Älska mig till Valborg, Västerbron

Inatt sov jag oroande djupt och länge. Ingen vårsoluppgång kunde väcka mig. Som man sover när man är förkyld och bara sömn hjälper. När man då väl får den, tar kroppen allt den får fram tills klockan ringer.

Sedan nyser man sig igenom arbetsdagen och bombar in allt som måste göras och skjuter upp allt som kan skjutas upp och sedan cyklar man hem. Lite så där urrigt svettig och frusen samtidigt.

Och ställer in allt som har med andra människor att göra. Hej då Valborg med kusin i Rålis! Och allt som har med cykel att göra. Hej då grus i Västerås med Katja, hej då Arlanda TT-premiär och hej då träning med snabbklunga och hej då distans med mallis-Sofie.

Hej istället nysa nysa nysa. Bada badkar och käka morotssoppa med extra ingefära.

Suck.

Men så:

Utanför min lägenhet, bortanför Kristineberg men ändå nära, sträcker Västerbron ut sig i all sin ljuvlighet. Vräker sig, med broars integritet. I vetskap om den stolthet som varje cyklist måste känna som färdas där.

Hur pampig är man inte på just krönet. Hur utsatt, liten på bron och världsalltet, i precis den sekunden. Då.

Och precis innan krönet, med utsikten över just krönet. Just på stället där man ser krönet och cyklistens siluett. Där vill man stanna tiden och bli en asgrym fotograf som kan ta det perfekta kortet.

Eller bara uppleva detta ofta.

Vilket är det val som återstår för mig.

Så jag skarvar på och tar vägen över bron efter jobbet. De sista, förkylningsröriga, mejlen till någon stackare i Umeå och hej då glad valborg till de sista kollegorna och så iväg. Mot bron.

Älskar dig Västerbron, som man messar till en man vill vara viktig för, i hopp om att på så vis få kunna förmedla något av sin kärlek i en simpel brobild.

Jag vänder på andra sidan bron och cyklar upp igen. Stannar tre gånger och tittar ner på vattnet långt därnere. Jag och vattnet. Tittar ut över Stockholm, Slussen, Kungsholmen, slås av hur allting som tidigare vara var skyltar, genomfarter, tunnelbanestationer, allt det.

De har blivit cykelvägar nu. Fått liv.

Jag nyser mig nerför bron och susar tillbaka till Kungsholmen.

In i lägenheten, ta med metallförpackningar till sorteringsrummet och ba gör värsta fina fyndet. Älska hitta fina saker bland grovsoporna!

Handla morötter och plötsligt upptäcka den trevliga lilla puben mittemot tunnelbanestationen. Vid minigolfbanan, wtf! For summers to come! Önska man kunnat sitta där med bra sällskap och känna att livet var nice.

För kommande sommarkvällar, får man tänka då.

Och ikväll ska jag sova lagom djupt och gott.

Puss på er denna Valborg, messa nånting snällt till någon ni vill vara viktig för men kanske inte kan krama om ikväll och gilla gärna det här inlägget, om det så blir det enda inlägg ni gillar.

Over and out, brobilder på det, och glad Valborg hur ni än spenderar den.

❤️❤️❤️

Låt dig aldrig nöja med mindre än den kram du egentligen är värd

Annonser

Grön utblick: en cykel-på-tåget-berättelse

Morrn från snabbtåget!

Skrev detta inlägg på väg hem från Mallorca för någon vecka sedan. Satt och myste med dubbla dubbel espresso i finmuggen. Hade många timmars tågresa framför mig – njuta njuta njuta. Det var tiden! Den värdefulla tiden. Och utsikten över sydfrankrikes kullar med galopperande hästar i Camargue och rösten som ropade ut de franska stationerna på ett sätt som gjorde att man ville stanna på varenda en. Narbonne. Perpignan. Montpellier.

Sorry dog lite.

Det här inlägget ska handla om hur man kan åka tåg till cykelresan. Jag själv körde ju bil ned till Belgien med Alex, sedan fortsatte jag själv med tåg och hamnade till slut på ett flygplan till Mallorca. Jag föll på målsnöret, rakt in i fossilsamhällets blöta, ack så lättillgängliga!, famn.

Några som inte gjorde det, även om de totalt sett hade en kortare resa än mig, var Kristina och Thomas. Två cykelbekantingar från Västerås som i godan ro kunde njuta av tågresa till och från Flandern och hade det finfint med sina cyklar i väskor (när de inte köttade 171 km-rundan i Flandern Runt).

Jag tänkte naturligtvis mycket på den frihet de genom sitt tågval hade tillskansat sig. Leta parkering, tanka och stå i bilkö? Glöm det! Samtidigt var de ödmjuka nog att be oss bilburna att njuta av den andra typen av frihet man får som bilist. Den att kunna stanna i söta små byar och komma till avlägsna platser. Vilket vi ju gjorde, så gott vi kunde.

Så gick mina tankar när jag och Alex tog ett kort farväl av Kristina och Thomas på en pub vid stationen i Oudenaarde. Hade vi inte snurrat runt och letat parkering hade vi hunnit snacka mer med dem!

Hursom. De har åkt tåg med cyklarna förut och kommer såklart att göra det framgent. Därför vill jag dela deras resa här på bloggen.

🚆 ”Vi tog nattåget till Köpenhamn från Stockholm. Vi bokade en tvåbäddskupe eftersom väskorna tar så mycket plats att ingen annan kan åka med. Från Köpenhamn åkte vi sedan till Waregem i Belgien, 12 km utanför Oudenaarde. Vi bytte tåg på flera ställen och bytena fungerade bra. Väskorna var skrymmande i volym men lätta i vikt så det gick bra att bära dem.

🚆 Waregem var lagom nära för att i rimlig tid ta sig till start och från mål i Oudenaarde. En runda med start och mål på samma ort underlättar logistiken betydligt.

🚆 Vi köpte biljetter på bahn.de utan platsbiljetter. Det kostade 2×199 Euro T/R Malmö-Waregem (för oss båda). På vägen dit hade vi biljetten i appen bahn.de och på hemvägen en biljett de skickade på posten. Fungerade utmärkt – fler resenärer behöver inse hur bra det går att göra på det sättet. Alltför många hetsar med resebyrå när man lätt köper biljetter direkt i appen (såtillvida man inte behöver interrailkort, dessa måste av någon anledning fortfarande skickas hem som rek, eh 50-talet ringde? Reds anm)

🚆 På hemvägen blev det strul i Hamburg så vi missade nattåget i Malmö och fick sova över där. Vi tog ett jättetidigt X2000 tillbaka mot Västerås/Eskilstuna och bokade plats i vagn 7 (med utrymme för rullstol). Inga problem att få med cykelväskorna.

🚆 Cykelväskorna är en mjuk sort utan hjul från Scott som finns att läsa mer om här.

🚆 Vi kan verkligen rekommendera andra att ta cykeln på tåget ut i Europa. Alla andra länder utanför Sverige är mycket mer positiva till cykel ombord. En fördel var nog också att vi inte åkte i rusningstid.”

🚆🚆🚆

Vill också!!

Under min vecka på Mallorca funderade jag mycket på valet av transportmedel. Och vad som motiverar till vilket val. Förutom klimatavtrycket finns ju så mycket annat att ta i beräkningen, och olika saker spelar olika roll beroende på sträcka och annat. Den som väljer flyg framför tåg eller båt kanske sparar någon timme men får mycket annat meck i utbyte: transfer till och från, vara där en lång tid innan, stresspåslag vid säkerhetskontroller och annat smått och gott som jävlas och förstör semesterglädjen. Med tåget slipper man ofta allt detta, och ibland sparar man inte alls så mycket tid som man tror om man räknar in all tid.

Men man är trygg med flyget, så då väljer man ändå det.

Jag själv valde bort nattbåten för flyget för att slippa en natts förstörd sömn. Min sömn är min borg. I tid och pengar hade jag vunnit. Med bättre planering lyckas jag nästa gång ta mig till Mallorca med tåg och dagbåt.

Jag tror att valet av transportmedel är en blandning som till största delen har att göra med vana och trygghet. Om det nya är lätt att testa, och ger mervärden, ja då är steget mindre.

Bilder på det!!

Älska back-fejs

Foton: Essy, Kristina och Flandern runt-fotografen

Sörmland!

Vårkvitter på er!

Jag är hemma i Stockholm igen med dyrbar last. Amiran har åkt elbil och jag blundar för hur kladdig kedjan är och fälgarna… Ah men ni vet. Cykelns ädlare delar kommer upp i ögonhöjd. När allt kommer fram i ljuset är ingenting rent nog.

Men det gör ingenting! För min styrlinda har fått nytt liv (tack för tipset Lucas) och vi har kört finrundan över Flen och Harpsund och allt är sig likt.

Hur skönt är inte det! Och hur lövsprickande är inte Sörmland!

Vi trampade på över kullar och alléer och segment och allt var som vanligt och det hade vuxit ut en ny cykel på Lucas kropp. Det syntes på lacken som var blank och svart och vit när jag vilade blicken på området runt bakbromsen. Det hördes på de elektroniska växlarna när Lucas attackerade i backarna. Och det märktes såklart på riktningen i cykelsnacket.

Benen gnällde lite. Flåset var stort, förklaringen kom dagen efter som en lättare förkylning. Jahaja. Ja ja. Jo jo. Jag förstår att det kan vara så med första rundan efter Mallis och miljöombytet och så, men wtf. För sjutton benen. Eller är det pollen?

Ja ja. På cykling följde mys och häng och barnkalas och annat viktigt och nu är det snart dags att avsluta inlägget. Ryggtavla och glad måndag på det!

Rymlig och rimlig cykelkeps yes yes

Sa Calobra, interrupted

Vi står vid fiket vid foten av Sa Calobra. I hamnen, vid starten av denna klätterrapport. Folk poar i tysthet med det sista innan avfärd. Fickor ska tömmas på onödig vikt, gel och bars läggas åtkomligt och vattenflaskor fyllas. Nu ska vi klättra den beryktade 9,5 km långa klättringen som så många andra gjort före oss.

Idag är det tunnsått med andra cyklister, fan va nice! Kanske på grund av blåsten som kan nå upp till 14 m/s. Men men. Jag spänner hjälmen och tittar mot vattnet. Det är små ministormar därute. Blått hav mot spanska klippor. Jag och Essy åkte hit med dykarbåt efter att vi missat färjan från Port de Sollér. Cyklarna fick en saltstänkt båtresa bland meterhöga vågor och de ska sköljas när vi kommer hem. Men först ska vi upp, tillsammans. Upp genom de slingriga, drömmiga, mytiska, efterlängtade serpentinerna.

Nu är det dags. Noor pekar mot starten. Här börjar det. En timme av våra liv börjar nu.

Vi trampar iväg, Camilla först och sedan resten. Det första tramptaget är mjukt mot den nylagda asfalten. Det ska följas av många fler.

Jag kör förbi några i gruppen och hamnar strax bakom Guayen. Snart försvinner hon ur sikte, och bakom mig blir det också tomt. Lugnt och skönt, nu kör vi benen. Jag trampar på, Garmin visar exakt hur många kilometer vi tillryggalägger. Livet är bra, jag ser fram emot kommande timme.

Vid en skylt kan man ta höger. Det går uppåt, den riktning jag ska – jag tar den.

Snart börjar den lilla vägen gå nedför. Det är helt normalt för klättringar, jag trycker på och trampar de första höjdmetrarna ur benen. Men wtf, något är fel med utsikten. Det går för mycket nedåt.

Skyltar börjar peka mot en hamn och en vik. Jag vill inte till hamn och vik, jag vill till topps. Jag stannar och väntar på de cyklister som måste komma rullandes här snart om detta är rätt väg. Men ingen kommer, jag måste vända, detta är fel. Extra höjdmeter på veckans längsta klättring, yey, jag får tugga mig upp igen, hur många höjdmeter vet jag inte och hur många kilometer vet jag inte, det spelar ingen roll, jag måste upp.

Jag tuggar i mig vägen och ett kort väsande hörs från vägrenen. Vad kan skallerormen vilja mig, en hjälmskalle vilse på Sa Calobra? Upp upp upp, måste upp till vägskälet och se andra cyklister.

Enligt Garmin ska jag vara på krönet av Sa Calobra nu om jag kört rätt väg från början. Jag når mitt vägskäl och tar höger.

Tillbaka på vägen. Utsikten är rätt igen. Snubbe på svart ram. Någon kurva. Taggiga berg som kan förföra påven om det skulle behövas. Och så serpentinerna, ändlösa, räckena längs vägen som vi inte får blåsa utför, och så grästuvorna som visar vindriktningen. Vinden är antingen bakom oss eller rakt framför. Vi får fart uppför, eller trycker i oss tuggor av den rakt framifrån.

Jag varierar sittställningen. Stå, sitta, trycka, växla upp och ner, alltid bra att ha en växel tillgodo, psyket trivs, allting trivs. En elcyklist surrar förbi, två andra står och pustar i en kurva, jag trampar på. Målet måste vara att ta sig upp utan stopp.

Vad lite cyklister det är. Kanske på grund av vinden. Nu är den rakt mot mig och jag får ingenting gratis och tuggar tuggar tuggar mig framåt.

Kan man bli mätt av vind?

Någon har sprayat 1 km kvar på engelska. Bara en? Jag vill fortsätta! Jag tittar uppåt, för första gången på länge, annars är det snällare mot backpsyket att titta nedåt på vad man tillryggalagt. Ned på serpentinerna, bergen, dimman, gräset som böjer sig i vinden.

Vad tänker man på? Jo. Att benens muskler jobbar rätt. Att benen aldrig slutar trampa.

Plötsligt är jag inne på sista kurvan. Sista rakan uppåt. Tugga. Där ser jag Noor komma emot mig, vinden biter i hennes grå jacka och hon tar mitt styre och leder mig den sista metern in under bågen som är målet. Eller nästan målet, den är målet för oss, det finns en skylt längre bort men strunt i det. Vi ska inte cykla mer idag, säger Noor och drar in mig i lä.

Däruppe förstår jag varför. Det räcker att se sig omkring. Det är en vind som kastar cyklister över räcket om den kommer från det hållet.

Inne i det lilla trånga toppkaféet finns resten av gruppen. De är såklart oroliga till döds när jag inte kommer där jag borde, och mitt cyklist-ego har inte messat dem och inte ringt och inte svarat på deras samtal min hjärna måste ha fokuserat helt på bara uppåt.

Jag lät dem vara oroliga.

Gör man det här?

Är det serpentinerna?

Var det skallerormen?

Det blir taxi hem. Bilen skakar i vinden. In med hjul och ramar, titta på utsikten från bilfönstret, de grå bergen så taggiga och inbjudande, pusta, äta någon överbliven bar.

Garva. Kanske lite skamset. Vi är oerfarna bergsklättrare som fjällräddningen får plocka ned från Kebnekaise.

Jag blundar och ser serpentiner för mitt inre.

Bildbomb.

Och Sa Calobra, på återseende ffs – om inte i detta livet så i nästa.

Tack Karin, Lena och Guayen för bilder och hela ljuvliga mallisgänget för att ni kämpade så snyggt i vinden. Och tack bergen, är ni bäst eller?

Och just det! 322 extra höjdmeter blev det✌️

Noor!

Hello!

I det här inlägget vill jag lyfta fram min cykelvän Noor.

Vi lärde känna varandra under tävlingssäsongen 2018. Det mest störande och samtidigt snyggaste hon gjorde då var att spurta om mig i en lucka och sno min förstaplats i Falkenloppet. Efter det har vi alltid samarbetat bra i tävlingsklungan och nu hakade jag alltså på resan till Mallorca som hon roddade.

Sammanfattningsvis har hon gjort en massa bra saker för min cykelglädje den senaste tiden. Inte minst såklart den senaste veckan, min premiär på Mallorca!

Vi tar tre höjdpunkter.

💐 Rum med havsutsikt och morgondopp

Yes Noor, du insåg ganska snart att min kärlek till havet är evig och ovillkorlig. Du valde vidare att flyta med mig i den när du gjorde mig sällskap på morgondoppen i soluppgångarna. Utsikten över havet och ljudet av dess vågskvalp betyder mer för mig än någon materiell lyx som någon någonsin kan erbjuda. Älskar!!

💐 Din fångstarm på toppen av Sa Calobra

Jag var klätterhög och ville inte bli fångad. Jag var nog därför lite vresig när du tog tag i mitt styre, men i stormvindarna på toppen fanns du där och ledde med fast hand mig och hyrmaskinen in i lä. Din grå jacka fladdrade i kastvindarna. Vi hade klarat klättringen, allihop, och ditt stabila psyke hade fixat förutsättningarna.

💐 Stilikonen Noor

Noor, du bär upp lycran med stoltheten hos tusen nyblivna mödrar. Din cykelfläta är utsökt. Du är ett med din stil, oavsett väderlek. Ett föredöme för sporten.

Need I say more!!

💐💐💐

Vänd mobilen nittio grader yo

Tack mallisgänget för klungfotot

Noor, profilbilden snodde jag helt fräckt från din fb

För övrigt är det såklart extra kul att du är en flitig följare av min blogg 😘

Tåghej och Flandernfeeling

Morning lovers.

Vet ni. Jag har vaknat idag!

Det kanske inte låter så stort men med tanke på att jag åker nattåg utan sovkupé är det en bedrift. Att kunna somna alltså, så att man sedan kan vakna. Fem pers ligger och sitter huller om buller och tycker synd om sig själva för att de bokade för sent och måste böka runt med nedfällda sitsar för att skaka ut en vettig mängd sömn i kroppen. Sådana nattbiljetter borde ärligt inte ens kunna få bokas.

Men nu är det gjort!

Älskar förvisso tågluffarkänslan detta skapar. Man klarar sig ju. Man sover i samma kläder man är vaken i, nöjer sig med samma rufs som man somnade i och kan lugnt bese det som rullar förbi utanför fönstret. Igår: förföriska Provence, idag: beskedliga nord-Tyskland.

När jag vaknar imorgon är jag plötsligt hemma igen. Jag har då varit borta längre än vad jag bott i Stockholm. Och jag är tusentals höjdmeter och åter tiotusentals tatatatata från kullersten stabilare. Och massor av nya cykelbekantingar rikare ❤

Insikten om kärleken till Flandern landade i veckan. Den kom med brevduva. Flandernfeeling. Duvan satte sig på mitt fönsterbleck och blinkade med ögonen. Inte spände blicken i, mer plirade. Så sträckte den fram vänster duvfot där det satt en liten hoprullad papperslapp. På lappen stod: ”Anna hjärta Flandern. Flandern utses till 2019 års cross-look alike för sin kombination av kullersten, elaka klättringar och snygg asfalt i lämpligt varierande kvalitet. Puss.” och så lättade den från fönsterblecket och försvann. Som brevduvor gör.

Jag ska också fira kommande veckoslut med att besöka min andra hemstad Eskilstuna! Det ska gås på barnkalas och cykla finvägar och Amiran ska hämtas hem till Stockholm. Har ju vilat i Karins källare sedan Alex kom hem med den för någon vecka sedan. Blir finfint att trampa Sörmlandsvägar igen. För övrigt känns det hemtamt med de Eskilstunacyklister som var på Mallorca samtidigt som jag. Man såg er på strava raringar!

Vad mer? Tågmil! Jag hoppar snart på ett tyskt tåg i Hamburg mot Köpenhamn, och så sista förbindelsen för denna resa: Köpenhamn-Stockholm. Sedan hemma! Tåg äger. Tågtid äger!

Slut på inlägget, heja benen och heja livets kullersten. Som jag ska tugga i mig när jag kommer hem.

Alltså blir man inte lite tårögd över det uttrycket? Bara lite lite? Jag blir iallafall det, med den övertröttas berg- och klätterfeeling och Flandernfeeling i nyllet.

Ryggtavlor och morgonsol i Hamburg för likes, upp ur sängen på med smajlet, nu drar vi igång den här sista tågdagen!

👊

Essy tack för kortet på min ryggtavla

Alla städares inlägg

Yo lo, dags att hylla alla städare!

Efter återhämtningsrundan igår var det dags. Vi hade just klättrat den finfina lilla mysklättringen upp mot Formentorvägens första utsiktsplats när vi blev sugna på förfriskningar. Det blev glass och sangria om vartannat och alla mådde bra. Så beordrade frågade jag för min och Malins räkning om det var någon mer som ville göra en insats för ön och städa lite skräp efter rundan. Tio minuter av våra liv för ön. Varsin påse, plocka skräp tillsammans. Och sedan väl hemma, efter lite skön kantvindskörning längs strandpromenaden, så satte vi av.

Där var Karin som grävde ut plast från en buske, Sofie som föredrog att nyttja en spik för plockning, och så Malin med sin plasthandske, redo för allt. Essy smög omkring och plåtade mellan plockandet, Guayen såg allt med sin hökblick och jag gick och grät inombords åt att en så liten yta kunde rymma så mycket plast. Allt medan Johanna ploggade loss som om det inte fanns någon morgondag.

Mitt i all skräpmisär var alla städare hjältar. Och alla nedskräpare egoistiska idioter. Och vi hade ju alla sett de cyklistrelaterade skräpen I dikena. Gelförpackningar, bars, flaskor…. Som om något händer med empatin när man sätter sig på sin cykel.

Varsin kasse fylld av plast och annat skräp fick vi ihop. Sedan gick vi in till vårt spa och fick oss varma bad och bastu.

Den gnagande känslan var såklart: om de futtiga kvadratmeter vi städat innehöll så mycket, hur många skulle man inte få ihop om man tog sig an större delar av ön?

Om varje cyklist som kommer till Mallorca tar tio minuter av sin vistelse för att fylla en kasse, hur stor del skulle vi tillsammans kunna täcka in då?

Så gick mina tankar, där jag satt mellan alla fantastiska människor som jag hade äran att få ha till medcyklister.

❤️❤️❤️

Och så tänkte jag såklart på de barn jag träffat på i Alcudia när jag och bästa kick ass-Björn tuggat backe tillsammans. Utanför affären. De hade skyltar som de satte upp på mataffärer där det stod: undvik plast i haven, ta ingen påse när du handlar! Och så en bild på olika havsdjur som trasslat in sig i plast. Lite blödigt minns jag att jag tänkte: barn av Mallorca, vi gör det här för er.

Foton: Sofie, Guayen och Essy

Så uppnår du syftet med landsvägscykling

1. Gör en grym* klättring

2. Var glad över den och ta dubbla dubbel espresso på fikat

3. Välj en snabb rygg, ta rygg på den och flåsa dig över fikabenens tröskel. Du ska med, ingenting annat betyder något.

4. Ha snygg bakgrund, t ex dimmiga berg.

5. Ligg lagom nära din utvalda rygg, bromsa i bocken precis så att du slipper göra det i kurvorna och släpp aldrig fokus. Kolla inte på hastighetsmätaren, ta inga kort och säg ingenting.

6. Spänn hjälmen om kantvinden börjar rycka bort den från sitt läge.

7. Ha blicken långt fram i varje kurva. Jobba med nyfikenheten, ba ”va händer bakom nästa klippvägg?”

8. Cykla om lagom många. Gör det din rygg gör.

9. På platt mark, gå in bredvid och tacka för en sjuhelvetes jäkla upplevelse.

10. Le mot dig själv, världen och alla andra. Och lägg upp en serie bilder på en posande medcyklist med skärtorsdagsaktiga armvärmare.

Klart!!

*du vet känslan av att ta i så mycket med rätt muskler att kroppen bara vill ha mer mer mer

Tack Guayen och Johanna för blickfånget

Ännu mera Mallorca

Ja vad ska man säga?

Vi lever cykelreseliv. Resort-liv. Liv-liv. Vakna, morgondoppa, kolla soluppgången, häpna över den glödheta solen, tassa in genom kall sand och ta en varm dusch, äta frukost, kolla om rätt kit har torkat, titta mot havet och älska det som ska älskas, etc osv mm.

Sedan cyklar vi. Idag till torget i Petra och sedan upp till ett kloster med lagom mycket höjdmeter och lagom mycket utförsåkning. Med riktigt spännande kurvor.

Man ska ta det lugnt och klokt nedför absolut. Man ska också låtsas jaga varandra i gränderna. Och man ska vara snygg och trygg i kurvorna och ta dem rimligt snävt och lita på maskinen. I mitt fall, sin knallröda hyrmaskin. Och sedan ligga sist i klungan och lyssna lite fridfullt på vad de framför kanske pratar om och drömma om det som behöver drömmars om.

Man ska sedan bomba hem mot hotellet i motvind. Så ska man få sig både ett dopp i havets turkosa famn, och ett bubbeldopp i spaets heta pool. Bastu på det, kolla rutter och sen fylla depåerna med cykelkäk.

Kolla fullmåne, drömma mer om det som måste drömmas om, känna sig viktig för dem man vill känna sig viktig för, mjuka upp benen och däcka.

För snart ringer ju klockan för nästa soluppgång.

Fotokudos och videokudos till Noor Odeheim