Hej från fjällen

Ett kort hej innan jag kopplar ner några dagar och åker skidor. Det blir att gå mellan rara små stugor i Jämtlandsfjällen och hoppas på bra glid. Kära syster blev hastigt sjuk så jag åker själv. Ska ju dock möta upp Kristin på söndag, så det går ingen nöd på mig. Jag och syster får ta revansch på äventyret en annan gång.

Tog snälltåget upp, en ganska sömnlös men funktionell upplevelse. Snygg design på vagnarna, lite Berlin-känsla.

Nu sitter jag på transferbussen till Storulvån och längtar efter morgonkaffe.

Önska mig god tur, så är det vår när jag kommer hem!

Annonser

Distanshelg 

Jag sitter i min soffa i Västerås och är trött i ögonen. Jag är distansmosig på ett sätt som bara de första långa rundorna med vårsol kan åstadkomma. Mosigheten gör mig fåordig och fragmenterad så detta blir ett kort inlägg om två långa turer. 

Igår väckte jag post-förkylningsbenen med lite rull i skogarna runt Kjula. Jag letade snö och is så att dubbdäcken skulle få en sista genomkörare, vilket de bitvis fick. Jag försökte vara djärv och köra nerför en skogsbacke med rullsten, men fegade ur. Hittade ett gammalt dass med gulnat hjärta på dörren, tog min PP bredvid det och lyssnade på sidensvansarnas kvirrande i en tall.

Idag körde jag och Jonathan runt Näshultasjön via Svalboviken. Jonathan jagade mil och jag jagade lårmuskler. Det var en dröm jag haft ett tag, att köra runt denna sjö. Eftersom turen var så vacker och sjön så blågrått vårisbelagd, så fanns det inget fotomotiv som kunde göra den rättvisa. Så fotot från turen blir: brunt fjolårsgräs mot knallblå himmel och Jonathans illrosa skoskydd. 

Det var sådär odrägligt vårligt ute, och efter turen bytte jag däck på Ridleyn. Jag tvättade av den ordentligt, för snart blir det skidresa och deadlines på jobbet och de går före och då ska åtminstone Ridleyn vara fin och välskött. 

Så är det.

Kanhända bombarderas jag av inspiration imorgon, då blir det ett längre inlägg. Kanske om den där rapha-tröjan som jag vann på Basemile för att jag var den dam som hade fullföljt flest isvägar och skogsstigar. Den tröjan som jag gav bort för att den inte passade, och som jag senare hittade på en säljsajt där personen i fråga skulle ha 650 spänn för den. 

Ja, den kanske jag skriver om imorgon. 

En helt vanlig kväll

(Bloggen fortsätter på drift- och underhållstemat eftersom jag fortfarande har nåt hostigt i halsen och inte har nån runda att rapportera om)

Igår var det dags att vittja avfettningsbadet och laga punkan på 12-åringens MTB. Syftet med det var att kunna lura med mig honom på en lamptur i Vilsta (eller kanske råka låna hans cykel). Karins hälft fick i uppdrag att laga det löjligt lilla hålet i slangen medan jag gjorde grovjobbet. Under tiden solutionen torkade tog jag mig an smutsen på Ridleyns kassett.

Jag bänkade mig i badrummet, slog på Radiopsykologen och började pilla bort smuts från kuggarna, en efter en. Till min hjälp hade jag en tandpetare, mina naglar och tre spikar.

Radiopsykologen pratade med en kille som hade ångest och ville starta om sitt liv. Nystart. Det lät som att han hade en rätt bra plan, vilket var inspirerande.

Karin kom ner och ville använda badrummet. Jag var i ett flow så hon fick klättra över mig in till toaletten. Hon kikade ner i plastburken med avfettning och på de rengjorda kuggarna bredvid. Lite försynt undrade hon om inte jag skulle ha lust att ta mig an hennes pendlingshybrid. Den kanske också skulle må gott av ett litet avfettningsbad?

(Karin hatar allt som har med avfettning att göra, men är såklart glad att andra gillar det. Hon vill att det hon smetar ner fingrarna med ska kunna tvättas bort med vanligt vatten, och är inte ett dugg intresserad av vätskor som måste lämnas i farligt avfall på återbruket. När hon lagar punka, gör hon det snabbt och metodiskt.)

När kassetten var tillbaka på Ridleyn stängde jag locket till burken och sköt in den under en lämplig hylla för senare borttransport. Det påminde mig om en annan burk, i ett annat badrum, med ett annat avfettningsmedel, som jag ställt undan på samma sätt. Under en lämplig hylla för senare borttransport. Undrar om han-då-det-begav-sig har transporterat bort den.

Jag knäppte kedjelåset, trodde jag, men det ville såklart inte. Till slut gick det i trappen igen och Karins hälft tittade in och undrade om jag hade dött eller nåt. Han kommenterade att kassetten såg ren ut samt att det var läggdags. Jag konstaterade att jag missat kvällsnyheterna på teve. Sen tog vi oss an kedjelåset med hjälp av Hälftens specialknyck. Jag höll emot och Hälften ryckte till. Kedjelåset kom på plats, och huset kunde göra kväll.

Så var det med det.

Bilden på cyklistbenen kommer för övrigt från Siljan Runt, från den tiden då de på bilden fortfarande bar svarta strumpor i cykelskorna.

Tången – till din hushållsnära tjänst

Igår kväll hann jag inte blogga på grund av att mitt kedjeunderhåll på Ridleyn tog så mycket tid. Och eftersom det även var mentalt utmattande var vi tvungna att sitta framför brasan och prata om viktiga saker som avkoppling efteråt (metallskrot i öronen, målarfärg på huden och rakade skallar, och varför vi gillar respektive inte gillar det på oss själva och andra).

Japp, det handlade om att rengöra kedja och kassett, vilket jag ”upptäckte” att jag kunde göra på Ridleyn eftersom jag äntligen lokaliserat kedjelåset. (läs: jag hade förträngt det eftersom det såg svårforcerat ut)

Det här tycker jag ändå personligen är den mest belönande underhållsaktiviteten. Det blir liksom rent på riktigt.

Fy fan vad kedjelåset satt åt. Jag satt och tryckte och vrängde med mina stackars fingrar i säkert 45 minuter innan jag fick hjälp av Karins bättre hälft. Han kom ner i källaren och undrade varför jag aldrig kom upp så att vi kunde glo på Trion från Belleville och garva tillsammans. Yes, det är den där tecknade, socialrealistiska stum-filmen om en föräldralös pojke som får en cykel av sin mormor, blir cyklist och sen bortrövad av maffian under Tour de France. Mormorn och hunden sätter genast av efter maffian, och det hela slutar givetvis lyckligt. Som nybliven massör tycker jag mest om scenen då pojken får massage av sin mormor efter träningen: först dammsuger hon vaderna, sen går hon loss på ryggen med en gräsklippare, för att sedan avrunda med torrborstning av ryggen.

Om ni ska offra 2:15 minuter av ert liv, offra det på denna trailer:

Åter till kedjelåset. Jag brukar ju kunna vränga loss det för hand, men icke denna gång. Det satt som berget, och det berodde inte på smutsen. Så den bättre hälften gjorde det jag borde göra oftare – svor i högan sky och slängde ut cykeln genom fönstret. Nej då, han googlade, och sen kom han tillbaka med en tång och två spikar, och efter lite samarbete fick vi upp låset. Jag tog loss kassetten och gottade mig i flera gram av den ingrodda smuts som alltid finns mellan kuggarna, och lade härligheten i ett avfettningsbad.

Sen kollade vi på filmen medan jag vek tvätt.

Och nu idag kom jag på tre saker:

  1. Tipset jag fick för länge sen om att placera två skruvmejslar på varsin sida om respektive sida om kedjelåset, som skulle ha samma effekt som våra två spikar igår kväll. dvs. hävstångseffekt, samma som när man ska styra en segelbåt. Det gör alltså att man ska man kunna använda en tång eller dylikt för att snäppa upp låset. Det går bra med enbart en tång också, om man har en tandad tång.
  2. Att kedjan snart kommer bli minst lika skitig igen.
  3. Att det är RUT-avdrag för cykelreparationer. F-n vad bra!

lestriplettesdebelleviewpic massage.jpg

 

 

Skärvor av cykligheter

God eftermiddag.

Det har inte hänt så mycket cykligt att rapportera om. Öppet spår och tillhörande förkylning samt släktkalas med skidåkning och syskonbarnmys kom emellan.

Jag har iofs lokaliserat kedjelåset på Ridleyn, det är ju bra. Sen har jag betalat medlemsavgiften till Västerås cykelklubb (bättre sent än aldrig) och skrollat igenom mejlskörden från en av mina stalkers som slunkit igenom spam-filtret. Han använder en annan mejladress än den jag spärrat, så gjorde han med telefonnummer tidigare. Jag spärrade ett nummer, han använde ett annat, osv. Alla ni som aldrig blivit utsatta kanske tycker det är rart att få uppmärksamhet och att jag borde vara jävligt tacksam för att nån bryr sig – alla ni som blir utsatta vet exakt vad jag menar. Och ni som utsätter: använd hjärnan och visa lite jävla respekt, det vinner alla på.

(Oj, nu kom det ett chattmeddelande på Facebook från min andra stalker, trodde jag hade spärrat henne, får fixa det)

Jag kan inte komma på så mycket mer cykligt faktiskt.

Jo, jag YR-knarkade lite i helgen i hopp om att hitta gynnsamma vindar för vårpendling. Hittade  ”SV, 10m/s” till Eskilstuna-Västerås på eftermiddagen, vilket är den förhärskande vindriktningen och helt OK. Goda chanser till att flyga fram på Rytternevägen. Däremot ”V, 10m/s” Västerås-Eskilstuna blir motigt morgonen därpå. Jag uppdaterade några gånger men det blev bara ”V, 10m/s”. Ett vindpinat äventyr.

Jag har dock verkligen upptäckt att cykling kan fylla ett äventyrssyfte utan att det behöver ske i storslagna miljöer. Det kan vara ett äventyr att cykla till Stockholm, sova hos nån lämplig och cykla därifrån direkt till jobbet via Södertälje med första pendeltåget, som jag gjorde i somras. Alltid kul att ta med cykeln på pendeltåget, bara för att man kan. Äventyret kan vara att cykla till stugan i Lingbo 25 mil bort; återigen för att man kan (tack Mattias för sällskapet!). Har man inte fjällmiljö, berg eller vajande palmer får man också använda dygnet som äventyrsfaktor: t ex gå upp i mörket och möta soluppgången, eller cykla på natten, eller ge sig ut i skymning och komma hem i beckmörker. Eller, som en annan dröm jag har, att spendera några dagar runt Stockholm för att lära mig bra vägar in och ut från olika väderstreck.

Eller helt enkelt cykla på is och i snö. Låta årstiden utgöra äventyret.

Jag har nog tvingats använda fantasin till vardagsäventyren eftersom jag aldrig riktigt åkt på cykelresor i superhäftiga omgivningar heller. Jag har cyklat i Jönköping, Dalsland, Gästrikland, Västmanland, Uppland, Sörmland, Gotland. Aldrig utomlands förutom lite MTB på Nya Zeeland och downhill och sandcykling i västra Kanada. OK, medger att det var häftigt. Men det behövs inte för att cyklingen ska bli äventyrlig.

Jag ser till exempel fram emot att få anlända till mina föräldrar i Vallentuna på cykel. Jag ska svänga in på uppfarten och de ska titta upp från sitt trädgårdspyssel och krama om mig. Sen ska vi dricka kaffe och de ska bjuda mig på knäckemacka med jordnötssmör. Och avokado. Och testa min cykel, om de vill.

fy, har lite dåligt samvete för när mamma skulle göra det förra gången. Hon klickade i, men jag höll inte i cykeln ordentligt så hon gjorde en SPD-vurpa åt höger. Jag såg skräcken i hennes ögon under fallet. Förlåt mamma!!

image

Därför är jag fortfarande kvar – 2.0

VARNING

Det här inlägget kommer ge er bilden av mig som en gammal bitter byråkrat med för lite att göra.

Ni som känner mig vet att jag inte är sån, jag bara fick lite fredagsfeeling mellan möten och blankett-ifyllande och lät händerna flyga över tangenterna på ett kärt tema.

Till saken.

Jag får ju som sagt med jämna mellanrum frågan ”är du fortfarande kvar i Eskilstuna?”. Ibland med betoning på ”kvar”, ibland med betoning på ”fortfarande”, och ibland med betoning på ”Eskilstuna” (Aldrig med betoning på ”i”, men det kommer väl).

Först tänkte jag lista det bästa med de två världarna. Sen tänkte jag ge förslag på vad man kan säga istället.

Men allra först kommer en analys av frågans provokationskraft (borde jag inte vara kvar, borde jag inte vara kvar i just Eskilstuna, får man inte jobba/cykla/bo mer än tre år på samma ställe i det här jävla landet etc.).

Ordet ”fortfarande” indikerar att jag borde vara någon annanstans, helst igår. Borde jag ha flyttat? Eller bytt jobb? Faktum är att jag har flyttat åtta gånger inom Västerås sedan 2002, och då har jag bott i fyra olika studentkorridorer, tre olika lägenheter och varit sambo en gång. Och särbo en gång också. En av korridorerna bodde jag i två dagar, den kostade 1300 per månad och man delade på allt utom sin egen säng (tänk er tvärtom). Efter två dagar fick jag panik och flyttade tillbaka till mitt gamla rum som kostade 2000. En av mina forna korridorsgrannar hade inte ens greppat att jag flyttade (det skedde över helgen och han var väl inte hemma, eller så hade han inte alla hästar hemma, ni fattar). Han hade en anledning att fråga om jag var kvar. Och det var jag ju faktiskt inte, jag hade snarare kommit tillbaka.

Så på tal om ordet ”kvar”. Att vara kvar någonstans är för mig stressande, dvs. negativt. Det kan ha att göra med den allmänna samhällstrenden att man ska röra på sig, avancera, byta det och det tills man får det man vill ha. Så när någon ställer en fråga på det viset, kanske överlag en ja/nej-fråga, så blottlägger den sina förutfattade meningar. Jag tror för övrigt att det är typiskt svenskt – detta att vilja visa sig insatt. Lyssna bara på hur svenskar, som inte levt med engelskan som modersmål utan enbart pratar genom direktöversättning, uttrycker sig:

”Do you live here all fifteen people, or?”

(Bor ni här alla femton, eller?)

Vi vill visa oss duktiga, insatta, att vi hänger med. Men faktum är att det är minst lika riskfyllt, rent statusmässigt, att ställa frågan på det viset. För vi kan ha fel. Det kanske bor 14 personer där, eller 16. Några kanske dessutom är besökare.

Om vi istället ställde öppna frågor?

”Hur många personer bor här?”

I mitt fall skulle jag vilja att folk sa:

”Vad kul att se dig!”

Eller

”Vad kul att du jobbar här!”

Eller

”Har du kul på jobbet?”

För det är ju det viktiga, inte om, eller var, jag är kvar. Och inte om jag är det fortfarande.

Ok, över till det verkligt viktiga. Topp 5 för bägge ställena.

Eskilstuna först:

  1. Stigcyklingen. Grusvägar, skogsvägar, isvägar – å andra sidan finns det säkert också i Västerås om jag skulle leta bättre
  2. Sörmland och dess landskapsbild; åkrar, kullar, pittoreska hus och gårdar, backar, obskyra slott och herresäten, det öppna – å andra sidan är det bra med skogigheten i Västmanland också, tänk på backarna i Fagersta!!
  3. Färgerna på EIK: s tröjor. Yes jag föredrar svart-vit-rött framför blårange och vitt – iofs, de har konstiga prickar som ändrar storlek, ser inte det lite konstigt ut
  4. Jockes garageuppfart där man kan tvätta cykeln – men det kan du ju hemma i lägenheten också
  5. Mitt jobb (inkomst, det är ju bra) – men det finns väl jobb i Västerås också

 

Och så Västerås:

  1. Möjligheten till cykelpendling; bra start på dagen, kan ta udden av dryga kollegor etc. – men du kan ju ta morgonrundor i Eskilstuna också, vilket du för övrigt redan gör, tänk på intervallerna från Hållsta in till stan
  2. Groopen; träning, Helgmys, vattenspegeln, det krokiga trädet, sandbackarna – å andra sidan finns det ju en groop i Hållsta, du har själv upptäckt den, bara att dra rundor där
  3. LVG-omgivningarna, mer vägren och möjligheter i samtliga vädersträck – å andra sidan är det superfint att cykla ner mot Harpsund/Mellösa/Flen, och du kan cykla utan vägren också, bara att köra
  4. Närheten till Mälaren, kan ta dopp vid Lögarängen på väg hem från jobbet – ja men kör ut till Sundbyholm då om du är så jävla badsugen
  5. Min lägenhet (kan sitta i soldränkta fönstersmygen och dricka morgonkaffet på helger, kan odla grönsaker på innergården att plocka i hjälmen när jag kommer hem från rundan) – det finns matjord i Eskilstuna också, bara att stoppa ner frön i jorden och låtsas som det regnar

Jag får helt enkelt det bästa av två världar.

Och det är ju en rar tanke. Jag borde omfamna den. Grejen är väl bara att jag inte vill ha det bästa av två världar.

Jag vill ha en värld.

Jag vill ha det bästa och sämsta och mellangrått intetsägande av den världen.

Jag vill ha regnet, solen, månen, vinden, blåsten, stiltjen, skogen, vägen, leran, vätan, snön och våren.

Vintern, kylan, värmen, stänken, nerför, uppför, platten.

Katten, hunden, hästen, kon.

Ytterdörr’n och farstubron.

Badrum, sovrum, kök och toa.

Palestinasjal och boa.

Kransar, kugghjul, kedjeolja.

Svarta linser (inte kolja!!)

Gröna linser, groddar, frön.

Gamla tips och nya rön.

Ingefärschoklad med nibs

Lotto-tröjor, Decca-bibs.

Stänk från regn och solskensränder.

Kajor, skator, svanar, änder.

Måsar, mesar, fink och trut.

Nu tar detta inlägg slut.

bianchi lotto anna
Katja tog kortet, yes det är från Västerås

Dagens uppryckning: Dalsland 2017

Jag sitter i fönstersmygen och ser ner på harspåren på den snötäckta innergården. Detta är min tredje sjukdag hemma från jobbet, men det känns som tredje veckan. Kanske för att det har hänt något som kan få en omvälvande konsekvens, och kanske för att jag har läst ut en bok som utspelar sig i Australien där jag var för ett år sen och hälsade på en barndomsvän.

Som alltid när jag är sjuk hemma så sover jag länge, traskar runt i lägenheten, kollar mejlen för ofta, dricker för mycket kaffe och glor på dammråttor. Jag drömmer mardrömmar om hur mina lårmuskler förtvinar, jag spänner dem för att se om de finns kvar, jag skriver listor på allt jag ska göra när jag blir frisk. Jag googlar på gym och försöker koppla av.

Det går som vanligt sådär.

Det är då Jonathan hör av sig från Eskilstuna. Han påminner mig om att vi ska cykla till Dalsland i början av juni. Yes, jag har bjudit in mig själv till hans randonné som helt enkelt går ut på att cykla till Vänersborg via kringelkrokiga småvägar över Askersund-Lidköping, sova på vandrarhem och njuta av livet. I Vänersborg kränger vi av oss packningen, lägger den i följebilen och påbörjar äventyrets etapp 2: Dalsland Runt. Det är ett tredagarslopp där man kör från Vänersborg till ett vandrarhem i djupaste Dalsland, kör en runda på lördagen, och kör tillbaka till Vänersborg på söndagen. Höjdmeter, skog och grus utlovas.

Om benen bär och vindarna är gynnsamma, kör vi alltså även hem från Vänersborg och landar lagom till nationaldagen. Sen orkar vi kanske jobba dagen efter.

Vi är mitt i planeringen av rutter och tänkte undvika asfalt så gott det går. Budgetboende och äventyrsnjutning med 7-17 mil cykling per dag är målet.

Och vi vill såklart gärna ha sällskap! Så skriv om du vill med, så blir vi fler som tar hand om varandra och vinden längs vägen.

Äventyrsåret 2017 har bara börjat.

image

 

 

Därför är jag fortfarande kvar 

”Är du fortfarande kvar i Eskilstuna?”

Detta är en fråga jag får väldigt ofta. Främst från forna kollegor, folk i olika jobbnätverk och avdankade chefer som dyker upp på pensionsavtackningar.

Frågan provocerar mig. Kombinationen av ”fortfarande”, ”kvar” och ”i Eskilstuna”,  den plats där jag befinner till vardags och har en försörjning, och dessutom med nån typ av förtroende hos min chef, är nog det som gnager.

Frågan  indikerar att jag borde vara någon annan stans och göra något annat, gärna på en annan position. Förhandla klimatavtal på FN? Bygga jordskepp och odla tomater i nån Ekoby? Åka till månen med Ridleyn? Eller Ridleyn? inte vet jag vad folk förväntar sig att jag ska vilja hitta på.

Jag har 3/4 cyklar i Eskilstuna (Ridleyn och racern i varsin källare och så en tralla utanför huset, en tralla är i Västerås, två om man räknar in den som är stulen men som kan antas befinna sig inom kommungränsen), samtliga cykelskor, samtliga skoskydd, nästan alla sorters handskar och samtliga hjälmar (den ena är skänkt till bättre behövande som hade en anskrämlig så även om den inte är i min närhet är den iaf kvar i Eskilstuna kommun). Jag har sommar- och vinterbibs, kortärmade och långärmade tröjor samt verktyg och lampor där. Och laddare.

Kort sagt, mitt cykelliv är i Eskilstuna. Just nu iallafall.

När Eskilstuna-cyklister frågar om jag är ny i Eskilstuna-klubben och var jag bor, säger jag ”ja” och ”Fröslunda” och hoppas att de inte ska fråga mer. Då slipper jag ju förklara mitt bipolära veckopendlande, som ingen blir riktigt klok på, inte minst jag själv. Allt de säger är att jag borde flytta. Dit. Eller hit, beroende på hur man ser det.

När jag sen råkar kläcka ur mig nåt om morgonrundan till Hållsta på fikat, så frågar folk om jag har flyttat till Eskilstuna, vilket jag delvis har. Men inte fullt ut. Bara cyklarna, och bara så att jag klarar vardagen. Just nu.

Vardagen, där vi drar ut till Eklången och istränar eller på kort varsel cyklar mot Ramshammar i dödligt vacker skymning. Eller nattkörning i Årby eller lampturerna i Vilsta med Magnus och Magnus som fortsätter så länge vi vill. All jävla fantastisk cykelvardag.

Sen har vi det här med hur tävlingslicensen brukar ha förmågan att stanna i plånboken.

När han-jag-skärper-mig-med frågar om jag vill tävla för Eskilstuna, vill jag svara ja, eftersom det troligen skulle leda till att jag faktiskt skärpte mig och äntligen började tävla. Hittills har jag inte svarat, bara suckat lätt och flimrat med blicken och tittat under lugg.

För då kommer den andra vardagen: jag och Katja som ses på halva vägen, kör fyror och avslutar på O’Learys i våra röda Lotto-tröjor. Jag och Kristin som tar en söndagsrunda i våra vita Lotto-tröjor. Jag och klungan. Jag och han som alltid har för stor lucka till framförvarande trots att han är stark. Jag och Rytternevägen. Jag och korsningen mot Lillhärad. Jag och … 

Alla självklarheter.

När jag kör morgonrundan över Hållsta och tittar mot sandtaget och vattnet kan jag inte låta bli att sakna Groopen. Sandtaget i Hökåsen där vi kör Johans sköna Helgmys där man mosar på i fem varv och sen är skitnöjd oavsett hur det har gått.

När jag kör gruspass runt Ökna över Hällbybrunn kan jag inte sluta tänka på min morgonpendling från Västerås. Vår, sommar, höst och vinter, fyra årstider har jag kört Rytternevägen och följt naturens växlingar. Jag har plockat svamp och pallat äpplen vid Rytterne kyrka, köpt honung vid Lundby, ätit smultron vid Sanda, pinkat vid Hällbyanstalten, suckat över Sverigeflaket efter avfarten mot Råby-Rekarne, och dundrat in på kontoret med världens bästa morgon.

På vägen hem har jag tagit svalkande dopp i Mälaren vid Lögarängen, torkat på bryggan eller kört in direkt till berget för nåt lämpligt VCK-pass.

Ridleyn fick rastas några helgmys och träningar i Groopen, det fick den. Det var en anledning till att ha kvar den i Västerås. Sen kom den där septemberfesten ute hos han-på-torpet där jag fixade en vurpa på dasstrappan och snällt fick cykla hem nästa morgon med en spricka i revbenet. Det var den crossäsongen.

Racern fick sig några rejäla oktober- och novembermorgonrundor och helgturer innan Ridleyn fick transporteras över Kvicksund. Där har den blivit kvar, mycket tack vare grus- och isrundorna med EIK. EIK, Ridleyn och småvägarna i Eskilstuna gjorde mig till vintercyklist. Den mest vinterepiska rundan hade jag solo, efter att jag bommat starttiden första gången jag skulle köra runt Ökna i EIK:s regi. Men jag hade ju min termos och ett par cykelkakor och solsken, så det gick bra. Han-då-det-begav-sig var lite besviken över att jag var borta så länge bara.

Jag både vill och inte vill tänka på sommaren. Den brukar nämligen innebära otaligt många kvällspass med VCK. Såna där kvällar där hela klubben är ute och kör olika rundor och man träffar på varandra på vägarna, ba ”jaså är det ni vad roligt”.

Och så badturerna till Frösåker, lagom långt bort, en kaffe på golfklubben och så hem igen. Turerna förbi han-med-torpet som Katja och jag hälsar på utan att han är där, liljekonvaljerna jag plockar från hans tomt för att ställa i en vas på furstubron, och kortet vi tar och skickar till honom så att hans torp ska känna sig besökt.

För jag har ingen aning om var jag kommer cykla, var mina cyklar kommer att stå över natten, eller var de kommer rulla på morgnarna det här året. Jag vet inte om jag kommer att tävla, och i vilken tröja. Jag vet inte om det blir på racern eller Ridleyn.

Jag vet ingenting! Inte just nu. Men det kanske jag inte heller måste.

Och nästa gång jag får frågan om jag fortfarande är kvar i Eskilstuna, kommer jag bara att svara

”Ja”

För på något sätt, på någon cykel, på någon liten grusväg, kommer jag säkert att vara det.

img_0087

Fredagsfys

I morse var det slaskigt att köra cross. Varför jag kör skärmfritt är en gåta.

(Nej, det är det inte. Mina skärmar är oestetiska och passar bäst i mörker.)

Jag slaskar ut från huset, smyger förbi en tant med väska, tränar backe uppför en liten kulle, ut på cykelvägen, genom rondellen, ut i vägrenen, tittar drömskt mot den där vägen högerut som jag nån gång ska testa, och svänger in mot Ryningsberg. Där, på en ås, ligger herrgårdsbyggnader och pittoreska små röda hus, och såklart mysiga grusvägar som idag är slasktäckta.

Jag klickar ur och beser morgonen. Himlen är gråvit som slasket på marken. Min vita jacka smutsprickig som hjulspåren. Och mina tankar stilla som luften.

Det är en annorlunda morgon.

Jag kör en bit och kommer till en skylt där det står privat. Tar en PP i skogen, knäpper kortet på vintervägen, och vänder.

Vägen ner från Ryningsberg och över till Skogstorp går genom en allé. Sen kommer man snart förbi en brant stig över till ett par fotbollsplaner där man med fördel kan träna snökörning. Jag fegar ur och tar en flackare väg till planerna, men tar den brantare vägen tillbaka.

Sen spurtar jag på asfaltsvägen förbi Konsum och försöker se hård ut när jag passerar folk vid busshållplatser. Jag kör upp på trottoaren och passerar ett företag som tillverkar utrustning för att stjäla mjölk från kor, om jag inte, som idag, blir stående vid järnvägsövergången. Jag överväger en trevlig väg utmed järnvägen som troligtvis leder till en övergång längre bort. Men äh, det får bli nästa gång.

Så kommer jag tillbaka, torkar av cykeln och duschar för länge.

Så var det med den rundan.

hus-slaskmorgon