Om frihet.

Jag tar äntligen en långrunda. Dryga 10 kilometer höstlöv. Springer för att jag vill, för att det är eftermiddagsljust och snart novembermörkt och springer för att jag vill just springa. 10 kilometer känns som en seger denna dag, denna höst, denna månad. Denna sida all cykelträning, tävlande, landslagströjor och vidunderliga mil genom Norge och västkusten.

Gjorde jag verkligen det där? Hon med fjäll i bakgrunden, saltstänkta hav i blick och på podiet i blågult, är det verkligen jag?

Man gör så mycket hela tiden som man sedan tänker tillbaka på och undrar om man verkligen har gjort.

Vad spelar det för roll egentligen?

Jag tar av på en okänd slingrande väg i en skog. Kronskogen. Var jag är vet jag inte, i skogen, bland löven.

När jag sprang vet jag att jag hade nåt jävlig träffsäkert, rörande, gripande inlägg på gång. Det fanns i huvudet, trillade runt i benen som rörde sig, flög från sida till sida.

Det handlade om frihet. Att ha världen för sina fötter, som man anses ha när man är obunden till varje annan människa så som man anses vara om man inte är i ett förhållande eller har någon familj som man själv åstadkommit med sina egna gener.

Fri. Är man verkligen så fri?

Jag kan gärna ha världen för mina fötter. Världen är där framför, men också bakom och vid sidorna och inuti och utanpå mig.

Det jag minns att jag så rörande hade velat skriva om, där jag dunsade fram med hyfsade ben på höstlöven, var min familj. Hushållet. Det som finns och lever med mig i huset där jag bor. Jag minns att jag ville beskriva de små stunderna när man lär känna varandra. Att komma hem och prata lite, söka de andras blick och säga några ord för att manifestera kittet som hela tiden nybildas när man bor tillsammans.

Är hon arg? Är han ledsen? Ska jag ta om hand, försöka få att skratta eller vara tyst när vi lagar mat tillsammans?

Katten. Alltid katten. När man varit borta länge och det finns tusen saker att uppdateras kring så kan man alltid låta katten dra igång pratet. Det mysiga snällpratet, vardagens bomull och själens balsam.

Lugnet.

Hej då, nu går jag ut och springer, är det ok eller ska jag hjälpa till med något innan dess?

Alltid de små frågorna, som tillsammans blir stora.

Att bo tillsammans, som man gör varje dag, hela tiden, alla timmar på dygnet även när man jobbar.

Annonser

Om träning.

”Jag har äntligen kommit igång med min träning. På söndag ska jag köra ett lopp jag är riktigt motiverad för och därför ska det bli kul att ge järnet och träna klokt fram till dess.”

Ovanstående är en mycket ovan samling meningar för att komma från min mun. Jag har aldrig haft problem med min träning fram till den här hösten. Det var nämligen då som min tillvaro blev oregelbunden och på papperet full av tid, men i verkligheten full av stress och alldeles för mycket kaffe. Och ingen energi för träning.

Men den här veckan har jag lyckats med det svåra: att jobba två dagar på kontoret och en halv dag hemma. Med lagom mycket kaffe, rikligt med sömn och en glad, fungerande kropp.

Det är fan inte lätt att jobba halvtid.

Den meningen är också ovan att komma från min mun. Jag har aldrig jobbat halvtid, men jag har heller aldrig som nu känt en så stor svårighet att begränsa jobbandet till halvtid eftersom mitt jobb är både satans svårt och satans roligt – när man lyckas.

För det gör man ju, till slut, efter tillräckligt många psyk- och gråtbryt.

Och tillräckligt många nervösa gapflabb om fåniga icke-saker ihop med andra på kontoret.

Den där extra en och en halv dagen som jag har tillgodo, när jag räknat bort fredagens massage, har jag inte kunnat njuta av förrän i torsdags. Då jag loggade ur och tog en solskensrunda på gruset.

Och fram till idag har jag även känt mig tung och trött, snygg och ful, sovit illa, omotiverad att riktigt träna. Det är högst ovant, eftersom jag vanligen cyklar varje dag, ibland flera gånger per dag. Men nu har jag blivit den mest otränande personen i hushållet. De andra marathonspringer, lyfter vikter och gymmar som aldrig förr. Och står på händer. Nästan varje dag.

Det jag tyckt varit roligt har varit just sådant. Nya saker som sätter sig som känslan av smidighet i min cykelkropp. Flowa, stå på händer, gå på rak linje genom gymmet och svettas av att försöka hålla balansen.

För ett tag sedan försökte jag gå ner i vikt. Det gick inte. Jag gick snarare upp i vikt, eller lyckades iallafall uppbringa lite gammalt hederligt kroppshat. Det går inte; viktminskning kommer aldrig bita på mitt psyke. Ett för alltid före detta ätstört psyke funkar inte så. Det måste matas med positiva tankar om vad det vill göra med sin kropp. Förlängningen av sig själv. Och det är här som Björnlunken Night Trail på söndag i Kungsör kommer in i bilden!

Jag har så länge längtat efter motivation att löpträna. För att det är enkelt och effektivt. För att man flyger. För att det är något djupt tillfredsställande i det.

Det är dessutom något äventyrligt och ödmjukt i att springa på kvällen med pannlampa.

Jag har bestämt mig för att omfamna viljan att träna om den kommer. Oavsett vad den säger.

Nu säger den löpning.

Då blir det löpning.

Morgoncykling!!

OMG måste bara blogga ut en grej kort här!!

Fick cykla till jobbet idag. Äntligen!! nix, körde inte 120 km i mörker och kyla, utan hade turen att få låna en CITY BIKE vid Tekniska Högskolan och därifrån trampa över till Kungsholmen! Ja, de där Gröna Lund-cyklarna som folk susar förbi på.

Heja dem. Heja cykling till jobbet. Två kilometer räcker.

För trots att det bara var 2 km och på lånad cykel, utan hjälm och med små hjul, så var det DEN DÄR känslan som jag fick. Vara en del av staden, morgonen, cykla på utmarkerade cykelvägar, dubbelstreckade och inbjudande, välkomnande, hej och godmorgon alla!!
Jag stannade vid rödljus, svängde höger och vänster, myste loss i morgontrafiken. Det bästa är att få gotta in sig på cykelbanor som ligger mittemellan två bilfiler. Smita in och ta plats, luta foten i gatan vid rött och vänta in rörelsen framåt. Här kommer jag!! Jag känner mig alltid trygg bland bilar, jag vet att de oftast beter sig som de ska bete sig. Och det vet de. För de är minst lika nervösa som alla andra för att färdas i stan och de vill också göra rätt.
Morgoncykling alltså, den lilla snutten till kontoret! Parkera, hej då cykeln, tassa de sista metrarna, dra in kylig morgonluft. Det är känslan av frihet så här på morgonen, mys att trängas i kollektivtrafiken men också mys att styra morgonen själv!
Ok slutbloggat. Här ska nu jobbas!

Om cyklar på tåg.

Yo.

Jag är på väg till släkten och olika kalas i Stockholm.

Jag är dagen efter-fnissig och rörig och står bredvid en papperskorg på t-centralen. Övrigt, står det på den. Det är lite så jag känner mig. Övrig. Hjärnan borde leverera en skarp analys med någon slutsats i en av mina hjärtefrågor, men den är upptagen med att välja klänning till kalaset. Har den gröna på mig redan, men funderar fortfarande på att byta till randigt. Studerar nyllen som passerar. Jagade, sökande, pratande, pussande, kramande, blundande, springande nyllen.

Jag får ingen ordning på tankarna. Viljorna. Vill jag något? Om inte, är det ovant för att vara mig, men också ganska skönt.

I torsdags var jag inbjuden att delta i en panel som Cykelfrämjandet ordnade. Där fanns SJ, MTR och andra viktiga aktörer. Frågan vi samlades runt var när vi i Sverige kan förvänta oss att få ta med cykeln på tågen.

Efter panelen blev jag osäker på min ståndpunkt. Jag var inbjuden som resande cyklist. Skälet var att jag blev osäker på vilken grupp jag egentligen representerade.

Från panelen framkom att på de sträckor och tåg där cyklar är tillåtna, har det funnits stark politisk vilja bakom. Detta då cyklar tar upp mycket plats från andra resenärer och plats för cyklar kostar extra. Och att tågets viktigaste uppgift ur ett klimatpersektiv är att plocka ner folk från himlen, som SJ så träffande uttryckte det.

Det håller jag med om.

Det är mycket höga röster från ett fåtal personer som vill ta med cykeln ibland, menar SJ.

Det vill jag också. Jag är en sådan. Jag vill kunna ta med cykeln för att skarva på min vardag och semester. Som man kan i Norge, Tyskland, Danmark… Jag blir otroligt brydd eftersom det känns som att Sverige är efter dessa länder i utvecklingen. Jag vill inte behöva släpa runt cykeln i en väska utan jag vill rulla på den i en vagn, kliva av några timmar senare och då vara i en annan del av landet, redo att möta Äventyret.

Men är vi verkligen tillräckligt många som mig så att det blir motiverat?

Cykelsporten. Hur bilberoende är den inte? Vad kan man göra där?

Tävlingarna. Förlägga dem så att de som bor i närheten kan ta cykeln dit? Förlägga dem där många bor så att många kan ta cykeln? Inte förlägga dem överhuvudtaget?

Bilberoendet uppstår när vi är tillräckligt få för att vilja ta oss iväg från hemorten till nya platser för nya utmaningar.

Jag landar nog i att vi får fortsätta vara bilberoende för eventen. Men då kan man som arrangör inspirera genom att ha visning av bilar som går på bättre bränslen. Och elbilar. Med cykelställ.

Sedan får man väl ta cykeln på bussen om man ska färdas långt för att cykla, och inte vill släpa cykeln i en väska.

Lite så.

Ah just det! Kan avsluta det här inlägget med en lista på operöter som faktiskt tillåter cykeln på tåget. Tack till min läsare och klubbkamrat Niklas som försåg mig med den så att ni kan ta del.

Men allra viktigast, näst efter provkörning av elbil och bilar som går på förnybart, är allt spons. Bilsponset!

Företagen som levererar lagens följebilar, när ska de inse att elbilar skonar cyklisternas lungor? När ska Skoda som sponsrar svenska landslaget, lansera fossilfritt och marknadsföra detta i samband med tävlingar?

Är cykelsporten för liten, eller för stor, för att anse sig ha något ansvar eller möjlighet att påverka klimatutsläppen? Påverka frågan?

Man får känslan av att det händer något med cykling och cyklister när det blir just sport. Då gör man vad som helst och kör hur långa sträckor som helst i bil för att nå de individuella målen, för laget eller för cyklisterna.

Det tycker jag nästan är det mest intressanta. Att sporten med dess resultat och prestationer i mångt och mycket anses ha så stort egenvärde att detta vad som helst sätter sig på andra.

Som att man inte bara tävlar mot varandra i prestationen, utan tävlar mot klimatfrågan och andra samhällsfrågor. Som plötsligt blir viktiga igen när man kommer hem igen.

Vad är för övrigt ett hem?

Nu börjar papperskorgen lukta baguette med majonnäs. Och annat övrigt. Jag ska återgå till mitt resande, ni får återgå till ert lördagspyssel.

Ta hand om era ståndpunkter, meddela mig om ni har nån smart som jag kan ta över, så hörs vi på andra sidan det här dygnet.

En tanke. DEN tanken.

God kväll!

Idag tog jag äntligen tag i min halvtidsledighet och drog en solig höstrunda. Hade fått lite gjort på förmiddagen och lite att fundera på som kunde formas från sadeln. Det var jag värd!! Ut mot Hugelsta via QOM:et vid golfklubben, upp mot banvallen, upp den och stå i solen och softa. Så vidare under tunnlar och små stigar och sandvägar och rullgrus.

Under brötet på crossbanan tänkte jag på månaden mars. Jag ställde mig i en solig glänta. Mars, april. Vårvinter, solens strålar som börjar titta fram, blötsnö och snöslask och vårsol. Vägar som både är frusna och halkiga, eller blöta och suger däcken till sig. Psykande långpass, tvätta allt efteråt. En månad då vissa tryggt sitter kvar på crossen, och andra tar fram racern och kanske halkar i en kurva. Vissa som är för otränade för att komma på träningen, och vissa som är otränade och därför kommer på träningen. Mars. Månaden som följer på den sista februari då min anställning slutar. Vad ska jag göra då?

Jag tänkte på de uppdateringar om Mallorca som börjat dyka upp på sociala medier. Sol och kortärmat. Färgen på himlen. Leenden och förväntan hos dem som skriver och delar. Cykelön dit jag aldrig följt med för att jag av klimatskäl vägrar flyga på cykelresa.

Då slår det mig. Jag tar upp mobilen och trycker in Palma på Google maps. Nej förresten, Barcelona. Hugelsta-Barcelona. 2 854 km. 6 dagar och 8 timmar om man cyklar dag och natt. Ungefär som ett Sverige. Och därifrån båt till Palma.

Äventyrshjärtat tar ett skutt.

Är det 2019 jag ska ta mig tiden att cykla till Mallorca?

Montera framväskor på crossen, en liten bakväska, ta med det nödvändigaste, extra däck och snyggaste kitten, blogga, sova på fina hotell och skabbiga, äta falafel i Tyskland och tugga baguette med olivolja genom Frankrike. Smyga mig ner till varmare breddgrader alltmedan vårsolen blir starkare. Dricka kaffe. Laga punka vid Schweiziska gränsen. Prata franska. Nå Spanien, trycka till Barcelona och sedan –

ön.

Backarna.

Hyra racer, skor. Låta crossen vila. Trampa backe. Stanna ett tag. Köra den där galna serpentinen alla pratar om, komma ihåg att ha väst med sig för nedfarten. Kanske cykla tillbaka, eller ta tåget, eller cykla någon annanstans. Doppa i havet varje dag. Åka till franska atlantkusten och surfa. Balla inte ur nu. Ta till massörhänderna om det blir för tunt i plånboken.

Mallorca.

På crossen.

Är det 2019 det ska ske?

Charging impossible, ett gastkramande luftslott

Hej från ett fullpackat tåg. Faktiskt första gången på två månader som jag får stå och svettas i jacka utan sittplats. Det är dock ok idag när jag suttit hela dagen i fyra olika möten.

Zoe!

Det är dags att skriva om ett felmeddelande jag fick när jag skulle ladda i lördags. Faktum är att det var det felmeddelande som bräckte mitt deltagande i söndagens race på stora skuggan.

Det som hände var först det sedvanliga ongoing checks följt av check connections. Det är helt ok, betyder att man behöver dra ut och i kontakterna några gånger för att få Zoen att ta laddningen. Lampan blinkar rött och blått men det finns alltså fortfarande hopp.

Det läskiga är när den röda lampan lyser samtidigt som texten charging is impossible dyker upp. För då tror man lätt att man sabbat batteriet.

När detta hände i lördags efter att jag tuggat mig runt hela Mälaren på (gratis!!) el, så ringde jag Robin. Det var lördag kväll halv nio, men han hade sagt att jag fick ringa och var det någon gång jag skulle det så var det nu. Det sa mitt bankande nervösa hjärta.

Men det var Zoen som var överkänslig. Inte jag. Menade Robin. Och det var dessutom fransmännen som hade översatt med lite väl hårda ord. För det som menades var att Zoen behövde tid. Egentid. Utan laddsladden inkörd i nosen. Detta i minst en halvtimme. Man skulle sedan med fördel testa ett annat uttag i huset. Efter detta skulle Zoen vara redo för nattlig långladdning igen.

Sagt och gjort. Jag tog hand om crossen och tog min dusch, käkade, softade med hushållet. Garvade åt något. Rensade kedja och trissor från lera och bös. Precis innan läggdags tryckte jag in handtaget i nosen på Zoen igen, och se!

Då tog den laddning igen!

Jag kunde sova gott.

Morgonen därpå var batteriet ändå inte tillräckligt laddat för Stockholm. Men det gjorde som sagt inte så mycket. Att jag pangat luftslottet som felmeddelandets oro utgjorde var desto viktigare.

Med det sagt – elbilen ger nya möjligheter och tränar oss i nya vanor. Någonting med laddningen gör att bilens själ kommer närmare mig som användare. Tror det är för att jag laddar den med el från mitt eget hus. Fixar själv. Utan bensinmack.

Kan själv.

Det får bli inläggets slutord.

Nu är tåget i Strängnäs. Där har de laddplatser på stationen.

Ta hand om er oro och panga ett luftslott, så hörs vi snart igen.

(Ledsen, men jag kan inte få nog av bilden på vandrarhemskatten)

Pendlarhumöret

Fy fan idag var jag mitt sämsta pendlarjag. Står på Stockholms central med ljudbok i lurarna och hatar detta jag samtidigt som jag försöker förstå mig på det.

Det jag som hade sett fram emot att få sitta på tåget och i lugn och ro få läsa två nationella utredningar, som förberedelse för ett möte på nya jobbet. Som jag ska hålla i, kanske det viktigare hittills på två månader.

Det jag som lämnat tillbaka lilla elbilen och äntligen får använda restiden till läsning och förberedelser. Det jag som slår sig ner på ett tomt säte, tar upp datorn och lägger jackan på hatthyllan. En timmes tid som jag själv styr över!

Då kommer en kollega från förra jobbet och slår sig ner, vill prata och höra hur jag har det.

Där dog mitt humör. Pendlarjagets mörka ringar under ögonen sköt blixtar av irritation mot denna snälla människa som bara ville väl.

”Hej, får jag slå mig ner?”

Ja, visst!

Trötta ögon som flackar och händer som slår upp datorn och ohyfsat börjar söka på dokument och svara på mejl med trevliga hälsningsfraser medan jag är i själva verket är otrevlig IRL.

Du borde ha tagit dig andra marginaler för det viktiga mötet så att ett trevligt hej på tåget inte kastar kull dig.

Så otrevlig. Så fruktansvärt dålig som medmänniska för att jag 07.17 på morgonen inte har den minsta lust att umgås eller berätta för någon om huruvida jag trivs eller inte trivs.

Jag vill förstå mitt pendlarjag så att jag sedan kan åtgärda det.

Eller va fan.

Finns det någonting mer att förstå?

Så till dess, förlåt.

Förlåt mitt pendlarjag.

Förlåt.

Förlåt.

Förlåt.

Bilfri.

Hej från tröttis-bloggaren. Bloggar lite snabbt innan däckning.

Idag körde jag Zoen till Stockholm. Hann köra för fort, undvika p-bot och köra mot enkelriktat innan jag äntligen ställde mig tillrätta på en laddgata. Fick ladda för en rimlig peng (3 kr/kWh) och parkera som vilken bilist som helst. I zon 3. Jaha ja.

Många tankar hann tänkas på den två timmar långa bilresan. Det var kul att köra rent och tyst, det var det! Jag bröt ny mark för egen del, varit tvungen att lära mig laddplatser. Ny vana, klart det kräver planering men det gör ju nya vanor! Morgonsolen skvalade och jag lyssnade på ljudbok. Ganska avkopplande faktiskt, även om jag förlorade jobbtid så kunde jag slappna av eftersom mobilen inte var tillgänglig för rastlöst flipprande. Fram tills att jag skulle leta parkering alltså.

En fråga innan jag lämnade hemmet var t ex:

Går det fortare att åka bil än tåg mellan Eskilstuna och Stockholm? Från dörr till dörr?

Men jag insåg ganska snabbt att det inte går att tänka så. Det förutsätter till exempel att man kan vägen, och vet var man ska parkera, och aldrig blir toanödig, och aldrig blir stående i bilkö eller vägarbete. Och vad ska man göra med tiden? Vad ger bäst uppladdning inför stundande dag? Hur kommer man fram i bäst mode? Hur kan resan göra en förberedd för dagens begivenheter på ett rimligt sätt?

Nu åkte jag kl. 0752. Kl. 0759 svängde jag av till Ica Ekängen för att göra ett kort ärende där. Jag tog också en PP vid Nykvarn. Två stopp på 107 km. Det hade jag aldrig gjort om jag åkt tåg. Då hade jag tagit PP på tåget! Och aldrig fått för mig att göra ärenden till Ica på morgonen! Eller jo, men då hade jag gjort dem innan tåget gick.

Men nu kunde jag det. Och då gjorde jag det. Precis som så många andra lämnar barn, handlar och gör annat med hjälp av bilen, som de kanske, eller kanske inte, hade klarat utan den.

Kl. 0952 kom jag fram och parkerade Zoen på en laddplats. Kl. 0921 hade jag kommit om jag tagit tåget. Sedan såg jag att det var en plats för ”beskickningsbilar”. Zoen var ingen sådan, även om jag inte visste vad det var för något. Jag flyttade den till ett annat ställe, på ena sidan en p-skylt. Sedan gick jag mot kontoret, men så fick jag syn på en ledig laddplats lite längre bort och beslöt flytta en gång till. Då såg jag en p-vakt i varselväst ta kort på Zoen.

Hjärtat snörpte sig. Skulle Zoen få böter nu?

Men den var ännu inte lappad, upplyste mig p-vakten, som även gav en kortlektion om vilken sida p-skyltar man ska parkera för att det ska bli rätt.

Jag flyttade Zoen till laddplatsen och gick in till Robin. Sa att jag hade sparat 1200 spänn, vad skulle vi göra med pengarna? Så gick vi ut och kontrollerade laddplatsen en extra gång, och jag drog lite anekdoter från helgen. Bredvid oss stod en Tesla, kul för den då. Vi blev sena till morgonmötet, och allt som allt hade det tagit mig dryga två och en halv timme inkl. ärende och PP och köra fort och felparkering och köra mot enkelriktat och betala p-avgift. Och nervigare kollega fick man leta efter, nervöst garvande stod jag och flabbade mitt på laddgatan. Åt vad är ännu oklart.

Robin fick tillbaka nyckelkortet.

Bilfri.

Fri.

Jag hade aldrig känt mig så fri.

Lite som att sitta på en strandpromenad och röka cigarr

Sköna söndag

Yo lovers!

Idag har jag lullat runt på banvallen och stökat runt i skogen. Yes. Jag ställde in min race-resa till storstan och Swecup till förmån för svamputflykt med hus-kidsen och en brötig kvällsrunda i Hugelsta.

Och så lite flow med Dörröppnaren på gymmet. Rätt gym. Söndagsflowet, gå som katt på snöre med händerna bakom varandra och fötterna därefter. Balans, balans, balans. Flera försök att stå på händer misslyckades, till stor del på grund av Dörröppnaren som satt bakom mig på en step up-bräda och fick mig att tro att det hela gick ut på att imponera.

No no. No. Med det upplägget stås det inte på händer. Det dråsas ned från väggen och det koms inte ens upp på ett vettigt sätt. Mer flow, sedan ut, hej då Dörröppnaren, nu ska jag till Hugelsta och köra banvall och bröt!

Det var elbilen som fattat nej till race-beslutet. Egentligen kände jag det redan igår kväll, efter att jag avverkat 330 km på landsvägarna. Mälaren runt med Zoen. Så roligt var det inte att köra bil.

Så när Zoen visade sig ha laddat för lite under natten, och jag var ute för sent för att hinna snabbladda i Strängnäs på vägen till Stora skuggan, ja –

då fattades beslutet att steka bananpannkakor och ge sig ut i skogen på svampjakt. I Zoen, såklart, till kidsens stora glädje. Zoen nynnade sig fram på de små grusvägarna, hade jag också gjort!, och vi plockade en lagom liten korg med blandsvamp. Varvade med sköna igångdrag som fick kidsen att tjuta av glädje. Senare såg jag bilder från alla som kämpat på Stora skuggan: Petra, Lea, Jenny, Tony! Heja!!

Jag var varken glad eller ledsen över att inte vara där. Kanske lite lättad, för att andra fattat beslutet åt mig. Att det därtill var Zoen och min egna tajta framförhållning kändes helt ok.

Så när kidsen var hemkomna, ryggsäcken uppackad och svampen rensad bar det av ut. Det fanns lite stumma ben att mjuka upp och det fanns grus att tugga. Varmare än vanligt var det, en blöt och fuktig oktobersöndag. Upp mot Hugelsta, ta mitt eget QOM vid golfklubben och sedan kränga av sig jackan. Den fick vänta under en gran tills jag kört banvall och grusbackar vid järnvägen.

Tillfredsställelsen var stor om inte enorm när jag gnetade mig uppför backen med de stora stenkompisarna på banvallen. Helt normalt, inget konstigt att komma upp där. Som för att befästa hur normalt det var att inte låta bumlingarna diktera åkningen, åstadkom crossen en lätt fartsänkning. Så det var den, och inte brist på teknik, som gjorde att jag stannade av en aning. För att sedan trycka vidare.

Just tryckandet vidare är det man bara måste älska med cross. Det går inte att inte komma fram! Spöken finns inte. Det som finns är fart och hålla hårt i styret och känslan av slängkyss till världen när man kommer nedför eller uppför något brötigt.

Älskar. Bara älskar.

Så var min dag, och kväll. Post-race mackan med jordnötssmör blev utflyktsmacka, cykelkläderna hamnade i tvättkorgen och resten är historia.

Race report från Täby galopp kommer förresten. Kanske.

Eller kanske räcker med att medge att det var en sjusärdeles sandfest. Som alla var bjudna på, åkare som fotograf. Sand i kurva, sand på raka, sand på kulle, överallt sand. Kör snyggt om du inte kan köra snabbt. Studsa fram på grästuvorna och stå upp i kurvorna. Le om du älskar att cykla.

Crossens själ och skäl.

Life’s a beach, som Ena sa när hon tog det tjusiga kortet i går.

”Fotograf: Emil” , hade man kunnat säga om man velat vara fyndig, och det vill man ju.

Godnatt på er!

Jag är elbil.

Morrn, gryningsbloggaren här. Vaknade av att mina vita gardiner släpper in för mycket morgon, eller något.

Dagarna med elbil har gett mig material för många inlägg. Ett om synlighet kommer här!

Mälaren runt helt gratis.

Så kände jag när jag kom hem igår efter att ha kört Eskilstuna-Täby-Kungsängen-Västerås-Eskilstuna. Två kortare laddningar, gratis el. Jag kände mig kunglig när jag i min laddtörst svängde in och kopplade på laddhandtaget och batteriet svirrande började suga i sig ström. Girigt, törstigt!

Gratis. För att jag, i ett bilperspektiv, var så fruktansvärt miljövänlig.

Vad jag däremot också kände var att jag ville sticka ut mer än vad jag gjorde. Inte vara som vilken bil som helst. Elbilen är inte det!

På många sätt är den det och ska vara det. Fyra hjul, ratt, blinkers, kalla säten på morgonen, skrapa rutor, leta parkering, bilkö, filbyten och hastighetsbegränsningar. Bilbälte. Sitta mer inomhus än utomhus. Stanna vid övergångsställen. Stängas in i en plåtlåda och längta ut. Önska att man var cyklist eller löpare som fick ta skorna på tåget.

Elbilen är en del av den fyrafiligt ineffektivt markanvändande biltrafiken.

Men på andra sätt är den ju en annan bil också. Renare! Tystare! Utsläppsfriare! Med cykelställ och fylld av miljökraft!

Jag vill att det ska synas. Jag vill att alla som ser mig ska förstå att elbilen är ren och utsläppsfri. Ingen fossilberoende vanlig bil!

Hur pretto låter inte det här.

Men seriöst. Om alla hade elbilar, eller biogas eller vätgas eller fan och hans mosters ännu inte påhittade miljöbränsle, om det var norm, då skulle man veta att bilbytet i omställningen skulle vara genomfört. Nu när det inte det. Det finns 60 000 laddbara bilar i Sverige av en total vagnpark ca 4 miljoner kärror.

Klart att man då ska berätta att det är just en elbil man kör!

Annars kan ju folk tro att man puttrar runt som en fossil, att det är ännu en bilist som skiter i miljön bara för att få åka på cykeltävling.

Som att jag skulle hala upp en vinflaska efter loppet när jag ska köra hem, och alla skulle tro att det var vin tills jag berättade att det var kombucha!

Lite så.

Därför tycker jag också att vegansk mat ska synas, för den är också annorlunda tills den dagen kommer då alla snabbmatställen har ställt om till växtbaserat innehåll i burgaren. För bara de är tillräckligt goda så kommer bara folk gilla dem, tror jag, i just det fallet.

Nu måste jag ner till morgonstöket- Det slamras, frukosten lagas medan jag bloggar som en annan slöfock. Havremjölk, kaffe, macka med jordnötssmör för att det är race day. Kolla laddningen i bilen och lasta cykeln på stället. Lyssna vidare på min ljudbok och sedan ladda under loppet som jag inte lyckades göra igår.

Ja!

Vi hörs i ett senare inlägg.

Ena tog kortet. Fotografen är Emil.