Tjugo år som fri – idag.

På gymnasiet hängde jag mycket med en tjej som hette Jeanette. (Eller heter, hon är småbarnsmamma och jobbar som lärare på vår gamla högstadieskola i Täby). Ett sportlov i Åre kom vi i samspråk med ett gäng snubbar som åkte snowboard. De var väl något år äldre, och en av dem var skitsnygg och jätteduktig på snowboard. Han blev kär i Jeanette, det märktes tydligt: de åkte alltid stolliften tillsammans och småpratade sådär förtroligt. Vi hörde ju aldrig vad de pratade om för det gör man ju inte, men vi är helt övertygade om att de var kära och att vi fick bevittna det.

Vi, det var jag och den skitsnyggas kompis, en lite introvert, rar gosse med finnar och snäll blick. Och piercings. Han hette Bengt, och precis som sina kompisar så var han vegan.

Ungefär samtidigt började jag läsa reportage om hur grisar fraktades i trånga transportbilar. De knuffades nedför flaken för att det skulle gå snabbt in till slakteriet. Jag läste om hur personal kontrollerade könet på nykläckta kycklingar, och om det var en tuppkyckling så lade dem honom i en svart sopsäck tillsammans med ett hundratal andra och knöt ihop säcken ovantill. Säcken ställde de sedan på bakgården. Han hade inget ekonomiskt värde i äggproduktionen och det billigaste var att låta honom kvävas till döds.

Vårvintern blev vår, och vi hamnade på fest hos snubbarna. Det blev fest på fest, och till slut var det Valborg. Och då sa jag och Jeanatte till snubbarna att vi skulle bli vegetarianer. Så vi skålade på det, och från den dagen var vi fria. Köttfria.

Om jag hade varit en framgångsrik tävlingscyklist, gärna med fru/man/barn, hade jag kunnat ha en blogg som hette Vegan Cyclist. Då hade jag kunnat flasha alla feta resultat från banorna, stigarna och vägarna. Jag hade kunnat göra videos om hur man får ihop familjelivet med cyklingen, och om hur man får ihop cyklingen med den veganska livsföringen. Jag hade kunnat lägga ut skarpa, förföriska bilder av de växtbaserade måltider som gjort mig till den framgångssaga jag var. Jag hade eventuellt kunnat jämföra min form innan och efter jag blev vegan, och på så vis kunna väcka förundran och nyfikenhet.

Det finns en cyklist som gör detta. Han har stenhårda muskler och bor i Kalifornien. Han heter Tyler Pearce. I en av sina videos driver han med att han nån gång vann över en trettonårig damcyklist, men i övrigt har han vettiga åsikter och över 3000 följare. Han lägger upp grejer som nästan alltid innehåller två komponenter: cykling och veganism.

Det är ett bra koncept. Jag vet flera sådana nischade träningsbloggar som får massvis av följare för att de bryter köttnormen. Just för att de bygger styrka och muskler utan att tugga i sig någon annans muskler. Och speciellt om de är nyvakna veganer, för det innebär att läsarna får följa med i någon typ av förändringsresa, och det är alltid spännande.

Jag är inte nyvaken. Jag har varit vaken i 20 år. Och för er som tycker att jag är en jobbig jävel som hela tiden frågar om vad saker och ting innehåller, eller helt enkelt bara tar en svart kaffe på fiket för att det är det enda som erbjuds, så kan jag säga:

Ja, det är alltid ansträngande att bryta en norm. Den svenska matkulturen är marinerad i djurprodukter: äggmacka, ostmacka, julskinka, gräddglass, skummjölkspulver. Det är klart det kan vara jobbigt, och ibland gör jag tabbar, men alternativet är jobbigare: att mina pengar ska gå till djurindustrin så fort jag stoppar nåt i käften.

Vi kan ta inseminering av kor. Tänk er en ko och en människa. Människan stoppar in sin ena arm i ändtarmen på kon för att nå livmoderhalsen, och håller fast den. Den andra armen för in en behållare med sperma genom kons vagina, och efter lite lirkande med armen i ändtarmen, för man in själva sperman så att befruktning kan ske. Sen när kalvens föds, då tas den direkt från mamman för att människan ska kunna ta kalvens mjölk. Detta sker några gånger under kons livstid, tills den dödas i förtid på ett slakteri i kanske Linköping, ca fem år gammal istället för 20-25 som är dess naturliga livslängd.

Till på köpet ska människor behöva ha detta som försörjning. T ex i Eskilstuna, här finns både inseminerings- och komjölkmaskinsföretag. Jag cyklar förbi dem båda rätt ofta.

Nu ska jag peta ut en bit sparris som fastnat mellan mina två visdomständer. Sen ska jag vila lite, och kanske våga mig ut i den fantastiska valborgskvällen, som självklart är varm och vårlig bara för att jag är sjuk. Jag skulle ha träffat några fina cyklistvänner, men är man sjuk så är man. Jag får smyga runt så att jag slipper hosta på någon.

Kram på er, och vill ni imponera på mig så googla fram Earthlings och kolla på den. Finns på Youtube. En halvtimme räcker. Skriv här i kommentarerna vad ni fick för tankar.

Peace, och bli friska från er förkylning om ni ännu inte är det.

Annonser

Dagens dikt

Den sista lilla lusen

Är ännu inte död

Den sitter på min skalle

Och äter knäckebröd

 

Den sista lilla lusen

Har cyklat mycket än

På isig väg och lera

Har Ridleyn burit den

 

Den sista lilla lusen

Fick se sig om minsann

Vid Sanda, Hållsta, Hugelsta

Där vinterdäcken spann

 

Den sista lilla lusen

Har varit trofast mig

I kedjeoljans droppe

Har lusen speglat sig

 

Den sista lilla lusen

Har levt i vått och torrt

Imorgon ska den kvävas

Imorgon ska den bort

 

För nu du lus

Nu är det slut med bus

Det fattar minsta nalle!

 

Du lilla lus

Ut ur mitt hus

Vik hädan från min skalle.

Kortkort om cykelpendlingens fördel

Om jag inte hade haft cykelpendlandet hem från jobbet att ta till, hade jag aldrig fått ihop dagens 45 km. 

Idag var en sån där dag då jag bara ville cykla, tvätta cykeln, fixa käk, kamma mig och däcka. Just nu är jag i steget ”fixa käk”, fast jag har redan kammat mig. Jag fixade käk både innan och efter jag kammade mig. Däckat tänkte jag göra inom 45 minuter. 

Det blev lite badass-feeling på väg hem från jobbet; hagel blandat med regn och motvind. Jag käkade styrlinda och var skitnöjd när jag kom hem, trots den kassa km/h-tiden.

Det får räcka så. 

Nej förrestsen, lusschampo äger. Fy fan vad skönt att de jävlarna med sina ettriga avkommor håller på att försvinna från min hårbotten. Så jävla nöjd att jag upptäckte dem. 

Titta vilken fin morot som snart ska rakas och knapras. Sådär känns mina ben just nu.  

God kväll på er alla raringar ❤ 

Dötid är bloggtid 

Det har funnits många fyndiga sätt att inleda det här inlägget 

 T ex: 

”Har du också funderat på varför lägenhet och olägenhet inte är varandras motsatser?” Det gjorde iallafall jag när jag satt i min lägenhet och kunde konstatera att jag snart hade en olägenhet mindre. I håret alltså.  

Och 

”Har du också stört dig på att hyra och ohyra inte är varandras motsatser? Nog för att jag gillar att hyra saker istället för att äga dem, och nog för att jag avskyr ohyra, men skillanden är inte så avgrundsdjup som den vill framstå”

Alternativt

”Varje gång jag lagar mina skoskydd och känner på det sargade tyget, slår det mig att det som borde vara motsatsen, otyg, inte alls är det och då tänker jag…”

Eller varför inte helt enkelt det lite mer buddhistiska

”Håriga partier på min kropp jag är glad över att inte ha klåda i”

Och så den lilla lutherska djävulen på min högra axel: 

”Visst kan du få lov att uppfylla en barndomsdröm genom att det som kanske händer i sommar faktiskt händer, men då får du räkna med att även annat från barndomsåren dyker upp” 

Som en gammal, djup fåra av motvilja, som har kliat och för varje dag som jag förnekar den, förökar sig och genom mina naglars djupa rivsår i min hårbotten, blir allt djupare för att sedan komma upp till ytan och försvinna.  

Vi snackar huvudlöss. 

Jag sitter invirad i en handduk, insmetad i lusschampo och väntar ut de tio minutrar som kommer att förändra mitt liv för lång tid framåt. Faktum är att jag är rätt glad, nej tacksam är rätt ord, jag är fan inte glad över dem! att jag upptäckte de små blodsugande krypen. Det förklarar nämligen varför jag gått och rivit mig i skallen den senaste tiden.  Och att det redan har trillat ner cirka tio små fullvuxna löss, som jag alltså har haft i huvudet jag vet inte HUR länge. Fatta vad de har gottat sig, medan jag gått på frisörens snack om shampo för torr hårbotten, inpackning en gång i veckan, etc osv mm. 

Men som sagt, jag omfamnar mina huvudlöss, eftersom de ger mig en logisk förklaring till den senaste tidens huvudbry. 

Men dötid är bloggtid, och trots att jag har morgoncyklat och kvällscyklat samma dag, dvs i fredags, så väljer jag att skriva om det här. 

Min befrielse. Deras död.

Min blogg. Min tid. 

Ta död, och gör det till blogg. 

Blä. 

Det fick sitta femton minuter. 

Torsdagens finfina stigupptäckt

Ett kort inlägg innan jag stupar i säng. Klockan ringer 05.00 imorgon bitti då jag ska upp för att cykla i morgonsolen. Jag har ett möte vid 08.30, och i förebyggande syfte tänker jag rulla ihop en liten kjol och frakta i ryggfickan. Den ska, i händelse av tidsnöd, träs över mina bibs och göra så att jag smälter in hyfsat bland alla kostymnissar.

(Förra gången jag använde kjolen på det sättet så skulle vi inspektera laddstolpar, nu får vi se hur det artar sig)

Jo, detta ska handla om den trevliga stigen som går över den lilla ås som idag framträdde strax söder om avfarten till Sanda, sett från 56:an. Jag hade ju lagt ut ett crosspass för VCK, men ingen klickde i att de kom så jag stannade kvar en extra timme på jobbet och körde hem själv istället. I den lummiga vägsnutten precis innan Horn, landade mitt vänstra öga på en stig som såg slingrig ut. Den visade sig vara både smal, bred, taknisk och lättkörd, trots att den var max 1-1.5 km. Och så fanns det ett par hinder och ca 2 m lera.

En typisk crossövningsplats alltså, eller ridstig.

Sen kom man ner i en djup grop.

Sen kom man alltså ut vid parkeringen i trekorsningen vid Sanda-Hallstahammar, där det står Västerås 23. Vid Horn.

Detta är ett tips till kommande stigfinnarturer.

Min datjävel vägrar tydligen ladda upp bilden på stigen.

Slut på detta inlägg.

Kvinnlig vrede och min onsdagsbikt för klimatet

Idag hade jag både en ovanlig och en vanlig upplevelse. Den ovanliga gjorde mig upprymd och lätt förvånad, och den vanliga gjorde mig, tja, lite sådär irriterad och sen fnittrigt ”hoppas ingen såg mig”-lättad.

Den ovanliga var min positiva morgonpendling till jobbet. Jag hade nästan inga negativa tankar alls att vräka ur mig. Det kan inte bara ha berott på vårsolen, eller att bron över Mellansundet var lagad. Faktum är att det var lite trist att den var lagad, jag hade crossdäck fram och hade sett fram emot lite teknisk körning på den 30 meter långa provisoriska bron bredvid den riktiga bron. Men men.

Det låg även en död grävling på mitt PP-ställe vid Sorby borg strax öster om Rytterne. lite ovanligt det också. Jag brukar trippa nedför en liten slänt och på så vis gömma mig för förbipasserande fordon. Denna morgon, när grävlingens kropp låg i min slänt, funderade jag allvarligt på att sätta mig inne i själva borgen. Förutom grävlingen låg det bleknade snabbmatsmuggar, plastpåsar, trasor av gamla kläder etc. i min slänt. Förut har jag inte tänkt på det så mycket, men nu gjorde jag det.

Fy fan. Var det detta vi skulle lämna efter oss? Mänskligheten alltså, inte specifikt cyklister.

Sen började jag tänka på miljön, på flygresor och cykling och på varför man måste flyga till en bergig ö när man kan träna här hemma. Anledningen är såklart att man inte alls kan träna på samma sätt här hemma eftersom bergiga öar är allt som Västerås och Eskilstuna inte är: bergiga och öar. Och varma, och soliga, och fulla av cykelkultur, fulla av bilister som faktiskt visar hänsyn, fulla av tålmodiga människor som försörjer sig på att serva cykelturister och som därmed lever cykelkulturen. Där finns en stigning som heter Sa Calobra som tydligen är världens mest plåtade stigning, och jag förstod varför en dag när jag råkade se ett kort på den samtidigt som jag hade tillräckligt med sinnesskärpa för att verkligen ta in det jag såg.

Det närmsta jag kommit en sådan obeskrivlig serpentinfrossa är backarna runt Huskvarna. Där fanns en liten nätt serpa med några kurvor, som vi körde upp- och nerför några gånger. Det var maffigt. För Sa Calobra räcker inte maffigt. Jag saknar ord, eftersom jag saknar upplevelsen av att ha klättrat uppför den.

Så: varför drar jag miljöargumentet för att inte bege mig till denna stigning, uppleva den och sätta ord på den?

Varför är koldioxidutsläppet från flyget T/R till denna stigning värre för mig, än utsläppen från mina TVÅ flygresor i fjol? En av dem dessutom till andra sidan jordklotet (den andra gick till Pyrenéerna, tyvärr blev jag magsjuk vilket gjorde att vi sköt på resan en dag och då missade det inbokade tåg vi hade spetsat in oss på, så det blev flyg bägge vägar, vilket fail).

Klimatet ger f-n i VARFÖR vi flyger. Det blir samma utsläpp oavsett. Det kan vara svårt att ta in, men klimatförändringen är ett obönhörligen naturvetenskapligt fenomen som har sina alldeles logiska förklaringar (ah men ni vet den där koldioxiden och metanet och vattenångan och resten av växthusgaserna som jävlas med atmosfären).

Vi vill gärna tänka att utsläppet är befogat för vissa typer av resor, vissa typer av syften, som är ädlare eller mer befogade än andra. Det ligger i vår mänskliga, irrationella, självbejakande natur. Jag flög till Nya Zeeland för att jag ville upptäcka landet, få en glimt. Det fick jag. Jag flög till Barcelona för att jag ville upptäcka Pyrenéerna från det lilla minilandet Andorra, som jag bara sett på kartan. Det syftet uppfylldes också. Från bägge resor fick jag minnen för livet, inte minst den senare som ledde till att jag tog mig i kragen och uppfyllde drömmen om ett massördiplom. Dessutom en j-igt schysst bränna. Och så återsåg jag en barndomsvän som varit nära rökdöden men som nu äntligen fimpat och levde som lycklig småbarnsmamma i Melbourne.

Så anledningen till att jag inte åker till Mallorca och nöter serpor som vanligt folk, måste vara att jag helt enkelt inte är tillräckligt nyfiken på ön. För då hade jag väl stuvat om i min klimatbudget och knölat in den resan. Och kompenserat utsläppen med solceller som jag brukar.

Om Mallis hade legat på tågavstånd hade det varit annorlunda. En crossresa till Belgien med Interrail till hösten någon???

Ok, slutfunderat.

Åter till det vanliga, det som hände på jobbet strax innan lunch.

Nej förresten, det är för vanligt. Kvinnlig vrede. Utbrott på något som visade sig ta två minuter på telefon att lösa. Vi släpper det.

Ha det så cykligt i vårblåsten.

IMG_4868[1]
Foto taget av Katja under Dalsland Runt 2016, dit vi samåkte i bil ❤

Vilken bra dag!! 

Alltså fy fan vad jag älskar att vara cyklist och att köra cross en dag som denna. Ok, är lite packad, har tagit en öl på stan med en kompis, men ändå. Hade nog världens ljuvligaste stigfinnarpass denna eftermiddag, dvs rehab-pass för min mystiska påsksjuka. För likväl som man kan få promenera sig frisk, måste man ju få cykla sig frisk.

Jag körde ut mot Skerike-vägen, tog in på en skogsväg strax efter Skålby, körde den tills det kom en bom, och insåg att jag var strax ovanför Lillhäradsbacken. Jag hade ju tänkt köra den tre gånger, men det fick väl bli ett annat pass. Jag körde asfalt 20 m, sen svängde jag höger in på ännu en grusväg, och körde den tills jag kom till en röd stuga med tomten full av prylar, och insåg att jag var inne på exakt samma rutt som Katja och Jonas styrt upp förra våren. Det pass som alla älskade. Som jag älskade. Lycka!!

Vänta lite. Innan jag insåg detta hände faktiskt en sak som satte min problemlösar- och miljöhänsynsförmåga på prov. Jag hade nämligen en extra regnjacka med mig, och innervantar till vantarna som jag behövde plats för. Jag hade hittills lagt dem inuti den bakersta flaskhållaren, men nu tog jag en paus i ett vägskäl och fick för mig att böja till den för att den skulle sitta tajt.

Då gick den helt enkelt sönder, och där stod jag utan extra utrymme och med en bit metall i handen.

Jag tänkte direkt på den där rundan när jag läxat upp Petri i klubben som hade tänkt lämna kvar en bit av sin trasiga stänkskärm vid korsningen i Ramnäs. Jag tyckte att han skulle ta den med sig, inte lämna den i skogen. Han insåg att mitt förslag var det mest vuxna att göra, och sen dess har han ständigt påpekat hur detta har gjort någon typ av intryck på honom.

Nu stod jag där med en trasig flaskhållare och förstod precis hur Petri hade känt sig.

Och ingenstans hade jag att förvara regnjackan och innervantarna.



Jag funderade i några sekunder, sen kom jag på det: handskarna. Deras fångstremmar, som Johan kallar dem, skulle kunna användas för att binda fast regnjackan i det som var kvar av flaskhållaren. Sagt och gjort. Resten av flaskhållaren stoppade jag i ryggfickan och drog vidare.

Jag svängde av på en väg som jag TROR att Johan och jag kört tidigare. Det bästa med stigfinnarpass är att komma på sig själv med att faktiskt veta var man befinner sig. Man ba

Ja-HAAAAA!!

Och fnittrar lite, när man inser att man kommit ut precis norr om Lillhärad-korsningen där man tänkt köra backe.

Så det fick bli backe, och sen hem igen via samma väg som jag kommit på.

En annan sak jag tänkte på under passat var mitt mål för den här sidan sommarsäsongen: att maxa sträckorna på Dalsland Runt, och känna mig stark medan jag gör det. Och då behövs många olika typer av träningsmoment: backe, grovt grus, knöligt gräs och håliga sandvägar. Hålla i styret medan man maxa nedför. Och att hoppa på och av cykeln i farten. Allt det tränade jag på idag.

(Det jag älskar med CX är just att kunna ta sig fram överallt och samtidigt hålla en rimlig styrfart)

Ja, jag vet att det krävs mängder av backträning för att bygga upp styrkan, och det är lätt att känna sig stark i de Västmanländska backarna eftersom de knappt finns. I alla fall inte i Västerås. Men jag SKA! Jag ska träna backe. Minst ett backpass i veckan blir det. Ok, två, så att jag kan överträffa mig själv. Lite som jag när jag skärpte mig och smygtränade iskörning inför Basemile.

När jag sen satt på puben med min vän och drack öl, tänkte jag på alla cyklister som var ute och körde i den vindstilla, soliga aprilkvällen. Och skänkte en styrkekram till dem som kanske led av en vårförkylningoch inte kunde köra ikväll. Och så tänkte jag på något en snubbe sagt en gång, att han trivdes i sin stad eftersom han träffade folk han kände varje gång han gick ner på stan. Som att det var hans vardagsrum.

Och då slog det mig att så känner jag med vägarna.

Vägarna är våra vardagsrum.

Det får faktiskt avsluta det här inlägget, som skrivs i slutet av en dag som hade kunnat bli skit, men som istället blev en guldkantad stigfinnardag.

Bra att ha-stekpanna vid klungpaus

Ockelbo vs. Leksand

Härmed ett knäckebrödstest.

Sedan jag drog ner på vitt bröd för ett par år sen har fördjupat min kärlek till dessa knapriga stycken svenskt kulturarv. Deras stora fördel är att de håller sig; bra för mig som ofta är på resande fot. Jag slipper missa att lägga in dem i frysen och slipper möglande bröd i påse som ger ifrån sig en grågrön dammpust när jag kommer hem. De har dessutom ofta en kort innehållsförteckning, typ råg, vatten, salt och jäst, och så har de mycket struktur på ytan som gör att de känns rejäla. Detta gör att de passar bra som bas i en lättare måltid som då gärna får innehålla nån god dryck (buggnördar vet att det finns en låt om en han som bjuder en hon på knäckebröd och vin, och jag förstår varför! Det är enkelt att ha till hands, och de kompletterar varandra: vinet gör det festligt, och knäckebrödet gör det nyttigt, och signalerar seriositet hos den som bjuder. Eller kanske att den vardag som eventuellt följer på denna vin- och knäckebjudning lika gärna kan visas upp på en gång, som för att inte dölja något. What you see is what you get. Och i de fall som denna typ av bjudningar sker i ett infall av spontanitet, så har man iallafall något att plocka fram och bjuda på!)

Dessutom kan de göras mjuka; bara att göra iordning mackan på kvällen innan och gärna då med sylt eller gurka som del av pålägget.

Mina vanligaste påläggskombon är:

– fjällmackan: falu rågrut med Tartex-pastej, som kan köpas på tub och liknar leverpastej om du är köttis. Obs, Pastejkökets vegetabiliska pastej är mjäkig. Dryck: blåbärssoppa eller varma koppens potatis- och purjolökssoppa.

– Viktigt lopp-mackan: valfritt knäcke med jordnötssmör och banan. Eg godast på mjukt bröd, men jag har accepterat att jordnötssmör funkar på hårt också. Dryck: nattsvart kaffe.

– långfrukostmackan: Leksand med tahini (sesampasta) och saltgurka eller tomat beroende på säsong. Dryck: nattsvart.

– påskmackan: Leksand med gravlaxsås, kall potatis och tångkaviar, alt Oatly iFrache och rödlök. Dryck: mariestad.

– riviga rejäla påskmackan: äggfri majonnäs och hemkörd Kimchi, extra stark. Dryck: snaps.

– helgmackan: Leksand med tahini, avokado och tomat. Dryck: nattsvart kaffe.

Den enda nackdelen med knäcke är att de lämpar sig illa för ryggfickan. Deras knapriga karaktär gör att de lätt bryts sönder, pålägget trillar ut och det blir smuligt överallt.

Ett mysterium är att knäckebröd sällan erbjuds som mack-alternativ på cykelfik (eller har jag missat nåt?). Så man får ta en när man kommer hem istället.

En annan nackdel är att man inte direkt kan doppa det så där gemytligt i olivolja som man gör med vitt bröd på restauranger. Man kan däremot doppa det i hommous, och olika typer av andra trevliga röror.

Över till själva testet.

Ett plus för varningstexten

I det här testet undersökte jag rågsmakens fyllighet, sprödheten samt vardagligheten. Vardagligheten är viktig då man ska kunna leva med sitt knäcke dag efter dag, pålägg efter pålägg.

Leksand vinner. Smaken var fyllig trots sin normalgräddning, fylligare än sina två besprutade syskon (normal- och brungräddat). Sprödheten var bekväm för käkarna, och tjockleken var dessutom rejäl. Det kändes också saftigare. Det duger avslutningsvis finfint som vardagsknäcke. Ett plus för att bageriet är fossilfritt.

Ockelbo heter den andra sorten. Japp, den heter Ockelbo trots att den bakas i Gimo i Roslagen av företaget Roslagsbröd. Det är definitivt inget vardagsknäcke utan snarare ett delikatessknäcke, som lämpar sig för ett glas fint rödtjut och en lyxig hommous, kanske med soltorkad tomat. Det tar tid att tugga sig igenom den kompakta skivan, vilket även gör att det inte känns särskilt sprött. Eftersmaken sitter i ett tag och Ockelbo fastnar inte lika mycket i tänderna som Leksand, vilket underlättar om man sitter på en fin restaurang eller första dejten.

(Personligen kan jag inte sluta tänka på män med skäggstubb, slitna jeans och Dressman-leenden, dvs midsommar i skärgården, när jag tuggar mig igenom Ockelbomackan.)

Det var det testet. Hur jag gör tahini? Jag rostar sesamfrön (oskalade) i en stekpanna, ibland ihop med några solrosfrön om jag har, sen mixar jag dem med rapsolja och lite salt i en mixer tills det blir slätt och tappar upp den i en fin glasburk. Den förvaras med fördel i skafferiet eller köksskåpet, och blir onödigt hård av att stå i kylen.

För övrigt går det tydligen bra att rosta knäckebröd i brödrosten. Och knäckebröd har en till stor fördel: det är svårt att baka själv, så man slipper göra det.

Påsk

Jahaja, så sitter man i soffan i Västerås igen, tillbakakommen med en dag kvar av ledigheten och käkar kvarglömt påskgodis. Yep, hade stått och rullat chokladrutor till släkten som givetvis glömdes kvar i frysen. Synd för dem, bra för mig. Och påskharen var nådig så jag fick mitt chokladbegär stillat ändå.

Det blir en del högtider med släkten för min del. Jag har flera ggr tänkt att jag skulle ta med mig cykeln upp till stugan när vi ses, köra lite sand och skog, men det har inte blivit av mer än en gång, i samband med en cykelsemester i Roslagen. (Då hade jag en avskedskomitté av syskonbarn, det var givetvis superrart

Jag brukar sakna cyklingen när jag är borta från den, och lida lite.

Ibland får jag för mig att det är träningen jag saknar, så då tar jag med mig löparkläder och drar iväg på små rundor. Men jag kommer liksom ur fas med släkten då.

Men sen brukar jag tänka att jag ska passa på att njuta av att göra allt det jag inte vanligtvis gör när jag cyklar. T ex hugga ved och stapla den (överkroppsträning), vinterbada (orka vänta till sommaren), slippa diska samt spela Fia (sällskapsspel utövar jag enbart i sällskap av minderåriga). Och jag brukar tänka att frånvaron av cykling är övergående. Och känna mig glad att ha något i vardagen som ger så mycket glädje, som väntar på mig när jag kommer hem (den väcker såklart en massa andra känslor också, men det är ju inget jag nödvändigtvis saknar och hålls därmed borta från detta inlägg)

Visst låter det präktigt och enkelt. Och det är det när man har testat och märkt att det gör en glad och lite lättare i sinnet. Många kanske redan tänker så, grattis, eller så gör många det inte, och det måste man inte heller.

Och så min sommar dårå. I sommar t ex kanske det händer något som gör att jag inte kan cykla på ett vettigt sätt på flera månader. Om detta skulle få för sig att inte hända, har jag därför en plan B, som går ut på att maxa allt det jag inte kan göra om det som kanske händer i sommar faktiskt händer. Typ cykla till Öland, cykla på Öland och bada massor i havet vid Ölands kust. Eller Gotlands. Och givetvis få en riktigt skarp cykelbränna och slippa alla mygg.

Lite som att dra ut på löprundan i en frisyr som inte funkar under hjälmen, men ändå funkar.

För övrigt lagade jag mina skoskydd på samtliga punkter efter att ha skrivit klart det förra inlägget om den stundande separationen. Det känns lite kristet när jag tänker efter, något man värdesätter högt som liksom återuppstår

Annas meditationsskola, lektion 1

Tyckte du att Vipassana lät extremt? Känner du inte för att lägga tio timmar per dag på att få en platt röv och konstant värk i sartorius?

Här kommer min första meditationslektion.

Gör såhär:

1. Kopiera låtlänken nedan och lägg upp en spellista som du döper till något lämpligt

2. Sätt dig tillrätta, hur du vill, nej förresten sorry det måste vara lotusposition
3. Byt ut alla ”du”, ”din”, ”dina” etc till ”jag”, ”min”, ”mina”, osv och sjung med på detta sätt tyst för dig själv

4. Spela låten på repeat och sjung med på detta sätt tio gånger

Klart!

Du har nu gjort första lektionen.

Ta en kopp chai-te och känn livet i dig.

Om du är munk eller nunna behöver du inte byta ut ”ditt” mot ”mitt” osv; som munk/nunna använder du nämligen aldrig ett pronomen som uttrycker eget ägande av något slag, så du kan nynna med i texten precis som den är, smidigt va?