Men skriv en exposé över cykelåret 2017 då för h-ete.

Ja ja ja, ok då. Gruset, isen, leran, Smerundan, Grusrace 32 och standardrundan för CX och MTB. Får man bli lite pretto och säga att jag upplevt syftet med cykling detta år, starkare än någonsin? Midsommarturen till Långholmsbryggan där folk tog med sig stärkande och värmande drycker i ryggfickan och vi cyklade hela natten och mötte gryningen med kraftvärmeverket i fonden? Måndagskörningen med Smestan där vi pausade noll gånger på knappt fyra timmar? Lördagskörningen med Smestan där jag fick köra med livs levande triathleter eller hur det stavas? Sommarens ö-cykling som provocerades fram av mina demoner? Tisdagsrundan där vi jagade ikapp runt Strömsholm och jag dog av kärlek till mina ben? Båven runt? Min nya pendlingsrutt längs väg 214 i djupaste Sörmland? Som jag trodde skulle leda fram till en ny karriär men som kanske bara blev just ännu en pendling och en till sak att älska? 

Finns det gränser för hur många företeelser det går att älska? Kan man ha breda resårer på tröjan och smala bibsen med hedern i behåll? När ska det här kursiverade dravlet ta slut? 

 

Hej bloggen!

Idag är det nyårsafton!

Jag får nog lov att erkänna att nyårsafton alltid har anlänt med ett visst ångestpåslag. Årets sista dag som liksom måste bli kul. Och rätt. Så många luftslott jag har byggt! Det ska jag definitivt sluta med, även om jag har byggt dem av mina förväntningar på livet. Och sådana måste man få ha! Så länge man kan garva åt luftslotten i efterhand. Så här sitter jag med nyårskroppen som knyter sig runt demonerna, redo för asgarv. Och det har funnits minnesvärda nyår också såklart.

Som 2016, när jag och Magnus och Jocke drog iväg i 15 sekundmeter motvind mot Svalboviken och jag bånkade på det sugande gruset. Medan de stod där och drack kaffe och käkade bars! Men det ledde till att jag skärpte mig, ignorerade min dåvarande högtidsförkylning och drog på mig min kortkorta och satte mig på tåget till Stockholm och brorsan.

Men de ångestfyllda blir ju alltid på något sätt bättre historier.

Som när vi lekte världens bästa placeringslek där man skriver kontaktannonser och svarar på dem, utan att veta vem som har skrivit. Alltså ursäkta mitt småborgeliga påbrå men jag älskar placeringslekar. Syrran som är partyfixare hade som vanligt dragit ihop ett stort gäng. På festen fanns en stackars före detta till mig från parallellklassen i gymnasiet, vi kan kalla honom Per. Han var skitsnygg och lite inbunden, med ett hjärta av renaste guld. Det insåg jag såklart inte då, utan behandlade honom som tuggat tuggummi. Jag tyckte det var superfestligt när lappen

”Som Per fast snyggare”

lästes upp, och tog den.

Sympatiskt av mig, eller hur?

Jävla nyår!

Ikväll ska jag på 90-talsfest. Jag brukar hata maskerader, men ikväll känns det skönt. Jag ska låna en klänning som jag inte vet hur den ser ut, så jag slipper tänka på den. Och så ska jag skåla i kubansk rom med bubbelvatten på tolvslaget.

Det som däremot är värt att tänkas på är det kommande cykelåret. Jag önskar att jag haft humör nog att skriva en gladare nyårskrönika, som Maddes till exempel.

Den får ni imorgon. Eller dagen efter imorgon. Eller livet efter detta.

En bakis-krönika över cykelåret 2017. Jag ser redan fram emot den! Den kommer att bli fuktdrypande och handla om Sörmland, eller midsommarafton. Eller Vad. Eller vadmuskler. Jag känner det på mig.

Ja.

Nyårskram på er. Fortsätt att älska, skyll på rätt saker och kom ihåg att ett bra samtal är grunden till allt.

img_1577

 

Annonser

När man är så glad över något att man glömmer döpa inlägget om det

men HEJ!!! alla

Måste bara berätta lite om en av julhelgernas wow-upplevelser.

Nämligen den här finfina lilla provstickan som jag har gjort!

Och kan ni gissa vad den är gjord av? Ja, jag tänkte väl att ni kunde det!!

Jo. Min pappa är en otroligt fiffigt och pedagogiskt lagt person, så när jag såg DEN hänga i köket bredvid originalet anno 1937, så drog han med mig ut i garaget. Där har han sitt skruvstäd och en massa andra bra-att-ha-prylar som pappor har i garage. Och så drog han ut en låda med ett gammalt flottigt band runt.

Ekrar!

Gamla!

Från cyklar som sett tiden gå!

Och så tog han fram den STORA TÅNGEN. Knipsade bort bägge ändarna på en eker, både den krokade och den gängade. Han satte fast den sargade ekern i skruvstädet, tog en tång från hyllan och BÄNDE tre gånger tills han fått en finfin liten rundel med lagom synliga kanter. Och så tog han metallfilen, och med den filade han till en lagom vass egg, och så tog han sandpapper och finputsade eggen och nötte ner änden vid kroken.

Så att ingen hugad bagare, stor eller liten, skulle skära sig.

Han rätade ut den en sista gång i städet, och putsade med sandpapperet igen.

SÅDÄRJA!

Nu var den klar!

Och jag stod som en fågelholk.

WOW. HELVETE. JÄVLAR VAD ROLIGT.

Så kan det gå när man jobbar med händerna.

Sedan bakade jag små söta morotsbakelser med filadelfiatopping. Kakorna blev perfekta tack vare att jag provstack dem med stickan.

Så det så!

Och idag är det skitfint väder här i Västerås, sådär krispigt-isigt-friskt, och imorgon fyller inte mindre än TVÅ viktiga vänner år, varav Katja är en.

Vad hon ska få i present?

GISSA.

 

IS!!

Bara ett kort, kort kortkort inlägg om dagens is-upplevelse!

Jag vet att det är sent, och vi har resan suttit uppe vi tre vuxna här hemma och fått oss garv och whiskey och delat julklappar. Så det är redan sent!

Men bara lite kort!

Jag drog iväg på ärenden med pannlampa efter boxningen idag, och helvete vad isen var närvarande. Jag har ju längtat efter en islängtan. Eller kanske snarare en push. Eller rentav en injektion! 

Ja, en injektion. En påminnelse, whatever, någonting som får mig taggad till Basemile i januari, denna isfrossa!! Något som får mig att minnas och vilja ha mer av den där uthålligheten och den där tveklösa avslappnade framåtkörningen som bara isen kan ge. Vinglar du, är du död. Bromsar du, är du död. Tvekar du, är du död. Osv.

Det gäller att se framåt mot nästa trygga punkt; dvs. den punkt där isen tar slut. Fram till den behövs en förutbestämd körsträcka. När man väl är där finns ingen återvändo. Det är hyfsad bra demonutdrivning faktiskt.

Man trampar, sänker axlarna till avslappnat läge och tror på sitt ekipage, så löser sig resten.

Det ska inte stå en Fiat Punto i vägen när man ska manövrera ekipaget över decemberbubblig is. Då vacklar psyket och ekipaget faller tveklöst i en fin SPD-vurpa åt höger. Överröret klämmer till på häger insida lår, i höjd med knäet, och psyket får sig en törn.

Men då har jag iallafall klarat av säsongens första isvurpa!

För att inte tala om hur påmind jag har blivit om iskörningens glädje!

Inte minst när man endast har dubbdäck fram och bakdäcken kan sladda lite sådär nonchalant.

Godnatt!!

Magen och jag

Idag hände något konstigt!!

Jag tränade som vanligt 75 svettiga minuter på boxningsklubben. Har börjat få tips och trix att förfina, gamla styrkor kommer fram, och gamla inövade fel!, ibland funkar inte någon slagkombination och ibland funkar någon annan. Ibland tar jag inte i ordentligt och då viker sig handen och man får käka upp det osv.

Så idag fick jag asont i magen. Det lade sig som ett streck av smärte lite nedanför naveln. I armhävningarna och plankan och i närkampskombinationerna brände det som om det där smärtstrecket under naveln skulle få magen att brista.

Är det såhär det känns att föda barn?, 

tänkte jag inte.

Nej, jag tänkte på huruvida jag borde ta i tills det avtog, den devis jag tillämpar i triggerpunktsbehandlingar.

Jag började fundera på om det var ägglossning; eller kanske magknip. Hade jag svalt för mycket återhållen måndagsvrede på skolan?

Sedan kom jag på det.

MUSKLER.

Som VÄCKTES TILL LIV.

Går det?

 

Måndagstrött

Hej igen!

Så var det måndag igen, och med det var det dags att idka måndagströtthet.

Måndagströtthet brukade förr i tiden innebära ett smygande dåligt humör som folk på jobbet fick lida av. Jag drog iväg mejl, avverkade telefonsamtal och fyrade av kommentarer som mest hörde hemma på Bitch 20XX-toppen.

Jag lärde mig så småningom att hantera dessa fantastiska måndagar. En strategi var att alltid ta cykeln till jobbet denna veckodag, och på så vis få ut all skit på 45 min, i höjd med Rytterne kyrka. En annan strategi var att helt enkelt vara så tyst som möjligt på måndagar. Ingen annan, och inte minst mitt eget varumärkesbyggande, skulle behöva lida för mitt otyglade måndagshumör.

Detta var Karin inte sen att läxa upp mig om, inte långt efter att vi börjat jobba ihop. Kanske därför det även funkar att bo ihop.

Men nu har jag en ny strategi igen! Och det är, att låta måndagshumöret på dagen gå över i gapflabb. Och så på kvällen, komma hem och ta det lugnt någon halvtimme, låta kroppen vänja sig och sedan avsluta måndagen på boxningen.

Så att jag blir måndagstrött på ett nytt sätt!

Slut på detta hurtiga måndagsinlägg. Jag lovar att snart återkomma i en mörkare sinnesstämning.

Lite mer som fiskaren på bilden.

 

Räddningstjänsten

Hej alla fina människor!

Jag kom just hem från en 54 min lång skymningsrunda längs Mälarstranden. Benen släpade ut psyket, eller var det psyket som släpade benen? Bar de varandra?

Jag vet inte, men båda är förjäkla uthålliga.

Förmodligen blev det säsongens sämsta km-tid, enligt löparklockan, det var en sådan dag! En dag som kroppen kan behöva tänka tillbaka på när andra dagar och andra km-tider kommer och kroppen pressar sig och längtar till softar-rundorna. Eller, sådana där rundor där kroppen räddar psyket och psyket räddar kroppen och alla andra antagonister liksom bara räddar varandra för att det är det enda som räknas.

Bara det.

Inte km-tiden. Utan de totalt 54 minutrarna och 18 sekunderna och de små viktiga hundradelarna som utgjorde själva räddningsinsatsen.

Ja, en sådan runda var det.

Efteråt stod jag på innergården vid vårt vitmålade utebord och stretchade. Ljumskar, framsida lår och lite mer ljumskar. Sedan traskade jag upp i lägenheten. Jag tände ett par krokiga, hemstöpta ljus, satte på Queen och satte mig att stirra in i det som uppdagades framför ögonen när jag slöt dem och bara lyssnade på musiken.

Och nu stundar lite packning inför den sista skolveckan innan jul, och sedan lite packning igen, och så hem till Stockholm via Västerås på torsdag. Mamma och pappa lovar att bjuda på middag på fredagen den 22:a. Och då POFF är det kanske jul! Och då får jag mysa med mina syskonbarn och ta löparrundor runt Vallentunasjön. Undrar hur långt ett varv är?

Nu säger benen och psyket att de vill ha en dusch och veta hur det går för Kafka och alla katterna i Kafka på stranden.

Vi tar några timmars paus, vi får se om vi återkommer ikväll när jag landat hos Karin igen.

Tills dess, kram på er fina läsare.

Jaså ni undrar varför jag la upp den där bilden från i somras som förstabild för det här vinterinlägget? Jo, det är från mitt sista ledarledda pass med VCK för 2017, innan jag blev sörmlänning och började träna backe istället. Det är Daniel, Lars och Gunsan som har tagit det obligatoriska cykeldoppet ihop med mig en kväll i augusti! Gunsan står bakom kameran. SÅ värt!! 

Jag posar i ledarvästen, eftersom det tar ett tag innan den åker på igen. 

Återigen, kram. För stundande, historiska och kommande cykelminnen och cykelfantasier och cykeldrömmar och allt som blir av och allt som förblir dagdrömmeri och allting annat som rullar omkring på två hjul. 

Lucas tog bilden i fb-inlägget. 

 

 

 

 

Trappor.

Sådärja!

Då har jag fått vad jag behövde:

ett rehab-pass och lite snabb tillfredsställelse.

I form av trappintervaller i Djäkneberget.

Yes, jag har känt mig sjukt seg idag hela dagen. Fikade på stan med en kompis, satt kvar lite på kaféet sedan hon hade gått till bussen, liksom kände in hur långsam jag var och hur forcerad min röst måste ha låtit.

Jag behövde trappor. Hade jag haft Ridleyn inom räckhåll hade jag behövt Hugelstabacken.

Väl hemma, satte jag mig och klappade på min pepparkaksmage. Särskilt brun är den inte, men däremot lite pepparkaksrund, som pepparkakorna jag trixade ner i den igår framför Al Gores nya film, En obekväm uppföljare. Det var en på kursen som hade laddat ner den på Pirate Bay till klassen och nu alltså även till mig. Det är väl folkhögskola!!

Jag hade kunnat säga att den var ungefär som ettan, kul att ha sett den liksom, och det var den på flera sätt. Men med ett viktigt undantag:

solenergi.

Jag kan inte komma ifrån att det allra mest underhållande med solenergi är att den har börjat locka Tea Party-rörelsen i USA. Det finns en frontfigur i Florida, Debbie Dooley, som skulle kunna personifiera Trump, som hon faktiskt röstar på för att han är en bra kille, eller nåt. Hon skulle kunna välja att ansluta sig till devisen Put the coalminers back to work  så att de ska få leva på bidrag fram till pensionen, eftersom kolindustrin är så olönsam.

Men hon väljer att göra en helskön grej istället. Och det är att bli en anhängare av solenergi!

För att den pekat finger åt stora energibolag som bestämmer över ”vanligt folk”!

Jag som snarare blir lite matt av att behöva producera min egen el. Räcker det inte med att man ska baka sitt eget bröd, odla sin egen persilja och bygga sin egen cykel? 

Under tiden, eller samtidigt, så har Debbie Dooley förstått greppat att det är bra med ren energi, och så har hon petat Tea Party-rörelsen i en grönare riktning, med lite stöd av Sierra Club, USA: s äldsta miljöorganisation.

Nu ska egen elproduktion, där man själv bestämmer och ingen politiker ska komma och lägga näsan i blöt, promotas.

Vad rörelsen heter?

Green Tea förstås!

Jag kan inte annat än älska det.

Så mycket att hela det här inlägget får handla om Green Tea, istället för om min trapplöpning i Djäkneberget, för jag går nu in i en ny fas av solcells-förälskelse:

Den där en ren energikälla vinner anhängare oavsett politisk dialekt, och där jag kan le i smyg åt det faktum att Debbie Dooley så skickligt får ihop terroristbekämpning med klimatfrågan, utan att någonsin nämna den senare.

Läs mer om Debbie Dooley och spana in henne i full sydstatsdialekt i The Guardian, eller läs om hur hon bekämpat energibolagets förslag om en avgift för kunder som har solceller på taket, i The New Yorker.

Sådär!

Nu blev bloggen äntligen lite grön igen.

 

Hitta sig själv själv? Glöm det.

Ibland lider jag av föreställningen att jag behöver komma bort. Sitta ensam på en pinne i skogen. Sitta och glo på en kritvit strand, eller någon annan liknande plats. För att få insikter om vad jag vill, och vem jag är. Var jag hör hemma!

Detta är en föreställning, som har en stark dragningskraft på mig.

Fel.

På mina demoner.

Jag har nämligen genomskådat det där luftslottet.

För det är mycket mer spännande att se vad som händer när man är i andra människors sällskap. Som när jag sitter här och skriver. Det är ju knappast så att jag skriver till mig själv. Jag skriver ju med er läsare i åtanke.

Sen hör det till saken att ni inte hade varit det om ni inte hade gillat det jag skriver som från början ju kommer från mig och enbart är jag som läser. 

Ta Tyskland som exempel! Jag hade aldrig fått syn på mitt mobilflipprande beteende om inte Forest hade haft ett icke-mobilflipprande beteende. Många negationer nu. Det jag menar är att jag fick syn på mitt eget beteende när han hade ett motsatt. Jag såg mig själv, och det var något jag inte gillade.

Han tog fram dåliga sidor! Nej, det kan man inte beskylla honom för. Om han hade flipprat lika mycket så hade jag ju fortfarande haft mitt eget beteende. Det var ju jag som tog fram den sidan.

Jag tog fram bra sidor i hans sällskap också! Till exempel den prestigelösa, ödmjuka inställningen till navigering. Och den besinningslösa jakten på tysk falafel.

Älska tysk falafel.

Det är dag 12 i mitt mobilfria liv. Hittills har det tvingat mig att passa tider, köpa lite dyrare bussbiljetter samt förhoppningsvis gjort mig lite mer närvarande.

Min nya mobil kommer tydligen den 22 december.

Jag har inte saknat min gamla, det är snarare en ursäkt till att slippa tvinga på er en massa suddiga bilder. Som det blir alltmer uppenbart att de faktiskt är, eftersom jag enbart bloggar från datorn numera.

Nu ska jag ut med löparskorna och göra snortestet på min förkylning. Jag tror att det kommer att vara tjockt, och att den därmed är på väg bort.

Så är det.

 

Men för helvete, Henrik.

God kväll!

Har någon missat Henrik Schyfferts program om grisarna?

Jag tänkte bara säga att jag tycker programmet är klockrent. (Ja alltså, bortsett från sladdret om att Sverige har världens bästa djurskydd yada yada; hallå det heter världens bästa djurägar- och djurutnyttjandeskydd liksom).

Inga recept på fräscha sallader eller kletiga burgare, jippii yaayyy!!

Utan istället en djupdykning i vår relation till djuren vi omger oss med.

Programmet sätter fingret på kärnfrågan: att djuren har ögon och att dessa ögon fylls av ångest när de ska dödas på ett slakteri, oavsett hur fin uppväxt de har haft. Att de helt enkelt skulle vilja leva, oavsett uppväxt.

Precis som katter och hundar alltså.

Henrik Schyfferts utmaning har han fått från sin egen avkomma, sonen Limpan. Två grisar ska bo hos Henrik och han ska lära känna dem. Han ska ta hand om dem, mata dem, städa efter dem, gå ut med dem. Om han sedan klarar av att själv döda dem och äta upp dem får han fortsätta äta kött. Om inte, så ska han bli vegetarian resten av livet.

Någonstans handlar det om precis detta: att stå för det man gör. Och att välja bort sådant man inte kan stå för, till förmån för det man kan stå för.

Men vänta nu:

Dödandet uttrycks som något som ska klaras av. 

Klarar du av att döda en gris? Ja, grattis till ditt känslokalla inre, du är inte blödig du inte! *ryggdunk* nu kan du garva åt det med grabbarna, tjäna pengar på att skämta om det på scen och alla dina insta-följare kan dra en lättnadens suck – han klarade av det.

Men varför är dödandet av grisen någonting som måste klaras av? När det inte behövs?

Tänk istället om frågan ställdes såhär:

När du har lärt känna dessa två grisar; matat dem och skött om dem, skulle du då vilja döda dem och äta upp dem?

 

Vilja. 

Vilja döda.

Vilja äta upp. 

 

Jag tror att svaret på den frågan blir annorlunda, eftersom den vädjar till vår empati utan att smutsas av föreställningar om vad det innebär att klara av någonting.

(Eller helt enkelt ställa frågan tvärtom! Dvs. att fråga Henrik Schyffert om han vill låta dem leva. Men det kanske vore LITE för extremt att kräva av SVT.)

 

Slut på detta inlägg.

 

Mvh,

Grön Cyklist.