Sista natten i Tullinge

Och så är den här. Eller där. Sista natten i mitt tillfälliga boende i Tullinge.

Imorgon flyttar jag tillbaka till Kristineberg!

Tiden har gått fort, så fort. Och just precis nu innan alla flyttkassar är packade och instuvade i elbilen, så längtar jag även om jag också på förhand saknar bror och svägerska och barnen vars röster och vardagliga sällskap betyder så mycket för mitt inre lugn.

Men: längtan finns där. Jag vill cykla till jobbet och hem. Jag vill cykla norr Mälarstrand på morgonen och Karlbergs kanal på eftermiddagen. Jag vill stanna till vid Hornsbergs strand efter träningen, träffa några jag känner och bestämma mig för att det blir ett kvällsdopp istället för dusch. Jag vill plöja ner i Mälaren med huvudet före och sedan torka på bryggan.

När det blir varmare, vill jag ta fredagsdopp vid klipporna. Ungefär vid halv åtta på morgonen är den perfekta tiden för fredagsdopp. När solen går upp så tidigt att man möter den på andra sidan fjärden i Alvik, vill jag simma över dit och krypa upp och sola på en speciell klippa där.

Sedan blir det att simma tillbaka för snart ska man till jobbet. Kanske sitta lite, lite på hemmaklippan. Plira, torka, huttra och gå upp. Kylan mot huden, värmen från kroppens inre kraftverk.

Sedan vill jag dricka kaffe.

Och så kan livet fortgå som det gör i Kristineberg, med utflykter till Tullinge vad det lider.

Tre presenter till skottdagen

Fredag lovers!

Idag är en unik dag ety sol och småkallt, men imorgon är ännu mer unik. Det är skottdagen!

Vart fjärde år den sista dagen i februari.

Och på skottdagen får vi kvinnor äntligen fria till våra drömmars män. Allt enligt skrönan, och om vi vill fria till någon kvinna var det förmodligen inte ens påtänkt vid skrönans uppkomst och därmed tillåtet hela tiden.

Det som händer om vi får ett nej, är iallafall att vi ska få en present.

Och yey!

Vem vill inte ha det?

Jag kan direkt tänka mig att fria till någon drömmig snubbe, som lovar säga nej och samtidigt ge mig något av följande:

1. Navigeringsförmåga. Alternativt något idiotsäkert sätt att åtminstone ta ut rätt riktning när jag ska cykla någonstans.

2. Slangar som lagar sig själva. Eller att han helt enkelt lagar alla mina slangar en gång för alla. Jo, för helgens slangar hade inte bara fejkat sin punka, de hade dessutom fejkat sin punka-fejk! Kvar stod hjulet med ett bakdäck mjukt som bulldeg. Fail.

3. Bromsbelägg med naturlig återväxt.

Det var väl typ det.

Vad skulle ni välja?

Mvh,

har aldrig friat till någon men nu kanske det är dags

Själv ska jag fira skottdagen med vinterbad i Östersjön, nästan lika bra som alla tre ovan hopslaget

Till alla som tror att slangar byts för att det är hål i dem.

Sorry, det är inte sant.

Slangar byts för att någon skrev något lite för gulligt till någon annan på sociala medier.

Däck tejpas inifrån, för att täppa till inte millimetern som dödsgruset har rivit upp, utan den där luckan i sömn som uppstod mellan kl. 05.49 och 07.20 på grund av ostoppbara skittankar.

Gummi läggs tillrätta och vrängs nogsamt på för att lungorna, såsom slangen, åter ska kunna fyllas med luft.

Så att man sedan på andra sidan slangbytet, kan titta fram bakom fälgen och fungera igen.

Detta, kära läsare, är syftet med slangbyte.

Iallafall denna morgon.

Eldrift i cykelsporten – hur svårt kan det vara?

Ja, det har jag undrat länge. Jag har också letat länge efter en aktör inom sporten som träder fram och visar att vi kan. För det är klart att vi kan miljöanpassa vår sport! Vi kan ta oss ur fossilbubblan, det är lättare än vad vi tror.

Cykel och miljö hän­ger ju för många ihop på ett självklart sät­t. I vardagen är cykeln ett transport­medel som ger motion och bidrag till en renare närmiljö. Men för dem som tävlar i sporten blir det ofta tvärtom – i elit­klungorna får de täv­lande vackert sniffa avgaser från följeb­ilar som bränner mängder av fossila dr­ivmedel.

Det kan verka självk­lart att bilarna som rör sig bland kämpande cyklister ska köra eldrivet. Än­då är det extremt ov­anligt. Ett team som dock fattat att ta detta till handling är Kia cycling team, som jag hade förmånen att springa på under e-Car expo för ett par veckor sedan.

– Självklart kör vi eldrivet! säger Pat­ric Sahlberg som är PR- och materialansv­arig. Det säger sig självt att luften bl­ir lättare att andas för cyklisterna und­er ett lopp, samtidi­gt som det bidrar ti­ll lägre klimatpåver­kan.

Teamet, med cyklister på elitnivå inom både dam och herr, se­nior och junior, har tre fordon. En buss med sittplatser, ve­rkstad och plats för cyklar. Den går på HVO. Personbilarna, en laddhybrid och en elbil, används för transport till lopp och servar även cykl­isterna under loppen som följebilar.

– SM-banan i Båstad på landsväg inleds med en brant backe. När vi körde uppför den, log vi åt reakti­onerna vi fick. Folk var så imponerade av hur tyst bilen var!

Vid tävlingar är det vanligt att folk ko­mmer fram och ställer frågor om bilen. Och här är man noga med att alltid lägga laddsladden väl synl­ig vid bilen. Ibland kan de inte ladda men lägger fram sladd­en ändå. Allt för att det ska synas att det är en elbil.

– Cyklister är en re­lativt köpstark grup­p, konstaterar Patric Sahlberg. Sponsore­rna borde fatta dett­a. Cykeltävlingar är en självklar plats för marknadsföring av elbilar!

Potentialen för eldr­ift inom cykelsporten är dessutom enorm. Få lopp är över 180 km och hälsofördela­rna för de tävlande är uppenbara. Cyklar kan monteras på tak­et som på andra bila­r. Så varför har det inte slagit igenom?

Patric Sahlberg ser flera praktiska hind­er idag som kan åtgä­rdas. Vid loppen beh­övs till exempel lad­dstolpar, något som inte är en självklar­het för arrangörer vid val av tävlingspl­ats. Sedan behöver teamen känna sig tryg­ga med räckvidden för följebilen, som kan halveras med några cyklar på taket. Sj­älv har de räknat på det, något som alla kan göra.

Kia Cycling Team gick över till eldrift för några år sedan och gjorde samtidigt en satsning på junio­rer och särskilt på flickor. Patric Sahl­berg märker av en me­dvetenhet bland de yngre cyklisterna.

– Dessa cyklister vä­xer upp i generation Greta. För många av dem kommer det snart vara otänkbart att köras runt i fossil­bil.

Och oavsett generati­on Greta, så är det hög tid för oss inom cykelspo­rten att vakna i kli­matfrågan.

Kia Cycling Team har gjort det, fler kan närsomhet välja att följa efter.

Intervjun med Kia Cycling Team finns även publicerad i en kortare version hos 2030-sekretariatet.se, som jag inte har plankat utan skrivit på båda ställena

Söndagens slangbryderier

Kan en slang fejka? Och bör den göra det?

Dessa två frågor brottas jag med under kvällens lagningspass. Crossen rullade idag ca 900 m innan den fick punka I februarigruset, och mitt nyårslöfte troget ville jag såklart ta tillfället i akt att laga slangen.

Så det byggdes kaffe och plockades fram lagningskit. Min svarta tygkasse med punkade slangar riktigt kokade av nyvaknat gummi. Slangarna såg ut att sträcka upp sina ventiler mot mig, alla lika ivriga att få bli den som skulle lagas.

Fingrandes bland gummit väcktes historier till liv. Där var dubbelpunkan i Åkers, där var akutpunkan i Bromma på tunna bondslangen som tvingats bära upp en hel cross. Det breda däcket hade satt för mycket press på den nätta lilla racerslangen, troget hade den försökt fullgöra uppgiften som såklart var dömd att misslyckas.

I tygkassen ålade de runt, sträckte sina ventilhuvuden mot mig och pyste ut sina punkasagor genom minimala springor när jag pumpade in luft.

Springorna i slangen, så små. Konsekvenserna för ryttaren, så stora.

Så mycket luft, så mycket makt i detta lilla enda minihål.

**konstpaus**

Och så mycket måste dessa minnenas slangmysterier ha suktat efter liv, att två av dem verkade ha smörat till det rejält.

De lät sig pumpas upp utan att pysa ut luft.

Fejkad punka, om man så vill. I alla dessa månader hade de legat slingrade runt sina punkade kompisar att de på något vis blivit hela.

Så till alla slangar som läser detta:

Snälla fejka punka oftare.

Cykelsuget.

Men hej alla!!

Är så gruvligt cykelsugen.

I morse sken solen som en galning. Jag tog en omväg till tunnelbanan och såg ut över Riddarfjärden. Väl på Kungsbron på väg till kontoret kände jag samma sak. Det fanns en längtan i luften, som inte kunde förklaras bättre än genom att sätta ett ord framför:

cykel.

Läs Katjas förföriska redogörelse för dagens gryningscykling, så fattar ni. Visst, jag inser att min cykelbana genom Flemingsberg och Huddinge och Älvsjö inte bjuder på lika mycket syre eller ens kommer i närheten av att vara lika krispig. Men den klara februariluften nu, ihop med tanken på crossens nymonterade bromsbelägg, gör tanken oemotståndlig.

Så tanken är nu att testa en liten minirunda på lördag morgon, kustvägen mellan Slagsta och Liljeholmen. Och så tar vi det därifrån.

Så får den lilla hostan som gnagt hål i mitt cykelkonto vackert vika ned sig.

Snart, crossen, snart

Tisdag morgon.

Hej bloggen idag ska jag träna. Det sa jag igår också fast då gjorde jag det aldrig. Jag missade istället bussen och tog pendeln hem till Tullinge. Handlade röda linser till middag och lade dem på köksbänken. Tog en dusch och gick och la mig i sängen med mitt rosa nattlinne.

Förbannade skithosta, vad vill du mig?

Var kommer ens hosta ifrån?

Jag somnade vid ett och sov tills jag hörde brorsan morgondona i köket.

Brorsan berättade att han hade varit på miljöpub. Föreläsaren hade pratat för länge med för många slides. Slidesen visade att det gick åt helvete med klimatet.

Vi kommer dö Anna, sa brorsan.

Av för långa power point-presentationer, lade han till.

Sen var det hej då brorsan ha en bra dag! och så var det dags att dra på lite extra tisdagslack på naglarna eftersom det var en sådan dag. Och en dag för skor man skärper sig i.

Det var tisdag, helt enkelt.

Så gick det i morse

Jamen hur var den då, första cyklingen till jobbet??

Ja ni. Inte var den särskilt njutbar. Som premiärer är, så var den både tung och avig. Kläder hit och dit, cykel som skulle ha sitt av den kärlek den förtjänade, packa ner slang och pump och däckavtagare. Så många moment för så få kilometer!

Men det är också hela uppkittandet och framtagandet som skapar glädjen och drömmarna om cykelvåren. Inte så mycket att man får ta av alla breda däck och tjocka kläder, det har jag ingenting emot.

Mer då drömmen om den återvändande cykelformen.

Som uppnås genom cykling.

Sambandet är logiskt, och det känns betryggande att jag i vart fall inte formtoppar i förtid.

Så hur var rutten?

Den gick genom villakvarteren till Flemingsberg, sedan började det vara skyltat. Jag hade glömt hur väl man kan lita på skyltning i Stockholm, så jag körde fel en gång. Resten gick fint förutom ett vägarbete som gjorde att jag fick byta lite rutt.

Fasiken dock. Vad mycket avgaser jag lär ha sniffat i mig. Av de 24,7 kilometrarna så måste 22 ha varit invid en trafikerad motorväg. Allt detta uppvägdes dock av västerbron såklart ❤

Men saknade såklart min gamla Ryttterneväg mellan Västerås och Eskilstuna där fåglar alltid sjöng, där gräset alltid vajade och där motorvägleder endast utgjorde fartsträckor

Och att ha ryggsäck var mysigt också, gav feeling att vara på väg någonstans.

Och cykelparkeringen i Älvsjö var häftig.

På jobbet kom jag in efter nio, herregud. Folk satt och jobbade redan. Har alltid gjort mitt bästa för att inte blanda ihop jobb och privatliv, och jag misslyckas till slut alltid. Så ock denna morgon.

Tog en lång varm dusch. Det var ändå runt fyra plus och jag frös lite.

Kroppen gick runt och betedde sig vibrerande iallafall. Vet inte om det gynnade eller missgynnade produktiviteten riktigt. Kan bara konstatera att detta var premiären, detta var första gången på drygt två månader och då får det kännas hur det vill.

Sådan är premiären, amen och over and out.

Och ja, det är en lånad hjälm, brorsans mer specifikt, min var borta så jag fick testa svart igen, man kan ju fylla sitt syfte som svart hjälm också

På den elfte ska det ske

Imorgon smäller det!!

Yo lo, sorry hög men ska cykla till jobbet imorgon. Spenderade nyss två timmar med att ge kärlek åt crossens bakhjul som lät lite för mycket. Jag bände loss hjulet, felsökte och passade sedan in det mellan bromsskivorna. När det fortsatte låta, fast annorlunda, gjorde jag om det. Då fick jag plötsligt bända isär beläggen, och sådär fortsatte det.

Jag ska cykla 25 kilometer. Det är en udda distans, tidigare enbart nyttjas som gryningsintervaller i Eskilstuna. Pendling är normalt 45, och normalt över ängar och genom skogspartier.

Dessa 25 går däremot på cykelvägar som förmodligen är fyllda med dödsgrus.

Duscha ska jag ändå göra. Blir ju dels första cyklingen sedan jag var sjuk, och dels årets premiär. Och såklart speciellt att äntligen få cykla denna sträcka!

Jag ska tydligen köra mot Huddinge genom villakvarter. Sedan följer jag spåren och kommer förbi Flemingsberg och till slut är jag i Årsta. Där tar jag tydligen Liljeholmsbrom och sedan VÄSTERBRON över till Kungsholmen *dreglar* sedan följer jag som vanligt norr Mälarstrand förbi stadshuset som vanligt.

Det största orosmolnet är navigeringen i Älvsjö eftersom jag aldrig har cyklat där och kartan ser otäckt slingrande ut.

Den största källan till glädje blir när jag kommer till jobbet och låser cykeln som det vore den naturligaste saken i världen.

Bergsunds strand, interrupted.

Jag och någon ska gå en promenad i skymningen. Rakt emot mitt nyårslöfte, är jag för sen hem och skymningen har blivit kväll. Kvällen är regnig och stormig, jag är lugn. Jag vet inte hur vi ska komma dit vi ska, jag låter mig ledas i mörkret och de evigt rinnande vattendropparna.

När man låter sig ledas i mörkret, stannar tiden. När tiden stannar, går den samtidigt snabbt. När tiden går snabbt, betyder det att man har levt den på ett sätt som gör att man kan leva länge, eftersom den snabbt gående tiden inte lämnar fåror utan bara krusningar på hjärnans tunna yttre hinna men desto större inuti hjärtat.