Teknisk onsdag

Gaah måste egentligen sova för länge sen, inte uggla omkring med mobil och dator när man ska sätta tankarna i vila.

Idag var det dags för två favvo-övningar: igångdrag och kurvtagning. Och vi hade en gästcyklist med oss på passet, Daniel från Uppsala. Vad kul att han hittat just Smestan och ansträngde sig för att passa just vår träningstid när han var i stan!

Faktum är att Daniel hade en spurtteknik som inspirerade mig. Tror det var något med hans position. Han använde cykeln som hävstång och bände sig framåt med sänkt huvud. Och fort gick det. Så vill jag också köra!! minns jag att jag tänkte. Speciellt när jag såg den video som spelades in kvällen till ära, av Johannes såklart som så fint tagit sig ut med bil för att coacha oss.

Hur värdefullt är det inte att ha en kunnig, omtänksam person som ser vad man behöver slipa på för att bli bättre?

Video är för övrigt bra att använda när man ska studera sig själv. Foton ja, i propagandasyfte funkar de kanon. Men filmer får en verkligen att inse hur man kör.

Tur att vi inte filmade kurvtagningen. Då kan jag nämligen fortfarande få ha kvar mina illusioner om hur snabb jag måste ha sett ut.

Bra snack vi hade under kvällen var också just hur värdefullt det är med teknikträning. Både för den som tävlar och den som helt enkelt vill lära sig.

Personligen så är kurvteknik och spurter något som verkligen får mig i race mode.

Slut på inlägget!

Nu måste jag sova.

Fast jag önskar att jag kunde få vara ute och trampa hela för sommarnatten såklart

Annonser

Att leva är inte nog. En liten cykel måste man ha.

Såjaaaa!!!

Det finns ingenting som kan väcka min race-lusta till liv som korta intervaller.

Race-lusta ger benglädje som snart letar sig ut i mungiporna som börjar peka all världens väg.

Mot himlen till exempel!

Jag och PT-Johannes skulle alltså trampa ut mot den ombyggda banvallen i Hällberga för att väcka benen. Mitt baknav hade varit inne med cykeln på verkstaden ett par dagar för länge för att jag skulle vara helt tillfreds. Löpning är kul men cykel är cykel. Så när jag äntligen fick sitta upp och klicka i, fatta styret och häva mig framåt de första tramptagen ut ur stan – jaaaaaaaaaaaaa så skönt det var!

Vi nådde banvallen, och värmde upp i den lummiga försommarkvällen. Johannes instruerade oss genom ett pass av 4*2 min, 8*1 min, 8*30 s och en liten bubblare på slutet: 4* spurt.

Det var rena mirakelkuren för mina ben, som hade längtat efter att tugga asfalt och stå upp och häva spurter. Det fick de!

Jag levde i varje intervall. Varje intervall levde i mig. Det var en segmentsbefriad fokusering i varje tramptag, varje andetag, varje muskel i magens svindlande virrvarr som spändes rätt och varje syremolekyl som tillsammans med rätt tankar gjorde det möjligt.

De första 2-minutrarna genomfördes så klart på stumma ben. Under de två följande försökte kroppen smita undan och lalla. Sedan kände jag race-vittringen och då kunde jag äntligen ta i på riktigt.

Så när Johannes instruerade de sista spurt-intervallerna så darrade benen av syra och glädjen hade spritt sig och allt var bra.

Allt var så bra!!

Så då tog jag den här bilden som fick bli omslagsbild på det här inlägget, trots att glajorna sitter på sniskan, eller kanske just därför, och så trampade jag hem genom Vilsta.

Och imorgon blir det klubbträning igen! Då kör vi kurvtagning och igångdrag. Yes yes. Nyttiga grejer att ha koll på inför helgens 3-dagars äventyr i hufvudstaden: Arlanda Test Track Race på fredag, Kringelloppet i Södertäljte på lördag och Falkenloppet i Nynäshamn på söndag. GP, linje och linje. Jag passar på att krama om släkten under helgen och vet inte riktigt hur jag ska ta mig hem på söndag från Nynäshamn. Men det gör ingenting. I värsta fall belönas jag med en magisk försommarnattscykling från Södertälje, för det är så långt man kommer med pendeltåget från Nynäshamn och där får man ta cykeln.

Eller kanske försommargryning om jag sover hos brorsan i Tullinge.

Det vore faktiskt helt ljuvligt, båda alternativen.

Jag kanske träffar någon av er läsare i någon av startklungorna!!

Sorry hög.

Men känslan av en böljande cykelglädje som ger sig tillkänna såhär en tisdag är helt jävla fantastisk.

img_20180519_175411-1090373026.jpg

Funk!!

Post-funkisen här. Kolla vad fina vi är i våra klubbtröjor där vi står och funkar oss tillsammans.

Men fan vilken dipp jag hade idag efter min softa morgon.

Hade ett privat åtagande i Hufvudstaden, för att sedan dunka rätt in i väggen på jobbet. Ute var det sol, i sol cyklar man, eller är ute en hel dag och masserar folk med rakade ben på en gräsplätt.

Alternativt dansar man funkisruset av sig på en folkpark i Barva. (tack benen!!)

Men inne, näää.

Så hjärnan slutade fungera, och på första jobbmötet var jag så bitchig att jag ville be dem andra att stoppa upp något ända upp i halsen på mig.

Fy.

Sedan försökte jag snygga till siffrorna, drog iväg ett par viktiga grejer och gick hem.

Hjärnan var stekt.

Sedan vek jag tvätt, tog en löprunda och funderade på vad för typ av konstig ångestkänsla det var som skapat denna dipp. Och efter några kilometer i skogen kom jag ju på att det var post-funkis-hjärnan som slagits på.

Det var läge att vika mera tvätt, ta en dusch och äta blomkålssallad.

Uppnå mental tystnad med hjälp av ett par rejäla skrattanfall över blomkålen.

Så var den, min post-funkis-måndag.

Nu är den snart slut.

Foton Lucas

Kalsongtestet

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget.

Igår var jag cyklistmassör på smérundan. Min uppgift var att massera vaderna på cyklisterna. Det kom fram en fd tävlingscyklist anno 1967 och började prata. Efter inledande envägskommunikation om hans gamla meriter kröp det fram att han hade problem med något i benen och skulle behöva rehab.

Jag, som är utbildad massör och inte sjukgymnast, frågade då om han hade besökt en sådan för att få hjälp. Det hade han, men han var skeptisk till de rehabövningar han fått eftersom han litade mer på siffror och excelfiler.

Jag frågade honom hur han brukade göra för att följa upp att benet var ok. Han berättade då att han brukade testa att ställa sig på ett ben och kliva i kalsongerna. Om han lyckades hålla balansen, var benets funktion var ok. Men det blev aldrig bättre. Och han tyckte att övningar kändes fåniga och svåra att följa upp med siffror. Så nu sökte han råd. Från dem som hade kunskap.

Jag frågade hur han skulle utvärdera effekten av det program han fått av sjukgymnasten. Han sa att han inte ville göra dem eftersom de kändes verkningslösa. Jag frågade hur han kunde veta det. Han svarade att han inte kunde veta det. Han sa att han behövde prova dem för att veta. Men att de kändes fåniga. Han var ju fd elitcyklist. Han borde inte behöva rehab.

Hur skulle du kunna motivera dig till att prova, frågade jag.

Han svarade att han skulle kunna göra ett excelark och bokföra alla övningar där. Måndag, övning x, bock, osv. Och sedan skriva upp hur benet kändes.

Vad mer, frågade jag.

Kalsongtestet, sa han.

Ok, det låter som att du har två sätt att följa upp resultatet av rehabprogrammet, sa jag.

Ja, sa han.

Så vad ska du göra när du kommer hem, frågade jag.

Öppna papprena med övningar, sa han.

Sedan tittade han på mig och sa:

Tack vare att du var medmänniska och gav mig goda råd har jag bestämt mig för att försöka göra rehab på mitt ben. Du har fått mig att inse att det bara är jag som kan fatta det beslutet. Återigen tack!

Så log han mig i ögonen ända nerifrån djupet av sina djupa vadmuskler, och gick.

Det är inte cyklisten på bilden som är med i inlägget

Fotokudos Lucas

Smérundan 27/5 2018. Dvs imorgon.

Tjena.

Tänkte berätta lite om vårt stundande motionslopp, Smerundan i Eskilstuna.

Smerundan har en 104 km lång sträckning söderut mot Hälleforsnäs. Vid pizzerian i H-näs viker man av till vänster mot Flen. Man har dock förmånen att inte cykla in i Flen, utan istället veva längs byvägarna i Mellösa. Detta sker genom en tvär högergir efter kiosken i Mellösa. I byn finns ett par smaskiga segment att sätta tänderna i, bland annat i första backen efter järnvägen.

Efter Mellösa trampar man snart in i ett skogsparti med lite skugga. Njut av den, imorgon blir det varmt. Ur den mörka skogen reser sig två grindstolpar i sten, som tagna ur en saga från den tiden det var coolt att slåss med svärd till häst. Efter skogen kommer en sjö, och sedan ska ni titta åt vänster.

Harpsund.

Maktens boning!

Yes.

Här tar du makten över benen.

Trampa vidare mot Flodafors och Fjällskäfte, smaka på namnen, njut av gudomliga motlut och susa nerför böljande utförslöpor.

Ta höger.

Glo på rapsfält, dra in den sörmländska luften djupt i lungorna och andas ut strax innan Knektbacken. Den är längre än du tror, men här finns både segment och en depå. Med meny. Och vilken meny! Kaffe, flädersaft, ekobanan och någon slurk lättöl serveras här. Passa på att snicksnacka lite med oss funktionärer medan du käkar banan och källsorterar din pappmugg. Vi gör allt för er denna dag!

Rulla vidare. Trampa på, blås ur och andas ner nytt syre i benen. Slappna av mot styret. Snart är du i Svalboviken, och har ett par av banans mysigaste backar att se fram emot. Glöm inte att bese den magiska Näshulstasjön.

Ta i uppför, så kan du sen ta i nedför! Njut av nerför, njut av uppför, njut av böljande kullar och du är på krönet!

Rulla.

Snart når du väg 214.

Ta höger.

Kör då ett lagtempo bortom denna värld. Se snittet korsa 30, 32, 34, 37. Fortsätt. Veva, trampa, mosa, njut. Förbi Hållsta, förbi Eskilstunas största lantbruksmonterade solcellsanläggning och förbi vattenverket i Hyndevad. Njut över bron. Förbi Ryningsberg och allén och förbi segmentet Rosenforsvägen som jag spar till senare. Mosa uppför sista backen. Ta höger i sista rondellen, vinka till funkisen med flagga och ladda för sista segmentet från Alfa Laval till Skogaholm.

Missa sista delen av segmentet när du svänger höger till Vilsta.

Andas ut. Sakta ner. Målrakan är över, spurten är slut. Propagandacykla in i mål, förbi hästarna och löparna och livsnjutarna.

Var stolt.

Klicka ur, ta en banan, kasta skalet i gröna påsen och släng dig själv i ån, eller på gräset. Ta en macka! Ta en falafel och en saftig tomat från Granerfeldts! Drick rabarbersaft!

Lägg dig på massagebänken och få dina djupa vadmuskler välbehövligt knådade.

Ta en kaffe till. Snacka banan, krama om en funkis, snacka med en flaggis, spana på en Tesla, sitt i skuggan eller i solen.

Gå och lägg dig nu, eller stanna uppe, men var pigg och nyfiken och cykelredo imorgon.

För då ses vi.

Mvh,

Er soigneuse

RR #4: Vallbytempot 2018

Hej alla lakritstroll. Här ligger jag i tempoposition och försöker se snabb ut. Mina ben är sura som colanappar men hjälmen sitter perfekt. Något ska man lyckas med.

Igår var det dags att testköra ett par läckerheter till tempopinnar i Gånsta utanför Enköping. Det var CK Enköping som arrangerade Vallbytempot och kvällen var magiskt försomrig!

Jag hade pimpat Scotten med finhjul och i sista sekunden lyckats montera på det där som skulle ge mig superkrafter (tack Lucas och Miche).

Vi drog iväg ett gäng om fem: Alex, Lucas, Björn och Ida och så jag.

Vilka tempospjut till klubbkamrater jag har! Och vilka fordon de kör på: svirrande maskiner med styren som ger en sittposition jag bara kan drömma om. Bredvid snitthastigheter som deras på mellan 34 och 39 låg jag i lä, men varje start är en bra start, eftersom man alltid lär sig något.

Helvete vad mina ben inte gillade det jag utsatte dem för. De klagade högljutt från start, men efter ett par kilometer av den 9 km långa banan innan vändning lyckades jag lotsa in dem i ett acceptabelt tempo. Jag låg stabilare än förväntat på mina pinnar, och knäppte händerna vilsamt runt änden på dem. Jag gjorde mitt bästa för att se snabb, kraftfull och stilig ut.

Snart hörde jag det första svirrande ljudet av en tempocyklist på väg att köra om mig. Ida. Hon ropade några peppande ord, trampade förbi och var borta. Allt jag såg var två starka ben som majestätiskt gled ur synfältet.

Banan fortsatte sin kuperade sträckning förbi hagar, grusavfarter och en liten vacker kyrka. Dem jag mötte cyklade med något lätt plågat i blicken. Jag hade svårt att relatera till det, min fart var bra och benen hade accepterat läget. Men snart kom vändpunkten, och med den helvetet.

Vinden.

Som inte alls egentligen var särskilt stark, men ändå kändes så. De resterande nio kilometrarna fick bli ett övningstillfälle för sittställningen. Ja, så fick det bli. Knappt 33 minuter efter starten trampade jag så i mål nedför målbacken och träffade de andra i en korsning.

”Vidrigt!”, sa jag.

”Vad bra”, sa de.

Sedan drack vi starkt kaffe i plastmuggar och knäppte lite kort.

Så var det med de tempobenen!!

Resultat här

foton Enköpings CK och undertecknad

En i mängden

Tjena!

Jag och min begynnande cykelbränna är på väg hem från Stockholm. Vi är piggare nu än i morse, herre min je vad trötta vi var! Brännan gäspade och jag hängde med benmusklerna. Att slå QOM:et på Sundbyholmsrakan var inte att tänka på, var glad om jag tog mig ut till jobbet utan att tröttvingla av cykeln.

På vägen dit funderade jag på hur fan man ska köra i stadstrafik egentligen. Igår hade jag en intressant dialog med min klubbkamrat Niklas i ämnet. Niklas hävdade nämligen att det var rimligt att som cyklist ligga mitt bakom bilen framför och därtill köra om på vänster sida.

Att ligga bakom kan jag köpa. Men att köra om till vänster?

Niklas tillämpade detta när vi passerade tunafors fabriker. Snabbt och smidigt smet han förbi bilarna som om han var en av dem. Vilket fick mig att omvärdera mitt eget trafikvett.

Jag älskar att köra bland bilar! Kan beblanda mig, passa in, vara en del och känna gemenskap. Och jag kör alltid lydigt till höger i bilfilen. När den övergår i bussfil, ligger jag gärna mitt i vägen för att markera att jag är bil, inte buss.

Men som Niklas sa, vilken bilist vill bli omkörd på höger sida?

Det var detta jag fortsatte fundera på imorse på väg till dagens åtaganden.

Alltmedan jag försökte trampa ur mina distansben. Det hade öst igår, och på onsdag är det vallbytempot och då ska det ösas igen!

Men seriöst. Jag ska verkligen tänka mer på hur jag kör om bilar.

Nu slutar vi det här inlägget med en klassisk GP-omkörning. Lättare att relatera till.

Foto Lotta

Kort om kort träning

Yo!

Kolla hur fint vi spurtar på gröndal.

Ska snart sova inför morgondagens distans.

Men först nåt kort om möjligheterna med just korta pass.

En av de bra sakerna jag lärt mig i vår är just att lägga upp ett kort pass. Hade varit otänkbart för ett år sen, hallå första timmen är ju bara uppvärmning liksom, men människor runt mig har den här våren fått mig att inse att det går.

Det finns många skäl till korta pass. Varje skäl är unikt. Idag skulle jag hem till middagsfixet efter ett åtagande i skogen. Men jag ville rulla in mina nylimmade tävlingshjul, och jag ville bli svettig, så då fick jag använda min timme klokt.

Som den långdistansare jag är, så fick jag nyttja diverse tricks för att lura benen att ta ut sig.

Det första var stravasegment. Yes box. Jag har ett QOM på ett segment som ligger så att man tvingas använda sträckan dit till uppvärmning. Annars klarar man inte att ösa för att försvara själva segmentet.

Det andra tricket är backe. Efter segmentet kommer man nämligen till hugelstabacken, där jag idag körde upp fyra gånger. Minst tre krävs för att väcka benen. Ett mer än tre gör att jag känner mig lite duktig.

Tredje tricket är att öva 1-2 tekniska saker. Det ger distraktion och gör återigen att jag känner mig duktig. Den här gången valde jag att öva sitta stilla med överkroppen samt att skjuta på över krönet.

Sedan mosade jag i hyfsad fart hemåt till middagsfixet.

Väl hemma hade jag lyckats uppbåda lite flås. Med brännande lår. På ca 50 minuter.

Det var dagens korta om träning med kort om tid, godnatt!

Pedalen och jag

Torsdagsmeken här!

Idag satt jag i fikarummet och beklagade mig över min cykels olika krämpor för den som ville lyssna. Den som ville lyssna var Jocke, som efter lite lock och pock erbjöd sig att ta sig an mitt rossliga kolfiberspjut till cykel.

Så ikväll var det mekardags i Jockes källare. Som alltid så lärde jag mig det ena och det andra medan Jocke vred och vände på objektet.

Till exempel har jag tydligen slitit ner mina pedaler till oigenkännlighet. Därav deras djup och rassel när jag klickar i. Vi studerade slitningar tills Jocke gick för att testa ett par pedaler han köpt som blivit liggandes. De visade sig vara exakt min modell, fast svarta. Vilket mina också varit – en gång i tiden.

Jocke gav mig cred för att ha slitit ut ett par pedaler. Jag skyllde på mina nya spurt-fasoner och han sålde pedalerna till mig. Check på den.

Även ekerspänningen undersöktes men här hade jag felat i min felsökning. Jockes visade nämligen att ekrarna var bra, och han testade istället att fetta in sadelfästet. Det blir till att provköra imorgon, så än så länge köper jag hans teori.

Slutligen vände vi på styrstammen och pratade ramstorlek och spurtteknik medan vi analyserade epitetet baktung. Det fick jag nämligen när vi körde varvbana på gröndal. Jag spurtade tydligen baktungt.

Vi var överens om att detta epitet bör användas med omsorg och i rätt sammanhang. Och av rätt person med gott uppsåt. Vilket det hade gjort i detta fall. För vi drog slutsatsen att det berodde på sadelns position och styrstammens längd. Vilket kan ha att göra med ramstorleken.

Slutligen plockade Jocke ut en glasbit ur mitt däck. Allt medan vi snackade cykel och ditten och datten och klockan var nio.

En riktigt bra mektorsdag var därmed till ända. Och medan Jocke la ut texten om mina dura ace-nav, så dubbade jag honom till förste mek i mitt stall.

Så trampade jag hem från Jocke med lätta tramptag och ett lyckligt pickande cykelhjärta.

Och imorgon ska det trampas lite lätt morgoncykling innan det ska tempoköras på söndag. Med lånade tempopinnar yey!!

Nu måste jag fan borsta tänderna och sova. Lovade Jocke en före och efterbild på pedalerna, så det får avsluta inlägget.

Godnatt på er!

Post-race.

Mitt i hägg och syrén hamnar jag i en våt och varm cykelovilja. Jag är sliten sedan helgens tävlingar som följdes av hårda pass både måndag och tisdag. Cykeln har en lös eker och tubdäcken på tävlingshjulen släpper luft och behöver limmas. Lagren i pedalerna är slut. Den ena klossen lossnar i ett. Mina favvostrumpor behöver tvättas. Jag själv behöver en klippning.

Yo hörni!

Shit, jag får verkligen kämpa för att hålla ögonen uppe. Idag var ingen rolig dag att cykla trots överljuvlig majvärme och gula rapsfält. Intervallerna framstod som dödslånga och supermeningslösa vägslattar som kunde dra något gammalt över sig. Glädjen i att ställa sig upp och mosa på, som jag hade i måndags, är som bortblåst.

Det kan vara värmen, jag vet. Men fan. Jag älskar värme och sol. Och de här dagarna, när jag gör ett praktikarbete ute på ett hustak för att montera solpaneler, så älskar jag såklart solen ännu mer.

Men jag älskar den inte med samma intensitet idag.

Jag vill ha en cykel som inte låter ”pfft, pfft, pfft” med jämna mellanrum. Det enda som är bra med det ljudet är att jag fattat var det kommer ifrån. Från en lös eker. Jag har felsökt det där ljudet jävligt länge. Det låter när man rullar, men inte när man frihjular. Det låter när man sitter på sadeln, men inte när man står upp och trampar. Det låter även när man inte trampar. Men det låter inte när man frihjular med handen, och cykeln stod stilla på marken.

Sjukt lättad över att ha hittat felet, även om det betyder att jag förmodligen måste lämna in den och vara utan den ett par dagar. Vad jag ska cykla på då vet jag inte. Jag var ju inne i ett styrkeflow, skulle mosa Hugelstabacken på lördag, jaga krön på söndag…

Nästa vecka ska jag köra ett tempolopp i Enköping. Vallbytempot! Det ska bli trevligt. Faktum är att jag fick blodad tand när jag lånade en tempocykel dagen efter Orrestatempot. Så pjåkigt är det inte att ligga och mosa för sig själv ändå!

Imorgon ska jag vila. VILA. Jag önskar att cykeln kunde vila sig i form. Att pedalernas lager kunde läkas, ekern rikta sig själv och strumporna komma ut kritvita och som nya ur tvättmaskinen. En ny Garmin ligga i postfacket på jobbet och ropa ”Godmorgon!!” när jag kommer till jobbet imorgon. Precis den modell jag behöver, utan att veta det.

Men vila blir bra.

Vila är vila.

Imorgon ska jag inte göra någonting. Bara kanske lämna in hjulen.

Godnatt.