Torsdag 10.52

Ah men kan han aldrig bli klar med det där förbannade navet? Jag fattar helt ärligt inte varför han inte bara kan be mig om hjälp att dra åt lagret. Den här tavlan kommer ju aldrig bli klar. Jag lovar att konstnären försöker visa sitt tålamod genom att måla till ett par extra cyklister i bakgrunden. Sedan blir den klar, så att jag äntligen kan fixa glappandet. Suck.

Annonser

Varför har kubanerna så låg sadel?

Jag är tillbaka!

Hej alla fina läsare. Ni kanske undrar hur jag haft det där borta i Karibien utan en cykelsadel i sikte på tio dagar. Faktum är att jag endast cyklat en (1) gång, vilket resulterade i att mina haremsbrallor fick en reva från storklingan.

Haremsbrallor är såna där vida brallor med låg gren. De är bäst för nästan alla ändamål förutom cykling.

O-rutin.

Anledningen till denna uppslitande cykeltur var en fågelskådarvandring vi gjorde i skogsbältet längs en kustremsa. Det var så jävla mycket mygg att jag fick vända innan vi så mycket som fått en skymt av Kubas nationalfågel. Det skickades efter en eskort till mig, som visade sig vara en rar kuban på 1.60 med för liten ram och för låg sadel.

Jag frågade på blandad spanska och kroppsspråk varför sadeln var så låg, men fick inget vettigt svar.

Jag frågade även om jag kunde få lov att skjutsa honom på ramen medan jag själv satt på sadeln, men även detta gick bort.

Det var då jag satte mig för att provtrampa och efter ett par varv med hög kadens rev upp min bralla.

Jag har inte hunnit laga den ännu eftersom min resväska fick för sig att den ville ha egentid i Moskva. Jag kom hem utan väska. Satans ryssen; kidnappa min väska vid mellanlandningen. Väskan hittades dock och ska levereras ikväll, hoppas den hade trevligt.

Så var det med det.

Och eftersom det här inlägget blev så menlöst kommer en mördande vacker bild på stranden vid vilken vi promenerade:

Alla ba 😍😍😍

Mini-inlägget om lillklingans revanschrunda

Ett kort inlägg medan jag fortfarande har täckning. Yep, ska ut i vida världen: Kuba!! Utan cykel; det blir en kulturell resa med ett och annat saltstänk ihop med en öventyrsklunga från jobbet. Ses 26/11 hemma igen!

Men först alltså något kort om säsongens kylslagna begivenheter när vi såg ljuset i slutet av tunneln och Magnus körde på medan jag fick hjärnsläpp och klev av cykeln mitt i tunneln. Stackars Jocke bakom mig fick aldrig chansen att visa sin balans och sitt sinne för fokus, utan det var Magnus i eget majestät som fick stå för tunnelseendet.

För om man väl har det, ihop med en jämn kadens, och tillit till maskinen, så klarar man vilken ridstig som helst.

För det mesta sitter i psyket. Och det hade jag, nästan.

Men Ridleyn fick tugga sitt grus, och lillklingan fick sin revansch, och bägge står nu avspolad och insmord och fridfullt väntande hemma i Karins källare medan jag flyger iväg till Kuba.

Snart hemma igen, ingen fara lilla klinga.

Undrar hur det är att cykla där.

Nu lyfter vi.

Godnatt, och frosta inte av det sörmländska gruset än på några månader ❤

Väg 214

Kolla vad glada vi ser ut!! 

Bilden kommer från den mest minnesvärda badass-runda jag någonsin kört: den mellan Vistasstugan och Nallo i trakterna runt Kebnekaise. Syrran navigerade glatt med kompassen; noll sikt i snöstormen medan jag trodde vi skulle skulle dö där på fjället. Då tar hon KORT!! Alltså. Fatta. Herregud vad jag uppskattar en god navigatör.

Så var det dags för säsongens första badass-runda.

Jag skulle på massageuppdrag i Näshulta, och vevade glatt ut på väg 214 i den nordostliga medvinden. Lillklingan tjöt av lycka över att fungera, och vinterdäcket fram svirrade fram sin ekersång som den aldrig gjort annat. Jag trampade förbi Skogstorp i ett ärende, lite lerigt grus, och så var jag framme.

Vi drog igenom massagen, och medan vi gjorde det, och jag hade blivit bjuden på te, hade det börjat snöa. Snö!! På deras uteplats, mörk i mörkret men upplyst av utebelysningen, hade det kommit ett par centimeter blöt, kall och tung novembersnö.

Snö!!

Kläderna var fortfarande dyngsura när jag prånglade på mig dem, men jag var vid gott mod. Ute var Ridleyn täckt av snön, och jag torkade av den med en handduk. Jag vinkade hejdå, de lånade mig en reflexväst, och jag trampade iväg.

Och det är här det börjar bli lite spännande. För det är här som kombinationen av en medelmåttig framlampa och okända marker ihop med snö och minimala vägrenar, börjar ge utslag på ett par vitala mentala färdigheter.

Balansen till exempel.

Det kräver en del att cykla med endast ett par meters sikt på väg 214. Jag är glad att jag känner den vägen så pass väl, och att jag minns körskolläraren då det begav sig:

”Om du blir bländad, så fokusera på mittlinjen”.

Vid bländning fanns ett par saker att tänka på för att återskapa balansen.

Att fortsätta trampa, om än långsamt, är en sådan grej. Annars börjar man vobbla och snegla mot diket. Att inse att bländningen snart ska gå över, är en annan. Och slutligen att invänta ögonblicket då man, med den mötande bilens ljussken, faktiskt lyckas skapa sig en siktlinje att köra på. Det är den tredje.

Bilar bakom är lättare att hantera. För det första vill man ju ha en bakom sig som lyser upp vägen. Men man får passa på så länge det varar att använda bilens sken till att planera sin färd: ser vägen rak ut? Kan jag följa de röda baklysena när bilen passerar? Finns det hjulspår i den snöiga vägbanan som jag kan hålla mig till?

Sedan ska man anpassa sig tillbaka till att enbart köra på sin lilla framlampa. Pannlampa av medelmåttigt sken i mitt fall, idag. Den funkade bättre, märkte jag, när den lutades nedåt så att en skugga bildades från däcket ner på asfalten.

Och så kom en mötande bil igen.

Och så fortsatte det.

Lite som fjällvandring, fast med bilar. 

Och det gick bra! Jag kom hem, även om allt utom överkroppen var hyfsat fruset i den råa, blöta badass-kvällen. Och jag kom också att tänka på hur den mänskliga hjärnan fungerar vid kyla: all energi fokuseras på att hålla kroppen varm. Inget blir kvar till rationella beslut. Lite ditåt kände jag mig då extremitet efter extremitet började kallna.

Samtidigt är jag tacksam för dessa kvällar. Varje tramptag är spännande! Varje krök, varje mötande bil är en utmaning. Man liksom LEVER. MER.

Vad präktig jag låter. Jag borde hata badass, hata november, klaga på slasket.

Men jag kan inte.

Det får ni leva med.

Ut och kör. Kör bara.  

 

 

 

 

 

 

Du är ett geni, min käre Persson.

Idag vaknade jag 06:30 av att jag var pinknödig. Jag stod emot, och vaknade sedan en timme senare och skrollade Messenger. Där fanns ett fantastiskt meddelande som skulle kullkasta de senaste tre månadernas växelförarfrustration. Det hela ledde  också till att jag fick ännu en lärdom om hur min cykel funkar. Själv funkar jag så att jag lär mig allra bäst när något händer och jag får vara med när problemet löses, och när jag kan märka skillnaden och relatera till lösningen.

Hursom, i messet stod:

”Hej! Framväxeln blev ju inte bättre idag, men jag har tänkt, googlat och kikat på mina vevpartier och på nya klingor. Det verkar som att din lilla klinga (lilla klinga alltså, inte lilla klinga som i lilla gumman, reds anm.) är vänd åt fel håll. De flesta märken verkar ha den stämplade texten (34T…) på lilla klingan inåtvänd. Och det fanns fasningar på den som skulle göra att tänderna kommer närmare stora klingan. Vi mätte avståndet och uteslöt den möjligheten, men jag mätte bara avståndet mellan utsidan på klingorna, inte det vitala måttet som är avståndet mellan tänderna. Så testa att vända lilla klingan! Säg till om du vill ha hjälp. (Bultarna har normalt insexbulten utåt och skåran inåt, om du vill vända alla åt samma håll). Hörs och ses!”
Det var från Jocke. Persson. Jag hade tittat in hos honom igår eftermiddag med två bryderier: dels framnavets lager som behövde spännas (enligt Henrik som påpekat detta när jag lämnade tillbaka väskorna). Glappandet, menade jag och Henrik hummade med, berodde troligen på de senaste tre veckornas framfart med väskor på diverse gatsten och andra skumpigheter. I Tyskland. 
Jocke visade mig hur jag spände lagret, och sedan tog han sig an mitt andra bryderi: Kedjans ständiga fastskrynklande mellan klingorna vid växling från stora till lilla.
Han hade i själva verket varit inne och meckat med detta bryderi tidigare, då kedjan gjorde ett generalhopp under en lerig nedförsbacke en gång. Det var jag och Jocke och Henrik som öste runt på standardrundan, och vi hade precis kommit nedför en grusig backe i Tummelsta och skulle ta fart uppför. Eftersom leran sög fast däcken var vi alla höga av att äntligen ha fått upp fart, och dessutom var det kvällssol. DÅ ska min kedja plötsligt gosa in sig mellan klingorna och orsaka ett totalstopp. 
Och så höll den sedan på, dag ut och dag in, i flera månaders tid, skymning som gryning. Jag hade börjat acceptera problemet och hittat någon typ av lösning där jag tryckte på växelreglaget och därigenom liksom sakta övertygade kedjan om att hoppa rätt. 
Och nu hade Jocke ägnat tid och kraft och googlat och haft sig för att erbjuda mig en lösning på problemet. 
När jag så idag vände på klingan, samtidigt som jag passade på att totalrengöra alla vitala delar, och växlarna flöt som smort… ja, det gjorde mig hög på det där sättet som infinner sig när man äntligen löst en stor mekfråga. 
Så många månader! Så mycket frustration! Så många felsökningar som under tiden inte lett någonvart!  
Det kändes som det måste ha känts för dem i London, när de löste loss den 250 meter långa geggklumpen i kloakerna. 
Lite senare fick Karins man för sig att visa mig en artikel på hur lite det skilde i effektivitet mellan ett system på en jämfört med två klingor. He he. Jag kände mig lagom träffad. Inte för att jag kommer att byta system, men är det inte fascinerande hur jag  med 50 procents chans att sätta på klingan fel, faktiskt lyckas pricka in det? 
Det bästa med detta är naturligtvis att jag kan lägga till ännu en lärdom, eller två om man räknar in navlagerspännandet, på listan.
Och jag förstår helt och fullt hur Jocke googlar rätt på lösningen:
Det hade jag också gjort! Man ger inte upp när man är så nära!
Det andra i mobilen var ett mess från en massagekund, som kallade mig wonder woman och upplyste mig om att triggerpunktbehandlingen på hennes sätesmuskel hade gett effekt. Ba jaaaaaa!! 

 

Så var det slut på den här dagens mek-lektion. Nu ska jag ut och lapa fredagsmörker i löparskorna, och på söndag blir det långpass. 

Och denna dag tillägnas alla som hjälper en medcyklist i meknöd.

Kram på den! 

 

Henrik! Tack!! 

Kudos till alla som då och då förser mig med foton som alltid är mindre suddiga än mina 

I morse var det novemberaktigt utanför tågfönstret. Jag bara glodde. Ingen solcellsrapport i världen kunde stjäla min uppmärksamhet från hur den bleka morgonsolen sken på varje litet frostigt grässtrå. SÖRMLAND!! skrek benen. DUBBDÄCK!! skrek hjärnan.

Dagen skulle ägnas åt att redovisa fynden från cykelresan till skolan, vilket påminde mig om att jag snart ska lämna tillbaka väskorna till Henrik.

NEJ!!

Är den spontana känslan förknippad med den aktiviteten.

JA!!

Är det obligatoriska svaret på huruvida jag önskar mig cykelväskor i julklapp. Röda!!

Stört att varje ny passion ska behöva förknippas med inköp.

Men utan väskorna hade resan varit omöjlig, vilket leder in på essensen i det här inlägget:

Tackbrevet till Henrik!

Henrik kommer för övrigt att belönas med en gåva som han hittar i en av väskorna. Jag har ingen aning om vad Henrik gillar egentligen, förutom alla former av cykelrelaterade saker. Och tri-saker. Men som privatperson känner jag honom inte, jag vet bara att han har ett fylligt skägg, ett äventyrligt sinne och en effektiv pump-teknik. En teknik som låter förstå att han är en rutinerad punkalagare. Han brukar dessutom laga varje slang upp till sex (6) gånger, har jag för mig. Respekt även där. Och den cykel han använder för både grus och touring är en hemmabyggd crescent som från början var en hybrid från förorten.

Respekt!

Åter till tackbrevet. Och den topplista som jag, kanske något fantasilöst, hade tänkt ge till Henrik för att få honom att förstå hur glad jag är över att han lånade ut väskorna till mig.

Eller, för att ge en bild av vad väskorna har varit med om. Till meritlistan, för både dem och mig. Och därigenom såklart för Henrik. Så nu kör vi.

Det första blir nattcyklingen: vi gav oss ju iväg i gryningen mot Västerås, för att passa bussen till Malmö och samtidigt få in några mil i benen. Min första upplevelse av väskorna kommer för alltid att vara förknippad med denna nattcykling. Eller nattcykling överlag. Från början till slut. Asfalt, grus, lera, blöta löv och gatsten. Nattcykling. Som jag älskar den.

Sedan har vi gräsfläckar: sorry Henrik, men jag drog ekipaget lite i smutsen genom att vurpa. På vänster sida bilvägen. I Danmark. Rätt in i en buske drämde jag, på fel sida vägen, genom att jag missbedömde avståndet mellan den parkerade bilen – som jag var förbannad på och ville visa mig på styva linan för, gör aldrig det!! – och busken.

Och så packtekniken: efter tillräckligt många morgnar då jag rotat runt i samtliga väskor efter rätt pryl, har jag lärt mig något om att packa rätt. Var väska ska ha sitt speciella innehåll. Regnkläder och annat åtkomligt i en, civila kläder i en, sesamkakor i en, etc osv mm. Och framväskorna får gärna väga mer! För stabilitetens skull, faktiskt!

Packtekniken går inte att nämna utan att även nämna dess antagonist – backtekniken! Yes, det finns backar i Tyskland, och där gnetade vi uppför, Forest och jag. Och retligt nog så var det precis som alla som kan det här med backar säger: det är bara att trampa. Och det gjorde jag, och vi tuggade oss uppför, jag och väskorna.

Och slutligen så kommer det allra bästa: när man är lagom mätt och pigg i benen, trött av skitnätter eller hög på falafelmagi – ja, då kommer alltid den där underbart fantastiska omedgörliga känslan av frihet. Som Dali sa på nån tavla i Amsterdam:

Det finns dagar då jag tror att jag kommer att dö av en överdos av tillfredställelse.

JA!!

svarar jag på den.

Tänk på den känslan oftare, säger demonerna när de är på det humöret. De vet att de alltid kommer få vara med och jävlas, så det bjuder de på.

Tillvaron på cykel. det vackraste vi har, nedpackat i fyra röda, smäckra, balanserat matchade väskor.

Så tack Henrik.

Tack, verkligen.

Jag dammsög mobilen på idolbilder, här kommer några:

 

Därför är det bra med cykelfil mellan bilfilerna 

Kolla på bilden här. Ser det läskigt ut? Inte då! 

Poängen med att förlägga cykelfilen mitt i smeten är att undanröja möjligheten för rötägg att parkera sin bil på cykelbanan. 

Så fick jag det sagt. 

Kom på det någonstans mellan Helsingör och Köpenhamn, efter min vurpa mot en bil. Bilen stod parkerad på cykelbanan och jag cyklade in i den. Det var riktigt puckat av mig, för den stod på höger sida och jag cyklade mot den på vänster sida. Alltså vänstertrafik. Henriks väskor fick gräsfläckar, hatar när det händer.




Ett annat alternativ är såklart att separera fullständigt från övriga trafikslag. Båda bilderna är från Stockholm. Slut på debattinlägget. Godnatt. 

Det ytliga måndagsinlägget 

Är sådär vrakigt måndagstrött. Somnade oroligt, vaknade ryckigt och magen är i olag. Någon vill förmodligen säga mig något. Sitter på tåget till skolan och borde läsa solcellsrapporter. Tankarna är i oordning, allt och inget vill ut. 

Det enda lämpliga är att skriva något ytligt. 

Såsom glädjen i trapplöpning! Trapplöpning, det tredje löparpasset där benen vaknar, igår, studsar uppför trapporna i Djäkneberget, varje trappsteg i skenet av den dunkla gatlampan! Vaderna, så på! Fötterna, så glada! Det andra löparpasset; i förrgår, kort distans på gruset. Tuggar grusväg, räknar minuter till skymningen, ökar uppför, lyssnar på tystnaden. Spanar efter kantareller i vägrenen.

Första löppasset: i torsdags, med Micke och Conny: hur jag släpade mig ut till rocklunda, hur de släpade mig runt, hur Micke drog iväg, Conny studsade förbi och jag flydde in i mörkret 1 km innan mål för att magen var i fullständigt olag.

Tre pass, sen vaknade löparkroppen. 

Ikväll får jag träffa Ridleyn igen, Karins man har tvättat den och nu återstår ett kedjebad innan det på onsdag ska lämnas tillbaka väskor till Henrik. Och kläder till Magnus, väskor till Jonathan! Och bytas till Lucas andra däck. Och Johannes ska få tillbaka sitt minispritkök, som vi aldrig tog med oss eftersom jag istället packade tre par skor. Det finns ju falafel. 

Holländsk falafel smakade skit för övrigt. Hade nästan glömt det. Vi lyckades pricka in denna falafel när Forest var som hungrigast och jag som surast. Och min mage som mest i olag. Vi valde ett hål-i-väggen-ställe, potentiellt supercharmigt och genuint, men prickade in Amsterdams mest oengagerade falafelbagare: köpta små torra pitabröd, falafel från frysen och blek isbergssallad. Nylle med sur uppsyn. Jag dränkte min i röd sås och åt under tystnad, och kikade på Forest i ögonvrån. Hörde hans försiktiga slafsande med såserna. Efter fem minuter gick vi, eller fyra.

Några kvarter bort, lite förbi red light district, såg vi ett thaihak med kanalutsikt. Asdyrt, och knökat. Men på andra sidan gatan fanns dess bakficka, med grönsaker och tofu i röd curry för tio euro! Vi förträngde vår torra, ogästvänliga falafel och delade på en thailåda. 

Den var ljuvlig: lagom brännande, krispig, fyllig, omfångsrik i volym. Runt oss fanns ett myller av andra glada gäster som åt och mös. Som trivdes! Med sig själva och livet! 

Det var bra att vi tog en andra middag. Och falafelns förlovade land förblir Tyskland. 

Så kan Holland förbli de fridfulla cyklisternas. 

Nu ska jag läsa rapporter, och känner mig faktiskt lite mer ordnad i skallen efter att ha återkallat minnet av den där förträngda, holländska falafeln. 

Kram och god morgon! 

Den enda styrketräning jag behöver

Tja. Tja ba. Bloggar från ryggläget i Västeråslägenheten. Min hyresgäst är bortrest och jag har lägenheten för mig själv några dagar. Och nätter. Fan vad skönt det är ett ligga på soffan.

Idag klockan elva försvann min postäventyrsdepression: jag hade sovit tio timmar, drömt om falafel med sesamsås och vaknat i min knäpptysta lägenhet. Jag slökollade flödet på mobilen, gick upp och gick till köket för att stirra lite på mitt diskberg. Jag diskade. Jag satte på kaffe och preppade gröten medan jag drog på mig svarta löpartajts för att gå ner till miljöboden.

Jag ställde mig framför spegeln och körde några stretch-poser. Danssteg. 

Då hände det.

Jag blev glad. 

Jag skuttade ner till miljöboden och upptäckte hur spännande det var att kartlägga någons vanor genom förpackningsperspektivet: jordnötssmör, ICAs ekologiska havredryck, rapsolja, krossade tomater, kokosmjölk, jordnötssmör… sojavispgrädde, jahaja! Här duger inte äppelpaj med vaniljsås längre, nu har hon börjat baka tårtor!!

Jag plockade tomater: små gula, små svarta och avlånga röda. Snart nog iallafall, när de rodnat på brickan inomhus.

Under frukosten planerade jag dagens löpträning (Ridleyn står i Eskilstuna, otvättad) och räknade samman alla kilometrar jag och Forest tillryggalagt på 19 cykeldagar: 1021.

19 dagar totalt, fatta! Med väskor!!

Sådär höll jag på, medan jag gjorde mer kaffe och tog nån knäckmacka till. 

Så plötsligt kom den tillbaka. Postäventyrsdepre-faaaan orkar inte ena stava till den!!, hade legat i bakhåll för att testa mig. Stått tyst i hallen och gav mig nu en sista desperat armbåge i sidan. Den ville se mig falla. Ville släpa mig längs fiskbensparkettens oslipade yta tills jag fick stickor i lårmusklerna och aldrig kunde cykla mer.

Sån är den! 

Och då återstod bara en sak. En sista åtgärd för att tvinga mitt ihopkorkade, kletiga postdeppressiva psyke tillbaka till nuet: att uppdatera profilbilden till bloggens Facebook-sida. 

Så ytligt! Så ljuvligt! Så fuktdrypande!

Fotot är en selfie tagen den 18 oktober, i utkanten av Harzbergen, då morgnarna hade börjat vara dimmiga. Vår sjuttonde dag på resande fot. Då förmiddagarnas cykling skedde i dis. Och då jag hade fått lagom med morgonkaffe att rinna ner lagom fort så att humöret fick mig att bli min lite bättre sida. 

Diset! Höstdiset! Som gör sikten till en metafor av livet självt: tre meter framåt ser du gruskornen, tre meter framåt ser du de blöta löven, men vilket underlag som kommer om fyra meter kan du bara gissa dig till. Gropar? Vatten? Regnstänk? Lera? Fulgrus? 

Bara när något kommer tillräckligt nära får det färg och konturer. 

Solen kom senare på dagen. Det klarnade upp, och vi pratade med en företagare inom solpanelsbranschen som vi träffade utmed leden.

Sedan tuggade vi i oss varsitt tyskt äpple, eller om det var en sesamkaka. Minns inte riktigt. 
Men jag minns känslan av dis och cykelglädje. Den lilla hårslingan längst ut på flätan som blev lockig och tvinnade ihop sig av daggen. Och sådana minnen är bra att plocka fram när hjärnspökena gör allt för att trycka ner en. 

Så nu får det vara nog med postäventyrsdepressionen för den här gången. Jag hade tänkt blogga bort lite demoner med motvindsturen från Stockholm till Strängnäs, då jag prtade boklöv med en tant med mössa, men den får förbli anonym tills demonerna anfaller nästa gång. 

Ok kort version: Det var soligt och blåste 17 m/s i byarna, men jag fick iallafall ta cykeln på bussen sista biten. Och tanten med mössan som stannade bilen för att traska in i skogen rätt mot mig där jag fattat posto för PP var egentligen bara orolig för att hon trodde att någon hade dumpat en fullt fungerande cykel vid vägkanten. Älska sådan cykelomtanke ❤ 

Nu dör batteriet på mobilen. 

Ut och cykla i diset om ni inte redan har gjort det. Glo på en vattendroppe. Och glöm inte att styrketräna hjärnan då och då.

Kram.