett par skoskydd som var så trasiga att de fått lagats med silvertejp.

Men det hade jag liksom vaggats in i försiktigt, mer och mer. Att de var trasiga. De var nednötta, men jag hade kämpat med dem länge just för att de, en gång i tiden, var så eleganta och passade mina skor så perfekt. De var glansiga och lyxigt tunna. De var svarta, grå och röda. De smet om vaden på ett smidigt sätt och gjorde mig snabb.

Nu var de fnasiga.

Fick de väl, fast inte i närheten av mig och Amiran.

Nu var det äntligen slut på dem. Så får vi se om de kommer krypandes tillbaka. Då kanske jag säger ja, om jag ska köra grus. Jag är känslig för om man som skoskydd som det egentligen inte är något fel på, frågar vid rätt tillfälle.

I övrigt var Färingsö fullt av cyklister och mina tramptag något tröttare än Roberts. Men vem vill inte bli frånkörd av sin gamla cykel? Och till på det en sittställning som gjuten för detta smäckra fordon?

Så det fick Robert göra, och kvällssolen sjönk och vi kom oss tillbaka över Tranebergsbron och hej då och tack för ikväll och den lilla loopen på slutet var bra!

Och så kunde jag äntligen konstatera att årstiden är här då man obehindrat och med självklar precision flyttar glasögonen mellan hjälmen och nyllet.

Man sätter dem direkt i rätt vinkel och centrerat.

Som man ska, när det är den här årstiden.

Och så fick vi köra lite lagtempo med en grym tjej på vit Trek, kul att du väntade in oss och drog lite!

 

 

 

 

 

 

… Men brukade inte du gilla de där skoskydden jätte jättemycket och typ alltid köra med dem och aldrig tycka att de var för slitna?

Jo, men jag blev trött på att de aldrig lagade sig själva så jag pallade inte

Om Grön cyklist vore en mysig, sponsrad återbruks-inspo-blogg

…så skulle jag lätt blogga om kaffe. Både varför det bör vara hett och svart och starkt. Och mer specifikt de plastförpackningar som man kan göra fiffiga små behållare av, med mycket enkla medel.

Jo, för nu blir det ju en herrans massa kaffe drucket hemmavid. Och så har man ju alltid allting i badrumsskåpet i en enda röra. Och så kan man lätta upp i denna röra genom att tillverka små rektangulära burkar med olika fina tryck!

Man tar helt enkelt paketet, diskar ur med vatten, och klipper av ungefär där det står Arvid Nordqvist. Så viker man ned en lagom bred kant till så långt som man känner för och dens står stadigt. Sen plattar man till i botten. Den som vill, klipper till en bit av en havremjölksförpackning av den del du inte ska förgro basilika i, och lägger i botten för extra stadga.

Klart!

Sedan kan du välja vilken sort som passar var och då kanske du får ett nytt favoritkaffe bara på grund av hur förpackningen ser ut.

***

Typ skulle jag skriva, om det var en inspo-återbruksblogg. Och så lägga lite olika foton med lämpliga filter för att visa användningsområden. Så att man ser vad det kan vara i: tops, Alvedon, smycken, sånt man vill ha i skåpet men inte vill ska synas.

Och som omslagsbild skulle jag välja bilden från just badrumsskåpet, där mina tandborstar har slutat ligga med varandra.

morgonblogg

Kort morgonblogg och hej från tåget!

Jag vågar mig faktiskt till Eskilstuna denna vårhelg. Det ska cyklas lite och det ska hängas lite och det ska allmänt kollas läget i stan. Måste titta till mitt lilla Eskilstuna.

Timmen är tidig, jag vet, och ändå vaknade jag en timme för tidigt. Som man gör när man ska upp just tidigt och måste passa tiden. Så jag är astrött. Efter en snooze fick jag rationalisera bort allt onödigt och lämnade odiskad disk och halvfärdigt virke till kombucha i en kastrull.

Men vad jag gillar tidiga morgnar. De är krispiga och ljuset är skirt. Att komma upp och direkt dra iväg på något. Förhoppningsvis något som ger vind i ansikten och sol på kinden.

Jag tror att vi kanske ska dricka kaffet på trappan.

Västerbron var ljuvlig i morgonljuset när jag cyklade till stationen. Vid Stadshuset stannade jag och tog kort på vattnet. Bron var så fin och böljande i morgonljuset. Tänk de som får vara en av de där cyklisterna på bron.

Slut på bloggen och cykeln står i cykelutrymmet på tåget, börjar ju kännas riktigt normalt.

20200418_0628092239279703199475773.jpg

Dagens minipendling och väderstreckstricket

Loverz!

Idag gjorde jag något uppiggande och det var att pendla mig till Bollstanäs. I ryggsäcken fanns dator och jobbkläder, här skulle distansjobbas med syster och familj i deras hus!

Lite efter sju trampade jag iväg på crossen och efter tjugo minuter var jag knäckt. Motvinden var total mot den isblå himlen och mitt nyvakna fejs. Men eftersom jag skulle någonstans, som bara råkade vara rakt in i vinden, så knegade jag på och kom fram. Om än via andra vägar än jag hade tänkt.

Jag stapplade in i huset runt kvart i nio. 90 minuter hade de 27 kilometerna tagit mig att cykla. Huden var solkysst och vindbiten, jag dunkade in dagens första möte och flydde in i duschen.

Så betade vi av en jobbdag.

Hemvägen var mer följsam. Vinden hade mojnat, kom den så var den fortfarande nordlig, och jag tog vägen förbi Väsjöbacken. Sedan greps jag av en intensiv längtan att bestiga den, så jag trampade uppför de faktiskt ganska flacka serpentinerna till toppen. Och så hände något trevligt!

Och det var att precis när jag pressade fram ett leende ur min flåsande kropp, så kom en löpartjej över krönet och började snacka! Hon trodde jag var downhill-brud, alltsååååååååå, och så kunde vi konstatera den markanta ökningen av folk som gjorde saker utomhus. För visst har ni också märkt att folk är mer ute?

Tjejen var skittrevlig och gav sig sedan av för att inte frysa i den förföriskt nedåtgående kvällssolen. Jag tog en genväg ner som ledde till nån sorts hoppbacke och fick vackert kliva av cykeln och leda. Så mycket dödslängtan har jag inte.

Sedan nådde jag så småningom Edsbergs slott och körde längs vattnet lite. Fint fint. Och det var här jag återigen drog fram tricket man kan köra om man inte pallar kolla rutten på mobilen: man tar ut riktningen! Och så ställer man in Garmin och kollar att man kör rätt väderstreck!

Det har hjälpt mig förut, och hjälpte mig nu med. Söderut, skulle det stå.

Och så körde jag äntligen in i stan vid Norrtull, och så äntligen var jag på cykelbanan mot St Eriksplan. Och då kände jag mig på något sätt så hemma att jag nästan blev rörd. På bron över till Kungsholmen var solen ljuvlig precis i trädtopparna, och himlen rosa åt andra hållet.

65 km med ryggsäck hade jag tillryggalagt totalt. Och tänkte att det här var ju faktiskt en sak som helt klart kunde pigga upp coronadeppen rätt rejält.

Så det vill jag göra igen.

Med de positiva orden avslutar jag detta inlägg och vill nu somna sött och vakna när klockan ringde ringer.

Tyllrosa och brogrå

Visst vill man att de här blommorna ska dofta?

Det gör de tyvärr inte. Däremot blommar de som galningar med hög integritet under en kort period.

Den perioden är nu.

Så när man kommer ned på morgonen, eller på lunchen om man jobbat hemifrån, eller som nu på sena sena kvällen om man ballat ur av bristen på utemörker – så blommar de. Illrosa. Mjukrosa. Flufftyllrosa.

De är tvärtemot Västerbron.

Västerbron är grå. Hård, stilla, böljande och trånande.

Västerbron susar och dånar. Har sett skymningar och gryningar och allt däremellan. På krönet sjunger vinden i räckena. När man kommer ner på andra sidan, kan man cykla nya vägar genom det man trodde var Hornstull. Upp mot en kyrka, stanna vid en sten och ha ena foten på trampan, andra mot bänken. Och blicken på stenen.

Vad har ägt rum här? Vilka tankar har tänkts där från bänken, vilka ord har formulerats av den som kanske fattat posto på stenen, och vems innersta har blottlagts?

Har blanka ögon fått tröst här?

Har rusande hjärtans hunger, kunnat stillas?

Sedan kör man hem igen. Inte bli för pretto nu. Tillbaka över Västerbron, lyssnar igen på vindens konsert och sadelstolpens knirk och lägger mentalt undan pengar för en ny, och så svänger man upp mot onkel Adams väg.

Där möter det rosa fluffet.

De kompletterar varandra, utan att särskilt göra en grej av det, som riktiga kärlekar gör.